Efter en långfrukost gav jag mig iväg till gravgården för att tända ljus på
gravarna. Både min egen pappa och min svärfar vilar där, och båda
var de med i kriget.
De var unga män då.
Som mina pojkar är nu, ungefär.
Oplanerat kom jag till kyrkogården precis då kransnedläggningen
vid hjältegravarna började.
Så många unga män som aldrig återkom från kriget.
Så många drömmar som krossades någonstans därute i de finska skogarna.
Så många liv som slutade i en hjältegrav runt om i Finland.
Jag känner en tår rinna ner för min kind - och det är inte den isande kalla vinden
som förorsakar det.
Jag blir märkligt rörd där jag står, lite avsides och följer med.
En kör och de samlade människorna sjunger
"Här ligger jorden", solen skiner, det är vackert och lugnt.
Stillsamt och högtidligt.
Jag tar min korg med ljus och fortsätter min
rutt till släktens gravar och tänder ljusen.
Ibland när jag är på kyrkogården, så brukar jag gå förbi fönstret
till sakristian bara för att jag tycker så om statyn som står
där i fönstret.
Stämningen som den förmedlar.
Lugn och högtidlighet.
Passar så bra till den här dagen på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar