SOMMARLOV...





...vad är det?

Det är sovmorgon nästan hela tiden, långfrukostar och lediga kvällar.
Det är sandstrand och sol, det är klippor och doft av nyklippt gräs.

Det är tid för olästa böcker och olösta korsord.
Det är massor med tid för umgänge, för prat i natten, för vattenlekar och fnitter.

För spel och fotograferande.
För allt det där som man gör för att man vill. För att man kan. Och för att man känner för.

Innan det sjunger vi om Den blomstertid (som) nu kommer och känner hur det känns lite trångt i halsen och hur man blir överöst av minnen från den egna barndomen, från ungarnas barndom och får flyta in i en nostalgitripp som bara syrendoft, uppklädda ungar och vimsiga föräldrar i skolkorridorerna kan ge.

Och sedan....s o m m a r l o v.

Ett ord som vacker musik.

Men kurre...han bara plirar ner på oss från sin gren och undrar vad vi gör så stort nummer av.

Men sommar(lov) är något att göra lite nummer av.

Så som vi längtat, genom kalla vintermånader, genom sega vårmånader.

Som vi längtat!

Nu...här!



NÄR DOFTER FÅR TALA...




...och den blomstertid snart ljuder.

Har stängt av tv:n för ikväll. Det är tyst i huset. 
Arbetsdagarna har varit intensiva den senaste tiden och tröttheten börjar sakta krypa på.
Ibland är det oundvikligt. Man ger mer än man egentligen har.

Lillgrabben min har visat tydliga tendenser på skoltrötthet de senaste veckorna.
Och nu är det min tur...jag börjar verkligen längta efter semester och blomstertid jag med.

Nu är det ju så att de senaste två årens semestrar har åtminstone delvis gått åt till att flytta, så detta blir min första semester-semester på tre år...och det känns så bedrövligt behövligt!

Sällan jag verkligen längtat så... efter semester.
Vila.

Försommaren därute är just nu som bäst. Göken gol, kotrasten sjunger, liljekonvaljerna bedövar med sin doft.
Syrenernas knoppar håller på att slå ut. Natten är ljus, och myggorna (än så länge) få.

Och så:

Vet ni vad!
Lillungen skall samla ihop till ett herbarium i sommar.
Ett  h e r b a r i u m.

Jag blir lyrisk.

Riktigt gammaldags, hederligt, och rejält.

Leta växter, pressa, artbestämma, limma upp...ni vet?

Hantverk och natur i en och samma förpackning.
Love it!

(och lillungen, han är såpass miljöförstörd av mor sin att även han tycker det skall bli (åtminstone lite) skoj!)

Sätter mig på terassen med en kopp kvälls- (läs natt-) te och lyssnar och sniffar på försommaren.

Det doftar nyklippt gräs och konvalj, lite syren och äppelblom.
Det ger mig aningen av min energi tillbaka.

Försommar.

Min äldre grabb, som numera bor i huvudstan förstår inte varför man flyr stan? 
Den är ju så fin...på försommaren.
Flickorna är vackra, och ja...det räcker liksom för honom - just nu....!

Och det är precis så det skall vara! 
Försommaren skall förföra, beröra, den skall kännas, luktas, smakas, lyssnas på.
På olika beröringspunkter beroende på var i vår livs- och intressevandring vi befinner oss.

Men försommaren skall inte, någonsin, lämna oss totalt oberörda. 
Då har något dött där inom oss. Om det är så.

Och här hos mig, både inne och ute, här doftar det av liljekonvalj.
Och semestern...ja, den ja...den hägrar om någon vecka bara.

Välförtjänt och välkommen!

KRYPA NÄRA...



...och att kika lite närgånget.

I min, som i så många, många andras trädgårdar blommar brudspirean för fullt just nu.
Och visst är den fin, fast kanske jag kan känna ibland att det gått lite inflation i hela busken, att den är lite tråkig och ointressant.
Men tur att det ändå finns de som formligen älskar busken, nämligen en hel drös med olika kryp.


Allehanda små och lite större flygande, krypande och klättrande individer har alldeles tydligt ett stort tycke för busken.

