DEN ÅRLIGT ÅTERKOMMANDE

Man skulle ju kunna tro att en blogg skulle räcka för att spara

tankar och funderingar för eftervärlden, men si så är det inte alls. 

Gubben och våra gemensamma ätteläggar skulle aldrig hitta fram

till min blogg, även om de försökte. 

Inte för att den är speciellt hemlig, men för att det intresserar dem föga. 

Jag menar, jag delar ju mer än gärna mina små funderingar (och fågelmats-

kolosser) och andra viktiga och mindre väsentliga åsikter med dem 

var gång vis ses. Och vi gör ju det rätt så ofta i alla fall. 

Men det oaktat har jag nu de senaste åren klämt till med en årsbok.

Den äldsta jag hittar i bokhyllan är från 2009, så ganska samma tid som jag 

började blogga. För ca tio år sedan blev de mer "proffsiga" i och med att mitt 

fotointresse och kunskapen växte. I böckerna finns text som är mer 

direkt relaterat till familjen och släkten. Sådant som inte intresserar någon

utanför kärngänget. 

Samtidigt är det en helt annan grej att se sina fotografier tryckta på papper. 

Datorn, sociala medier och allt det där i all ära, men att kunna stryka handen över en

bild, där är något speciellt. Att se samma bild på skärmen framkallar aldrig samma

kontakt till stunden. Fråga inte mig varför, men det är så. 

Kanske en av orsakerna till att jag orkar och vill fortsätta 

blogga - och skriva årsböcker - är just det där med att lyfta fram det 

där mest vardagliga upp från sin "vardaglighet". För vi behöver kanske upp-

märksamma var vardag för att finna en slags förnöjsamhet i sitt eget liv. 

Innan jag började med att blogga, innan jag började skriva om

min, vår familjs, vardag samlade jag vardagsfoton i traditionella

fotoalbum. Så även om jag inte tänkt på det så har jag hela tiden fotat, 

även om det fram till för 15 år sedan som det var hellre än väl, om

man uttrycker det snällt. Men ja, i en av de allra första fotoalbum som 

kan räknas till att vara en vardagsbetraktelse finns ett foto av gubben som sitter

på sängkanten och har mina trosor på huvudet! För samtidigt som han böjde upp

sig efter att ha satt på strumporna råkar jag slänga iväg mina trosor mot sängen. 

Alltså de som jag skulle ta på mig efter duschen (ja, de var rena...hahahhaha) dit jag 

var på väg. Tydligen hade jag fått för mig att knäppa en blid av den något

komiska situationen. Minns inte alls att jag hade en kamera inom räckhåll, men

när jag ser bilden minns jag precis den stunden. 

Inget egentligen att spara för eftervärlden kunde man tro, men redan då

hade jag en lust att berätta historier om just vardagen. Och i dagens läge

får ju en sådan lite naiv bild oss, som var iblandade, att le och

minnas just den lite småkomiska händelsen. 

Just det är kanske inget som framtida folklorister, eller arkeologer, kommer att falla i 

trans för, men kanske det ändå berättar något om ett ungt pars vardag från

nyförälskade, till "nybyggare" ute på landet, till familj med barn och djur och

vardagssolstrålar och ditohöststormar fram till idag då man sakta börjar 

bädda för en pre-pensionärstillvaro. Tänk, jag har 40 år i vardagsbilder 

i någotsånär kronologisk ordning. 

I ett icke digitalt format dessutom. Det är nog det enda jag skulle försöka

rädda om det skulle börja brinna i knutarna, så där konkret brinna. 

Familjen bläddrar nog i albumen/böckerna även om de aldrig kommer att 

orka tugga sig igenom min blogg. Heh! 

Näe, hörni nu skall jag nog gå och plocka fram ett par sockor för 

även om mitt hem nu är ett bekvämt höghusboende så när

det smäller så här hårda köldgrader så känns det kyligt här i mitt soffhörn

som är precis intill ett gigantiskt fönster. 

Men det är ju vinter så...

Kram från mig

TANKAR OM NATUR OCH FOTO OCH NATURFOTO

Slösurfade på Facebook och märkte att en av mina kurskompisar från

min naturfotokurs hade länkat till en intressant artikel om en doktors-avhandling 

(Tampereen yliopisto, YTM TaM Markus Sjöberg)

som handlar om naturbilder, eller foton på vår (finska) natur blir förvräng

i de sociala medierna. Har inte läst själva avhandlingen, 

enbart ett disputationsmeddelande, men det hela verkar väldigt intressant. 

Vill man delta i en naturfototävling åtminstone i Finland så finns det en hel del regler på 

hur man får redigera sina bilder, och de är faktiskt ganska stränga och man måste också skicka

in raw-bilden så domarna kan avgöra om man tagit bort, eller lagt till något som

inte fanns där i originalbilden. Men vad man gör med sina bilder innan man

lägger upp dem på sociala medier finns det ju ingen koll på alls. 

Och jag säger inte att det skulle behöva vara det heller. "Alla" gör något med sina

bilder innan de landar på Instagram. 

Många naturbilder som vi ser i våra flöden upprepar lite samma natur-skönhets-

ideal som våra nationalromantiker målade runt förra sekelskiftet. De förskönade nog

en hel del de med. Och vi fortsätter med det. Låter AI ta bort en störande kvist, eller en

telefon som blivit synlig på det där vandringsfotot. Kuksan i trä får stanna kvar på

bild, men telefonen får AI städa bort. 

Vi vill ha kvar den rena, oförstörda bilden av vår natur. Och ge en bild av att man

är ensam i naturen, enad med naturen. 

Har själv sett bilder i flödet som det facto är tagna från parkeringsplatsen till 

ett naturskyddsområdet, men man hade plockat bort P-skylten och dasset. 

Nå, vad gör nu de då? kan man tycka. 

Det är ju bra att fina bilder lockar man ur huset för att gå ut i naturen och röra på sig. 

Absolut, men det finns alltid en risk att instagramvänliga platser blir för slitna när

"alla" skall ta sig dit. Samtidigt kan man ju sprida en massa kunskap om natur med

hjälp av just naturbilder och kanske ge insikter om det som är problematiskt i vår natur. 

Försöker själv nu och då lyfta fram vikten av gammelskog bland annat, hur det påverkar

så otroligt mycket mer än bara träden i skogen då man avverkar skog för

mycket för att inte tala om att man kalhugger. 

Har jag själv förfallit i fällan att förbättra ett naturfoto med AI. 

Inte mycket, men jo...visst kan det ha hänt. 

Och just på det där problematiska sättet som tas fram i avhandlingen. 

Vilket kanske gör att jag fick en liten aha-upplevelse när jag läste vad

den handlade om. 

På bilden ovan har jag plockat bort en grej som störde mig. Bad familjen

att de skulle peka ut vad det var. Samtliga sade att jag gjort något med granen för

den ser knasig ut på bilden. Men det har jag inte. Den är bara en knasig gran vars topp

vid något skede brustit och en gren har börjat växa som en ny topp. 

Bilden är från min balkong ut över sjön och det jag gjort är att jag plockat bort ett

hus som man ser gaveln på till vänster om granen. Valde att lämna kvar resten av huset 

som syns till höger om granen för det var inte lika "störande". 

Så visst, jag har gjort just det som man tog upp i avhandlingen som lite problematiskt. 

Nu är ju nästan just så här som det ser ut från balkongen, och jag förväntar mig ingen folk-

vandring till balkongen min men ur ett större perspektiv så kan dessa förskönade

foton förstås påverka folket lite snedvridet. Som om naturen skulle må bättre än vad

den gör för att allt är så vackert, och allt som inte är det är bortstädat. 

Och så är det ju så svårt att på bild fånga det som är det verkliga problemet. 

Som klimatuppvärmningen. Bara som ett exempel. 

Nä, nu skall jag gå och sno ihop lite middag, skall på

möte senare ikväll och då vill jag vara mätt å belåten. 

Kram från Maggi

AUGUSTI OCH ETT BRÖLLOP TILL MINSANN

Tidigare i somras blev jag alldeles fladdrig i hjärtat när jag öppnade min

mejl och hade en inbjudan till bröllop nu i augusti. 

En av mina favoritmänniskor sedan över femtio år (!) tillbaka skulle

säja JA! till sin alldeles, alldeles egna favoritperson. 

"I den här åldern" - vi är jämngamla - är det inte så där att det ordnas

bröllop speciellt ofta och därför blev det extra skoj att de här 

två skulle göra det. De har ju varit ett par i femton år redan, så ingen

ny förälskelse precis. Men åååh, va fina de var!

Dagen före bröllopet ringde han, min kompis, och lät lite stressad

på rösten. Glad, men stressad. 

Du vet när någon börjar samtalet med; 

- Det är helt okej att säga nej, men...

Plötsligt hade de kommit på att de kanske sen också skulle vilja ha en

(proffs)fotograf till sitt bröllop, trots att bröllopet var meningen att vara högst

incognito. Och ja, de kom att tänka på mig. Mig!??

Jag som alltid sagt att jag ogärna fotar människor, och absolut inte under

några som helst förutsättningar bröllop - dop eller begravningar - inberäknat. 

Det är alldeles för mycket som kan gå fel, tänker jag. 

Man kan liksom inte följande dag, när minneskortet kraschat ringa och säga;

- Äsch då, kan vi ta om det här...

Och ändå...trots mitt heliga löfte till mig själv så

hörde jag mig säga att visst kan jag ta kameran med, men...

Och så kom det sig att jag blev bröllopsfotograf för en kväll då två

underbara människor lovade älska varandra i nöd och lust vid

en sagoligt vacker liten sjö som betyder mycket för dem båda. 

Parets önskan var att inga fotografier, av mig eller av andra tagna, skulle delas 

på sociala medier och det respekterar jag naturligtvis. Fick ändå lov

att slänga ut ett par bilder här på bloggen. 

Bara för att bloggen min är lika delar min egen tidskapsel - så länge som jag hållit på! 

När jag gick igenom bilderna så både skrattade jag högt för mig själv 

och fick tårar av beröring i ögonvrån. Hoppas jag lyckades

fånga den stämning som rådde på bröllopet i mina mycket

ex tempore-bilder. Kanske å andra sidan bra att jag inte riktigt visste 

vad jag gav mig in på. Att bilderna kan förmedla den spontana glädjen, 

och lite av den godhjärtade yrseln som rådde. 

Ett bröllop som såg exakt ut som paret som vigdes. 

Glada, skrattande, yra, berörda, hjärtliga och alldeles, alldeles kära! 

*

Ja, det var väl allt för denna gång. Vädret har blivit svalare vilket

har för egen del mottagits med glädje. Skönt med lat-

sommardagar också förstås, men man blir liksom lite klarare

i tanken när det uppstår lite hönshud längs armarna nu och då. 

Kram från Maggi

 

STENDÖRREN NATURRESERVAT

Jag vet inte helt hur det var med min kompis som jag reste med, men själv

hade de tidiga morgnarna gjort sitt och en viss resetrötthet började ta ut sin rätt. 

När vi skulle köra från Kalmar upp till Stockholm valde vi ändå att 

stanna vid ett par ställen som AI-Gösta hader rekommenderat åt oss. 

En av dem var Stendörren naturreservat och det var verkligen värt en liten avstickare

från Stora Vägen. Vi hann dock inte gå så långt och jag hade också min rygg 

som hade börjat säga ifrån. Men en liten skrapning av stället blev det dock. 

Min svägerska bor i Norrköping (och bott innan i Stockholm i tiotals år) så

jag tänkte att hon känner säkert till stället, för att hon går gärna

långa promenader med sina hundar, och helst i fin natur. 

Men hon hade aldrig besökt stället! Nog hört om det men aldrig

kommit sig iväg. Nå väl, hon blev ju glad över att få ett nytt ställe

att åka till. Skall fråga i sommar då de kommer till Finland om hon

verkligen åkt dit ;). 

Men fint är stället är det! 

Blev lite färre bilder ån från Öland. Dels säkert beroende av den där rese-/foto-

tröttheten som kan drabba en efter intensiva dagar. Och så är det solen! 

De flesta tycker att en solig dag måste vara det bästa fotovädret, men så 

är det alltså inte alls! Tvärtom. Den skarpa solen gör skillnaden mellan skugga

och fullt solljus väldigt skarpt och det är sällan speciellt fint! 

Av den orsaken är juli-månad den månad då jag fotar minst under hela året. 

Man skulle tycka att det skulle vara tvärtom, men icke. 

Nu skall jag ta och runda av, sitter på bilservic-stället och

väntar på att min bil skall få en rejäl genomgång. 

Det kommer att svida i plånboken, men man skall ta hand om sin

arbetshäst så det blir många kilometrar tillsammans än. 

Ha en skön början på veckan! 

Kram från Maggi

 

HÄSTFOTOGRAFERING

 

Vid något skede frågade min kompis mig om jag skulle vilja 

hänga med på en workshop i hästfotografering i Sverige. Hästar har, 

till skillnad från min kompis, inte en så stor roll i mitt liv, men tycker ju

att de är fantastiskt vackra djur. Det som fick mig att tippa över till ett

jakande svar på frågan var hon som skulle hålla workshopen. 

Hon heter Maria Lindberg KICKETIKLICKoch tar de mest fantastiska, drömska

bilder man kan föreställa sig. Kände att oberoende av vad vi skulle fota

så skulle jag komma hem med nya insikter och ny kunskap. 

Att det sedan var fokus på arbetshästar kändes inte heller fel. I mina ögon

är de, om möjligt, ännu vackrare än andra hästraser. 

Och precis som jag gissade så hade jag en massa idéer och ny inspiration med

mig hem från kursen. För även om man känner att man på något plan behärskar sin

kamera och kan lite editering så behöver jag i alla fall få en liten spark i aktern eftersom

jag väldigt lätt blir lite lat i mitt fotande. I synnerhet i de bilder jag bara tar för mitt

egna höga nöjets skull. Att hamna lyfta ribban lite är bara hälsosamt för ens egen utveckling. 

Själv fotar jag väldigt sällan människor, det har bara blivit så. Jag är mer intresserad av 

natur och växter och djur, men under en sådan här workshop med modeller

(människor) så är det för mig riktigt givande att få öva på det också. 

Och människor tillför onekligen nog något till fotona - ibland ;). 

Vi fotade tidig morgon, eftermiddag och kväll, i olika belysning och i 

olika miljöer. Mycket givande. 

Min absoluta favoritbild tog jag då solen gått ner och nattskymningen började sänka 

sig. Den vita hästen blev som ett sagoväsen i det ljuset. Eller hur? 

Bara ett litet troll eller en älva som saknas? Eller en medeltida riddare som stövlar in

för att hämta sin häst från bete? 

*

Nu skall jag gå in, sitter på verandan på stugan och skriver och det börjar 

strax regna verkar det som. Inte för att jag skulle bli blöt men känner att 

det skulle vara skönt med en liten brasa som skulle jaga bort skärgårdsfukten.

Kram från Maggi

ALLT VAR LITE VACKRARE FÖRR

Så tänker jag ibland. Även om jag inte för något i världen skulle 

vilja avstå från internet, dator, smarttelefoner för att inte nämna

disk- och tvättmaskin och hämtmat. 

Men så mycket var så mycket vackrare förr. Tycker jag. 

Undrar om jag nämnt om att jag halkat in på ett teaterprojekt och vi hade 

premiär i går. Och den gick strålande. Nu är alla föreställningar slutsålda och 

vi fick lägga till en extra föreställning. Min roll är liten, men naggande god. 

Jag får spela "typ mig själv" fast för hundra år sedan. 

Pjäsen mixar glatt historiska fakta med hittepå och är skriven av min barndomskompis

och henne dotter. Men ja, min roll. Hon är en fotograf (check) i övre medelåldern (check) 

och syns där på bilden ovan i mitten i en stor svart hatt. 

Hon var lokalt en känd fotograf i början av 1900-talet och av henne tagna

fotografier finns bla på Museiverket. 

Och bara jag tar på mig den svarta långa kjolen och den gigantiska svarta hatten, 

ja då blir jag Irene Wahlberg! 

Fabrikör Walfrid Wahlbergs tre år äldre syster 

 Irene Wahlberg hade börjat en karriär som fotograf och 

flyttade 1905 till bror Walfrids adress i Vandaforsen. Där fotograferade hon 

bostadshuset och delar av fabriken, vissa foton finns på webbplatsen ”finna.fi”. 

Kolla H Ä R hennes fotografier.

Spelade nog teater då jag var yngre, men sedan har det blivit. Men när jag fick från om

jag ville vara med i just den här rollen kunde jag inte tacka nej! 

