STANNA UPP...

...ryggskott och ischias har fått mig att stanna upp, så där fysiskt.

Tassar sakta, sakta fram, vilket samtidigt ger utrymme för tankar och funderingar

att ta plats och rusa fram precis så fort de vill.

Det är skönt. Det med tankarna, inte det med ryggen.

Ryggskottet gör att jag tvingas gå ner i varv, också mentalt. 

Jag känner en märklig rastlöshet och ett märkligt lugn.

På en och samma gång.

Företaget jag jobbar på går minsann inte undan för att jag är sjukskriven,

ändå känner jag en olust över det.

Att vara hemma väcker också tankar om en annan sorts tillvaro till liv.

Lägger upp en bild på facebook och skriver:

Det finns bara en framgång - att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt.

Ett citat jag har läst någonstans och som liksom talar till mig.

Tar mig ut i trädgården, haltande, vingklippt.

Fyller på fågelautomaten, det är bara de, fåglarna och jag, alla andra verkar

vara någon annanstans. Vägen är tyst, ingen kör, ingen går.

Känner mig som om jag hamnat utanför på något sätt.

På bara en vecka känns det så. Jag är inte med. På G.

Och jag vet inte om det är skrämmande eller bara hemskt skönt.

Kanske lite av båda.

Ser på spåren som katten gjort på bastutrappan och hur februarisolen lyckats

smälta, smeta ut dem under några fjuttigt ljusa timmar mitt på dagen.

Nu ser jag dem, upplever dem.

Vanligtvis skulle jag inte.

När den sällsynta februarisolen tittar fram och termometern visar plus händer magiska saker på trappan.

Solen smälter snön. Det är nästan lite, lite vår...talgoxar och blåmesar kvittrar och bekräftar.

Jag haltar tillbaka in och ser allt som borde göras, men som inte går att göras nu.

Det känns bakvänt.

Nu när jag har tid kan jag inte göra något, när jag kan göra något - då har jag inte tid.

Går, sakta, sakta till postlådan.

Där finns ett väntat brev. Jag har blivit antagen till en utbildning.

Jaaaaa!!! 

Känner mig glad och förväntansfull och ivrig. Lycklig.

Samtidigt, hur skall allt gå ihop?

Jag har blivit lovad förkortad arbetstid under studierna.

En slags downshifting.

Nu står jag här med pappret i min hand och några förvirrade snöflingor ramlar ner över min

hjässa. För en tid kommer jag att downshifta och göra något helt annat.

Gör jag rätt? Är jag modig eller sprittsprångande galen?

Möts av katten på trappan.

Hennes blick säger;

vad väntar du på? Go for it, girl!

Och jag tror på katten.

Vem skulle inte det?

Katter är kloka, eller hur?