ALLT VAR LITE VACKRARE FÖRR

Så tänker jag ibland. Även om jag inte för något i världen skulle 

vilja avstå från internet, dator, smarttelefoner för att inte nämna

disk- och tvättmaskin och hämtmat. 

Men så mycket var så mycket vackrare förr. Tycker jag. 

Undrar om jag nämnt om att jag halkat in på ett teaterprojekt och vi hade 

premiär i går. Och den gick strålande. Nu är alla föreställningar slutsålda och 

vi fick lägga till en extra föreställning. Min roll är liten, men naggande god. 

Jag får spela "typ mig själv" fast för hundra år sedan. 

Pjäsen mixar glatt historiska fakta med hittepå och är skriven av min barndomskompis

och henne dotter. Men ja, min roll. Hon är en fotograf (check) i övre medelåldern (check) 

och syns där på bilden ovan i mitten i en stor svart hatt. 

Hon var lokalt en känd fotograf i början av 1900-talet och av henne tagna

fotografier finns bla på Museiverket. 

Och bara jag tar på mig den svarta långa kjolen och den gigantiska svarta hatten, 

ja då blir jag Irene Wahlberg! 

Fabrikör Walfrid Wahlbergs tre år äldre syster 

 Irene Wahlberg hade börjat en karriär som fotograf och 

flyttade 1905 till bror Walfrids adress i Vandaforsen. Där fotograferade hon 

bostadshuset och delar av fabriken, vissa foton finns på webbplatsen ”finna.fi”. 

Kolla H Ä R hennes fotografier.

Spelade nog teater då jag var yngre, men sedan har det blivit. Men när jag fick från om

jag ville vara med i just den här rollen kunde jag inte tacka nej! 

Till saken hör att jag råkade ha en bälgkamera, visserligen i lite mer 1930-tal, 

men inget som man reagerar på om man inte är någon gammal-kamera-nörd i publiken. 

Och så råkade jag hitta på nätet ett gammalt stativ för en spottstyver som 

med hjälp av en mellanskruv till och med passade till min bälgkamera.  

Stativet håller nog inte någon tung kamera men ååå så elegant det är.

Saker var nog vackrare förr.  

Jag har faktiskt köpt film till den här bälgkameran. När

föreställningarna är över så skall jag ta och testa att fota med den

"på riktigt".  Har inte fotat med film på tja...tjugo år! 

Och på den tiden lät jag kamerans automatik sköta allt. 

På den här kameran finns det ingen automatik och numera behärskar

jag ju nog manuell fotografering så skall se vad det blir va det hela! 

Nu skall jag börja förbereda mig för kvällens föreställning genom att 

försöka få hårtestarna mina i en stram knut och så skall jag ta på mig 

den stora svarta hatten och bli Irene, fotograf. 

Ha en skön lördagskväll! 

Kram Maggi

 

VARFÅGEL, SNÖGUBBAR OCH VÅRTECKEN

Tog en liten tur till stugan främst för att se till de övervintrande växterna i det 

vi kallar annexet, det som sommartid är en kombinerad gäststuga och mitt distans-

kontor. Där såg allt väl ut, tack vare den milda vintern. 

På väg till stugan lyckades jag fånga en liten fluffig filur på bild. 

Inget mindre än en varfågel. Varfågeln är en nordligare art, som antagligen

tack vare den milda vintern stannat här i sydligaste Finland. Normalt skulle jag säga att

de nog flyttar längre söderut. Själv har jag aldrig lyckats se en. Och skulle knappast

gjort det nu heller om inte min ornitolog-gubbe hojtat till i framsätet något i stile med att: 

- STANNA, jag tyckte jag såg en varfågel! 

Sin lilla storlek och "gulliga utseende" till trots så är det alltså ändå en rovfågel. 

Tidvis i alla fall. När den sitter så här, rätt art-typiskt, uppe på en gren eller annat 

som sträcker sig ovan övrig vegetation och håller koll på omgivningen är den ute på 

matjakt. Så var det också här bilden togs. Runt omkring var det lite videbuskar, men i

övrigt ett gräsbevuxen gammal åker. 

Dess latinska namn är 'Lanius excubitor' där Lanius betyder slaktare, vilket syftar på att

den - sin lilla storlek och gulliga utseende till trots - inte tvekar att nappa ett byte

nästan lika stort som den själv är. Det gamla namnet på fågeln, törnskata, säger kanske

något om dess beteende. Lyckades den fånga en sork så spetsade den sitt byte på en

törnpigg eller på något annat spetsigt i väntan på att bli uppäten. 

Excubitor betyder vaktpost och det utnyttjades i tiderna till att fånga tex falkar, då

varfågeln med låg tröskel varnar för annalkande rovfåglar. 

Med andra ord en mycket intressant fågel, och inte helt vanlig att få syn på. 

I gamla tider trodde man till och med att det betydde olycka om man fick syn på

en varfågel. Tur att jag inte tror på gammalt skrock för jag är riktigt

glad över att se denna rara fågel. 

Vi fortsätter i fågeltemat...eller i fågelmat.

Tidigare under vintern så knåpade jag ihop lite vintermat åt småfåglarna. 

Jag lagade kombinerade äppel/talgbollshängen och

kletade in gamla kottar i talg och så gjorde jag dessa små snögubbar. 

De är lagade av en blandning av kokosfett och talg och hade ju varit fina att

hänga upp i vintrigt landskap...vilket inte kommit till dessa sydfinska trakter

denna viner alls. Är ju lite tudelad till det hela. Samtidigt som jag kan sakna fina, 

vackra vinterdagar då också dessa snögubbar känts mer "rätta i tiden" att hänga upp

till småfålarnas glädje och hjälp till överlevnad så gillar jag att mina övervintrande växter

som sagt verkar må bra i sin vintervila.

Knepigt att liksom villa äta kakan och ha den kvar. 

Nu hängde jag upp de sista snögubbarna. Antar att det inte i år blir mer 

vinter än så här. 

Den milda vintern har också gjort att hjortarna lämnad trädgården i

fred. De har nog hittat mat på annat håll. 

En sväng genom trädgården visade sig att några tulpanlökar

minsann redan börjat sticka upp sina knoppar och den nergrävda krukan

med pärlhyacinter också börjat visa tecken på liv. 

Och till min förvåning så har också den skruttiga tidlösa-löken krystat ut

lite nytt liv. Det hade jag inte trott! I vår skall jag nog se till att den kommer ner i jorden

och slipper sin lite udda tillvaro i en liten kruka. 

I övrigt var det underbart att besöka stugan. Vinterstormarna

hade satt sina spår med mängder av nerfallna trädgrenar. Något, ingen aning

vad, hade varit inne i vårt vedlider och tydligen fått panik för trädgårdsredskap

och krukor hade fallit ner från sina upphängningar och från hyllor. 

Kanske att liderdörren blåst upp (den saknar hake för tillfället - bör åtgärdas i vår)

och in har en katt/mink/utter lyckats smita och sedan hamnat i panik? 

Kanske en snäll granne på sin kvällspromenad sedan stängt dörren, för

den var nu stängd. Vissa saker förblir ett mysterium. 

Ingen större skada skedd. 

Havet svallade öppet så antagligen blir det ingen is på havet i år. 

Kniporna flög iväg från viken med sin kännspaka visslande flykt. 

En svan dröjde sig kvar och fortsatte lugnt simma vidare. 

Får mig att längta ut till stugan för en lite längre tid än bara en 

snabbvisit. Skall kolla kalendern lite. Borde nog finnas möjlighet till det. 

Kanske skall jag introducera sommarstugan åt Iris? 

Kram Maggi

 

DET DOFTAR INTE ROSOR

Tillbaka till vardagen efter Midsommaren och jag skulle ju gärna säga

att det doftar rosor och akleja, men så är det dessvärre inte.

Gubben har ett par minkfällor för att försöka få minken som rövar

sjöfågelholkarna fångad. Innan helgen hade han fått en del fiskrens från

en lokal fiskare som skulle locka minken i fällan. 

Han ville ju inte rigga fällan då han inte själv var på stugan så fiskrenset

glömdes så där lämpligt i en plastpåse över några dygn.

Det doftade inte rosor över nejden när vi kom hem om man säger så! 

Minken måste ha fel i huvudet för att få för sig att äta något så asluktande. 

Tur var att lillungens gäster hade hunnit åka hem till sitt...

Vi hade nämligen i år igen valt att överlåta stugorna till lillungens gäng. 

Det är dryga dussinet ungdomar som samlas, hälften vänner från barndomen, och den 

andra hälften smått överraskande nätspelskompisar från Norge. De har valt att åka hit

till Finland några år redan. Bila genom Sverige, ta färjan från Umeå till Vasa och köra ner till 

finska sydkusten. Inte en helt kort tripp för lite midsommarfirande, men härligt att en

nätvänskap som börjat med att bygga fantasivärldar i Minecraft för mer än tio år sedan 

kan växa sig så stark. Sex glada norrmän och norskor firade i år igen finlandsvensk midsommar. 

Tänker ibland på att man skall inte underskatta den vänskap och gemenskap som byggs upp via nätspel. 

Vad gör jag och gubben då? Vi hängde faktiskt torsdagskvällen tillsammans med gänget, men på

själva midsommarhelgen valde vi att överlämna herreväldet åt ungdomarna och dra till annan ort. 

Under årens lopp har det blivit lite av en "tradition" att hitta på nåt annat än stugliv under midsommar-

helgen. Så länge min svärmor var vid liv (hon dog 98 år gammal förra året) och så länge min sjuka

bror levde (han dog för två år sedan) så blev det ofta så att vi ordnade vårt midsommarfirande  

på det sättet att de två också kunde delta och få sig en midsommarfest som inte tröttade ut

dem för mycket. Nu efteråt känns det som en fin gåva på något sett. Både till

ungdomarna som fick överta skärgårdsstugorna för en fest som passade dem. 

Och en slags "stadsmidsommar" för oss, vilket möjliggjorde att också andra släktingar 

kunde fira midsommar på sina sommarstugor. 

Det kändes faktiskt aldrig som någon uppoffring, tvärtom var jag alltid glad att kunna

erbjuda midsommar åt dem som inte längre kunde fira midsommar i skärin så som förr.  

Midsommardagen åkte vi, gubben å jag, ändå ofta iväg och "turistade" i någon närbelägen stad. 

Och nu när vi inte längre ordnar dessa "stadsmidsomrar" för släktens äldre och sjuka så har 

vi påbörjat en ny "tradition". Vi åker iväg på ett par dagars stadssemester, bara vi två. 

