UTMANING OCH UTMATTNING...

Utmaningen först. 
Att fota fåglar, ja. Mitt fotointresse sträcker sig inte längre än att jag vill knäppa en bild på de fåglar som snurrar i min närmaste närhet, både hemma och på stugan. Det sträcker sig ytterst sällan till sådana nivåer att jag skulle sätta väckarklockan på väckning miss i nassen, eller åka någonstans "bara" för att se eller fota fågel. Nej, då skall det vara något annat som lockar, och fågel- eller naturfoton blir lite som bonus. 

Men att få en bild på de fåglar som snurrar i närheten, allt från kråka och blåmes till häger, rödhakedopping och havsörn, det har jag tagit som en liten utmaning av mig själv - till mig själv. 

Men det finns en, inte ens speciellt ovanlig fågel, som gäckat mig länge nu. Egentligen ända sedan jag började fota fåglar, och det är spillkråkan.

Den har funnits här i närskogen, men så sjutton att jag lyckats få den på bild - före idag.

Delvis beror det säkert på min kära lilla hund, som har en viss aversion mot kråkor. Och en spillkråka är kråka nog för att man skall rusa iväg och skälla - och skrämma bort spillkråkan. 
Har försökt upplysa hunden om att detta faktiskt är en hackspett - men det verkar inte gå hem…

Men idag hann jag knäppa några snabba bilder av den innan den med sitt kusliga skiande ljud drog sig längre in i skogen. En utmaning avklarad. Yey! 

Sedan till utmattningen.
Nu när jag äntligen, känns det som, har semester och får "bara vara" så känner jag hur in i djupaste själen trött jag är. Det har onekligen varit mycket på jobbet, men också mycket privat som tullat på orken den senaste tiden. De senaste åren. Sådant som inte kommer på pränt, men som finns.
Inte bara i mitt liv, det upplever de flesta av oss någon gång under sitt liv, men nu, kanske för första gången, känner jag att jag inte riktigt klarar av att ladda upp.

Sover som en stock och vaknar utsövd, men så oändligt trött ändå. Själsligt trött. Kroppsligt trött. Bara trött på djupet och bredden och inuti.
Jag vet att detta är en varningsklocka att ta på allvar.
Och jag gör det.

Jag vet att jag borde försöka vara ännu mer i nuet och inte grubbla vare sig bakåt eller framåt utan vara just här och nu. Lättare sagt än gjort, det tror jag även vi/de som aktivt försöker oss på meditation, yoga, medveten närvaro, mindfulness, you name it. Mycket bra verktyg alla - och ibland vågar jag inte tänka var jag skulle vara utan dessa…

Men idag kom jag på att det finns en stund då jag är till hundra bara och enbart just här och nu, precis i stunden, totalt koncentrerad.
Och det är när jag kommer åt att fota fåglar, eller andra vilda djur.
Just då är jag så i den stunden som man bara kan vara.

Jag vet precis vart jag skall stiga för att foten skall landa på mossan och inte på den där kvisten som skrämmer iväg fågeln. Inga snabba rörelser. Total fokus på hur inställningarna skall (eller borde…) vara i kameran. Sikta, fokusera, hålla andan….knäppa.

Precis allt annat försvinner för stunden. Och det är så….fint.


Kanske det inte alls är en tillfällighet att jag snöat in mig på att fota djur och natur nu fram om att fota allt möjligt annat. För att det här ger mig just nu den totala koncentrationen och den absoluta stunden i nuet som inget annat. Kanske är det min undermedvetna terapi?

Så nu när spillkråkan-utmaningen är avklarad, kvarstår att klara av utmattnings-utmaningen.
Den är kanske dock lite mer…utmanande?





BARA BEN...

Äntligen blev det sådana temperaturer att man vågade plocka fram lite sommarkläder och bara njuta av värmen och solen. Solen ja...så jag har bränt mig! 
Så där riktigt toksolbränt mig som jag nog inte gjort sedan jag var oeftertänksam tjugoåring. Jag tänkte bara inte på att jag ju faktiskt inte utsatt större delen av min kropp för solljus sedan evigheter sedan. Och jag som brukar vara så noga med att inte bränna mig (min mamma dog i melanom, så därför) och ändå. I månadsskiftet juni/juli brukar jag redan ha såpass mycket pigment i huden att jag inte behöver fundera så mycket på hur länge jag är i solen. 

I år var det annorlunda då…dumt att tänka kalender och inte realitet. 

Så nu är jag fin som en nykokt kräfta. Så onödigt. Så dumt. Arrggh! 

Hämtade ett par söner från bussen, och i morgon blir det att måla trappor. Skall minsann se till att de smetar in sig i alla halvtomma solskyddskrämer som finns i den här kojan. Någon färsk har jag inte kommit på att köpa i år. Inte med de temperaturerna som varit. 


 
I övrigt då?
Inte så mycket nytt att rapportera från fågelholken heller, det matas ungar dygnet runt och varnas hetsigt för katten då den stryker förbi. 

Börjar sakta planera för nästa veckas tripp till norr - men mer om det senare. 

Nu sitter jag här i den lugna sommarkvällen. Pojkarna har krupit ner i var sin säng, med var sin laptop/telefon/skärm och här sitter jag med kojans tredje dator i famnen. Lite komiskt nog.

Vem hade egentligen trott att det skulle bli så? För bara något år sedan? Att en egen dator på stugan skulle bli lika mycket norm som att man hade packat med sin egen bok? 
Men så är det nu bara. Personligen tycker jag så om det - skulle aldrig byta tillbaka. 

