Visar inlägg med etikett KYRKOBYN. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett KYRKOBYN. Visa alla inlägg

MEDELTIDEN KOM TILL BYN...


Jag har alltid varit lite svag för medeltiden. Kanske har jag varit en jungfru på något dragit slott, vem vet? Tycker att de "moderna medeltidskläderna" med mycket linne och raka klänningar, de sköna sandalerna, snygga smycken och läderbälten är jättefina. 

Nå men, tillbaka till medeltiden. Eller till platsens historia. 
Medeltida-dagen ordnas alltså i min nuvarande hemby Helsinge. Hembygdsmuséet som ligger precis intill kyrkan var faktiskt min allra första sommararbetsplats. Jag tror jag var 15 då. Jag och min bästis jobbade en sommar (eller var det två?) som museivakter. Hmmm....inte visste vi väl sååå mycket om vad alla museiföremål hade haft för användning. Eller jag hade nog inte, min kompis skulle komma att bli lärare så jag misstänker hon hade bredare kundskap än jag - redan då ;). 

Men platsens historia sträcker sig betydligt längre än då jag sommarjobbade som tonåring. Man skulle kanske inte tro det, men jo, det fanns en tid innan det...

De första fastbosatta invånarna kom till Helsinge på 1100-1200-talet då människor från Sverige bosatte sig längs Vanda å. Helsinge kyrkoby ligger nära stället där Vanda och Kervo åar flyter ihop.
Vid ån fanns - och finns - en fors och en kvarn.

Kyrkobyn utvecklades till en knutpunkt för land- och vattentrafik. Landsvägen Åbo-Viborg, också känd som Kungsvägen, samt vägen till Tavastehus korsade byn. Kyrkan blev klar 1460 och byn fick sitt nuvarande namn några årtionden senare. 

Helsinge kyrkoby var den största byn i mellersta Nyland fram till att Helsingfors grundades 1550 (av Gustav Vasa, btw) för att fungera som en rival till hansastaden Reval, idag känd som Tallinn. Inte ens grundandet av staden Helsingfors minskade Helsinge kyrkobys centrala ställning.  Staden Helsingfors växte inte i önskad takt, trots att borgare från både Borgå, Ekenäs, Raumo och Ulvsby beordrades att flytta till den nya staden. År 1561 erövrade svenskarna norra Estland och Reval i samma veva, så Helsingfors betydelse minskade ytterligare. 

Först på 1860-talet då järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus öppnades så hamnade Helsinge kyrkoby utanför färdrutterna och andra byar i omnejden tog över som växtcentrum, tex Malm och Dickursby. På sitt sätt kan man tycka att det kanhända var bra, för här i byn har tiden stannat upp på ett bra sätt.
Byn har inte vuxit, men den är synnerligen levande och aktiv och trots att den är inklämd mellan motorvägar och andra stora motorleder och bara ett stenkast från Helsingfors-Vanda flygfältet är den en av de bäst bevarade kyrkbyarna i Nyland.

Det är till att vara stolt över det! 



Nå väl, tillbaka till marknaden. Vad jag vet är det andra året som man ordnar den här och det var riktigt fint, skall jag säga. Alla världens lakrits-och dammsugspåsförsäljare lyste med sin frånvaro. 
Allt det mesta var estetiskt och genuint. 
Endel saker var till och med riktigt äkta som denna kanon, Långa Barbara, tillhörande Paksun Katariinan Tykkisisarkunta (The Fat Catherine Sisterhood of Cannoniers)
Läs mer om kanonerna Långa Barbara och Tjocka Katarina HÄR . 


När man laddat kanonen med laddning och kulor (fast just det sistnämnda lämnades dock borta idag...som tur var) så var det dags att hälla i lite krut för att få det att smälla av.

Inget kabooommmmm utan eld. 





Och så small det av. Tvivlar på att de som skötte kanonerna på medeltiden hade något alls till hörsel kvar när de blev gamla. Fast kanske de inte blev så gamla - att ladda kanoner var inte det mest säkra av saker man kunde göra. 