Äter gott - som någon annan tillrett. 

Vandrar hand-i-hand (faktiskt ;)) och kollar in midsommarfirandet på just den orten. 

Kryper ner i nybäddade hotellsängar, och vaknar lagom sent till en framdukad frukost. 

Kan bara säga att det är ett vinnande koncept. För oss. Just nu.

Kanske vårt midsommarfirande ändrar sig, men just nu är det bäst så här. 

 Äldre grabben valde i år att jobba midsommarhelgen och kamma in extra till sin kassa. 

Och hans förlovade är ju från Sydkorea så midsommarfirandet är liksom inte så 

starkt förankrat i deras gemensamma livsrytm. 

I år valde vi med gubben att fira midsommarafton i Åbo och midsommardagen

i Raumo. Båda fina gamla städer. Bra val, fast jag själv säger! 

 Åbo är ju en av mina absoluta favoritstäder och under vår vistelse där lekte vi med tanken

att flytta dit. Det var bara en tankelek, men samtidigt är vi ganska lätta i våra rötter båda två. 

Så aldrig säg aldrig. 

Midsommardagen blev det att kurva till Raumo med sin fantastiska gamla stadsdel. 

Den är förresten bland Nordens största enhetligt bevarade trähus-stadsdelar och från

1991 upptagen på UNESCOS lista över världsarv och alltid värt ett besök. 

Under andra veckoslut under sommarmånaderna är det garanterat inte lika folktomt

på de gamla kullerstensgatorna. I Finland lever fortfarande den kulturen kvar att 

"allt" stängs till midsommar. Både i Åbo och i Raumo märktes det att butiker men också

många restauranger hade valt att ha stängt just detta veckoslut. 

Lite synd, för alla är ju ändå inte intresserade av stugmidsomrar på landet. 

Men det kanske ändras? 

För mig som släpar kameran med på de flesta ställen var det att det var folktomt

bara en fördel. Kunde fotografera fritt i den fina trädstaden utan att flanerare behövde känna

sig besvärade av att hamna på bild. Och visst fanns där någon restaurang som hade öppet så

vi kunde vila våra trötta tassar på en terrass och äta en smarrig middag i kvällssolen. 

Det är länge sedan jag besökt Raumo senast, närmare 30 år säkert. Då var staden lite "schabbig" och 

endel av de fantastiskt vackra gamla trähusen som kunde inhysa en ölpub hade då fått tillåtelse

att ha strykfula neonskyltar som gjorde reklam för något ölmärke längs husfasaderna. Jag som 

älskar gamla hus, grät nästan...Men allt sådant är borta nu. Gamla stadsdelen är verkligen som

en karamell med alla sina fina snickerier, välskötta hus och husfärger som är färggranna men 

lagom dämpade och jordnära. 

Skulle jag vilja bo här? Nja...även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för skönheten i gamla

hus så är jag osäker på att det skulle vara så härligt alla gånger att bo i en turistattraktion. 

Efter en långfrukost på hotellets terrass i midsommardagens mjuka solsken började

vi ratta hemåt - eller mot stugan. Det är ju det som vi nu får kalla hem då stadshemmet är 

inplastat pga av pågående fasadrenovering. 

Tillbaka till stugan märker vi vår frånvaro. Inte bara på grund av odören

av det kvarglömda fiskrenset utan också att det knoppas och har sig i rabatterna. 

Trädgården är ju bara ett par år gammal, men med en viss tillfredsställelse märker jag hur 

fint endel växter passar ihop med varandra. Den mörkbladiga nävan passar så snyggt ihop med

funkian som har lite gråblå blad. Och så till de en krollilja med vinröda blommor. 

Även om jag gillar rosa blommor som sommarblommor så väljer jag ofta djupa, 

lite mer dramatiska, färger i rabatterna så att det inte blir för "gulligull-fluffigt". 

Snart börjar dock min doftande ros blomma. Och då skall det dofta ros minsann. 

Och inte ruttnande fiskrens. Om en får uttrycka en stillsam önskan. 

 

FÅGELSKÅDNINGSDAGEN PÅ GÅRDEN

Det är Birdlife Finland som ordnar detta trevliga jippo. 

Tanken är att man tar sig tid och kollar in vilka fåglar som rör

sig runt ens egna miljö. Kan vara hemmet, stugan eller någon annan plats. 

Regler för evenemanget är enkla. Man har en fast punkt, 

som tex i mitt fall sommarstugan och så har man en radie på 

100 meter inom vilken man skall hålla sig. 

Det är dock ok att anteckna fåglar som man ser/hör även utanför 

denna cirkel.  Man har ett dygn på sig att kolla fåglar, 

men det betyder inte att man behöver ha öron och ögon på helspänn 24 h 

utan man väljer hur länge man vill. 

Jag gjorde detta medan jag var ute och bökade i trädgården. Hade en liten lapp

som jag skrev ner vilka fåglar jag upptäckte. 

Ibland tog jag en liten paus och kollade med kikaren ut över havet eller 

lät min app med fågelljud analysera något ljud som jag inte kände till. 

Vilket är rätt många. Jag är inte bra på fågelläten alls. 

Känner igen fåglar om jag ser dem, 

men när det gäller läten är jag en riktig nybörjare. 

