SÖNDAG...


I går var det söndag. 
Sedan jag slutade mitt alla-vardagar-8-5-jobb så har min vecka ibland en
annorlunda rytm. På gott och ont.

Har för tillfället ett grej på gångs som faktiskt kräver att jag får koncentrera mig.
Så igår när gubben och lillungen åkte iväg och det blev Riktigt Tyst i huset
så passade jag på. Satt på rumpan mer eller mindre nonstop hela dagen och skrev.

För att lite sträcka på benen och få lite syre i hjärnan gick jag en sväng i trädgården med
kameran. Jag ställde mig lite i skymundan under en stor gran och följde med
sidensvansarnas flaxande.


Rönnbären, de åt trastarna upp redan för ett par veckor sedan, men det fanns kvar
lite hagtornsbär. Fanns, de finns inte heller mer.

Trädgården här är nog lite av ett ymnighetshorn för urbana djur.
Här finns gott om stora ekar och en liten hassellund.
Gamla äppelträd och både träd och buskar med ätbara bär.

Fallfrukten från äppelträden, som inte känns okej att använda själv, får 
rådjuren ta hand om. Här är ett rådjur med två kid som smyger sig in i trädgården
vid skymningen. De är hälsosamt skygga, så inte speciellt lätt att få dem på bild.
Och jag vill helst också låta dem äta i lugn och ro.



Det behövs minsann fyllas på lagren. Och gömmas mat för tuffare tider.
Bland hasselbuskarna pilar ekorrarna omkring - just som små ekorrar - och samlar och samlar.

Alltid verkar deras samlande inte vara helt genomtänkt, de kan bara flytta på nötterna något tiotal meter och gräva ner dem på nytt. Tja, kanske de har en högre logik som jag inte kommer på?! 


Efter ett tag blir det ordentligt kyligt att stå därute. 
Det är minsann slut på den milda hösten för denna gång. 
Lövkomposten har fått en fin liten krona. 

Med nytt syre i hjärncellerna skriver jag en stund till och blir precis klar
tills det börjar höras röster från verandan.

*

Så jag har lite söndag i dag i stället och gör det jag kunde ha gjort i går.
Ja, avigt med söndag på måndag, men...ja.

Skall precis gå ut i trädgården igen. Skall klippa lite granris och åka 
till gravgården och göra den fin inför nästa helg.
Jag tänker att det kan vara läge att göra det idag, innan slasket.




EN HJÄRTKROSSARE....


...har flyttat in i grannskapet.

Lilla Senni, som är en Appenzeller sennenhund, behöver inte
göra många konster, om någon alls, för att charma alla i sin omgivning.

Eller alla och alla...min terrier kan då tycka att det 
är fasligt vad det nu skall gullas med en sådan där en.
Helt onödigt.




Men visst är det en gullig en?

Som hundmänniska blir man lite skrynklig i hjärtat av den blicken! 


STILLA TILLVARO...


Trädgården är nu nästan i sin helhet nerpackad för vintern.

Krukor och sprutkannor staplade i snygga rader på stallvinden.
Framme blev bara sådant som jag tror mig kunna använda till någon
gravdekoration till Alla Helgons dag. 




Den gamla räfsan skall dock inte sluta som gravdekoration den. 
Jag brukar ta den när jag räfsar löv på de nyanlagda rabatterna där nyplanterade
perenner och en ansenlig mängd blomlökar ligger och väntar på sin tur.





När det här är gjort, så är det innetillvaro som väntar i någon månad.
Trädgårdshandskarna åker ner i lådan tillsammans med sekatören 
och mitt trädgårdsförkläde, det i grovt, grovt linne och med tusen fickor.
Mycket praktiskt. 




Lavendelplantorna är nerbäddade. 
Nu får man bara hoppas på en snäll vinter. 
Tyvärr brukar lavendeln inte riktigt klara sig hos mig.
Här är jorden antagligen lite för lerig och blöt.
Så jag testar med att övervintra dem i en pallkrage med lite mer sandig/grusig jord. 
Och ett täcke av granris. 


I stort sett är allt tömt och klart för vintern.

Bilen fick sina vintertassar på igår, 
själv skall jag plocka fram varmare jackor. 
Och mössan.

Jag är redo för den vintriga, stilla tillvaron.

LÖRDAGSMORGON...


Den här bilden är nästan på dagen tagen för ett år sedan, men när jag plirar över min kaffekoppskant
ut genom fönstret är utsikten, och vädret detsamma.

Inte så mycket dimma, men i övrigt samma.

Klockan har precis blivit åtta, det är gryningsljus därute 
och idag blir det att på allvar städa undan i trädgården. 
Det sista "pyntet" som inte tål frost och kyla, snö och is skall in under tak.

Jag vet att jag är lite seg med att plocka undan det där sista, lite som om jag ännu ville
hålla kvar något av trädgårdslivet, av utelivet. 
Men idag skall det städas undan. Det har utlovats snö i veckan och riktigt kallt till nästa helg.

Lavendeln skall få sitt vintertäcke av granris.
Verandans blommor skall få flytta in i husvärmen. 

Det blir att boa om på många plan.

*

Nu har kaffet hunnit kallna i koppen, det blir ofta så när jag sätter 
ner mig för att skriva några rader.
Det gör inte så mycket, egentligen.

Det har ljusnat därute och jag skall dra på mig varma tröjan och gå ut.


EN AV FAVORITERNA...



...i skogen är nog hackspettarna.
(här den större)

De är bara så tuffa på något vis.
Min absoluta favorit är gråspetten, men den springer man inte
på så ofta, men när man gör så blir jag i alla fall jätteglad! 


Vilket i och för sig leder mig genom en skranglig åsnebrygga fram till det här
med att skriva blogg.

Jag har ju hållit på något envist år nu, och på sitt sätt är det ju intressant att se
hur annorlunda bloggen ser ut nu, jämfört med hur den såg ut när jag startade.

Det har säkert mycket med livssituationen man är i. Naturligtvis.

Då i början var det mycket hem, och inredning och tankar kring det.
Helt naturligt - då var jag mitt uppe i det här med ungar, som just börjat skolan,
och tonåring i gymnasiet, hund, gubbe och trädgård, hus...

Och så någonstans där under allt det där låg naturintresset.
Lite som i dvala....väntande på sin tur.

Och nu är det dess tur att få vara lite mer i fokus i mitt liv.
Igen.
Natur är ju inget nytt i mitt liv, det har bara varit lite...avstängt en tid.


Och det märks ju onekligen och tvivellöst också här på bloggen.

Just de här inläggen med inredning och hus och hem och så, ja de har blivit lite glest mellan dem.

Det är inget aktivt val - verkligen inte. Jag uppelever ju fortfarande att även den
biten är viktig för mig. Bara att den får ta lite mindre utrymme bara.
I min vardag, i mina tankar, i min blogg.
I det hur jag är och lever just nu.



Vilket leder mig om möjligt ännu mer stapplande till följande åsnebrygga.
Rött och vitt på hackspetten leder mig smidigt och elegant till JUL.

Ja, jag köpte årets första jultidning idag.

Även om jag tänkte att NU REDAN, men ja...
Även om jag tänkte att i år skall jag inte bli så där tokJULtokig, men ja...

Få se hur det slutar?

Årets första jultidningen ligger rödlysande och grann på mitt arbetsbord och väntar.



Jag har väntat på att börja bläddra i den tills rätt tidpunkt.

Det är lugnt och skönt i huset, ljusen är tända,
och disken undanstädad.

Och ack o ve för den som vågar närma sig min JULtidning före mig.
Jag blir nog som en argsint hackspett då.
Skrämmer lätt iväg även en större inkräktare.

Jag gillar nog dem, hackspettarna.
Och så är de lite JULröda på sina ställen. Och det är ju ett plus.



EN FÖRSTA DOFT AV VINTER...


Ibland tänker jag att i en annan tid, i en annan värld hade jag velat vara
shaman, klokgumma, kanske till och med häxa. Eller nja, dem brukade det gå tokigt för
så kanske bäst att nöja sig med klokgumma.

Idag när jag plockade undan utemöbler, krattor och spadar, kände jag plötsligt vintern.
Det är något som anas i vinden. 

Jag känner det i mina näshår 
(ja...hahhahaha...det är så, vår kvarleva av morrhår?)

Det är inte bara att det blir kallare, för egentligen har temperaturen varit densamma
en tid nu, men det är något i det som vinden hämtar med sig.

Här blåser ostanvind idag. Det är inte så ofta det blåser från det hållet här, tycker jag.
Som en hund vittrar jag att något är annorlunda.




Slänger ut lite nötter från halvtomma påsar. Allt ids jag inte bära hem, 
och att spara på dem till våren är ingen idé.

Vips är nötskrikan där och plockar krävan full, 
flyger iväg. Kanske gömmer den nötterna någonstans i skogen, för 
strax är den tillbaka igen och fyller på. 

Vi bäddar för vintern båda två.

Jag fyller lidret med saker för nästa sommar. 
Den fyller sina gömmor med mat, åt sig själv eller andra.

*

Jag går in, kikar i skafferiet och märker att där finns mysli som blivit 
överårigt, lite andra frön, sådant.

Jag bjuder på skafferitömning.

Och känner hur vintern faktiskt är där bakom knuten.
För jag känner det i mina näshår.






LÅGVATTEN...


Alla vi som bor ens lite i närheten av havet, Östersjön då, har knappast kunnat undgå 
att vattnet är väldigt lågt just nu.

