DET FINNS PROJEKT - OCH SÅ FINNS DET EVIGHETSPROJEKT

Det är ganska exakt femton år sedan jag knäppte bilden ovan. 

Av en något blek bröddeg på jäsning. 

Det var i mars 2009 och jag minns inte om jag lade upp bilden 

här på bloggen, eller om jag bara tyckte att det var skoj att fota mat. 

Minns inte ens vad jag planerade, men någon gång då tänkte jag att det skulle

vara skoj att laga en "kokbok" med "mammas favoriter" att ge åt min 

förstfödde som då var på väg ut ur boet. 

Nu är det ju bara att medge att just det projektet verkar vara ett sådant där

evighetsprojekt. Min förstfödde fyller i år 35 år och är i mångt och mycket en 

bra bättre kock än jag. Så lite sent att ha honom som målgrupp för mitt projekt...heh! 

Men tanken på någon slags matbok har inte släppt mig. 

Och under årens lopp har det blivit en ansenlig mängd bilder på mat. 

Fotona från "early days" fyller kanske inte de krav på bildkvalitet som jag har idag, 

men det finns några riktigt fina som jag gärna skulle se i en matbok innehållande

just vår familjs favoriter. 

Antagligen kunde man redan 2009 googla en hel del recept, och i dagens läge

är det väl ganska sällan man faktiskt plockar fram en kokbok? 

Har någon ansenlig meter kokböcker i min bokhylla för att jag älskar att bläddra i dem. 

Vackra kokböcker och vackra trädgårdsböcker kan man inte vara utan! 

Nåjo, nu har jag i alla fall bestämt att ett evighetsprojekt skall bli ett projekt. 

Under det här året skall jag sammanställa en liten mat/kokbok åt familjen. 

Eftersom jag inte lever i den villfarelsen att en "mammas kokbok" skulle bli

speciellt tummad om jag gav sådan till de redan vuxna ungarna, så tänkte jag istället

fokusera på riktigt enkel mat. Sådan som vi ätit och äter då vi är på stugan. 

Det kunde samtidigt bli en liten bok i nostalgi och nostalgimat att bläddra i där på stugan. 

Gick nämligen igenom mitt bildarkiv och kunde konstatera att jag har några hundra

matbilder, endel kan man använda andra inte. Men de är ju inte till någon glädje 

där på en dammig hårdskiva. 

Sedan är det en annan femma att vissa bilder är hur snygga som helst, men 

jag har ingen aning längre vilken soppa det är frågan om, hahaha...

Men på den senaste bilden är det ett bröd som man kan baka utan att ens

ha annat än en skål och en träslev som verktyg. 

Bästa brödet att baka på stugan! Behövs inte ens knådas. 

Sådana recept liksom. I en snygg förpackning mellan två pärmar. 

Det skall bli årets projekt - med en deadline...😉

*

Och vet ni, jag har en arbetsdag kvar och så är det semester för den här tanten.

Hon tänker minsann dra ut till stugan och känna på det där enkla livet, den 

enkla maten. Och dessutom den mycket enkla tillvaron på alla sätt då det fortsättningsvis

är så kallt så vattnet inte kan kopplas. 

DISIGA DAGAR - OCH NÄTTER

Som jag skrev i ett inlägg här tidigare så har husbolaget där vi bor startat

upp med modernisering och uppdatering av våra hus. Det är bra, och kommer

att öka på både det praktiska och det estetiska. För att vara ärlig

så är våra hus fula som stryk, det går inte att förneka. Och en renovering av

fasaden och nya balkonger kanske inte får dem att bli stora skönheter i fortsättningen 

heller, men de blir i alla fall fräschare "fulingar". 

För tillfället arbetar man med att förse oss med jordvärme istället för fjärrvärme. 

Och det är en massa grävande och berg-borrande sex dagar i veckan, från 8 på morgonen

till 18 på kvällen. Så det är onekligen skönt att sent om sider ställa sig på balkongen 

och lyssna på tystnaden över sjön. Hörde, mer än såg, råddjuren gå längs strandlinjen. 

Skaren låter när deras klövar går igenom. Krasch, krasch. 

Ser ljusen på andra sidan sjön. Husen där. 

Till sommaren är de dolda bakom trädens grönska. 

En lugn förort inbäddad i klorofyll. 

Än är isen rätt tjock på sjön. Det känns långt till vår även om det varit plusgrader 

och nederbörden som kommit har varit vatten. På nätterna är det ändå oftast minusgrader. 

Ute på isen sitter det pimpelfiskare. Dem skall man hålla sig på god fot med. 

Dels för att de har koll på det här med isens tjocklek 

och så kan man ibland få med sig en firre. 

Färskare än så här blir nog inte dagens mat. Den mindre fisken på bilden

blev gäddans sista måltid innan den själv blev fångad. 

På den lilla fisken ser man hur otroligt effektiva en gäddas tänder är. 

Nä, nu skall jag sluta babbla här och gå och tillreda en riktig

barndomskassiker - ugnsgädda med äggsås. 

Det ni! 

Ha en skön lördagskväll! 

