BÖNHÖRD...



...ja, nu gäller det ju inte en bön om att få smälla i mig alla fudgen som jag kokat här inför lillajul, även om det också kunde vara en liten bön i sig - så goda är de faktiskt!

Näjnäj...jag har ju lite gått och hoppats på en vit lillajul. Snö till advent.
Jag vet ju inte riktigt vad som gick fel.

Blev jag kanske lite väl ivrig i mitt önsketänkande, lite väl högljudd i mina böner, lite för 
gå-på i mitt manande?

För, visst jävlar...nu har jag snö! Liksom hela vinterns dos på ett dygn - och det bara kommer mer och mer och mer...

Lite sådär som när man någon gång lyckats med en sådan där manick som man petar in en slant i och oftast sväljer den bara slanten, men sedan någon gång kan den bara sätta igång och spotta ut slantar så man till slut tror att den fått fel - eller att man är ofrivilligt med i en sådan där hemlig-kamera-grej. 

Det har hänt mig en gång på ett nöjesfält när jag var typ tolv. Först blev jag glad, sedan lite till mig och till slut tyckte jag det var riktigt pinsamt med allt slantskrammel.
Det bara kom och kom och kom.
Slantar.

Nu är det lite samma med snön då.
Det tar liksom inte heller slut alls.

På ett dygn har en, känns det som, normalvinters totala snömängd landat på vår plätt av jorden. 





Från noll till 70 cm på ett dygn!
I drivorna på andra sidan huset finns det ännu mera snö.
En meter snö på bakgården - på ett dygn.
Och då bor jag liksom så sydligt man kan komma i detta land, inte i Lappland.

Kan ni tänka er att trädgårdssoffan som jag fotade i går med ett litetlitet snötäcke såg ut som på bilden ovan när jag kom hem från jobbet idag. 
I skrivande stund syns inte sitsen längre!

Så nu tycker jag att, om jag skottat tusen kubik snö (minst) från ett ställe till ett annat för att frilägga en plats för bilen,  så är jag minsann värd en och annan fudgebit - i förskott!
Innan advent!

Och så för att vara ärlig, tre timmars snöskottning är inget jag ser fram 
emot varje fredag kväll precis.

Kanske blir jag bönhörd på det också?

Snö, men i små mängder i fortsättningen.
Okej?

I VÄNTAN PÅ STORMEN...



...som lurar där bakom hörnet. 
Morgonen bjöd på de allra första vilsna små snöflingorna. Det doftade snö långt innan de landade på marken.

Årets första snöarbete väntade på mig när jag kom hem.
Visste inte riktigt om jag skulle rasta dammsugaren, hunden eller snöskoveln - och i vilken ordning. 
Lillungen drog iväg till sina scouter iklädd en mundering som skulle få en michelingubbe att blekna. Men det behövdes - det var en synnerligen snöig, svettig, glad unge med röda äppelkinder som ramlade in någon timme senare.

Snön gör ungar glada.

På morgonen brukar jag köra förbi busshållplatser med en massa ungar på.
Under ett par månader nu har de bara stått där. Tyngda av sina ryggsäckar, kurandes under paraplyn. Men i morse...ryggsäckarna låg slängda i en färgglad hög och snöbollar susade fram och tillbaka genom luften och det tjoades och tjimades.
Vilken skillnad lite snö gör!



Lite snö.
Det skulle räcka för mig.

Istället sitter jag nu här och förberedd för årets första vinterstorm.
Vindar på upp till 25 m / sek och snö upp till trettio cm - utöver de 20 som redan kommit.

Elbolaget skickade ett sms att det finns risk för elabrott i det område jag bor.

Jag har bunkrat upp med ved - fast det har jag alltid - även utan stormvarning.
Laddat upp med stearinljus - fast det har jag alltid - även utan stormvarning.

Det kommer inte att gå någon nöd på oss.

