VI SKALL FIRA VÅRA MÄN OCH ANDRA TANKAR

Visste ni förresten att det tre dagar om året firas  

"mannen-har-alltid-rätt-dagar? 

De dagarna är 29, 30 och 31 februari. 

Det tycker jag är ytterst hyggligt! 

Visst skall vi kvinnor uppmärksamma det - eller hur?

*

Heh, nåja...men det man på riktigt kan fira är att vinter-

kylan verkar ha släppt. Det är vackert ute när det är kallt, det

kan jag inte förneka och att det är fult när det blir plusgrader

och regn och slask och den vita snön förvandlas till bajsbrunt. 

Men visst välkomnar jag plusgraderna, 

och med de ett litet löfte om vår. 

De första lärkorna har bongats redan i sydvästra Finland så visst 

sjutton är det något på gång! Regnet har gjort att snön på hemma-

sjön börjat smälta och blottar isen därunder. Nu ändrar isen

från dag till dag. Hörde en rapport från stug-grannen som kunde

berätta att havsisen ännu ligger tjock över fjärdarna. 

Samtidigt petar jag bland fröpåsarna och skall faktiskt i morgon 

vinterså ett gäng frön. De får leva sitt eget liv på balkongen. 

Börjar längta till stugan, men än är där för mycket snö för att ens

min fyrhjulsdrivna bil skall klara av den sista biten oplogad väg. 

Och har inte lust lägre att konka på vatten och mat och allt annat 

i och med att de numera synnerligen vuxna ungarnas pulka sprack

itu här för något år sedan. I brist på barnbarn har det inte varit

prio ett att skaffa en ny pulka eller kälke. 

Och med de elpriser vi har för tillfället så känner jag inte stor lust

att värma upp stugan heller. Blir bara att vänta snällt på mer vår. 

Tror också att Iris-katten börjar känna sig lite otålig med att bara

tassa omkring inomhus. Visst, hon har en stor balkong som hon kan 

vara på men det är inte samma som att få känna havsvinden i 

morrhåren och käka nyfångad fisk istället för Whiskas eller

någon annan kattmatsmärke. Vi varierar lite. 

På tal om katter - passade på att kludda åt mig ett nytt bokmärke

när jag hade lite färg som blev över från ett annat arbete. 

Och NU skall jag ta mig en dusch, krypa in i de skönaste byxorna som

ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och den bylsigaste av alla bylsiga

tröjor jag har. Skall förbereda lite snacks till kvällens musik-kavalkad. 

Först UMK och sedan Mellodeltävling (hur månte har jag ingen aning om, heh)!

Storgossen och jag har en liten tävling här gällande snacks. 

Rädd för att han kommer att vinna för han har tydligen involverat sin

hustru att inhandla nåt fantastiskt från storstaden...

...rädd att jag inte når så högt med mina hemmapoppadepopcorn. 

Men jag har ändå ett hemligt kort! Spanskt salt som passar bra till fisk, 

men jäklar vad gott det är till popcorn också! 

Ha det i lördagskvällen! 

Kram från mig

EN VECKA KVAR AV OXVECKORNA

I vanliga fall brukar jag vara så utled på vintern vid det här skedet, 

och det är jag kanske lite nu också, men ändå tycker jag att 

dessa oxveckor i januari och februari gått överraskande fort detta år. 

Ofta brukar jag idka verklighetsflykt till diverse frö- och knöl-

butiker och odlat trädgårdsdrömmar i fantasin.

Mycket har jag målat vinter, men efter förmåga (en rygg som bråkar) har

jag också tagit mig ut i den verkliga vintern. 

Havsvattennivån har varit otroligt lågt denna vinter. Först kom det nordliga

vindar som knuffade vattenmassorna söderut här i mina vatten. 

Östersjön är ju som ett badkar, det skvalpar lätt åt ena och andra sidan. 

Men sedan efter de nordliga stormarna kom högtrycket som pressade ytterligare

på havsytan och "skvalpet" söderut kom liksom inte tillbaka. 

På sina ställen längs den finska kusten har vattennivån inte varit så här lågt

på 100 år! Bland annat bilfärjor, sk "lossin", mellan öar har på sina ställen 

fått ändra på hur många bilar de kan ta ombord per tur för att inte köra på grund! 

Nu när det har blivit mildare och högtrycket lättat kommer det att börja

rinna vatten tillbaka igen och vattennivån stiger. Det är nu som bryggor 

kan ta stryk. Isen sitter så hårt fast i byggnationer att när

vattnet stiger underifrån så kommer isen att lyfta och flytta på 

mången brygga. 

Vi förlorade vår bryggas yttersta kista för något år sedan just en sådan

isvinter då vattennivån åkte bergochdalbana. 

Det är enorma krafter som sätts i rörelse. 

När högvatten kommer in släpper isen också längs stränderna så 

plötsligt kan det vara svårt att komma ut på isen. 

