HAVE YOURSELF A MERRY LITTLE CHRISTMAS...



Jag kanske i år skall ge mig själv
en gåva i att verkligen 
försöka 

få till en enkel jul.

Där enkel står för det positiva.







Jag inser att jag har en hel del att lära

av 

katten.



BYGGER BO I HUVUDET...


Nu kör vi ett idiom på B.

BYGGER BO I HUVUDET 
eller när man får något att grubbla och
tänka på eller oroa sig över.


Stundvis känner jag att jag knappt vill öppna nyhetssidorna, 
för där finns ändå något märkligt som vill
Bygga ett Bo I mitt Huvud.

Som det här med Trump. 
Det är lite "yesterdays news" att han blev vald, jag vet, 
men jag är mer än fundersam på vilka han väljer till sina rådgivare.
Ensam är han ändå bara...en. Och någonstans hade jag tänkt att
det finns smarta män och kvinnor som ja...vadå?
Styr honom på ett vettigt sätt. 
För speciellt vettig (om än skrämmande smart!) verkar han ju inte.
Inte så som jag...vi ser det.

Jag vet ingen, alltså ingen, som skulle ha röstat på karln om 
jag, eller vi skulle ha fått röstat.

Och nä, jag begriper fortfarande inte att nästan hälften
av amerikanerna ville stöda honom. Jag bara inte begriper det! 

När Ryssland 2014 bara liksom "nappade" Krimska halvön åt sig från Ukraina
så såg jag på nyheterna hur ryska soldater helt förvånade berättade för de intervjuade 
reportrarna att de då inte alls visste att de var i Ukraina på "arméövning" - de trodde
de var kvar i Ryssland.

Då tänkte jag....nämen herrejee...."alla" har väl tillgång till internet?
Alla unga män har väl en smartphone drällande i fickorna? 
Bara att checka upp, vara lite källkritisk och tänka själv.
Bara för en rysk soldat att kolla googlemap var i h*lv*t* han befinner sig.

Men så här vi det här med att....lyda order. Blint.

*

Den händelsen var inte den första gången jag kände att det som 
händer nu har hänt förr. 
Men det var första gången jag tänkte att tillgången till
all världens information via nätet kanske inte är räddningen, trots allt.
Har vi glömt 1930-talet? Har vi inte läst vår historia?
Har vi inte förstått? Låter vi det upprepa sig? 
Trots all kunskap, trots allt vi så lätt kan kolla upp, trots internet, låter vi detta ske?
Igen.

Jag har alltid tänkt, då jag läser om tiden innan andra världskriget, 
att det var så att den vanliga människan kanske inte förstod, inte såg, inte kände till.

Längre är jag inte så säker...

Kanske man förstod, såg och kände till, 
men då, precis som nu, så bara såg man bort. 
Länge trodde jag att det inte var möjligt.
Igen.

Att människor inte orkar ifrågasätta.
Och kolla upp. Eller ens tvivla.
För vi har all världens information framför våra tangentbord.

När jag hörde om att den blivande presidenten i USA har klämt ur sig
att global uppvärmning bara att ett kinesiskt påhitt för att sänka 
konkurrenskraften i USA trots att man ju mätt att uppvärmningen
är större än någonsin förr, då himlade jag väl mest med ögonen och 
tänkte; nämen...herrejeee...kolla nu upp fakta.

Det här var 2012. Fyra år senare blir mannen vald till president i USA.
Efter lögner och än mer lögner.

Han var ju ett skämt, eller hur? Länge såg man på honom som på underhållning.
Och nu är han då på riktigt, liksom.
Någon sade att det går kanske vägen, det blir kanske bra...ändå.
Han får rådgivare som lär honom, får honom på rätt spår, som dämpar
honom, som filar ner de vassaste kanterna.

Idag läste jag att han utnämnt sin chefsstrateg.
En man som i en intervju säger:

- Jag är mörkrets kraft.
Darth Vader. Satan. Det är makt.

När någon säger så blir jag obekväm.
När blivande chefsstrategen för USAs president säger så..


*


Det är inte lätt att undvika att tankar av förundran och kanske rädsla tillåts 

bygga bo i huvudet

på en.

Tankar om någots nya kommande, något
 som man hoppats hade förpassats till historien.
Något man hoppats mänskligheten hade lärt sig om.
Något vi alla kunde motverka för att vi vet så mycket mer nu.
Nu när vi har alla kanaler att läsa och ta till oss information och kunskap.
Och vara kritiska, uppväga, dubbelkolla, tvivla.
Analysera.

