nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

SÅ VÅR, SÅ VÅR...



…åh jag måste snabbt ta tillbaka det där med grådaskighet.
Solen, ni vet den där varma planeten som både lyser och värmer, har 
visat sig! 
Det där klotet som får nästan utvissnade tulpaner att bli vackra och humöret
att åka upp-upp-upp.

Sådde årets första frön.

En väninna hade smugglat hem några frön till en
g i g a n t -tomat från solkusten.
Få se vad det blir…

Eftersom jag inte ännu är så där sprittande rörlig av mig, så tar man vad man har
och slänger en ostkupa på krukan. Det får agera "växthus"…
Bläddrade i boken Franske Fornimmelser, den har redan några år på nacken,
men den bara är så vacker, så inspirerande, att jag undrar om den
inte håller på att bli en klassiker.
Hos mig åtminstone.

Jag tröttnar liksom inte på den sortens vackerhet som finns där.


Det första steget mot vår har tagits.
Idag borde jag också ha tagit mitt första steg på kursen jag planerat gå
nu under våren.
Men det gick…liksom inte. 
Att sitta är fortfarande inte min grej. 
Till all tur har jag en kompis på samma kurs som får hålla mig up-to-date,
tills jag klarar av att krypa ner i en skolbänk.
Det skall väl gå det med, vid något skede...

Idag var det ändå sol, det var lite vår…och det är inte ens mars än!

*

Jag vet att vintern kommer ännu att lugga till några gånger innan
det blir vår så där på riktigt, men ååååh, vad underbart det var att bli
matad med sol och förväntan.
Och längtan.

Och så jag längtar!



DE FÖRSTA FLYTTFÅGLARNA...



 …har anlänt läser jag i någon tidning. 
Blåmesarna flyger in och ut i holken i silverpilen, den mitt på gården.
Och det kvittras och hålls på i buskarna.
Själv har jag inte sett tillstymmelsen av en flyttfågel än, men å andra sidan har två
veckor av inomhusvistelse bakom mig, så det är ju inte så underligt…

Igår vågade jag mig ändå på att sätta mig i en bil (just den biten har varit kämpigast, att sitta)
och åka iväg för att hämta hem lillungen som varit på skriftskolläger hela sportlovet.
Nappade kameran med, så jag kunde med lämpliga mellanrum ropa STOPP! och STANNA! till
särbon som agerade chaufför, ifall något intressant skulle dyka upp.
Det gjorde det inte.
Vädret var milt sagt grått och sikten absolut noll.
Plötsligt inser jag att det är en point med färger som gult och rött där det är meningen att man
skall lägga märke till något. Det funkar tydligen.

Det är inte mycket till is kvar. Den kom snabbt - när den då äntligen kom - och tydligen kommer
den att försvinna lika fort igen. Även om "min" vik ännu är isbelagd så såg jag flera platser där
det är lite strömt där vågorna guppade glatt.

Flyttfåglar och vågskvalp - det är ju nästan så man får lite vårkänslor…nästan.
Några små, rätt svaga. Men ändå.

Lite svårt har man att föreställa sig blått glitter och solvarma klippor, klarblå himmel och
klart solsken. Men vi är ju på rätt väg, eller hur.
Värre än så här kan det ju inte bli?

Himmel, hav och jord har gått ihop till ett gråtäcke som tynger som
tusen duntäcken. 

Jag vet att det är så här varje år. Just som jag tror att jag inte kommer att stå
ut en endaste stund grådaskslaskvinter eller isandekylasomkryperinimärgen till, så
dyker det upp småsmå korn av hopp om vår.

Man måste uppleva en vinter här i Norden för att verkligen
uppskatta våren. Det tror jag.
Man blir ju helt fjantig av pyttepyttesmå tecken som knappast ens
kan tolkas som vår tecken.
Tänk att man skall bli så svältfödd - varje år!


Som gräddan på moset och smörklick i gröten
visade sig Hennes Majestät Solen mellan tallstammarna precis en
liten stund innan den kröp tillbaka bakom gråtäcket.