Har själv varit med om att man på morgonen kunnat gå ut längs isen

till en holme, men när vi skulle hem på kvällen så fick vi

skutta över en ränna av vatten som dykt upp längs strandlinjen. 

Så kan jag tipsa om en mycket trevlig bok, när vi nu talar här om

skärgård, nämligen Mikael Kilpis fantastiska bok om Ejdern. 

Ejdern är den ultimata skärgårdsfågeln som hela tiden minskar i 

antal. Ejderhanens, gudingens, Oooo-ande vår vårarna är DET ljudet

man vill höra. Men det ljudet minskar år för år. 

Finns en hel del orsaker till det. Kanske skriver jag 

mer om det en annan gång. Eller så lånar man eller köper

boken. Mycket läsvärd om man är intresserad av natur. 

Idag är gårdsbjörkens grenar inte längre frostnupna. Kändes helt märkligt att gå

ut och det var bara någon enstaka minusgrad. Kändes nästan att jackan var överlopps! 

Om det inte hade blåst så förstås. Blåsten har också gjort att all den vackra snön som

legat på grenarna är nu borta. Det är naket och smågrått därute. 

Men bara en vecka kvar innan det är mars och man kan börja räkna

vårtecken så där på allvar! 

Kram från mig

 

FASTLAGSDAGS

Årligen uppstår diskussionen om det skall vara mandelmassa eller sylt 

i fastlagsbullarna. Personligen gillar jag sylt mer vilket inte är helt renlärigt,

om jag förstått saken rätt? 

Och i år tänker jag än mer töja på gränserna! Det gjorde jag redan i fjol, eller kanske det var

året innan det genom att baka rätt så små fastlagsbullar, för jag tycker de färdigt köpta är

rätt så stora och är liksom mer bulladeg än vad som sjunker ner i mig. 

Ja, ja...man kan ju tycka att varför köper jag det då överhuvudtaget? 

Eller varför jag inte delar bullen med någon? 

Bra fråga i och för sig, men mitt "dilemma" är att jag gillar att ta fasta på 

mattraditioner och vill inte riktigt släppa det här med fastlagsbullen. 

Men så råkade jag snubbla över en familj som "någonstans på de sociala

medierna" kom med ett tips som jag tänkte att det vill jag testa! 

Tyvärr minns jag inte var och av vem jag nu snott idén men tack till den

som kommit på detta! 

Det var hur som helst en familj som gått ut på en vintrig tur i naturen. 

Men i ryggsäcken fanns sådana där burkar av färdig croissant-deg. Lite

olja att fritera dessa i. Och en trangia förstås.

Och så sylt (eller mandelmassa om man nu är envist traditionell) och 

lite vispad grädde. 

Istället för att rulla ut den färdiga degen i typiska croissant-trianglar 

så rullas dessa i rektanglar som delas på hälften. 

Från en degtub får man sex "fastlagsbullar". 

Sedan är det bara att hetta upp oljan till ca 170 °C 

och fritera degklumparna ca 3 minuter per sida. 

Låt svalna och skär upp, lägg sylt eller mandelmassa och spritsa

eller bara klicka i vispgrädde och strö över lite pudersocker

och en lite annorlunda, men otroligt god "fastlagsbulle" att hugga

tänderna i har sett dagens ljus. 

Nu gjorde jag ju mina hemma i köket, men tänker att de här måste ju vara otroligt 

enkla och goda att fixa till ute i naturen med barn eller barnbarn. 

Lite program också på samma gång! 

Här i mina hoods är det sportlov den här veckan,  så 

varför inte testa det här? 

Kram från mig

 

STILL GOING STRONG,OCH VARFÖR SKULLE DE INTE DET?

Det händer att jag ibland använder min blogg som ett slags kartotek.

Till torsdagens målningskurs letade jag efter ett foto som jag visste att

fanns "någonstans" här i bloggens skumma gömslen. Och så hände

det som ibland händer när man skall "städa och rensa" i ett skåp eller i en 

garderob som man inte karterat på ett bra tag. Man blir fast. 

I nostalgi och i minnen. 

Så gick det för mig ja. Snubblade över följande inlägg från februari 2009, 

Man skulle ju snabbt tänkt kunna tycka att "det var ju alldeles nyss", men si om

inte min matematiska talang fullständigt spelar mig ett spratt så är det

faktiskt 17 (!!!) år sedan. Svårt att tro, men lär vara så! 

Då hade jag precis blivit frälst av den där chabby chic-stilen och förvandlade

det mesta som kom i min väg till ja...

L Ä S S J Ä L V (klicketiklick)

(Och nej, på den tiden hade jag inte full koll på tekniken i Blogger, 

eller så var Blogger bara så knepigt och outvecklat. 

Jag väljer att tro på det senare, heh). 

Och kanske jag aldrig ens riktigt släppt den stilen, och

märker att jag minsann har en hel del grejer kvar från den "eran" som

är i så gott som daglig användning hos oss. 