Som sagt så lyste allt plastigt i marknadsväg med sin frånvaro, det var fina hantverkare i linjen; 
linne, ull, metall, läder, trä, stickat, garn som onekligen gjorde sitt till att stämningen kändes riktigt genuin. 


För barnen hade man en egen pysselverkstad i den gamla bagarstugan, dock gick jag inte in och kikade vad allt de gjorde men utanför fanns korgar med kottar och pinnar och där satt en massa nöjda barn och byggde kossor och hästar av kottar. Så där som man alltid gjort. 
Hedenhös-Lego! Många av de barn jag såg var också utklädda i medeltidskläder. 



Man fick testa på att skjuta med pilbåge, köpa ekologiskt mjöl, och gott bröd, läsbart om medeltiden, både historiska och fiktiva berättelser. Fina hantverk! 
Leksakssvärd med spjut av läder - så snygga! Hade jag haft ungar i den åldern hade jag köpt dem bums! 




Mat fanns allt mellan grönsaksgrytor, muikkor och pyttipanna, stekta plättar som serverades på pärtspån till helstekt gris.
Fantastiskt vackra lyktor av taggtråd och gamla kakformar.
Hade jag inte redan lite bestämt mig för att ha ett utrensningstalko i höst framom att skaffa nytt (om än gammalt, men ja...) så hade en, eller två av dessa fått flytta hem till mig.
Otacksamt att ha en utrensare som potentiell kund, jag vet. Men ruskigt fina i sin ruffighet, det var de! 



Ja och så den helstekta gödgrisen då - rätt medeltidsanda...

Fast faktum lär väl vara den att det nog inte åts så mycket kött på den tiden, det var festmat för de flesta. Det var nog mest säd av olika slag, grötar, vällingar, bröd som höll hungern borta. Och grönsaker och fisk, beroende på var man bodde. 

Och så öl - förstås. 
Röyh...

I VÄXTHUSET...


...och lite utanför.

Jag skulle prata strunt om jag skulle kalla mig en odlare, eller ens en hobbyodlare.

Numera odlar jag verkligen med vänstra handen - om ens det - och 
resultatet är väl därefter...

På stugan har dillen jag sådde i våras orkat ta sig 7 cm ovan, inte havet, utan markytan. Visserligen var fröna överåriga och visserligen har jag inte vattnat odligen där en endaste gång, naturen har fått sköta den biten. Den har inte skött sig speciellt väl. Inte just på den fronten. 
Och när vi nu går in på det, så har ju värmefronten inte skötts speciellt seriöst den heller...




Nå väl. Här hemma är läget och förutsättningarna lite samma. Det som klarar sig det klarar sig. 
För att vara ärlig så är det rätt skönt att inte ha några större krav på sig som odlare. Blir det 
något så är det bara bonus. Lite så.

Squashen mår bra i sin lådda. Blommar och har sig. Salladen (som jag glömt skörda i tid) håller på att strypas, likaså gräslöken som egentligen bara är en redan en gång nedklippt "butiksgräslök". 
Den fick en andra chans av liv, och den tog det. 

Agapanthusen, afrikas-blå-lilja som jag lärt mig att den heter, har blommar fint i år! Och länge! 
Men nu är det fröställningar på gång. I höst kan jag bjuda på frön - hojta till den som vill ha! 


Från växthusets ständigt öppna fönster skymtar man jättebalsaminen, det där eländiga ogräset som på sitt sätt ändå är rätt fint. Just här har det hållit sig och inte spridit på sig. Framåt klipps gräset så alla små plantor mejas ner av gräsklipparen och bakåt samt åt sidorna finns så mycket växtlighet att där är såpass mörkt att fröna inte gror. 

Håller ständigt öga på att den inte sprider sig. Än så länge får de stanna på denna lilla plätt. 
Där har den varit i åratal. Bara de hålls där, så. 


Ingen egen ätbar tomat än inte!

Men skam den som ger sig...vi kämpar på. 





