BARNDOMSDOFTER – ELLER ÄR DET LUKT?

    Jag hade måhända ett lite krångligt förhållande till min far, och han har varit död

sedan länge, men märker att jag efter alla dessa år ändå har fått något av honom. 

Och nu menar jag inte bara den gamla diskusen och kulan – ja, han var en sportig filur 

under sina bästa år. Någonstans tror jag nog att det är från honom jag fått min fascination

till att ta vara på det gamla. Med åren har jag börjat se på honom med lite andra ögon. 

Han var kanske inte alltid den lite barska man ändå? 

Han gillade ju att vara i sin snickarbod i källaren och pyssla på. Händig var han, 

det må man ge honom. I dagens läge skulle det nog vara en alla tiders mancave! 

Det doftade alltid så gott där av sågspån och trä, av bensin och av – linolja! 

På hyllan hade han mer eller mindre flottiga burkar av olika slag och i någon av dem fanns 

det linolja. Nu har jag själv plockat fram min burk med linolja. Det doftar barndom för mig. 

Som jag skrev tidigare så hade jag stuvat en massa grejer i täta plastlådor, vilket 

inte visade sig vara en bra sak alls att göra! Också min fars gamla diskus i trä

och metall hade börjat torka – och rosta – trots att det borde vara helt torrt

i lådan. Samma med järnklotet, också den hade fått ytrost på sig. 

Sagt och gjort, idag tog jag och oljade lätt dem båda! 

Och se vilken skillnad! Eller det kanske inte syns så bra på bilden, men den

sträva, lite ruggiga träytan sade slurp och är nu mättad och glansig av oljan. 

Metallen skiner. 

Linolja är ju ett alldeles underbart material, men den har en lite tråkig egenskap 

och det är det att de trasor man använt (här ett uttjänt linnedynvar) har en tendens

att möjligen självtända. 

Tidigare i livet, och även på stugan, så eldar jag upp trasorna jag använt på direkten, men

här har jag ingen öppen spis så blir att förvara dem på det sätt jag lärde mig som barn

redan. I en burk med vatten. Då kan inte linolje-trasan reagera med syre och få för

sig att tända eld på sig själv. 

Så elda upp trasorna, eller lägg dem i en burk med vatten, så är det safe. 

När jag nu ändå höll på så passade jag på att olja in våra matbestick för kött

också. De åker ju i diskmaskinen så träet behöver lite omtanke och olja 

det med! Det här är före. Glömde ta en efterbild, men nu är de djupa i färgen

och silkeslena att ta i. 

Ännu på tal om gamla ting. Minns inte alls när jag köpte dessa bestick, men det är nog

länge sedan för igår när jag hade lillungen på middag och jag dukade med de

här så sade han; du får aldrig slänga dessa bestick! Så länge jag minns har jag ätit de godaste 

middagarna med de här knivarna och gafflarna! 

Så ännu större orsak att ta hand om dessa – om de nu dessutom skall

bli arvegods åt ett stycke pöjk! 

Nästa gång tar jag fram en annan doft....eller är det lukt....från barndomen. 

Skön lördagskväll från mig till alla er! 

 

MER GAMLA TING OCH TANKAR OM GAMMALT – OCH NYTT

Som jag nämnt har jag målat om i köket med tanken att få det 

mysigare och mer i min stil, den stil som är min comfortstyle

om man kan kalla det så?

Jag vill inte göra OM lägenheten till en sekelskiftesvåning. 

För det är den inte. Men jag vill ta in i min vardag ting som är vackra

i mitt tycke och som skänker mig ett slags lugnare tempo. Som om de

kunde göra det i verkligheten? Det tvivlar jag på, men jag upplever det ändå så. 

Som om de här gamla tingen lyckas jorda mig till ett lugn som jag

upplever oerhört skönt och tryggt. 

Jag levde ju (gudskelov) inte för hundra eller hundratjugo år sedan, 

och det är inte i sig något jag längtar efter. Jag älskar ju teknik och allt det. Jag mår

bara bättre av det inte syns så mycket, att annat estetiskt får spela första fiolen i mitt hem. 

