EN BILD I TIMMEN….

… ja, som jag lite lovade, eller hotade med, beror lite på, så 
tänkte jag köra ett "en-bild-i-timmen"-inlägg som jag tycker 
är en ganska roligt sätt att förmedla en alldeles vanlig dag.
I alla fall för mig som bloggar om just alldeles vanliga dagar.

I början gick det ju riktigt bra, att ta de där bilderna en gång i timmen, men 
ni får se att det lite strular till sig där mot slutet…

Nå, men vi börjar:


Klockan var strax före KLOCKAN 8 när jag tassar ner från övre våningen.
Katten har varit ute hela natten och väntar redan på trappan att jag skall vakna och
släppa in henne för frukost.
Ni ser på öronställningen att hon minsann redan är medveten om att jag är vaken.

Så följer de där rutinerna som är samma, vardag som helg.
Mat åt katten, mat åt hunden och kaffe åt mig.
Sätter på en tvättmaskin.

Går efter morgontidningen och sätter mig i solen på terassen.
Vilken höstdag! 

Funderar en stund om en utfärd i naturen skulle kunna klämmas in, 
men inser att det skulle bara bli att stressa till det hela.
För morgnar som den här tror jag skall avnjutas i lugn och ro.
Går efter tidningen.

KLOCKAN 9 har jag läst tidningen, kollat nyheterna på nätet 
och druckit en ansenlig mängd kaffe. Jag hör till dem vars kaffekonsumtion
är väl tilltagen på morgonen, men klingar av desto äldre dagen blir.

Sitter kvar ännu en stund i septembersolen, avklarar ett par samtal och
fyller i några blanketter som legat på mitt kontorsbord ett antal dagar redan.

I tidningen finns en artikel om en bekant som insjuknat i akut leukemi.
Känner samma enorma beundran för hans sätt att ta den nya situationen nu som
då när jag hörde om det strax efter hans insjuknande.
Känner samma oro som då. Om en helt frisk människa plötsligt bara blir dödssjuk?
Ja…då kan det ju hända mig…också?! Mina nära?! 
För det är ju som han säger i artikeln:
"Folk blir sjuka, nu var det jag".

Minns att jag en gång enfaldigt frågat en person som var mitt uppe i 
en kris med sjukdom i familjen;
- Hur orkar du frågade jag?
- Har jag några val? var svaret jag fick.

Jag funderar nu och då på det där, att vi ändå har så mycket mer
av resurser att ta fram om, eller förmodligen mera när, det händer.

Tänker på dem som överlevde Estonia-katastrofen, idag 20 år sedan.
Den ena tanken leder till den andra. 

Stiger upp och klär på mig, tar hunden och går en kort och snabb promenad.
Vid KLOCKAN 10 är jag tillbaka och märker att tvättmaskinen skurat färdigt.
Hänger ut tvätten och hoppas att den skall hinna bli torr till kvällen.
Efter att lillgrabben varit två veckor på prao på annan ort är största delen av hans kläder i 
behov av en sväng i tvättmaskinen. Och han är i behov av rena kläder i morgon bitti, 
då skolan kallar igen.

På tal om honom ja, han snusar fortfarande gott där i sitt krypin i övre våningen, 
sådär som bara tonåringar kan.
Börjar tillreda en lunch för oss. Kollar vad det finns i det rätt så tomma
kylskåpet och i det magra utbudet i grönsakskorgen.
Det blir en omelett med fetaost, avokado och lite basilika.

Vid 11-snåret har vi käkat klart och jag slår mig ner med senaste numret av Lantliv medan
grabben, av ljudet att bedöma snabbspolar igenom typ alla sina nerladdade låtar.

Dricker ytterligare en kopp kaffe och bläddrar vidare i tidningen. 
Känner mig lite söndagslyxig i min knarrande korgstol i solskenet.