Glaskuporna har mirakulöst nog överlevt både vilda ungar, klumpiga

ungdomar med nollkoll på sina kroppar, katter och hundvalpar. 

Och ett par karlar med stora nävor också. 

 

Gjutjärn och tenn, mina favoritmaterial. 

Rejälare än så kan det inte bli. Det gamla inläggets vita urna

är par till denna svarta. Den vita finns på stugan, den svarta här hemma. 

Och skyddet för tändsticksasken - den används varje dag av mig när

jag tänder mina "kvällsljus". 

Det enda som ändrat sedan det gamla inlägget - om man nu frånser det lilla

faktum att det gått "något litet år" - så är att lillungen numera är minst lika

intresserad av gammalt, antikt och den "loppbitna stilen" som jag. 

Senaste fredag hade vi ledigt och drog iväg till Lahtis för att snoka

runt i några antikbutiker och ett par loppisar. 

Så med andra ord verkar det som om jag, trots min tvivel då 2009,

ändå lyckades omvända honom och så ett litet frö av kärlek till

gamla ting i honom. 

*

Hur det gick för den verbala "generalen" även kallad storungen. 

Ja, han har nog fortfarande koll på sina ord. Han och jag är de enda i familjen som

fortfarande är hårda Mello-fans och gör vårt bästa med att överträffa 

varandra verbalt i analys av bidragen. 

Numera via Whatsapp, så det gäller att låta tangenterna sjunga! 

Kan hända att det faktiskt är just det som är största charmen med Mello numera? 

Men Mello hör liksom vårvintern till. Så där som fastlagsbulle! 

Och även också en liten dos nostalgi hör till när man tappat bort sig i sin egen blogg! 

Ha en fin början på veckan! 

Det är måndag, men solen skiner! 

Kram från mig

RESTMAT PÅ RESTMAT PÅ RESTMAT

Vi har haft en märklig, men mycket god, matvecka här hemma. Inget speciellt i sig,

men när jag på torsdagen längtade efter risotto så blev det risotto. 

Och med risotto är det som med så mycket annat, det är knepigt att laga

små mängder. Mängder för två kråkor. Mig och gubben då. 

Så det blev över - förstås. 

Nu råkar ju jag gilla risotto, och italiensk mat, och italienare om någon

är väldans duktiga på att göra nåt ännu bättre av rester än någon annan.

Ta nu pizza till exempel. Gottgott - det förnekar nu väldigt få. 

Okej...vi har lite motsvarigheter här i Norden också, rotsaksgryta och så hade 

man i vad man råkade ha hemma i köttväg, pyttipanna...

Men nu hade jag alltså lite väl mycket risotto så det blev över och risottorester 

känns lite nja och hmm att bara värma upp på nytt, så jag kom ihåg att jag

några gånger ätit sådana där risbollar på någon resa och tadaaa...

Inte svårt alls att knåda (bokstavligen) ihop till ett gäng arancinis. 

De är försvinnande goda! 

Vilket ledde till att vi smällde i oss ett överdrivet antal och så blev det över av 

diverse skinka och korv och oliver och ost som jag plockat fram, som 

i sin tur gav dagens middag. Några småskruttiga rödbetor som hängt kvar i kylen 

sedan jul och så rester från igår och så har vi igen en smarrig måltid. 

Jag gillar när det går så här smidigt att den ena maträttens rester leder till

nästa rätt. Nu lyckades ju inte alltid och då får man leva med att det kan bli lite

märkliga ihopsättningar. Men vi är båda två sådana att vi ogärna slänger mat.

Gubben är mindre kräsen än jag och klarar utan större problem kombinationer

som osökt får mina ögonbryn att höja sig i ett lite onödigt utdraget:

- Jaha,jahaaa, du tänkte såååå?!???

Men ofta hittar man faktiskt en lösning på de rester man har i kylskåpet

och i skafferiet som blir riktigt, riktigt bra! Arancini är en sådan. 

Så koka lite extra mycket risotto nästa gång så att du har lite "rester" att ta av. 

Kram från mig

 

DEN ÅRLIGT ÅTERKOMMANDE

Man skulle ju kunna tro att en blogg skulle räcka för att spara

tankar och funderingar för eftervärlden, men si så är det inte alls. 

Gubben och våra gemensamma ätteläggar skulle aldrig hitta fram

till min blogg, även om de försökte. 

Inte för att den är speciellt hemlig, men för att det intresserar dem föga. 

Jag menar, jag delar ju mer än gärna mina små funderingar (och fågelmats-

kolosser) och andra viktiga och mindre väsentliga åsikter med dem 

var gång vis ses. Och vi gör ju det rätt så ofta i alla fall. 

Men det oaktat har jag nu de senaste åren klämt till med en årsbok.

Den äldsta jag hittar i bokhyllan är från 2009, så ganska samma tid som jag 

började blogga. För ca tio år sedan blev de mer "proffsiga" i och med att mitt 

fotointresse och kunskapen växte. I böckerna finns text som är mer 

direkt relaterat till familjen och släkten. Sådant som inte intresserar någon

utanför kärngänget. 