Det behövs så lite…så lite, så lite.
För att inge hopp åt en på solljus svältfödd stackare som jag…

Länge leve våren - alltid lika välkommen, desto tidigare, desto bättre.

Basta!


OS...

...i vanliga fall skulle OS gå mig rätt obemärkt förbi. 
Håhåjajaaa...
Visst jag skulle säkert se på de grenar som det skulle finnas 
medaljhopp i - och naturligtvis ishockey. Men till och
med det skulle förmodligen ske med vänstra handen, eller ögat då.
Och jag skulle förmodligen syssla med något annat vid sidan om.

Nå, i år är det ju lite annorlunda. 
Eftersom min favoritställning just nu är att ligga på golvet med benen på soffbordet i 
90 graders vinkel och det begränsar ju onekligen en hel del andra sysslor. 
Kvar finns att glo på TV.
Och det kommer liksom inte så himla mycket annat än OS...
...de senaste dagarna. Eller är det veckor redan?

Så fråga mig, jag har koll på det mesta när det gäller OS.
Eller åtminstone känns det så...

Följer med semifinalen mellan Finland och Sverige som bäst.
Nu kan jag tänka mig att ni får någon form av syn framför er med
mig liggande på rygg, med benen på bordet och en dator i famnen, men si
näe! Jag har nämligen kommit på att strykbrädet är en fantastisk uppfinning
när man behöver ett högt bord som man kan stå och göra saker vid!
(som tips till andra ischias-drabbade).

Men tillbaka till OS i Sotji.


Jag fick en e-post här i veckan med följande foton:


Ja visst sjutton är det jag, någon gång i början av 70-talet, med min pappa
i Sotji. Min mamma jobbade på den tiden på en resebyrå och vi 
hittade oss ibland på de mest märkliga ställen i världen.

Vad jag minns från den resan är de steniga stränderna med miljoner och åter miljoner
vansinnigt vackra och silkeslena stenar. 
En bastant och bister "nyckelpiga"-tant sittande vid varje våning i hotellet som var 
nästan lika skrämmande som de uppstoppade björnar som fanns lite här
och där. Jag var livrädd när jag någon gång behövde fråga efter rumsnyckeln...
Maten var konstig, tror att jag levde på tomater hela resan. De var enorma och sååå goda.

Och jag minns bergen, det var faktiskt väldigt vackert där!

Men nu måste jag nog ta och heja på lejonen lite grann här...annars slutar det ju inte så bra!



KORTA, KORTA STEG...

...och inte så mycket mer.

I morgon blir det två veckor sedan jag åkte på ryggskott.
Det har onekligen varit två långa veckor...
Jag hade först inte tänkt skriva något inlägg om det, men när det liksom är
det som hela huvudet, ja hela kroppen, hela livet fylls av just nu så till den grad 
att andra tankar liksom inte får plats.

Ryggskottet fick min ischiasnerv i kläm. Jag hade ingen aning om att det 
kunde göra så in i vassen ont. Liksom hela tiden.
Smärtan fyller ut alla tomrum. 
När kroppens största nerv är på dåligt humör så känns det.

Till all tur säger alla att det går om, det tröstar.
Det tar bara tid.
Tid som känns lång och utdragen.

Men jag biter ihop, och går och går och går.
Det lättar. 

Och väntar på att det skall finnas plats för andra tankar.
Så småningom. 
Men nu är det korta, korta steg
hos


SLOTT ELLER KOJA...

...nu har jag ju inte vare sig, eller vänta nu, jag har faktiskt en koja.
Och ett hus. Men inget slott.
Kojan, hos oss omdöpt till ateljén, är ett gammalt torp från 1904, eller 
däromkring. Har fått lite olika uppgifter om det. 
Men ett år hit eller dit spelar nog inte så stor roll när det kommer till ett
torp som varit med över 100 år, eller hur?
Tiden går framåt, utvecklingen går framåt, allt går framåt.