Skall mänskligheten än en gång gå samma väg?
Göra samma misstag?
Upprepa samma felsteg?

Som den alltid gjort, genom historien.
Är det vårt mänskliga öde? Att göra fel...samma fel, om och om och om igen?

Tills...

...ja vadå?

*

Ja...det känns bara märkligt. En del av mig tänker att vad då?
Vi talar om en i mitt tycke lite kucku gubbe långt "over there" som visserligen 
skall bli en av världens mäktigaste män, men vad har det med mig att göra.

Och samtidigt.
Allt har med allt att göra.
Vill vi det eller inte.


Var det lika då, för dryga sjuttio år sedan?
Att man tänkte att man inte vill, inte godkänner, inte accepterar, inte förstår.

Men att man inte visste vad man borde, kunde, skall, göra.
Som nu?

*
Går och blåser ut mina ljus, släpper ut hunden på natt-kisi, borstar tänderna.
Planerar morgondagens middag och gömmer för en stund bort
de där lite oroliga tankarna som envist bygger sitt kråkbo i 
mitt huvud.

Är jag klarsynt för vad som komma skall,
eller ser jag bara spöken i natten.

För världens skull hoppas jag på det sista.

TJUVSTART...


(märk en sällskapssjuk hund till vänster i bilden....)

Jag vet! 

Jag hör till de där tråkiga som håller hållit benhårt på det här med att 
inte ta in julen för tidigt, absolut inte inleda något som ens på
minsta sätt kan hänföra sig till jul innan advent.

Men i år har jag tjuvstartat. 
Av ingen orsak alls. Bara för att det kändes så. 

Desto äldre jag blir desto mer lär jag mig uppskatta tiden, veckorna, innan
jul mer än de där några lite småhysteriska dagarna som ju är jul.

Och om det nu är så att jag mer och mer gillar PREjulen så varför
inte släppa in den redan nu? Det är ju ändå bara en
vecka till advent, så vem bryr sig om man tjuvstartar lite?

Nå precis - i n g e n ! 

Köpte hem små grankransar och bara det att de är i rummet 
sprider en underbar doft av barr, av jul.



Kanske räcker det? Och att jag i år skulle få till den 
där enkla, avskalade och naturliga julen?

Nå, jag vet ju att jag själv varit den enkla julens största 
supporter - och motståndare. 

Under ett antal år har jag längtat efter det enkla, det avskalade,
det sparsmakade. Men så har jag "gett efter" för jag vet att de som 
firar jul hos mig kanske mer längtar efter det traditionelt lite mer
tilltagna och så. Jag är, och vill vara,  lyhörd för deras önskemål. 
Det är ju ändå jul bara en gång i året. 
Och jag vill så gärna erbjuda en jul för var och en. 

Men i år gör jag ett nytt försök att skala av och blända ner julen.



Och då jag gör det så tänker jag att det är mer okej att starta
lite tidigare med att dra igång "julen". 

Sparsmakat är inte så högljutt. 
Det är mer som en doft, en aning, ett sinnes skärpning.


Bara en extra krydda i det vardagliga.

En ny doft i huset.
En stilla viskning om advent.


EN FIN DAG...


På många sätt faktiskt.
Efter frukost satte jag mig ner och jobbade.
Hade som mål att bli klar med ett första utkast till lunch. 
Och efter det unna mig en promenad i det galet fina novembervädret.

Kändes mer som februari därute.
Solen sken, någon minusgrad och gnistrande vit snö.

Att kunna jobba från stugan är en underbar möjlighet,
men ergonomin är det lite si och så med.

Efter tre timmar på en hård köksbänk känns det onekligen 
härligt att få ge sig ut en sväng och sträcka på benen.

Aida var av samma åsikt, och sträckte ut riktigt ordentligt.


Gick en sväng genom skogen och kom tillbaka via stranden.
Isen hade gjort en egen delfinskulptur runt en metalltapp i berget.

Här var stranden nästan orörd på spår.
Bara en ensam räv hade tassat över stenarna.

Det är så fint med spår i snön som ger oss
möjligheten att se det som de med bättre luktsinne än vi kan känna.










En dryg timme var vi ute.

Varför kan inte alla lunchtimmar vara som den här?








VAKNA TILL EN DAG AV KYLA...


Det känns rejält kyligt i sovrummet redan innan jag ens slängt det första benet 
utanför täcket. Då vet jag att det är kallt också ute. 
Med enkla sommarfönster och lite golvdrag så blir man snabbt påmind om 
vädret ute.

