BLACK IS THE NEW....BLACK


Säsongen att mata småfåglarna börjar onekligen vara på slutrakan,
även om det snöade idag. Den 29 april. 

Jag kanske nämnde här innan att jag länge varit på jakt efter en lite rejälare
fågelmatsgrej som både skulle rymma lite mer än ett par nävar frön
OCH dessutom vara snygg. 

Den här är ju som ett litet muminhus. Verkar vara av bra
kvalitet och rymmer ca 6 liter frön. Skönt att inte riktigt alla dagar behöva
gå ut och fylla på. 

Jag beställde min från wildlifegarden i Sverige, men såg senare att den också
finns här i Finland hos Hyötökasviyhdistys

Men jag lovar - det tog ett tag innan jag hittade en som är både rymlig och fin...


Rymliga fågelmatningsfunderingar finns det nog att få. 
Men det är inget jag tycker att är fint att hänga i trädgården. 
Inte synligt i alla fall! 

Kan inte hjälpa att jag undrar hur den som designat den här tänkte när man 
valde den mest fula och mest illgröna färg som finns på hela jorden? 
Det var med lååååååånga tänder jag köpte hem den här i vintras för jag
bara måste hitta något lite större till fåglarna och den här är praktisk! 
Rymmer mer än tio liter frön - men herre-du-min så ful den är.

Även om jag älskar att titta på fåglarna som flyger till sin
matplats så hamnade den här långt in bland buskar och bakom utebastun 
så jag skulle slippa se den.

Jo, jag vet - jag är något av en estet och då blir det svårt.



Men så kom det sig att min ampel som hängt i pergolan började flaga i färgen och 
eftersom jag i vår skaffat ett par riktigt stora krukor som är svarta så 
fick jag idéen att sprutmåla ampeln. 
Black is the new black, liksom.

Och när jag ändå var i farten så fick sig fågelmatsautomaten ett matt-svart utseende 
på bara några minuter. Undvek att spraya just där fröna kommer att ligga, 
inte för att jag vet om det nu skulle spela så stor roll, men just in case. 
Det syns knappt, men då finns ingen risk heller att fåglarna skall få i sin
något olämpligt om färgen skulle flaga. 

Kanske lite överförsiktigt, men varför inte? 


Det andra som fick sig en ny yta med målning var dessa enkla men så fina
(från början svarta) krukfat som jag köpte för något år sedan på Zetas i Stockholm.
Zetas är orsaken varför jag tycker jag måste ha hushållets största bil med då 
jag åker över till Stockholm. Det är inte så att jag skulle lyckas komma tomhänt ut ur 
den butiken även om jag i mångt och mycket minimerat min konsumtion. 
Men trädgård och växter...där går min smärtgräns att minimera.

Tyvärr hade dessa fat tendensen att börja rosta men med ett nytt lager sprayfärg håller
de sig fina i alla fall en sommar till. 

Hoppas den här corona-grejen är över tills nästa år så skall jag nog 
hitta på en orsak att ta bilen över till Stockholm.


Det roliga med sprayfärg är ju att det är så enkelt att måla, det går undan och man ser direkt
hur fint det blir! Här har en grön sprutkanna, som var riktigt fint grön från början,
men som bleknat i solen under årens lopp till något inte så fint...
Här har jag sprayat den bara en gång så det lyser lite grönt här och där. 

Men nu fick den alltså en helt ny rakare hållning som mattsvart. 

*

Men ja, nu är jag redo för sommaren och för fåglarna har jag förberett 
för hösten. Jag brukar inte mata fåglarna på sommaren, men än har jag lite kvar i
"Muminhuset", det är som sagt bara någon grad och för ett tag sedan snöade det.

Utöver småfåglar har både duvor och starar kalasat på fröna. Men 
längre fram mot sommaren är det viktigt att fåglarna får i sig mer protein
i form av insekter och så. 

Jaja...det kan hända att jag gick lite bananas med min sprayburk med mattsvärta
men det kommer att bli såååå fiiiiint, skall ni få de! 