Samtidigt är det en helt annan grej att se sina fotografier tryckta på papper. 

Datorn, sociala medier och allt det där i all ära, men att kunna stryka handen över en

bild, där är något speciellt. Att se samma bild på skärmen framkallar aldrig samma

kontakt till stunden. Fråga inte mig varför, men det är så. 

Kanske en av orsakerna till att jag orkar och vill fortsätta 

blogga - och skriva årsböcker - är just det där med att lyfta fram det 

där mest vardagliga upp från sin "vardaglighet". För vi behöver kanske upp-

märksamma var vardag för att finna en slags förnöjsamhet i sitt eget liv. 

Innan jag började med att blogga, innan jag började skriva om

min, vår familjs, vardag samlade jag vardagsfoton i traditionella

fotoalbum. Så även om jag inte tänkt på det så har jag hela tiden fotat, 

även om det fram till för 15 år sedan som det var hellre än väl, om

man uttrycker det snällt. Men ja, i en av de allra första fotoalbum som 

kan räknas till att vara en vardagsbetraktelse finns ett foto av gubben som sitter

på sängkanten och har mina trosor på huvudet! För samtidigt som han böjde upp

sig efter att ha satt på strumporna råkar jag slänga iväg mina trosor mot sängen. 

Alltså de som jag skulle ta på mig efter duschen (ja, de var rena...hahahhaha) dit jag 

var på väg. Tydligen hade jag fått för mig att knäppa en blid av den något

komiska situationen. Minns inte alls att jag hade en kamera inom räckhåll, men

när jag ser bilden minns jag precis den stunden. 

Inget egentligen att spara för eftervärlden kunde man tro, men redan då

hade jag en lust att berätta historier om just vardagen. Och i dagens läge

får ju en sådan lite naiv bild oss, som var iblandade, att le och

minnas just den lite småkomiska händelsen. 

Just det är kanske inget som framtida folklorister, eller arkeologer, kommer att falla i 

trans för, men kanske det ändå berättar något om ett ungt pars vardag från

nyförälskade, till "nybyggare" ute på landet, till familj med barn och djur och

vardagssolstrålar och ditohöststormar fram till idag då man sakta börjar 

bädda för en pre-pensionärstillvaro. Tänk, jag har 40 år i vardagsbilder 

i någotsånär kronologisk ordning. 

I ett icke digitalt format dessutom. Det är nog det enda jag skulle försöka

rädda om det skulle börja brinna i knutarna, så där konkret brinna. 

Familjen bläddrar nog i albumen/böckerna även om de aldrig kommer att 

orka tugga sig igenom min blogg. Heh! 

Näe, hörni nu skall jag nog gå och plocka fram ett par sockor för 

även om mitt hem nu är ett bekvämt höghusboende så när

det smäller så här hårda köldgrader så känns det kyligt här i mitt soffhörn

som är precis intill ett gigantiskt fönster. 

Men det är ju vinter så...

Kram från mig

VARGAVINTERNS SMÅFÅGELGODIS

Brrr....nu är det rejält kallt därute. När jag vaknade i morse visade

termometern på -23 °C. Senast nu är det läge att fixa till lite 

extra gottgott till fåglarna. 

Tyvärr har vi här i husbolaget förbud mot att mata fåglarna på vårt område.

Väldigt synd, för även fåglar i bostadsområden med höghus är väl 

lika hungriga som på andra platser. Men...regler är regler, och

förbudet baserar sig ju på att fågelmatning onekligen lockar till sig

råttor och andra ovälkomna gäster. 

Dem vill många inte ha i knutarna, även om jag personligen aldrig

upplevt dem som ett större problem på platser jag tidigare bott. 

Men i en skog ett stycke ifrån är det fritt fram att hänga upp mat

åt fåglarna. Så bara att sätta igång. 

Min erfarenhet av att bara använda kokosfett är att det blir så 

otroligt hårt i lite tuffare köldgrader så jag mixade en egen blandning. 

Jag hade i: 

ca 1 kg kokosfett 

300 g lard 

50-100 g smör

och några rejäla matskedar jordnötssmör

Det har visat sig att den här blandningen blir ganska så bra. 

Mängderna är nu sådär mellan tummen och pekfingret, men har

märkt att ungefär hälften skall vara kokosfett, och de övriga fetterna 

som man råkar ha hemma så får stå för den andra delen. 

Av den här satsen blev det kanske 1,5 l färdig fettstång. 

Eller stång kanske man inte kan kalla det, mer som en koloss. 

En klump! 

Gjorde mina i urtvättade mjölkkartonger, 

men allt som är enkelt att riva av när fettet stelnat fungerar. 

Stack ett litet hål i botten på mjölkkartongen och trädde 

igenom ett snöre i samma storlek som hålet. 

Använder jag mindre formar tejpar jag bara snöret i botten. 

Man gör hur man vill. 

