EH...VINTER...


Medan jag sov landade ett mjukt lager snö över hela landskapet och förvandlade
ljuset och ljudvärlden till något helt annat.

Jag visste ju att det var på kommande, snön, men det känns ändå märkligt att gå ut i ett vinterland.

Jag har det gott i stugan, varmt och gott, och har planerat att ändå sitta inne 
och knappra på tangentbordet hela dagen, så på det sättet är det inte så stor skillnad
är det snö eller inte. 

Men det är snö.
Mars-snö. 


Eftersom stugan är sådär pytteliten, och jag behöver använda stugan för lite vinterförvaring av 
endel utemöbler, så är det bara så att de åker ut på direkten då man kommer hit för att 
"öppna upp". 

I krukorna planterade jag i höstas silvertråd vilket var ett bra val.
Lite onödigt kanhända, men jag tycker själv om att det känns lite välkomnande,
även om man på vintern kommer till en kall, obebodd stuga. 
Och så ser de fortfarande fina ut - där under snön.
Inte som ljung och calluna som bara ser risiga ut så här mot vårkanten.

'

Bara att inse att det nog dröjer ett litet tag innan man tar sin kopp morgonkaffe
och sätter ner sin rumpa på dessa metallstolar.

Men där är de, färdiga i väntan på värmen...




I växtriket är det riktigt tyst än.
Inga tecken på lökväxternas spetsiga toppar, inga knoppar på buskarna.

Men den rosa julrosen som än har sitt skyddande täcke av granris på sig 
visar glatt upp sina knoppar där under granriset.
Nåt är på gång i den karga skärgården.

Jag lämnar täcket på ännu en tid. 
Jorden är frusen och isig.

*

Jag går in och börjar med mitt.
Vinterns återfall eller inte.


VÄNTA VÅR I BLÅ STUNDER...


Så jag har längtat ut hit till stränderna och skogen.
Ofta, ofta har jag tänkt hur lyckligt det skulle vara att ha möjligheten att möta
våren härute i skärgården lite längre stunder än något veckoslut nu och då.

Visst, det är bättre än ingenting, men att få vara här längre stunder åt gången - det har jag längtat till i år, årtionden och åter år. Någon gång skall det väl gå?

Det har varit mitt jobb - naturligtvis, men också ungarna mina som man inte kan rycka upp från sina
skolbänkar och placera dem ute i en liten stuga mitt i ingenting i några veckor.
Ungarnas pappa har alltid jobbat som privatföretagare med årets jobb-topp på vår och sommar,
så ja...det är inte så att man kommer med den fantastiska idén att han ju då skulle ta
hand om hela markservice-avdelningen. Utöver att han jobbat dygnet runt. 

Nja...näe...det förslaget hade inte fallit i den bästa av jordar.
Om jag ens skulle kommit på den tanken att föreslå det. 

Men nu. I år?


Blir det möjlighet till flera och längre tider härute i vår, det vet jag inte än.
Nästa vecka startar ett nytt projekt, och efter den veckan är jag bra mycket klokare
hur mycket jag kommer att kunna göra grejer på distans.

Att inte ropa hej innan man är över bäcken, 
det har man ju lärt sig...men ett litet försiktigt kanske, kanske
är väl inte fel? 



De är nästan alla här i viken redan.
Bara skäggdoppingen saknas.

Men svanparet, kniporna, skrakarna, gässen, änderna...alla inräknade so far. 
Och idag såg jag vårens första fjäril! 
En brun flickfjäril - hahaha - vilket roligt namn! 
Lite som Tant Brun...

Men flickfjärilen - den bruna, är bland de första fjärilarna som flaxar omkring.
Och tidigt är det, temperaturen är just på plus-sidan och vinden kall.
Och tills i morgon har de lovat snöstorm! 


På kvällen började det samlas moln som tunga och mörka började rulla in.
Känns märkligt att man enligt prognosen skall vakna till ett vintervitt snölandskap 
i morgon bitti där allt och alla andra tecken lovar vår.