Och visst är den lite fin ändå, om man kollar in den med insektögon och kryper riktigt nära.

Om man nu lever på blomnektar så måste det här ju kännas som om någon öppnat världens restaurangkedja eller något! 



För det räcker bommor åt precis var och en...

Men nog surras det också, bara man kryper lite närmare och tittar.

Till och med myrorna verkar gilla att ta sig ett litet mellanmål här!


Blomflugor och flugor, allt om vartannat.

Och så kanske det vackraste:

En, nej många, guldbaggar hade bestämt sig för att kalasa på lite brudspirea just denna soliga lördagseftermiddag.


De formligen rullade och lullade runt bland alla små, små blommor och bara vräkte i sig.

Nästan så man kunde förvänta sig lite mer bordsfasoner av en guldbagge liksom.


Men, nej, här skall man kasta sig över maten - som om den skulle ta slut?
Men det lär den inte göra...det står sju, åtta buskar på rad med en miljon små vita nektarfyllda blomtallrikar som bjuder till kalas. Några dagar i alla fall.

Så där är det, när man tittar lite närmare - på en alldeles vanlig buske, en alldeles vanlig lördag i en alldeles vanlig trädgård.




SOMMARLJUD...



LUGNT

Nu ljuder i huset - en vinterdag,
en snickares kloka hammarslag.

Jag sitter och lyssnar och tänker så:
Det är buller men inte buller ändå.

Det är någonting verkligt, någonting tryggt
i allt som är obestämt och förryckt.

Lugnt ljuder i huset en vinterdag
en snickares kloka hammarslag.

-Nils Ferlin-


...inte hos mig,nej, och inte är det vinter heller. Men hos grannen. Det är försommar men hammarslagen känns lika trygga för det.
Det är något med försommar och ljudet av någon som snickrar. Det är så djupt förankrat i min barndom. Det är så det skall låta på försommaren på något vis.
Man lappar och reparerar efter vintern, man bygger nytt. Det är rejält och klokt och precis som i dikten...tryggt på något vis.

Grannen bygger ett garage. De har rivit en gammal lada och prydliga högar av taktegel står bland maskrosorna. Det doftar virke och låter hammare.
Jag har också hamrat. Idag.
Spikade fast takfilten på lekstugan, den hade slitits loss i en vårstorm här för en tid sedan och blottade det ljusa virket därunder.

Lägger bort min hammare, och sätter mig på trappan. Grannens hammarslag fortsätter.
Det är oljud, och ändå inte. Det hör till, så har det alltid varit under hela min uppväxt. Min pappa snickrade ständigt och hela tiden på något. Man gjorde så.
Numera tycker jag det är sällan man hör hammarslag.
Oftare är det en spikmaskin med en förfärlig rytande kompressor. Det ger ingen skön sommarkänsla alls. Det finns inget skönt överhuvudtaget i det. Effektivt naturligtvis, och enkelt.
Men...nej hammarslagens skönhet finns det inget som slår.

Det finns så mycket annat som känns stort och lite svårt att förstå.
Läser rapporter om det ohållbara i vår livsstil. Försöker begripa kurvor om ekonomin i världen, i Europa. Läser nyheter om oroligheter och frustration.
Jag vill tro ljust på framtiden, men desto mer man läser, desto mer man förstår, desto svårare är det att inte bli lite orolig och fundersam.

Vid något skede kommer vi till en punkt då det inte längre går att leva som vi gör nu. Det är väl rätt klart? Vi kan inte leva på lån och konsumera som om vi hade fler än en planet att ta av.
Forskare världen över slår larm. Och jag håller med dem.

Vi lever över våra tillgångar på många plan.
Och blundar för det som vi egentligen innerst inne vet.

Så, jovisst...i en tid då mycket är obestämt och förryckt...då känns en snickares kloka hammarslag synnerligen vardagligt trygga.

*

Kråkparet är också lyckligt ovetande om vare sig ekologi eller ekonomi.
De rustar och håller på, och dyker upp så fort jag hämtar ut små matrester och lägger på "kråkstenen".
De är tacksamma hushållsgrisar - och gaturenhållare för den delen.
Vem skulle städa bort alla överkörda djur längs vägkanterna om inte kråkor (och några till) skulle finnas? De jobbar på med det där som vi helst inte vill se.

