VÅRPROMENADER

En tid har jag haft lite, som man skulle kunna uttrycka det,  utmaningar med

min rygg. Fortfarande är inte den som det skall vara när det är som bäst, 

men har med hjälp av både mediciner (som äntligen funkar) och fysioterapi och 

yoga börjat klara av att ta mig ut i naturen. 

Konditionen är så eländig som den aldrig ha varit, 

men den skall väl gå att bygga upp. 

Hoppas jag. 

Än är mina vandringar synnerligen korta så lite babysteps om man säger så. 

Och när det är så här och en längtar ut i naturen så kan man bara vara otroligt glad

och tacksam för alla möjliga steamingtjänster som sänder natur och det live.

Som älgvandringen. Och trandansen som jag nämt om. 

Nu finns det ytterligare en livestream som man kan följa och det är bland annat 

en lappugglas häckning och en fiskgjuses. 

De hittar man 

H Ä R

(klicketiklick)

För en naturintresserad filur med lite utmaningar att för tillfället i alla fall 

ta sig ut till skog och mark på några som helst längre turer så är de här guld. 

Naturupplevelser som känns äkta från soffhörnet liksom. 

Och nu tänker jag inte på de där otroligt dyra produktionerna som man kan 

se på TV i bästa sändningstid utan de som är gjorda med lite mindre budjet och 

som känns äkta. Förmodligen är också de där till topp slipade naturdokumenten också

äkta, menar inte det, men när det blir så otroligt slipat och snyggt så tappar det lite av

någon slags vardagsäkthet. Det blir liksom för perfekt. Och då lite ointressant. 

Samma kan jag känna för youtubare som filmar från sina turer i naturen, men 

som blir så där "amerikakäcka" och känns främmande för mig. Det är inte så

jag upplever naturen, och inte ens så jag vill se den via en skärm. 

Jag vill se den så som om jag själv vore där. 

Och en som lyckades med det är Ali Leiniö. Under kanske dryga tio års tid har

han på sin YouTube-kanal tagit oss ut i den finska ödemarken och 

på vandringar i våra nationalparker. Jag upptäckte honom under coronapandemin

när jag sökte efter ställen att besöka. Och fastnade, som miljoner andra, i hans

avskalade men sympatiska sätt att beskriva sina vandringar. 

Han var en man som nog inte haft det helt färdigt dukat alltid i sitt liv, men 

som hittade sin ro och sin själs plats ute i naturen och delade med sig av det

på ett otroligt fint sätt. Som om man var med honom på hans vandringar. 

Var, skrev jag, för igår läste jag nyheten om att han dött under en av sina

skidvandringar i ödemarksområden i den Lapska armen. Förmodligen hade

han fått en sjukdomsattack och inte hunnit eller kunnat sända ett bud om hjälp. 

Och även om han hade lyckats med det så är det vildmark "på riktigt" så hjälp

är inte lätt att få. Och inte snabbt heller. 

Kände ju inte honom annat än genom hans video-vandringar, men jag blev 

berörd och sorgsen över hans öde. Å andra sidan, han kanske fick dö på en 

plats som var honom kärast. Ute i vildmarken. 

Lägger länken till hans YouTube-kanal

H Ä R

(klicketiklick)

om någon vill se hans videor och känna på hur det är att vandra i ödemarkerna, 

tillsammans med en lugn, sympatisk och förmodligen lite introvert finne. 

(finns ofta textning på engelska) 

Det är minst lika avstressande som att se på älgvandringen eller 

själv gå en sväng ut i naturen. 

Nu skall jag se på den sista av hans videor. 

Frid över hans minne! 

Kram från mig

ALLTSÅ VILKA DAGAR!

Smet iväg till stugan för några dagars egentid. 

Inte för att jag har emot sällskap heller, men som en introvert

av rang känner jag ändå att det är viktigt för mig att få ha den där

alldeles, alldeles egna tiden. Att liksom få grotta ner mig själv 

i någon form av oegoistisk själviskhet - låter ju inte klokt det där -

men det är just så jag känner det. Rätt ofta i vardagen är jag den som 

fixar, reder ut, tar reda på, hjälper och styr och stöder. Jag bara är så.

Har alltid varit, så absolut ingen offermantel här, kan minsann säga nej! numera

om nåt blir för mycket, men gillar det här med att kunna stiga åt sidan för

en stund från allt och allting och få ladda batterierna. 

I år har mina egentids-dagar verkligen levererat. 

Det är faktiskt bara medlet av april, och här i skärgården brukar våren 

vara ganska så skarp och finare på bild än vad verkligheten brukar bjuda på. 

Ofta är det både bistert och kallt och blåsigt och sade jag redan kallt? 

Ett par dagar nu har jag fått hålla igen för att som trädgårdsmänniska med någon slags 

erfarenhet vet en att hålla igen lite även om jag idag yrade omkring i trädgården 

iklädd enbart uppkavlade  tights och BH. Och hade alldeles för varmt! 

Nätterna är fortsatt kalla. Till kvällen drar jag upp elementen på fullt och 

tänder brasa. Mot bättre förnuft har jag ändå sått lite grejs. 

Dök ner i mitt fröpåseförråd och hittade den där avrivna fröpåsen med

ca hälften av fröna kvar - men av vad?

Mycket olämpligt hade jag rivit av påsen så att jag inte har en

susning om vad det är för frön jag sparat från i fjol. 

KRAV-märkta och högavkastande, men ja...så mycket mer

vet jag inte om dem. 