Jag tejpade ännu runt hålet för säkerhets skull så det inte skulle rinna ut. 

Snöret nertill har jag för att kunna fästa en pinne där när allt har stelnat. 

Hade bara lite skalade solrosfrön och lite nötter som jag lade i botten.

Till färdigt köpta fettkorvar har jag brukat sticka in chopsticks

eller liknande, men när jag gör egna blandningar så kan man 

aldrig riktigt veta om det funkar att köra igenom den stelnade

fettklumpen en pinne utan att riskera att hela alltsammans 

spricker itu. Har hänt nämligen...

Men här gick det bra. Värmde pinnen under hett vatten och så 

var det bara att sticka den igenom. 

Vad jag däremot INTE kom ihåg att göra var att se till att snöret i övre ändan var 

i mitten innan jag förde ut dem för att stelna. Det är nu mest bara en kosmetisk grej, 

Lika väl funkar den fast den hänger lite "på sniskan". 

Lillungen var här och åt middag med oss, och han fick också

med sig hem en fettklump att ge åt sina fåglar. 

Bara att ge fantasin vingar och göra sina egna bollar, korvar, kolosser.

Ett år gjorde jag små "bollar" i muffinsformar, och i fjol (klicketiklick) 

knåpade jag ihop små snögubbar av fettet. 

Att vintermata fåglar jag jag gillat att göra redan som barn. Där gubben min 

är mer intresserad av att bygga fågelholkar och hela den biten så är det

här med vintermatning mer min grej. Vi kompenserar varandra ganska så

bra där, eller hur? Det gör vi ju annars också - jag råddar ner i köket

(läs lagar mat) och han städar upp efteråt. 

Men nu skall jag nog gå och hämta lite kvällssnacks åt mig, 

för ganska snart kör ju Mello igång. Mello, UMK och Eurovisionen som 

är just så där oskyldigt fladdrig, tokig och underhållande och alldeles, 

alldeles extra allt av - allt! Så vi behöver det i en tid av turbulens. 

Ha en skön lördagskväll alla ni därute i stugorna. 

Mata fåglarna! Glöm inte det! 

Kram från mig

 

EN GAMMAL GODING

 

När min äldre grabb var en liten knodd så åkte vi ibland på somrarna

och hälsade på hos hans kusiner som bodde somrarna på en ö i Saimen i syd-

östra Finland. Därifrån var det en bra bit till butiken och dessutom var

det en halvtimmes rodd innan man kom till stugan. Stugan hade inte el, men nog

både spis, kyl och en liten frys som gick på gas.

Ni hör...i sommarvärme är det inte läge att  transportera glass, inte ens i kylväska, 

så då kom jag på att om man köper vaniljsås som går att vispa och smulad Daim i påse

så med lite vispande (för hand) och en lagom lång väntan att det skulle frysa så fick 

man till någon slags glass i alla fall. 

Nå, under åren föll detta "recept" i glömska, men i julas när jag lagade en efterrätt som 

bestod av pepparkakssmul på botten, på det en klick kondenserad mjölk, på det

en klick vispad grädde och så lite frusna tranbär som pricken på i. 

Mycket gott - och enkelt - men det blev en del vispad grädde över

och också en halv burk kondenserad mjölk. Eftersom jag kände att

det vore synd att slänga - så gör man inte med mat - så rörde jag ihop

grädden och den kondenserade mjölken, hällde det i en liten frysask och

slängde in det i frysen. Och glömde bort den. 

Tills häromdagen när gubben gnällde över att det inte fanns nåt sött här hemma. 

Försökte påpeka att JAG fanns ju, men nu var det inte just den sortens sötma han var ute efter.

Nähe...men då kom jag ihåg vad jag hade i frysen! 

Serverade en skål med "hemlagad glass" och gubben spann värre än våran katt.

- Det här är ju den godaste glassen jag ätit på länge, hojtade han från sin TV-fåtölj. 

Och även jag, som inte är en stor glassvän, smakade på det. Och ja, men jaaaa! 

Det var ju knasgott! Just så där fylligt gräddigt som jag tycker glass skall

vara de gånger jag äter glass. 

Nu hade jag kvar en burk kondenserad mjölk i skafferiet och en vispgrädde som

strax skulle bli "bäst före" så jag fixade lite mer Mycket Enkel Hem-

lagad Glass. Den här gången hade jag i lite hackad Daim för att få lite krisp. 

Hade ca lika mängd grädde och kondenserad mjölk, vispad blir mängden kanske

dubbelt med grädde. Men det är nu inte så noga. Mer vispad grädde blir den mindre söt,

så bara att fråga sig hur mycket söthet man vill ha. 

Kan hända att jag är den sista personen på jorden som kommit på det här, 

men om det finns en till som har en trött vispgrädde i kylskåpet, men inte 

riktigt har lust att ställa till med bak- eller plättkalas, eller vad man nu gör

när grädden strax börjar surna. Ja, kanske det här är ett alternativ? 