Förutom på lillungen då, som till sin fasa kom på att elavbrott betyder datoravbrott också...;)



Efter att ha rastat dammsugaren, hunden och till slut snöskoveln var det dags att dra sig inomhus och kasta sig i en het dusch.

Så nu väntar jag på snöstormen. Egentligen inte mera förberedd än vanligt, men redo.

Let it snow!


LITE MOTSTRIDIGT...



...så här inför köpstoppet, 
och helt i strid med mitt löfte om att undvika reklam i bloggen 
så kommer jag nu att  sjunga ut i en liten eloge till 
mandeloljan.

Hur logiskt som helst - egentligen...om man tänker med lite skruvad logik.
Här kommer den;

Jag hör till dem som så fort det börjar frysa på där ute har en hud som gör revolt i
 potens till tretton. Minst.

Jag blir narig och torr och tråkig i hyn.

Mängder och åter mängder av lotion har gått åt under mina är på jorden.
Jag lovar.

Under en resa för något år sedan (jag tror det var i Budapest...eller någonstans) så ramlade jag in i en synnerligen väldoftande liten butik som sålde l'occitane- produkter.

Det doftade gott, men inte så där "über" som det ibland kan bli.
Lite naturligt och lyxigt på en och samma gång.

En kombination som jag inte riktigt kunde motstå.
Jag är inte mycket för det där överdådigt flärdiga, men vill ändå känna att mina hudprodukter är lite lyxiga. Så där lagom. Ja, ni vet?

Och det har dessa produkter.

Dessutom är de dryga.

Mandeloljan, som finns att få både som duscholja och som hudolja (efter bad) räcker till 
och räcker till och räcker till.

Och så gör den huden underbart mjuk (utan att kladda) och doftar franskt och rent och lite sommar och semester och småflärdigt på ett avslappnat sätt.

Nu är den kanske inte den billigaste burken på hyllan.
Men!
 Den är så dryg så jag undrar om det inte i slutändan i alla fall är vettigare med en sådan flaska på badrumshyllan. Än att byta ut tio billigare under samma tid?

En produkt på burk som dessutom inte kommer i närheten ens av samma sköna doft - och den där lilla, lilla känslan av välbehaglig vardagslyx på lagom nivå.


Vad jag vill ha sagt här är att det inte alltid är idé att bara stirra sig vindögd på prislappen om man vill vara medveten om sin konsumtion.

Tio billiga burkar är faktiskt mer skräp i slutändan än en lite dyrare - men drygare.

Och så är det också rätt skönt att kunna strunta i alla andra produkter - när man hittat den man trivs med själv. 

Motstridigt kanske - eller så inte?


ATT MOTA MÖRKER...



...är det bästa man kan göra när November tar över på alla sätt och vis. 
Om en vecka är det lillajul och startskottet för årets konsumtionsfest drar igång.

Jo, jag veeeeet - jag kan inte riktigt släppa det här med konsumtion.

Vad är det som gör att man blir glad av att köpa? Fenomenet bakom lyckokänslan.
Och är det ens en lyckokänsla? Eller bara ett substitut för avsaknad av något annat?

Jag minns första gången jag upplevde en liten "angst", det vill säga raka motsatsen till tillfredsställelse i en köpsituation.

Det var i december 2007.
Min mamma hade precis dött, och eftersom begravningen ägde rum på luciadagen, och urnenerläggningen några dagar innan jul, kan man lugnt påstå att det året var jag minsann ute i sista minuten med julklapps-shoppande.

Mitt i sorgen och saknaden rusade jag runt i de stora shoppingvärldarna och letade julklappar. För barnens skull ville jag ju få till stånd en "vanlig" jul.


Från den tiden har det blivit kvar en aversion mot köpcentrum.
Så jag hör liksom inte till dem som frivilligt, någonsin, skulle "döda tid" i ett dylikt.

Ändå tror jag att jag konsumerar mycket mer än jag egentligen behöver.
Och jag har som sagt börjat fundera en hel del på det.
Till och med har jag funderat på något så radikalt som köpstopp i ett år.

