nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

TID...

...ja, oj hoppsan vad tiden går!
I övermorgon är det april, och jag tycker att det var precis just jag satt här och jublade över att det var första mars! Och så går det då några dagar då solen skiner, någon dag då snön vräker ner, och någon dag då dimman ligger som gröt runt en och så vips ligger april där och väntar på en!

Det får mig att tänka på vad det är man sätter sin tid på. Den där lediga tiden, alltså.
Under stora tider av mitt liv, under min lediga tid, har jag renoverat eller byggt hus. Det har blivit en livsstil lite utan att jag medvetet ens valt det. Jag bara har råkat där - och trivts.

Nu har jag inget speciellt för mig när det gäller den biten av det som blivit min livsstil.
Och märkligt nog så har en hel del av det där lite småhysteriska förhållandet till inredning gett med sig med åldern. Man har inte samma behov av att förnya sig - och sitt hem.
Jag kan faktiskt emellanåt bara känna att det är rätt bra just som det är.

Vad är det då jag sätter min tid på - om jag inte renoverar, inte inreder och inte (än) kan påta i trädgården.
Jo, jag har faktiskt tagit itu med att ta hand om en annan boning.
En boning som man bär med sig hela livet.
Min egen kropp.

Nu har jag inte ett ont ord att säga om den boningen.
Jomen, klart, den har väl sina skavanker, och är absolut inte perfekt på något sätt.
Men det är en boning som jag faktiskt är rätt nöjd med i alla fall. Den har följt mig genom alla skeenden i livet, och skänkt mig två underbara ungar.
Det har varit och är, en bra boning. Den har funkat häpnadsväckande bra utan att jag någonsin tagit speciellt bra hand om den. Den har bara funnits - och funkat. Utan att ens hicka till någon gång.
Så, jo, jag är väldigt glad och tacksam över den boning som är jag.
Men!

Jag har sakta börjat inse att även den hyggligaste kropp, hur bra den än tjänar mig, hur problemfritt den än funkar, hur få bekymmer den än gett mig under alla våra gemensamma år, kanske kunde må bra av lite service och lite omtanke.

Så när jag inte har något gammalt hus att ta hand om, så väljer jag att sätta ner lite tid på mig själv.
Kanske för första gången i mitt liv.

Och jag är plötsligt väldigt ödmjuk över att min kropp faktiskt stått ut med mig under alla år då jag prioriterat något annat fram om mig själv, min egen boning.
Den har liksom bara fått hänga med.
Kroppskrället.
På alla mina påhitt, haft överseende över mina konstiga prioriteringar av min tid.

Men nu får den hänga med...
...på yogapass, på löprunda.
Jag känner att det är dags att ge något tillbaka.

Just nu tackar den mig med lite småsjuka muskler, men det kanske bara är hennes, kroppens, sätt att påpeka att det var då på tiden...?

Bäst att muta kroppen med lite smarrig sushi såhär på fredagkväll.
För det är hon värd!

Kroppsskrället :)




PÅ STRANDEN...

...var det kallt, och vått och grått. Det var kanske inte direkt sådär att man hade lust att breda ut picknick-filten och plocka fram en krispig smörgås.

Hade varit mer eller mindre inomhus ett par dagar eftersom förkylningen, som jag redan trott hade skuttat vidare till någon annan stackare, de facto hade gått och gömt sig i mitt öra och förorsakade en örvärk som jag inte minns att jag skulle ha haft sedan jag var ungefär lika stor som en rejäl brandsläckare.

Nå, det passade ju i och för sig bra, för jag hade lovat läsa igenom ett arbete om kognitiv beteendeterapi i behandling av depressioner.

Mycket intressant läsning, men någonstans på sidan 178 började jag känna att marsdimman tagit ett alldeles för kraftigt tag om mina axlar och sjutton om jag inte lite kunde känna igen en liten depressionsunge i mig själv också? Om jag riktigt kände efter...?!

Nix, då skall man ta sig själv i nacken och ge sig ut en sväng!
Även om molnen nästan lagt sig till ro på skorstenen, och ungen måste jagas ut med blåslampa, så blev det en riktigt skön promenad längs havsstranden i alla fall.
Flyttfåglarna lyste med sin frånvaro, precis som solen.
Men doften av hav och klucket från vågorna fanns där.

Väl hemma kände jag ett starkt behov att tända ljus i alla knutar, ta ett varmt skönt bad och koka ett par liter te för att få upp värmen igen.

Och krypa upp i stolen och i stället greppa en tidning med vackra sommarbilder och 
längta sig bort en stund.
Från denna dimmiga, gråa marsdag.
Det om något är terapi - även det.
Det botar knappast en depression, men det jagar dimman bort för stunden i alla fall!


DET HÄR MED DJUR...

...och att förmänskliga dessa lurviga varelser.

Det var en artikel (och en hel del kommentarer till dessa) som snurrade runt i många tidningar där en familj berättade om att de "odlar kaniner" för att sedan sätta dem i frysen och käka upp dem som får mig att tänka till om det här med husdjur och "husdjur".

Jag tycker det är helt okej att käka kaniner. Det har jag också gjort - då det var möjligt. När min äldsta son var under tio hade vi kaniner, gäss, höns och ankor och det var rätt naturligt att de förr eller senare hamnade i grytan. För de fanns till för det.
Och det var inget konstigt med det. Han, sonen berättade helt naturligt om våra kaniner följande:
"De är jättesöta, men till hösten hamnar de i frysen".

Däremot hade vi när lillungen var under tio sådär två kaniner som vi "räddat" från ett ställe där tonårsdöttrarna tröttnat på sina tråkiga, och rätt besvärliga och svårskötta kaniner. 
De kaninerna hade en så mycket "högre" status om sällskapsdjur än kaninerna innan så de landade aldrig i grytan hos oss. För att de kändes mer som keldjur än husdjur. Även om kaninerna aldrig fick välja.

Ändå undrar jag ibland om inte dessa kaniner som vi hade för att sluta i grytan levde ett bra mycket naturligare kaninliv, än vad de två burkaniner vi tog hand om hade.

Jag tror att en kanin som får leva rätt naturligt i en enorm ingärdad utegård med möjlighet att gräva (vilket är synnerligen naturligt för en kanin) med små lådor här och där som de kunde kila in och ut i och bygga sina bon utan en större inblandning av oss människor levde "lyckligare" än de två som man hade haft som "keldjur". De satt instängda största delen av sin tid i en bur - 1 x 1,5 m och fick nu och då komma ut och skutta runt lite så det var lämpligt för oss människor.
Är det moraliskt mer fel att äta upp dessa kaniner som levt ett så naturligt kaninliv som man bara kan erbjuda en kanin i fångenskap än att hålla en kanin i en liten bur utan möjlighet att gräva och skutta runt mest hela tiden bara för att vi skall kunna klappa och smeka dem när vi har tid över för det?

Nu har jag ju inte tänkt hugga gaffeln i vare sig min hund eller katt, men jag kan ibland bli lite irriterad på hur vi "tjafsar" med våra keldjur.

Hur gärna jag än skulle vilja tro att min hund tänker som i dikten ovan, så vet jag att så inte är fallet.
Jodå, hon (hunden) tjuter som en stucken gris när jag kommer hem, hon svansar runt mig som en våryr humla, för hon vet att det med största sannolikhet betyder att jag som någon slags "flockledare" kommer hem med ett byte (i matkassen) vilket betyder mat och att det gäller att hålla sig framme.
Katten gör sig till för hon vet också att det brukar belönas med lite mums i skålen det med.
Har hon däremot möjligheten att sticka ut på en alldeles privat jakttur - så föredrar hon det!

Men att förbarnliga dessa fyrfotavarelser anser jag att är fel för deras egen skull.
De är inte barn, de är inte ens mänskliga, och de skall inte behöva belastas med något sådant!