Jag skulle gärna stanna i en svunnen tid, för de vackra tingens skull.
Jag är någonstans felkodad när det gäller att uppdatera min smak.
Jag finner rätt få moderna ting vackra - som estetiska. I min smak.
Nå, men det var inte det jag skulle skriva om! Egentligen.

Men med den bakgrunden är det ju inte så konstigt att jag sitter
klistrad som en kardborre vid tv:n när det kommer Downton Abbey.
(Visserligen repris, men jag missade de första delarna och lapar i mig dem nu).

Inte för att jag så mycket bryr mig om alla relationer, utan mest för miljön,
interiören och ja...det är bara så vackert!

Nå, hur som helst, så fastnade jag ändå för en konversation som fördes i
en av de första delarna.

Där är en ung kille, blivande arvtagare till hela härligheten, som har lite
moderna tankar och vill inte bli uppassad av sin butler utan nästan lite fräser till
att det kan väl inte vara ett jobb för en man att klä på en annan man?
Butlern ser mest häpen ut. Att hans jobb inte skulle vara viktigt, eller ens
nödvändigt, han förstår inte.

Ägaren, lord eller något i en stilen, till det stora godset, som killen någon gång skall ärva, 
får höra om det här. 
Han frågar:
"När du övertar det här, säger du då upp köksan, pigan, butlern? De har alla familjer att
ta hand om, vad händer med dem?".

Killen får sig en tankeställare och nästa gång han skall klä upp sig ber han butlern välja
manschettknappar och låter honom till och med hjälpa på med rocken.

Nu vet vi ju, att det var just så som det gick. För vi har facit i hand.
Väldigt få av oss har kvar sin butler, köksa, piga...

Men samtidigt tänker jag att mycket av det som hände då - för hundra år sedan,
händer också idag.
Många, många yrken håller på att försvinna.
Vem förväntar sig att en försäljare, i en klädbutik till exempel, verkligen skall kunna sin
produkt? Eller när har du senast frågat varifrån tröjan du tänkte köpa kommer ifrån?
Eller när har du fått råd om vilken olja du skall ha till din bil på en 
servicestation...vänta nu, service? Det kanske heter bensinautomat med
tillhörande skräpmatskiosk...?

Ute i mitt torp står en vedspis, lika gammal som torpet - and still going strong.
Jag slänger in ett vedträ eller två ibland, men ingen lagar längre mat där.
Den funkar men utnyttjas inte till det den var tänkt för.

Lite som en butler.

Vilka är de yrken vi tar för givet idag att skall finnas kommer att försvinna?
Vilka yrken kommer våra barnbarn att himla med ögonen åt?

Det som skiljer är ändå det att då för hundra år sedan var det adeln och de
högre stånden som fick avstå från sin service.
Idag hamnar vi på alla samhällsklasser att avstå från service.
Det är skillnaden.

Hörde i veckan hur man tänker gå in för personallösa bibliotek.
Jaha, men om jag vill fråga något då?
Aj jo, det finns ju nätet...där finns ju alla svar!

Och visst gör det, man får svar, man sköter saker lämpligt där...

Men ändå...ibland undrar jag om vi vet vart vi är på väg?
Vi avstår inte bara från en butler, vi avstår från så mycket mer!

Ställer mig vid fönstret och glor ut på februariregnet.

Inte ens snö har vi...då vi borde!

Det är intressanta tider vi lever i.
Mycket intressanta.

Alltings rullning kräver tillväxt.
Men ändå borde vi spara.
På våra små slantar, på företagens slantar, på statens slantar, på miljön, på jorden.
Och ändå växa.

Som sagt....mycket intressanta tider!


STANNA UPP...


...ryggskott och ischias har fått mig att stanna upp, så där fysiskt.
Tassar sakta, sakta fram, vilket samtidigt ger utrymme för tankar och funderingar
att ta plats och rusa fram precis så fort de vill.