Black is the new black, så är det! 

DET VACKRASTE


Sedan den dagen jag första gången såg en fritillaria, eller kungsängslilja, har det varit
en av mina absoluta favoriter i trädgården. 
Jag har haft dem i alla mina trädgårdar, men först här har den verkligen gillat läget. 

Tyvärr har jag faktiskt i och med den nya planen av trädgården, eller en del av den, 
blivit tvungen at böka om i området där fritillarian huserar och dessvärre lyckades 
jag inte rädda riktigt alla lökarna, så det blev en bukett fritillarior i bukett istället. 

Det har jag inget emot! Faktum är att mer hinner jag just nu njuta av de där
fantastiskt vackra klockorna som en bukett vid mitt arbetsbord än
där de står ute i trädgården. Största delen av tiden är jag ju ändå
 på jobb även om jag numera jobbar hemifrån till hundra procent. 

Men idag har jag jobbat ute nästan hela dagen! 
Planer till pappers har blivit verklighet och det känns gött i en slapp
vinterkropp efter allt bökande och grävande! 

I morgon fortsätter jag! 

Nu blir det faktiskt musikals för hela slanten! 


Under temat: The show must go on, sänds nu varje fredag 
(uppe på Youtube i 48 timmar) 
en Andrew Lloyd Webber musikal. 

Skall bara plocka fram chipsen och tända ljusen! 

Det gäller att njuta av allt det vackra som dämpar allt det dystra som 
detta jädrans coronaspöket vill föra med sig.



DEN VIKTIGA SKITEN


Ja, det är väl ungefär här starskottet till mitt lilla trädgårds-projekt börjar. 
En med nöd och näppe i kruka övervintrad buxbom har planterats och täckts över
mot vårsolen med ett av mina älsklings linnelakan (!) som jag faktiskt slitit sönder! 
En morgon åkte armbågen rakt in genom tyget. Lappade det hålet faktisk, så mycket
har jag gillat just dessa linnelakan, men därpå följande tvätt blev för mycket...
Men än för den tjäna lite som solskydd i trädgården. 
(tror dessvärre inte att buxbomen klarar sig, men den får nu stå
där som ett...spöke?)

Aida deltar "aktivt" i planeringsarbetet...?

Men till rubriken. Finns inget som är så viktigt som skiten.
Möjligen grundarbetet i stort. 




Det är så lätt, när vårsolen börjar värma att man längtar efter att plantera lite nytt
i sin trädgård, göra om.

Och så tar man sig till plantbutiken, eller i dessa corona-tider shoppar växter på nätet, 
och går bara på känslan. Vi har väl alla blivit förförda av något i trädgårdsbutiken och så 
köper man hem en eller kanske tre av de där ljuvliga perennerna. Och så stuvar man ner dem
någonstans och hoppas på det bästa. 

Det blir sällan så. Det bästa. 
Om man inte tagit hand om jorden först. 

Jordförbättring är inte ett speciellt sexigt ord, men det är allt för
framtida lyckliga, vackra plantor! 

Att köpa plantor och plantera de i dålig jord är att kasta bort pengar. 
Lite krasst men så är det! 


Kan inte betona nog hur viktigt grundjobbet är. 

Sedan när jorden är matad med kompost, gödsel, organisk och fin.
Då är det dags att börja tänka plantor. 

Och även då gäller det att ha en "butikslista" med till plantbutiken, eller till 
nätbutiken. Ha hellre färre arter och sorter men fler stycken plantor av varje art. 
Tänk som om du skulle duka ett bord. 
Det blir kanske lite väl brokigt om man har olika 
assietter, tallrikar, glas och bestick åt var och en. Lite så funkar också en rabatt.
Med en "lugn dukning" kan man unna sig någon "uppstickare" som får ta plats. 

Men innan allt det roliga - glöm inte den viktiga skiten! 
Den är allt! 