Till saken hör att jag råkade ha en bälgkamera, visserligen i lite mer 1930-tal, 

men inget som man reagerar på om man inte är någon gammal-kamera-nörd i publiken. 

Och så råkade jag hitta på nätet ett gammalt stativ för en spottstyver som 

med hjälp av en mellanskruv till och med passade till min bälgkamera.  

Stativet håller nog inte någon tung kamera men ååå så elegant det är.

Saker var nog vackrare förr.  

Jag har faktiskt köpt film till den här bälgkameran. När

föreställningarna är över så skall jag ta och testa att fota med den

"på riktigt".  Har inte fotat med film på tja...tjugo år! 

Och på den tiden lät jag kamerans automatik sköta allt. 

På den här kameran finns det ingen automatik och numera behärskar

jag ju nog manuell fotografering så skall se vad det blir va det hela! 

Nu skall jag börja förbereda mig för kvällens föreställning genom att 

försöka få hårtestarna mina i en stram knut och så skall jag ta på mig 

den stora svarta hatten och bli Irene, fotograf. 

Ha en skön lördagskväll! 

Kram Maggi

 

VARFÅGEL, SNÖGUBBAR OCH VÅRTECKEN

Tog en liten tur till stugan främst för att se till de övervintrande växterna i det 

vi kallar annexet, det som sommartid är en kombinerad gäststuga och mitt distans-

kontor. Där såg allt väl ut, tack vare den milda vintern. 

På väg till stugan lyckades jag fånga en liten fluffig filur på bild. 

Inget mindre än en varfågel. Varfågeln är en nordligare art, som antagligen

tack vare den milda vintern stannat här i sydligaste Finland. Normalt skulle jag säga att

de nog flyttar längre söderut. Själv har jag aldrig lyckats se en. Och skulle knappast

gjort det nu heller om inte min ornitolog-gubbe hojtat till i framsätet något i stile med att: 

- STANNA, jag tyckte jag såg en varfågel! 

Sin lilla storlek och "gulliga utseende" till trots så är det alltså ändå en rovfågel. 

Tidvis i alla fall. När den sitter så här, rätt art-typiskt, uppe på en gren eller annat 

som sträcker sig ovan övrig vegetation och håller koll på omgivningen är den ute på 

matjakt. Så var det också här bilden togs. Runt omkring var det lite videbuskar, men i

övrigt ett gräsbevuxen gammal åker. 

Dess latinska namn är 'Lanius excubitor' där Lanius betyder slaktare, vilket syftar på att

den - sin lilla storlek och gulliga utseende till trots - inte tvekar att nappa ett byte

nästan lika stort som den själv är. Det gamla namnet på fågeln, törnskata, säger kanske

något om dess beteende. Lyckades den fånga en sork så spetsade den sitt byte på en

törnpigg eller på något annat spetsigt i väntan på att bli uppäten. 

Excubitor betyder vaktpost och det utnyttjades i tiderna till att fånga tex falkar, då

varfågeln med låg tröskel varnar för annalkande rovfåglar. 

Med andra ord en mycket intressant fågel, och inte helt vanlig att få syn på. 

I gamla tider trodde man till och med att det betydde olycka om man fick syn på

en varfågel. Tur att jag inte tror på gammalt skrock för jag är riktigt

glad över att se denna rara fågel. 

Vi fortsätter i fågeltemat...eller i fågelmat.

Tidigare under vintern så knåpade jag ihop lite vintermat åt småfåglarna. 

Jag lagade kombinerade äppel/talgbollshängen och

kletade in gamla kottar i talg och så gjorde jag dessa små snögubbar. 

De är lagade av en blandning av kokosfett och talg och hade ju varit fina att

hänga upp i vintrigt landskap...vilket inte kommit till dessa sydfinska trakter

denna viner alls. Är ju lite tudelad till det hela. Samtidigt som jag kan sakna fina, 

vackra vinterdagar då också dessa snögubbar känts mer "rätta i tiden" att hänga upp

till småfålarnas glädje och hjälp till överlevnad så gillar jag att mina övervintrande växter

som sagt verkar må bra i sin vintervila.

Knepigt att liksom villa äta kakan och ha den kvar. 