Jag hinner ännu fylla på lite fågelfrön innan det är dags att ge sig iväg.
Byter om . Slänger lite mascara på fransarna och kammar håret.
Redo.

KLOCKAN 12 hoppas vi in i min trotjänare till bil (och jo den kunde må
bra av lite tvätt och vaxning…men allt sådant där ligger rätt lågt på min lista…)
och styr kosan österut mot en liten plats som heter Helsinge.
En liten by som faktiskt var ursprunget till vår huvudstad Helsingfors.
Numera mycket, mycket inklämd mellan motorvägar och flygfält och 
ja…
En liten plats med mycket historia alltså, men nu ganska inklämd 
av tillväxt på många plan.

Stora varuhus som bla Plantagen och Bauhaus och alla de där andra Giganterna har tagit över
där det engång var åkrar och skog. 
Och så skall det väl vara? Utvecklingen.
Det är bara det att jag är uppvuxen ett stenkast härifrån.
Här i Helsinge, precis där Plantagen nu står var det bara skog när jag gick i skolan här
intill. Det var hit vi gick på excursion på biologitimmarna.
Inte till Plantagen då, utan till skogen innan den….;)

Det har ju gått sina decennier sedan dess. 
Och man måste ju bara gilla läget, eller något.

Hur som helst, så var det vid KLOCKAN 1 som jag stack mig in här för att köpa lite höst-
pynt till gravarna som nu skulle bli lite höstfina.

Men innan det körde jag hit:

Ja, det här ja.
Här har jag bott i ett par omgångar av mitt liv.

Hit flyttade jag som nybliven hustru. Sedan bodde vi i sju år annanstans, för att
återvända för ett par år, för att igen flytta. 

Numera, eller för tillfället bor min svärmor och mina barns far här.
Av olika orsaker valde vi att bo skilt
När han flyttade tillbaka hit för att möjliggöra för sin mor att bo hemma valde jag
att stanna kvar på landet för att möjliggöra för vår son att få gå i skola 
på landet bland sina barndomsvänner.
Vi insåg att våra tankar och vad som förväntas av oss och vad vi vill stå för
inte går ihop. 
Så vi blev särbon. I största samförstånd.

Och kanske var det precis vad som behövdes, för numera är vårt
förhållande så mycket bättre än innan vi valde att ta lite avstånd.
Vi trivs tillsammans nu, har roligt och ja, det känns riktigt fint.

Men vi fortsätter att bo på vart vårt håll.
Än så länge i alla fall.

KLOCKAN 2 hade jag alltså fått i mig ytterligare en kopp kaffe, talat med
min svägerska och svåger från Sverige som varit här på
höstsemester, träffat en dam som kommit cyklande från 
Helsingfors och bara stack sig in här för att se om någon på gården 
kom ihåg henne. Hon hade inte varit här på 50 år (!)

Tänk, där kom hon cyklande. Så där bara. En dam på dryga 65 år.
Hennes mamma hade i tiderna nämligen jobbat som koskötare på gården.
Och det var inte igår det precis. 
Korna såldes från den här gården redan 1964 nämligen.

Det blev lite mer kaffe i bersån med minnen från svunna tider….
När klockan började närma sig 3 kördes den lånade golfbilen fram.

Den lånades för att min svärmor som redan uppnått den ärevördiga åldern av 90 år
skulle komma med på en föreläsningsvandring om de arkeologiska utgrävningar som
gjorts i området runt kyrkan ett stenkast ifrån. 

Och även om min svärmor är tuff som få, och stundvis kan himla sig över
att hon inte klarar av enahanda småsysslor och fnysa;
- Ja, hur sjutton skall det sen bli när jag blir gammal på riktigt…?, 
så är en vandring, om än en kort sådan ändå lite för mycket för henne.

(jo, hon är alltså nittio - men inte gammal "på riktigt"!)

Hon förtjänar nog ett alldeles eget inlägg, har jag på känn?

Nå, vid halv tre snåret startades golfbilen och de var på väg.