*

Den lilla blekgula pärlhyacinten i kruka hittade jag i min lövkompost
där den överlevt både förra sommaren och senaste vinter. Jag brukar gräva ner mina blomlökar 
men av någon orsak har den här nu åkt i komposten där den kämpat på.
Men nu fick den komma på paradplats på trädgårdsbordet. 

TERRAKOTTAKRUKANS DAG


Ja men så är det! Idag är det terrakottakrukans dag. Hurra! 

Jag har ju lidit av en mental plastallergi sedan evigheter och gör mitt allt
för att undvika plast och sår det mesta i antingen terrakottakrukor, 
så-pellets eller i så-krukor av torv. Det här leder ju till att jag får
vattna till förbannelse, men hellre det...

Dessutom tycker jag att terrakottakrukorna blir bara finare med åren.
Ju mer man odlar i dem desto mer patina får de till nästa år. 
Och så sker ju inte med plastburkarna. 

Jag förvarar mina krukor ute, men under tak under vintern och
så när det är dags så sopar jag bort eventuell torr mylla och så
är det bara att så. 

Visst får man vattna flitigare än om man sådde i plastkrukor, men
terrakottakrukor är också mer förlåtande om man varit lite 
väl generös med bevattningen i och med att terrakotta ju "andas". 

Och de där, i mitt tycke, så himla snygga kalkavlagringarna på krukornas
sidor kommer ju av att salter, mineraler och näringsämnen som vandrat ut
genom det porösa materialet. Så fint! 

Så ja, kanelbullens dag i all ära, men terrakottakrukans dag smäller högre. 



I övrigt konstaterade jag idag att i och med att jag nu till hundra procent jobbar hemifrån
så märker jag att mitt odlarintresse vaknat på ett helt annat sätt då jag, ja...är mer hemma och 
kan sköta om sådderna på ett bättre sätt. Och med odlingsivern kommer planteringivern...

Som jag tidigare nämnde så vill jag fixa till lite runt pergolan som nu står som en ensam ö ute
i det stora gräshavet. Jag har utan någon som helst plan mer eller mindre bara stuvat ner perenner som jag kommit över till ett bra pris närmast runt pergolan men någon tanke bakom komposition
har det inte funnits. Verkligen inte. 

Men nu skall det bli ändring på det! 

Under kvällen här har jag suttit och skissat på hur det kunde se ut. 
Den högra sidan av pergolan är rätt så skuggigt så dit har en del skugg-gillande växter
hamnat och framför och till vänster är det både soligt hela dagen och på sina ställen
inte så mycket jordmån innan berg kommer emot, så där skall de solälskande 
tuffingarna få rota sig. 

På den vänstra sidan kommer en lite köksträdgård med pall-krageodling. 
Inte så storstilat, men så att man kan plocka åt sig sallad och egna bönor. 
Typ så. 

Det som på ritningen ser ut som en trasmatta med lite psykedeliskt mönster
är: 




Tadaa...gamla taktegel som skall få bli en liten "mur".

De här fick jag häromdagen och större delen kommer faktiskt att förvaras i och med
att det är exakt likadant tegel som vi har på vårt 100-åriga hus. Sådant tegel går man 
ju inte bara och shoppar i närmsta byggvaruhus. 

Men det finns så det räcker till en liten "mur" också! Nice! 

I övrigt är det ju inte så mycket på gångs ännu i trädgården, men till min glädje så 
har faktiskt alla mina ramslöksplantor övervintrat. 


De är ju lite på sin nordligaste stå-ut-gräns så varje vinter är en vinst. 

De är nu inne på sitt tredje år hos mig. 
I fjol var jag lite snål och självisk och gick och tullade ganska friskt
på dem, men sedan fick jag rådet att lämna dem ifred så att de har en 
chans att börja sprida sig. Och det vill vi ju! 

Ramslök är underbart! 