Lite mer koll har jag ändå på dahliaknölarna som fått stå i en 

sval stuga nu en dryg vecka innan jag igen kom hit och visst finns

där redan tecken på liv. 

Blev så nyfiken på de där fröna som jag inte har en aning om vad de är

så jag sådde några i en kruka och den här gången markerade jag tydligt vad det är jag sått.

Heh. 

I övrigt har jag lyssnat ikapp poden Röda Vita rosen med Victoria Skoglund och

Jenny Strömstedt. Helt knasigt vad tiden går. Tycker precis det var alldeles nyss jag 

lyssnade på de första avsnitten då jag tog mina promenader i mina nya hoods. 

Året var 2021 - och der VAR ju alldeles nyss! 

Och ändå samtidigt fem år sedan! 

Lyssna HÄR

Lyssnade som sagt ikapp och kände lite igen mig i det som de

också sade där. Hur länge skall man podda (eller blogga)? 

Känns som om man ständigt återkommer till samma grejer år efter

år. Fast å andra sidan kanske det är så det är när man är natur- och 

trädgårdsintresserad? Det är ju samma saker som återkommer år efter år. 

Och det ger en slags jordad känsla till att allt på något plan är som

det alltid varit fast världen ibland känns allt annat än stabil, 

pålitlig och trygg. Naturen struntar i maktgalna gubbar i världen

Och så länge det ändå är hyfsat lugnt i de egna knutarna så kan man

idka lite verklighetsflykt till just det stora lilla som naturen kan ge en. 

Hör ju till de som älskar slowTV. Den årliga älgvandringen har under

några år hört till mina favoriter. Haft den på till och ifrån på en av mina

skärmar vid mitt arbetsbord. Samma med vår finlandssvenska variant från en liten

sjö där svan och tranor häckar. 

Det kan man följa HÄR

Mycket sympatiskt och intressant och slow när det är som bäst. 

Har själv vistas som fotograf i gömslen ett antal gånger så jag vet hur det är. 

Det är inte alls så slött som man skulle tro. Efter ett tag kommer man in i en mode

där små händelser blir stora för alternativet är att det inte händer något alls. 

Det är lite magiskt det där. Man tror att det är urslött att vänta i timmar (!) på att

en örn ids flyga ner från sin utkiksplats så man kan få en fin bild. Att vänta på att 

en björn eller varg kommer förbi. Men undrar om det alls finns något mer

avslappnande och på ett skönt sätt fokuskrävande som just det. 

Kanske kan fiske och vandring och jakt ha något samma? 

Att liksom stiga tillbaka till en tid då detta var det som gällde för överlevnad. 

Har vi allt detta kvar i vårt dna - det som man gör för att överleva är viktigt.

Resten är egentligen bara oväsentligt? Tidsuppfattningen blir en annan just då och där.

Och i viss mån har odling det samma. Det är inte heller något man kan skynda på. 

Det tar den tid det tar. Lite olika från år till år, men ändå lika. 

I år är våren tidig. 

Det har märkts på alla humlor som vaknat och yrvaket

och mycket hungrigt ger sig ut på jakt efter föda. 

Jag märker att jag satt alldeles för lite krokus i min trädgård. 

Humlorna fullkomligt flockar sig, står på kö, till blommorna. 

Helt klart att jag i höst skall sätta mängder av krokus så det finns

något tills nästa vår. Funderar också på att plantera någon vide i utkanten av 

trädgården så att det skulle finnas föda tidigt för pollinerarna. 

Kram från mig

 

ÄR DET AUGUSTI REDAN?

När jag var barn så var sommarlovet långt, två och en halv månad.

Men mina föräldrar hade bara semester i fyra veckor och de veckorna var

vi alltid på Åland, de övriga veckorna fick jag väl klara mig själv på nåt vis. 

Min mamma försökte fixa att jag kunde vara hos en familj, men där vantrivdes

jag så att jag rymde och smet hem. Tyckte det var skönare att få vara hemma ensam. 

Då var jag sex eller sju år. Somrarna innan det levde min mormor ännu som kunde hålla

ordning på mig. Men den där sommaren innan jag började skolan var lite märklig. 

Som vuxen har jag insett att jag är introvert till min läggning, men då jag var barn 

var det nog ingen som ens tänkte på att det fanns nåt sådant. Som introvert. 

Kanske var mina föräldrar oroliga att lämna mig ensam om dagarna, vad vet jag? Men 

jag minns inte att det skulle ha varit så. De antog väl att jag skulle klara mig. 

Och det gjorde jag ju. Minns inte alls att jag skulle tyckt att det var jobbigt. 

Tvärtom var det ganska skönt. Byggde en koja på vår balkong som jag lekte i. Vi hade ju

en stor gård, men det kändes inte bra att gå ut. Inomhus var okej. 

Och balkongen var inomhus. En trygg plats. 

*

Mina barndomssomrar, då föräldrarna hade semester, var lika med stugliv på Åland. 

De, och min bror, älskade att fiska så det var det som var den främsta sysslan då vi var där. 

Jag var mer road av att läsa, så medan de gav sig iväg med båten och kunde vara borta hur länge

som helst så njöt jag av ensamheten och av mina böcker. Ville aldrig att de där veckorna

skulle ta slut. Längtade inte ens under tonåren in till stan. Älskade lugnet ute i skärgården. 