Vad skulle jag då dra ner på? 
Det finns många, många bloggar som tar upp ämnet. 

Men var och en som tänker på att ge sig in på köpstopp, måste göra upp en 
"behövlighetslista". Vad vill man inte avstå ifrån - trots köpstopp.

Jag är inne på den listan nu.


Ljus.

Jag skulle ha svårt att avstå från ljus under den mörka årstiden.
Så ljus kommer att höra till min lista av förnödenheter.

Blommor.

Lika lite som jag kan vara utan ljus under vintern, kan jag vara utan sommarblommor på sommaren.

Men allt det övriga...



...onödiga.

Min situation är synnerligen tacksam. Han av mina barn som fortfarande bor hemma är till sin läggning väldigt nöjd med lite.
Likaså är min äldre i och för sig, men han har sitt eget liv att styra och ställa i, och skulle inte nämnvärt beröras av mammas köpstopp.

Vad skulle jag då avstå ifrån?
Vilka är mina konsumtionsfällor?

Jag äter rätt ofta ute på restaurang. Lunch.
Jag köper lätt hem ett lyxigt schampo, ett och annat nagellack slinker också med.
Övrig smink har under årens lopp självmant reducerats.
Numera räcker dagcreme och mascara.

Kläder då?

Jo, jag gillar kläder...och jag har så det kommer att räcka över en längre period av köpstopp.
Klart jag kan tycka det är skoj med något nytt, men jag tror också att min klädstilskreativitet skulle få ett litet uppsving om jag blev tvungen att hitta på nytt med det jag har.

Inredning?

Det är länge sedan jag har haft ett behov av att köpa nytt till hemmet.
Jag är rätt nöjd som det är.

Inte ens julreklamen har påverkat mig i år.
Jag behöver verkligen inte nya dynor, gardiner eller något.
Jag tycker mitt hem är fint som det är.
Har inte det senaste, men jag trivs som det är.

Mat?

Hmmm...här kommer kanske min största utmaning.
Jag älskar att laga mat, god mat ,av bra tillvaror - och gärna lite, lite lyxigt sådär.
Emellanåt. Rätt ofta.
Kommer att vara svårt att lämna den där skitgoda och skitdyra osten på hyllan och välja något mer vanligt. Och det kanske inte heller behöver vara så - att avstå helt, utan mera att återplacera den där lyxiga osten till Det Där Speciella Tillfället.
Återge den sin lyxstatus.

Så jo, jag förbereder mig på köpstopp.

Och varför inte börja direkt?
Från 1 december.

Inget slutdatum - tar en månad i taget och känner efter.


Fortsättning följer...



MITT I ALLT...




...är jag inne i en period då jag ifrågasätter en hel del.
Jag blir sådär i bland, den inneboende humanisten i mig vaknar och aktiverar sig och blåser upp sig som en förälskad padda.

Att vara ifrågasättande har jag nog fått med modersmjölken (tack för det mamma...;)) har bara liksom alltid varit sådan.
Ibland mer ibland mindre.

Det är intressant hur sådant där kan pluppa upp mitt i allt.
Det går perioder då man liksom bara flyter på.
Men sedan vaknar man till och börjar fundera på om saker och ting verkligen skall vara så här? Det finns saker man kan, åtminstone försöka, påverka, och en massa som man inte kan göra något åt - annat än tänka själv och ifrågasätta.

Citerar en intervju av sociologen, professor Zygmunt Bauman 
(Hbl 24.11.12 Philip Teir)

"Q: Jag tillhör en generation som blivit varnad om den globala uppvärmningen sedan jag var barn. Samtidigt får man lära sig att konsumtionen är en fosterländsk gärning. Det känns som en av de största paradoxerna i vår tid.
A: Konsumtionen är den universella lösningen på alla sociala problem. När folk tar fram sina kreditkort kommer det att leda oss ur krisen. Vi har glömt andra praktiker som gjorde våra förfäder lyckliga. Kärlek, vänskap och framför allt (...)  idén om att kollektivt arbete i sig kan göra dig lycklig. Lyckan man upplever när man inser att man gjort väl ifrån sig."