KLOCKAN 3 började rundvandringen.

Nu är jag ju som känt löjligt dålig på att minnas namn så tyvärr, tyvärr
minns jag inte namnet på vår utmärkta guide (han i lila), själv arkeolog och 
medverkande i utgrävningarna.

Och jo, jag skulle faktiskt hemskt gärna skriva ner en hel
massa om vad han berättade om vad de hittat och kommit fram till.

Men, men…kanske vi ändå lämnar det till en annan gång?
Om någonsin?

Men sååå intressant!

Och jo, någonstans här tappar jag kollen på vad klockan är och att jag skulle fota vid vissa klockslag.
Och jo, jag gjorde ju ett försök...

Men så blev det som det blev, jag fotade en massa annat också…inte bara de där
en bild i timmen. 

Ja, ja…själva "arkeologivandringen" tog kanske en timme och var som sagt
jätteintressant.

När timmen var slut styrde golfbilen, som hade fått ett stycke son på
flaken till hemåt, och jag stannade kvar på kyrkogården för att
fixa gravarna i höstfint skick.




KLOCKAN 4 gick jag runt med kameran på gravgården och bara njöt av det finfina höst-
vädret. Hur kan det ändå komma sig att 16 grader i juni kan kännas så otroligt kallt,
medan 16 grader i september känns som sommar?

Förbi den här muren går jag då jag skall ta en genväg till "mina" gravar.

Jag hör till dem som tycker att gravgårdar är så otroligt fina platser.
Detta lugn och värdighet som finns här.
Där finns en atmosfär som är nästan omöjlig att finna någon annanstans.



Kanske är det just det här med historia som gör det.
Århundrade av lugn. Av avskildhet. Av ro?

Helsinge kyrka anses vara den äldsta kyrkan i huvudstadsregionen.
Vi talar 1460-tal här.

Och jo, här är jag både döpt, konfirmerad och vigd.

Innan den här stenkyrkan byggdes så lär här ha funnits en mindre träkyrka.
Men nu skall jag inte snöa in mig på historia, men en liten berättelse måste jag bara
få dela med mig:

Som ni kan se här - och på många andra kyrkogårdar så finns det inga gravplatser 
på norra sidan om kyrkan. 
Just här beror det delvis på att här är jordlagret väldigt grunt, ni kan 
se berget sticka upp här och där i gräset. Men också för att man 
var rädd för att om domedagen (eller något annat ruskigt) skulle 
komma så skulle kyrkan förmodligen falla norrut - mot mörker.
Dessutom var ju den här delen av kyrkogården en stor del av dagen förlagd i
skugga av kyrkan - och där ville man ju inte vila.

Men!

I utgrävningarna hade man ändå hittat några gravar som funnits här.
Delvis var det säkert gravar från kriminella och annars människor som var 
utstötta av olika orsaker.

Men det som berörde mig, var att där också funnits gravar av små spädbarn.
På den tiden var det ju så att om barnet inte hunnit döpas innan det dog,
hade det följaktligen inte upptagits i församlingen, och hade alltså 
ingen rätt att begravas i vigd jord.

Så de gravar som hittas här var förmodligen "smyggravar" där föräldrarna
i smyg begravt sina små som inte ännu hunnit bli döpta för att de små
ändå skulle få vila inom kyrkans murar.

Känns ganska hårt. Att man tänkt så.
Det berättas också om spädbarnsskelett som hittats undangömda i klockstaplar, i 
övriga byggnader på kyrklig mark allt för att försäkra sig om en sista vila 
på helig plats.
Vad det nu sedan innebar. Och vad det innebär än i dag.

Kunde bli ett eget inlägg det med.

Men det får vi också ta en annan gång.
Här gick jag runt säkert en timme eller så.
Vid 6-snåret, lite över landade vi på en restaurang för att klämma i oss
lite mat. Det här är första och förmodligen sista gången jag släpat med
en kamera till restaurangen. Men nu har jag alltså också gjort det.
Som de flesta andra bloggare sysslar med :D.