*

P.s för de i Sveariket som tassar in här hos mig; när jag skissade min skiss så
kom jag inte för min värld ihåg vad "Liuskekivi" är på svenska så på
god finlandssvensk manér tar jag till det andra inhemska när modersmålet tryter. 
Men liuskekivi är skiffersten kom jag på sen...:)


ALDRIG SKULLE JAG



Jag har väl under de flesta av mina år på jorden gillat växter. 
Det kan jag börja säga nu när det kommit några tiotal årsringar runt midjan. 
Så var det inte under mina första 20 år på jorden. 

Utöver att jag inte hade ett fanatiskt allmänt intresse för växter på den tiden, 
fanns det ytterligare växter som jag redan då direkt ogillade. 
Också efter det att ett visst intresse för växter började spira har de samma
växterna inte lyckats charma mig det minsta. 

Det fanns alltså växter jag helt och dyrt i tiderna svor på att aldrig, 
aldrig skulle hitta hem till mig. 
Aldrig skulle bosätta sig i min trädgård. Aldrig skulle jag. 

Den ena är begonia. 

Ja, men jag känner ju hur jag åldras hundra år bara genom att skriva ordet! 


Men så kom det sig att jag bara skulle kurva in via den lokala planthandeln för att köpa 
gödsel och lite såjord och så stod kanske en av de fulaste begonior där och jag blev bara 
alldeles hänförd! Tokförälskad. Drabbad! 

Och Det Flyttade En Begonia Hem Till Mig! 

Någon kan tycka att blomningen är något mager och oansenlig. 
Till och med kan man associera blomknoppens utseende till ett 
rätt så aktuellt virus som drar över jorden just nu. 
Men det oaktat blev jag alldeles förälskad i denna fuling! 


Var grundar sig min avoghet mot begonior i? 
Jo, i min barndom. Vad annars? 

Till saken hör att jag nog hade en alldeles förträffligt bra barndom. 
I synnerhet känner jag ibland att med facit på hand och som världen ter sig nu
var nog 60- och 70-talet en fin tid att vara barn på. 

Och jag hade nog världens finaste mamma. Men hon älskade begonior! 
Varje sommar skulle det finnas sådana där rödbladiga begonior men vita oansenliga blommor
i sommarblomslådorna i mitt barndomshem. De var de fulaste blommorna på hela
sommartorget och ändå släpade hon hem kassvis med dem! 
Och hade tagit mig med som bärhjälp. En packåsna utan talan. 

Det kan ha satt sina spår. 
Det oaktat var min mamma också min absolut bästa vän 
tills hon dog för mer än tio år sedan, och vi hann med otaliga årliga turer till 
växthus, torg och plantbutiker. Med åren kom vår blomsmak
att närma sig varandra. Men någon begoniafantast blev jag aldrig. 

Tills nu har jag gått förbi allt som stavas begonia med skyddslappar tjocka som 
nästan ogenomtränglig vattenfanér. Ni vet! 

Begonior skulle aldrig träda in i min personliga space. Aldrig.
Tills i går, vill säga. 
Lägg det historiska datumet på minnet. 

*

Inte dahlia heller, för den delen. 
En annan blomma som min mamma odlade och älskade och 
som jag förbannade att aldrig någonsin falla för. 
Vet inte riktigt varför jag i årtionden odlat 
denna avoghet men måste ha med några "traumatiska" upplevelser 
i de känsliga tonåren att gör. 

Minns alla sena sensommar- och höstkvällar då hela familjen engagerades att gå
ut och täcka in dessa konstiga växter med lakan och annat för att skydda dem 
mot lite fjuttig nattfrost. O my, sådant fjanteri! 
Himlade nog då med ögonen på ett sätt som bara en tonåring utförande 
världens mest onödiga syssla lyckas med. 
Bra att inte ögonen ploppade ur sina hålor av bara farten. 

Dahlior måste ju bara vara det mest fåniga man kan odla? 
Först köper man en konstig knöl som i bästa fall ser ut som en ätbar ingefära, 
men dessvärre inte är det. 