Häller upp vatten i kaffekannan och lämnar den att koka upp på spisen medan
jag går ut för att fylla på vedlådan.





Frosten på bilen skvallrar om hur kall natten varit.

Häller i mig kaffet och klär en hemstickad tröja på hunden (jo, hon är frusen innan pälsen vuxit till sig lite mer) och går en sväng i morgonsolen innan jag tar itu med dagens to-do.




Snön gnistrar och det känns verkligen som vinter-på-riktigt.

Härligt! 





INNAN SKYMNING...


Redan då jag hade knappa sjuttio kilometer kvar till stugan märkte jag hur det började skymma.
Kvällen kommer tidigt i november. Där det blir glesare mellan reklamskyltar och 
gatubelysning lägger den sig sakta, nyans för nyans, tills konturerna försvinner
och det är bara mörker.

Den sista biten ner till stugan var inte plogad och jag fick testa bilens fyrhjulsdrift.
Den funkade bra - hit i alla fall. Annan sak om jag kommer bort också.
Då är det liksom mer upp som gäller...

Vi tar det eventuella problemet sedan.

Ni är jag här och möter den så bekanta vyn över viken.
Idag är havet stålblått och fritt. 
På vägen såg jag lugna vikar där det redan frusit på 
och där till och med snön lagt sig på isen. 

Här ute är vi inte riktigt där än. Vinden ligger på och 
gör novemberkylan lite kallare än den enligt graderna är.



Kommer lite apropå till en nästan stängd stuga.
Vattnet är bortkopplat och värmen likaså.

Bär snabbt in hinkar med snö som får smälta till diskvatten.
Tänder en brasa och hänger på insidan av dörren ett täcke mot draget.
Drar på mig sockor och en extra tröja - till.

Det är härligt friskt i vindbyarna! 









Och jag njuter. 
Fryser - men njuter.

Snart blir det varmt i kojan, då bara njuter jag! ''



ANKDAMM VAR DET JA...




Av en slump snubblade jag över en lista över svenska idiomatiska uttryck.
För stunder av lindrig bloggtorka lade jag sidan bakom örat, den kunde 
vara skoj att använda som grund för något inlägg.

Först ut är ANKDAMM.

Den där lilla, trygga världen, i den stora stygga världen, som vi finlandssvenskar 
sägs plaska runt i. 

Så här säger listan om det uttrycket:

Grupp eller miljö som är lite efterbliven och stillastående.

Ja, det låter ju inte speciellt smickrande. 
Googlar vidare när jag nu halkade in på ämnet:

Ankdammen är en humoristisk benämning på en liten elit som styr.

Så sägs det på andra håll därute på nätet.

Ja, tja...vad skall man säga?




Hur "ankdammig" är jag själv?
Hur typisk finlandssvensk är jag, egentligen?
I och för sig, så tror jag att just den frågan är lite ansträngande för oss
finlandssvenskar. Vi är ju hur olika som helst, det är bara språket som är gemensamt.
Ibland kan jag tänka att det mest finlandssvenska är att försöka övertyga frågeställaren,
en själv eller någon annan, att man minsann inte är en typisk finlandssvensk, 
att man minsann inte är ett typiskt Mumintroll i ankdammen.

Det är bara språket.
Hmmm...igår firade Finland Svenska Dagen. 
Så kan man inte skriva.
Det heter i går firades Svenska Dagen i Finland.

För en stor del av de finskspråkiga 
är svenskans, och finlandssvenskarnas, ställning i Finland rätt ointressant.
Någon kanske kan vara lite aktivt mot det, och den avogheten har ju onekligen fått
mer synlighet den senaste tiden. Men så har det ju alltid varit. På något plan.
Antingen har det gått för "bra for oss" (eliten?), som om alla där kunde dras över samma kam.
Eller så har vi bara varit allmänt krångliga som vill ha service på eget modersmål.

Man säger att vi finlandssvenskar är lite gladare och allmänt liksom "trevligare".
Jag har mina misstankar varför det är så. Om det nu är så.
Vi är så få, att någon känner alla som vem någon annan, så det är
verkligen riskabelt att så att säga, tala skit om någon i ett större sällskap.
Man kan ge sig i backen på att där finns någon som är kusin till en annan
som sedan visar sig vara någon man ställs face-to-face med i någon 
situation som kan bli lite obekväm.