*

Nu skall jag fortsätta läsa lite rapporter och lyssna på grannens flitiga byggande.
Själv har jag spikat nog för idag, i morgon skall jag skruva.
En av snön nedriven takränna skall skruvas fast på nytt.

Man reparerar efter vintern - så där som man alltid gjort.




HELT OPLANERAT...




...åkte jag på en magsjuka. Eller så hade jag bara lyckats få i mig något som inte var speciellt bra för mig, för senaste natt roade jag mig med att vända ut och in på mig själv inifrån.

Och det finns inget i hela världen som gör mig så liten och ynklig och ja ännu lite mer ynklig.
Nu vet jag ju att det finns en massa andra eländigheter som kan drabba en, men en natt med krampaktigt illamående får min ynklighetsbarometer att slå i botten.
Jag blir tre år på nytt. Högst fem.

Tillbringat största delen av dagen med att ta igen sömnen som inte fanns förra natten, och nu är min inre klocka inställd på morgon, fast det är eftermiddag.

Istället för att ha en effektiv arbetsdag och en ännu effektivare efterjobb-arbete då jag planerat spika fast takfilten på lekstugan, har jag alltså mest sovit. Snart måste takfilten spikas fast, en blåsig dag till och jag har ingen filt där alls.
Ett fönsterbräde väntar på att bli uppskruvat, och ett berg med tvätt väntar på mitt agerande.



Men...nej - inte idag. Istället sitter jag nu yrvaken som en slak fisk med syrebrist i soffan och städar foton.
Märker att det blir en hel del "jag skall bara testa inställningarna lite bilder" när man är ute och fotar.

Jag menar, vem skulle annars komma på att plåta sin ytterst dammiga arbetshäst....?
Men nu vet ni alltså vad jag skurrar omkring med....:)


Vid lönnen hänger en fladdrig kvarleva av min mest spetsromantiska period.
Numera degraderad till en påse för klänyporna. Tvingad till en tillvaro ute i ur och skur.

Och där vid bastun, där ligger en hög med ved, för liten att klyvas.
Funderar febrilt om jag kunde hitta på något annat att göra av dem än 
att tålmodigt mata dem i bastu-ugnen. Förmodligen ännu år 2020...

Längtar efter kaffe! 
Men känslan tanken ger mig i magtrakten får mig att ångra att jag ens tänkte det...

Jag fortsätter rensa bland bilderna.


Ute på gräsmattan vandrar "min" kråka omkring och letar godbitar i gräsmattan. 
Det är rysligt tyst och stilla en regnig onsdag när alla andra är på jobb eller i skolan.

Om man skulle ta och kolla in vilka fantastiska repriser TV:n bjuder på idag.

Och så väntar vi med kaffet ännu en stund...

ÅTERUPPTÄCKA VARDAGEN...


...under alla mina år här på jorden, har jag säkert om och om och om igen vandrat under fågelholkar med flugsnappare som hyresgäster. De har flaxat runt i mina buskar, de har kvittrat för mig, de har byggt och fejat, de har kuttrat och jobbat på. 
Men jag har aldrig riktigt sett dem.

De där vanliga, vardagliga, som bara finns.

Så plötsligt fanns de där, som på brickan.
De flyttade in i holken precis intill terassen där vid stugan, och bara inbjuder till fåglarnas eget BigBrother liksom.

Han är kanske det kaxigaste man kan klämma in på cirka 15 gram fågel.
Här hittar man självkänsla så det räcker! Allt som är lite mindre än en havsörn jagas bort!

Hon är flitig så man själv får lite dåligt samvete om man ens så mycket som kikar mot solstolen...

Däremot kan han nog vara en rätt jobbig partner...

När hon väl pyntat färdigt och ligger och ruvar, så tar han sig gärna en liten historia vid sidan om.
Men när hon, nr 2, i sin tur ligger och ruvar på sina ägg, återkommer han till hona nr 1 och hjälper henne.

(Låter som något från en billig veckotidningsnovell...jag vet...*fniss*.)