Mycket lämpligt att ha i frysen. Just saying! 

Kram från Maggi

EN SVAL VILSAM TOMHET

Och ljuset som sakta återvänder. 

Jag brukar tycka att januari och februari är mina "jobbiga" månader. 

Det är kallt och mörkt och snö och...sade jag kallt redan? 

Även om jag är en person som gott klarar mig utan en massa "happenings" så

kan till och med jag tycka att januari och februari är smått sega månader. 

Här om dagen så bjöd kvällen på en fin solnedgång. Jag var på annat håll, och

hann precis hem för att hinna knäppa en bild av himlen från balkongen. 

Under den mörkaste tiden går solen ner bakom husknuten så att nu när jag igen kan 

njuta av det från balkongen betyder ju att ljuset återvänder. 

Man vet ju det, men lika fint ändå varje år. 

Det ligger en vilsam tomhet över hemmet. Julpyntet är bortstädat och

naturen därute andas också en stillhet, det är inte bara svalt, det är kyligt. 

Kallt.

Buketterna jag fick till min födelsedag är ändå ljuvligt puderrosafladdriga. Precis

så där som längtan efter våren är. 

På tall om blommor. Jag älskar alla vinterns lökväxter. Att se något

växa och utveckla sig till något blommande är alldeles underbart. 

Nu håller ju till exempel amaryllisen inte alla gånger samma tidtabell

som julen. Främst de man köper som skruttiga lökar bara, utan början

på synligt liv alls. Numera tänker jag mer på dem som vinterblommor, 

gör inte så mycket om de inte slår ut exakt klockan fem på julaftonen. 

Men oftast väljer jag amaryller som inte är så där jättejuliga. 

Då känns det inte så "viktigt" om de slår ut till jul eller i

medlet av januari. Kanske de till och med gläder en mer då? 

Och kanske jag kan tycka att de här blekare, de i rosa, 

är vilsammare såhär i det bleka vinterljuset? 

Nu skall jag ta och hasa mig mot köksregionen och börja med

middagen. Laksoppa skall det bli idag. 

Så dä säger jag bara: 

Kram från Maggi

ETT NYTT ÅRTIONDE...

Så är det, när man minst anar det så går man och fyller jämnt och tassar in

i en ålder som börjar på en sexa. 

Har som sagt aldrig upplevt någon åldersnoja, men det ÄR något speciellt i

att fylla 60 ändå, tycker jag. Lite osäker på om känslan tippar över åt 

det goda hållet eller inte. På något plan ganska neutralt, men ändå inte. 

Svårt att sätta fingret på det hela. Känslan. 

Det blev ingen stor fest och glamma, det är inte för mig. 

Längre fram blir det lite utfärder med tyngdpunkt på fotografering och natur som 

jag fick som gåva - och DET ser jag fram emot! 

Men välkomnar också vardagen. Idag är det en riktigt kall vardag. 

Termometern visar på -15°C så ganska så vanligt vinterväder i och för sig, 

men efter den varma hösten så biter det ju nog lite i kinderna. 

Eller skulle bita om jag gått ut idag, vilket jag alltså inte gjort. 

Min målarkurs började idag, men det är en som funkar över nätet, så vi

kursdeltagare målar hemma och skickar in bilder på våra halvfärdiga målningar

och får hjälp med att hur gå vidare och feedback också på de färdiga målningarna. 

Mycket smidigt system, tycker jag. De flesta är förmodligen pensionärer, eller som 

jag arbetslösa, som har möjlighet till att "offra" några timmar på att måla en vardag. 

Och man märker ju på kursdeltagarna att även de uppskattar det här med att 

kunna måla - var man nu råkar befinna sig. Hemma, på stugan, på Rivieran 

(låter skönt!) eller annars bara på resan någonstans i världen. 

Och med tanke på det här med ålder så märker jag att jag lätt slunkit in i 

gänget (började alltså mitt i förra terminen) och det känns helt hemvant.

Åldern gör sitt, heh! 

Och det är ganska skönt! 

Sextio är inte det nya fyrtio - och så skall det inte heller vara.

Allt - och alla åldrar - har sin tid. Och sin tjusning. 

Just nu är det så mysigt det kan bli. Har tänt ljusen på bordet, 

katten spinner i min famn och gör det lite utmanande att skriva,

men vem flyttar på en spinnande katt? Ingen. 

Gubben tar sig en efter-middagen-tupplur i soffan bredvid. 

Ur högtalaren strömmar lite vinter-klassiskt. Just nu R. Strauss. 

Det är frostrosor på balkongglasen och hela tillvaron andas 

lugn och ro. Fridfullhet. 

Det är nog så jag vill att mitt nya årtionde skall gå in i. 

En skön harmoni. 

Det önskar jag er alla därute också - var än ni är. 

Kram från Maggi

 

GOTT SLUT...

...och förhoppningsvis en god början på det nya året till alla er

därute i slott och koja. 

Här har det börjat smälla i knutarna och strax skall

nyårsmiddagen dukas fram! 