Nu hängde jag upp de sista snögubbarna. Antar att det inte i år blir mer 

vinter än så här. 

Den milda vintern har också gjort att hjortarna lämnad trädgården i

fred. De har nog hittat mat på annat håll. 

En sväng genom trädgården visade sig att några tulpanlökar

minsann redan börjat sticka upp sina knoppar och den nergrävda krukan

med pärlhyacinter också börjat visa tecken på liv. 

Och till min förvåning så har också den skruttiga tidlösa-löken krystat ut

lite nytt liv. Det hade jag inte trott! I vår skall jag nog se till att den kommer ner i jorden

och slipper sin lite udda tillvaro i en liten kruka. 

I övrigt var det underbart att besöka stugan. Vinterstormarna

hade satt sina spår med mängder av nerfallna trädgrenar. Något, ingen aning

vad, hade varit inne i vårt vedlider och tydligen fått panik för trädgårdsredskap

och krukor hade fallit ner från sina upphängningar och från hyllor. 

Kanske att liderdörren blåst upp (den saknar hake för tillfället - bör åtgärdas i vår)

och in har en katt/mink/utter lyckats smita och sedan hamnat i panik? 

Kanske en snäll granne på sin kvällspromenad sedan stängt dörren, för

den var nu stängd. Vissa saker förblir ett mysterium. 

Ingen större skada skedd. 

Havet svallade öppet så antagligen blir det ingen is på havet i år. 

Kniporna flög iväg från viken med sin kännspaka visslande flykt. 

En svan dröjde sig kvar och fortsatte lugnt simma vidare. 

Får mig att längta ut till stugan för en lite längre tid än bara en 

snabbvisit. Skall kolla kalendern lite. Borde nog finnas möjlighet till det. 

Kanske skall jag introducera sommarstugan åt Iris? 

Kram Maggi

 

DET DOFTAR INTE ROSOR

Tillbaka till vardagen efter Midsommaren och jag skulle ju gärna säga

att det doftar rosor och akleja, men så är det dessvärre inte.

Gubben har ett par minkfällor för att försöka få minken som rövar

sjöfågelholkarna fångad. Innan helgen hade han fått en del fiskrens från

en lokal fiskare som skulle locka minken i fällan. 

Han ville ju inte rigga fällan då han inte själv var på stugan så fiskrenset

glömdes så där lämpligt i en plastpåse över några dygn.

Det doftade inte rosor över nejden när vi kom hem om man säger så! 

Minken måste ha fel i huvudet för att få för sig att äta något så asluktande. 

Tur var att lillungens gäster hade hunnit åka hem till sitt...

Vi hade nämligen i år igen valt att överlåta stugorna till lillungens gäng. 

Det är dryga dussinet ungdomar som samlas, hälften vänner från barndomen, och den 

andra hälften smått överraskande nätspelskompisar från Norge. De har valt att åka hit

till Finland några år redan. Bila genom Sverige, ta färjan från Umeå till Vasa och köra ner till 

finska sydkusten. Inte en helt kort tripp för lite midsommarfirande, men härligt att en

nätvänskap som börjat med att bygga fantasivärldar i Minecraft för mer än tio år sedan 

kan växa sig så stark. Sex glada norrmän och norskor firade i år igen finlandsvensk midsommar. 

Tänker ibland på att man skall inte underskatta den vänskap och gemenskap som byggs upp via nätspel. 

Vad gör jag och gubben då? Vi hängde faktiskt torsdagskvällen tillsammans med gänget, men på

själva midsommarhelgen valde vi att överlämna herreväldet åt ungdomarna och dra till annan ort. 

Under årens lopp har det blivit lite av en "tradition" att hitta på nåt annat än stugliv under midsommar-

helgen. Så länge min svärmor var vid liv (hon dog 98 år gammal förra året) och så länge min sjuka

bror levde (han dog för två år sedan) så blev det ofta så att vi ordnade vårt midsommarfirande  

på det sättet att de två också kunde delta och få sig en midsommarfest som inte tröttade ut

dem för mycket. Nu efteråt känns det som en fin gåva på något sett. Både till

ungdomarna som fick överta skärgårdsstugorna för en fest som passade dem. 