 

I MORGON BÖRJAR DET

 

Det har blivit tisdagskväll och jag har varit tillsammans med lillungen 

till veterinären med hans katt. Han skulle naturligtvis klarat veterinärbesöket

själv, men jag tror att för en fattig studerande så var det mer mors plånbok som 

spelade roll. Och det bjuder man ju på. Vi har försäkring. 

Utan försäkring är det inte billigt att ha ett sjukt djur. 

Katten kommer att bli bra, men i alla fall ett återbesök kommer det att bli. 

Men vad är det som kommer att börja i morgon? 

Jo, husbolaget där vi bor kommer att inleda en radda med renoveringar och 

förbättringar. Vi skall få jordvärme och elbil-laddningsstolpar. 

För ett par veckor sedan började de borra hålen neråt i marken. Dryga 300 m ner

borrade de. Och eftersom husbolaget är rätt stort blev det många hål. 

I morgon påbörjas arbetet med att koppla dessa hål ihop horisontellt. 

Det kommer att betyda stora grävmaskiner och what not. 

Det är estimerat att ta sex veckor. 

Senare på våren kommer följande firma och klär in hus efter hus

för förnyande av tak, fasad, balkonger och en del av fönstren. 

När vi köpte lägenheten visste vi att detta var på kommande, så det har inte

kommit som en överraskning, men det blir ju mer konkret när det faktist börjar röra

sig en hel del gubbar i gula reflexvästar och med orange hjälmar på huvudet mellan husen. 

Med en viss erfarenhet av renovering och nybyggen under årens lopp är jag mer

än tacksam att bara låta andra fixa och dona. 

Hoppas bara att tidtabellen för då vårt hus är inbäddad i huva sammanfaller

med en sådan tid på året då vi kan mer eller mindre bosätta oss på stugan. 

Skall bli intressant att följa med en sådan här storrenovering på nära håll. 

Vad har nu sedan det här med bilderna att göra? 

Ingenting faktiskt. Bilderna är från söndagens utfärd med min bästa fotokompis. 

Vädret var grått och tråkigt, vilket det lätt är så här när vintern tippar

över mot vår. Soliga dagar är ju fina, men milda varma mulna dagar är 

inte det mest inspirerande fotoväder. Men vi åkte runt och kollade in 

olika forsar i vårt närområde. Det var överraskande hur mycket gamla kvarnar 

vi hittade. Det var mer som att åka runt och kolla så man vet vart man skall återkomma

när både väder och naturen visar lite mer av sin sköna sida. 

Snön smälter med fart nu, så snart, om det inte blir vinter på nytt, kan det faktiskt bli dags att 

ta sig ut till stugan en helg och se hur det ser ut där efter en erbarmligt lång vinter. 

Och fly undan grävskopor och annat bullrigt. 

DET VÅRAS

 

Mer än vanligt har jag lidit av vintertrötthet denna vinter. Känns som om den aldrig skulle ta slut. 

Och så är det ju ändå bara februari än, så helt naturligt att det skall vara vinter än hur jobbigt det

än är för mig på ett personligt plan. 

Därför blev jag så där extra glad när jag igårmorse hörde sångsvanen flyga trumpetande över sjön. 

Sjön som alltså fortfarande är alldeles istäckt. 

Sångsvanens trumpetande är ju så karakteristiskt så har man hört det en gång, 

så vet man det för resten av livet. 

Eftersom jag då legat och dåsat till - det var ändå min sovmorgon - och vaknat till trumpetandet 

så blev jag ändå osäker - kan det verkligen varit en sångsvan så här tidigt på året? 

Eller drömde jag bara ljudet? Var det bara en illusion?

Så jag gick in och kollade på en eminent websida för fågel-bongare som heter Tiira. 

Och där rasslade det in observationer gällande flyttfåglar på inkommande söderifrån. 

Man har de senaste dagarna sett lärkor, tofsvipor, sångsvanar, andra sjöfåglar. 

Det har några dagar nu varit plusgrader och vindarna sydliga och då 

börjar det hända saker i fågelvärlden. Tidigt är det dock! 

Alltid fascinerats av det här med hur flyttfåglarna vet. 

Klart att det varje vårvinter kommer någon opportunist-fågel som vill vara

först till kvarn med livet som insats. Men enligt de rapporter som kommit in

både igår och i dag till Tiira, så är det mängder av fåglar på gång. 

Det ger mig hopp och lyfter lite på mina vintertyngda axlar. 

Det våras så stilla. 

ÅRSTIDER OCH MAT-TRADITIONER

Skall försöka undvika att i detta blogginlägg beskriva hur in i själen trött jag är på vintern. 

Hur februari inte alls är min månad på året, och hur det 

 i g e n

snöar därute och hur lång denna viner varit.

Han jag delar kylskåp med börjar bli lite sliten på mitt klagande. 

För det mesta har han ett tålamod och ett överseende med mig som borde belönas

med någon form av pris, men nu känner jag att han inte riktigt orkar med mina 

februari-tar-vintern-aldrig-slut-klagovisor. 

Tur att det bara är en vecka kvar av denna månad då! Heh. 

Men en av de få glädjeämnen som jag lyckas hitta i min enligt egen utsago 

förfärliga februarimisär är blinier. 

Jag vill ogärna lyfta fram något ryskt i dessa tider, men tänker att det är kanske ändå

inte matens fel att det landet har en fullständigt maktgalen ledare. 