Men nu har jag ju fått ögonen på detta vardagliga par och deras liv, så det här lär kunna bli en riktigt följetong.

*

Men så där i övrigt så väntar och längtar både lillungen och jag efter lite sommarlov så småningom.
Det har varit mycket jobb i år (som inte kanske märkts så mycket här på bloggen) men vi börjar nog känna oss riktigt förtjänta av lite semester, båda två!

Lillungen har ett par veckor kvar, och jag har en dryg månad kvar till min.
Vi kommer båda ha en hel del att bita i från hösten, och just därför känns sommarlovet 
lite extra lyxigt i år.

*

Flugsnapparen ruvar i knappa två veckor och efter det tar det ytterligare två veckor innan ungarna är redo att lämna boet. 
Så med den matematiken borde hon vara klar med sin kull då jag börjar min semester. Typ.

Tills dess fortsätter vi med våra vardagssysslor var för sig.

SAMLA PÅ SKROT...





...ibland kan det ju hända att man köper något som man liksom vet att man "behöver", eller åtminstone vill ha, något man känner för men inte egentligen har varken användning, bruk eller plats för.

Så hände det för mig för ett förfärligt antal år sedan när jag köpte dessa hinkar.

Så jo, jag köpte dem, hade absolut ingen användning för dem, ingen plats, ingen plan.
Jag bara gillade dem.

De har följt med mig till stugan. Och nej, fanns ingen plats för dem där. De har följt mig genom två flytt, och nej, på vare sig det ena eller andra stället har jag hittat en vettig plats, och användning för dem.
Men jag har gillat dem, och de har undkommit ödet att hamna på ett loppisbord, eller något ännu värre!

Komiskt nog, men dessa hinkar i gjutjärn har flyttar med mig de senaste nio (!) åren. För jag minns faktiskt när jag köpte dem. Våren 2004. Och det utan att jag brukat dem till det de är gjorda för en enda gång....på nio år.

Men nu! Nu har de hittat sin plats.

Nu hänger de i takrännan utanför bastun och styr regnet ner på rätt ställe genom tio hinkar. 

Det blev liksom en koppling till bastu, och så, ja...det fanns en lämplig ränna att hänga den i.



Och...kanske det bästa...som lite bonus för trädgårdens småfåglar.

En extra dricksplats.

Det hade jag inte alls tänkt på! Att något så "onödigt" faktiskt också kan ha en funktion!
Lite prima!

Ibland är det åtminstone lite idé att samla på skrot i, ja...ett antal, år.....;)


SOL OCH SÅNT...




...söndag förmiddag.
Havet ligger alldeles, alldeles stilla. Solen har tagit lite ledigt idag, men det är varmt.
Den nästan obefintliga vinden är ljum och skön. Doftar sommarhav.

Och jag bara lapar i mig av allt. Det här har jag längtat efter under mörka, kalla, vintermånader.
Under stressade arbetsdagar kan det komma över mig som stora hus.
Längtan hit.





Sjöfågeltrafiken i viken har saktat av, vårrusningen är över.
Många fåglar ruvar säkert redan.
Svartvita flugsnapparen har baxat närmaste fågelholken åt sig. Det är ett fasligt friande, och byggande, och pynjande på.

I utetuppens tak har getingarna börjat bygga sig en kupa.
Nu är den stor som en lillfingernagel. Få se hur stor den är när vi kommer nästa gång hit?

Spillkråkan har sitt revir här intill. Det knackas och pickas i träden.
Den vill inte fastna på bild. Envisas med att gömma sig bakom trädstammarna.
Här skall det inte fotas spillkråkor, nejdå...;)





Vattnet är iskallt!
Men det hindrade inte lillungen från att ta sig årets första dopp, ivrigt påhejad av mig från stranden då.
Jag är en riktig feghare när det gäller kallt vatten själv, men jag är en baddare på att heja på :)

- jeeeeeeeeeeeeeeeeehooooo...lät det när han kastade vinterpälsen!

(Återkommer med hur det lät den dagen jag kastar vinterpälsen - sen någon gång...)