Det är helt enkelt inte lönt att ta den risken.
Så man är lite trevlig istället. 

Inget illa i det - det kanske faktiskt är en bra sak.
Riktig win-win.




Så har vi våra traditioner.

Och alla parodier på våra traditioner.
Vi käkar kräftor i augusti och håller varandra om ryggen för det mesta.
Vi älskar våra lucior och ängslas om vår dagstidning och tv-kanal.

Är jag så?
Styrs jag i mina handlingar och val av någon osynlig
finlandsvensk "ande" (inte anka...)
på ett sätt som jag inte ens alla gånger reflekterar över?

Jag skulle vilja säga ett bestämt Nej!, men ordet fastnar
vet ni lite i halsen på mig.

För att häromdagen när kandidaterna till Finlandia-bokpriset 
blev nominerade så gick jag på direkten och laddade ner en av böckerna.

Inte för att jag visste mer om den boken än om de andra.
Inte för att författaren var känd för mig sedan tidigare. 
Inte för att någon hade rekommenderat boken.

Utan för att författaren var finlandssvensk.
Och nej, jag känner inte honom.

Ja, vad kan jag säga! 

Lite snopen blev jag när jag kom på mig själv.
Vad det var som egentligen fick mig att välja just den boken.
Jag är tämligen säker att en hel del andra finlandsvenskar 
minsann gjorde precis som jag.
Vi Ankdammare gör nog så. 
Fast vi kanske inte helt vill medge det. 

*

I övrigt är boken i fråga en alldeles förträfflig bok, 
har inte läst den klar men kommit en bit på väg.





DEN FINA HELGEN...


Alla helgons dag. 

En av årets vackraste högtider, enligt mig.
Dagen då höst och vinter möts, det levande och det som dött.
Stunden här och nu och minnen av det som en gång var.



Jag går till gravarna och tänder ljus. 
Den första snön har fallit och i år är det ljust.
Snön lyser upp.

Vintern kom hösten till mötes. 


När jag tänt ljus på de minas gravar går jag alltid en sväng 
in till rummet, platsen, stället där man kan tända ljus för någon 
kär begravd på annat håll.

Jag tänder alltid ett extra ljus där.

För dem som jag kanske inte kände, men där jag varit med i sorgen efteråt.

Här möter jag kanske den största av sorger, den efter ens barn.

Här stannar jag och tänker på dem som förlorat sitt barn till
cancern, i trafikolyckor, i självmord. 
Men också barn som aldrig blev. 

Det finns ingen måttstock på sorg. 
Men det är ändå här jag blir mest berörd. 

Bland tankar i detta vackra, vackra ljushav.

Bakom varje ljus finns en berättelse, ett liv, ett öde.
Och ett minne. Någons minne. 

*

- Gråter du, frågar sonen som kommit med mig.
- Jo, det gör jag nog lite. 
Tårar som rinner för skönheten i denna helg.

Och för minnen.




SVENSKA DAGEN...


Om ett par dagar firar vi här i Finland Svenska Dagen.

I min värld har den dagen kanske inte i ärlighetens namn klättrat så rasande
högt upp på listan av dagar jag uppmärksammar.

Det är kanske lite tokigt, för dagen har ju anor så det räcker och blir över.

Vi, finlandsvenskar firar ju dagen samtidigt som svenskarna firar
Gustav Adolfsdagen. Så har vi gjort sedan 1908, vilket betyder att dagen firats
längre än både Sveriges och Finlands nationaldagar.

*
Under årens lopp har det blivit en del svenska-dagen-festligheter och -fester.
Speciellt bra minns jag en. Jag, och min blivande gubbe, var bjudna
på en middag med tal och hela den biten. 
Där satt vi och åt den ena rätten efter den andra och 
skålade i champagne. Vid andra glaset viskade jag till mannen;
- Helt annan sak, min mens är några dagar för sen.

Vi skojade om det och...ja, åtta månader senare blev jag mamma. 
Och han pappa.

Vi har olika saker man kopplar ihop en viss dag med.

Då, på svenska dagen 1988, anade jag för allra första gången
att en ny finlandsvensk blivit till.

*

Sedan dess har det ju runnit en del vatten under broarna, vilket osökt (!)
får mig in på det jag egentligen tänkt skriva om:
Det svenska språket.

Och ordspråk och idiomatiska utryck. 

Nästa gång jag inte riktigt kommer på något att skriva om tänker jag 
välja ett idiomatiskt uttryck under bokstaven A, sen B, sen...