Innan mörkret lade sig gick jag en sväng i skogen.
Den blev snäppet längre än jag tänkt mig. Så där en timme längre för
min inbyggda kompass - ja den skall man inte lita på - visade helt år skogen, igen! 
Den har aldrig fungerat speciellt bra...
Så ja, fråga aldrig mig om vägen. Någonstans. Någonsin.

Jag ger inga garantier om var man hamnar då.

*

När jag smått började tycka att det skulle vara läge att hitta hemåt i 
den mörknande kvällen så kom ett rejält gäng tranor inflygande.

De var några hundratal och kom på låg höjd.
Vårlycka! 

*

Och ja, jag hittade ju hem till stugan, även om jag kom
ut till vägen på ett annat ställe än jag tänkt.
Rätt så mycket annat ställe, om man vill utrycka det vänligt upplyftande...

Just det ja, tips på någon bra karta-app för hopplösa "orienterare"?




KASTA VINTERPÄLSEN...


Det blev lite överraskande några dagar ledigt över så jag packade hunden
i bilen och styrde till stugan för att väcka upp den från vinter-idet.

Det är en aningen kylig syssla att göra det, i synnerhet för Aida som tog ett litet 
ofrivilligt dopp bland isflaken. Jag hann faktiskt aldrig se att hon gick genom isen
innan hon var uppe igen. 

Stackaren, hon som inte gillar att simma ens på sommaren när vattnet är varmt! 




Inte är det speciellt varm i stugan heller. Trippla tröjor och ylleschal, utebyxor och yllesockor.
Vi brukar be vår snälla granne komma ett dygn innan och knäppa på elementen, 
men nu blev det så att jag bestämde mig i morse...
Och ja, nu är jag är.

Det blir nog varmt till natten. Tror jag. Hoppas jag.

Det är stor skillnad att komma på hösten och så här på våren.
Det är som om stugans stockar lagrat all vinterns kyla och vägrar släppa den
hur jag än värmer och eldar och håller på.





Men det är härligt att vara här igen.

Och en av oss har kastat vinterpälsen.
Med det utlyser jag stugsäsongen öppnad.



JAG SER BRA UT...


Sliten vits, men känslan av rena fönster är oslagbar.
Jag hatar att tvätta fönster, men älskar resultatet.
Lite så där som med mycket i livet.
Resan är väl sådär, men målet är riktigt skoj.
Som att jogga, eller att gå på gym. 
Det är ju inte alltid så himla skoj just då och där. 
Personligen tycker jag till exempel att stunden i duschen efter en löprunda är 
trettio miljoner gånger skönare än stunden i snöstorm vid 3 km. 

Ja, ja...men idag tvättade jag fönstren. Det var inte en dag, eller vecka, eller ens en
månad för tidigt. 
Filtret av naturligt damm och smuts har varit av den kalibern att solen fått jobba
hårt för att få sina strålar att tränga in i vårt näste och hem. 

Men nu ser jag, och alla andra som befinner sig innanför dessa glasrutor,
igen klart och tydligt på världen utanför.




Det snöar. Där utanför.

På en kvart förvandlas trädgården från försiktig vår till vinter igen.
Och jag envisas och fortsätter med att skura fönster.
I år har jag dock sällat mig till skaran av personer som övergett
hink och trasa, fönsterskrapa och tidningspapper och suger upp
tvättvattnet från glasytorna med en sådan där lustig 


som visat sig vara ett bra köp och en riktigt användbar och fungerande pryl.






Ett bra köp och dessutom också ytterligare en fungerande pryl är också att köpa
ranunkler för att på något sätt förskjuta den återkomna vintern 
på flykt igen.

Man vill så gärna, så lätt, övertala sin själ och sitt sinne om att det är vår.
Även om marsvåren, på dessa breddgrader, kan vara så lynnig och svårflörtad.

*

Men fönstren är rena. Trots snön är det ett vårtecken lika gott som något annat.
Eller hur?




VERKLIGHET OCH "VERKLIGHET"...