Jo tack, maten var helt ok om också inget som fick mina smaklökar 
att gå igång på allvar. Men helt okej…

KLOCKAN 7 började vi styra hemåt och eftersom det tar oss en timme
sådär att nå hem, så möttes vi av en aningen bister hund 
där vid 8-tiden, som smått undrar var vi hållit hus.


Ljuset har redan för länge sedan övergått till höstmörker och 
det blir till att plocka in byket mer på känsla än att man faktiskt skulle se något.
Ljuset att ta foton är obefintligt, så de finns inte.
 Och vid 9-tiden går jag en snabb sväng med hunden. 

Kryper upp i soffhörnet, läser en artikel på datorn och slötittar på tv. 
Börjar skriva på ett inlägg här till bloggen.
Det blev visst ett långt ett idag…




BORTGLÖMDA...



…i våras hittade jag några bortglömda Rosamunda-potatisar i grönsaksfacket i mitt kylskåp.
Då var de redan såpass mjuka i skinnet och med så många "ögon" att tanken på
att käka upp dem var inte aktuellt, om man säger så.

Men istället för att slänga dem på komposten, vilket onekligen var min första tanke,
så petade jag ner några i min gamla vedlår som numera tjänar som "potatisland".

Och idag var det då dags att vända och gräva i lådan och visst fanns där
nya, fina Rosamundor. 

Från några skruttiga potatisar från våren blev det nu en nästan full korg med 
den bästa ugnspotatis man kan tänka sig.

Någon gång i tiderna hade jag ett riktigt potatisland, men numera känner jag inte
riktigt för att gå hela den vägen. Men så här i lagom storlek är det bara
toppen! Faktum är att det enda jag gjort under sommaren var att slänga 
någon hink vatten över dem när det var som mest torrt och hett.
Och så har jag samlat lite gräsklipp och lagt ut mellan plantorna.
Thats it!

Och idag njöt vi av ugnsbakad potatis 12 steg från köksbordet.
Det är närmat om något det, inte sant?

I år har jag inte egentligen haft några traditionella sommarblommor alls.
Men frostnatten förra veckan var såpass tuff i alla fall att de klängväxter jag haft i mina utekrukor gav upp och förvandlades till någon slemmigt och det är ju inte så fint precis.

Under en skogspromenad plockade jag lite mossa för att ha för diverse höst- (och jul-) pynt.
Tills jag kommit på vad jag skall ha i mina krukor under vintern fick lite olika 
lavar och mossor flytta in.
Kan mycket väl hända att de blir där hela vintern...


I övrigt fick jag ungefär hälften av vad jag tänkt hinna med gjort idag.
Jag förstår inte varför jag är en sådan tidsoptimist när det gäller veckosluten,
för samtidigt vet jag ju att jag vill att mina frukostar skall få dra ut på tiden
 och jag älskar att gå omkring och småskrota.

Och sådant tar ju också tid!

och så måste man ju ge tid åt att snurra ihop den där lördagsmiddagen.
Och avnjuta den.
Och ha tid att låta den sjunka ner.

Sån tid allt det där tar - ni skulle bara veta!

*

På tal om det så tänker jag i morgon fota en bild en gång i timmen (under de vakna timmarna då)
för att se, och så ni kan se, vart mina timmar "tar vägen".

Idén till det har jag snott av Grynbär.

Nu blir det att koka lite kaffe om jag skall orka se på deckaren jag 
siktat in mig på hela veckan...


Gäääääsp…dagar ute i höstvädret och en middag på det gör sitt…zzzz


NÄR KYLAN TAR ÖVER...

…igår kväll bar jag in det första stora lasset med ved från vedlidret.
Regnet höll en liten paus och jag konkade och bar.
Björkved som doftade lider och höst.