Djur är djur - och vår skyldighet är att ge dem en så djurisk tillvaro som vi bara kan åstadkomma!
Inte förmänskliga dem - för det är inte naturligt för dem, och inget djuren skulle be om - om de kunde.

(Däremot är jag av hela mitt hjärta emot dålig djurhållning, oberoende om det är frågan om keldjur eller djur som föds upp för att bli mat, vilket det tyvärr finns en hel del av men det skulle bli ett helt eget - och mycket långt inlägg)

Så om jag skulle behöva välja mellan att käka en fabriksuppfödd, och mycket opersonlig broiler som inte haft en tillstymmelse till naturligt hönsliv, och en smågullig, söt, kanin som fått skutta runt som bara kaniner skall, skulle valet vara rätt givet.

Och även om det i mitt hjärta finns ett alldeles eget rum för varenda ett djur som landat hos mig - så kan jag inte förvänta mig att det skulle funka tvärtom också.
Det är att ha alldeles för höga tankar om - oss - människor.


LEDIG...

...det passar mig att vara lite ledig mellan varven. Jag får liksom högst hälften av det jag planerat gjort, men samtidigt har jag inget resultat att uppnå, så det är liksom skit det samma! 
Och onekligen sådär småbefriande.

Vad har jag gjort då. Idag.
Jo, jag körde lillungen till skolan, för det absolut bästa med att vara semesterledig är att kunna följa och möta den lilla plantan till och från skolan. 
Bjuda på kakao och bulle när man kommer hem och känna sig sådär helyllemamma som alldeles tydligt uppskattas av oss båda.
Lite så där som när jag själv var barn, och min mamma hade stukat foten riktigt illa, och var hemma när jag kom hem från skolan. Och jag tyckte det var rysligt skoj med en mamma som hade stukat foten. Missförstå inte - jag bara älskade det där att hon var hemma.
Och samma är det med min lillunge.
Han bara hoppas på att min tredje nysning i följd skall betyda att jag blir förkyld och stannar hemma.
Så jag finns där - när man kommer hem från skolan.

Fast å andra sidan. OM jag skulle finnas där hela tiden, alla dagar, skulle vi uppskatta det lika mycket då? Lillungen å jag? Och en vårdledighet som varade i 18 år är kanske lite utopi. Och jag skulle nog inte ha klarat av det i längden. Om det hade varit möjligt. Till det är jag alldeles för nyfiken på allt möjligt, och alldeles för rastlös.
Däremot tycker jag att den verkliga vårdledigheten inte borde bantas ner från tre till två år som det talas om. För med lite perspektiv på det här med att leva med barn, så inser man att mitt i allt är de små plötsligt stora. Och med den erfarenheten kan det där extra året hemma kännas så värdefullt. Och var skulle man spara - egentligen? Dagis är knappast gratis heller? Och om man, som mamma, stannar ett år hit eller dit borta ur arbetslivet kan knappast sluta i katastrof? 

Så känns det nu, som mamma, med lite perspektiv på barnaåren...

Om man frånser från min helyllemmamma-roll som jag spinnande gett mig in i med själ och lust för en vecka, så har jag besökt min frissa - och lyckades somna under hennes behandling av mina hårtestar.
Överseende berättade hon att en och annan unge - och så jag då - brukar somna i frissa-stolen.

Hehehe....tar det som en komplimang om att kunna slappna av när tillfället ges!

Och så, ja hade jag ett intressant samtal med en arbetskompis från jättelängesedan och det var bara bäst.
Att igen märka, att vänner liksom inte försvinner någonstans även om man inte är i kontakt hela tiden, gör mig lite glad - och ödmjuk - över att jag råkat på dessa härliga människor i mitt liv!

Att just denna härliga människa lyckades övertala mig om att testa på att vara vegetarian i ett halvår är sedan en annan sak...

...men jag lovade, för hon bedyrade åt mig att jag känner mig mer energisk och jo, tack det kan behövas1 Redan efter ett par veckor skulle jag märka skillnad.