För en tid sedan träffade jag på en person som talade om hur viktigt det är 
att bygga upp sinnebilder för hur man vill leva sitt liv och på det 
något lättköpta sättet liksom förvandla sitt liv till det.

Ja, men ni vet? Vi har alla läst något liknande i någon glassig
tidning hos frissan, eller i tandläkarens väntrum. 
Fast i den sistnämnda är man kanske inte så koncentrerad på vad
man läser. Eller ens om man läser, eller bara med dåligt dold nervositet prasslar 
med tidningssidorna. Ja, eller nåt...

Nå, idag när jag körde hemåt så var jag i den starka tron på
min sinnebild att jag minsann snart skulle glatt skutta i  joggingdojorna och 
ta min ivriga hund med och ge mig ut på vårens första löp(nåja...)runda.

Någon kilometer innan jag kommer hem börjar det snöa och regna om
vartannat. Kilar via butiken och blir genom blöt bara att löpa över parkeringsplatsen. 
Är alldeles för hungrig för att besinna mig och lämna 
getosten i hyllan. Och surskorporna. De är en ny kärlek. I kombination.
Det var ju inte några hälsosamma smoothie-ingredienser jag hade lastat i min 
butikskorg precis. 

Ja, ja...jag ska ta itu med vinterkilona som smugit sig på. Jag är så på 
randen av den där beslutsamhetspunkten då man bara bestämmer sig.
Men riktigt, riktigt där är jag inte. Inte idag i alla fall. Inte än.
Där smulades min första sinnebild.

När jag kom innanför dörren mindes jag plötsligt att jag hade ett möte
att närvara på ikväll, bara att slänga osten i kylskåpet, mata hunden och
gå en snabb tur ut med den. Det kan man inte kalla motion.
Inte ens med bästa vilja. Vi var ute tre-och-en-halv-minut.
Eller vad det tar för en terrier att aktivera sin ämnesomsättning.
I regn-rusk-usch-väder går det fort.

Vinden tilltar hela tiden och regnet likaså.
Mina inre bilder av mig "susande" fram över nysopade  trottoarer smulas
alltmer sönder, för att inte säga att de pulveriseras till små atomliknande
spillror av vilja. Svag vilja.

*

Just idag gick det väl sådär då med att förverkliga sinnebilderna jag hade.
Min verklighet är den att efter mötet sjönk jag ner i soffan, med en 
hund snusande intill. Ljuslågorna fladdrar till på bordet från draget från
de gamla fönstren. Det blåser och regnar därute. 

Kryper djupare ner bland filtar och dynor och hugger tänderna i
en surskorpa med getost. 

Inte ens bilderna ovan är från idag och följaktligen inte helt sanna, de heller:

Tulpanerna är nu nästan utblommade och inte skiner solen.
Och väl är väl det för fönstren är inte så rena som de ser ut. Allt annat! 
Också det är en synvilla. 

*

Bara regnet skulle upphöra, och vinden och kylan, så skall jag!

På riktigt skall jag! 



D E N DAGEN...


Nästan så den gick mig förbi, om jag skall vara ärlig.
Hade det inte varit för en vän som gjort mig
uppmärksam på det, ja...då hade jag missat det! 


Hur är det möjligt? Det kan man verkligen fråga sig! 
Som jag trånat och längtat efter våren? 

Och jag gör det. Just nu blir det bara att försöka pussla ihop ett halvdussin
olika projekt som skall ros i land med äran i behåll och från april
starta upp med nya, lite annorlunda projekt.

Det är kanske i den korsningen av att få allt fixat och klart och 
förbereda sig för det andra, nya, som jag tappade bort hela den
efterlängtade dagen, och det vackraste av ord:

Vårdagjämning.

Men nu är den här. 



VÅREN SMYGER SÅ SAKTA...




Man kunde ju tro, när man tittar ut, att inget händer.
Eller jo, snön smälter ju och fåglar anländer.
Solen värmer även om kalla vindar får en att huttra till.