Att sitta här på terassen när sommarnatten sakta tar över och skriva medan måsarna trätar om sovplaceringen på skäret, andfamiljen simmar stilla förbi och katten drar till skogs. 
Sommarnatten som ger behövlig svalka på solbrända ben, och myggen finns inte - än. 

Nej, skulle aldrig byta ut det mer. Aldrig. 




EN SVALA...


gör ingen sommar, men en sommar gör alla svala, som jag mycket lämpligt fick som kommentar på fejan, när jag laddade upp fotot på den snoppade svalan där. 

Den svala sommaren är nog på precis allas läppar. Men jag fortsätter min sockor-på-sommaren-look och följer med fågellivet i knutarna. Med bryggan kom svalorna. Och trots inte så många värmegrader, så finns det väl få saker som ger så mycket sommarkänsla som just svalor? 

Att sedan fånga en flygande svala på foto är…utmanande. De är så vansinnigt snabba! 

Är ensam på stugan nu, alla andra har åkt för diverse uppdrag och möten. Och jag njuter som bara den! 
Älskar att få dessa dagar för mig själv. Det finns något oerhört meditativt att ge sig stunder, dagar, att göra precis det man vill, när man vill. Hur man vill. 

Nu är det ju knappast annars heller någon som förfärligt mycket skulle bestämma vad jag gör eller inte gör, men att leva en sådan där lite Pippi Långstrumpaktig tillvaro en tid är alldeles underbart. 

Ligga i sängen och se på film, efter film till sent på natten. Han som jag delar säng med är kvällstrött och jag vill ju inte störa honom inte. Så jag sparar dessa stunder tills jag är själv. 
Äta frukost framför datorn inbäddad i täcket på terassen insnöad på texter om webbdesign och sökmotoroptimering och annat tjafs som intresserar just nu. Lycklig med brödsmulor i mungipan och ingen som avbryter och pockar på lite uppmärksamhet. Bara jag, frukost och text. En bok funkar också. 
Men just nu är det skärmläsande som gäller. 

Få strunta i att laga lunch och middag, bara snurra ihop lite sallad eller en pasta när det skriker i magen, eller bara för att det är gott. Eller en smörgås! Jag älskar att slippa disk, så jag kör gärna smörgåslinjen en dag eller fem. 
Sitta och glo på flugsnapparen i holken som vilken stund som helst nu har ungar redo för att flyga ut. Skulle så vilja vara där när det sker. Och fota det, om möjligt. 

Fick förfrågan att följa med till en jätte-sommar-loppis men tackade artigt nej. De här dagarna vill jag bara njuta av mitt eget sällskap! Det här låter säkert lite jobbigt egoistiskt, men det är det inte. Inte egentligen. 

Sådant här är bara lite sommargodis för oss som ramlar lite mer åt det introverta hållet. 
Någon dag för en själv och så är vi igen helt okej med att vara mitt i vimlet. 
Eller nå ja…lite vara i vimlet då.

Men tills det skall jag njuta själv-dagar och försöka få den där HELA svalan på foto. 



SOMMAREN SOM DRÖJER...

Och verkar ta sig fram i snigel fart. Om ens det! 
Jag vill inte klaga eller så, men tjocka sockor och TVÅ ylletröjor bara för att ta sig en kaffe på terassen känns lite väl - påpaltat. För att vara sommar. 
Nu är det ju ändå inte mest synd om mig (eller jo lite) men mest är det nog ändå de där som på riktigt är beroende av hur vädret är. Som fåglarna till exempel. En kall försommar är inget skoj för dem, inte. 
Det är på liv och död.

Och på sitt sätt är det nog det för oss människor också. Fast kanske inte fullt lika tydligt.
Växer det inte på åkern på grund av kyla och regn, så är det faktiskt vår allas mat som inte finns.

För en tid sedan så råkade jag vara på en tillställning där vi ramlade in på att prata om just det här över lite god mat. Någon skämtade om att, nåmen då är det ju bara att äta mer kött då. 

Jag hoppas verkligen att den personen skämtade - för vad äter köttet då? Innan det blir kött? Jag hoppas han skämtade. 

För det är vår mat som håller på att regna, ruttna, rinna bort på åkrarna. Vi sitter liksom nog sen också i samma båt som de där flyttfåglarna som inte hittar insekter, de där sjöfåglarna vars bon blir bortsköljda av regn och blåst. Vi är i samma båt. 

 
Och inte är det bara det vi äter som tar stryk av hur vädret är, och har varit. 

Stack mig in till ett växthus här i närheten och kunde konstatera att det fortfarande formligen bågnade av sommarblommor där. Det skall det inte göra. Inte en vecka efter midsommar. Då borde det mesta varit sålt. 

Men vem köper sommarblommor när man knappt själv vill vara ute? 

Stannade vid ett självköp-stånd och köpte dill, persilja, potatis och även där såldes sommarblommor. 
Som såg väderpinade ut på ett sätt som de inte borde. Överväxta plantor i för små krukor som borde ha fått ett nytt hem i en större kruka för länge sedan.

Det är lite så här det blir när man kommer närmare producenten. Man ser. Och tänker till. På ett annat sätt.

I ett anonymt växtvaruhus är en ledsen tagetes eller en trött petunia bara en oskött planta av dålig kvalité. Något som man kan slumpa för att någon tydligen missat i skötseln på vägen. Då är det inte personligt - för någon.