Det är väl inte exceptionellt lågt på något vis, men så här lågt är det bara kanske en 
gång om året om ens det. Jag tycker det är väldigt, väldigt lågt. Kan faktiskt inte alls minnas att jag någonsin upplevt vattnet såhär lågt här. Och här har jag ändå varit i snart trettio år...

Men det är bra! 
Men lite extra lågt vatten nu och då.
Det ökar nämligen chansen för syrerikt (och saltare) vatten att ta sig in i Östersjön.

Och det är alltid välkommet! Vi vet alla att Östersjön minsann behöver
varje lite uns av syrerikt vatten. 
Hur stort detta lågvatten påverkat dessa saltimpulser är väl tidigt att ta ställning till,
men jag vill tänka att som det gamla ordspråket:

Alltid är det lite till sa myggan när hon kissade i havet.

*

Ja, fast nu blev det lite knasigt! 
Man skall inte kissa i havet - inte ens en mygga...

Men ja, ni vet?! ;)



Jag har aldrig bott speciellt långt från havet, och mina barndoms-somrar stavar jag Åland.

Blåstången mår, som det mesta andra, bra av syre-rikare och vatten med högre salthalt.
Problemet för blåstången är ju den att den behöver ljus för att leva.
Får vi grumligare vatten, vilket övergödning bla leder till så smalnar livsbältet, eller
marginalen, på hur djupt blåstången klarar av att leva.
Grumligare vatten släpper igenom mindre ljus.

Och just det här har jag alldeles konkret sett här. 

Blåstången kan inte leva på djupet pga ljusbrist och högre upp mot ytan kan den inte få fäste
på klipporna för där växer redan en massa andra "sjögräs".



Så här ser det gröna "sjögräs-snoret" ut när det torkat, på första bilden ser man hur de täcker allt
under vatten nivå längs klipporna.
Det som gör klipporna just "snor"-hala.






I vanliga fall brukar jag inte se blåstången.
Bara känna den mot magen när jag simmar...

Men nu när det är så lågt vatten så kunde jag torrskodd gå
ut och hälsa på tången.

Och dra in doften av tång - den som så hör till.





LITE SOM I EN SKÖN DRÖM...



...eller i en annan verklighet.
Fast på ett gott sätt.

Så känner jag ibland när jag kommer ut hit till stugan.
Som om tillvaron här är utanför den "riktiga" tillvaron.
Vilket är helt knasigt för det är den här sortens tillvaro jag älskar, 
där jag känner mig trygg och där jag som sagt ibland tror min själ vill bo.

Där det är stillhet och lugn.
Där någon ror ut och vittjar sina nät. 




Idag var min skriv-dag.

Har suttit med näsan vid datorn nästan hela dagen.
Men också det är annorlunda här ute.
Jag vet inte riktigt vad det är som är skillnaden, men den är, den finns.






Det är något med den där känslan att tiden går lite långsammare här
som ger en sådan skön känsla.
Eller är det bara det att tiden här kanske går i en normal tempo?

Och det övriga känns högvarv?

*

Jag vet inte. 
Fokuserar på att skriva och njuta av stunderna här.
Det är good enough för mig, just nu! 

EN SAKRAL STÄMNING...


Jag ser på väderlekskartorna och i kalendern och inser att gråhösten strax är här.
Det faktum får mig att bli nästan lite nojig i min längtan ut i naturen, innan allt det gråa.

Innan jag landade här ute på stugan igår kväll, hade jag vägarna till Lojo
för att hämta lite grejer som jag skulle jobba med här.

Vädret var fantastiskt, någon plusgrad. Solen sken och 
färgerna tog andan av mig! 
Och min längtan tog överhand.

När jag ändå var i knutarna skulle jag minsann gå
och se den som så många talat om.



Eken.

Den enorma ek, som i hundratals år stått där mitt i skogen i ensam majestät.
Och synen man möter tar sannerligen andan ur en.




Det är en verklig sakral stämning i rummet som eken tagit till sitt.
Lite som i en kyrka faktiskt.

Det blir lite overkligt på något sätt.
Man är ju van att se stora ekar i byggd miljö, på gamla herrgårdar, i parker.
Men så här mitt i skogen, där blir stämningen helt en annan.

Och eken är enorm, vacker, majestätisk.

Fick en barnslig lust att buga mig för jätten, lägga min hand mot den varma barken och blunda.





Satte mig i bilen och körde därifrån.
På något sätt lätt om hjärtat.

Jag hade mött något vördnadsfullt väsen där i skogen kunde jag nästan känna. 
Jag hade fått se Eken i höstlyster.

*

Vill man besöka den 
(ja, det känns nästan mer så - besöka - än att se) 
hittar man den som Paavolan Tammi
(Paavolas Ek, egen översättning) 

Stigen som leder till Eken är inte speciellt lång, ett par hundra meter bara.
Och stigen är väl utmärkt. 