Det kanske bästa sättet att övertyga sig själv att det faktiskt 
händer en hel del därute är att ta kameran med och 
bara kolla upp vad är på g i trädgården! 

Det är inte bara tulpanknopparna som sväller i rabatterna.
Tittar man noga så sväller det knoppar lite varstans! 


 Där gömmer sig sommaren under knopparnas fjäll.
Vilat, sovit sig igenom hela vintern. Stilla och tålmodigt.

Snart är det slut på tålamodet.





Någon liten marktäckare tjuvstartar. Jag vill minnas att det är här
waldsteinian håller till? Det är nog den?

Går vidare ner i den nedre trädgården till de urgamla äppelträden.



De håller inne med sina svällande knoppar än så länge.
Så jag får nöja mig med att låta fingrarna glida över deras åldrande bark.



Körsbärsträdet har kvar fjolårets blomfäste men har skickat ut en ny trevare mot 
ett nytt år av tillväxt. 

Jag går in. 
Det börjar vräka ner snöslask. Samtidigt som solen skiner.
Det är så mars-väder som det bara kan vara! 



Men nu har jag med egna ögon sett att det händer grejer därute i trädgården.

Det gillar vi.

REGNET...


Det finns olika sorters regn.
Sommarens friska, väldoftande regn. Höstens mysiga.
Dem gillar jag. Men jag har svårt för vårliga tunga regn.

Sådant regn som idag.
Regnets väsen kryper liksom in inuti mig och gör mig melankolisk fast jag inte är det.
Långsam i tanke och rörelse utan någon nyans av eftertanke och klokhet.
Bara tung.


Tung som gjutjärn.

Känner mig fånig. 
Regn är ju bra, det spolar rent, smälter snön.
Jag vet det. 

Talgoxen kvittrar likaväl därute i trädet. 
Fasanerna kacklar i trädgården. De verkar bry sig föga
om att regnet vräker ner och att grå-molnen ligger som
ett tätslutande lock över dagen.

*

Skall nu återgå till det jag borde göra idag, istället för
att sitta här och klaga. Se om jag kunde hitta mitt 
inre vår-kvitter någonstans?  

Det blir nog att leta.........;)


HORN I PANNAN...

Det är lyckligtvis så att jag i de flesta av situationer lyckas hålla mig lugn
på ett allmänt acceptabelt plan och blir rätt sällan så där
hyperventilerande och hispig överlag.

Men när teknik man behöver säckar ihop och ger upp - då åker mina horn i pannan fram! 
Jag vill att mina tekniska prylar skall vara som urdjur och bara hålla ut, prestera och 
vara...trogna. Sådär som djur är.
Bara att tex datorer inte funkar så.

De bara lägger sig ner och...dör.

*

Hade en föreläsning i dag som jag till all tur sparat materialet till 
på en minnepinne - innan tekniken dog. 
Men nu sitter en del bilder fortfarande fångade i den näst-intill-döda hårdskivan.
Jo, jag veeet att man skall flytta över viktiga grejer till externa hårdskivor.
Och jag gör det - när jag kommer ihåg...
Men alldeles tydligt inte ofta nog. 

Tack och lov fick jag låna en kompis bärbara för några dagar 
för att få vissa saker fixade som bara behövdes bli fixade.

Så ja...jag ogillar innerligt när teknik säckar ihop.
Så till den grad att jag får horn i pannan av dylikt.

Det klär mig betydligt mindre än vad horn gör på henne på bilden.
På det sättet skiljs vi åt.
Jag är inte speciellt vacker i horn. 
Lovar! 


SOM ETT SUDDIGT STRECK...



Hade reserverat dagen för ett fotouppdrag, men en blick på vädret 
därute gjorde att vi valde att skjuta upp det ett tag till.
Smågrått marsväder är inte riktigt det bästa tänkbara 
för vårt projekt.

Istället blev det tid över för en långpromenad faktiskt! 
Laddade ner en bok i hörlurarna, kopplade Aida och stack iväg. 
Efter löptiden brukar hon vara melankolisk och tungsint en tid, men
nu känns det att hon igen är sitt glada, spralliga jag! 
Så till den grad att det var stört omöjligt att få henne skarp på en
endaste bild :).