Har varit det de senaste 30 åren, så har inte stora förhoppningar på

att jag plötsligt skulle bli en hejare på det. Har bara inte det

språköra-minnet som gör att jag skulle minnas hur en viss

fågel låter. Så för mig är dessa appar som erbjuder alternativ vilken

fågel det kan vara som låter en stor hjälp. Jag känner ju till vilka fåglar kunde

vara sannolika i just den biotopen jag befinner mig i så helt lurad blir jag inte

av appens förslag. Dessutom har apparna blivit riktigt bra nuförtiden och erbjuder inte

tropiska guldfärgade tofssjungare som alternativ för en blandskog i Finland. 

Visar appen på en sannolikhet på kring 95% eller mer är det troligen rätt fågel. 

Med eller utan hjälpmedel, och jag ser en fågelljudsapp som likadant hjälpmedel

som en kikare, så är det en trevlig introduktion att lära sig mer om fåglar. Och att 

upptäcka närnaturen. Det finns massor med fint att uppleva där man är, bara man tar sig tid

att göra det. Och till det är ett sådant här evenemang guld. 

Nu var det senaste veckoslutet som evenemanget ägde rum och ännu idag kan 

man meddela sina iakttagelser till Birdlife Finland, men inget hindrar ju att man 

gör det här helt för sig själv vilken dag som helst. 

Om en vecka, eller två kommer det att vara helt nya arter som tar över

konserten i våra marker. 

Och det är alldeles ljuvligt. Våren är! 

 

NY PRESIDENT OCH KAOS I LIGHTROOM

 Efter tolv år av president Sauli Niinistö blev det dags att byta ut honom. Hade man frågat

det finska folket så hade han säkert kunnat sitta ett sex-års mandat till, men lagen här i vårt

avlånga land är sådan att man bara kan sitta två perioder á sex år och sedan är det läge att ge

stafettpinnen vidare. Vi hade två bra kandidater till andra omgången, och ett historiskt jämnt val. 

Skulle inte den ena, Pekka Haavisto, hört till en sexuell minoritet så skulle han förmodligen 

tagit hem jobbet som president. Nu skiljde det knappa hundratusen röster mellan kandidaterna och 

när man ser hur folket har röstat så är det främst i "bibelbältet" i Österbotten (som av religiösa skäl har 

svårt för homosexualitet) och i vissa delar av den konservativa landsbygden (som av just konservativa

tankar har svårt att rösta på en homosexuell) som rösterna delat på sig.  

Det är tragiskt att det fortfarande 2024 är så. 

Det kanske inte var just den enda orsaken, kanske också det att han hör till de gröna 

som får en del att se rött. 

Kanske är de färgblinda??? Heh...

Nå, oberoende så fick vi nu en president från högersidan, 

Alexander Stubb, och även om han inte var mitt val, 

så kommer jag nog att sova gott även med honom som kapten på skutan Finland. 

Både Haavisto och Stubb är liberala, kunniga politiker, så inte så stor skillnad

för Finland vem som hade blivit vald av de två. 

Stubb är bara mer impulsiv medan jag personligen i en rätt så turbulent

världssituation hade önskat att få en mer eftertänksam ledare. 

*

Större turbulens i mitt själsliv skapade dock Lightroom. 

Lightroom som är hemmet för alla mina bilder. Och som jag är lite väl slapphänt med

att backup:a. Eller jag gör det, men rätt sällan. Och nu hände det som jag vet att många

säger att kommer att hända. Inte OM det kommer att hända utan NÄR. 

Skulle göra en uppdatering i programmet och brydde mig inte om att ladda ner en

sista backup innan uppdateringen för det tar sådan plats på hårdskivan. 

(visste ju att jag hade sparat en backup för inte sååå länge sedan). 

Men så skulle jag då öppna Lightroom på nytt efter uppdateringen och...

...det visade sig att min senaste backup var "trasig". Gick inte att reparera. 

Så eftersom jag ändå på det sättet är lite noggrann så att jag alltid har de två senaste backup:na 

sparade så blev jag tvungen att ladda upp den föregående. Och den var från.....

.....sjätte december i fjol.

Med andra ord var alla mina bilder från över två månader puts väck. 

En del har jag sparat på andra filer i min dator, men de flesta är gone. 

Borta. Försvunna. 

Till all tur hade jag nu inte fotat något alldeles fantastiskt och oersättligt. 

Inga resor, inga once-in-your-lifetime-bilder, inga bröllop eller annat som är

lite utmanande att ta om. 

(och då jag fotar åt andra så sparar jag också originalen direkt på extern hårdskiva, 

nu var det bara mina privata just-for-fun bilder som försvann). 

Så ingen katastrof direkt, mest bara att det harmar.

Och en bra påminnelse att sådant här sker. 

Som sagt inte om utan när. 

Nu var det min tur. 

Och ja - jag har nu uppdaterat hur ofta jag skall säkerhetskopiera. 

EN ENDA STOR BLUFF

Igår bluffade jag. Riktigt ordentligt till och med! 

Och ja, jag kommer att erkänna bluffen så de som kanske blev lurade

skall få veta det. Men vad var det som jag gjorde då? 

Lurade med mig gubben på en liten skogspromenad till en höstig 

parkskog som vi har rätt nära där vi bor. Det var ingen bluff - han var faktiskt med

på riktigt. Jag hade kameran med, men hittade inte riktigt något att fota. 

Det blir ofta så när jag har sällskap av icke-fotograferande personer. 