Det är skönt. Det med tankarna, inte det med ryggen.
Ryggskottet gör att jag tvingas gå ner i varv, också mentalt. 
Jag känner en märklig rastlöshet och ett märkligt lugn.
På en och samma gång.

Företaget jag jobbar på går minsann inte undan för att jag är sjukskriven,
ändå känner jag en olust över det.
Att vara hemma väcker också tankar om en annan sorts tillvaro till liv.

Lägger upp en bild på facebook och skriver:

Det finns bara en framgång - att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt.

Ett citat jag har läst någonstans och som liksom talar till mig.

Tar mig ut i trädgården, haltande, vingklippt.
Fyller på fågelautomaten, det är bara de, fåglarna och jag, alla andra verkar
vara någon annanstans. Vägen är tyst, ingen kör, ingen går.
Känner mig som om jag hamnat utanför på något sätt.
På bara en vecka känns det så. Jag är inte med. På G.
Och jag vet inte om det är skrämmande eller bara hemskt skönt.
Kanske lite av båda.

Ser på spåren som katten gjort på bastutrappan och hur februarisolen lyckats
smälta, smeta ut dem under några fjuttigt ljusa timmar mitt på dagen.
Nu ser jag dem, upplever dem.
Vanligtvis skulle jag inte.

När den sällsynta februarisolen tittar fram och termometern visar plus händer magiska saker på trappan.
Solen smälter snön. Det är nästan lite, lite vår...talgoxar och blåmesar kvittrar och bekräftar.

Jag haltar tillbaka in och ser allt som borde göras, men som inte går att göras nu.
Det känns bakvänt.
Nu när jag har tid kan jag inte göra något, när jag kan göra något - då har jag inte tid.
Går, sakta, sakta till postlådan.
Där finns ett väntat brev. Jag har blivit antagen till en utbildning.
Jaaaaa!!! 
Känner mig glad och förväntansfull och ivrig. Lycklig.
Samtidigt, hur skall allt gå ihop?

Jag har blivit lovad förkortad arbetstid under studierna.
En slags downshifting.

Nu står jag här med pappret i min hand och några förvirrade snöflingor ramlar ner över min
hjässa. För en tid kommer jag att downshifta och göra något helt annat.

Gör jag rätt? Är jag modig eller sprittsprångande galen?

Möts av katten på trappan.
Hennes blick säger;
vad väntar du på? Go for it, girl!

Och jag tror på katten.
Vem skulle inte det?

Katter är kloka, eller hur?


DET DÄR MED LJUSET...



...jag gillar skymningar, när ljuset sakta försvinner och det finns bara en aning kvar, som en svag
röklukt när man blåst ut ett ljus.
Ändå älskar jag ljusets återkomst.
(Bilden ovan är från ifjol, jag är liksom inte riktigt "iform" att fota just nu med den här ryggen...)
Då hade ljuset redan återkommit.
Jag längtar så efter milt väder, en sol som värmer ansiktet.
Fotot med hunden är från mitt första yogapass utomhus i fjol - så jag längtar!!!

Ja...just nu längtar jag efter ett yogapass fast mitt i natten.
Ryggskott och yoga klingar inte nåt vidare ihop, så där på samma dag(ar).

När jag var och fick en spruta så att den akuta smärtan skulle lätta, vilket den
gjorde också, kunde jag inte låta bli att just tala om det här.
Jag som ändå yogar relativt regelbundet, och ändå åkte jag på ryggskott.
Jag vill liksom inte...förstå.

Läkaren, som gav mig mig en spruta (aj) så den akuta smärtan skulle släppa,
vilket den också gjorde, nämnde att ofta kan helt simpel stress
ligga bakom. Stress sätter sig i kroppen och så behövs det inte så
mycket för att *pang* och man åker dit.