Och en slags "stadsmidsommar" för oss, vilket möjliggjorde att också andra släktingar 

kunde fira midsommar på sina sommarstugor. 

Det kändes faktiskt aldrig som någon uppoffring, tvärtom var jag alltid glad att kunna

erbjuda midsommar åt dem som inte längre kunde fira midsommar i skärin så som förr.  

Midsommardagen åkte vi, gubben å jag, ändå ofta iväg och "turistade" i någon närbelägen stad. 

Och nu när vi inte längre ordnar dessa "stadsmidsomrar" för släktens äldre och sjuka så har 

vi påbörjat en ny "tradition". Vi åker iväg på ett par dagars stadssemester, bara vi två. 

Äter gott - som någon annan tillrett. 

Vandrar hand-i-hand (faktiskt ;)) och kollar in midsommarfirandet på just den orten. 

Kryper ner i nybäddade hotellsängar, och vaknar lagom sent till en framdukad frukost. 

Kan bara säga att det är ett vinnande koncept. För oss. Just nu.

Kanske vårt midsommarfirande ändrar sig, men just nu är det bäst så här. 

 Äldre grabben valde i år att jobba midsommarhelgen och kamma in extra till sin kassa. 

Och hans förlovade är ju från Sydkorea så midsommarfirandet är liksom inte så 

starkt förankrat i deras gemensamma livsrytm. 

I år valde vi med gubben att fira midsommarafton i Åbo och midsommardagen

i Raumo. Båda fina gamla städer. Bra val, fast jag själv säger! 

 Åbo är ju en av mina absoluta favoritstäder och under vår vistelse där lekte vi med tanken

att flytta dit. Det var bara en tankelek, men samtidigt är vi ganska lätta i våra rötter båda två. 

Så aldrig säg aldrig. 

Midsommardagen blev det att kurva till Raumo med sin fantastiska gamla stadsdel. 

Den är förresten bland Nordens största enhetligt bevarade trähus-stadsdelar och från

1991 upptagen på UNESCOS lista över världsarv och alltid värt ett besök. 

Under andra veckoslut under sommarmånaderna är det garanterat inte lika folktomt

på de gamla kullerstensgatorna. I Finland lever fortfarande den kulturen kvar att 

"allt" stängs till midsommar. Både i Åbo och i Raumo märktes det att butiker men också

många restauranger hade valt att ha stängt just detta veckoslut. 

Lite synd, för alla är ju ändå inte intresserade av stugmidsomrar på landet. 

Men det kanske ändras? 

För mig som släpar kameran med på de flesta ställen var det att det var folktomt

bara en fördel. Kunde fotografera fritt i den fina trädstaden utan att flanerare behövde känna

sig besvärade av att hamna på bild. Och visst fanns där någon restaurang som hade öppet så

vi kunde vila våra trötta tassar på en terrass och äta en smarrig middag i kvällssolen. 

Det är länge sedan jag besökt Raumo senast, närmare 30 år säkert. Då var staden lite "schabbig" och 

endel av de fantastiskt vackra gamla trähusen som kunde inhysa en ölpub hade då fått tillåtelse

att ha strykfula neonskyltar som gjorde reklam för något ölmärke längs husfasaderna. Jag som 

älskar gamla hus, grät nästan...Men allt sådant är borta nu. Gamla stadsdelen är verkligen som

en karamell med alla sina fina snickerier, välskötta hus och husfärger som är färggranna men 

lagom dämpade och jordnära. 

Skulle jag vilja bo här? Nja...även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för skönheten i gamla

hus så är jag osäker på att det skulle vara så härligt alla gånger att bo i en turistattraktion. 

Efter en långfrukost på hotellets terrass i midsommardagens mjuka solsken började

vi ratta hemåt - eller mot stugan. Det är ju det som vi nu får kalla hem då stadshemmet är 

inplastat pga av pågående fasadrenovering. 

Tillbaka till stugan märker vi vår frånvaro. Inte bara på grund av odören

av det kvarglömda fiskrenset utan också att det knoppas och har sig i rabatterna. 

Trädgården är ju bara ett par år gammal, men med en viss tillfredsställelse märker jag hur 

fint endel växter passar ihop med varandra. Den mörkbladiga nävan passar så snyggt ihop med

funkian som har lite gråblå blad. Och så till de en krollilja med vinröda blommor. 