Men om man besöker en odlare och ser att hen gjort sitt allt för plantan, men att det är yttre omständigheter som spelat ett spratt - då är det helt annat. Då ser man att det här kommer att vara bort från just den personens lön. Hur hen än har jobbat. Och då blir det helt en annan förståelse. Alla borde köpa något direkt av producenten någon gång - bara för att inte förlora förankringsytan till verkligheten.

Och inte bara sommarblommor och örter. Och det samma gäller ju vår mat i övrigt. 

När jag kör längs vägarna nu så ser jag ju hur det finns åkrar som är sådda, men där inget växer pga regnet och det kalla vädret. Ser åkrar som man aldrig kommit åt att så något på för att det varit för kallt och fuktigt. Så visst berör det oss också. 
Mer än att man inte får sig en skön solbränna på nästippen. 

Så visst sjutton är det fler än jag som både hoppas och önskar att sommaren inte skulle dröja något mer.
För många har årets tåg redan gått. 
I viken finns väldigt lite sjöfågel. Hör ingen näktergal gala om nätterna. Skraken har bara fyra ungar. Den brukar ha tjugofyra (nästan). Ejdern har en unge. Svanarna ingen. 

Flugsnapparen håller på som en tok dygnet runt med att mata sina små. 
Än så länge låter det lovande i holken. Och jag tror inte det dröjer länge innan ungarna flyger ut.

Så det ser bra ut. Just i den holken. 


NU HAR VI LANDAT...

Till Tystnadens Rike. 

Vi är här nu. Hann med en liten lunch tillsammans med äldre grabben och hans kompisar, innan de åkte vidare (och lämnade disken åt oss…) och i morgon kommer konvalescenten för att stanna med oss här några dagar. 

Bryggan har grånat vackert. Vackrare än jag trodde. Och trots att jag till en början tyckte att den var grotesk i sin storlek, så har ögat vant sig och den kanske kan bli riktigt fin. Som ett hantverkssmycke. Modell större.



Sällan har jag packat så mycket ylle och så till stugan så här sommartid. Inget under i och för sig att jag tänker så. Så här kall försommar har vi ju inte haft på ett halv sekel. Och vänta nu, jag ÄR ju ett halvsekel gammal liksom… Inte undra på!


Packar ner tröjor och schalar, sockor och fingervantar (!). Och den nya bordduken från Indiska, den med en karta på, som ser ut som ett sjökort. Lite om man skelar i alla fall. Den och fiskartröjan så nog skall det bli sommarsemester av de ingredienserna minsann!

Behövs det nu så mycket mer? Lite nypotatis och sill och ett gäng med måsar som skränar på skäret så man stundvis kunde tänka sig att klicka OFF om det vore möjligt. Hehe.

Flugsnapparen som har mer än fullt upp i sin holk. Skrakfamiljen som verkar ha sina ungar under kontroll. Och svanarna…Jag vet inte än hur det är med svanarna här i viken. Såg bara en som landade som hastigast för att nästan på en gång starta på nytt igen och ta sig vidare.

 Sent på kvällen kom ett rätt så stort gäng gäss seglande in i viken. Det tycker jag är tidigt. För dem att samlas till gäng, tänker jag. Det var inga ungar med, utan bara vuxna gäss något tiotal. Visst är det så att gässen börjar rugga från slutet av juni och då samlas de säkert i flockar, men ändå? Det känns tidigt.
Eller så spelar bara den kalla försommaren ett spratt för mig. 

Jag har då inte doppat mig, för det räcker för mig att vattnet SER kallt ut för att jag artigt skall tacka nej.
Lillungen traskade runt en stund i strandvattnet och konstaterade att det inte alls är kallt, kastade kläderna på bryggan och tog sig ett dopp. 

Jag är envis och vidhåller min tes om att det SER kallt ut - då måste det också VARA kallt! Right?

Kanske det blir bättre bara solen får ta hand om vikens vatten någon dag. 
Ser bara lite ut som om solen skulle jobba halvtid när man ser på väderprogosen…

*

Men strunt i det! Vi har bastu och brasa. Och böcker. Tre B som står högt i kurs i år ;)


STUVAR GREJER I BILEN...

Och i morgon bär det av till stugan. Till naturen, till tystnaden till allt det där som ni redan hört till lust och leda om, hih! 

Vädret för inkommande vecka är inte så där galet lovande med tanke på att få uppleva heta klippor och varma bad. Jag tror inte ens vattentemperaturen lockar till ett endaste litet morgondopp. 
Men vi får se…

Äldre grabben, med kompisar,  som firat midsommar på stugan, har varit hygglig nog att målat stugans övre-våningens fönster - dit jag som höjdskräckig ogärna tar mig. Hur fint som helst! 

Stuvar ner lite dukar och en fladdrig klänning. Visst tusan skall det fladdra i fållarna, om jag så måste spika fast duken för vinden och klä mig i långkalsonger under klänningen. 
Nu är det sommar - prkl!


Men ljuset, det där magiska om kvällarna det är ju det samma. Okej - jag medger att det kanske litelite låter ansträngt det där, och jag börjar nog så smått längta efter lite värme, men lite menar jag nog det jag sade. Det är något magiskt med ljuset.

När solen färgar precis allt i lilablåorangegult och gör allting lite mer skönt att se på och lite mer mjukt i kanterna. Att plocka fram de bilderna i november, eller ännu hellre, i februari. Då har man minsann glömt att det blåste nordan och var 14 grader.
Finsk sommar. Så svår att installera rätt...