I övrigt är det inte så mycket i odlingsväg. 
Lite örter, och ja...det var det.

Sidenklematisen har tagit sig i år. Den planterades senaste sommar och får nu kasta sig hejvilt längs
glasrutorna i växthuset. 
Och Mårbackorna får mysa i värmen bakom glasrutorna.




Utanför hade flugsnapparen påbörjat bobygget, men något har hänt.
Detta lilla hem hittades övergivet. Äggen var kalla och ingen snappare rörde sig i närheten på
flera dagar. 

Men det är så livet är - alltid kan inte allting lyckas. 





NYSNÖ...


Utanför fönstret faller snöflingor sakta mot marken.
Jag välkomnar nysnön - för ljusets skull.
Det är magiskt, hur nysnön lyckas ljusa upp. Bara någon centimeter snö.
På marken, på trädens grenar, på trädgårdssoffans slitna ribbor.
Det är skillnad. Det är magiskt. 

Som barn gick jag alltid ut och lekte då det snöat.
Jag gillade nog det nästan overkliga ljuset som kom med nysnön redan då.




I natt gick jag ut för att försöka luska reda på 
fågelljudet som jag redan hört ett par nätter.

Trots nysnöns ljus lyckades jag inte lokalisera fågeln. 
Det är kanske en duvhök. Men jag vet inte. Jag bara tror.

Känner att det vänder i min själ nu. 
Nysnöns ljus och nattens ljud väcker mig.
Jag blir lugn och rastlös på en och samma gång.

Vinterns rygg är bruten. Den tanken ger mig ro.
Allt vad skall hinnas med under våren ger mig oron, rastlösheten.




Människan är bra underlig.
Man längtar efter och räds detsamma. 
Ofta är det så. 

*
Jag räds inte nysnön.
Men jag längtar att i morgon få gå ut och
avläsa spåren i snön.

Så mycket händer där ute - medan vi sover.
Och nysnön skvallrar. 
Den är dålig på att bevara de hemligheter som skett i natten.






SJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN


Efter en långfrukost gav jag mig iväg till gravgården för att tända ljus på
gravarna. Både min egen pappa och min svärfar vilar där, och båda
var de med i kriget. 
De var unga män då. 
Som mina pojkar är nu, ungefär.

Oplanerat kom jag till kyrkogården precis då kransnedläggningen 
vid hjältegravarna började. 


Så många unga män som aldrig återkom från kriget.
Så många drömmar som krossades någonstans därute i de finska skogarna.
Så många liv som slutade i en hjältegrav runt om i Finland.

Jag känner en tår rinna ner för min kind - och det är inte den isande kalla vinden
som förorsakar det. 
Jag blir märkligt rörd där jag står, lite avsides och följer med.


En kör och de samlade människorna sjunger 
"Här ligger jorden", solen skiner, det är vackert och lugnt.
Stillsamt och högtidligt.

Jag tar min korg med ljus och fortsätter min 
rutt till släktens gravar och tänder ljusen.



Ibland när jag är på kyrkogården, så brukar jag gå förbi fönstret 
till sakristian bara för att jag tycker så om statyn som står
där i fönstret. 

Stämningen som den förmedlar.
Lugn och högtidlighet.

Passar så bra till den här dagen på något vis.



DEN FINA HELGEN...


Alla helgons dag. 

En av årets vackraste högtider, enligt mig.
Dagen då höst och vinter möts, det levande och det som dött.
Stunden här och nu och minnen av det som en gång var.



Jag går till gravarna och tänder ljus. 
Den första snön har fallit och i år är det ljust.
Snön lyser upp.

Vintern kom hösten till mötes. 


När jag tänt ljus på de minas gravar går jag alltid en sväng 
in till rummet, platsen, stället där man kan tända ljus för någon 
kär begravd på annat håll.

Jag tänder alltid ett extra ljus där.

För dem som jag kanske inte kände, men där jag varit med i sorgen efteråt.

Här möter jag kanske den största av sorger, den efter ens barn.

