nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

SOMMARKVÄLL...

Ute hänger badhanddukarna på tork, småsandiga efter en dag på stranden. Solens hetta känns kvar i huden, solkrämen till trots.

Sommarkväll som bäst!

Godnatt sötnosar!

M.

ROS VÄRD EN ROS...

Ibland är det så man bara gapar! Eller jag gör det då...ibland.

När mina busungar har klarat av ett skolår med någotsådäräran i behåll *hihi* så har jag brukat köpa åt dem en ros till skolavslutningen.


Det ligger väl någon fåfäng tanke bakom om att få lite blom-hyfsochpli i grabbarna, jag vet inte...men så har jag nu gjort. Så även detta år. Men nu var det ju i och för sig inte DET som är grejen här...utan:

Låt mig presentera en synnerligen uthållig med snudd på envis ros....Köpt 30.5














Märk väl att jag inte en endaste gång gjort ens så mycket som bytt vatten åt den stackarn...

Lite börjar det synas i kronbladskanterna att det gått nästan en månad sedan jag placerade den på trädgårdsbordet. Imponerande seghet!

Om jag gjort nåt annat än beundrat en månad gammal ros i weekenden?

- Nääääeee.....nämen det är ju nästa trettio grader varmt!!! Jag funkar inte så bra då. Jag bara är....eller för att citera en annan finlandsvensk (lite mer känd sådan...;))

Tove Jansson skrev en visa om mumintrollet...och jag kan bara instämma:
Det finns så många vägar man gärna vill gå
så många filifjonkor man borde hälsa på
Det finns så många saker man inte kan förstå
att somliga är stora och somliga är små
att somt är svart och somt är vitt
och skillnaden på ditt och mitt
på dur och moll och troll och troll
och ja och nej...
Jag är ett mumintroll som tror
att världen kanske är för stor
för mej.

Men jag lägger mej i gräset och vilar mina ben
och slutar att fundera i solens gula sken,
nån annan kan fundera, nån klokare än jag
en sån här varm och vänlig och sömnig sommardag
när allt är blått och luktar gott
och man är fri till trolleri
till vad man vill - men låter bli
och ligger still.
Jag är ett troll som du och tror
att världen det är där jag bor
just nu.

Säg, kan en sommardag beskrivas bättre?


Nu låter jag nån klokare än jag fundera, för jag är på semester!!!!


Varmaste sommarkramen! M.

NÅGOT BLÅTT...

...Lavendelblått!

Nu är det ju inte så att jag har ett litet lavendelfält på bakgården. TYVÄRR!

Men lite, lite kan jag tulla på den lavendel som jag har växande i krukor. Men bara lite;).


Egentligen var jag på väg ut för att rensa ogräs från gångarna, men ufff...rensjärn och kratta och ogräs som sitter fast som om de var fastljutna i gruset....njae. Inte idag. Gick lite planlöst och ryckte i en maskrosrosett eller två. Men sen tog den inspirationen slut, innan den egentligen ens hade kommit igång...




Lavendelsocker...Mina tidigare försök att introducera lavendel-strösocker kanske inte var den största succén. Ungarna stirrade minst sagt skeptiskt på de blå "pripplorna" i sockret. Och gubben var väl inte helt förtjust han heller när han hällt av sockret i kaffet och lavendelblommorna fastnade mellan tänderna...Och ja...så har det inte blivit mer av det...Men så idag när jag stod där och lavendelpysslade så kom jag på den STRÅLANDE idéen att blanda det i bitsockret! Tänk att jag inte kommit på det tidigare? *fnissar*


De övriga smulorna la jag på en hylla i köket där de får sprida lite diskret sommardoft...



Vad jag ursprungligen hade i tankarna när jag gav mig med saxen på lavendeln på trappan var att göra sådana här...ja, vad skall man kalla dem? De kanske har ett alldeles eget namn???