*

När mina ungar var små var det mitt och barnens fars arbeten som hindrade oss

från att vara längre stunder på stugan i skärgården. Det var tider då distansarbete inte

ens fanns som en term. Minns att jag jobbade första gången med något som kunde

likna distansarbete i början av 1990-talet då jag tjatat åt mig en gammal dator hem

där jag kunde förbereda större delen av mitt arbete och sedan åka in till kontoret

ett par dagar för att sammanställa det hela. Mycket före sin tid skulle jag säga. 

Men att det skulle vara möjligt att tillbringa hela sommaren på stugan 

- och kunna utföra sitt arbete därifrån - 

det kändes utopistiskt! 

 

Jag har alltid gillat sensommaren mer än försommaren. Det är något med dessa mjuka

milda augustidagar som jag så gillar. Har gärna valt att ta ut semestern mer åt sensommarhållet. 

Sensommaren är så där lugn och sävlig och har tappat allt av för- och högsommarens hysteri. 

Men så har det varit det här med skolstart då barnen var i den åldern. Senast i början av augusti

skulle man packa ihop sig och bege sig hemåt. Det skulle shoppas skolväskor och nya penaler. 

Plast att plasta skolböckerna med. Och nya kläder för oftast hade ju gossarna skjutit i höjd och

fotlängd under sommaren. Det var alltid vemodigt att lämna skärgården den här tiden. 

När sommaren snubblat in på augusti sidan. 

Så jag då längtade efter en tid som inte styrdes av skolstart. 

*

Nu är det ju ett tag sedan mina barn på något sätt varit beroende av min närvaro, men

när de kommit upp i den åldern att de klarade sin vardag själv, 

så kom annat som krävde närvaro. Jobb, åldrande släktingar så där överlag 

men i mitt fall främst min bror som insjuknade kroniskt och vars egenvårdare jag 

kom att bli under många år. Han var för sjuk för att kunna vara ute i skärgården längre stunder. 

Egentligen trivdes han inte alls med att vara här, så skärgårdsgosse han också varit, 

han kände sig tryggast hemma i sin vana miljö. 

Och det tycker jag man skall respektera. 

Nu är det ett par år sedan han gick bort. Det är också ett drygt år sedan min svärmor, som 

också var en av de där äldre som vi tog hand om, gick bort. Just nu finns ingen som behöver mig.

Inte sådär akut och på ort och ställe. Plötsligt är det läge att stanna här ute i skärgården

så länge jag vill. Och det vill jag ju! Känns som ett privilegium. 

Vi kom ut hit till stugan och dess enkla liv kring Valborg och har njutit av att se sommaren

vakna, fåglarna häcka, blommorna blomma och sol och regn komma och gå. 

En sommar är egentligen som ett helt liv - fast snabbspolat. 

*

Nu saknar jag ju inte helt det här med tidtabeller, eftersom jag förväntas logga in mig om en 

dryg vecka då semstern är slut, men jag kan göra det härifrån stugan. 

Jag behöver inte bry mig om att infinna mig någon annanstans något visst datum. 

Och det känns förbaskat skönt. Jag kan fortsätta detta enkla liv och följa med hur

naturen går in i sin medelålder, och snart i sin ålderdom. 

Gässens tjatter, då de samlar sig runt skäret ute på fjärden, är ett sensommarljud. 

Harkrankorna som börjar krypa omkring. Tärnorna som redan givit sig av på sin väg mot sydpolens

övervintringsplatser. Svalorna, vars ungar redan är lika bra flygaress som föräldrarna, pilar över vattnet. 

Kvällarna som plötsligt blivit så mörka. Milda men mörka. Numera går jag inte utan 

ficklampa ut till utedasset. Det brukar jag göra innan jag lägger mig vid tolvsnåret. 

Rönnbären har börjat få färg. 

Det är nog redan augusti.

OLIK KÄNSLA AV ENSAMHET

Nu hände det sig att jag packade mitt pick och pack och återvände hem

från stugan. Även om jag älskar den lilla stugan på udden så denna gång

var det i ärlighetens namn bara ganska kallt, råfuktigt - och ensamt! 

Allt annat utom det sistnämnda var jag beredd på, men inte på att jag skulle

känna mig ensam. Det var nytt! 

Jag är ju rätt så introvert av mig och har hela livet trivts alldeles utmärkt 

i mitt eget sällskap, därför kändes ensamhetskänslan lite överraskande! 

När barnen var små, och man själv var uppe i det mest hetsiga livspusslet

med stressigt jobb och en fartfylld fritid så var det där att komma ut till stugan,

till havet, till skogen, till tystnaden som en lisa för själen. 

Plötsligt kunde jag andas djupt och lugnt. 

Under en tid innan jag blev utbränd på jobbet minns jag att det var

fantastiskt att få tillbringa en hel vecka ensam på stugan och bara hitta 

mig själv och mitt inre lugn igen. Hur jag då drömde om att sedan när barnen

inte bor hemma mer, sedan när tid finns, sedan när möjlighet finns, sedan skall

jag bara vara på stugan - hela tiden - från tidig vår till sen höst! 

Nu när sedan är här märker jag att jag saknar det inte alls

på det där nästan maniska sättet som jag gjorde då. 

Och framför allt så kände jag mig ensam. 

Det var inte alls magiskt att tassa upp på morgonen och gå ut för att kissa. 

Det var bara kallt. Fuktigt och kallt. 

Det var för tidigt för att pyssla i trädgården, det mesta var ännu fruset. 

Fruset och fult. Hjortarna hade bajsat på mina trädgårdsgångar. 

På spaljen för min clematis flagnar färgen, den ser inte alls så fin ut längre. 