Här stannar jag och tänker på dem som förlorat sitt barn till
cancern, i trafikolyckor, i självmord. 
Men också barn som aldrig blev. 

Det finns ingen måttstock på sorg. 
Men det är ändå här jag blir mest berörd. 

Bland tankar i detta vackra, vackra ljushav.

Bakom varje ljus finns en berättelse, ett liv, ett öde.
Och ett minne. Någons minne. 

*

- Gråter du, frågar sonen som kommit med mig.
- Jo, det gör jag nog lite. 
Tårar som rinner för skönheten i denna helg.

Och för minnen.




HUR DET SEN GICK...



...med att vara off-line i dagarna tre.

Det gick ju inte speciellt bra alls. 
Först bara "måste" jag ladda upp en bild på Facebook med lilla Aida som 
verkligen förstår sig på det här med fredagsmys. 
Bara hon får andan så kan resten av hunden vara under hur många täcken som helst.
Desto fler, desto bättre...

Så jo, jag skuttade väl in en sväng där på fredagskvällen och bara ja...
...alldeles snabbt bara! 


I morse då?

Ja, alltså jag planerar ju en liten 18-årings middag och hela det köret 
här endera dagen, så jag bara behövde, absolut snabbt bara, checka upp
en grej från ett recept.
Och när jag nu ändå var inne på nätet så kunde jag lika gärna checka upp ett 
par andra saker också.

Ja, men ni hör ju hur det går?!!

Det går inte alls bra. Att vara ouppkopplad.

Jag skulle faktiskt bara svara på ett meddelande på fejan - och det går sååå mycket enklare med
tangentbord än att knäppa på telefonen.
Jag skulle faktiskt bara alldeles snabbt kolla hur lång den där ena 
vandringslänken som jag tänkt ta mig an nästa gång är, planera lite tidtabell och så.

Bara alldeles snabbt.

Och när jag nu är "där inne" så kan jag ju checka nyheterna på samma gång.
Så slipper jag se dem på TV sen...

Ja...

...min tanke var väl fin, men det gick nu så där sen i praktiken.


Bara att inse att man, eller jag åtminstone, i praktiken lever med ena tassen
i den verkliga världen, men minst lika mycket har man den andra tassen i den 
virtuella världens soppa.

Jag har i och för sig inget emot det. Jag gillar det digitala, så det var inte därför jag ville
ha en paus, utan mest var jag nyfiken på vad som skulle få mig att öppna datorn.

(Ja, någonstans kanske jag tvivlade att jag kunde, eller ens ville,  hålla datorn stängd
i tre dygn.)

Men min, synnerligen ovetenskapliga, lilla test gav mig de svaren att de gånger jag valde 
att öppna locket var för att 
a) kolla upp något, som att slå upp i en bok som jag just nu inte råkade ha.
b) vara i kontakt med någon verklig person som frågade mig något och som jag vill svara.
c) att dela med mig av något jag upplevt.



Som denna situation; vid tiden för morgonförmiddagskaffet  hade detta lilla rådjur 
smugit sig in i trädgården för att palla lite äpplen. 

Bilderna knäppte jag genom fönstret för att inte skrämma iväg råd(d)-djuret
och få det att rusa iväg åt fel håll.

Ett stenkast härifrån har vi Finlands största vägkorsning, så ja...just dit vill man
ju inte att något djur skall ta sin flykt.

Djuret tog dock en sundare riktning och skuttade mot tryggare marker 
som finns åt andra hållet från vyn ovan.
Här finns rätt så stora områden med obebyggelse.
Ja, det ordet finns ju inte på riktigt, men området är inte byggt, men inte är det
naturområde heller. Mer som områden som ligger och väntar på...nåt.

Mer hus - förmodligen.

Men än är det igenvuxna åkrar och små skogsgläntor som verkar ge dessa
"vildingar" skydd och livsrum nog.

*

Under sommaren har här funnits en räv med ungar (någonstans). 
Ja, förmodligen var det den som tog Cajander - kråkan, ni minns?