Ta vara på varandra - också hela nästa år! 

Kram från Maggi

 

AKVARELL - SÅ ATTANS SVÅRT

Ja, jag har alltid tyckt att det här med att måla akvarell är sjukt svårt. 

Vilket har varit knepigt för mig att ta till mig för jag tror att jag är

hyfsat bra på att teckna, och hyfsat bra på att illustrera en teckning

med akvarell. Men jäääääkkkkklllllaaaarrrrr vad svårt det är att släppa 

det och faktiskt försöka måla i akvarell. 

Vad annat har hänt sedan senast? Nå inte så mycket faktiskt. 

Och det är faktiskt ganska skönt. Att för en stund få kliva in i ett 

akvarell-lullull är underbart! 

Visst har jag samlat på mig en del åtaganden men att ändå ha 

möjlighet att sätta sig vid skrivbordet och just lulla in sig i en akvarell

är helt underbart. Riktigt skönt och meditativt - och ja, mycket svårare än jag trodde! 

Och tar faktiskt en hel del energi. Också det lite överraskande. 

Så mycket man behöver koncentrer sig på med akvarell som jag inte visste om. 

Så mycket att ta ställning till. Pappret, mängden av vatten på pappret, 

att måla vått i vått och hur det beter sig. Och lavering och att skimra 

och och och .....massor med tekniker och termer att ta till sig 

och försöka förstå. Hur mycket bleknar färgen när det torkar. 

Och framför allt överföra sin idé till sin målning. 

Inser att jag - åter igen - står som en novis inför att lära mig något nytt. 

Skoj, men svårt! Ack så svårt! 

I morgon skall jag ta itu med den ny version av det här motivet. 

Mycket lärorikt - och jobbigt ärligt - att ta ett foto med telefonen vad man

målat, för att bara se på målningen gör att ens hjärna nog spelar ett spratt

och förmedlar, eller speglar,  en bild man tror sig målat. 

Jo, en målning är inte som ett foto, det är en tolkning. 

Men på samma sätt som när jag fotar så vill jag fånga en stämning.

Så vill jag lära mig att fånga den samma stämningen med färg, vatten och en pensel. 

Och det är knepigt. Men jag är ödmjukt i början av min akvarellvandring. 

Tror att det ibland är bra att ta itu med något som man inte alls kan. 

Fråga mig på nytt om ett halvår. Kanske är jag fortsatt lika frustrerad då...

...och lägger penslarna på hyllan för gott. 

Återstår att se! 

Kram från Maggi

 

VINTERSEMESTER OCH MARSPLANER

 Ah, idag börjar jag min vintersemester. Det skall bli skönt. Fick precis lagom idag det mesta fixat

så det känns riktigt skönt att lämna över till de som skall vikariera mig. Inga underligheter, eller

mycket som är på hälft. Sällan lyckas det att lämna ett så uppstädat "bord" innan semestern. 

Har egentligen inte några grymma planer för mina lediga dagar. En balkong som vi fått grönt

ljus för att inreda. Och så blir det säkert en liten cruiz med lillungen. Ett besök till stugan. 

Och så ett par styrelsemöten och så teater repetitioner. 

Ja...du läste rätt. Teater repetitioner. 

I ett svagt ögonblick lovade jag ställa upp i en alldeles nyskriven pjäs som skådis. 

Nu är rollen alldeles liten och precis lagom för mig, men ändå. 

I tiderna var jag en ganska så aktiv amatörskådis. Det var otroligt roligt då, så när jag blev

tillfrågad, och fick se min lilla roll, så kände jag att den var perfekt för mig. 

Så ja...i mars är det premiär. 

Det roliga - och utmanande - i en liten amatörteater är att alla gör allt och man får 

verkligen utmana sin fantasi och kreativitet. 

Mitt ansvarsområde är att knåda ihop både affischer och programblad, och så lite grejande

på dräkt- och rekvisitasidan. Och så skall jag spela....tadaaaa...fotograf! Anno 1910. 

Drömroll liksom! Bara att spela en antik version av sig själv. Heh! 

Nu skall jag ta fredagskväll. Gubben har smitit iväg till en granne på

en liten fredagsdrink. Och jo, jag var också bjuden men tackade nej. 

Efter en arbetsdryg vecka är det bara så skönt att krypa upp i soffhörnet, 

tända ljus, hälla upp ett glas vin och sätta på en Spotify-låtlista. 

För tillfället lyssnar jag på fransk chanson och jazz. 

Skriva ett litet blogginlägg. 

Och så kommer katten och vill gosa. Det är min fredagskväll när det är som bäst! 

Ha en fin weekend! 

Kram Maggi

VARDAGSLUNK SOM JAG GILLAR

I min bransch är det full rulle från början av november till medlet av februari. 

Och med full rulle menar jag att det ibland känns att det "brinner i reven" med allt som

borde ha hunnits med igår, med allt som man väntar på att någon samarbetspartner skall

hinna fixa och ja...det är skönt med lite vardagslunk i lämplig tempo igen. 