Jag tappar fokus på vad som kunde vara skoj att fotografera och bara traskar på. 

Men det blev lite skogsbilder ändå. Lite svampar växande på murkna trädstammar. 

Vid något skede hörde jag hur det rasslade i de torra löven ett stycke ifrån.

Ett rådjur? Eller hjort? 

Men nej, det var bara två unga kvinnor, den ena med kamera

den andra med fin gravidmage som knäppte gravidfotografier i den mysiga höstskogen. 

När jag kom hem satte jag mig i soffan och gick igenom mina foton. Inte mycket att

ha, slängde de flesta. Tänk om jag ändå hade hittat lite kantareller, och tänk om det ändå

varit en hjort som prasslat där i skogen. Och tänk om det dessutom hade varit

fint och milt, eftermiddagssolsken. Tänk ändå. 

Vilken bild det hade blivit! 

Det är här bluffen kommer in. Har inte använt mig av Artificiell Intelligens (AI) egentligen

alls. Vad jag nu stundvis har roat mig med att få Chat GPT att skriva nåt 

i syfte att underhålla mig själv. 

Att använda mig av AI för att skapa något annat, det har jag inte gjort innan. 

Däremot tror jag att det är viktigt att på något plan ändå försöka förstå vad

allt man kan göra med AI. För som någon klok sade; det är inte AI som tar våra jobb

i framtiden, det är de personer som kan använda AI som gör det. 

Nå väl. 

Satte igång och skrev lite prompts. Vet inte om det finns något svenskt ord för det, men 

det är som kommandon vad man vill att AI skall trolla fram. 

Jag skrev: Foto av kantareller i höstig skog med en hjort i bakgrunden.

Efter några inte helt lyckade försök trollade AI fram denna bild. 

Ganska trovärdig, eller hur? Och riktigt snygg. 

Kort skärpedjup och fin bokeh. Just så som jag gillar att fota. 

Programmet jag använde gör foton i fyrkantigt format så jag fick jobba lite

till för att ytterligare be AI i Photoshop generera lite skog till på båda sidorna så jag 

fick en bild i liggande format. 

Till slut redigerade jag bilden ännu lite i Lightroom för att få den färgmässigt att

likna de foton som jag själv tar och se ut som en bild jag kunde ha tagit. 

Från tanken att det skulle ha varit skoj att hitta kantareller och 

se en hjort där på vår skogspromenad till att jag hade en färdig bild på

min dator tog mig - kanske fem minuter. Eller sju. 

Det är fascinerande - och inte så lite skrämmande, främst med tanke på hur

snabbt den här tekniken kommer att utvecklas. För AI lär ju sig själv

hela tiden, den lär sig av sina egna misstag. 

*

Nu tänker jag inte hänga kameran på en krok i skrubben, för mig är fotande

en kär hobby och fotar gärna helt vardagliga grejer enbart i dokumentärt syfte. 

Och så bilder hit till bloggen, inte att förglömma!

 

EN SISTA KNUT PÅ ÅRET SOM VAR

Eftersom jag är en glad fotograf och en ivrig slitare av tangentbord,

så har det under de senaste åren blivit så att jag knutit ihop året som

gått till en bok. I år blev det så att boken ramlade in i postlådan då

jag inte var hemma och då jag kom hem möttes jag av ett uppslitet emballage 

och en gubbe som satt nöjd (i mitt soffhörn) och bläddrade i boken. 

- Det här kommer att vara så värdefullt i framtiden. 

Nja? Kanske det, möjligen kommer barnen att tycka att det är skoj att kunna bläddra 

tillbaka i åren, i vår vardag. Men framför allt har jag själv fasligt roligt då

jag fotar och då jag får skriva. Och - jag skall inte sticka under stol med att det är

tusen gånger mer tillfredsställande att se sina bilder tryckta på bra papper än

att nu och då bläddra i dem på maskin. 

Vad skriver jag då? 

Jag delar upp mina årsböcker - överraskande - i månader, då blir det liksom ett eller två

textstycken per månad. Ibland fler, beroende på vad som hänt den månaden. 

Det är inte som en dagbok, utan mer som en slags påminnelse om händelser både 

inom familjen bara, men också mer globalt. 

Alltså kan jag under samma månad skriva om längtan till våren, och vad jag tänkt 

göra i trädgården detta år. Men också skriva om kriget i Ukraina, vad det väcker för känslor. 

För om något år kommer det att vara hjälp för minnet - att minnas. 

Man behöver inte skriva ut allt, bilderna väcker också minnen till livs. 

Jag satsar lite på mina årsböcker. Det har ju blivit några nu redan. 

Tänker att har jag ändå satt såpass mycket tid och energi på att fota och att skriva texter 

till så vill jag att slutresultatet skall vara faktiskt lite lyxigt till och med! 

Jag använder mig av ett företag som heter Blurb. 

Jag har enbart och bara varit nöjd med deras kvalitet och service. 

Man laddar ner ett program som heter "book wright" och väljer där

storlek på boken, papperskvalitet osv osv. 

Jag har testat andra fotoboksproducenter också men denna har varit i 

bästa kvalitet/prisklass för mig. Också det faktum att man kan ha boken

under arbete under hela året (kanske andra också har det?) är för mig en fördel. 