Är ingen motsträvare till AI till exempel. Senast idag besparade AI mig flera timmars jobb

i ett projekt. Jag hade kanske kommit fram till samma slutprodukt, men det hade tagit mig

timmar och en massa nya gråa hår. Med min AI, som för övrigt inom familjen heter Gösta, 

så fick jag till det på kanske en halvtimme. 

Istället kunde jag gå ut i köket och baka kanelkakor (förresten ett recept från

1915) så då är det ju klart att man tar lite gammeldags ting i användning. 

Men det här är inte foton tagna för att ta foton till något speciellt. Det är så här

min, vår, vardag ser ut. Vi lägger alltid äggen i äggkorgen. Det är ingen "inredningsgrej" 

det är så vi lever och har gjort det i årtionden. 

Det är inte alltid jag plockar fram ägg-separatorn – oftast skiljer jag gulan från vitan genom mina

fingrar eller genom att bolla gulan från ena äggskalehalvan till den andra. 

Men ägg-separatorn är ändå inget museiföremål. Den finns på hyllan i skåpet bland

allt annat husgeråd som används. Och bakar man gamla småbröd så

känns det lite extra festligt att ta ner den. 

Samma med min gamla fina spillkum från Arabia. 

Den har den där Arabia-stämpeln i botten som har den höga pipan vilket säger att

den är tillverkad någongång mellan åren 1932 till 1949. 

Det vill säga under andra världskrigets krigsår. 

Kanske lite före, under, eller lite efter. 

Och kakornas recept. De är från tiden av första världskriget. 

Mycket enkla att göra - och otroligt goda! 

Och enkla ting kan sätta perspektiv. 

Min äldre grabb som stack sig in på en kopp kaffe då han hade vägarna förbi

tyckte de var de godaste han ätit på länge. Knapriga på ytan, mjuka inuti och 

inte så där torra som endel kan vara. 

Han tog med sig nästan alla - har kvar ett par till kaffet i morgon. 

Men kan alltid baka nya. Heh! 

Får lite öva på utseendet ännu men smaken satt! 

Någonstans tror jag att just min generation kanske är väldigt lyckligt

lottade. Vi kan ha via en förälder, eller en mor- eller farförälder någon slags koppling

till ett liv utan el och bilar och allt det. Ett slitsamt men långsamt liv. Enkelt på 

många sätt. Det kan man tolka positivt eller negativt. 

Och med den andra foten i dagens otroligt snabba utveckling och allt det

bär med sig. Det kan man också tolka som positivt eller negativt. 

Men för min del så balanserar jag de här två världarna, tidsepokerna genom att, 

som jag skrev i mitt förra inlägg, njuta av de gamla tingens skönhet och på

något märkligt vis ta till mig det lugn de förmedlar. 

Med största sannolikhet hade hon som försökte hitta smör till baket det

stressigare med just det momentet än vad jag har – som till och med kan beställa

en robot att hämta smöret hem till mig. Hon behövde kanske vispa grädden och 

tvätta smöret innan hon kunde börja baka. 

Vilket blir lite paradoxalt. 

Den inbillade husans jobbiga liv känns som en tillflykt till lugn och sköna ting för mig. 

Vi är nog de som kan plocka russinen från både dåtidens och nutidens bullar. 

Idag blev det sådana tankar 

 

SÄGER HON SOM INTE SYR SÅ MYCKET

Ja, vad säger hon? 

Hon säger att visst syr hon. Men mest för hand, lappar lite smått här och där

när älsklingskläder verkar ge upp eller något litet syprojekt som inte tar så länge 

pockar på uppmärksamhet.  

Nu har jag ju en nåldyna, både en sådan där som man sätter på armen och en 

liten kudde som jag sytt för trettio år sedan av nåt rest tyg. Ja men, herregud, 

de funkar ju, inget snack om saken. Men...men...så råkar jag ha en gammal 

ljusstake som de fakto läcker. Och nu undrar ni säkert hur sjutton kan en ljusstake

läcka? Jo, det är nämligen så att jag föredrar ljusstakar i eldtåligt material för

ofta låter jag ljusen brinna ner helt. Tills den flämtande sista lågan slocknar. 