Det är för kallt att måla, eller kanske jag borde såga bort den helt och hållet? 

Den har blivit lite skev också. Skev och sned och ja...ful. 

Jag hittar inte sågen, så jag går in. 

Skriver artikeln som jag lovat - långt före deadline - vilket är skönt.

Det går snabbt när jag väl sätter igång. Brasan hinner inte ens falna innan jag

blir klar. Bra flow där. Vad skall jag nu göra? 

Blir rastlös och känner mig ensam. 

Sätter på radion och babblar i telefon. 

Inser att jag vill hem. Vill inte stanna kvar. Inte nu, inte än. 

Kanske är det den långa vintern som ännu håller kvar sitt melankolitäcke på

mina axlar. Kanske är det vårens långsamma framfart med väldigt få

riktigt soliga dagar som matar min nedstämdhet och får mig att känna

den sortens ensamhet som jag inte alls är van att känna? 

Kommer hem och gubben undrar; 

- Är du hemma redan? 

- Jo, jag kände mig ensam, piper jag lite nedstämd. 

- Det var lite ensamt här också utan någon som snusade intill mig, svarar gubben med ett flin. 

ENSAM ELLER SJÄLV

 

Tja, nu tänker jag inte ta ställning till den grammatikaliska biten som är lite olika om man bor på den östra eller västra sidan om Bottniska viken. Det är lite så att på den västra sidan bor man själv, medan man på den här sidan om viken bor ensam. Jag har själv börjat använda den rikssvenska versionen för jag kan på något plan köpa förklaringen att då man säger att man bor ensam så låter det lite...ja ensamt. Övergivet. Vilket det nu i de flesta fall inte är. 

Nu är jag ju en introvert person och kan inte riktigt relatera till att det nu skulle vara så farligt att bo ensam. Snarare kunde jag tänka att det låter ganska skönt. Nu har jag ju inte gjort det någonsin i hela mitt vuxna liv. Och innan jag blev vuxen så fanns det ju den där barndomsfamiljen som man delade matbord med. Men som vuxen har det råkat sig att någon karl hittat mig (introverta hittar ju inte någon, vi blir hittade som ni vet...hehehe) och jag har flyttat in hos honom eller han hos mig. Lite beroende på. 

Så har jag ju haft fördelen att få ett par barn med nästan tio års mellanrum så då har det liksom automatiskt under en stor del av mitt vuxna liv funnits en annan mänsklig varelse under samma tak. Så jag borde kanske inte egentligen tala om hur det är att bo ensam eller själv. För jag vet inte. Inte egentligen. 

Men det som jag reagerade på idag var en artikel i vår finskspråkiga största tidning om hur man kan bete sig om man vill gå ensam på bio/teater eller bara äta på restaurang utan att det skall verka "ensamt och övergivet". Jag tappade lite hakan. Kan det vara ett "problem"? Själv föredrar jag hundra gånger hellre mitt egen eminenta sällskap än ett tråkigt "vem-som-helst-sällskap" både då det gäller att gå på bio eller kila in på en restaurang. Egentligen tycker jag att det är riktigt skönt de, numera rätt få, gångerna jag i samband med jobb eller någon kurs övernattar på hotell och får gå "själv/ensam" på middag. Faktum är att jag då ofta har en bra bok med mig som jag läser i samtidigt som jag avnjuter en god middag tillredd av någon annan och bryr mig blanka godmorgon i om någon i restaurangen tycker att jag bryter mot någon etikett genom att läsa vid matbordet. Kunde inte bry mig mindre. En egen stund med en bra text och god mat, gott vin och fin belysning. Det är ju underbart - och man borde bjuda sig själv på det oftare!

Lika lite har jag någonsin tänkt att jag inte skulle kunna gå på bio/teater ensam. Vill jag se en film eller en pjäs som jag vet att inte intresserar någon i min familj eller bland mina vänner så ser jag inte varför jag inte skulle se den i alla fall och om någon tycker det är märkligt att jag inte står och tjattrar med någon över ett glas champagne i pausen så är det inte på något sätt mitt problem, snarare hens. Som om någon annan ens skulle bry sig - så där på riktigt. När minns du senast att någon främling stått ensam i pausen under en teaterföreställning och du tänkt att; oj, nej - hen ser då ensam ut!

Precis - aldrig hänt! 

Men nu är jag ju i den lyckliga situationen att jag sällan känner mig ensam, inte ens när jag är ensam. Eller själv. Men förstår naturligtvis att det här med att gå ensam på restaurang, eller bio, eller teater är jobbigast för dem som från början upplever sig ensamma. Då blir det ju som om den där ensamheten fördubblas på något känslomässigt plan. Lite som; jag är ensam hemma men när jag går ut bland folk så är jag ensam så att alla ser det. Och det är naturligtvis inte skoj, det förstår jag. Det här var bara en ny aspekt för mig. Och en ny insikt. Att skillnaden mellan själv och ensam inte bara begränsas till hur man uttrycker sig om hur man bor, utan sträcker sig så mycket vidare än så. Det är lätt för mig att säga att jag njuter av ensamma hotellkvällar då jag får gå själv/ensam och äta, möjligen ta en själv/ensam drink i baren innan jag tar min bok och kryper ner i hotellsängen för att njuta av min själv/ensamma stund när själv/ensamheten är självvald. Där har vi introverta förmodligen en fördel. Vi gillar oftast vårt egna sällskap alldeles utmärkt bra. Bättre med hyfsat bra eget sällskap än dåligt andras sällskap - liksom! Låter knasigt, men det är faktiskt lite så introverta funkar.  Så om du känner en introvert som gärna umgås med dig - ta det som en rejäl komplimang - du har omedvetet genomgått en massa tester som du inte ens visste om för att "bli accepterad" som - En Riktig Vän. Och det är nu sedan en stämpel som man inte lätt blir av med när man väl fått den. Sådana är vi. Heh! 