När jag började blogga för tusen år sedan så var det många (svenska) bloggare som 

tog fasta på det här med Mello som en kväll med lite extra mys och det är en av 

de sakerna som jag ännu vill hålla fast vid. UMK (finska Mello), Mello och ESC 

är som en bubbla man kan dyka in i. Och med det världsläge vi har nu så är 

den bubblan mer än välkommen för många skulle jag tro. 

Nåväl, ikväll blir det då för oss i Finland en extra spännande Mello-kväll då

humorgruppen KAJ är med och tävlar om finalplats. 

KAJs låtar sjungs på dialekt men de har en strålande bra och underhållande lyrik. 

För snart tio år sedan kom de ut med en underbar låt, Taco hej. 

Kolla videon H Ä R

Det roliga med denna video att den är tagen på en enda tagning, de hade stängt av en 

väg någonstans i Österbotten (antar jag för det är så platt ;)) och det fanns liksom

inte möjlighet till fler tagningar. Lite festligt tycker jag. 

Inspirerad av KAJs taco-låt blev det faktiskt taco-plate hemma hos oss ikväll. 

Länge sedan vi ätit det, men lika gott var det som vi mindes. Me gusta! 

Om Mello ännu. Förlåt Sverige, men jag har smyglyssnat på Måns Z' låt och den 

saknar nog lite nytänk. Låter som något som man föll i trans för då Mello var nytt. 

Men jag skall ge showen ännu en chans. Såsom också KAJs show. 

Har inte lyssnat på hela låtarna, inte heller sett bitar ur showen. 

Så pass gammalmodig är jag att jag gillar att vänta på det "riktiga" uppträdandet. 

Min åsikt om Finlands bidrag med Erika som sjunger 'Ich komme' steg med flera

steg då jag såg scen-showen. Låten i sig delar åsikter rätt så starkt, men jag tror

att hon kan gå långt i ESC. Hon har en sådan karisma och en scenutstrålning som få. 

Sedan kan man tycka både si och så om hennes erotikspelande framträdande, men

jag gillar det. Inte tycker jag att den är speciellt "naughty". Tvärtom så

hör jag till de som ser hennes scenframträdandet som en manifestation att det är 

fullständigt okej att en kvinna kan njuta lika fullt ut och lika häftigt av bra sex 

som en man. Inte som att hon skulle bli "utnyttjad som kvinna" eller "nedvärderande

och materialiserad som kvinna". Kan inte alls se det så. 

Och satt häromkvällen och slötittade på andra redan invalda bidrag till ESC och 

där finns en hel del intressanta bidrag som lite testar gränserna. 

OM det nu finns gränser i ESC och det är kanske det som gör att jag tycker att 

ESC är så skön. I en värld med så mycket tragedi, så mycket oro, så mycket

elände så är det onekligen ganska skönt att för stunden kliva in i en ESC bubbla

där det bara finns musik, stor show, humor och lite snäll galenhet. 

Ingen tar skada av ESC. Världen utanför är bra mycket mer riskabel för den 

mentala stabiliteten. 

 

Oj, det blev visst ett Mello-inlägg det här. Så kan det gå när fingrarna fritt

får dansa över tangenterna utan några större restriktioner. 

Här hemma får vi snart ta bruk balkongen. Längtar redan efter att få hänga duk-

tyngderna på någon fladdrig duk och invänta sommaren. I och med att balkongen

nu börjar vara klar och vi fått den inglasad har vi ÄNTLIGEN igen haft möjlighet

att sova med fönstret öppet. Tidigare ville jag inte öppna det för allt byggnads-

och slipdamm som hängde tungt i luften men också för att jag helst inte ville att 

katten Iris skulle klämma ut sig genom springar och ge sig ut på äventyr hon inte 

än är redo för. Nu när balkongen är glasad finns inte den risken längre och

ÅÅÅÅÅÅHHHHH....så gott jag sover igen när jag får syreknarka åtta timmar varje natt. 

Vilken skillnad! Så jag saknat nattsyre! 

Snart är det dags för lite Mello i det här soffhörnet. 

Kram Maggi

 Ps. den där torra krukväxten på fönsterbrädet är

min fina, fina vildpelargon. Den brukar vissna ner till vintern och se riktigt risig ut så här på

våren. Men i år ser den mer risig ut än någonsin och jag är inte helt säker på att den 

överlevt vintern. Tidigare år har den övervintrat på samma plats, men i år har vi haft det 

varmare i sovrummet när vi inte kunnat ha fönstret på glänt och samtidigt har det varit

mindre ljus då huset varit inplastat i och med fasadrenoveringen. 

Tror inte den tar sig - tyvärr. Inte lätt att hitta sticklingar till vildpelargon och jag var

dum nog att inte själv ta sticklingar i höstas för att vara på den säkra sidan. 

Den hade ju övervintrat så fint innan...