...ja ni hajar. 

Och svenska dagen till ära kommer det här snart ett inlägg om inget mindre än:

ANKDAMM.

Varenda finlandsvensk vet vad det betyder hos oss.
Svenskar kanske behöver få en liten förklaring?
Men det tar vi sen! 

*

Idag, har jag fredagen till äran snurrat ihop något otroligt gott.
Receptet hittar man på 

Också det något som knyter ihop det här med Svenska dagen,
finlandssvenskhet, ankdammar och allt det där.

Men bakad rotselleri med röra av rökt sik (eller annan rökt fisk)
är bara så mycket godare än det först låter.

M Y C K E T  godare! 
Jag lovar! 





EN HEMMA-DAG VID DATORN...


Jag sitter och skriver mina texter som skall vara klara idag, helst igår.
Jag kan vara djupt koncentrerad på det jag gör, men så händer något som 
får min koncentration att spricka, och blicken att söka sig ut i trädgården.

Visst var det något som rörde sig?

Jag sitter stilla och blickar ut.

Visst är de där?! Först anar jag mest bara lite rörelse bakom granarna.
Men sedan ser jag dem. 
Rådjursfamiljen "min". 


Sakta och oändligt försiktigt kommer de närmare.

Jag tar min kamera och verkligen smyger, stilla, stilla. Så tyst med långsamma rörelser tills
jag är nära nog att kanske få någon bild av dem.

De knäpper med öronen och spejar omkring sig...
...jag håller nästan andan.




En av kiden vågar sig närmare.

Jag sitter blickstilla med min kamera och har rätt obekvämt faktiskt.
Och lite kallt. Det blev ju trots allt vinter över en natt här hos oss.




Plötsligt får jag ögonkontakt med en av rådjuren, och då tänker jag att nu 
är jag upptäckt och de kommer att springa sin väg.

Det harmar, inte för eventuellt uteblivna bilder, utan för att jag 
är mån om att inte störa de vilda djur jag fotar.

Till min lättnad verkar jag inte upptäckt, eller så klassades jag som 
ofarlig. Hoppeligen det första. Det finns en risk att sådana här "citydjur" blir för vana med
människor och det brukar sällan vara dem till fördel.



De här verkar ändå ha en sund vaksamhet påkopplad hela tiden.

Öronen klipper och blicken söker efter rörelser.

Jag är så stilla att jag tror halva jag är bortdomnad.
Känns fint att få vara dem så nära och inte bli upptäckt. 

Efter ett tag drar de vidare genom buskagen ut mot ängarna här intill.
Jag vecklar ut mina leder och går in.

Lite frusen men mycket uppfriskad, fortsätter jag med mitt.
En vanlig dag på hemmakontoret.







INNAN FROSTEN...


Jag kan fortfarande vara starkt av den åsikten att bokartikeln
INNAN FROSTEN
av Henning Mankell 
är bland de bästa bokartiklar i världen.

Det är så mycket känsla i de två orden.
Två helt enkla ord som tillsammans bildar så många, starka sinnebilder.

Jag tror jag varje år har ett sådant där Innan Frosten-moment i trädgården
(och det har inget med innehållet i romanen att göra, bara för att vara tydlig...) 
då man bara vet att det är precis ena dagen nu som 
vintern kommer, då frosten blir härskande.



Domherrarna vet det också. 
De söker sig närmare bebyggelse och piper ängsligt och stilla i buskarna.
Rödhaken har stannat envist kvar. Insektätare som den är kommer den att ha det jobbigt nu när 
frosten kommer. Och snön.

Hoppas knappögat klarar sig, att den vet vad den gjorde då den valde att stanna.
Stanna åtminstone en tid.





Försöker balansera det här med tidpunkten att börja vintermata fåglar på allvar.
Jag vet faktiskt inte om det har någon betydelse, om någon stannfågel på grund av det skulle
dra ut på avfärden. Men jag brukar starta upp fröbaren först vid den här tiden.
Just innan frosten.

I år blev det liksom första frost och första snön på en och samma gång.
Vilket jag kan tycka är lite synd, för frostnypen höst är också väldans fint! 

Nu är naturen mer slaskfrusen...




Och katten har verkligen flyttat in nu. 
Knappt så hon tar sig många steg från soffvärmen.

Lojt svänger hon på sig och om hon kunde tala så tror jag hon skulle säga;

- Vadå? Att det snöar ute? Att det är isande vind? Som om jag brydde mig?