HEM OCH PACKA...

Lämnar skärgården för en stund, nu åker jag hem för att packa, byta sandaler mot vandringsskor, först visserligen lite festskor, men sedan, vandringsskor och gummistövlar.
Skall bli skönt att hoppa bakom ratten och styra norrut. Det finns något härligt befriande i att bara styra iväg och dra. Utan några större tidtabeller alltså.

I morgon skall jag iväg för att inhandla det sista grejerna. Just de där gummistövlarna till exempel.
Jag har ju sådana där fina med snörning fram, det är bara det att de inte funkar på riktigt som gummistövlar ska - dvs hålla vätan utanför. Men fina är de. I stan. Då vattennivån är mindre än fem centimeter.
Nu kommer det att bli att klafsa runt kärr och på myrar, så täta stövlar är kanske det sista jag vill avstå från då.
De och myggmedel.

Kryp är fina, men att ha dem tuggande på en hela tiden, över allt och nonstop är inte skoj. Så jag förbereder mig med hela den  myggmedelarsenal som bara finns att tillgå.

När jag kom hem gick jag en snabb sväng genom trädgården. Allt var som det skulle vara. Gräset borde klippas och odlingslådorna hade formligen exploderat av växtlighet. Kanske, kanske jag alldeles lite förivrade mig med sockerärterna, och squashen, och salladen - i år igen.

Men man blir ju så ivrig då på våren. Då när det bara är kallt och vått och ruggigt och de där allra första fröpåsarna kommer upp på hyllorna. Man vill sååå…Att jag inte lär mig.

I övrigt tycker jag att det går skrämmande fort det här med sommar!

Den ungerska syrenen har blommat klart och brett ut en tjock matta av trötta blommor över terassplantorna, över blåklockorna och på skuggliljan. Rosorna börjar snart blomma och den sena pionen. Kråkorna har sina ungar utflugna. Det kraxas och kraxas då ungarna ännu tigger mat av sina föräldrar.

På stugan hann jag se när flugsnapparen fick ut sina ungar, här hemma har de redan flygit ut. Det är tyst i holken och varken ungar eller föräldrar syns till. Det är otroligt hur de bara kan "försvinna" och bli så osynliga och så "ohörliga" efteråt. Det är bara kråkungarna som väsnas.

Jag tycker det går så fort nu. Sommaren.

Märkligt nog, för då barnen var små så hade man ju så mycket mer bestyr och program och somrarna kändes nog lite längre då? Eller inbillar jag mig bara?

Det var picnic hit och dit, och strandhäng och middagar i trädgården och sommarteatrar och nu tycker jag att jag knappt hinner med något alls.
Har jag bara blivit bekväm, lat och dålig på att koordinera, eller vad?

Mycket i min tillvaro just nu är ju rätt så färdigt, rätt så klart.

Visst sjutton kunde man anlägga en liten skäri-trädgård på stugan och lägga nytt tak på lidret, bättra på hel tiden, men…


…det har onekligen också blivit så att det inte längre kanske är lika viktigt?

Nog att underhålla, naturligtvis, men inte att göra om, tänka om, fixa om. Dona och greja för donandets och grejandets skull liksom. Att det är bra som det är.
 

Och istället bara njuta av solnedgångarna och inte göra så många knop ändå. Försöka låta huvudet vila och prioritera så i år. 

Men det gör också att tiden, dagarna bara rinner iväg, som sand mellan fingrarna. 

Och det stressar också. Skall det vara så svårt att hitta balans? 

Och vad beror denna obalans i våra själar av, egentligen? För den finns hos så många.

En vacker kväll skall jag ta och fundera på det. För nu hinner jag inte. Jag skall packa - och åka för att köpa mig ett par gummistövlar. 

Sådana som funkar och inte bara är vackra där de står innanför min ytterdörr. 

*fniss*

Och nypotatis som skall kokas och ätas med sill i en sommarhet, lite småförvildad trädgård. Och så skall det funderas på vad bloggen skall handla om i framtiden. Känner ibland att det är ett svammelsvurium av än det ena än det andra. Borde jag packa om lite här också? Strukturera om och tänka om?

Tips?

Men njut av sommaren go vänner, vet ja! Någon säger att det här sällsynta fenomenet sommarvärme går om till söndag. Ja, ja...