Förvisso kan det på sitt sätt vara okej med mulet väder. Har fått ett par uppdrag till som man kan knåpa ihop på datorn, så med tanke på att få sitta ute och jobba med det så är mulet väder att föredra! I soligt väder måste jag jobba inne om jag skall alls se vad jag gör. 
När kommer det en skärm (dator, telefon, kamera you name it) som klarar av solljus. 

Senast jag var på ett fotouppdrag, så fick jag springa som en skrämd hare under trädets skugga, lite titt som tätt, för att alls se hur bilderna blivit. Något väsentligt jag missat, kan inte någon snälla, hitta på en sol-tålig-skärm? 

Ser att jag missat något också när det gäller målningen av mina sol-stolar. De skall få en omgång med färgpenseln till. För ja, det är ju ingen större risk att man skulle få för sig att sätta sig där och sola…

Sade jag redan att vädret är…sådär? ;)

Men strunt i det. Det blir lite stughäng för vår del för det. Har redan packat det mesta förutom katten. 


EFTER REGNET...

En vaknade till midsommardagen som var både regntung och mulen och så där våtkall som det kan vara ibland då det regnat hela natten och solen gått i generalstrejk och det inte känns speciellt somrigt alls.

Fortsatt ylletröja-sockor-linje som gäller alltså! 

På eftermiddagen sprack molnen upp och det blev nästan lite solsken. Inte helt, men nästan.
Kom att tänka på hur mycket vinden ändå spelar in i hur varmt, eller kallt, temperaturen upplevs här på våra breddgrader. 

På vintern kan det vara, låt oss säga -5 grader, men om nordan ligger på så känns det lätt som -15 grader.
Nu den här sommaren har jag liksom kommit till insikt att det samma funkar ju så här sommartid också. Tyvärr!

Är det klart och solen skiner så "borde" temperaturen vara där kring tjugo, kanske lite på. Men så om vi tar och lägger till en lite småelak nordanvind så landar vi på plus/minus femton grader, fast solen skiner! 

Det känns lite jobbigt, om man skall vara ärlig! Visst jag har tusen saker att fixa fast det regnar och är kallt, och visst får jag så mycket mera gjort när det är så här. Men min själ behöver värme. Och sol.
I combo! För att ladda batterierna. 




Och inte är det bara jag! 
Fåglarna, insektätarna, har fullt upp att hitta mat till sina små. Någonstans läste jag att det är en verkligt stor del av sångarna som aldrig kom hit upp till norr i år - för att det är så kallt.
Snart är det för sent att korrigera det. Även om det blir varmt, så är tidtabellen för häckning ohjälpligt förbi. 





*ungersk syren* 
(Syringa josikaea) 


Så ills är det inte ställt för mig. Eller häckningen, just DET tåget har ju tack och lov gått, men jag skulle inte ha större problem alls med att haka på en liten värmebölja, om den nu skulle få för sig att ta vägarna förbi här.

Jag har lite uttänkt att allt är klart. Uteplatsen, dukningen, grillen, maten , sällskapet…allt. 
Bara värmen som saknas. Den som brukar komma efter regnet. 

Just idag funkade det inte så bra! 

STRANDEN I TIDIG MORGONSTUND...

Solen hade redan en stund värmt bort daggen när jag kom ner till stranden. Eller värmt är kanske att ta i denna kyliga försommar, men det kändes nästan som om det inte gjorde så mycket att jag glömt vantarna hemma. Att värme på den nivån, jo.

Stegade iväg mot strandkanten medan blicken sökte sig ut mot fjärden. Några knipor kom flygande. 
Då plötsligt sticker en svanhals upp bland strandvassen. Stannade för att inte skrämma den, men den verkade bestämt i att den faktiskt tänkte stanna precis där den är. Lite konstigt tänkte jag, för de brukar väl ändå dra sig bort? Det var ju inte min mening att komma klampade så där…

Sen såg jag varför hon (nu vet jag att det var en hon) vägrade flytta på sig en centimeter ens. 
Framför henne i gräset betade sex bedårande små dunbollar. 



Pappa-svan putsade sina fjädrar och höll vakt i vattnet intill. Ungarna smattrade på och åt sin frukost med en hiskelig aptit. Jag satte mig på en sten och kollade på deras morgonsysslor. De stördes inte det minsta av min närvaro bara någon meter ifrån, vilket var lite förvånande. Å andra sidan var det här alldeles intill kommunens badstrand, så det kan ju hända att familjen var rätt så van vid människor som rörde sig där. Har dock svårt att tro att det varit någon större rusning på stranden i år. Vi har väl knappt haft tjugo grader någon dag ens. Och vattentemperaturen - den vill jag helst inte ens tänka på…

Svanfamiljen höll på och åt sin frukost i säkert en kvart till. Emellanåt kastade svan-pappan en blick åt mitt håll med ett tyst meddelande: 
- Hålls där eller får du smaka på nyp och vingslag. 

När de små magarna var mätta rullade en dunboll efter annan ner i vattnet och började simma runt. 
Ungarna är ju nog så galet söta så det inte är sant - men så är ju föräldrarna också väldans stiliga. 


Så blev det att bilden på svanungarna fick bli min midsommarhälsning på diverse sidor på nätet i år. 

Och ni, som tassar in här hos mig - en fin midsommar till er också - naturligtvis! 