En sådan skönhet. Jag säger då det! 



ENSAM...


....här.










Jag tror på allvar att det är här min själ bor,
det är hit den rymmer när jag känner mig rotlös och vilsen.

Det är hit jag behöver ta mig för att hitta den igen.

Min själ.

(eller någo´)





SKOGEN OCH SKÄRGÅRDEN KALLAR - ÄN...


...det må nu sen vara att det inte är så många plusgrader som orkar visa sig på termometern.
Längtan dit finns ändå! 

Har några lite mer intensiva dagar här nu, lite klockan runt faktiskt så till slutet av veckan 
har jag samlat åt mig mer skriv- och planeringsjobb som jag lika väl kan göra från stugan! 

Längtar, längtar...


Jo, jag vet ju att hon här kommer att ha just den där lite uttråkade minen medan jag sitter 
och låter fingrarna dansa över tangenterna, koncentrerar mig med en rynka mellan ögonbrynen,
och funderar och tänker och suckar och gör om.

Men vi är där ute i skogen, och när helst jag känner att det behövs en tankepaus
i frisk havsluft, kan vi ta oss ut på en sväng i naturen.




Jag vet inte om jag önskade ha tystnad och stillhet i mitt liv
jämt, att den sortens tystnad skulle bli en norm och min vardag.
Jag tror inte det. Men jag vet inte.

Men jag märker absolut när jag varit i för mycket sorl och det varit för mycket brus en tid.
Då slår "längta-knappen" till naturen på och börjar alarmera.

Efter min utmattning händer det så mycket lättare, fortare och snabbare än innan att 
jag längtar efter, eller behöver det där tysta lugnet. 

Jag försöker vara lyhörd, och efter möjlighet, ordna min tillvaro så att det blir en
balans i mig. Alltid lyckas det ju inte, men försöka duger! 
Och jag vet ju inte om jag någonsin får tillbaka min forna tolerans
för oljud, brus och ståhej.

*

Jag hör ju till de lyckligt lottade som faktiskt både har möjlighet och känner
att jag kan vila ut och ladda mig - och trivs väldigt bra i tystnad. 
Men de som inte gillar tystnad och avskildhet - hur laddar de upp sig när
man bränt sig lite i botten?

När en egenvald tystnad och stilla egentid inte känns naturlig och befriande?
Hur gör man då?

När skog och skärgård inte är ett alternativ?
När inte det fungerar?

Så på det sättet är jag faktiskt glad att jag vickar lite mer över åt det 
introverta hållet, för det är så "enkelt" att ladda upp sig, 
vila ut, andas.
Bara att vara själv. Gärna i lite tystnad, då.
Och det är ju inte så krångligt att få till.


Sådant kan jag fundera på ibland.

Ja. 






ETT KALAS SENARE...


...är det absolut skönaste att få kasta fötterna upp på en stol, medan
man själv sitter på en annan - på behagligt avstånd från den fötterna
befinner sig på, och bara vara!  

Jag inser att jag är så där extremt dålig på att fota in action, det vill säga när det
händer kalas-saker. Som när champagnen korkas, eller såsen hämtas till bordet.
När gåvopaket bänds upp. 

Kanske beroende på att jag då oftast agerar servitör, underhållare,
arrangör, kock och dekoratör - oftast på en och samma gång.

Ja...man har ju tilldelats en del roller i livet liksom...




(Och grodan på bilden har en alldeles egen historia - kanske jag drar den för er någon vacker dag)

Men här i paketet fanns en liten överraskningspresent för grabben.
Ända sedan vi i juni i år var och fotade på ett närbeläget flygfält för småflygplan
så visste jag.
Vad han skall få till födelsedagsgåva av mig. 


Lillungen min är ju inte så där himla bra på det där med att önska sig saker - ting.
Det är faktiskt inget aktivt val han gjort - han bara är sådan. 
Och vad sjutton skall man hitta på åt någon som är nöjd med allt han har
(jo, i-landsproblem sannerligen, jag vet...)
när man ändå så innerligt gärna vill ge något att minnas.

Så då kom jag på det! 


I det stora paketet gömmer sig minsann två kort av kreditkorts-storlek.

Det ena får man en stillbild- och videofilmning för.
Och för den andra ett fallskärmshopp minsann.

Det finns liksom inte i min värld att jag skulle dokumentera det, själva hoppet,
inte med min höjdskräck! Men jag kan stå på marken och heja på.
Och fota landningen.

Tryggt på jordytan. 



Han älskade det! 

Så någon gång i vår ser vi honom dala ner från himlen som ett löv.

Och hoppeligen landa lika fint (och tryggt) på marken....

Fly high, my son!