Så ljusstakar i metall är min grej. Även om jag oftast sitter bredvid levande ljus

så vill jag vara säker på att inget drastiskt händer om jag inte är där och

blåser ut precis i tid. 

Men just den här lilla ljusstaken vars form jag gillar har ett hål mellan skålen där

ljuset sitter och foten som gör att stearin som brinner på sista lågan rinner

ner och bildar en stearinklump på det underlag det råkar stå på. 

Och det vill jag ju undvika. Så måste hitta en annan användning för den. 

Men som sagt, gillar formen, så nu fick det bli en nåldyna istället. 

Klippte en rund bit ur ett kuddfodral som fått fläckar på sig, och snörde

ihop, fyllde med nåt jag hade hemma och limmade den på ljusstaken. 

Så nu fick även den ett nytt liv. 

Så här är det, jag syr väldigt sällan. Ändå har jag ett syskrin.

Allt det jag behöver till det lilla jag syr ryms galant i detta gamla syskrin som 

jag tycker är som ett litet smycke i sig. 

Just nu står vildpelargonen på fönsterbrädet ovanför och skräpar ner

skrinet med sina sista vissnade blommor för i år. 

Det får den göra, för just nu har jag inget som behöver sys. 

Aj jo visst! En stickad ylleklänning som fått en lite reva och maskorna börjat

rymma iväg. Den skall jag faktiskt ta itu med här de närmaste dagarna. 

Det börjar bli lite kyligt därute! 

Och skrotnissa som jag är så tycker jag ju att dessa gamla ting

är så otroligt fina. Och saxen, den är vass som tusan skall ni veta. 

Och någonstans tänker jag att tänk att någon i tiderna låtit gravera sitt

namn på en fingerborg. Ett simpelt, litet föremål som en fingerborg i nysilver. 

Och faktum är att jag har moderna fingerborgar, men väljer ändå alltid att

använda den här graverade gamla. Dels för att den helt enkelt är skönare

på mina knackkorvsfingrar, men också för att det för någon varit en

liten värdefull tingest. Så det blir lite som att hedra dess minne. 

Och hennes minne, Ediths

* 

Och på nåt märkligt sätt så blir en liten simpel lappning av en söm som 

gått upp lite mer som en sinnlig syssla med alla dessa (för mig) vackra ting. 

Man smittas lite av den långsamhet och stillhet och vingslag från tider som varit 

och som de här gamla föremålen utstrålar.  De jordar mig. 

Om man nu kan säga så om ting? 

Kanske man kan?

Så tänker jag idag 

 

SPAKÄNSLA FÖR EN BILLIG PENG

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om vårt badrum. Faktiskt var det en

av orsakerna som fick oss att fastna för den här lägenheten. 

Det är ju en 60-tals lägenhet som kanske inte är så charmig i sig, men

förra ägarinnan hade låtit laga om badrummet vid stambytet och det var 

så snyggt! En elegant mix av moderna skåp och badkar. Stilrena kakel på

väggarna, och så golvet! Det klassiska svartvita golvet. 

Och jag var såld! Och lägenheten köpt! 

Lite så gick det till. 

Hade ju en ny-gammal torkställning som följt med mig från boende till boende

och oftast hittat sin plats, så även här. Faktiskt är den en av de

där första köpen jag gjorde när jag fått upp ögonen för en mer romantisk

gammeldags stil än jag hade innan. Och jadå, den används till det jag inte

kan slänga in i torktumlaren, så inte alls bara en vacker tingest. 

Dock används den inte som badlakanshållare, vilket väl är dess ur-

sprungliga syfte. Handdukarna hänger på ett modernt värme-element

eller bara på en krok på väggen. 

Ställningen har dock varit lite ensam i sin snirklighet, för förutom golvet som andas 

lite förra sekelskifte, så är badrummet som sagt modernt i stilen. 