Eftersom mina årsböcker har landat i en egen layout som jag tycker om 

så har jag i programmet fixat till så att jag kan välja min egen layout bara med

ett snabbt klick. För att hitta en för mig fungerande layout så bläddrade jag i 

kokböcker, i inrednings- foto- och trädgårdsböcker för att känna efter hur jag

vill att mina böcker skall se ut. 

Numera har jag mycket sällan mer än tre bilder per sida för att det inte skall bli 

plottrigt. Eftersom jag ändå vill ha en hel del bilder med, så har böckerna en tendens

att bli rätt så tjocka. Men det är också en slags lyx. 

Tjockt papper, många sidor, tyngd i boken. 

För att få den där "riktig bok" känsla så lägger jag också till några tomma

sidor i början och i slutet av boken. 

Det heter kanske försättarblad, har inte helt koll på det, men 

eftersom jag har färgade blad som markerar ny månad, så använder jag tomma

blad med samma färg och så har jag ännu en vit sida där jag upprepar

titeln och mitt namn från pärmen. 

Lite onödigt kanske men ger en genuin känsla åt boken. 

Jag brukar välja ett papper som heter Mohawk Superfine Eggshell, ett papper

som är nästan som ett akvarellpapper, fast med lyster. Jag tycker mer om de dämpade tonerna

som pappret ger åt bilderna. Men vill man ha glansigt så skall man nog också

välja ett lite tjockare papper - det är värt den lilla satsningen. 

Jag gör mina böcker stora, Large Landscape heter modellen, och får lite 

coffee table book-känsla. Jag har gärna mina årsböcker framme så man

får bläddra i dem, nämligen. 

Oj oj...det blev visst ett lite längre inlägg än jag tänkt mig. 

Men jag tycker man gott kan ge sina bilder - och sina nerskrivna tankar -

en liten lyxig förpackning. 

Ha de gott! Jag skall nu invänta den äldre sonen som lovade

ta över i köket och bjuda på en smarrig torsdagsmiddag.

Bara för att januari är lite deprimerande. 

 

VARDAGEN IGÅNG

Skönt med vardag, även om flunsan lagt en del

sordin på hur glättigt och glammigt det varit under nyår 

trettondag. Svettigt och dammigt är kanske närmare sanningen...

Men efter att febern släppt var det fasligt skönt att ta kameran och 

gå ut en sväng i det vackra vintervädret. 

Nära där jag bor nu finns Träskända Gård med en härlig park som

består av en del landskapspark i engelsk stil och en skogsdel. 

Det är en av mina favoritplatser att tassa runt i. 

Den här gången hade jag en kompis med mig som ville bli fotograferad,

då hon behövde porträttbilder till diverse olika ändamål. 

Hon hade tagit med sig sin bedårande vackra hund. En mycket sympatisk 

hund dessutom. Det är förresten intressant, jag som hela mitt vuxna liv

haft hund, har inte det minsta hundfeber efter att min Aida 

tassade till sällare tassemarker för ett och ett halvår sedan. 

Men att fota porträtt, det är inte min grej - jag tycker det är så svårt! 

Inte att fota i sig, för kameran den kan jag ju utan och innan, men att 

liksom få människor att posera. Och gärna posera rätt. 

Jag har aldrig varit någon poserare själv så har inte ens från egna 

erfarenheter något att dela med mig. 

Till all tur är min väninna synnerligen "självgående" så det blev nog 

helt fina bilder ändå. 

Att fota är ju dessutom en slags terapi och aktivt varande 

i stunden för mig. Med kameran över axeln känner jag att jag har 

lättare att stanna upp för att kolla in detaljer, ta en stund att hitta

en komposition som tilltalar. Beundra landskap och detaljer. 

En annan väninna skrev för en tid sedan en artikel om kraftgivande fotografering

som jag översatte till svenska. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, 

innan jag började översätta texten, men förstår det så väl att det finns - och att det behövs. 

Just det där meditativa i att fotografera är otroligt kraftgivande för mig. 

Därför går jag gärna ensam på mina fotoutfärder. 

Eller med någon annan fotograf, för det är lätt hänt att jag försvinner in i någon 

slags fotodimma och märker knappt sällskapet. 

Vilket jag ju förstår att kan vara smått störande, om någon tänkt sällskapa med mig. 

En annan fotograf förstår bättre. 

Kanske det är därför jag aldrig riktigt känt porträttfotograferandet som min grej. 

Är gärna social då jag inte har kameran med, men att kombinera kamera och

socialt babbel är utmanande och inget som kommer naturligt för mig.  

Kanske jag borde ha en poseringskunnig assistens som skulle babbla med

personen som skall bli fotad, medan jag bara kunde knäppa bilder ;). 

FINNO FÅGELBASSÄNGER

"I begynnelsen fanns en å, en vik och en köping..."

Så börjar berättelsen om Finno fågelbassängerna. Köpingen var Esbo, viken Finnoviken och ån Finnå. Så småningom blev Esbo en växande stad och staden behövde ett vattenreningsverk som placerades intill Finnoviken som upplevdes som ett område som man ändå inte kunde använda till något annat. Som en följd av grävningarna uppstod bassänger som till en början användes som vattenfiltrering, numera bara som buffert vid kraftiga regn. I ett senare skede började man också hämta hit jordmassor från olika delar av Esbo då staden byggdes ut. Det här ledde till att området fick en speciell flora då rötter och frön från olika växtplatser började gro här på en och samma område.