Även om jag gillar rosa blommor som sommarblommor så väljer jag ofta djupa, 

lite mer dramatiska, färger i rabatterna så att det inte blir för "gulligull-fluffigt". 

Snart börjar dock min doftande ros blomma. Och då skall det dofta ros minsann. 

Och inte ruttnande fiskrens. Om en får uttrycka en stillsam önskan. 

 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN

Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 

Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör

sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 

Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 

som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 

100 meter inom vilken man skall hålla sig. 

Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 

denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 

men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 

utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp

som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 

Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 

lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 

Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 

men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 

Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på

att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det

språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss

fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken

fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde

vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte

av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte

tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 

Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel

som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 

upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid

att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 

man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 

gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 

Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över

konserten i våra marker. 

Och det är alldeles ljuvligt. Våren är! 

 

NY PRESIDENT OCH KAOS I LIGHTROOM

 Efter tolv år av president Sauli Niinistö blev det dags att byta ut honom. Hade man frågat

det finska folket så hade han säkert kunnat sitta ett sex-års mandat till, men lagen här i vårt

avlånga land är sådan att man bara kan sitta två perioder á sex år och sedan är det läge att ge

stafettpinnen vidare. Vi hade två bra kandidater till andra omgången, och ett historiskt jämnt val. 

Skulle inte den ena, Pekka Haavisto, hört till en sexuell minoritet så skulle han förmodligen 

tagit hem jobbet som president. Nu skiljde det knappa hundratusen röster mellan kandidaterna och 

när man ser hur folket har röstat så är det främst i "bibelbältet" i Österbotten (som av religiösa skäl har 

svårt för homosexualitet) och i vissa delar av den konservativa landsbygden (som av just konservativa

tankar har svårt att rösta på en homosexuell) som rösterna delat på sig.  

Det är tragiskt att det fortfarande 2024 är så. 

Det kanske inte var just den enda orsaken, kanske också det att han hör till de gröna 

som får en del att se rött. 

Kanske är de färgblinda??? Heh...

Nå, oberoende så fick vi nu en president från högersidan, 

Alexander Stubb, och även om han inte var mitt val, 

så kommer jag nog att sova gott även med honom som kapten på skutan Finland. 

Både Haavisto och Stubb är liberala, kunniga politiker, så inte så stor skillnad

för Finland vem som hade blivit vald av de två. 

Stubb är bara mer impulsiv medan jag personligen i en rätt så turbulent

världssituation hade önskat att få en mer eftertänksam ledare. 

*

Större turbulens i mitt själsliv skapade dock Lightroom. 

Lightroom som är hemmet för alla mina bilder. Och som jag är lite väl slapphänt med

att backup:a. Eller jag gör det, men rätt sällan. Och nu hände det som jag vet att många

säger att kommer att hända. Inte OM det kommer att hända utan NÄR. 

Skulle göra en uppdatering i programmet och brydde mig inte om att ladda ner en

sista backup innan uppdateringen för det tar sådan plats på hårdskivan. 

(visste ju att jag hade sparat en backup för inte sååå länge sedan). 

Men så skulle jag då öppna Lightroom på nytt efter uppdateringen och...

...det visade sig att min senaste backup var "trasig". Gick inte att reparera. 

Så eftersom jag ändå på det sättet är lite noggrann så att jag alltid har de två senaste backup:na 

sparade så blev jag tvungen att ladda upp den föregående. Och den var från.....

.....sjätte december i fjol.

Med andra ord var alla mina bilder från över två månader puts väck. 

En del har jag sparat på andra filer i min dator, men de flesta är gone. 

Borta. Försvunna. 

Till all tur hade jag nu inte fotat något alldeles fantastiskt och oersättligt. 

Inga resor, inga once-in-your-lifetime-bilder, inga bröllop eller annat som är

lite utmanande att ta om. 

(och då jag fotar åt andra så sparar jag också originalen direkt på extern hårdskiva, 

nu var det bara mina privata just-for-fun bilder som försvann). 

Så ingen katastrof direkt, mest bara att det harmar.

Och en bra påminnelse att sådant här sker. 

Som sagt inte om utan när. 

Nu var det min tur. 

Och ja - jag har nu uppdaterat hur ofta jag skall säkerhetskopiera.