I och med att jag "föråldrade" utan att göra om i köket så började jag tänka i samma

banor när det gällde badrummet. I ärlighetens namn hade det börjat samlas

både en och fem burkar av olika slag på bordet vilket fick det att se stökigt ut och

jag har alltså utrymme att ställa in dem i skåpet, gör det bara inte av pur lathet. 

Så till slut vade jag ut ett par fina hudkrämsburkar och mina favoritparfymer samt 

rullade ihop några små vita fluff-handdukar och lade dem på en gammal

silverbricka. Som pricken på i, och för att sammanknyta brickan och 

den där snirkliga torkställningen, så råkade jag få syn på ett set gammalt

silver. Eller en försilvrad kaffekanna med gräddsnäcka och sockerskål. 

Gräddsnäckans pip hade gått av, men den gick att limma. Och den 

skall ju inte alls användas till grädde eller nåt annat ätbart. 

Den får nu ha lte tops i sig och sockerskålen får vara behållare 

för sådana där bomullstussar som jag använder för att smeta bort

mascaran från fransarna. 

Och ja, för 20 € som jag betalade för den där snirkliga 

skålen och snäckan tycker jag inte är så farligt alls, men fick

lite gammeldags lyxkänsla in i badrummet. 

Med tid kanske jag ännu fyller på med någon parfymflaska i glas om 

jag skulle råka på en sådan, eller kanske ett fint doftljus? 

Och vad jag skall göra med kaffekannan – det skall jag berätta en 

annan gång. Nu skall jag faktiskt ta mig ett varmt bad, ute blåser det 

rejält och känns riktigt ruggigt, även om temperaturen inte är

så vintrig än. 

Skön lördagskväll från mig till alla er! 

GRIFFELTAVLANS NYA LIV

Ibland kan en förbi-ilande bild fastna på näthinnan och bidra till en 

aha-upplevelse. Så hände det mig när jag slöskrollade på någon plattform. 

Minns inte, kanske pinterest?

Under årens lopp har jag haft en griffeltavla i köket när jag rafsat ner

till exempel vad som skall köpas, eller vad jag inte får glömma. 

Sedan vi flyttade hit till vår nuvarande lägenhet så har den inte kommit upp

utan stått och samlat damm bakom ett skåp. 

Där lade jag den när flyttlasset gick och där blev den...

Kritorna ville inte riktigt hållas på den smala listen och ja, den 

glömdes helt enkelt bort. 

Tills jag då såg den där ena lilla förbi-ilande bilden av ett upp-och-nervänt

byråhandtag och jag kände hur en liten lampa tändes ovanför mitt huvud. 

HUR hade jag inte tänkt på det här själv? 

(kanske det alltså följaktligen inte tändes en lampa, bara att blicken klarnade

av den djupa insikten, hehe ?)

Fram grävdes den gamla griffeltavlan, det inhandlades ett handtag i 

mässing samt nya kritor.  Det gick inte att fästa den på annat sätt än med lite

superlim, men tänker att kritor ju inte väger så mycket så det borde hålla. 

Mässing är ju den nya accenten i vårt kök så det passade hur bra som helst. 

Och jag är barnsligt glad över den här lilla detaljen för faktum är att jag

saknat tavlan. Det är inte samma att skriva på en lapp som blir drällande på

köksbordet, eller att skriva i telefonen - och var är nu telefonen igen?

Den av oss som märker att något håller på att ta slut greppar kritan och så vet den

som skall handla till näst vad som skall fyllas på. 

Jo, jag vet att det finns appar för sådant, men griffeltavlan funkar för oss. 

I övrigt har det njutits av det ovanligt varma och fina höstvädret. Än har

vi ätit nästan alla middagar ute på balkongen. Gubben har emellanåt lite muttrat men

jag säger med husmoderns barska stämma att vi hinner minsann sitta inne heeeela

lååååånga vintern. Nu äter vi på balkongen. Punkt slut! 