Och så medan jag suttit där på min sten och blivit kall om rumpan hade en svanfamilj blivit mätt, hade solen stigit lite högre på försommarhimlen och hade jag blivit hungrig.

När jag ser dem runda följande lilla udde burrar pappa-svan upp sig då han inte kan se vad som finns bakom udden. Mitt i allt kom en barnsång i mitt huvud, Alice Tegnérs:

Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,
ut i skogen tågar alla nu.
Far går först och Tummeliten sist,
tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Solen än ej stigit ur sin bädd,
mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men se barnen, fast de är så små,
tar sej nog fram i världen ändå.

Och med det.
*En skön, skön midsommar till er alla! *




SEMESTERDAG NRO 3...

Lugn, jag tror knappast jag orkar pina er med inlägg varje semesterdag, men eftersom hjärnan är på skön semestermood, så kommer jag lätt undan med rubrikerna. Heh.

Eftersom jag har haft en rätt tuff vinter och vår och känt att jag nog tullat på de där reserverna igen, så bestämde jag mig i samma stund som det blev klart vilka veckor jag kunde ta ut min semester att den första knappa veckan till midsommar skall helgas åt att bara få ikapp mig själv. Sova, vila, bara vara. 
Det har gått ovanligt bra. Har sovit länge och djupt och mest bara gått omkring och skrotat, jo. 
Så himla skönt! Och så himla behövligt! 

Men i morse senaste natt vaknade jag halv fyra och var pigg som en lärka! Efter att vänt och vridit en stund gav jag upp och tassade ner för att koka mig lite kaffe. Smög ut i den mycket kyliga sommarnatten och lyssnade till fågelsången. Det är ju onekligen nu man skall ge sig ut i naturen. I gryningen, när allt vaknar. 

Sagt och gjort! Hoppade i bilen och körde runt lite på måfå på småvägar. Stannade vid en åkerväg och tog mig en promenad runt åkern. 
Hararna och tofsviporna var redan i full gång med sin frukost. 


Hur tyst och försiktigt jag än försökte röra mig, så skrämde jag nog upp någon harpalt. Men så speciellt rädda blev de nog inte ändå. De skuttade något tiotal meter bort och fortsatte käkande medan jag gick förbi. Daggen hängde tung kvar i grässtråna och jag frös om händerna. Solen hade inte ännu orkat sig över skogen intill. 

Trots kylan och solens frånvaro doftade det sommar. Timotej och dagg och överallt fanns små konstverk av spindelnät som hade fått sig ett diamantregn i form av daggdroppar. Hade fel objektiv med mig för att lyckas fånga dem. Jag hade hoppats på att stöta på lite större varelser. Som älg eller hjort. 
Jag vet att de brukar trivas på den här åkern. Fortsatte traska sakta i mina egna tankar.

 Just som jag tänkte ta och börja söka mig tillbaka till bilen kom hjorten galopperande längs skogskanten. Den var för långt borta för att få någon riktigt bra bild, och jag stod ohjälpligt mitt på åkern, så att så fort den skulle få syn på mig så skulle den vända om och skutta in i skogen, åt andra hållet. Men jag hann på håll njuta av att se den ömsom gå, ömsom springa, stanna och äta någon tugga och sedan gena in i skogen.

 Så koncentrerad var jag på hjorten att jag mest gått med blicken fäst längre bort. Plötsligt höll jag nästan på att kliva på en hare som låg och tryckte bland grässtråna. Då de flesta andra harar hade valt att skutta lite lojt undan så hade den här en helt annan taktik. Sitta stilla och se ut som en…sten? Ett…strå?
Det funkade faktiskt så där…Hade jag varit en räv så hade det nog varit lite riskabelt att stanna kvar.

När jag kom till bilen och precis skulle köra därifrån, så fick jag syn på räven i diket. Tyvärr var jag alldeles för snabb i mina rörelser när jag skulle plocka fram kameran, så den slank elegant iväg bland det höga gräset nästan innan jag ens hann tänka; räv!

Åkte ännu en sväng till en strand i närheten. Där träffade jag på en förtjusande svanfamilj, som ni får se bilder på en annan gång, lite tärnor och måsar och en söt gubbe som kommit till bryggan för att fiska.
Då var klockan fem, och jag tror han brukar vara där rätt ofta, tärnorna stod på rad och väntade småfisk. En satt nästan intill honom på bryggan. Inte alla morgnar han blir störd av en tant med håret på ända iklädd en luggsliten tröja och en kamera runt halsen skulle jag tro?
Jag hade fått mina svan bilder, och lämnade honom att fiska i lugn och ro.
Precis när jag skulle gå tillbaka till bilen längs en liten sandväg traskade en hel liten mårdhundsfamilj emot mig! Jag räknade att det var minst sex valpar, när jag hade fått kameran till ögat hade mamman och tre valpar redan försvunnit i grönskan. Bildkvaliteten är superdålig, för jag hade kamerans inställning på morgon sol över havet och här kom jag in i en mörk tunnel av träd. 
Och de går så snabbt dessa möten med vilda djur. Vips är de där och så…borta! 

Desto mer jag fotar själv, desto djupare blir min uppskattning av de där som tar alla dessa galet fina naturbilder! Nu har jag ju inte (än?) snöat in mig på att sitta på pass med hela kamouflage-utrustningen, jag släpar ju mest bara med mig kameran när jag går och blir det bilder så blir det. Lite så.