Gick en sväng med hunden och under promenaden svängde vinden.
Det hade varit rätt varmt när jag gick i väg, men på hemvägen hade Nordan tagit
tillvaron i sin makt.
Det blåste isande kallt genom den alldeles för tunna rocken.

Hemma igen blev det att snabbt, snabbt tända en brasa för att få upp värmen.
Hemmet fylldes snabbt av doften av brasa, lite rök som en sommarledig spis
puffade in. Inte mycket, men så att det kröp en svag doft av brasa i hela huset.

Och ljudet, det blev plötsligt så mycket mer mys när knastret från den torra veden 
hördes ända till köket där jag stod och kokade en värmande soppa.

Soppa och brasa och vinden som viner utanför och regnet mot fönstret.
Den riktiga hösten överraskade verkligen med besked.

Allt det där kändes rätt avlägset ännu på veckoslutet.


Solen sken och vinden var varm och även om meteorologerna varnade för 
temperatur-ras på tio grader så kändes det nästan som en omöjlig tanke.
Kan det här verkligen ta slut så där bara?

Hunden och jag passade på att njuta så där som kanske bara vi kan.
Det här är vår grej! 

När vi gått en stund stannade vi på en solig klippa och jag fick äntligen slutfört 
trimningen av min fyrfota vän. 
Stackaren har fått se ut som en skabbig räv i en vecka.
Men nu äntligen föll de sista lockarna över klipporna, och vinden 
fick dem att dansa iväg över udden.


Lika så bra att de blev utspridda, för skulle de ha blivit där i en hög skulle någon
förbipasserande vandrare kanske trott att havsörnen tagit sig en liten terrier till mellanmål.

Och så är det ju inte alls - det var bara jag som trimmat min hund.

Men visst, havsörnen som vi har i viken kan säkerligen ta en liten hund - om den vill.
Eller en katt.
I brist på fisk, på hare, på annat.

Om den skulle försöka sig på det, så måste man minnas att den inte gör det av ondo.
Den vet inte vad ondo är. Den följer bara sin natur och skaffar föda.
Den vet ju inte att min hund, eller katt för den delen, inte är okej att käka upp. 
Enligt mig då.
Men jag är oerhört glad och lycklig över att ha havsörnen inpå mina knutar.
Det är upp till mig att hålla koll på min lilla hund, och så länge örnen stannar här,
får min katt stanna hemma. 
Jag vill inte ta onödiga risker, jag går på örnens villkor här.
För i ärlighetens namn är det dennes revir jag råkar ha en stuga på.
Inte tvärtom.

För även om jag kanske var här först, så behöver jag 
aldrig, för att överleva, få min föda från dessa vikar, dessa skogar.
Det behöver örnen. Det är dens jaktmarker, inte mina.

För jag behöver inte.

Jag kan ju alltid åka hem och tända en brasa när Nordan viner.
Och gå och bre mig en smörgås, om jag är hungrig.

Jag överlåter markerna åt örnen.
Om jag nu någonsin ens haft dem? 
Markerna.



INGENSTANS SMAKAR KAFFET SÅ GOTT...

…som ute i skogen. 
Inte kokt ägg för den delen heller.
Det är en smakupplevelse som är så kryddad med minnen från barndomen,
att förmodligen förstår ingen annan hur gott det smakar.
Kokta ägg är så mycket mer än kokta ägg därute i skogen.

När jag var barn och ungdom var det mycket traskande i skogen så här
på höstarna som gällde. Det fanns svamp och det fanns bär, och 
fanns det inte det, så kunde man bara gå tills man hittade en fin plats för att
ta en kaffepaus.

Då, i synnerhet i tonåren var det väl åtminstone stundvis med ytterst motvilliga
steg jag hängde med. Men jag gjorde det nu ändå - ibland, kanske till och med oftast.