Ejdrarna har gjort sitt, grabbarna börjar tydligen dra ut till ytterhavs igen.
Endast en ensam ejderhane vimsar omkring i viken.
De andra syns inte till längre. Förra helgen var de i tiotal.

Hmmm...det här blev nu ett väldans djur-och natur dominerande inlägg - igen.
Det är bara så att jag tycker så om dessa vårveckor då det händer så mycket därute.

Två andra vårtecken är också avklarade den här helgen.
Ishockey VM och Eurovisionen.

När de är över, och ejdrarna dragit vidare - efter det blir det först sommar.
Det är liksom så det är.

Varje år...:)

SKROTA I TRÄDGÅRDEN...




...jamen, jo, det hööör till mina favoritsyssor - trots att jag inte har några som helst stora planer på att göra om alltsammans. Idéerna, som man kunde göra, finns. Men nja...
Som jag sagt, nu får det bli mellanår (singular eller plural må bli osagt...hihi) på förändring och förvandling. 

Något smått bara. Ni vet?



Hittade (eller hittade och hittade) en gammal vedlår som sett sina bästa dagar, nu får den agera "trädgårdsland" hos mig tills den kommer till sin livs ände.
Fodrade den inuti med rotmatta (för att den inte har något botten), fyllde den till 2/3 delar med fjolårskompost och gamla löv. En och annan näve hönsgödsel och några säckar mylla ovanpå.
Sallad och lök, röd och vanlig - till vårt sommarbehov.
Lämpligen gick det rätt murkna locket sönder, men så där att det blev en bräda kvar som blev en perfekt hylla för en och annan ört-i-kruka.
(Och jo, rosmarinen är på bilden i behov av lite vatten - vilket den också fick).

Ibland skall man bara inte krångla till det så förfärligt.

Igår, på morsdagen, åkte jag då iväg för att kolla in sommarblommorna i den närliggande handelsträdgården. Ja, och vad kom jag hem med? Jo gamla godingar, som jag gillar år efter år.
Nu känner jag mig riktigt, riktigt medelålders...hahahaha....när det där gamla beprövade känns okej.

Rosa.

Under många år, största delen av mitt liv faktiskt, har jag bott i gula hus.
Mina ögon klarar bara inte av rosa blommor mot ett gult hus, men nu...nu kan jag ha dessa rosa karameller riktigt nära huset. För huset är ju sådär anspråkslöst beige och totalt harmlöst till de flesta andra färger. Så jo, rosa. I år. För mig.
I mitt lilla hus.



Det andra, eller femte, eller nionde huset på tomten, om man räknar alla holkar med, är än så länge obebott.
I morse när jag satt på terassen och hällde i mig morgonkaffet, så kom svartvita flugsnapparen på visning. Han synade och inspekterade. Lockade på henne, men hon behöll sig lite svalt på avstånd, inte helt imponerad.

Få se, vem som nu sedan bestämmer sig för att bosätta sig här?
De högsta anbuden hittills har getts av herren här i svartvitt och blåmesparet.

Och jo, vet ni vad - det är riktigt skönt att vara så där medelålders, och att saker och ting får vara som de är, att man inte behöver göra om hela världen på en gång, och att vissa hjul kanske inte ens behöver uppfinnas på nytt, och att det finns stunder då det bästa är att få gå omkring och skrota i trädgården.

Och låta skottkärran stå.



MORSDAGSMORGON...



...vaknade av en hund som gnydde och ville upp i sängen.
Det fanns en tid då mina hundar aldrig skulle sova i sängen med mig, vet inte riktigt när det ändrade.
Men det gjorde det, som med så många andra principer som man benhårt tror på när man är yngre.
Man mjuknar upp lite i kanterna med åren, blir lite luddigare i sina övertygelser.

Hundens gnyende väckte också lillungen, tonårsgrabben med fötter större än mina fast han inte än nått riktigt upp till mina centimetrar över havet. 
Jag hör honom muttra för sig själv och böka om bland täcken och dynor.
Jag kollar klockan, kvart i åtta.

Kisar ut genom fönstret som jag har alldeles intill sängen. Ett blekt solljus silas genom flortunn gardin.
Näktergalen sjunger.