Men ja, skulle vara intressant att forska i om det skulle finnas en skillnad, eller det finns säkert en skillnad med hur stark den är,  i hur introverta eller extroverta upplever det här med att gå ensam/själv på restaurang eller på bio/teater. Eller att resa ensam/själv. Jag tycker om att resa med andra, men väljer om möjligt eget hotellrum för att vara säker på att jag har ett eget utrymme dit jag kan dra mig tillbaka när det blir för mycket av allt. Detta i synnerhet om jag reser med en grupp eller om programmet på dagen involverat mycket sådant som dränerar en introvert persons energi. Ibland tänker jag att vi introverta kanske ibland kan upplevas som direkt oartiga när vi hellre avstår från sällskap. Men vi är lite som hybridbilar. Vi behöver en extra liten laddning i ensamhet för att orka tuffa på. En stund i ensamhet är samma som att snabbladda en elbil. Efter det går det bra att köra på en liten stund igen, och det utan att bränslet helt tagit slut. Lite klumpig liknelse där, men jag tror en annan introvert i alla fall förstår vad jag menar. Inte helt säker om extroverta gör det. Gubben min förstår det inte alls. Han har bara lärt sig att acceptera att så här är det. Lite som jag har lärt mig att acceptera hans extroversion. 

Balans. Allt är om balans. 

Det är härligt att gå på restaurang i sällskap, men det är underbart att bjuda sig själv- och bara sig själv - på det också ibland. Att umgås med sig själv offentligt kan faktiskt vara ganska intressant. 

Testa! 

FRIVILLIG AVSKALNING

Minns inte riktigt när jag insåg att det här med att begränsa sig är en slags "styrka". 

Att välja bort istället för att välja till. 

Märker bara att jag ofta verkstäder detta i mångt och mycket av det jag gör, köper

eller väljer att ha. Jag tilltalas av tanken om minimalism, men min smak är inte fullt så

avskalad som då man får en bild av minimalism framför sig, men jag skalar av

rätt friskt utan att bli så där "asketisk med raka-linjer" i vardagen. 

Jag kanske borde kalla det frivillig avskalning? 

För mig tror jag att det började med kläder faktiskt. Är ju inte speciellt road av mode,

men helt immun är väl inte jag heller. Men över tid har det nu förädlats en färgskala i

min garderob som är  m y c k e t  avskalad. Har faktiskt bara kläder i färger som jag gillar. 

Och de färgerna är svart, grått, grönt, beige, vitt, naturvitt, brunt/orange och lite puder-/ gammelrosa. 

Och när jag kollar så är det de samma färgerna jag har i min inredning. 

Här hemma lite mer vinrött, och på stugan mer grönt och brunt. 

Denna avskalning har hänt egentligen utan att jag tänkt på det "i färger" utan mer att jag 

gjort mig av med saker, grejer, kläder jag inte längre trivs med och på det sättet har

min "färgskala" utkristalliserats och allt onödigt rensats bort. 

Så även om hemmet definitivt inte är minimalistiskt på något sätt så känns det ändå

städat och rensat för att färgskalan är så enkel. Och att välja bort är väldigt befriande. 

Nu har ju jag valt en dov naturfärgskala helt bara av den orsaken att jag gillat de färgerna 

sedan jag var barn. Gillar man färgerna gul-knallblå-cerise så är det ju samma sak. 

Ta bort allt det man inte gillar! 

Eller om man gillar allt - så kan man ju ha det kvar - förstås! 

Det är också ett val. Men i mitt liv och min vardag skulle jag uppleva

det stökigt och inte ge den rofylldhet som jag vill uppleva i min omgivning.

Här tror jag också det här med om man är introvert eller extrovert spelar in. 

Introverta trivs oftare med en mer avskalad, sober färgskala medan 

extroverta gärna tar i med den mer färgsprakande färgpenseln...*)

Och där - efter en galet lång åsnebrygga - kommer jag till det här med att 

välja tema för sommarblommorna. 

Nu låter det ju lite överdrivet, kan man tycka. Man tar lite blommor här, 

och så lite från torget, och det man fått av svärmor och ja...om man trivs med 

denna kakafoni av färger och sorter och stilar så är det ju rätt. 

Men om man inte tycker att det är så där fasligt snyggt så tänker jag att 

tänka i temafärger inte är så tokigt. Och sommarblommor - det är väl få saker som

är så förgängliga men ändå så synliga den tid de är -som just sommarblommor. 

Har själv haft några år nu ett ganska mörkt tema på mina växter. 

Det har varit svarta penséer, mörka bladväxter. 

Och jag vill gärna att mina sommarblommor också skall passa in då sommaren

går mot höst med de nyanser som då dyker upp i naturen. 

Så i år kommer jag att ha färgtema rosa/laxrosa/blekorange

Rosa för att jag tycker om det, och för att det är så fint till alla

de mörkbladiga mångåriga växterna jag har i trädgården. 

Laxrosa för att det är en färg som spänner över en ganska stor

båge, från blekrosa till nästan orange. 