Så väntar man i eeeevigheter på att något skall hända i krukan.
Större delen av sommaren är det bara en grön 
växt som skall vattnas och skötas om. Utan något desto mer värdefullt. 

Och sedan när det äntligen börjar ske saker så får man rusa ut i 
sena kvällstimman och täcka in det för att det skall överleva 
en ynkepynke kylig sensommarnatt.

Vem håller på med sådant?



Ja, just det.
Man kan ju undra? 
Vem? 

STÄDAT I VÄXTHUSHÖRNET


Så skönt att äntligen få växthushörnet och pergolan städad efter vintern! 
På måndagen fick jag det äntligen gjort. 
Det riktigt kryper och pirrar i mina fingrar efter att få stoppa ner 
dem i jorden och skapa något med växter i sommar. 
Visste ju att våren skulle vara rätt så fylld med arbeten, men nu när det lite börjar
lätta så ser jag verkligen fram emot att börja påta i trädgården. 
Att få vintern bortstädad är första steget.


Nåh, sen kom ju vintern tillbaka! Tre dagar i rad nu har jag vaknat
till ett vitt landskap. Jaha...jaha...så dags att snöa nu? 
Till och med fasantuppen ser lite bedrövad ut i snösörjan. 

Han verkar dessvärre vara ensam. En singelgubbe. 
Ännu för ett par år sedan hade han ett rätt tilltaget harem, men
sedan hittade duvhöken hit och då blev det raskt glesare i flocken. 

Den plötsliga vintern fick också redan anlända fåglar att flockas
vid vår lilla bergsklack där vi tömt ut de sista kornen vi hade i 
fågelmatförrådet. Solrosfröna var redan slut, men måste be lillungen
åka till butiken och köpa en liten påse. Det var uppskattat! 

Jag tycker att sädeslag är så vackra! Växtrikets ägg, som bär på allt
som behövs för att bli en hel växt. Tänk. 


På tal om både säd och frön, så måste jag i ett senare inlägg tipsa om en riktigt fin
fågelmatnings-automat. Jag vet inte riktigt varför det heter automat - för helt automatiskt
är det ju inte som fröna fylls på. 

Mitt dilemma under många år har varit att hitta en stor, praktiskt - och snygg - sådan. 
Den här verkar riktigt bra! Den skall jag presentera i ett annat inlägg. 

Nu skall jag tända ljus, det är fortsatt ruggigt därute, och plocka fram 
lite trädgårdsböcker som stått och dammat i bokhyllan ett bra tag! 
Längtan efter vår är svår! 




TRÄDGÅRDSDILEMMA


Jag vet faktiskt inte om jag alls berättat hur jag bor numera? 
Sedan några år tillbaka där allt började. 
Det är liksom det som är en del av dilemmat. 

Jag bor och lever på en hundra år gammal bondgård med.....mycket...och ännu mer
trädgård. Eller nej, det är inte en trädgård, det är mer som en park. 
Här och där finns små phloxrabatter som sett likadana ut i 80 år eller så.

Här finns en handfull enorma ekar. I tiderna fanns här tiotals äppelträd, 
ännu mer bärbuskar. Här finns stall och ladugård och ett gammalt torp och 
ett lider och fantastiska enorma granar och en hassellund och gamla lönnar
och och och....visst låter det alldeles underbart? 

Och det är det. På sitt sätt. 
Mycket att ta hand om och många hål som 
slantarna kan få för sig att slinta in i. Vilket det allt som oftast också gör. 

Men visst, jag klagar inte - detta är en fantastiskt plats att bo på! 

MEN...

...när det kommer till mina trädgårdsdrömmar så älskar jag ju
intima trädgårdar där man måste böja på huvudet och verkligen
känna rumskänslan fastän man är utomhus. 
Här är det näst intill omöjligt att få till om jag inte vinner
på lotto och kan anställa en heltidsträdgårdsmästare och köpa
upp en hel trädgårdsbutik med plantor. 
Och det skulle ändå inte fungera. 
Även om jag hade råd att köpa, vilket alltså inte är situationen,  
tusen sommarblommor eller hundra rosor eller en 
långtradare fullastad med fina krukor. 
Och ett par till med mylla så skulle det inte funka. 
Det blir inte intimt hur än man gör. 
Så den planen kan jag skrota. 