Så nu...har...jag...smått....lovat...att...avstå...från......alla....smarriga....grillbiffar...i....sommar.....


Så det blir kött nästa gång i september då -för min del?

Herregud, sade jag det där?

Fast jag meddelade redan nu att jag minsann tänker synda i april!
Då åker jag till Ryssland - och jag tror att det äts mest björnbiffar där? Eller soppa på rödbeta - och det är förvisso gott, men ändå helst inte alla dagar!
(Med ena fotens arvsanlag i Ryssland, så vet jag ju att så inte är fallet, men en björnbiff kan inte denna nybakade novisvegetarian motstå - visst låter det lovande? Mitt vegetarianlöfte?).

Men jag vet att det är något jag mår bra av. 
Att skippa köttet, som gör mig trött i skallen, för en tid.

Har gjort det förr - och nu är det dags igen!

Har ni erfarenheter, så berätta gärna!


MARS OCH VENUS...

...ja, ni vet yin och yang, manligt och kvinnligt. 
Det bara finns där vill vi det eller inte - och så må det finnas de som tänker att HEN och KOMPIS istället för Flickor eller Pojkar skulle kunna rubba på det faktum. Faktumet att det är skillnad. Inte bara där innanför underkläderna utan också mellan öronen. 
Och varför skulle det inte vara så?

Ibland blir jag så himla road bara av att det är en så tydlig skillnad, även utanför kallingarna.

Som idag till exempel.
Jag åkte iväg för att titta på något riktigt förfärligt gulligt som för en tynande tillvaro under ett vårdträd av rang som ni skall få veta mera om senare.

Men tillbaka till Mars och Venus. 
När jag skall gå och titta på sådant där sött som får mitt husvårdshjärta att klappa lite extra så tänkte jag  släpa med min äldre son och hans far.
Som mitt något förlängda "sunda förnuft" liksom.
Lillungen och jag, vi går ju helt på känsla när det gäller sådant, så vi är inte att lita på...

...om man lite karikerar till det.

Eller så ser åtta ögon mer än fyra, fyra själar känner mer än två. 
Typ.



Och att karikera - det tänker jag fortsätta med:

Efter att besökt detta söta, intressanta, tilltalande och lite skrämmande strålar vi då samman över en middag för att ventilera lite.
Det är här det kommer in det där med att tänka så olika.

Redan då på platsen av det söta, kände jag att här finns det andra än jag som tänkte, tyckte och kände som jag.
Mina söner, och gubben som levt med mig i hemskt många år och känner mig så väl, utstrålade "godkännande" och bra vibbar.


Efter middagen frågar jag ändå av min äldre son:

- På vilket sätt tyckte du att det var bra, det vi just såg?

Och jag ser att han blir lite förvirrad i blicken och förmodligen tänker febrilt på vad jag egentligen menar.
Hela han utstrålar ERROR.

- Vad skall jag svara mamma? Jag tyckte om det på ett...ett gult sätt? Eller lila? Eller...?

Och hans svar är förmodligen samma rappakalja för mig, som min fråga till honom!
Jo, det är klart han förstår väl vad jag egentligen menar med min fråga, men tycker bara att jag uttrycker mig lite märkligt - och tvekar inte att upplysa mig om saken :)
Så jag formulerar om min fråga:

- Jamen, vad tyckte du om och vad inte?

Och då får jag ett uttömmande svar, precis som jag var ute efter.

Kan inte låta bli att testa det samma, lite senare, på mannen som ändå levt med mig i ett kvartsekel. Så jag frågar direkt:
- Om jag frågar av dig, på vilket sätt du tyckte om det som vi just såg, kan du svara på det?

En nanosekund ser han leende på mig innan han svarar:

- Nej, men jag kan säga vad jag tyckte om och vad jag inte gillade.

Det ÄR alltså de små skillnaderna som gör det!
I hur man säger, hur man tolkar, och hur man svarar.
Som gör att vi antingen förstår, förstår lite, eller inget alls.
Som gör att vi tidvis befinner oss som på olika planeter.