 

På vårarna och vid kraftigare regn så svämmar ån över och täcker delar av åkrarna vilket lockar en hel del vadare till platsen. 

De vattenfyllda bassängerna, som alltså ser ut som små tjärnar med kraftig vass-växtlighet är ett eldorado för olika and-fåglar som både pausar här under vårflytten, men också häckar på området. 

Runt området går en promenadstig som i iallafall under tidig vår ger möjlighet till att följa fåglarnas liv på nära håll. När vassen börjat växa kan man kliva upp i de två fågelskådartornen som byggts på området för att se fåglarna bättre. 

En perfekt område om man är intresserad av fåglar och annars också som en lagom liten promenad bara. 

Smolket i ögat hos mig, och förmodligen de flesta andra, är det erbarmligt fula kraftverket som man byggt mellan dessa fågelbassänger och havet. Men allt kan man ju inte få...

Och man kan försöka undvika att se det (ville är totalt omöjligt), men man behöver ju inte rikta kameran mot det...heh. 

Gäller att njuta av att fåglarna verkar trivas här, och att de tycks släppa oss skådare rätt nära. 

Området ligger inte så långt ifrån  där jag bor så kommer säkert att ta detta som ett utflyktsmål lite nu och då så här under våren. Än var det bara gräsänder som bildat par, en och annan knipa simmade i det strömma vattnet. Själva bassängerna, eller minisjöarna som jag hellre vill kalla dem,  hade ännu ett istäcke på sig. Det mesta i naturen var lite så där i brun-beage toner, men på sitt sätt väldigt vilsamt. 

NATUREN MÅ MAN MÖTA ENSAM

 De senaste två åren har jag inte haft något riktigt stort fotoprojekt på gång. Inte sedan min bok om skogen blev klar i slutet av 2019 så har jag haft några projekt större än diverse fotouppdrag och artiklar till diverse tidningar. Men inget sådant som spänner över tid. 

Efter boken var det ganska tomt i den kreativa kistan. Mycket vardagliga grejer kom in i bilden som tog mer tid och fokus från det kreativa. En tid var jag ganska nöjd med att bara vardagsfota, hit till bloggen, till min årliga familjebok, till fejan och Instagram. Men redan tidigare i höstas kände jag att det skulle vara läge för ett större helhetsprojekt, få något som spänner över tid att bita i. 

Nyåret som närmar sig väcker alltid lust till rensning. Hör kanske inte till dem som varje januari börjar "ett nytt liv", men en viss nystart blir det ju ändå. Och att ge mig själv mer tid ute i naturen - ensam - är något jag tänker ge mig själv. Njuter så otroligt varje gång jag fått iväg mig själv och min kamera på en upptäcktsfärd i naturen. 

Att möta naturen ensam är en slags terapi och retreat som är svårslaget. 

Givetvis är det skoj också att åka med en grupp eller med en kompis på fotoutfärd, men de mest meditativa stunderna - och de mest kära bilderna - föds i ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men det är. Kanske därför också skogen varit mig ett så kärt foto-objekt. För där rör jag mig oftast ensam, där möter jag naturen - ensam. 

Bilden är något missvisande. Den är inte tagen i skogen, utan från min balkong under en kafferast i jobbet för någon dag sedan då det ännu var frost och kallt. Vacker vinter. 

FINFINA SEPTEMBER

 Det är nu en gång för alla min favoritmånad. Kunde gärna för mig ha dubbelt mer dagar än andra månader. Februari till exempel kunde ge sina dagar till september. 

September så här långt, har också varit rätt så fyllt med en massa to-do:s. Veckan som gått har varit riktigt rejält späckad med arbetsrelaterat och det har blivit rejält långa arbetsdagar. Jag har ju ett vanligt 8-16- jobb men så freelance-jobbar jag nu och då med annat. Och när det blir mer sådana jobb, då får man töja på timmarna. 

Kom ut till stugan sent omsider och mörkret började krypa intill stugknutarna. Så här på höstarna när man är fler i stugan så märker man hur otroligt liten den är och hur trångt det blir när allt utrymme som finns att vara och umgås därute tas bort. Hade förra weekenden en kär väninna på besök i stugan och det var med nöd och näppe - och lite finsk sisu - vi satt ute på "glasverandan". Då var vädret disigt, dimmigt och fukten kröp in överallt. Nu är det högtryck, men överraskande kallt, under 10 grader. 

Gubben har redan krupit till sängs. Den kalla natten till trots sover han ännu gärna ute (vi har en superskönt utestäng som står under tak, inte så att han sover under en gran eller nåt...)

Vi är ju båda sådana som älskar att sova när det är mycket syre - och gärna kallt, inte bara svalt. Kallt. Men bekvämt är inte fel...

I morgon förmiddag skall jag ännu jobba. Skall skicka lite beställda fotografier till en kund och så skall jag fota några foton till en annan. Men sedan efter lunch i morgon tar jag helg. Skall förbereda stugan för vintern. Och som jag älskar dessa höstsysslor. De är så meditativa på sitt sätt. 

Jag kommer nog att komma ut till stugan ännu i höst - har en hel del jobb kvar med det som skall bli någon slags trädgård nästa vår - men det där somriga skall stängas ner. Krukor tömmas på växter, utemöbler tas in under tak, ta hem sängkläder för tvätt inför en ny vår, Långsamma sysslor. Inbäddande handlingar. 