Lite som att välja bort hamburgare om USA får en pånyttvald galenpanna till ledare i nästa val. 

Inte kommer man ju att göra det heller. Maten är oskyldig. 

Och som vi i Finland brukar säga: 

Det enda goda som kommer från Ryssland är sommarvärmen. 

(för så är det meteorologiskt väldigt ofta).

Men skulle vilja tillägga - och blinier. 

De där frasiga boveteplättarna som man serverar med smetana, lökhack

och fisk- eller vege-rom av valfri sort. Lite salt och peppar. Och som är så gott! 

Min februari-tröst-mat. 

Brukar lite variera recept och i år prövade jag på ett riktigt traditionellt sådant. 

Och det var kanske det godaste receptet så sparar det här till 

egen och andras glädje. 

Av smeten blir det ca 12 bliniplättar stekta i blinipanna. 

(blinipannan är lika stor som om man sätter fingertopparna och tumtopparna

mot varann och bildar en cirkel, då är plättarna ganska tjocka och det räcker gott med 1-2/person.

Man kan också steka plättarna i vanlig plättpanna, då blir de tunnare och fler - förstås ;))

Tar inte länge att fixa till blinier, men man behöver tänka på att smeten behöver 

ett dygn på att jäsa för att bli godast. Så lite planering behövs. 

DAG 1 gör man: 

Blandar:

3 dl mjölk

200 g gräddfil

25 g jäst 

3 dl bovetemjöl. 

Man behöver inte värma upp mjölk eller så men jag värmde upp ca 1 dl mjölk

till knappt fingervarmt för att lättare få jästen upplöst. 

I övrigt rörde jag bara ihop allt i en bunke, lade på ett lock och lät smeten stå i kylskåp till följande dag. 

Vi kan kalla det här för en "smetrot". 

DAG 2

Nu behöver man: 

2 tsk salt

3 dl vetemjöl

2 dl öl

2 ägg

Man tar fram "smetroten" i rumsvärme ca en timme innan man planerar att börja 

steka blinierna. Om man har för vana att ha sin öl i kylskåpet så kan man plocka fram den 

nu också så den blir rumsvarm. 

Efter en timme blandar man i salt, vetemjöl och öl. 

Dela på ägg-gulor och äggvitor och blanda i ägg-gulorna. 

Vispa äggvitorna till hårt skum och blanda dessa försiktigt i smeten 

precis innan man börjar steka blinierna. 

Värm blinipannorna och stek plättarna i skirat smör.

Vänd flera gånger för att få en frasig yta. 

Till en rejäl bliniplätt stekt i blinipanna går det åt ca 1 soppslev smet. 

Skall man servera en större mängd så håller man de stekta blinierna varma i ugn. 

Varför skirat smör, kan man undra? 

Eftersom blinierna gärna skall stekas i relativt hög värme så rekommenderar jag att 

man änvänder skirat smör till stekning som ju tål högre värme utan att brännas. 

Och så får man inte så mycket fettstänk heller. 

Man kan köpa skirat smör, men det är faktiskt väldigt lätt att göra det själv också. 

Lägg en bit smör i en kastrull på låg värme och låt det sakta smälta ner. Det skall inte "bubbla". 

På botten bildas då en ljusare "klump" av mjölkprotein. Rör inte om alls. 

Häll sedan försiktigt den skirade, klara smörolja i ett annat kärl. 

"Klumpen" av mjölkprotein kan användas senare i en deg, i en potatismos eller 

var som helst som du vill ha lite smörsmak. 

Man måste ju inte göra den här grejen med smöret, men det blir bättre så, jag lovar! 

Eftersom vi var bara två som avnjöt blinier denna gång så fryste jag ner 

resten av de stekta blinierna. Det går alldeles utmärkt. 

Värm dem i ugn bara och häll över lite smält smör och de är nästan som nystekta. 

*

Den här sortens blinier härstammar från tiden innan Ryssland blev Sovjet, och även då 

bara i de högre samhällsklasserna där man hade personal som kunde stå i köket och 

steka dessa plättar medan herrskapet satt i salen och väntade på maten. 

För de är allra godast som alldeles nystekta, det går inte att förneka. 

Det skall frasa när man skär i plätten men innehållet skall vara mjukt. 

Av tradition åt man dessa plättar just innan fastan, lite som en "ortodox" motsvarighet 

till dagens "lutherska" fastlagsbullar. Fast en salt variant då. 

Men även här sparas det inte på fett...

...man skall ju klara fastan för sjutton! 

Jobbigt det här. Först skall man klara av vintern och framför allt februari, 

och så han man ännu en fastetid framför sig. Puh! 

Tur att man kan lite rucka på dessa "måsten" lite hur man känner för. 

Så är det i alla fall för mig. 

 

STREJKER OCH HISTORIA

Det är många fackföreningar som nu uppmanar till strejk mot regeringens hårda nyp

och ovilja att förhandla med fackförbunden. Vi har under de senaste veckorna 

haft några dagars politiska strejker inom en hel del branscher faktiskt. 

Idag hade jag en ledig torsdag och just idag strejkade bla kollektivtrafiken i 

huvudstadsregionen. Eftersom jag då, som sagt,  hade ledigt och inget inplanerat så erbjöd jag mig 

att köra min äldre grabb (som inte har bil) till jobbet och passade samtidigt på att 

ta kameran på en liten tur i omgivningen nära hans arbetsplats. 