Den ena på Mars, den andra på Venus.
Kanske det är just det som gör det så himla intressant, skoj - och utmanande?

För vem av oss, kvinnor, har inte någon gång sett uttrycket av total ERROR när vi ställt en enligt oss enkel fråga? 

Kanske vi då bara skall formulera om den?
Frågan alltså - inte honom, märk väl!

För det lär ingen ännu lyckats med - och tur är väl det.
För personligen tycker jag att det är så mycket intressantare med 
HON och HAN...

än...HEN :)

SAMTAL...

...med ett olivträd.

Jo, men alltså det händer att jag på äkta tantvis och med ogenerade tantmaneér för en, rätt ensidig, men dock, en dialog med mina växter. Inte med alla, men med en del av dem. Jag tror att endel av dem är lite inåtvända eller allmänt tråkiga, men det finns undantag.

En av dem är det stora olivträdet som står där invid kärlskåpet och för en rätt tynande tillvaro.
Tills precis härom dagen. Vanligtvis brukar jag så gott som dagligen sopa upp torkade och nerfällda löv runt krukan medan jag muttrar:
- Ja ja, du har visst inget annat för dig om dagarna än fälla en lämplig mängd löv? Har du tänkt hålla på så här länge? Med den takten blir du skallig? Vet du om det?

Så här en morgon, när jag reste mig upp från att än en gång sopat torra löv, kände jag hur något kittlade mig i nacken.
Det var en alldeles nyutvecklad gren med de skiraste gröna olivblad. Och inte bara en, utan flera!

- Nämen du, när hade du hunnit med det här? Utan att jag märkt något? 

Tittade ner i sopskyffeln och konstaterade att istället för tiotals torra löv som varit normen under en lång tid, så låg där plötsligt bara två.

- Snyggt jobbat, sade jag och klappade lite om den späda stammen. Kunde du, som inte ens hör hemma i detta karga klimat, överleva vintern och tillvaron här, så skall väl jag också göra det. Jag har ju ändå så många års erfarenhet av hur det kan vara när vintern är som värst. Men du, du har inte den erfarenheten - och ändå verkar det som om du tror på en ny vår, en ny sommar!
Då måste jag väl också tro på det!

- Då säger vi det, bästa Olea. Slut på den tynande vintertillvaron! Dags att slänga sockorna i lådan och istället parkera solbrillorna på näsan.

För det blir nog bra det här - sade olivträdet!

REGN UTE...

...disigt, grått, sörja och halt på en och samma gång.
Riktigt dötrist. Nästan så man känner för att deppa en smula, hänga läpp, eller i alla fall lägga sig ner och sucka djupt och innerligt.

Endel har lättare för det än andra. Att alltid se det negativa, tråkiga och besvärliga i allt, att hitta något att klaga och gnälla över. Och det är väl ingen konst. Egentligen?

Svårare verkar det vara att hitta något positivt i varje dag. Men det finns där, bara man ger det utrymme och uppmärksammar det lite grann. En trevlig kommentar, ett gapflabb med kollegan, ett leende av någon, en rolig artikel, nåt fyndigt på fejan, en knopp på blomman därhemma. En puss av ungen, ett vackert månsken, ett samtal med en vän!

Stanna upp en stund och samla ihop dessa pärlor som du stött på under dagens lopp. 
Det gäller bara att hitta dem och putsa upp dem lite, så de återfår sin lyster.
Istället för att förbanna allt möjligt som man egentligen inte kan rå så mycket för.



För jag tror att det faktiskt finns en hel del man själv kan göra, istället för att bara gå omkring och gnälla över allt som är fel. Det är inte alltid någons annans fel. 

Och det är kanske inte alltid ens meningen att vi hela tiden skall bli matade med allt det som vi upplever som positivt, utan att det gäller att vara lite aktiv själv och bli tvungna att jobba lite för att uppnå det som vi blir glada av. 

För man kan ju faktiskt bli lite glad av att det regnar - för då smälter snön - och det är ju ingenting att hänga läpp för! 