Men jag älskar ju den där intima känslan. 
Vill så ha den! När jag (åter)flyttade hit, så byggde jag en 
kombinerad "växthus"-pergola-uteplats. Bara för att få en intim
famn att gå till mitt i all denna stora park-aktiga trädgård. 

Det blev snabbt allas favoritplats, så inte bara jag som saknar
en mysig trädgårdshörna...

Och den är faktiskt just så fin som jag hoppades att den skulle bli 
då jag lät bygga den. 

MEN...

...den känns lite som en öde ö. 
Man ror dit över alldeles för mycket gräsmatta. 
Och den vägen är inte så lång kanske men såååååååå tråkig. 

Så i år skall jag ta tag i mitt trädgårdsdilemma och försöka
vettigt och snyggt koppla ihop denna lite vilsna, men mysiga, uteplats med
den park-aktiga trädgården utan att det för den delen skulle bli
konstiga "hack" i övergången. 

Budjeten är stram, men vi skall se vad jag kan åstadkomma! 

MARS I BILDER


Ja, ja...jag vet. Mars kom och gick redan och vi är ett bra steg in i april. 
Det är i skrivande stund påskdag och vi är hemkomna från stugan. 
Jag trivs för det mesta på stugan oberoende av väder, men nu kände jag mig lite 
hängig och orkade inte riktigt ta itu med den storstädning som jag brukar
då stugan öppnas. Det var för kallt att tvätta fönster och alldeles för blåsigt (och kallt) 
att trivas ute och några trädgårdsrelaterade planteringar är det för tidigt för än.
En blick på väderkartorna och vi hoppade i bilen och åkte hem.
I dag regnar det vågrätt, är grått och tråkigt. Fortsatt hängig med huvudvärk,
vilket jag aldrig brukar ha, har jag nu krupit upp i det berömda slitna
soffhörnet och bläddrar bland trädgårdssidor efter inspiration och idkar verklighetsflykt. 
Efter några år då det här med trädgård har blivit lite styvmoderligt behandlat och 
min tid, min koncentration och mitt intresse har varit på annat håll, planerar jag
att jag i år skulle ha mer krut att sätta på den delen av mitt liv. 
Skall bli skönt att få gräva i jorden efter en paus. 
Och håller den här corona-isoleringen i så finns det väl ingen annan plats som
kan vara så rogivande som just en trädgård? Mitt jobb är sådant att till 60 % brukar
jag vara på ett kontor och resten av tiden jobbar jag hemifrån. Nu när jag 
jobbar 100 % hemifrån, som alla andra som har möjlighet till det, känner jag 
att det är än viktigare att "komma ut" efter en arbetsdag. Och då är
lite trädgårdsarbete precis lämplig sysselsättning som ersättare för arbetsresorna. 

Men till temat "månadsbilder". Tänkte att det kunde vara skoj att samla bilder
tagna under en månad från trädgården till ett kollage. Hur härligt att sedan
gå tillbaka i vinter och minnas färgerna och dofterna. 
På det här sättet blir det kanske att lite flitigare ta med kameran ut i trädgården? 
Ha det gott! 
Nu skall jag drömma mig vidare, medan nordan drar runt husknuten.







RITUALER OCH SÅDANT



Den skylten har ni sett? 
Säkert över tio år sedan jag köpte den i ett infall av köpbehov eller något. 
Och även om jag strävar efter att minska på grejer som inte är behövliga, så 
är jag inte alla gånger så radikal. 
Den här lite banala skyltens värde (för mig) ligger i ritualen och har ett symbol-
värde. Varje vår då jag får hänga skylten ute på väggen är en ritual att nu 
är en ny stugsäsong öppnad och då jag på hösten plockar in den är det det 
sista jag gör innan jag låser efter mig. 