Mårdhundar finns här och fasaner. Till och med en vaktel har slagit
sällskap med fasanerna vilket är skoj.
Så hoade kattugglan i granen här precis utanför ett par kvällar sedan.
Såg den när den lyfte och seglade iväg i mörkret.
Och harar...ekorrar...fast de är nästan urbana var som helst.

Men ja, det finns så mycket mer vilt nära inpå här
än när man bor mer på landet, känns det som.
Fast det är ju som med människor...vi är närmare varann.
Djuren här är också närmare oss. 
Vill det de eller inte.

*

Och lite så tänker jag om det här med att vara uppkopplad också.

Vi behöver vara det - vill vi det eller inte.
Och precis som de vilda djuren här så anpassar vi oss
och det blir det nya vanliga.

Kanske just därför falerade min tre-dagar-utan-dator-test, för att det 
blivit den nya normen. Att det inte är någon medvetet aktiv handling "att gå in på nätet".
För på något sätt är man där hela tiden - kanske via telefonen. 
Att man lyfter på locket till sin dator är inte något mer än att man 
väljer en annan kanal att "vara där".

Som att ta spårvagnen istället för att gå.

Ja. Jag tror inte jag behöver testa detta fler gånger.
Jag både vill, och tycker om att vara på nätet.
Och jag får svar på så många av mina frågor, så enkelt.

Kanske jag nästa gång skall testa på hur mycket tid det skulle ta 
för mig att ta reda på det jag varje dag behöver googla mig fram till på
det sättet man gjorde innan...nätet.

DET kunde bli ett skoj test! 



NORMI ONSDAG...


...så som det är hos mig numera.

Jag har kanske så småningom hittat in i en rytm att vara 
freelance och ha en dag utan projekt alls, 
och så plötsligt en morgon ligger det en hel del i mailboxen som
hoppeliten leder vidare till något intressant.

Jag tror bestämt att jag gillar läget lite.

Bara min trötthet släpper, och det känner jag och 
det vet jag ju att den gör, så tror jag att det här blir
en riktigt, riktigt intressant vår.

Nu vet jag ju inte om det beror på att jag sovit mig genom 
nästan hela januari i sin helhet, eller om det beror på 
att jag på ett helt nytt sätt kan och får och hinner
vara närvarande som gör att jag nu kan känna 
in ljusets återkomst på ett nytt sätt.

Förr satt jag innestängd på mitt kontor de flesta ljusa timmar.
Och gick ut och skottade snö, eller gick ut med hundarna 
när mörkret redan lagt sig över bygden. 

Numera gör jag tvärtom.
Jag går ut när det är ljust och jobbar när mörkret lagt sig.

Och ni tror inte vilken skillnad det är! 
Även om jag, som jag skrev i förra inlägget, släpar på
en sista knorr av trötthetsdrakens monstersvans,
så är det något alldeles nytt på gångs inom mig.

cx 
(katten gick över tangentbordet)
Bara det! 

ikuhjn
(och en gång till, tillbaka).

Det känns plötsligt som om vardagen, 
och alla dess sysslor är lite mer levande och 
så mycket mer närvarande.

Och ljusets återkomst, vet ni!
Nu finns det där, på riktigt,
och inte bara som något som står i kalendern,
och som går att skönja bakom persiennerna på ett kontor.

Det är nog skillnad.
Och jag är både glad och tacksam över
att få möta det i år.
Och en tänker verkligen njuta av nuet.
På riktigt! 


EN TIMME RUNT KYRKAN...

...är min nya rutin.

Jag strävar efter att hinna med rundan varje morgon.
I praktiken vet jag att inte alltid blir så. Men ofta nog.

Jag lämnar trädgården bakom mig och vandrar iväg.


På håll ser hemmet ut så här. 
Måste fotas på vintern, för sommartid ser man knappt huset för alla träd.

Här har huset stått i snart hundra år och sett en hel del utveckling.
Och inveckling för den delen.
Lite beroende på hur man vill se på saken.