De får nu torka och sen kanske den hittar vägen till ett linneskåp? Aj, jo..jag har ju inget sådant linneskåp - men OM jag skulle ha så skulle den nog hitta dit. Nu får jag lov att hitta på någon annan plats för den - och det skall väl ordna sig?...;)

Nu har jag IGEN vakat alldeles för länge, det måste vara nåt med ljuset som råddar till min dygnsrytm... Det är ju idag den allra ljusaste dagen på året.

Det är nog därför....

...sov gott!

M.

ENSAM HEMMA...

...eller att göra vad man vill!
Vet ni, jag trodde nästan jag var ensam, knappast så jag vill erkänna det...men ofta när jag är gräsänka så får jag ett ryck att riktigt storstäda! Den lilla feministen i mig tycker inte jag skall stå på torget och ropa att jag firar min lediga (läs barn-manfria) kväll genom att skura hela huset. Och till och med lite se fram emot det...
Till saken hör att jag egentligen avskyr att städa. Det där trååååkiga dammsuga-torka damm- skura-toan-varje-vecka-städandet är hemskt. Men ÄNDÅ ser jag riktigt fram emot att få skura alla knutar och ytor, riktigt gnugga och ge an nu när jag är gräsänka några dar!
Men jag är ju inte alls ensam! Som jag tidigare nämnt så är mina närmaste kolleger män, men i och med att vi flyttat in i en större enhet (fusion heter det visst;)) så har jag plötsligt en massa kvinnor som dricker eftermiddagskaffet samma tid som jag. Och i dag blev det tal om vad man gör när man är ensam hemma. Jag blev minst sagt förvånad när dessa kvinnor i mer eller mindre business-klädsel (jo, jag borde också, men jag vägrar...hihi) faktiskt samtliga närvarande sade att de tycker det är riktigt skoj att städa när de är ensamma hemma.
Vad är det sen som gör att jag inte tycker om den där varevigavecka-städningen, men hänger mig med lust och energi till denhär ensamhemma-städningen????
Det förstår jag faktiskt inte, men skönt är det att jag inte är ensam om det...*puh*.
Jag har pinat er till lust och leda med bilder från mitt lilla hus, men det finns små rum som jag inte visat (tror jag?). Och nu talar vi om verkligt små rum. Eftersom huset ju är byggt innan man hade inne toan så är dessa inklämda lite var det passade och aldrig större än en dryg kvadratmeter - om ens det...
Eftersom budjeten varit i stil med tunn plånbok = bättre idéer så tar jag er nu på en rum till rum tur. Vi börjar med nedre våningens toa. Skåpet här är ett sånt där man får på alla byggvaruhus. Det har jag målat mörkmörkgrått, och hängt upp en duk innanför glaset för att dölja alla tankrämstuber och annat tjafs...
Lite munterhet har min "kristallkrona" väckt bland våra gäster:). Ja, men...man kan väl ha lite humor med i inredningen också...
Doftpulvret med lavendeldoft har jag smygit in, den får hänga på den gamla köksdukshängaren. Och så har det ju smygit sig helt oförmärkt lite ljus och pynt in här...trots att den här toan mest används av äldre sonen när han är hemma - och så gäster förstås.
Men det allra underbaraste är ändå känslan i morgon bitti, när jag får tassa ner till mitt RENSKURADE kök, får koka mig en kopp kaffe, dra in kvardröjande såpdoft och bara njuta...
I och för sig så kommer jag no att ta min kopp ut i trädgården, det blir en underbar sommardag i morgon!
Vad vi ändå längtat efter värmen - inte sant?
Kram, M.

ÅRETS LJUSASTE DAG...

...får mig osökt att tänka på belysning och lampor...*hihi* så murrigt som vädret var så är inte tanken sååå långsökt som man skulle kunna tro.


Nu har jag ju inte helt hejvilt gett mig in för att 'förvita' tillvaron i stugan. Jag vill faktiskt lite hålla kvar dendär grovhuggna stock-känslan - också.