Då landar vi till  Gammelstadsforsen i Helsingfors. Här grundades Helsingfors

av Gustav Vasa 1550, så vi är minsann i den här stadens vagga. 

Har med stort intresse följt med den fina serien på SVTPlay - Historien om Sverige.

Tyvärr är det ganska lite nämnt där om Finland - eller det som ända fram till 1809 var

den östra halvan av Sverige. Överraskas ibland av hur få - både finnar och svenskar - känner

till detta faktum. Vi "tillhörde" aldrig Sverige, vi "var" Sverige tills svenskarna förlorade

den här delen av landet till Ryssland. Nåväl, det är väl därför jag kan få små djävulshorn i pannan

när jag besöker Sverige och får frågan att vad bra jag kan svenska fast jag är från Finland. 

Jo, för att hela min släkt varit svensk-talande sedan hedenhös då vi var en del av Sverige

och råkade nu sedan vara född på fel ort när man förlorade det sk. finska kriget. 

Nåväl...

Här grundades alltså Helsingfors. 

Det var inte under jubel och muntra upprop, det är en sak som är säkert. 

Gustav Vasa ville ha en hamnstad som kunde konkurrera med Reval (nuvarande Tallinn

i Estland) om de tyska köpmännens varor på svensk mark. 

Att Helsingfors grundades just här kom sig av att det här området låg på 

Helsingefors kungsgårds marker. Helsinge var en ort en bit uppströms längs ån. 

Ån som i tiderna hette Helsinge-ån. Numera omdöpt till Vanda å sedan Helsinge socken

blev Vanda köping 1972 och Vanda stad 1974. 

Här kröp det in lite historia, lite utan att jag märkte det. Men det är så med 

historiska platser. Snöar lätt in mig på ja...historia. Och historierna. 

Hur som helst så var det inte helt lätt att locka nya boende hit då i medlet av 1500-talet. 

Åbo var ju den östra land-halvans centrum och här fanns typ ingenting. 

Med hot om våld och vite och ibland direkta mutor fick man borgare från andra orter

att flytta och bosätta sig i den nya staden. Just det här läget var kanske inte det mest

optimala och cirka hundra år senare flyttar man stadens "centrum" till dess nuvarande plats. 

Främst på grund av att det här området ständigt besvärades av översvämningar. 

Både från ån och från havet. Måste ha varit en ganska sunkig tillvaro - då på 1500-talets andra hälft. 

För ca 150 år sedan byggdes en damm samt vattenkraftverk i området. 

Det är de byggnader som finns kvar i omgivningen och i dagens 

läge huserar Tekniska museet där. Det är ändå den där bilden i mitt

huvud om hur man arbetade här under århundraden som jag tjusas av 

i dessa gamla kulturmiljöerna. Att det sedan knappast var speciellt "tjusigt" att jobba 

här alla gånger, det förstår jag också. 

Och knappast njöt de så som jag av de vackra byggnaderna. 

Då var de bara, ja just byggnader. 

Även om jag, 150 år senare, tycker dessa byggnader är så vackra! 

När jag går där och tänker på de ofta dåliga förhållanden som 

arbetarna hade både här och på många andra ställen i 

den allt mer industrialiserande värld de levde i, så slås jag av tanken

att det var tack vare strejker de fick det bättre. Vi fick det bättre.

Så mycket vi i dagens läge ändå har att tacka just arbetarrörelsen. 

De nu pågående strejkerna handlar ju inte om en motsättning mellan

arbetstagare och arbetsgivare utan en protest mot att en regering vägrar 

kompromissa. Och det känns - om man riktigt tänker efter - inte alls bra. 

För i ett land där man inte diskuterar och kompromissar? 

Var är vi då? 

Vill folket verkligen ha en sådan regering? 

Plöjer mig fram genom oplogade vägar (ja, det strejkas här) 

till min bil och låter alla dessa tankar tassa runt i mitt huvud. 

När jag kommer ett stycke bort från trafikbruset vid huvudvägen

börjar jag istället höra sparvarna som tjattrar i buskarna. 

Det låter som om en vår var på antågande. 

Lite försiktigt och trevande, men ändå. 

Och det är ju så här det är. Livet tassar på. 

Från år till år, årtionde till årtionde. Århundrade till århundrade. 

En kort tid kan vi vara här och påverka. Endel mer, de flesta mindre. 

Men det är så att vara människa. Ensam är sällan stark.

Tillsammans är man mer. 

Och tillsammans kan man få förändring. Det har historien påvisat. 

 

VINTERMAT AV EN FUL FISK

Det hade varit kallt rätt länge och jag hade varit sjuk en tid

men var redan på bättringen, men inte så att jag kunde gå till skolan. 

Istället fick jag följa med min mamma till hennes jobb och roa

mig med att stämpla med olika stämplar som fanns där på

kontoret och knåpa ihop långa halsband av gem. 

När vi skulle åka hem valde mamma bussen "åt fel håll", dvs in

mot centrum istället för hemåt strax utanför stan. 

- Vi skall till saluhallen och se om de har fått någon lake redan, sade hon. 