Med andra ord, hur jag än svänger och vrider på mig och väljer så har jag rumpan där bak?

Vi skall spara, tänka på miljön, vara lite återhållsamma i vår konsumtion men samtidigt ändå konsumera för att hålla de redan lite gnisslande hjulen i rullning? Om hjulen stannar, har jag då mer glädje av att jag sparat eller av det jag använt mina besparingar på?

Vi traskar på i en tillvaro där allt det man byggt upp kan tas i från dig över en natt. Man kan förlora sitt jobb, oberoende hur bra man presterat tidigare, bara för att marknaden lever sitt eget liv. Om jag minskar min konsumtion, bidrar jag då till mitt eget fall?

Många är de arbetsplatserna där alla tävlar mot alla, man är sin 
närmaste kollegas värsta konkurrent.
Alla dras över samma kam. Samtidigt som man skall vara individualist för att sticka ut i mängden, synas, skall man också helst bara vara en i massan som kan styras som en flock sidensvansar i formation.

"Zygmunt Bauman är den 87-årige affischpojken för en växande global rättviserörelse. Men han vägrar förutspå framtiden.
- Hur ska er generation lösa alla problem? Frågar han i stället."

Ja, det är ju frågan det...


Någon som har svaret?


EGEN TID...



...men inte längre som i senaste avsnittet av Solsidan, dock...:)

Även om de mest hetsiga barnåren och åren då man skulle ta hand om sina egna föräldrar är över, så känner jag att de där stunderna som är alldeles egna är heliga.

Ibland sätter jag mig här på trappan till min gäststuga/ateljé/tonårshåla och bara sitter och funderar med en kopp kaffe som sällskap. Doftar på årstiden och låter tankarna komma och gå precis som de vill.
En del kallar det meditation. Jag vet inte, för mig är det bara ett andningshål, en tankesmedja, en tyst stund.

Det doftar stilla från havet. Fåglarna har tystnat.
Torpet, vars trappa jag satt mig på har hundra år på nacken.
Torpet hör till min lilla ingärdade värld.
Hundra år.

Så lång tid, och ändå inte.
Stryker jag händerna över stockarna inne i torpet känns hundra år som ingenting. De känns lena som ett barns kind. Och tänker jag hundra år framåt känns det som ändå som en evighet.
En evighet då jag inte längre finns.

Men mina barnbarn?
Om jag fantiserar att min yngre son skulle få barn vid 30 års ålder. 
Om 16 år då, det vill säga 2028.
Det barnet är myndigt vid 2046.

Vi fantiserar vidare; låt det barnet får barn vid 30 års ålder, dvs 2058. 
(Då är jag 92 år - by the way)

Mer fantasier; Mitt barnbarnsbarn är myndig vid 2076.
(Då är jag nog inte med mer...)

Hur ser världen ut då?

Enligt en rapport från Världsbanken har medeltemperaturen då stigit med närmare 4 grader. Det låter som ingenting. Men...det är fruktansvärt mycket.
Om temperaturstigningen varit ca 0.8 grader sedan tiden innan industrialismen dvs över 150 år sedan - då får man lite perspektiv på det hela.

4 grader är skrämmande mycket!

Om det skulle bli så, då skulle  klimatet i Medelhavsländerna motsvara det som man har i Libyens ödemarker idag. 
Idag hotar torka ca 15 % av den odlade arealen i världen. Med den här takten som klimatet blir varmare skulle 44 % hotas av torka om hundra år. Om vi hade lika mycket odlingsmark som nu vill säga.
 Men det kommer ju aldrig att räcka till.

Vi människor lär inte bli färre - om inte naturen sköter om det på sitt eget drastiska sätt.