Sporadiska besök under vintern leder inte till dylika ritualer.


Andra ritualer då? 
Även om man får det mesta i matväg köpt när som helst på året så håller jag
envist fast vid att vissa saker skall vara säsong. Ett bra tag redan har man kunnat köpa 
sparris i butikerna, men den är helig påsk-rätt för mig. Inte innan - sedan kan jag lite
tänja på säsongen i andra änden...


I växtlådorna sticker pärlhyacinterna upp, de som jag grävde ner för något år sedan. Grönt är det i alla fall, få se om de kommer att blomma alls. Och buxbomen i den ena krukan har (kanske) överlevt. 
Den andra dog redan på senhösten, vi är ju precis på gränsen vad en buxbom klarar av i vinterväg och
att dessutom klara av det stående i en kruka är att utmana ödet, jag vet. 


På tal om att övervintra i kruka. 
En sådan mild vinter som vi haft har gjort att Muehlenbeckian (plättar i luften) galant
klarat av sin kruktillvaro. Det var också en positiv överraskning. 
Till ritualerna första gången jag kommer till stugan är att gå runt och säga Hej! åt alla växter.
Ofta blir det också ett Oj! när växter inte klarat vintern i detta rätt tuffa klimat. 


Att damma av och flytta ut dynor till verandan och pynta den i "påskskrud" är naturligtvis ett måste.
En ritual. I dessa corona-tider så blev det ju inte att samla hela familjen, och inte
heller att bjuda in någon, men lite pynt skall man väl ändå ha? 
Strutsfjädrarna hör också till kategorin "hur tänkte jag när jag köpte dem", men 
de har tillsammans med fjädrarna av en järpe som gubben hämtade hem häromåret
agerat påskpynt i något år redan. Det får de fortsätta med. 


I övrigt är det kallt. Solen skiner från en klarblå himmel, men vinden
är både kall och rätt hård. Det oaktat skall jag gå ut en sväng och plocka
fram utemöblerna från sin vintertillvaro i lidret. 
Också en ritual. Och så blir det naturligtvis bastu - fast jag ingen bastufantast
är. Men påskbastu, det måste en ju ha! 

Må gott i påsk!


ÄNTLIGEN...


Det är mycket som får mig att sucka ÄNTLIGEN! 

Det är sen kväll nu, men i morgon har jag planerat att äntligen ta 
ledigt från alla mina jobb och mina projekt och åka ut till stugan. 

Som många vet så är ju hela Nyland avstängt från resten av landet pga corona-
viruset, men har ju turen att både leva och ha sommarboendet inom Nyland
så det skall gå att åka dit. 

Sedan går ju åsikterna rätt kraftigt isär om man trots det skall åka ut till stugan. 
Och det är ju, som så mycket annat i dessa corona-tider, ett dilemma 
med från varandra så totalt olika synpunkter. 

Endel vill att vi, huvudstadsbor, skall hålla oss hemma och inte 
över huvudtaget besöka våra kojor och stugor pga av risken att smitta andra. 

Och andra som tycker att just det vi borde göra, inte smitta då, naturligtvis inte,
men besöka våra stugor och kojor för många små "sommarkommuner"
behöver de pengar som kommer in genom just sommargästerna.  

Sedan blir det ändå fel, för helt spontant så tänker jag att naturligtvis 
köper jag min mat och annat inför påsken i dessa redan så 
kontaminerade huvudstadsbutikerna och så 
åker jag direkt till stugan utan att stanna på vägen och så hålls
jag, vi, där på stugan och bara är i skön tystnad och isolation hela påsken. 

Helt klart är risken att jag, på detta sätt, sprider eventuell smitta så gott som noll. 
Jag kommer ju inte att träffa en kotte. Eller ja, kanske just en kotte då. Konkret. 
Tall- eller grankotte alltså. 