Blundar och somnar om. 

Vaknar av att någon petar mig på ryggen, med armbågen?
Lite så där som när man försöker öppna en dörr när man har händerna fulla.
Knuffen blir antingen för lätt eller för hård. Svårt att beräkna.

Där står han, grabben, med brickan i högsta hugg.
Håret på ända och t-skjortan bakfram. De där stora fötterna barfota.

Jag vet inte om jag rörs mer av minnet av mina pojkars små, små, små babyfötter eller det här när deras fötter håller på att förvandlas till en mans fot?
 Det är något otroligt vackert över det. Förvandlingen.

Men där står han nu, grabben min, med kaffe, kakao åt sig själv, och så en bulle.
Och den där underbara lilla buketten, scillor från trädgården. 
Plockad i ett svagt solsken, från en nattsval gräsmatta, medan näktergalen sjunger.

Just de här små, små buketterna, precis lagom för ett snapsglas, är kanske det vackraste jag vet!
Under många år framsträckta av små knubbiga barnhänder, då dimensionerna varit mer rätt mellan hand och blomma. Sedan grabbarna vuxit till sig har händerna växt, blivit magrare, senigare, större.
Men buketten har stannat kvar i samma storlek. 
Numera försvinner nästan hela buketten i handen som plockat den.
Men den stora näven håller så försiktigt om stjälkarna - mer försiktigt nu än när handen var liten och knubbig...

Vi dricker kaffet, och kakaon. 
Grabbens ögon slår nästan kullerbytta - morgonen är inte hans bästa tid på dygnet. Han gäspar stort, kryper ner breved mig i sängen, drar täcket om sig.
Jag frågar om det är kallt ute?

- Mmmm, int´så farligt, säger han och sover i nästa sekund.

Jag tassar ner till köket, ställer fram den lilla buketten.
Kokar mig en kopp kaffe till, sätter mig ute i min korgstol med dagens tidning.

Det är lite nattsvalt än, men precis som grabben sa, inte så farligt.
Solen värmer, och det blir en fin morsdag.

Och grabbarna mina...tack att just jag fick bli er mamma!
Ni är liksom....bäst!

HEMMA IGEN...




...det var ju meningen att stanna på stugan alla lediga dagar, men som det nu är ibland så blir det en liten  obalans i vad man vill och vad man borde.
Och om vädret där ute i skärgården är lite sisådär, så finns det alltid en risk att min vågskål tippar mer över åt det där man borde-hållet.

Hemma finns nämligen en hel del otvättade fönster, en hel del otvättad tvätt och en härlig samling "borde-fixas" som inte riktigt ger mig den där ron att vara på stugan.
Isynnerhet om vädret är lite sådär...

Så hem åkte vi, och har fått en hel del gjort faktiskt.


Men...det har blivit lite tid över till att lura i buskarna på fåglar.
Om ni nu undrar varför det dyker oroväckande mycket fågel- och naturbilder upp här på bloggen, så har det sin enkla förklaring i att jag håller på att samla material till en bok om naturen inpå våra husknutar...så, ja...det blir en hel del fotande av sådant just nu.
Och det får ni leva, och ta del, av...:)
Och det där med inredning som bloggen min kanske egentligen borde handla om så där ursprungligen...
...ja, det är liksom rätt stadigt statisk. Inget nytt, inga omändringar - riktigt dödtråkigt status quo.
Så kan det gå...att intressen falnar och andra vaknar.
Nu är det naturen som är i fokus.



Inte ens så mycket vända-in-och-ut-på-trädgården tror jag att det blir framöver.
(Om man inte räknar det att vi käkade upp en hel massa ogräs här i kväll till trädgårdssnack?
Nässelplättar är minst lika mycket primördelikatess som sparris. Tycker vi - som ändå älskar sparris!)

 Alltså, jo, inga stora omändringar eller så. Märkligt nog, men jag är rätt nöjd som det är...



...och inte kan man ju vara annat när pärlhyacinterna slår ut och alla träd bär mössöron, endel redan stora som lurviga haröron.