Kom hem vid sexsnåret, vrålhungrig efter att gått omkring ett par timmar därute. Drack bara en kopp kaffe innan jag for, tänkte väl inte att jag skulle stanna ute så länge. Kröp upp i korgstolen på terassen och njöt med kaffe och torr smörgås och tänkte att sällan har det smakat så bra, och sällan känner jag att jag klockan sex på morgonen liksom redan fått uppleva så mycket av den här dagen. 

Somriga, sömnlösa (semester)nätter  kan vara hur fina som helst om man väljer att inte stanna kvar i sängen och snurra runt i tusen varv. Skall man på jobb så är det ju lite knepigare…Men jag kunde ta mig en härlig tupplur på soffan jag. Älskar semester! 


SEMESTERDAG NRO 2

Har faktiskt inte gjort någonting alls idag. Kan bara hålla med T.Ledin som sjunger om att det är en underskattad aktivitet. Verkligen! 

Har en alldeles, alldeles egen dag idag. Grabben modell äldre som varit hos mig här några dagar tog sin lillbrorsa med sig och drog. Konvalescenten börjar vara igång i hundra knop igen och jobbar på. 
Och jag, jag bara njuter av att få skrota omkring och absolut inte göra någonting alls. 

Oj, katter vad ni ändå har det bra som får leva så hela tiden! 

Jag orkar inte ens bli speciellt sur över vädret som är fortsatt kyligt, och ingen hetta på kommande närmaste tiden heller enligt alla vädernissar i världen. Skall man vara riktigt ärlig så är det helt okej, det med! Jag trivs i mina tröjor och med lite svalare väder så orkar man göra något litet fysiskt också. Vilket dock inte varit fallet idag, att jag skulle gjort något vill säga.  

Mellan varven då jag slöplockat något litet ogräs i rabattkanten och kokat mig kaffe och krafsat hunden och smekt katten och tänkt att man kanske borde dammsuga, men låtit bli, så har jag skött en hel del saker ändå, via nätet. Har avtalat, talat, betalat och så lite forskat och läst på om saker och ting. 
Tycker att det är så fantastiskt egentligen! Jo, vi är ju nog rätt så vana vid att kunna få en hel del gjort bara genom att knappra på sina knappar, men jag är fortfarande barnsligt förtjust i det. 

Tänker på min äldre grabb som förmodligen kommer att kunna försörja sig i framtiden genom att bara 
ha tillgång till sin dator och nätuppkoppling oberoende var i världen han är. Bara den tanken är så himla hisnande för mig att jag blir alldeles bubblig inombords.

Jag vill också kunna jobba så! Den dagen min arbetsgivare söker efter frivilliga att jobba på distans så ställer jag mig först i kö och avstår med glädje mitt arbetsrum med fönster på gatuplan, ljudisolerad dörr och skitdyrt ergonomiskt bord och dito stol. Och designlampa. Varsågod bara. Jag väljer tusen gånger hellre en möjlighet att jobba var jag än vill vara just då.

På sommaren kanske jag vill vara på stugan, kanske jag då skulle välja att jobba en tidig morgon. Eller en kväll när det regnar och jag kan sitta vid brasans värme och svara på de där samma frågorna, skriva de där samma mailen, räkna de där samma offerterna som jag gör där i mitt snofsiga arbetsrum. Likaväl kan jag ringa, lynca och maila mina kolleger därifrån.

Under vintermånaderna kunde jag föreställa mig hyra en lägenhet i Lissabon, till exempel, för jag gillar Portugal. Eller Madeira. Eller Kos? Grekland tycker jag också om.
Kanske skulle jag vara en månad i Thailand? 

Kanske jag kunde köpa mig en husbil och köra runt i Norden någon månad? Och jobba på samma gång? För faktum är att om jag skulle slippa alla möten, både med personal och med kunder, faktiskt, och få sköta det mesta över webben så skulle jag vara minst lika effektiv på mindre timmar.

Aj, jo…min arbetsgivare vill kanske inte betala mig lön för åtta timmar om jag bara jobbar fyra? 
Fast resultatet kan vara det samma? Kanske det är här vi har det lilla kruxet? 
Vilken arbetsgivare vill nu ge en sådan löneförhöjning och hur många arbetstagare vill nu erkänna att om man verkligen skalade bort en massa tjafs från sin arbetsdag så skulle man hinna göra lika mycket på mycket kortare tid. 

Felet som många arbetsgivare gör i dagens läge är att inte våga avstå från gammalt, från gamla, trygga tankesätt och sätt att göra saker och ting på. 
Ofta kan de istället skylla arbetstagarna för att vara bakåtsträvande. Nå, sådana finns också, onekligen.
Men det finns så många som skulle vara redo för helt nya sätt att jobba på. Också i branscher som av tradition är lite…tröga. Lite som min, så jag vet vad jag talar om! 

När man riktigt sätter sig ner och tänker vilka möjigheter det  ger att jobba på ett alldeles nytt sätt, nästan i bransch som bransch så är det hisnande. 

Okej, en bagare kanske inte kan sitta i Thailand och fota sina bröd och sälja dem i Ingå. Inte heller en frissa kan via nätet maila åt kunden hur håret skall klippas. Snickare, rörisar, elektriker, jo det finns massor med jobb som inte kan flyttas ut på nätet. Men ja…det finns så mycket vi kunde göra så mycket mer flexibelt. Och det gör mig yr, på ett bra sätt! 