Så det blir en liten balansgång här...Hittade förra veckan en jättesöt bordslampa på Indiska som jag hade vissa svårigheter att lägga tillbaka på hyllan. Men eftersom jag lovat mig att inte köpa nåt om jag inte har en given plats för den, så blev den kvar där...



Nu är ju faktum det att jag redan har smygit in en hel del sirligt i lampväg...Taklampan ovan matbordet är de facto också från Indiska för nåt år sedan. Och i köket hänger en gammal skomakarlampa som fått en spetsduk över sig.



Här är det faktiskt inte bara estetik som spelat in...Utan denhär duken på sig bländar lampan de som sitter vid matbordet, eller i korgstolarna vid brasan. Och jag vill inte sänka lampan heller, för då slår jag skallen i den när jag står vid "arbetsbänken" och hackar min basilika...


Det är kanske det som tilltalar mig mest med inredning (jag har säkert sagt det tidigare...) men det tål att upprepas: Det SKA GÅ att kombinera estetik med det praktiska *stampar med foten*. Ett estetiskt hem SKA också vara praktiskt. Och praktiska lösningar SKA kunna göras vackra!


Här på stugan har jag ett och annat praktiskt problem att ta itu med. Isynnerhet sovloftet med inte mycket till takhöjd att tala om kommer att erbjuda en och annan tankenöt att knäcka...Här kan man glömma att släpa upp möbler om de inte är av lekstugestorlek...eller IKEA så man kan ta upp möbeln i tusen små delar.



Det skall jag ta itu med under mina veckor därute...fast om solen skiner och det är varm, så tar jag itu med det nästa år;)


Till Midsommaren släpade jag med några underbara pioner, de symboliserar sommar för mig. Därute i skärgården är det inte sådär bara att gå ut och plocka sig en bukett blommor...Det skulle nog bli en bukett i dockhus-storlek i såfall:



Lilla Linnea - hon är så himla söt! Mina grabbar delar inte min entusiasm när jag stoppar dem under en skogspromenad för att böja sig ner på knä för att överhuvudtaget få syn på henne...


- Ja-a...visst!?? och så stövlar de vidare över stock och sten himlandes med ögonen...

Annat var det med Calle von...han förstod sig på henne han;)



Och sedan till riktigt underbara midsommarnyheter:
Familjen Svan var ute på söndagssim med sina fem...tyvärr så långt ute till havs så jag fick skruva objektivet till max och sen ännu ett par extra varv, för att få dem ens lite på bild...Suddigt och otydligt blev det, men här är de i allafall:)



Ha nu en skön sommarvecka, det skall ju bli lite varmare nu...njut av semester ni som har det och vi andra får njuta av väntan på semester;)


Stor kram.M.

P.s. Tusen tack för era underbara kommentarer - och dikterna - som var så himla vackra!!!!!!! Ni skall veta att jag blev så glad för dem!!!!

VITT UTE, VITT INNE...