Men inte bidrar jag till min sommarkommun så mycket heller genom att
mat-shoppa här i huvudstadsregionen och undvika kontakt med det lokala. 

Så förlåt, alla som tycker illa om oss som åker ut till våra stugor till påsk. 
Jag tänker vara extremt osocial och o-allt och bara susa genom byn med
mörklagda bilfönster MEN tänker kompensera för detta i sommar, 
då förhoppningsvis coronaspöket har försvunnit för gott, genom 
att bli en bättre sommar-invånare än jag varit innan och verkligen
tänka lokalt på de val jag gör i sommar! 

*

I övrigt har ju mina pelargoner fått ny mylla och den stora Mårbackan
har redan klämt fram några små blommor till och med. 

Och i morgon packar jag bilen och drar till skogs och till havs. 
Så jag längtat - i år igen! 



KONSUMTION




Egentligen är ju världen ganska snedvriden. Ifall ni inte insett det redan. 

Sedan jag köpstoppade för något år sedan har min syn på konsumtion, och mitt eget konsumtionsbeteende ändrats radikalt. Det har för egen del känts befriande och trots 
rätt små inkomster möjliggjort att downshifta lite. 

Så ja, min materialism har minskat och är sakta på väg mot minimalism. 

Men så kom då en korona-kris och små företag kämpar med uteblivna kunder
och jag inser att andras materialism faktiskt är det som möjliggör att jag kan 
köpstoppa och leka minimalist. Korona eller inte, är ju konsumtion det som håller 
många småföretagare med näsan ovanför ytan. 

Eller är det? 

När jag sade upp mig från mitt förra jobb för några år sedan så hade jag
faktiskt som ett alternativ att grunda ett företag med en liten fysisk
butik och så näthandel förstås. 
Jag menar, jag har ju ändå alltid gillat inredning och fina ting. 
Varför hymla med det? 

Men någonstans då jag besökte ett par mässor omkring i Norden insåg
jag att jag kommer att vara så extremt icke trovärdig om jag skulle börja
sälja en massa....onödigt. Om än vackert, men inte nödvändigt. 

Jag hamnade lite in på en kollisionskurs med mig själv. 

Det blev, som ni vet, aldrig någon sådan butik, och det är jag glad för nu. 
Hade inte känts okej. 

*

Men så tänker jag på min egen konsumtion. 
I dessa koronatider uppmanas man att stötta små företagare och nu då
så många företag som bjuder tjänster inte riktigt känns aktuellt att använda sig av,
som frissa...resturang....massage...gym...resor....hotell.....
så blir det ju att blicka till annan form av konsumtion
för att hjälpa våra lokala företagare. 

Men sen blir det error i min logik.

Jag vill jättegärna stöda lokala företagare - absolut. MEN jag är inte
speciellt glad över att jag skulle behöva konsumera mer produkter för att 
vara den goda konsumenten som stöder lokala företagare. 
Och vart hamnar mina arma slantar i förlängningen om jag köper en
ny filt, eller en ny lampa, hos den lokala inredningsbutiken? 
En ny vårjacka eller ett nytt koppel till hunden?

Jo, större delen av slantarna mina kommer ju ändå att landa hos ett betydligt större 
företag som varken står eller faller om jag personligen köper eller låter bli. 

Och jag inser att min strävan till någon form av minimalism förutsätter
att andra fortsätter sin konsumtion som innan. 
För annars stannar allt upp...

...och en marknadsekonomi skulle sluta rulla världen framåt. 

Det är en riktigt komplex och delikat fråga det här. 
Konsumera eller inte? 
That's the question! 

Vad är i rätt på lång sikt? Vad skall man välja? 

*

I övrigt har jag sått frön och satt lökar. 
Det känns som en konsumtion som ger mer än 
man satsat på i begynnelsen. 
Ett gäng doftliljor är satta. 

I väntan på dem och i väntan på ett liv efter coronan. 

Ha det gott!