*

När jag igår stack mig in i en fiskbutik fick jag denna flashback till barndomen 

då jag såg de där fula, men ack så goda fiskarna ligga där i disken. 

Så idag blev det laksoppa hos oss. 

Jag minns inte hur den tillreddes då jag var barn, men det minns jag att det

kokades en slags buljong på fiskrenset och att levern stektes i rikligt med smör. 

Nu frågade fiskhandlaren om jag ville ha med huvudet och levern på den 

flådda laken. Tvekade en sekund innan jag nickade - Absolut! 

Mindes att jag i samband med en kurs på Svartå slott ätit en gudomligt god laksoppa

och då fått receptet, vart jag nu hade lagt det...?

Men jag hittade det! Och nu får det landa här på bloggen så att jag hittar det

nästa gång jag blir sugen på laksoppa. För det här blir bara så galet gott! 

Lite pyssel med att fixa till en egen consommé, eller mer rejält - egen fiskbuljong. 

Men det steget är alla gånger värt att ta istället för att ta till fiskbuljongtärningen. 

Så här gör man: 

(Be att de flår laken i butiken för det kräver lite övning och en del styrka 

att få den flådd. Man kan också be att de filear den, men be att få med 

huvud, ryggraden och levern). 

Köp hem en rejäl lake - räcker för 4 pers. 

Eller ta två mindre - den här soppan vill man inte skall ta slut för tidigt! 

Jag valde att filea fisken själv - kunde ha blivit bättre att låta proffsen göra det, 

men det gick. Och i soppan ser ju ingen hur undermåligt jag behärskar fileringskniven...heh! 

Finbitarna, som jag skurit i munsbits stora bitar 

läggs åt sidan i kylskåpet, liksom lak-levern i väntan på själva sopp-kokandet. 

Skölj både levern och fiskrenset väl i kallt vatten. 

Sedan börjar vi med att laga consommén. 

Skala och hacka grovt 1 lök. 

Dela också grovt 1 fänkål. 

Fräs dessa i en kastrull i smör och lägg efter ett par minuter i

fiskhuvudet och ryggraden. Renset liksom. 

Fräs ännu ett par minuter. 

Häll över ca 3 dl vitvin och låt puttra någon minut. 

Häll sedan på kallt vatten så att fisken/grönsakerna täcks helt. 

Ha i några (jag hade i åtta, ish) vitpepparkorn och ett

lagerblad. Låt allt koka upp, sänk sedan värmen och låt sjuda

på låg värme i en timme ungefär. 

Sila bort allt och låt den färdiga consommén stå i sin kastrull tills 

du börjar med själva soppan. Den här smakar inte så mycket än men salta inte

i det här skedet. 

När du är redo att börja tillreda själva soppan så skalar du potatisen

 (hade i 6 normalstora potatisar) 

och skär i skivor eller bitar - smaksak. 

Skala och skär en lök i små bitar. 

Fräs både lök och den råa potatisen i en rejäl klick smör någon minut. 

Häll på ett par dl vitt vin och låt koka en stund innan du häller på 

consommén. Hacka en kruka dill och ha i den också. 

Låt allt koka tills potatisen är mjuk. 

Häll i ca 4 dl grädde och låt koka vidare ännu ca 10 minuter. 

Under tiden kan man börja steka levern i ganska rejält med smör

i en stekpanna så att den får en fin stekyta. Krydda med salt och peppar. 

Sänk värmen och låt levern eftermogna i låg värme så den inte blir torr. 

Jag serverar själva levern skuren i tunna skivor på mörkt bröd, det finns ju 

de som inte känner sig helt bekväma med att äta lever så sätter inte det i soppan. 

Vill man däremot utmana sig själv (eller sina barn) att smaka på lever så är

lak-lever kanske det bästa att börja med! Mycket mild smak och ser mest

ut som hönsfilé. Och har nästan samma konsistens, fast mjukare. Inte så trådigt. 

När soppan kokat ett tag med grädden tillsatt så häller man fisken i. 

Lake tar lite längre tid än andra fiskar att bli klar, men som den torskfisk den är

så håller den ihop bra. Nu smakar man av soppan med salt och vitpeppar. 

Det är just det som gör den här soppan så god att den är så "ren" i smaken. 

Inte en massa kryddblandningar hit och dit. 

Å andra sidan är det väldigt få saker som inte blir goda om det tillreds med

smör och grädde. Den här soppan är som bomull för gommen. 

Lite pyssel, men så värt det! 

Och en alldeles ypperlig rätt när man vill ge den där vintermaten en liten eloge. 

Lake fiskas enligt tradition mest på vintern. Det är en torskfisk som vill leva i 

kalla vatten och därför är bottenlevande största delen av sitt liv. Den är också den

enda torskfisk som lever i sötvatten. Men så här på vintern så stiger den 

upp, nästan till ytan för att leka. Och är därför enklare att fiska än under andra årstider. 

Nu är jag så mätt, så nöjd och har både delat med mig och sparat för mig själv

det godaste receptet på laksoppa jag vet. 

EN KLAPP PÅ AXELN

Jäklar vad man kan få känna sig som den präktigaste husmodern ibland. 

Och då måste man ju få klappa sig själv på axeln lite och hälla upp ett glas vin åt sig. 