Sådant, och mycket annat, sitter jag och funderar på där på min trappa till det hundraåriga torpet som antagligen kommer att slukas av havet som doftar så gott där bakom stugknuten.
Havsytan som stiger på grund av smältande is på Nordpolen.

Om vi inte ändrar vårt sätt att leva.
Om vi inte lär våra barn andra värderingar.

Är det måntro en utopi att tro att det faktiskt finns alternativ?
Eller tror vi först när naturen ryter till på allvar?
Och är det för sent då?

Eller är det så det alltid gått till? Naturen tar sitt och balanserar.
Och vi kan bara leva med? 

Någon gång i tiderna har allt det jag bott på i hela mitt vuxna liv varit havsbotten.
Och det har varit täckt av is. Tjock is. Om vart annat.

Men just nu njuter jag av att kunna sitta där på trappan, med mitt kaffe, och fundera.
Och ha egen tid.


EN LITEN SMYGSTART...





...till julens smaker.

Allt eftersom personerna som brukar samlas runt mitt julbord växer till sig och mognar, 
faller det bort en hel del "typiskt-barn"-julgodis. 

I det här skedet av mitt liv är det nästan bara vuxna som samlas till jul hos mig.
Lillungen håller nog på att tippa över till vuxenhållet han med.
Inga små ungar som med tindrande ögon, och oro och otålighet i kroppen väntar på tomten.
Det känns nästan lite märkligt, för innan jag själv hade egna barn så fanns det andras ungar som stod för barnstojet.

Men jag kan också tycka att det är väldigt skönt!
Lugnt, avslappnat och rofyllt.
Med en vuxen jul.

Eftersom gottebordet inte i år kommer att innehålla fullt så mycket sött som åren innan, tänkte jag satsa på hemlagat i ställe.
Provlagade en sats fudge....och OMG så gott det var!

Det här måste jag bara dela med mig:

3 dl vispgrädde
2 msk kakao
3 dl socker
1 dl mörk sirap*
50 g smör
100 g mörk choklad*

Blanda grädde, kakao, socker, sirap och smör.
Koka tills smeten tjocknar 
(hos mig tog det nästan en timme, undvik att röra om när det väl börjat puttra jämnt).
Gör ett kulprov.
(Smeten som droppats ner i ett glas iskallt vatten, 
skall kunna snurras till en mjuk kula - då är det klart).

Hacka chokladen och låt den smälta i den heta smeten.

Häll upp det i en liten form klädd med smort bakplåtspapper.
Låt kallna och skär upp i lämpliga bitar.

(* till näst gör jag en sats med ljus sirap och vit choklad, så får vi se hur det smakar)


Sååååå gott!
Mina gottesmaklökar gjorde en liten lycklig kullerbytta av det här, jag lovar!

*


DET VIKTIGASTE...



...i livet.

"En professor stod framför sin klass, och skulle precis inleda sin lektion i filosofi.
När eleverna tystnat och lektionen skulle börja plockade han fram en stor glasburk.
Han satte den på bordet utan att säga något, och fyllde glasburken med golfbollar.

Sedan frågade han sina elever om de ansåg att burken var full?
De instämde.

Professorn tog nu en ask fylld med små kulor och hällde kulorna i burken. Kulorna rullade ner bland golfbollarna, och återigen frågade han sina elever om de tyckte burken var full nu.
De instämde igen.

Till följande plockade professorn fram en ask med sand som han hällde ner i burken.
Helt klart fyllde sanden upp resten av tomrummet i burken.
Igen ställde professorn samma fråga till eleverna.
Han fick ett rungande JA till svar.

Sedan plockade professorn fram ett par ölflaskor som han haft gömda under bordet.
Han hällde ölet ner bland sand, kulor och golfbollar.
Ölen rann ner i burken.

Vid det här laget skrattade eleverna.

När skrattet tystnat fortsatte professorn:

Jag vill att ni föreställer er den här burken som ert liv.