Så även om jag inte gjort så många knop idag utan mest haft en riktigt slattrig semesterdag nro 2, så har jag sålt en stor del av mina böcker (för jag vill bli av med en massa barlast), har jag avtalat om att göra en hemsida, har jag tackat nej till att vara med på en hantverksmässa (i år, återkommer gärna nästa år) , tackat ja till att vara med om att fota rovfågel. Och egentligen kunde jag har varit var som helst i världen och gjort det samma. Tänk.

Jag erkänner, jag hade inte kunnat gå till närbutiken för att köpa nypotatis (svensk) och dill (närodlat) och snarvlat en stund med henne bakom köttdisken. Men då hade jag kanske kunnat gå ner till en lokal restaurang och ätit (närfångad) fisk och lokala grönsaker. 

Och blivit lite solbrun på armarna. Det är jag inte nu. Inte denna sommar här långt i Norr, inte.

*

Om någon vecka bara så kommer min äldre att sätta sig på flyget till Singapore för att träffa sin käresta där och jobba/studera online tillsammans i någon månad. Är det där eller i Bangkok, eller i Berlin, det kvittar. Bara de har en dator och kan koppla upp sig på nätet. 

En så hisnande tanke. Egentligen. Vart utvecklingen för oss. Får föra oss om vi är mottagliga.
Jag vill så bli fårförd! 







BJÖRKENS TID ÄR NU...

Mössöronen har växt till sig och är nu vuxna, men ännu rätt mjuka löv. Som doftar gudomligt gott! 
När jag var barn, minns jag att man alltid band bastukvastar och att det skulle göras innan midsommar.
Nu beror just det säkert på lite var i landet man bor, norrut är nog den lämpliga tiden senare. 

Jag minns väl på ett ungefär hur man gör sin bastukvast, men det är inget jag sysslat med - någonsin egentligen. Kanske jag borde göra det något tag ändå?
För doftens skull! Och för att det faktiskt är riktigt skönt att piska sig med en lövruska - hur märkligt det än kan låta, så här när man skriver det. Piska sig, skönt…? Hm? 

Just björk använder man ju i bastukvastarna för dess renande verkans skull. Det finns basiska ämnen, saponiner, i löven som har en förmåga att lösa upp smuts och fett. 
Nu har ju inte alla en bastu, och så finns det sådana som jag som inte är så där galet ivriga bastubadare.

Men om man ändå vill njuta björkens friska och rena doft, utan bastu, så kan man alltid sno ihop en björkskrubb att använda i duschen. En sådan burk fixade jag till igår - och testade i dag på morgonen, och oj, oj, oj vad skön den skrubben är! 
Mjuk och lagom skrubbig på samma gång. Och jag som kämpar med torr hud så uppskattar att den är lite fet och inte torkar ut huden det minsta.

Och doften är precis som i en bastu där man bastat med björkruskor. Doften stannar kvar på huden en stund och doftar så sommar det bara kan. 


Till en liten burk skrubb behövs:

1-2 dl björklöv
2 dl olja
5 dl salt
1 msk honung

Mixa tills allt är småfördelat. 
Det skall bli en rätt så torr smörja. 





Det här kommer jag nog att laga mer av. För att ha en eller annan burk att plocka fram sedan i vinter och bara drömma sig tillbaka till sommaren. Jag undrar om inte det här är bättre sätt att konservera sommar på än att frysa in basturuskor. 

Eller så gör man båda. Varför inte? 

*

Just idag kunde jag verkligen kunna tänka mig att värma bastun! Ute regnar det och temperaturen är knappa femton grader. Kallt, kallt...

ALLTINGS VARANDE...

Åh,  ä n t l i g e n  lite värme! 

Och i synnerhet som man vet, om man kastat en liten blick på väderprognosen, att detta fenomen är synnerligen övergående! Redan i morgon skall regnet vräka ner och temperaturen lägga sig på den redan ack så välbeprövade någonstans mellan 10 och 15 grader. 

Men idag har vi ätit ute, nypotatis och sill och inlagd strömming och rökt fisk och sallader och allt är just så mycket försommar som det bara kan bli! Sitter på terassen och känner att jag nästan inte kan få nog av den ljumma vinden mot lite bar hud. Så svältfödd man är! Så lite som behövs för att man skall bli glad som ett litet barn på julafton - nästan. 
Och så är det ju semester - har jag nämnt det? Aj, jag har…? Många gånger? 

Kanske för att det är viktigt. Att få vara ledig och rå om sin tid precis som man vill. Och samtidigt känner jag mig lite beklämd varje gång. Att det skall behöva vara så. Att jobb och fritid så starkt skall ställas mot varandra som motpoler. Också om man trivs med sitt jobb, också om man vill göra det man gör. Ändå blir jobbet något man "slipper". 
Så på något sätt känns det som om man inte på den fronten kommit så himmelens långt på hundra år. Samma känslor, samma tankar då som nu finns med. 
Människan utvecklas nog så oerhört långsamt! 
Och ändå. Jag tror att vi människor kommer att stå inför stora förändringar gällande hur vi kommer att se på jobb i framtiden. Någon har sagt att hälften av alla de jobb vi känner till i dagens läge, kommer att försvinna inom tjugo år. Och vet ni, jag tvivlar inte. Hur kommer vi att se på jobben då? De som finns kvar, vill säga. Och vilka nya jobb kommer att dyka upp? 

Jag tror ju att vi nu lever i tider som helt kan jämföras med omvälvningarna under industrialismen, bara att nu går allt så mycket fortare. Hiskeligt fort. Snabbare än någon tror, nu, idag. (Jag bjuder på en smörgåstårta om fem år om jag hade helt fel…;)).