Det tycker jag! 

Har under några dagar nu haft ett alldeles fasligt städ-behov. Så där som förr, då 

innan klimakteriet, när hormonerna satt igång och ens reptilhjärna sade åt en att 

börja boa och ha sig - denna månad igen. 

Nu händer det här ju inte så regelbundet och per automatik numera så 

när den där städivern och ordningsglöden kickar in är det bara att 

utnyttja det - gudarna vet när det händer nästa gång. 

Det började redan i veckan på jobbet då jag rensade upp bland all mappar 

på min dator och fixade till ett rent arkiv inför det nya arbetsåret. 

Det är rentav barnsligt skönt att få det rensat på hårdskivan. 

Hemma då? 

Nu är det ju inte några större stordåd som jag åstadkommit, det måste medges, 

men jäklar vad skönt det är att få kyl och frys, skafferi och alla matlager 

rensade och checkade så det inte ligger en massa överårigt och dräller i skåpen. 

Vi lever i oroliga tider, och myndigheterna uppmanar att man skall ha

ett "nödförråd" så man klarar sig i 72 timmar om nåt skulle hända. Man får ju hoppas

att det aldrig börjar regna bomber i nacken på en - bara tanken känns absurd! 

Men det finns onekligen en del annat som talar för att ha lite extra i skafferiet. 

Det kan vara snöyra - som nu - eller så kan det vara sträng kyla - som det varit

här och tex frös mina bildörrar fast. Och även om jag nu bara har någon 

kilometer till matbutiken så är en sådan promenad i -20 °C inget jag direkt 

ser fram emot. Eller så kan man bli sjuk. Bara en rejäl influensa eller magsjuka

och tanken på att behöva lämna hemmet är inte direkt lockande. 

Okej, vid det sistnämnda är kanske inte mat heller det första man tänker på. 

Till min glädje fanns det inte mycket som direkt måste slängas. Lite torkade

örter som jag inte ens kunde dofta mig till vad det var, än mindre att de skulle till-

föra något till maträtten om jag skulle använda dem. 

Lite linser vars bäst före datum var - krhmmm - länge sedan. 

Även om jag inte är nitisk med det där bäst före-datumet så har även jag mina gränser. 

Har en del mjöl som bör användas upp asap. Jag är en sådan där som blir ivrig

brödbakare en tid. Sedan svalnar intresset, och jag har kanske hunnit bunkra upp lite

väl mycket mjöl. Så ja, det blir att baka här snarast. Inser jag. 

Uppenbarligen verkar jag vara glad i att köpa hem olivoljor. I fina flaskor. 

Men sååå mycket olivolja går det inte åt hos oss. Tyvärr blev det att kassera ett

par halva flaskor av dyrgripen. De doftade inte speciellt dyrt längre, om man säger så. 

Men summasummarum så blev det inte så mycket som hamnade i soporna. 

Vilket ju är bra, för vem vill egentligen slänga mat? Ingen. 

Men nu är matförråden uppdaterade och städade och det känns så 

himla präktigt och skönt! 

Skål! 

 

VINTERBAD

 

Här var vi bor nu finns det möjlighet att bada vid husbolagets vedeldade bastu 

varje måndagkväll. Männen mellan 18-20 och kvinnorna mellan 20-22. 

På sommaren är turerna tvärtom. 

Övriga dagar kan man boka strandbastun när man vill. 

Men nu på vintern är det så här. Och från bastun kan man direkt 

från terrassen gå ner i en vak - om man vill. 

Så finne jag är så är jag inte hemskt förtjust i vare sig bastu eller vinterbad i vak. 

Basta gör jag gärna på stugan, men för mig är det en ritual jag gärna gör 

för mig själv (eller med gubben). Så har det alltid varit för mig. Redan som barn så

ville jag helst basta när alla andra var klara och bastun inte längre var så där tokhet. 

Allra mest älskar jag att basta ensam. Elda bastun ensam där på stugan medan

jag glor ut över havet och bara låter tankarna irra. Så skönt för själen. 

Nu är det ju inte fasligt synd om mig om jag inte kan elda stugbastun under vinter-

halvåret eller har lust att delta i husbolagets gemensamma bastukvällar. 

Gubben tassar gärna iväg genom snöyra och köld för att träffa våra grannar och babbla 

dittan och datten på laven, ta sig ett iskallt dopp, en öl och ibland en grillad  korv. 

Vad gör jag i stället då? 

Jo, lägger på min favoritmusik, tappar upp ett varmt bad och droppar i bubbel av min favoritdoft. 

Lägger mig i badet och bara  n j u u u u u t e r. 

Slappnar av i varenda cell i min kropp, smörjer in mig med väldoftande kräm. 

Ger håret lite extra olja så här på vintern för att undvika att jag skall se ut som 

en angorakatt som kommit åt eluttaget...

En av orsakerna att jag föll pladask för den här lägenheten var badrummet. 

Och badkaret. Älskar badkar! 

Nu är det inte så att jag fyller badkaret varje vecka - något i det där att man inte 

skall slösa på vatten ligger i ryggmärgen, men en kall vinterkväll som denna kräver

sitt varma bad. Lite känsla av lyx. För en som inte badar bastu. 