Golfbollarna symboliserar det viktigaste sakerna i era liv. Familjen, barnen, din hälsa, dina vänner och dina passioner vad de än må vara.

Kulorna, de är de övriga sakerna i ditt liv som också är viktiga, fast kanske ändå inte viktigast.
Ditt arbete, ditt hus, din bil. 

Sanden, ja det är allt det övriga.

Häller man sanden först finns det inte plats för kulor eller golfbollar.
På samma sätt är det med ditt liv.
Ödslar du en massa tid och energi på all världens småsaker kommer du aldrig att ha varken tid eller rum för de sakerna som verkligen betyder något för dig.

Uppmärksamma allt det som bidrar till att du känner dig lycklig.
Lek med dina barn, umgås med dina föräldrar, Besök dina far- och mor-föräldrar. Ät en god middag med vänner. Ge din hobby en heldag.
Det kommer ändå alltid att finnas tid för att städa huset och klippa gräsmattan.

Ta hand om golfbollarna först - det som verkligen betyder något för dig - resten är bara sand.


En av eleverna räckte upp handen och frågade vad ölet då stod för.

Professorn log brett och sa;
- Jag är glad att du frågade!

Ölen bara visar att hur fullt ditt liv än ser ut att vara så finns det ändå rum för en öl eller två med goda vänner."

*

Sköt om er, om de era och håll koll på att det är "golfbollarna" som har förtur i era liv.
Ha ett skönt veckoslut!

Kram




NÄR HISTORIEN UPPREPAR SIG...



...sitter med sonen och förhör honom i historia.

Vi är inne på industrialismen under 1800-talet.  Hur maskiner ersatte människor och alla  följder det hade än i dag. 
Manar på ungen om hur viktigt det är att förstå sin historia.
För att undvika samma misstag, men också att förstå det vi har i dag.
Vårt samhälle.

Industrialismen tog lång tid. Den kanske i viss mån, men förklädd, fortsätter än?

Men nu är det serviceyrken som får ta en del av smällen.

Har ni egentligen tänkt på hur mycket av det man tidigare tog för givet att man fick service i, hjälp med, numera styrs till någon form av självservice?

Skall du flyga någonstans - checka in själv.
Beställ biljetterna själv via nätet - bekvämt!
Skall du shoppa lite skoj hem i en välbekant möbeljätte - ställ dig i kön och läs själv dina streckkoder.
Behöver du lån? Fyll i din låneansökan på nätet.

När man riktigt tänker efter finns det en massa saker som vi sätter tid på att göra själva, istället för att kräva service. Eller ens ifrågasätta varför vi måste göra det själva?
Vår fritid har väl också ett pris? Vår kunskap en gräns?
Och vi betalar en hel del för en produkt - utan att få service.
Och vi gör det utan att hicka - för det smyger på oss tyst och stilla.

Köttdisken försvann, med alla goda råd från den gemytlige köttmästaren och ersattes med vakum-packade köttbitar som i bästa fall är hyfsat bra.

Det finns banker som inte längre har en kassa med pengar, istället får du köra runt, runt och leta efter en automat, har du god tur hittar du en. Kanske. Och kanske den funkar...

Floristerna sedan,  med personliga blombutiker, de äts upp av taskigt ihopsatta knippen av snittblommor i mataffären. Med god tur håller den två dagar...

Köper du en mojäng till hemmet, antas det att du skall kunna koppla, installera och fixa till allt själv. Hör installation någonsin till priset? 

Man kan göra listan hur lång som helst! 

Och har det blivit billigare när du gör allting själv?

Sällan, 
faktum är att du faktiskt oftast betalar mer för mindre än någonsin förr.

Ibland måste jag nog hålla med min nästan 90-åriga svärmor som klappar om hunden och säger;

"Du har nog det bra du! 
Bara du får mat och en promenad och en liten klapp nu och då, så är du nöjd."


(Och lite kattkärlek måste jag ju tillägga...)