Och...så...finns...här...i....trädgården...ett...hav....av...liljekonvalj.
Något jag kan dö för lite grann!
Vänta bara det börjar blomma! Oh my, oh my, oh my!

(Och jo, jag skulle shoppa kläder i dag - men kom snopet tomhänt ut från butiken
...hittade inget jag ville ha. 
Så kan det också gå...fast det gjorde ju inte min tomma garderob gladare precis...:))


Lite är det på gångs ändå där i trädgården.
Såg att både sallat och rödloken börjat sticka fram.

Nu är det något på gångs!
Man kan känna det i luften.

LÅNGLEDIGT...



...om torsdagen är en helgdag, så bara ropar den där mellanfredagen på ledigt, inte sant?
Jag tog ut en ledig dag från jobbet och så tjatade lillungen åt sig ledigt från skolan också.

Så nu är vi tillbaka på stugan. 
Det kvittras och kuttras och trumpetas och kuckuas överallt.
För tillfället har göken tystnat, men ejdern håller på så den inte vet hur den skall vara.

Själv sitter jag ute på terassen och skriver - för första gången i år!


Däremot är det inte speciellt vårigt...eller soligt...
Dimman är tät som en yllekofta - men inte alls lika varm!

Sitter här med en kaffe som svalnar innan jag hunnit halvvägs med drickandet. Kallingar, långtröja och vinterrock samt en filt om rumpan är dagens outfit.
Mycket tjusigt!

Fast risken att någon skulle överraska mig här, och få sig ett gott skratt åt min utstyrsel, är rätt minimal.
På ett sätt är jag lite tacksam över den svala våren, så där på tal om utstyrsel.

Dök häromdagen in i garderoben som förvarat mina sommarkläder under långa, mörka vintermånader.
Där ekade det rätt friskt! 
Jag hade visst varit lite ivrig med att städa bort sådant förra sommaren i samband med flytten, och det har ju inte blivit någon automatisk påfyllning precis.
Sedan december har jag ju testat på att köpstoppa, så det har inte ens smugit sig in något som kunde utnyttjas ens med den bästa fantasi till någon form av vårkreation alls.
Om det skulle plötsligt bli varmare, vill säga.


Och när jag säger att det ekar i garderoben så menar jag det. Det är inte det där vanliga "jag har inget att sätta på mig"-suckande. Utan där finns faktiskt typ  i n g e n t i n g!

Så nu blir det nog för mig att köra en liten paus i köpstoppet.
Tvungen till det liksom.
Men, däremot tror jag att köpstoppet gjort gott. Nu när garderoben är så där tom så känns det mer som om jag faktiskt vill välja noggrant vad jag vill hänga upp där.
Det är främst kläder att ha på jobbet som saknas.

Jag menar, här, på stugan, kommer jag nog att fortsätta köra med kallingar och sockor tills jag övergår till en solblekt fladdrig sommarklänning och barbena-look.
Bara den skulle komma någongång...värmen.

Just nu skulle jag helst göra som kanadensarn, trycka in näbben i en varm fjäderskrud och hoppas på lite, lite sol och värme.

Brrrrr....

ATT ÅTERVÄNDA...




...till sin sommarvik.

Jag är inte den enda som återvänt till viken. Den här pyttelilla del av jorden har legat i dvala i månader.
Isen som lade sig härute och snön har tystnade det mesta under en lång tid.
Men nu händer det saker härute!

Medan jag pysslar på med mitt, plockar fram krukor, krattar stigar och sopar berg, bär fram utemöblerna och värmer stugan om vartannat, då dyker han upp.
Svanhanen.

Han simmar sakta fram och tillbaka och betar på sjöbotten vid platsen där vi brukar simma.
Han ser välmående ut. Stark och fin. 

Jag följer honom med blicken nu och då vid sidan av mitt sysslande.
Inne i stugan fixar grabbarna mina middag, eldar bastu och nojsar.

Grannen kommer över med en famnfull nyfångad abborre.
De har också återvänt. Som pensionärer kan de stanna här hela våren, hela sommaren.
Precis som fåglarna.




Senare på kvällen är svanarna två. Han är inte ensam längre. Man ser på hela honom så nöjd han är.
Hon är hungrig, hon äter och äter och äter. Han övervakar.