*

I  övrigt har jag av någon orsak börjar reflektera över de saker här hemma som hängt med 

i åratal, i årtionden faktiskt. Till alla mina hem. 

Och en av dessa ting är bykkorgen som skymtar där bredvid badkaret. 

Den har hörni svalt vår smutstvätt i ärevördiga 35 år. 

Hur jag vet det? För den köpte jag som relativt nybakad fru eftersom 

gubbens tvättkorg var så erbarmligt ful...

Bra val kan man ju tycka, eftersom jag fortfarande gillar den. 

Ja, och gillar ju gubben också - förresten! 

Skön måndagskväll! 

ENSAM ELLER SJÄLV

 

Tja, nu tänker jag inte ta ställning till den grammatikaliska biten som är lite olika om man bor på den östra eller västra sidan om Bottniska viken. Det är lite så att på den västra sidan bor man själv, medan man på den här sidan om viken bor ensam. Jag har själv börjat använda den rikssvenska versionen för jag kan på något plan köpa förklaringen att då man säger att man bor ensam så låter det lite...ja ensamt. Övergivet. Vilket det nu i de flesta fall inte är. 

Nu är jag ju en introvert person och kan inte riktigt relatera till att det nu skulle vara så farligt att bo ensam. Snarare kunde jag tänka att det låter ganska skönt. Nu har jag ju inte gjort det någonsin i hela mitt vuxna liv. Och innan jag blev vuxen så fanns det ju den där barndomsfamiljen som man delade matbord med. Men som vuxen har det råkat sig att någon karl hittat mig (introverta hittar ju inte någon, vi blir hittade som ni vet...hehehe) och jag har flyttat in hos honom eller han hos mig. Lite beroende på. 

Så har jag ju haft fördelen att få ett par barn med nästan tio års mellanrum så då har det liksom automatiskt under en stor del av mitt vuxna liv funnits en annan mänsklig varelse under samma tak. Så jag borde kanske inte egentligen tala om hur det är att bo ensam eller själv. För jag vet inte. Inte egentligen. 

Men det som jag reagerade på idag var en artikel i vår finskspråkiga största tidning om hur man kan bete sig om man vill gå ensam på bio/teater eller bara äta på restaurang utan att det skall verka "ensamt och övergivet". Jag tappade lite hakan. Kan det vara ett "problem"? Själv föredrar jag hundra gånger hellre mitt egen eminenta sällskap än ett tråkigt "vem-som-helst-sällskap" både då det gäller att gå på bio eller kila in på en restaurang. Egentligen tycker jag att det är riktigt skönt de, numera rätt få, gångerna jag i samband med jobb eller någon kurs övernattar på hotell och får gå "själv/ensam" på middag. Faktum är att jag då ofta har en bra bok med mig som jag läser i samtidigt som jag avnjuter en god middag tillredd av någon annan och bryr mig blanka godmorgon i om någon i restaurangen tycker att jag bryter mot någon etikett genom att läsa vid matbordet. Kunde inte bry mig mindre. En egen stund med en bra text och god mat, gott vin och fin belysning. Det är ju underbart - och man borde bjuda sig själv på det oftare!

Lika lite har jag någonsin tänkt att jag inte skulle kunna gå på bio/teater ensam. Vill jag se en film eller en pjäs som jag vet att inte intresserar någon i min familj eller bland mina vänner så ser jag inte varför jag inte skulle se den i alla fall och om någon tycker det är märkligt att jag inte står och tjattrar med någon över ett glas champagne i pausen så är det inte på något sätt mitt problem, snarare hens. Som om någon annan ens skulle bry sig - så där på riktigt. När minns du senast att någon främling stått ensam i pausen under en teaterföreställning och du tänkt att; oj, nej - hen ser då ensam ut!

Precis - aldrig hänt! 

Men nu är jag ju i den lyckliga situationen att jag sällan känner mig ensam, inte ens när jag är ensam. Eller själv. Men förstår naturligtvis att det här med att gå ensam på restaurang, eller bio, eller teater är jobbigast för dem som från början upplever sig ensamma. Då blir det ju som om den där ensamheten fördubblas på något känslomässigt plan. Lite som; jag är ensam hemma men när jag går ut bland folk så är jag ensam så att alla ser det. Och det är naturligtvis inte skoj, det förstår jag. Det här var bara en ny aspekt för mig. Och en ny insikt. Att skillnaden mellan själv och ensam inte bara begränsas till hur man uttrycker sig om hur man bor, utan sträcker sig så mycket vidare än så. Det är lätt för mig att säga att jag njuter av ensamma hotellkvällar då jag får gå själv/ensam och äta, möjligen ta en själv/ensam drink i baren innan jag tar min bok och kryper ner i hotellsängen för att njuta av min själv/ensamma stund när själv/ensamheten är självvald. Där har vi introverta förmodligen en fördel. Vi gillar oftast vårt egna sällskap alldeles utmärkt bra. Bättre med hyfsat bra eget sällskap än dåligt andras sällskap - liksom! Låter knasigt, men det är faktiskt lite så introverta funkar.  Så om du känner en introvert som gärna umgås med dig - ta det som en rejäl komplimang - du har omedvetet genomgått en massa tester som du inte ens visste om för att "bli accepterad" som - En Riktig Vän. Och det är nu sedan en stämpel som man inte lätt blir av med när man väl fått den. Sådana är vi. Heh! 