För väl därute i skogen så ändrades motvilligheten till en skön känsla.
För att inte tala om när det äntligen var dags att kasta sig över matsäcken.
Jag var då, och jag är nu, riktigt dålig på att få ner någonting när jag just vaknat.
Det tar galant ett par timmar innan min kropp börjar ropa efter föda,
men då gör det det med besked!

Så, att äntligen få knäcka de där kokta äggen, hugga tänderna i en ostsmörgås
och hälla upp en rykande het kopp kaffe efter att traskat ett par timmar i
skogen. Det var så nära mathimmelriket man kunde komma.

Ja…och den känslan sitter i.

Kokta ägg ätna ute i skogen är rena rama gourmetupplevelsen - om man har minnen.


Numera drar jag rätt så ofta på mig vandringsskorna och slänger ryggsäcken på ryggen 
och drar iväg. Ibland är kaffet med, ibland inte.

Söndagsmorgonen lovade gott. Solen sken, och värmde så skönt som den bara kan.
Jag kände att jag behövde komma ut, likaså hunden.
Och så hade vi den där tonåringen…

Från övre våningen hördes sega snarkningar och mina "Godmorgooo-oon"-rop
hade bara svarats med obegripliga grymtningar.

Men skam den som ger sig. Efter långa övertalningar, ännu mera förhandlingar och
till och med något litet hotförsök kröp, nej rann, en mycket motvillig tonåring ur sänghalmens
värme. Eftersom min grabb har samma motvillighet till frukost på direkten som jag har så
blev det inte mycket ätet innan vi hoppade i bilen och åkte i väg.

Oftast styr jag mina skogspromenader till skogar i min närhet.
Men den här gången blev det att besöka Noux nationalpark.

För ett tiotal år sedan rörde jag mig en hel del i området, men sedan har det blivit - vet inte riktigt varför.
För det är en pärla!

Kanske man blir lite hemmablind för det som finns så nära?

Men nu skulle vi, grabben och jag dra ut på en liten sväng.
Hunden och jag aningen mer ivriga än sonen, om vi uttrycker det så...

Men han var med! 
I Noux nationalpark finns liksom Finlands natur i ett behändigt litet paket.
Och även om nationalparken är stor nog att man kan tappa bort sig både en och två gånger
så finns där många fina utmärkta stigar att vandra längs med.
Och Noux sväljer en hel del människor märkte vi. Alla parkeringsplatser var sprängfyllda,
och vid startpunkterna blev det nästan lite "trängsel".
Men redan efter några hundra meter grenar stigarna på sig och vips är man ensam.
Bara skog och tystnad och vidunderligt vacker natur!

Efter någon kilometer började det, som väntat kurra oroväckande i magtrakten
hos både mig och sonen. Hunden var visst den enda som käkat ordentligt innan.

När vi kommit upp till den högsta punkten, med utsikt över sjön var det 
minsann dags att plocka fram godsakerna från ryggsäcken!

Och ja, de kokta äggen smakade…g u d o m l i g t!

Som alltid!

Sonen fotade ett likadant foto som det ovan och satt och petade på 
sin telefon en stund.
- Vad gör du? undrade jag.
- Laddar upp en bild bara. Med texten:

"Var äter du din frukost? Jag äter min här <3 p="">
När ett par smörgåsar (och kokta ägg) och x antal koppar varm kakao
sjunkit ner i tonåringen, så säger han plötsligt:

- Vet du mamma, du borde nog oftare tvinga mig med på sådant här!

Och, åh, så jag kände igen den känslan från min egen ungdom.
När man egentligen var hemskt glad att någon haft energi och envishet nog att släpa
med mig.

Och här satt jag nu trettio+ år senare och upplevde samma som då.
När motviljan och ointresset för något byttes ut till en skön känsla
av att vara just här och nu.
Nu var det sonen som kände så. I sin tur.

Det är ju nu helt vetenskapligt bevisat, som vi som rör oss i naturen nog vetat länge,
att det är nästan magiskt hur gott det gör oss!

Blodtrycket går ner, stressen, om nu inte helt försvinner som genom ett trollslag, så
skjuts den effektivt bort från tankarna för stunden i alla fall.

Det är som om det skulle vara omöjligt att vara någon annanstans än just här och nu
när man stannar upp och blickar ut över skogen som sakta börjar 
klä höstkostymen på sig.


När vi efter några timmar börjar närma oss parkeringsplatsen
undrar sonen:
"Är det slut redan? När skall vi gå den där längre rundan?"

Och jag kan inte låta bli att le brett. 
Så lät det minsann inte på morgonen förmiddagen när jag försökte övertala honom.

Men jag vet ju hur det är.
Vad några timmar i naturen, lite kaffe, kakao, smörgåsar - och kokta ägg - kan göra med en.



ETT SÅDANT VÄDER...


…det är! 
Oftast utropar man det när regnet eller snön riktigt vräker ner,
helst vågrätt i stormstyrka, men jag vill ställa mig på en sten och utropa:
Ett Sådant Väder!!!

Nästan tjugo grader och sol och ja, det är liksom lite som att får en bonussommar,
men med höstsmak, höstnyanser, höstdoft!

Det är som om naturen är på sitt mest slösaktiga humör och formligen
öser med generös hand ur sitt ymnighetshorn. 
I skogen formligen snubblar man över soppar och andra svampar och
min ynkliga odling i mina tre odlingslådor ger skörd så det står härliga till!

Om någon funderar på att ta sig en vegetarisk period så är det nog nu man
skall testa på det. Finns hur mycket som helst färskt att välja mellan.

Lite gött!
Nyhet för i år i mina odlingslådor (ja, lådorna i sig är ju också nya för i år) är
palmkålen, tror att man kallar den svartkål också. Korrigera mig om jag
har fel.

Än har jag inte hunnit på att göra så mycket mer av den än att jag 
stuvat den och så har jag rivit ner lite i salladen. Och så fick en
del åka ner i en omelett. 
En mycket trevlig ny bekantskap för mig.

Planerar att fixa till en ribollita (en toscansk grönsakssoppa) nu i veckan.
Jag har ätit den med spenat, men det är visst kål som det skall vara, "på riktigt".
Kål och bönor hör inte till höjdarna enligt sonens smaklökar, så
nu när han kommer att vara på prao på annan ort en par veckor, så
skall det passas på. 
Men än står ingredienserna ute i trädgården och växer till sig i 
odlingslådorna.

Tyvärr dräller det inte av karljohan i min trädgård, men desto mer av den här.
Har ingen susning om vad det är, men det finns ett gäng lite här och där.
Nog inget jag skulle ge mig på att slänga i pannan! 

Men det här känner vi ju igen! 
Det går hur bra som helst att odla morot i låda.

Det enda som inte riktigt lyckades var sockerärterna. 
Man får ju vara lite påpasslig med bevattningen, och som känt är så är
jag en urusel med det. Jag tänker alltid att kanske det regnar i morgon,
eller i övermorgon? Eller så glömmer jag bara bort det.

Jag har inget bevattningssystem till mina lådor, inte ens en trädgårdsslang, så
det blir att bära vatten med sprutkannor. 
Och visst det går som styrketräning, men vissa kvällar känns det
som en enklare lösning att hoppas på en nattlig regnskur i stället.
Ja, ni vet? Man är ju optimist! 

Nå, som vi ju vet så hade sommaren sina Mycket Varma Veckor Utan
Regn Alls.

Och även då blev väl mitt vattnande lite si och så.
Måste erkännas.

Men trots det så kan jag nu gå och plocka famnen full med morötter!
De här är sk "gallringsmorötter".




Så himla goda! 

Och så den där känslan. Att få gå ut i trädgården och plocka in sin mat.

Utan att ändå sätta ner så himla mycket vare sig jobb eller tid på odlingen.