Höststäda, eller vinterförbereda, en stuga är en långsam, nästan meditativ, syssla. När man vet att man ännu kommer att komma ut till stugan så blir det inte så radikalt rakt av som om man hade en stuga på en ö som man vet att man återser först nästa vår när isarna släppt. 

Men så här års är nog vägen till stugan som allra vackrast. Det kommer man inte ifrån! 

LITE FÅGELPERSPEKTIV

För några år sedan när jag hade lite för mycket av allt i mitt liv som stressade mig mer än jag riktigt klarade av så minns jag hur jag en vinterlördag satte mig ute i trädgården, lite i skymundan, på ett varmt fårskinn och med en termos med hett kaffe intill. Och så min kamera förstås! 

Och jag fotade talgoxar och blåmesar som besökte fågelbrädet. 

Inget spektakulärt alls, men när man väntar på att få ens allra bästa bild, då kan man inte tänka på annat. Under många år yogade jag relativt flitigt, men även där kunde tankarna vandra in på sådant som stressade upp mig, men med att fota fåglar kunde inte ens min hjärna på högvarv fokusera på annat än där och nu. 

Tålamod. 

Lite av en bristvara i vår värld idag, även om jag tror (och hoppas) att människan blir klokare. Eller vad vet jag? Kanske är det ännu fortare, ännu snabbare, ännu mer som gäller även om jag funnit mitt tålamod. 

När jag skrev mitt slutarbete i naturfotografi så skrev jag att det inte är den bästa kamerautrustningen, inte den häftigaste platsen, inte den dyraste resan som gör en till en naturfotograf. Det är förmågan att vara tålmodig som gör det. Det kommer först. Sedan allt det andra. 

En bra kamerautrustning hjälper helt klart till, men utan tålamod är även det bortkastade pengar. 

På söndagen, då det (igen) var så där varmt så satt jag och åt min frukost ute på terrassen. I ögonvrån såg jag, eller trodde att jag såg, en fågelunge hoppa ut ur fågelholken där svartvita flugsnapparna outtröttligt matat sina ungar. Var det så dags? 

Eftersom jag ändå tänkt tillbringa dagen med att läsa en bok i skuggan så flyttade jag bara stolen så jag hade uppsikt över holken - och kameran till hands.

När fågelungarna börjar bli redo för att flyga ut ur boet så börjar föräldrarna allt mer sällan mata sina ungar. Bara för att locka ut dem. Lite sådär som vi drar in på veckopengen om ungen inte skaffar sig ett sommarjobb. 

Efter ett tag tittade den andra ungen ut. Tittade ut, och så in tillbaka och så tittade ut igen. Nyfiken, men boets trygghet lockade ändå mer.

Tills den fick båda fötterna stadigt på hålkanten och kikade ner och tänkte nog: 

- Shit!!!! Det var högt uppe det här!!! 

Och så in tillbaka i holken igen. 

Nyt försök om en stund. 

Då blev ungen sittande ett bra tag i öppningen - som om den njöt av utsikten och verkligen inte hade bråttom någonstans. 

Det är här en fotografs tålamod prövas. 

Man VET ju att ungen precis kan flyga ut ur boet vilken sekund som helst och då går det fort och man måste vara beredd med kameran om man vill ha en bild. Eller också om man bara vill njuta av att följa med att uppleva fågelungar hoppa/flyga ur boet. Då skall man stanna kvar och inte gå in och koka kaffe...

Men den här ungen tog all tid i världen på sig.

Tills något syskon inne i holken blev less på det hela och helt sonika knuffade till ungen i öppningen så att den nästan trillade ut! 

Det blev en stunds flaxande med en vinge utanför holken och lite skrämsel i blick. 

Tills plötsligt den andra vingen också var ute och det liksom inte fanns någon återvändo mer! 

Ni vet alla den känslan när man tar sats från bryggan och är i luften och VET att vattnet kommer att vara skitkallt men man kan inte återvända. Eller när man just skall åka utför en slalombacke som är lite väl brant för att det skall vara helt bekvämt. Eller när man skall föda och man bara skulle vilja backa en nio månader sådär...

(Det där sista för att jag just chattade med min kompis som nog skall bli farmor i natt...)

Och så plötsligt SKER DET! 

Hoppet, skuttet ut i det okända. En slags andra förlossning. 

Tänk att bara lita på att vingarna bär, även om de är allt annat än helt utvecklade och fungerar bäst som fallskärmar och till små kvicka flaxande från gren till gren. 

Den här ungen landade på en gren precis nedanför holken. De följande som hoppade/flög ut ur boet under de påföljande timmarna flaxade lite till höger, lite till vänster för att landa i en tall ett stycke ifrån eller i en en alldeles intill. 

Det var intressant att konstatera att då den första ungen hoppade ur boet så slutade honan nästan helt med att mata de ungar som var kvar i holken, det fick hanen ta hand om. 

Från det att den första ungen vid åtta snåret på morgonen lämnade boet till att den sista gjorde det hade det gått nästan åtta timmar. Och sju ungar sammanlagt fick den här flugsnapparfamiljen ut ur holken i år. 

Flugsnapparna må vara bland de vanligaste av alla fåglar, liksom talgoxar, men när man får och kan följa med dem så där lite nära inpå. 

Då blir det till ett magiskt skådespel och en alldeles unik upplevelse.