...så kan det bli ibland. Som vädret är nu kan man ju bara vara tacksam för alla vita blommor i trädgården som lyser upp i murrigheten. Skulle det vara stark försommarsol ser man knappt dessa vita skönheter.
Annars passar de här bleka, lågmälda blommorna min sinnesstämnng precis. Måste vara lågtrycket som spelar mig ett spratt för så här lågmäld och melankolisk brukar jag inte vara...Nu har bara det stora vemodet kastat sig över mig som en dimma - utan att jag riktigt vet varför.
Ni vet, man känner sig nedstämd och ledsen och övergiven av allt och alla utan att egentligen vara det...Vill inte riktigt ta itu med nåt - bara gå runt och titta och fundera. Men det kanske är en mening med allt? Också att känna sig MidsommarMelankolisk?
Senast jag tänkte på att allt nog har sin mening var när jag stack mig in i ett köpcentrum och hittade ett fint mellanstort olivträd i en blombutik. Skulle handla en massa annat så jag tänkte att jag skulle återkomma och köpa trädet till sist för att inte behöva släpa med det medan jag fixade de där måsten...
Ni tror inte, men jag satt mig i bilen och körde hemåt en god bit innan jag kom ihåg...Neeej, jag hade TOTALT GLÖMT olivträdet. Jag tröstade mig lite med att det var ganska dyrt...och ja, att jag faktiskt kan vara utan ett olivträd TILL. Jag har ju två små hemma redan...
Så en dag senare sprang jag in i Stora Matbutiken var jag brukar veckoslutshandla - och döm om min förvåning. I deras annars ganska tråkiga blomavdelning stod några dubbelt så stora olivträd som det jag sett i blombutiken dagen innan - och till, inte bara samma, utan billigare pris!
Med lite kvinnlig logik fick jag det genast till att jag ju på nåt vridet sätt SPARAR om jag köper det här trädet...Jo, jag vet, det låter helt snurrigt när jag säger det här, Men jag LOVAR, där i butiken var logiken solklar;)!!!
När jag nu sedan kom på att jag nog inte sparat ett dyft - egentligen - valde jag att knappa in på sommarblommor i stället. Olivträdet har jag glädje av året runt, och jag tycker sååå om det. Så till den grad att jag häromnatten när det riktigt stormade, lämnade den varma och trygga tillvaron under täcket och gav mig ut i storm och regn för att bära in olivträdet till verandans trygga värld.
Kanske det faktiskt är en mening med allt? Också med min oförklarliga melankoli?
Just idag kan jag tom känna att det är nåt vemodigt med utblommade maskrosor, fast jag inte annars är precis en maskrosfantast...
En skogsstjärna i knopp, så stilla, så liten i den stora skogen...
Ibland när jag känner mig såhär brukar jag göra något praktiskt...Man filosoferar och tänker så bra när händerna får arbeta... Av restena från mitt förra hönsnätpyssel blev det en sådan:
Inte för att den skulle hålla flugorna borta från nåt ( ifall de inte blir gigantiska i år...flugorna*hihi*) men den är lite småskoj att ha nånstans. Men framför allt, den var rolig att göra!
Om inte vi hörs...Njut av Midsommaren oberoende av väder! Det är ljuset som räknas;)
Kram, M.

GRÅBLÅA TONER OCH VITA NYANSER...

Väderleksrapposten höll vad den lovade...det blev varmare, två hela grader! Solen skymtade lite bakom molnen, men det var allt...


Vilket TUR att jag försett mig med lite pyssel, för att bara sitta och glo på ett grått hav och på en grå himmel hela veckoslutet är inte helt skoj!

Här har ni pysslet. Min gamla köks-soffa som jag hade i köket i mitt förra liv, tänkte jag säga, men det är ju nog samma liv...hemmet är bara annat:).

I tio år har köks-soffan nu stått och samlat damm på stallvinden i väntan på att hitta sin plats här i världen. Nu är det dags att damma av den *host, host* och - ni kan aldrig gissa!!! - MÅLA den!


Under sin exil ha den stackars soffan förlorat sitt ena ben, men operation lappa benet får jag ta itu med sen när jag packat med lite lim och en såndär mojäng som man spänner fast grejer som man limmat med, ni vet? Och kanske lite spik, skruvar och muttrar - ni hör hur fast besluten jag är att benet går att rädda!


Egentligen var jag riktigt glad att det inte var klart solsken, för det är ett helsike att måla vitt (fast egentligen är dethär grått, eller lite ditåt...) när solen lyser. Men att behöva förse sig med varmaste vintertröjan och ändå frysa om fingrarna när man målar ger inte sommarkänsla precis...


Sen var det bara att bära in den i stugan. Bakom soffan ser ni väggarna som tidigare var naturella (bastulooken...) men som jag i fjol betsade mörka. Nu har jag bara några stockar kvar som kräver en hög stege - som jag inte har - sen är innerväggarna klara:)


Sen skaffade jag en tallrikshylla för en tid sedan, och här hittade den också sin plats.