Och där tar blekorange över och välkomnar soliga sommardagar

likaväl som sensommarens dova mustighet. 

Men när jag avskalar så här så behöver jag inte heller i vår ta ställning till 

de blå blommorna, eller de röda, eller de knallgula, eller de röda. 

(Eller jo, jag kanske behöver lite vinrött för att få lite djup i färgskalan, men

det är å andra sidan mycket sådant jag har i de perenna växterna). 

Så här tänker jag om frivillig avskalning. 

Less is more. 

*) Lyssnar på den bedårande podden rödavitarosen, med Victoria Skoglund från Zetas och

Jenny Strömstedt, journalist och programledare på svensk tv. Och i avsnittet där de smått

"kom ihop sig" om hur man definierar begreppet "tivoli" i blomsammanhang kom jag att 

tänka på att Victoria nog tänker mer som en introvert 

medan Jenny är mer åt det extroverta hållet. 

Och så kan det vara att är man mer lagt åt det introverta hållet 

så är "less is more" just det man tycker är lagom. 

Medan en extrovert själ behöver lite mer för att det skall vara ja, lagom. 

*  * *

Och ännu. Gällande kläderna. 

Numera tar det mig noll tid att välja kläder på morgonen.

För med en så avskalad färgskala så kan jag välja kläder med

ögonen stängda och det blir ändå hyfsat bra! 

Och det är fasligt skönt! 

 

I HEMLIGHET

    Så är det nu bara, julen 2020 blir inte som jular brukar vara, det har ett litet ettrigt virus satt stopp för och det är väl lite att gilla läget. Eller man kan ju ogilla det hur mycket man vill men en annorlunda jul blir det - det är klart. Om det sedan är illa (frånsett pandemin) är en helt annan sak. 

Snubblade över en nätchatt när överraskande många faktiskt var helt nöjda med att julen är "inhiberad" att man bara skall fira med sina allra närmaste, med de man bor med till vardags. Och någonstans förstår jag det. I Finland bor flest, efter Japan, introverta personer och en jul med 

helahärligatjockasläktenienveckaellerså 

det blir bara för mycket - hur mycket man än älskar var och en. Men alla på en gång är - utmattande. 

Så jag tror att det finns en massa introverta personer som gör ett YESS-tecken i smyg när ingen ser. Äntligen är det legitimt att fira en jul som känns som ens egen jul. 

Och det handlar verkligen inte om att man inte skulle vilja ses, man vill bara inte se alla på en och samma gång och under något stökiga och smått hysteriska förhållanden som jular har en tendens att bli - ibland. Tror många introverta kunde fira en jul varje månad året runt, bara det inte skulle involvera alla personer på en och samma gång utan man skulle ta det i mindre grupper och lite mer "bara du och jag" fast man kan vara mer än två. Lite mer "make it simple". 

Har haft möjligheten att fira både enkla "bara vi"-jular och rena rama "Fanny och Alexander"-jular. Efter de senare har jag behövt de övriga juldagarna att ladda upp mig igen. Det här är något som för många (extroverta) är lite obegripligt, att man kan älska julen, men inte då den involverar en massa socialt nojs som vi (introverta) har lite svårt för. 

Jag älskar julen, jag älskar adventstiden, men bara tanken på glöggmingel med en massa människor som jag knappt känner, och inte egentligen ens är särskilt intresserad av att lära mig känna, får mig att sucka djupt. Å jobbets vägnar har jag varit på otaliga mingelfester i mina dar och näe...de är verkligen inget jag saknar! Och så här tror jag faktiskt rätt många känner, i hemlighet, men det är inte okej att säga högt att man hellre skulle var hemma med en bra bok och ett smakligt rödvin istället för den blaskiga glögg man serveras i skränigt sällskap. Innehåller glöggen sprit finns en uppenbar risk att skränigheten ökar allteftersom kvällen lider. 

Jag har under några år redan förenklat julen och skall fortsätta så i år. Det betyder inte att jag väljer bort julen, absolut inte! Mer att det faktiskt inte kommer ett enda otrevligt "måste för det hör till" som jag inte gillar, eller tycker om, eller mår bra av. 

Nu är den här förenklingen enkel för mig att göra. Jag är den mest "juliga" i kärnfamiljen, så det lär inte bli några större draman om inte alla tomtar åker fram, eller alla efterrätter bakas. Men så är det inte för alla, och för dem som ute i stugorna suckar en lättnadens suck för en av coronan framtvingad enklare jul säger jag bara njut av det! 

Och till alla er som vill ha huset fullt av stoj och stim och glitter och glamour och ung och gammal, er jul kommer också. 

Fast inte i år. 

FREDAGEN DEN TRETTONDE

När jag var nyss fyllda aderton år gammal ( 18 år och 6 dagar) körde jag mitt körkortsprov och då jag satte mig vid bilratten för att göra körprovet frågade han som skulle godkänna - eller underkänna - mig om jag var nervös och om jag trodde på att fredagen den trettonde är en otursdag. 

- Nå nej! svarade jag och lade in ettans växel och gasade iväg. 

Jag fick mitt körkort och efter det har jag aldrig tänkt på fredagen den trettonde som en otursdag. Den är väl som dagar mest, tänker jag. 

Just den här fredagen den trettonde hade jag en ledig dag. Och då jag är ledig en vardag brukar jag gärna ta både hund och kamera och gå en längre promenad. Den här veckan har dock min ischiasnerv gjort sig påmind (det har den gjort i de här fuktighetsgrad/temperatur-kurvorna sedan jag var typ 23 år, så inget nytt) så jag valde en kortare tur. Och en betydligt mer urban tur än jag brukar. Jag valde Fölisön. I Helsingfors. Urbant så det förslår! 