SÅ LJUST...

...när man vaknar, och så ljust när man kommer hem från jobbet.
Aldrig, aldrig att jag slutar förundras över de förändringar i mig som detta ljus får till stånd.
Just som man tror att man inte riktigt skulle orka hålla på i samma takt en vecka till, så kommer ljuset tillbaka och gör sitt årliga underverk.

Det känns som att man skulle ha bestigit en bergstopp, och nu vet att det är bara lätt nerdförsbacke.
Bara att rutscha in i våren och sommaren liksom.

Nästa vecka skall jag rutscha in i lite semestertillvaro. Så skönt! Inte för att jag skulle ha stora planer för min semestervecka, det har man inte när lillungen skall sparkas iväg till skolan på mornarna. Men det där med att få schava omkring i morgonrock med kaffekoppen i högsta hugg och läsa morgontidningen lääänge och grundligt är lite semester i sig! 

Och sedan får man se vad man hittar på.
Ibland är det ganska befriande att inte ha hela veckan färdigt bokad, utan att det finns utrymme för lite spontanitet också.
Få se vad jag hittar på!?
För med ljuset kom det också lite oro i kroppen och rastlöshet i benen.

Men idag skall vi bara luta oss tillbaka och njuta av
***KVINNODAGEN***

Eller hur?

SHOPPA...

...ja, vid det här laget vet de flesta av er att jag inte gått annat än grundkursen i det här med att shoppa.
Jag är inte alls bra, eller ens speciellt road av den formen av sysselsättning.
Men, som de flesta kvinnor, är jag ändå aningen fåfäng och vill gärna ha en garderob fylld av vackra kläder, badrummets hyllor belamrade med allt möjligt skoj som doftar gott och ser lite smålyxigt ut.

Mitt problem, med att shoppa är att jag klarar av en, högst två butiker sedan blir jag bara så in i vassen uttråkad så jag "ser" inte längre även om det eventuellt skulle finnas något som skulle passa just mig och min stil. Det är som om all denna mängd grejor skulle få mig ur balans, bli okoncentrerad.

Däremot kan jag nog gå omkring och snoka på loppis - isynnerhet om jag inte uttryckligen är på jakt efter något. Finner en viss charm i just överraskningsmomentet ifall man hittar något skoj.

Men när det gäller kläder och skor och väskor och smycken och sådant kvinnligt som jag nog vill ha, så blir jag bara hemskt snabbt irriterad på allt världens blaha-blaha som hänger och dänger där på byglarna.
En massa strunt i så dålig kvalité så det inte finns en chans i världen att det skulle överleva ens till ett loppis. Och visst finns det sådant som faktiskt är kvalité, och det gör mig glad. Tyvärr blir inte min plånbok bara riktigt lika glad alla gånger. 
Så det blir för mig, som för så många andra att försöka hitta den där balansen.
Mellan kvalité och pris.

Men idag var det ändå en riktigt lyckad shoppingrunda, om man ser på det så där som de flesta gör.
Hittade både det ena och andra som jag verkligen behöver - och lite sådant också som bara och enbart kan bortförklaras med att det liksom stod mitt namn på det, och dessutom ropade det lite grann hjärtskärande efter mig när jag försökte lägga det tillbaka!

Att efter denna utmattande, och tålamodsprövande dust bli bjuden på en smarrig middag av någon som placerar ett glas med rött i näven på mig innan jag ens riktigt hunnit landa innanför dörren med mina kassar. 
Det är lite sådant jag blir lycklig och glad över.
När någon förstår.
Mig.

 Att det inte är i avsaknaden av det som tilltalar just mig som problemet ligger utan i det att jag blir så matt av att se allt det som varken jag, och förmodligen ingen annan heller någonsin kommer att köpa - som bara kommer att försvinna bort från vår åsyn, bort från att vara ett lyxproblem för mig till att bli ett 
verkligt problem - för naturen.

Kanske jag bara har lite fel inställning?
Till att shoppa.
Vem vet?