Men här har Bokulla stått i snart ett sekel.
I Helsinge kyrkoby. Ett stenkast från kyrkan.

När jag går vidare ett stycke syns Helsinge kyrka över åkrarna. 
Det här är kyrkans "baksida", så vi kommer att runda kyrkan
den vägen.


Går längs med ån. Kervo å, en biflod till Vanda å.
Och precis här är den fortfarande en gränsflod mellan två städer.
På den här sidan är det Vanda, på andra sidan Helsingfors.


Och det kvittar för hararna och räven som i nattens mörker tassar över
isen från en stad till en annan.


Här är inget mindre än huvudstadsregionens lästa byggnad.
Helsinge kyrka, St Lars-kyrka.
Kyrkan är byggt i medlet av 1400-talet och kyrkbyn häromkring
är bland de bäst bevarade kyrkby-miljöer i södra Finland.
Och allt detta ett stenkast från "city-Helsinki".

Att få ta sin morgonpromenad här är onekligen ett privilegium av rang.
Tycker jag.

Halvvägs eller där jag oftast brukar vända och börja tassa hemåt har vi 
den gamla kvarnen vid forsen.
Stilla forsar ån under sitt istäcke.

Tyst är det. Vackert och tyst.

På håll springer en ensam joggare förbi.
Annars är det bara jag och hunden.
(den ena, den äldre är hemma i soffhörnet med sin
glesnande päls som inget är för tio minusgrader)

Jag fascineras nästan som ett litet barn
av den där synen av forsande vatten som rinner ut under isen och strax försvinner 
ner under isen igen.

Får sällskap av en kråka som kommer för att dricka. 

Tänker att så fick jag svar på den frågan.
Var fåglar dricker iskalla vinterdagar.
Om de inte vill äta snö.



Kvarnens stockar, och deras färg, teglens olika nyanser.
Allt det är historia eller om man så vill, en historieberättelse, för den
som vill lyssna och se.
Och ta reda på.

På vägen hemåt är det som att få gå i ett postkort.
De flesta husen i kyrkobyn är från 1700 och 1800-talet.
Och de som är nybyggda håller samma stil.

Här har vi prästgårdens gamla bagarstuga.
Och vet ni...här i den här stugan gick jag i skriftskola
då det begav sig. 
Och nu är jag tillbaka.

Går vidare förbi klockstapeln och tänker att
numera finns det andra torn som tornar sig betydligt 
högre än så.

Må vara att det känns som att vandra i en idyll.
Vilket det  är.

Bara det att storstaden, och dess trafik och brus, finns precis bakom knuten.

Vänder jag om mig 180 grader från kyrkotornet så är detta 
vad jag ser:

Ett helt annat torn. Och en bullervall.

Och bakom vallen inget mindre än Finlands största vägkorsning.

Så...när ni nästa gång flyger till Finland och swoschar med taxi 
längs motorvägar in till centrum och ser bullerväggar från
ert fönster. 
Mycket troligt att det gömmer sig en underbar liten 
historisk pärla till kyrkoby precis där bakom.

Kommer snart till den bekanta porten.
Den ni sett från andra hållet.

Den som inte längre används, men som andas om en tid som varit.


Kommer in på gården och möts av gamla stallet-ladugården.
I tiderna var korna till höger och hästarna till vänster.
Ibland vill jag bara trycka mitt öra mot den kalkade stenväggen
och bara be att den skulle berätta.
Allt! 

Liksom torpet som vi har här.
Som stått här sedan 1700-talet.
Jag skulle så vilja intervjua det.

*

Och det är lite det jag kommer att syssla med
en tid framöver.
Ta reda på, intervjua, forska, gräva, snoka,
fråga, undra, skriva, anteckna, och 
hoppeligen sammanställa det hela till nytta och nöje 
för de efter mig.


Men på det sättet är jag privilegierad att få bo mitt i historien.
Jag fattade det inte när jag var ung.
Desto mer begriper jag det nu.