Nu var det dags att tända en brasa för att jaga ut havsfukten från stugan och käka lite jordgubbar. Man gör ju sitt bästa för att få fram sommarstämningen;)

Yllesockor och jordgubbar är liksom olika säsong, men nu sammanföll de märkligt nog.


Här på stugan har jag ju ingen trädgård alls. En bergsskräva har jag fyllt med mylla för att småbarn och ungdomar och vuxna under vissa omständigheter ( i mörker och så..) inte skall ta och ramla ner i den och slå sig sönder och samman.

Där växer bergenia. Inte min favoritväxt precis, men tillräckligt anspråkslös för att överleva den non-vård som växterna får här största delen av året.


På lördagkvällen svepte årets första rejäla åskväder över oss. Strömmen försvann, och det var bara att plocka fram ljus och Afrikas Stjärna och njuta av skådespelet över havet! Jag älskar åskväder...och det trots att jag ett par gånger varit riktigt nära när åskan slagit ner. Jag har den största respekt för naturens krafter, men jag är inte rädd.


Sist lite om djurlivet; såg inte skymten av "andra halvan" av vårt svanpar på hela veckoslutet...Hoppas det bara är så att honan ligger på boet och ruvar...Svanen här ser ut som om den fått en skada på halsen, som om den fastnat i nåt. Han (?) såg annars ut att må hur bra som helst, simmade omkring och åt med god aptit - men väldans ensam var han...
Tänk, bara en vecka till Midsommar! Köpte hem Lantliv Mat, så nu skall jag titta om man kunde stjäla någon god idé till midsommarmiddagen:)
Kram, M.


FRI SOM EN FÅGEL...

Här sitter jag och nästan räknar dagarna till semestern. Jag smakar på tanken om långa morgonfrukostar i trädgården. Dåsiga dagar på stranden. Tid att gå på loppis. Målningsprojekt för mulna dagar. Ro att laga goda middagar. Tid att umgås. Bara vara!

Bara vara fri som fågeln!


En annan som snart får känna sig fri som fågeln är min äldre, storungen, som snart avklarat ett år i armén. JAG tycker ju att det var just han ryckte in, medan HAN tycker han har varit där i eeevigheter.

Tydligen har de lite brist på vettig sysselsättning där den här sista tiden, för här en dag hade de hamnat bära på en 120 kg bom i ett par km. Vad ingen visste var VARFÖR de bar på bommen, VART den egentligen skulle och VAD det var för idé med det hela...


Efter det var det lunch, men istället för att få gå in i matsalen och äta så bestämde "nån" att de skulle äta ute på gräsmattan utanför matsalen från sina matbackar som inte alla gånger är så fräscha. Trötta, svettiga, varma och frustrerade satt de där i gräset och käkade när några gäster (kvinnor) gick förbi och kommenterade:

- Titta, det ser så mysigt ut när pojkarna har picnic i parken!

I armén är allt inte som det ser ut att vara...*fniss*

Jag måste erkänna att jag tycker att det är härligt när han blir civil om en knapp månad. Inte för att jag inte skulle tycka att armén KAN göra gott åt gossarna (de får bättre kondition, om inte annat), utan för att jag har "lite planer" som han kan hjälpa till med när han nu ändå är ledig...

Han kunde tex...och sen när han gjort det så kunde han fast...och om han nu absolut inte har nåt annat för sig så kunde han...


Nå, nej! Jag skojade bara! Jag önskar honom hjärtligt välkommen till den civila världen!

(OM nu sen tiden skulle bli lite lång för honom så kunde vi ju TÄNKA att få lite saker fixade...krhmm, krhmm. Kanske hans kompisar OCKSÅ har det lite tråkigt? Då skulle man få ÄNNU mera fixat...)

Nu skall jag gå och packa lite "pyssel" i släpvagnen, i morgon bär det av till stugan. Tack och lov att det lovats lite varmare än förra veckans nattköld...

Må gott!

M.

HÄRLIGT KAN VARA FARLIGT...