Nej, man måste ju säga...mars visar sig inte från sin fagraste sida idag. Men vädret var fantastiskt skönt! Väder kan vara lite som mat - det är godare än det ser ut.

Efter månader av isiga trottoarer, det har varit en sådan vinter i år, längtar man sannerligen
efter att få sträcka på stegen lite mer och inte småtrippa fram på isen.
Så visst händer det lite vårigt därute fast det går så sakta, så sakta.


På facebook har jag ett sådant där "ETT ÅR-EN Å"album där jag samlar försöker samla in en bild i veckan från samma plats vid ån i ett års tid och sedan kanske ja...få det till...något?
No, what ever, mina bilder hittills ser verkligen lika ut. Lite mer sol på någon av bilderna annars
bara - väldans lika.

Men det är ju så som vintern är lite.
Stiltje.





Jag har ofta fascinerats av katters syn på livet.

När det händer intressanta saker därute är de ute dygnet runt.
Och när det inte gör det - då sover de dygnet runt.

Jag skall nog satsa på det här med att bli en katt i nästa livet.

*

I skrivande stund har den första husflugan vaknat och vandrar  yrvaket 
omkring på fönsterrutan och surrar nu och då till lite ovant. 
Katten klipper med öronen och registrerar ljudet, men det leder 
inte till någon som helst aktivitet i kattkroppen.

Hunden snarkar i den andra stolen.
Hon doftar nyduschad hund, vilket hon är.
Doften är lite yllesocka - fast på ett bra sätt.

Jag går och kokar mig kaffe. 
Det är en skön eftermiddag! 

INTERNATIONELLA KVINNODAGEN...


Clara Zetkin. 

Det var där det började.
Hon föddes 1857 i byn Wiederlau söder om Leipzig i Sachsen.

Ett halvsekel senare, 1910 lanserade hon den internationella kvinnodagen, 
som sedan 1921 kom att firas den 8:e mars.
Hon var kvinnan som levde i exil på grund av socialistlagen som 
infördes av rikskanslern Bismarck 1878.

Dryga tio år senare, 1889, var Clara med om att organisera en kongress
i Paris som gick under namnet den Andra Internationalens kongress.
Den ordnades för övrigt till minnet av franska revolutionens 100-års jubileum.

Där höll hon ett föredrag om kvinnans rätt till arbete som en grundförutsättning
för kvinnans ekonomiska självständighet.
Rätt så självklart för oss idag, inte sant?
Men jag tror rätt få tänker på att det är hennes, Claras, och 
hennes gelikars livslånga kamp mot jämnlikhet vi egentligen firar idag.

Inte en dag (till) då det hör till att mannen köper blommor...


Jag hör nog till de där kvinnorna som tycker att om man glömt historien bakom
kvinnodagen, så kan man lika gärna skippa dagen.
Vi behöver egentligen inte en dag till då (våra) män köper blommor,
champagne och choklad. 

Jag tror vi behöver vetskap om vad ligger bakom att vi firar kvinnodagen.
Och det är ju inte choklad och champagne - synd nog...
Och att fundera på om den är viktig - i dagens samhälle - så som det den en gång var.

Hade någon ställt mig den frågan för tio år sedan hade jag svarat:
- ja, det är viktigt att fira kvinnodagen - för att det är mysigt att få blommor och champagne.

Idag svarar jag;

- ja, det är viktigt att fira kvinnodagen, men inte för blommorna och champagnen, 
utan för att världen ändrats och om vi ger efter på den jämställdhet som uppnåtts
under hundra år och bara bubblar runt i champagneglädje och inte förstår
varför vi egentligen firar kvinnodagen så riskerar vi att tappa det vi en gång uppnått.

Eller som Polska kvinnor idag varnar för hotet mot demokrati i världen.
Känns helt konstigt att något kunde hota demokratin, att något kunde hota
den jämställdhet mellan könen vi ändå uppnått på hundra år.

Kan en värld verkligen börja gå kräftgång om vi inte är vaksamma?




På ett personligt plan har jag aldrig upplevt speciellt mycket sådant 
som skulle få mig att ifrågasätta jämnlikhet i mitt lilla liv.
(skulle vara lönen då....vink, vink alla arbetsgivare...;))

Jag minns aldrig att jag skulle stött på något som att "det där
kan du inte för att du är kvinna."
Eller "det där bör du för att du är kvinna."

Och det känner jag min väldigt privilegierad över.
Att de i min omgivning inte ens har det tänket.
Att man inte skulle. Bara för att man är hon.


Så, jag har lite tudelade känslor för det här med kvinnodagen.

Den är kanske viktigare (igen) än den varit på länge, på grund av 
klimatet i samhället.
Och samtidigt tycker jag att det känns lite slitet och banalt att 
fira den som vi vant oss att göra - att man köper lite blommor till 
kvinnan där hemma.

Vilket ju i sig är en vacker tanke. 
Men en kvinnodag, med dess historia
är så mycket mer än så! 
Sabba liksom inte bort den på banaliteter, så tänker jag.
Blommor, choklad och champagne är underbart, men det är lite...banalt ändå.
Lite så tänker jag. För tänk vilken väg vi ändå gått!
Den vägen kantades sällan av champagne och rosor...;) 

I år hundraåriga Finland, var först i Europa med att ge kvinnor rösträtt.
1906 var det. 
Och är det något jag är riktigt stolt över för mitt land så är det nog det.

*

Och med risk att jag låter som en riktig tjatig Quinna
så är det faktiskt lite mer av vikt att lyfta fram de
kvinnor i historien som gjort att vi har det så som vi kvinnor har det i dag
framom det huruvida vi fick blommor eller inte av (våra) män.

*

Men Clara då? Hur gick det för henne sedan?

Hon blev kommunist efter att ha varit socialdemokrat i många år.
Hon jobbade bland annat som redaktör på 
Die kommunistische Fraueninternationale 
i början av 1920-talet. 

Som äldsta ledamot i riksdagen höll Clara ett uppmärksammat tal år 1932
där hon framhöll vikten av att alla går samman i kampen mot fascism och rasism.


Den kampen skall vi fortsätta med.
Vi kvinnor - och män - alla.

Inte bara för kvinnodagens skull - utan för mänsklighetens.






SNÖSTORM...


Innerst inne är jag en optimist, och en sådan där som vill så väl.
På något sätt. Åt alla.
Jag är naiv nog att önska att världen var god och lycka på något plan 
borde vara en rättighet, och att skönhet i sin omgivning är något alla borde få
ha, känna och uppleva.

Och det är naivt. Att tänka så.
Och det vet jag ju. Naturligtvis vet jag.

Världen är inte vare sig speciellt snäll, rättvis eller ens vacker.

Köpte hem tulpaner idag för att det var en sådan där 
jobbig snöstorm. Ni vet en sådan som man bara tycker är
så himmelens onödig när vi nu ändå har mars...å allt.
Lite tycka-synd-om-blommor.

Men än en gång liksom fastnade tulpanerna i min mentala hals,
eller hur man nu skall uttrycka det när jag hör på nyheterna att Ungern 
börjat bura in alla asylsökanden i läger med taggtrådsstängsel omkring.
Barn separeras från sina föräldrar. Något i det som sker 
känns så obehagligt, och så obekvämt och ändå vill man bara fortsätta 
med sitt lilla vardagsliv som om inget hänt, som om inget händer därute.

Jag vet inte snart vilket som.

Samtidigt är jag realist nog att begripa att man inte kan famna alla.
Man kan inte ens rädda alla. Man kan inte ens hjälpa alla.
Det är sorgligt och en djup, förfärlig tragedi för dem som berörs.
Men också en tragedi för mänskligheten. Vi kan inte bättre...?