Undviker att ta mig för nära, vill inte störa.
Svanarna betar lugnt vidare och sätter igång med en omständig tvättseremoni.
De verkar lugna trots min närvaro, och jag sitter kvar en stund och följer med. 
När benen domnar av att sitta på huk reser jag mig försiktigt och drar mig sakta och tyst bakåt.
Lämnar svanparet att dinera i lugn och ro och sätter mig själv till (nästan) dukat bord.

Också vi har återvänt - till vår vik.

DET DÄR MED SKYMNING...



...det bara är något alldeles speciellt i den där stunden då dag går över till kväll. Som det är något alldeles speciellt med det där med att en årstid går över till en annan.

På femtio (!) år har inte våren, när det gäller flyttfåglarnas ankomst, varit så sen som i år.
Det betyder att de väntat och väntat och väntat, precis som vi, på våren. Och när den äntligen är här så kommer de, flyttarna, i stora skaror alla på en gång liksom.

I skymningen tog jag min kamera med på en sväng längs stranden.
Ute på fjärden hör jag ejdrarna, men alldeles för långt borta för min kameralins...



När det redan grönskar i min trädgård därhemma, är skärgården sen i starten. Det är ännu murrigt och grått och fjolårs, och skymningsljuset gör det än mer dämpat.
Och så tystnaden. Bara de ensamma ljuden av sjöfåglarna som rullar över havet och kvittret från skogens småfålar. 
Men i skymningen har också de tystnat. 

Sitter stilla på en klippa och ser skrakparet sakta komma simmande mot mig.
Skymningen kommet snabbt nu, kylan känns i fingrarna. Bara klippan, uppvärmd av solen under dagen ,känns varm under min rumpa.
Skogen bakom min rygg går liksom samman till ett enda mörker. Allt tystnar.
Över havet finns det ännu lite ljus. 


Skrakparet närmar sig mig, de dyker turvis i det iskalla vattnet. Det bekommer dem inte - bara frisyren verkar lite tufsig...men vem bryr sig? 
När majskymningen kommer rullande och de allra flesta borde redan sova.

Bara en som sitter på en klippa i skymningen följer med vad skrakparet har för sig.

Går tillbaka till stugan över klippor och fjolårsvass. Det rasslar och låter under mina steg.
Bastun doftar på långt håll.

Det är skymning i skärin.

KVÄLL...





...det ryker in lite smått från den öppna spisen.
Den gör så ibland om vårarna, som om den var ovan. Den puffar ut små rökmoln i stugan, jag tänker ibland att den hostar till och harklar sig efter en lång vinterdvala. 
Men för det mesta brinner det fint och jämt och en mjuk värme sprids ur dess famn.

Jag låter mig omfamnas av värmen. Drar filten om mig lite tätare.

Havet svallar fritt därute. Sjöfåglarna väsnas någonstans långt borta.
När vi kom sjöng taltrasten, nu har den tystnat. Nu är det bara tyst så när på brasans stilla sprakande.

Elden håller på att falna. Den har samma färg som en vårlig solnedgång. 
Jag måste vara vaken ännu en stund tills den sista vedklabben förvandlats till glödande kol.

Ögonlocken börjar kännas rysligt tunga, tankarna irrar omkring, de vägrar låta sig fångas till något alls.
Natten därute är kall. Det blir nog frost i natt. 
Märkligt hur en vårfrost känns annorlunda än en höstfrost.
Vårfrosten är borta på en gång bara morgonen gryr. Knappt så man märker att den varit.
På hösten stannar doften, känslan, av kyla kvar längre.
Så beter sig inte vårfrosten. Den doftar inget alls, den är bara en skugga som drar över i majnatten.

Stearinljusen på spiskransen brinner ojämnt, det drar från fönstret. Från det mot havet.
Havet ligger stilla, men en vårkylig bris tar sig ändå in mot land, pressar sig tyst mot stugans fönster och kryper in genom springorna. 

Hunden suckar stilla och utdraget från sin fårfäll och från övre våningen hörs förnöjsamma snarkningar.
Endast hon som vaktar elden är vaken.