Men ja, skulle vara intressant att forska i om det skulle finnas en skillnad, eller det finns säkert en skillnad med hur stark den är,  i hur introverta eller extroverta upplever det här med att gå ensam/själv på restaurang eller på bio/teater. Eller att resa ensam/själv. Jag tycker om att resa med andra, men väljer om möjligt eget hotellrum för att vara säker på att jag har ett eget utrymme dit jag kan dra mig tillbaka när det blir för mycket av allt. Detta i synnerhet om jag reser med en grupp eller om programmet på dagen involverat mycket sådant som dränerar en introvert persons energi. Ibland tänker jag att vi introverta kanske ibland kan upplevas som direkt oartiga när vi hellre avstår från sällskap. Men vi är lite som hybridbilar. Vi behöver en extra liten laddning i ensamhet för att orka tuffa på. En stund i ensamhet är samma som att snabbladda en elbil. Efter det går det bra att köra på en liten stund igen, och det utan att bränslet helt tagit slut. Lite klumpig liknelse där, men jag tror en annan introvert i alla fall förstår vad jag menar. Inte helt säker om extroverta gör det. Gubben min förstår det inte alls. Han har bara lärt sig att acceptera att så här är det. Lite som jag har lärt mig att acceptera hans extroversion. 

Balans. Allt är om balans. 

Det är härligt att gå på restaurang i sällskap, men det är underbart att bjuda sig själv- och bara sig själv - på det också ibland. Att umgås med sig själv offentligt kan faktiskt vara ganska intressant. 

Testa! 

RYSLIGT VACKERT, RYSLIGT KALLT

 I morgon är det trettondagen och då brukar jag packa ihop julhelgen. 

Fyller år dagen därpå, i övermorgon alltså,  och enligt tradition från min barndom 

skulle julen vara bort-städad tills dess. Numera tänker jag att det var kanske

min mammas sätt att poängtera att julen och min födelsedag skulle firas separat.

Liksom det sällan var i min barndom speciellt mycket julpynt framme innan den 22:a december

för att min bror fyllde år den 21:a. Kanske låg det samma tanke bakom? 

Så julen blev liksom tiden mellan våra födelsedagar. 

Fram till trettondag kan jag gärna mysa jul, men att ha jul(pynt) till

tjugondag knut, det känns främmande för mig. Kanske det just är en kvarleva från

barndomens jular då min födelsedag skulle firas "julfritt". 

Lika mycket som jag älskar att ta in julen vid första advent, lika glad är jag i att 

slänga ut julen och ta in vinterns vackra avskalade väsen till trettondag. 

Däremot har det för mig blivit lite oklart varför vi firar trettondag, och varför det 

åtminstone i Finland är en ledig dag. Så jag måste faktiskt - efter alla dessa år - googla det. 

Och google svarar: 

"Från allra första början, under fornkyrkans tid firades 6 januari som

Jesus födelsedag. Men på 300-talet flyttade man hans födelsedag till 24 eller 25

december i stället" 

Kanske man gjorde det för att bryta traditionen med det hedniska midvinterblot

som ju firades dagarna kring vintersolståndet. Många påstår att orsaken var den. 

Istället är det då de tre vise männen som man skall fira och uppmärksamma

under trettondagshelgen. Skall jag vara ärlig så har jag aldrig tänkt på dem 

speciellt mycket, inte på trettondag och inte heller annars. Men så är jag inte 

på det sättet kristet troende heller. Förmodligen så där lagom kristen - som folk är mest. 

I övrigt har jag njutit av vackra vinterdagar, jobbat en hel del och kämpat med

att komma in i min bil, vars dörrar frös fast i den stränga kölden och bara vägrade 

släppa taget. Dörrarna satt fast som skalet på ett ostron! 

Först då jag tålmodigt (inte mitt vanliga väsen när det gäller sådant här) 

stod och värmde upp dörren med hett vatten i dubbla minigrip-påsar så släppte det. 

Så nu i skrivande stund har jag en fungerande dörr på min bil. 

Väldigt tacksam att det råkar vara just chaufförens dörr. Skulle vara

aningen besvärligt, ur min synvinkel,  om det hade varit höger bakdörr som 

tinat upp först och jag på grund av det fått underhålla mina grannar genom 

att klumpigt med någon form av wannabe-akrobatiska rörelser 

tagit mig fram till sätet bakom ratten. Att det bara varit bakluckan som skulle gått

att öppna är en sinnebild som både jag och förmodligen grannarna också vill slippa.

Hahahaha....ja vinterkylan bjuder på en hel del överraskningar! 

*

På tal om det så är elpriset för de som har börs-el så högt som det 

någonsin varit. Om en halvtimme - klockan 19 ikväll - skall priset klättra upp 

till 2,35 euro/kWh. I morgon skall det sjunka igen till mer humana några tiotals 

cent/kWh. Nu är ju vår elförbrukning här i lägenheten inte rysligt stor, men

de som har elvärme i sina hus - för dem är de här priserna inte skoj! 

Men om man frånser det så har det nya året startat bra. 

Hoppas det gjort det för er också!