Men service...om hundra år läser mina ättlingar kanske i sina historieböcker om det märkliga fenomenet 

kundservice

som bara försvann?

Tänk det?

GRATTIS ALLA FARSOR...




...i morgon är det er tur att på morgonen krypa djupare ner i bolstren, smygkika genom slutna ögon när grattispatrullen tassar iväg, lyssna till tisselochtassel i köket.
Prassel av paket och kaffedoft.

Försöka tolka vad bilden föreställer på det där alldeles första dagistillverkade farsdagskortet.
Småle åt tonårsgrabbens lite klumpiga grattis-farsan-kram.

Passa på att njuta av det och alla andra sätt som de dina visar dig sin uppskattning.

På ert alldeles egna sätt så är ni bäst!


Farsdag har hos oss alltid varit startskottet för julförberedelser. Innan farsdag är det liksom för tidigt. Efter farsdag är det okej. Märkligt vilka principer man ändå samlar på sig under årens lopp.

Men det finns faktiskt en liten praktisk grej gömd här i mina principer.
Om man stuvar ner sina tasettlökar i mylla eller stenkross där runt farsdag, så har det visat sig att de med stor sannolikhet blommar till lillajul.
2-3 veckor tar det för tasetterna att ta sig den långa vägen från skruttig lök till ljuvligt doftande vita små stjärnblommor och fräsch grönska.

Magic!


Nä, nu skall jag stänga ner här, för det väntar en smaskig farsdagsmiddag på oss.
(jo, vi smygstartar lite...)

Nam!

EN SÅDAN DÄR VECKA....



...att när det äntligen är fredag och den här lilla familjen med lite inlånad hjälp bullar upp diverse smörjor och breder ut ett och annat på en platt vetestycke och så är det bara så fredag!

Att rusa omkring som en skållad råtta är bara förnamnet för veckan som gått.
Känns som om jag borde varit på tre ställen samtidigt, och dessutom i tre olika roller.
Eller fem, eller sju....jag har tappat räkningen.




Jag brukar klara av stress rätt så bra, men när precis allt man borde hinna med drar ut på tiden och tidtabellerna skiter sig, när målsättningarna för det man jobbar på är dimmiga och diffusa och när det infinner sig en splittring som gnager och skaver. 
När ringbuden ramlar över en som nysnö och mailboxen plipplippar hela tiden.
kan jag känna en lite tillstymmelse av stress - faktiskt.

Fredagskvällen är med andra ord väldans välkommen!

Att jag glömde en del mappar, som borde läsas igenom, på jobbet störde mig till en början, men nu känns det riktigt skönt med en slapp fredagskväll.

Lillungen har fått sköta om marktjänsten härhemma.
Gå ut med hund, mata katt.

En kväll dök en främmande katt upp på vår terass.
Följande natt, då min egen katt valt att vara ute vaknade jag på småtimmarna av att hunden rusade mot terassdörren och betedde sig som en jehu.

På terassen var det fullt kattslagsmål - som förvisso oftast låter mer än det är - fast det visste ju inte min hund...

...som var beredd att försvara sin bästa kattkompis med alla knep en hund kan komma på.

Den främmande katten såg välmående ut, så det är knappast frågan om en övergiven en.
Antagligen tycker bara den också att de renskinnbekläddda korgstolarna på terassen är ypperliga ställen att vänta ut ett nattligt regn.

Men att starta ett nattligt slagsmål för den sakens skull?



Mina egna promenader börjar minsann kännas som nattliga de också.
Då solljus är något jag bara kan ana genom kontorsfönstret får jag lov att njuta av senhöstlig natur i gatubelysning i stället.

Men nu är det fredag och det är såååå skönt!

Hjärnan på off, fötterna på soffbordet och dumburk för hela slanten!
Hur skönt är inte det - egentligen?

Bara det att det ibland behövs en sådan där riktigt horrorvecka för att riktigt, 
riktigt uppskatta det...