Att odla i lådor för husbehov är en riktig toppengrej!

tycker, 


SKOGSDOFT…



…och hela det där underbara köret av tystnad, stillhet, gässen som skvattrar i viken, 
kvällens mörker och så finns det svampar - i massor.

Ja, nu har jag då landat härute, mitt i naturen, där jag alltid upplever att jag blir
hel och lugn och på något vis ren och där jag alltid hittar min balans igen.
Det behövs inte så länge här innan jag känner att pulsen lägger sig,
andningen blir långsammare och djupare och i takt med att septembernattens mörker 
kryper inpå blir jag lugn. 
Ända in i själen.

Stundvis tänker jag att det är kanske här jag borde vara, ständigt?
Men det är inte möjligt. Det vet jag. 
Och kanske just den tanken gör mig så oerhört tacksam över att ha detta underbara
ställe att dra mig tillbaka till och hinna landa i mig själv.

Det är visst till och med helt vetenskapligt bevisat att om man vistas ute i naturen, 
inte ens nödvändigtvis så lång stund, så har det inverkan på både kroppen och själen.

Kanske förklaringen till det är att vi inte sen heller har utvecklats så himla
mycket sedan vi hörde ihop med naturen på riktigt.
Fast vi bor i städer, fast vi känner oss urbana, fast vi inte "behöver" naturen 
för vår överlevnad, så känner vi ändå ett speciellt band, en samhörighet, att komma hem?

Någonstans inom mig känner jag hur något uråldrigt väcks till liv när jag tar min svampkorg
och ger mig ut i skogen.

Nu är ju inte min eller min familjs föda fast vid om jag hittar något för oss att äta eller inte.
Men det väcks någon uråldrig tillfredsställelse i att hitta de där sopparna som jag vet
resulterar i något alldeles galet gott. Något som mättar.

Jag skaffar föda. Helt konkret.


Fast när jag går där i den där september-tysta skogen så tänker jag att bara det att få vandra
här är en ynnest i sig.
Att sedan hitta svamp är liksom bara bonus.

Och så kan det ju hända att man hittar något annat som också är bonus.

Hur underligt det än kan låta, så har jag aldrig tidigare stött på ett älghorn ute i naturen.
Renhorn i Lappland, jo. Hjorthorn någon gång, men aldrig älghorn.
Kanske har någon annan hittat det innan mig, kanske har mössen ätit upp dem.
Kanske har jag bara haft otur.

Men idag, bland alla soppar och riskor, stötte jag på ett tappat älghorn.
Kände mig lite barnsligt glad över det fyndet faktiskt.




Lite "kantstött" var det nog. Kanske hade bäraren skadat det i en kamp, vem vet?

Hur som helst, så kommer det här hornet att sluta sin väg i något som lillungen skall 
tillverka i slöjden i skolan. 
Något som hittades ute i skogen skall bli ett bruksföremål.
Känns bra! 

Något som också kommer att kännas bra, ja det är när jag får min hund
trimmad klar. Man kan tydligt se att jag sådär halvslarvigt har börjat med huvudet.

Ja, och så är resten av hunden då ett enda lurv av päls…

Jag brukar försöka hinna trimma henne i september, då hinner det precis 
växa ut ny päls tills det blir bister vinter.

Så, med andra ord…jag tror jag vet vad jag gör i morgon.
Operation "trimma hund" kör igång.

I morgon. När ljuset återvänt.

Just nu, i skrivande stund, är det bara svart omkring mig. 
Natten kryper närmare och närmare.

Sitter ute på terassen och skriver och jag kan inte se längre än en halvmeter från datorns ljus.
Resten är bara svärta.

Gässen tystnar så sakta ute vid skäret. Någon enstaka orkar opponera sig 
över sin placering i flocken. Eller vad det nu är som upprör dem?

I övrigt är det bara totalt tyst. Totalt mörkt. Och totalt underbart!

Så njuter jag idag.