Redan år 1890 blev Fölisön en folkpark och Fölisön var de första åren just en ö, som man bara kom till med båt. Men redan ett par år efter folkparkens öppnade blev bron till Fölisön klar. 

På den tiden var Fölisön ett populärt utflyktsmål för arbetarbefolkningen och med tiden blev det också en välkänd festplats. Fortfarande i dagens läge är midsommaren en enda stor folkfest på ön. För många, många år sedan firade även jag min midsommar på Fölisön, men annars kan jag inte påstå att jag skulle besöka denna pärla i Helsingfors särskilt ofta. 

Det kan hända att jag upplever att den är alldeles för befolkad - isynnerhet under sommarmånaderna - för att jag skall finna det intressant att ta mig dit. Men en smådisig och grå novemberdag.

Now we are talking! 

Ön är ungefär knappa 50 hektar och består av bergiga kullar, sänkor och lundar. Här finns också ett friluftsmuseum som öppnade redan 1909 och här man kan bekanta sig med det forna livet på landsbygden. 

På sommaren är diverse pörten, torp, präst- och mindre herrgårdar öppna för besökare, men nu hade de alla lagt lapp för luckan för i år och välkomnade gästerna på nytt nästa vår 2021. 

Vilket leder till att det är rätt glest med folk på stigarna på Fölisön. De turister som inte coronan stängt ute det ser dystra november till att göra. 

Vilket gör att promenade runt Fölisön blir en tyst och stilla vandring. Någon enstaka joggare, några mammor med barnvagn och andra ensamma vandrare som uppenbarligen lika villigt som jag vill uppleva ön för sig själv är de enda jag ser. Som den introverta personlighet jag är känner jag igen beteendet hos andra. Man vill gå själv, ensam. Man väntar en stund för att andra skall passera så man (för stunden i alla fall) får ha stigen för sig själv. Halva min familj är ju introvert, den andra extrovert, och jag lovar - vi har väldigt intressanta middagsdiskussioner i ämnet! 

En man som med blicken mot stigen gick med bestämda steg förbi mig, lite senare såg jag honom gå ut på klipporna och lyfta ansiktet mot horisonten, sedan uppåt mot himlen. Det var uppenbart att han andades hav och vida vyer. Det som vi alla behöver andas ibland. 

Och för oss mer introverta är det nu när "alla" lämnat platsen som dess skönhet och välkomnande blir för oss att möta. När skönheten är mer subtil och sparsmakad och ja....tystlåten. Stillsam. Det är som om min själ behöver mer yta att "springa fri på" än de andra mer extroverta behöver. Ju mer stressad jag kan bli av olika saker desto viktigare blir dessa tysta, ensamma, promenaderna för mig. 

Jag skriver det här för om du vet att du har en introvert person som plötsligt behöver med egentid än innan så behöver det inte alls betyda något mer dramatiskt än att hen bara behöver ladda sina batterier - ensam. Att ge egentid åt en introvert är den största gåva man kan ge. Och den största kärleksförklaringen. 

För mig var den här fredagen den trettonde en tur-dag. Jag fick några välbehövliga timmar för mig själv. Vädret var alldeles underbart, så där november-vackert och november-skönt. Och jo, det finns! 

Personligen är februari för mig en betydligt fulare och jobbigare månad. 

November är en härligt dämpad och skönt disig månad. Lite sömnig och dåsig. På ett bra sätt. 

 

GRÅVÄDER - ATT LUFTA SJÄLEN

På finska finns det ett uttryck : Pilvisenäkin päivänä aurinko nousee! 

Ungefär som att "även en mulen dag stiger solen upp". Jag har det här på en liten lapp för att stundvis påminna mig om att det faktiskt är så. Vi ser inte solen ständigt, men den är där, och en annan dag visar den sig för oss igen. Men den ÄR där, med oss, varje dag. 

Jag gillar ju gråväder nästan lika mycket som jag gillar soliga höstdagar. Det är bara det att det inte alltid är lika lockande att ge sig ut på en utfärd när molnen ligger tunga over tillvaron. Däremot är det ofta då man får vara mer för sig själv även på de mer populära natur-utfärdsplatserna. 

Denna märkliga corona-tid har ju fyllt våra naturparker med mer människor än kanske någonsin. Och för en person, som jag, som helst vandrar ensam, kan det kännas lite "trångt" på vissa ställen här i huvudstadsregionen. När jag går ut på mina promenader och vandringar så vill jag helst gå för mig själv och låta lugnet tala till mig och ja, helt enkelt lufta min själ. 

Då gör jag ibland så att jag helt enkelt ger mig ut då vädret är sådant att det inte lockar gemene man ur slott och koja. Eller så har jag gjort så att jag jobbar på lördagen och tar måndagen ledig i stället. 

Letar upp ställen som inte är så där otroligt populära. Blir bara allt svårare att hitta dessa "egna" och "tysta" platserna då så många människor upptäckt det fina med att vistas i naturen i år. 

Och det tycker jag verkligen är alldeles härligt! Att människor, gammal som ung, upptäcker vår natur och vilken avkoppling den ger. Vilken möjlighet att lufta själen. 

I morgon skall jag igen roa mig med denna favoritsyssla. 

Att släppa tankar, funderingar, drömmar och önskningar att vandra fritt medan den ena foten läggs framför den andra i en skön, stilla, lunk. Det utlovas mer gråväder. Och det är inte alls så illa som det låter. 