Men att stänga in människor på flykt i läger med taggtrådsstängsel 
ger obehagliga vibrationer av...ja, vadå?

*

Och mina tulpaner känns plötsligt väldigt banala och triviala.
Samtidigt som jag känner en djup och innerlig tacksamhet över att 
jag och de mina har det så bra - just nu i alla fall.

Och då blir det lite paradoxalt att inte njuta av det som är - just nu - just här.
För jag tror inget vet hur länge det varar.
Och är det den rädslan som får oss att låsa om oss och dra för gardinerna för
de där ute i kylan, i den kyla tiden och andan i samhället sprider?
Är vi kanske inte rädda för de andra, de som flyr från något fasansfullt?
Är vi egentligen rädda att detta fasansfulla också når oss, våra 
små, vackra liv?

Jag vet inte, men känner en stor olust medan jag arrangerar 
tulpanerna i sin vas.

Alltmedan snöstormen tilltar därute.





LYCKAN I ATT...


....få överraska någon.

Lyckades in till den sista minuten lura lillungen min.
Jag hade sagt att han inte skulle boka något till de här dagarna, men inte 
nämnt något desto mer. Han trodde nog att vi skulle ut i naturen på en tur.
Det är sådant jag brukar släpa med honom på...

Men så när vi satt oss i bilen så sade jag att han kan lämna alla vassa föremål, som 
sin Swiss-army-knife som jag vet han alltid tar med sig då vi skall ut i naturen.

Just denna gång var det inte läge att ta den med. 
Säkerhetskontrollen på flygplatserna brukar vara lite avigt inställda till dylika ting.

(som svampkniven jag en gång glömde kvar i ryggsäcken...ja)

Nej, det var annan inriktning på vår resa denna gång. Och jo, jag hade 
lite vinkat om att det kunde vara bra att ta med nåt lite snyggare i klädväg - också.

Inget anade han innan vi närmade oss flygfältet och jag kunde skicka boarding-QR åt honom.
Och inget anade han innan vi bänkade oss i restaurang Cirkus i Stockholm för en middag
innan föreställningen. 

Och den glädjen när grabben inser vad vi skall se.
Och den glädjen när man får överraska någon med något som man vet
bara blir så uppskattat. 


När det gäller konst och teater och den biten är vi så lika,
lillungen och jag. 
Den här gången blev resten av la familia utanför. 
För det här är bara så vår grej.

Och jo, Phantomen är fantastisk. Fortfarande.




Innan vi sedan åkte hem igen hann vi med ett besök på

Så värt ett besök. 

Lennart Nilssons foton från 'Ett barn blir till' minns jag från då jag 
kanske var tio (?) och såg en dokumentär om hur bilderna togs.
Andlöst att få se några av fotona i verkligheten.

Också Ren Hang med Human Love var en upplevelse att se.

Sedan brukar jag inte vara den som fastnar i museum-butikerna speciellt
länge, och ännu mer sällan shoppar jag loss där.
Men nu blev det ett litet undantag...

Jag som hör till den där glada skalan som hellre sitter och klottrar i ett häfte
än gör (onödiga) anteckningar på ännu mer onödiga möten kunde
bara inte hålla mig och köpte boken 
där man lär ut hur alla kan 
lära sig klottra med stil.

Nästan så jag börjar längta till ett onödigt möte nu! 


Och så blev det faktiskt lite annat "onödigt" också.
Ett par småbrickor att bära ut sin kaffe och smörgås med.
Bara det skulle bli så varmt att man ville fika ute någon gång.

Och så lite annat....besvärlig ha-begärs-framkallande butik det muséet hade! 

Utöver att utställningen var finfin, vill säga! 





Och så var det att komma hem igen.
Sätta sig vid hemkontoret och svara på lite mail och 
slita upp kuvert av papper. 

Utanför mitt fönster har ekorren gnagat sig in i holken som 
också talgoxe-paret visar ett intresse för. 
Misstänker att det i år är ekorren som drar långstickan.

Oberoende så är det mysigt att se att även det hemmet har takdropp.

Det är också lycka.