Tack, rara bloggsystrar för era kommentarer! Ni har så rätt, vi SKA vara stolta över det vi gör!!! Vem lyfter kattens svans om inte katten själv;) *kurr...*


Ibland tycks bara Jantelagen spöka lite hos envar...*ler*


Men nu bär det av ut i min trädgård. Vi har alla växter som av någon orsak tilltalar en alldeles speciellt. Allra först föll jag för det finska namnet på denhär växten (Lehtokielo, direkt översatt Lundlinjekonvalj - men den heter visst rams på riktigt...)


Ordet Lehtokielo lät nästan poetiskt, lund...och liljekonvalj...


Vad som syntes i krukan var inte mycket för världen. En grön larvliknande sak som stack rakt upp. Hmmm?



Nu har jag haft denna perenn i min trädgård redan några år, och de blir fler och fler, och jag gillar dem mer och mer. Det är något avskalat, stiligt och enkelt över dem.



Lite senare böjer sig knoppen graciöst, men fortfarande utstålar den styrka och beslutsamhet. Den är vän och stark på samma gång.



Blomknopparna i nästan utslaget tillstånd skiftar i grönt och vitt, så rena och enkla.



Absolut en av mina favoriter. Härlig - men farlig. Den är giftig, så inget för barnfamiljer...


Själv hade jag tidigare lite slarvig inställning till dethär med småbarn och giftiga växter, jag tänkte väl att vilken unge skulle ta och krypa upp i rabatten och börja käka på mina blommor???


Så tänkte jag alltså, tills lillungen 7 månader gammal smällde i sig en handfull eller två med....VITSIPPOR!!!


- VA? Barn skall inte käka blommor!!! Vitsippor, vänta nu är de inte giftiga, eller nåt?


Ringde till giftcentralen och fick det lugnande beskedet att jodå, vitsippor är giftiga, men att till och med små barn skall äta ansenliga mängder innan det blir värre än lite knip i magen. Och eftersom vitsippor bränner i munnen, brukar barn inte gilla dem speciellt.


(Utom min då, som åt med god aptit...)


Nu mera är ju lillungen stor, så rams har jag haft i trädgården en tid (som julros och andra ruskigheter;)) Av ramsen är bären de giftigaste, men oftast är det jätterams man kan köpa i affären och den är steril, så det blir inga bär.


Men stilig är den! En härlig motvikt till allt annat "fladdrigt" i rabatten...

Må så gott...snart blir det varmare! Kram M.

BLOMMOR OCH BIN

Hahaha, var det verkligen jag som skrev det förra inlägget? Nu när jag läste det på nytt så fick jag en känsla av att det var lite för "präktigt" för att komma från mig;) Det var inte meningen att det skulle bli ett "vad-duktig-jag-varit-på-veckoslutet-inlägg...huuu...Min tanke var att kan jag så kan ni alla därute! Jag var nog riktigt, riktigt trött när jag skrev igår...tröttare än jag ville erkänna;).
Läste för länge sedan ett kåseri om Martha Stewart...ni vet hon som bara fixade allt sådär bara *knäpper med fingrarna*. Jag gapskrattade när jag läste om hur man skall göra om bilen inte startar en morgon. Då går man bara ut i lidret och tar lite dna och knådar ihop till en häst som tar en dit man skulle när bilen svek...
Vi kvinnor kan så otroligt mycket, men det är så förfärligt viktigt att vi inte trillar i systerduktig-fällan. Att vi gör det vi tycker om i den takt som passar oss - och att vi gör det för vår egen skull, och inte någon annan!
Sen kan jag bara tillägga att takmålning nog går som ett träningspass när som helst. Mina muskler påminner mig idag om att jag slarvat med träningen den senaste tiden...och de har alldeles rysligt rätt i det. Men man hinner inte med allt - och så skall det vara;) Tänk om jag får allt klart någon dag? Vad skall jag sen göra???
Och drömma om???
Kram M.