Testa på gråväder något tag. Själen tackar! 

 

OLIDLIG RES-KLÅDA

 Som introvert har jag ju inga som helst problem med att inte fysiskt ränna runt och träffa folk, så på det sättet har det här med Corona inte påverkat mig speciellt mycket. 

Jag trivs också alldeles ypperligt med att jobba på distans. Och på grund av personer i riskgruppen som jag har i släkten vill jag också hålla möjligast mycket avstånd till ja....lite allt och alla. 

Men jag börjar sakna att bara sätta mig i bilen och styra iväg någonstans dit näsan pekar. Bara dra. 

Det har varit ett alldeles underbart höstväder och jag längtar mig sönder ut i naturen, men när man bor som jag i huvudstadsregionen så är alla de nära utflyktsmålen alldeles smockfulla av människor nu och jag vill inte ständigt ha människor omkring mig - inte i skogen. Och det har inget med coronapandemin att göra. Jag vill helst redan då jag parkerar bilen uppleva att jag är ensam på platsen. Och det är helt solklart att det händer inte alla tiders varmaste (och vackraste) septemberveckoslut i en region med 1,3 miljoner invånare. Då dessutom många under vårens och sommarens corona-tider upptäckt detta med friluftsliv och det härliga med att vara ute i naturen. Jag passar detta veckoslut. Jobbar på en text som egentligen borde varit klar förra veckan, men som kunde skjutas upp. Solen är varm. Höstlöven dansar. Gubben eldar bastu. Allt är fridfullt och skönt.

Men min själ blir orolig och rastlös. Längtar ut. Längtar bort. Bara för ett par dagar. Bortbort! På riktigt bort! 

Det är precis ett år sedan jag senast åkt iväg någonstans som inte är till stugan. Eller matbutiken...typ.  Och det börjar gnaga som en sten i skon. Jag har en sådan packa-bilen-och-bara-dra-iväg-klåda att det inte är sant!  

Jag tror jag måste bota den på något vis. På något sätt måste jag få lindring! Jag kanske bara måste dra iväg. Bara en liten sväng...Utan att träffa nån, bara jag och naturen. 

Få andras fritt. I djupa andetag. 

INNAN STORMEN

Det finns något väntande i luften. 

Är det för att det är så, eller är det för att jag vet att en storm är på antågande. 

Årets första höststorm. 

Distansjobbar från stugan den här veckan. 

Många saknar sina kontor, men jag tror minst lika många

är alldeles utomordentligt nöjda med distansarbetsrekommendationen 

(vilket ord!!!) som påbjuder fortsatt arbete hemifrån. 

Vi introverta vill inte att corona-begränsningarna gällande 

var och hur man jobbar någonsin skall ta slut! 

Mer distansarbete åt introverta. Typ.  

Jag jobbar i en liten organisation, men även här märker man 

av hur olika vi är, hur olika vi vill jobba. 

En del av oss är starkt extroverta och har saknat gänget, babblet vid kaffet, 

men också att kunna traska in hos sin kollega och ventilera tankar

och funderingar. Med eller utan tanke på att få en lösning på problemet. 

Bara få tänka högt. Babbla på. Låta munnen gå snabbare än tankarna. 

Eller bara hojta rakt ut i luften på bästa öppnakontoret-maneér:

"vem fixar det här?"

"kan någon ta sig an det där?".

Allt sådant som gör en introvert nervsvag! 

En del av oss är starkt introverta och har inte i samma utsträckning saknat gänget. 

Eller jo, men inte alls på samma sätt.

Man har saknat de där lite mer djupare diskussionerna 

gällande ett jobbrelaterat problem. Men också personliga

samtal som förs face-to-face, inte vid ett glatt klockan-två-fika.

Kaffe-stunderna med sina vitser och sitt skratt är underhållande. 

Nu och då. Sällan ens dagligen. 

Men allra mest har nog introverta välkomnat möjligheten att 

få jobba ostört med det man får lön för. Utan att måsta 

"förklara sig" varför man vill vara för sig själv. 

På något plan hoppas jag att det goda denna corona-pandemi

för med sig i förlängningen är att det skulle bli en utökad

förståelse för att vi är olika. Att det som är guld för en extrovert

personlighet kan vara rent gift för en introvert. Och vice versa, naturligtvis.  

Det har bara så länge varit de mer extrovertas sätt att vara, att jobba

som varit det "enda rätta". Jag tror att det skapar en bättre arbetsmiljö på sikt

att tillåta människor att i större utsträckning jobba på det sätt som känns bra för 

var och en av oss. 

I väntan på höststormen sätter jag mig en stund på stugtrappan 

och undrar om inte jag har det finaste kontoret på jorden? 

HÖSTREGN

För en höstmänniska som mig finns inget tråkigt höstväder. 

Det finns bara fint höstväder och så finns det fint höstväder - som lite blötare variant. 

Regn är rofyllt för själen. 

Vind likaså. 

I skrivande stund sitter jag i mitt soffhörn, den här gången i det som finns på stugan.

Vinden viner, regnet låter på taket, vågorna slår mot stranden. 

Brasan sprakar stilla. Det är de ljud som hörs. Inga andra. 

Har tänt ljus i alla husets ljusstakar. För att fira höstens ankomst. 

Känns att nu är den här. På riktigt här. 

Det är mörkt. Det är tyst. Det är dämpat. 

Min tid är här och nu.