Vi, födda på sextiotalet, och lite plus/minus där, är på det sättet i en riktigt intressant situation för vi har ändå på något sätt ett visst kontaktfält till det agrara samhället, det som varit. Kan väl hända att vi inte alla skulle klara av att mjölka en ko med äran i behåll och med en glad ko och lite mjölk i kannan som resultat, men vi vet kanske lite om hur maten ser ut innan den hamnar på butikshyllan. Och framför allt hur man gör. Eller åtminstone hur man BORDE göra….
Vi vet hur man fiskar, hur man rensar en fisk, hur man jagar, hur man syltar, saftar…tar till vara. 
På något sätt tror jag att många av oss vet. Om kanske inte allt, men man har varit med och sett. 
Inte bara läst om. 

Och så är det ju vi som också ringde de där första mobilsamtalen, vi som fick de första datorerna att jobba med, vi som minns hur e-posten var en krånglig adress dit hela kontorets post kom och som man hade turer att gå och kolla en gång per dag, precis som en riktig postlåda, och oftast fanns där inget när man gick och kikade. Fast på tisdag brukade det finnas veckans info från huvudkontoret. Den kom en gång i veckan. Det minns jag. Vi printade ut infot och tyckte det var häftigt att vi fick infot redan på tisdag. Förr hade vi fått det först på onsdag, ibland först på torsdag för det postades ut på måndag från huvudkontoret. Sedan berodde det ju på om postflickan eller budet var sjuk. Om det kom på onsdag eller torsdag då. Men vilken ändring! Nu kom det på tisdag, bergis! 

Och det här är dryga tjugofem år sedan! Inte förra seklet. Eller aj jo, det är det ju också men ja…ni förstår ;)

Ibland, när jag har tid att sätta mig själv i en lugn och skön semestermood- det är då dessa tusen olika tankar kommer susande, som om det stod en liten kvick vessla och bara väntade att få komma ilande med dem, så fort jag kan släppa tankarna om jobbet. Jag funderar på hur vår värld kommer att se ut om tio år. Jag funderar på hur man skall välja, hur man skall välja som femtioåring, som jag. Som sextioåring som mina barns far, som tjugosexåring som min äldre och som snart sjutton som min yngsta planta. Vi väljer olika, naturligtvis men ändå behöver vi välja hur vi tar in det nya som kommer. Väljer vi att stanna kvar i det som är tryggt och bra eller väljer vi att ta in allt det nya som garanterat kommer. 

Lite som den där gubben som står med ena foten på kajen och andra foten i båten och så börjar båten glida ut. Och man vet inte riktigt på vilken fot man skall lägga tyngden.
Bli tryggt kvar på kajen och missa båten. Hoppa i båten och hoppas det finns åror som man kan ro med, eller tvivla och vela och hitta sig själv mitt emellan i havet, blöt och frusen. 

På något sätt tror jag att det här är en viktig tanke att tänka. För även om man kanske tänker lite så där att man är väl snart pensionär och då "behöver" man inte den här nya teknologin och digitaliseringen till något alls. Kunde inte vara mer fel! Jag tror att i framtiden behöver man kunna den biten som sina egna fickor för att vara med. Och nu menar jag inte att man behöver hänga på bloggar och instagram och på fejan, men man behöver veta hur allt det där funkar. För i framtiden kanske man beställer en ambulans via något annat än telefon? 
Tänkte på det när jag häromveckan stack mig in till läkaren för att förnya ett recept. Sent ute som jag var så kollade jag först min arbetskalender. Bra, jag skulle hinna där mellan ett par (via nätet) inbokade kunder. Jag klickade in mig på läkarstationens sida, beställde tid, fick bekräftelse till min telefon, gick till läkarstationen, anmälde mig till en automat genom att vifta med mitt körkort. Automaten meddelade att jag skulle till rum sju. Läkaren var på riktigt och knackade in mitt e-recept som jag gick och fick ut i apoteket intill genom att återigen vifta med körkortet. Apotekaren var också på riktigt. Kött och blod. 

För något år sedan hade jag talat med en person för att beställa tid. Jag hade anmält mig till en person då jag kom till läkarstationen och som hade sagt åt mig att gå till rum sju. 

I och för sig, så hade jag kanske kunnat bara fylla i ett formulär på nätet eller skannat in en blodbild/hjärtfilm eller what ever, för att min läkare skulle kunna kolla att jag mår hyfsat okej och bara behöver förnya ett recept. Kanske kunde läkaren skrivit ut min e-recept sittande på ett cafe i Barcelona och jag kunde ha gått till ett apotek där en drönare flög, eller en liten dammig robot tassade, omkring och plockade bland alla piller och pulver och levererade medicinen till en liten låda som jag kunde öppna med en kod som jag fått av läkaren. Hen i Barcelona. 

På något sätt skulle det här inte kännas helt främmande, eller hur?
Inte alls på samma sätt konstigt som det kanske hade gjort om jag hade skrivit det här för fem år sedan…Inte sant?


Spännande tider vi lever i! 

Och nu är det semester. Hur länge vi månne har det kvar? 
Kanske semester blir som kossor? Alla vet att det finns, eller har åtminstone funnits, 
men ingen vet riktigt hur man gör…
*fniss*.


Njut av alla sköna sommarstunder, alla sköna. Det är sommar bara en gång om året. 
DET ändrar ingen på. Inte alldeles lätt i alla fall!