Just därför kan jag ibland bli så in i vassen trött på seminarier och annat som 
skall få oss att bara se på den där innersta cirkeln som vi kan påverka.
Inte de där yttre som vi inte kan påverka.
Men när mycket av det som sker i de där yttre cirklarna påverkar oss
i vårt jobb, i våra inre cirklar då går det inte att blunda, att låta bli att tänka.
Och just den biten tror jag sätter sig som stress i många.
Det där som man i och för sig inte kan rå åt, påverka.
Men som påverkar oss och förvandlas till en oformbar stressklump i kroppen.

Vi vill inte, men vi kommer inte heller alltid undan...

tror



AKTIVITET...


...det är snart en vecka sedan snöstormen. Snöstormen om nu inte sen heller var så mycket till 
snöstorm om man jämför hur det var var och varannan dag vintern innan.

Någon var ändå lycklig över snön.

Aktiv hund in action. Ljuvligt att se!

Själv var jag väl måttligt aktiv under veckoslutet, 
njöt som en spinnande katt av en kväll med god mat och de bästa av vänner.
Träffade min bror och hade ett sådant där underbart förtroligt oss-syskon-emellan 
samtal med honom. 
Käkade en ohälsosam lunch med äldre sonen och så var det plötsligt 
liksom bara måndag igen.

Så gick vecka igång...jobb, möten, samtal. Tvätt, dammsugning, kvällspromenader.
Sin gilla gång. Tills torsdagsmorgon då tidsuppfattningen ändrades för min del en hel del.

Jag hade just kastat mig i duschen och skulle sträcka mig efter handduken.
Den hade fallit ner på golvet så jag sträckte mig lite till och vred på mig lite mer
och böjde ner mig lite mer - och det, just den kombinationen gillade inte min rygg.
Inne i mitt huvud hörde jag något som jag kunde svära på var en explosion
innan allt svartnade och jag faller ner på knä.
Slår knäna i den kakelbeklädda tröskeln, men den smärtan var ingenting
jämfört med vad jag kände i min rygg!

*r y g g s k o t t *

Har upplevt det en gång tidigare i mitt liv. För över 20 år sedan.
Och nu var det dags igen. 
Det behöver inte alls komma oftare än så om jag får uttrycka en stilla önskan.

Lillungen kunde inte låta bli att skratta för så pass komisk måste jag 
ha sett ut där jag står och kramar tvättmaskinen helt sprittis i ett försök att ta mig upp.
Just då rymdes det inte så mycket skratt i mitt ansikte, 
där var alldeles fullt av kallsvett och tårar för det.

Men han hjälper mig att få på mig morgonrocken och rusar iväg till skolbussen.
Kvar blir jag flämtande framåtlutad över en stolrygg och kan varken böja mig
uppåt eller neråt eller någonstans alls.
Just då kände jag mig rätt..hjälplös.

Hunden skuttar förväntansfullt runt mig och katten jamar från köket.
Och jag kan bara...vara...riktigt...stilla.
Skriver ett kort sms till min kollega på jobbet; jag dyker nog inte upp idag...

Sakta, sakta tar jag mig längs väggarna till lådan med diverse plåster och mediciner.
Får i mig ett par burana och börjar invänta att krampen släpper.
Jag väntar och väntar och väntar.
Värken släpper lite, tack vare tabletterna, men krampen håller i.

Kokar mig en kopp kaffe, mitt blöta hår klistrar sig mot kinden 
och kallsvetten får mig att frysa. 
Konstaterar att det är knepigt att dricka kaffe om man är fast i en
ställning där kroppen är framåtböjd i nästan 90 grader. 
Står jag riktigt stilla känns det nästan okej, om det inte vore för ställningen då...

Oändligt sakta tar jag mig över golvet till fåtöljen, inte för att sätta mig utan för att 
hänga över den. Tittar ut på fåglarna och känner att tiden stannat på något sätt.

Skriver på facebook: "Snabb som en hundraåring och vig som ett kassaskåp."

Inser hur snabbt allt ändå kan förändras. 
Nu är ju inte ett ryggskott någon katastrof, det går över.
Och jag får bara leva med att det tar mig tio minuter att gå till postlådan 30 meter bort.

Aktivitet är plötsligt väldigt relativt...