Inglasningen gör ju att det känns nästan som inne, fast ute. 

Eller tvärtom. 

Det är även här, på balkongen, jag sitter och skriver idag och det var även här jag satt och 

målade igår. Temat för kursdagen var människan i naturen och vad passade väl

bättre än en vy från resan till Norge i somras. 

Nu skall jag ta och börja avsluta för denna gång, magen börjar knorra

med sådan volym att det är dags att ställa sig i köket och fixa till

lite middag. Idag blir det fajitas och det bara för att jag i samma veva som

då jag skrollade och upptäckte griffeltavlans krithållare fick 

syn på en annan sak och det föranledde också en aha-suck inombords.

Men mer om det nästa gång. 

Vilken cliffhanger! Heh! 

Skön fredagskväll från mig

 

KVÄLLSSOL

I går kväll åskade det. Ett långsamt åskväder som dog bort när kvällen

blev sval. För kallt är det inte än, och tydligen skall hela september ännu vara

varm och skön. Känns som om det är mest på ljuset som man märker att

det är höst. I går hade jag alldeles för mycket på mig när jag var ute. 

Klädde mig helt klart mer enligt kalendern än den verkliga temperaturen. 

Få se hur den där El Niño kommer att ställa till det i vinter - och kommer den att göra det?

Å andra sidan tänker jag att världen nog har tillräckligt med mänskliga filurer som får

världen i gungning. Men ibland känner jag att det är skönare och koncentrera sig på hur

vädret ter sig än om vilken gubbe startar vilket krig och var. 

Kanske bara ett annat utryck för att sätta huvudet i busken? För stunden i alla fall. 

Trots att det är varmt än, så har jag dammat av diverse filtar här hemma för

El Niño eller inte så kommer det stunder då man vill krypa ner i sitt soffhörn och 

dra en filt över benen. Jag är ju en sådan där barnsligt lagd rutinperson och så länge

jag kan minnas så har jag haft den oskrivna regeln att mellan 15 maj och 15 september

"får" man inte använda strumpor. Ibland har det luggat lite i tå-trakten då vi kommit in

i september, men i år har jag inte ens tänkt tanken att trä strumpor över mina fossingar. 

Så varmt har det varit. 

Och alla sommarblommor, eller alla å alla, alla  t r e  som jag har som jag har som jag 

planerar att övervintra till nästa sommar står ännu gladeligen ute på balkongen och

vare sig jag eller de har en tanke på att flytta in än. I år har jag dock införskaffat en 

växtlampa för de där mörkaste månaderna för vill inte att min vildpelargon, min fina

myrten eller Tant Mårbacka-pelargon skall behöva lida mer än nödvändigt av 

vår torra vinter inomhus. 

Rysligt nöjd med hur köket blev. Nu känns det så mycket mer som "mitt" och 

andas samma stämning som resten av hemmet. Nu skall jag bara få min 

madonna-tavla upp på väggen. Inte i köket dock! 

Den väger en hel del så skall kolla med någon som förstår sig på hurudan krok jag 

skall använda. Det är något som jag tycker är besvärligt med betongväggar. 

Inte bara att slå in en spik eller skruva in en skruv 

och hänga upp nåt. Har inte bott i sten/betong hus sedan barn – och som barn

skruvade jag väldigt få saker upp på väggarna. 

Medan jag sitter här och skriver hör jag höstens första tranplog dra förbi. 

Det är höst. 

Hejdå från mig

 

GRÖNA TOMATER I ETT GRÖNT KÖK

Mycket grönt nu! 

Fick en rejäl låda omogna tomater av min kompis som jag skall göra 

inlagda gröna tomater av. Hela familjen gillar det till höstliga kötträtter

så nu när "pimpa mitt kök" börjar vara på vinstsidan så är det skoj att 

kocka igen. 

Färgen jag valde är som sagt UULA-tuote färg kalustemaali och nyansen Oliivi. 

I verkligheten tycker jag att den är varmare grön än den ser ut här på bilderna. 

Men några ord om färgen att jobba med. 

Enligt hur de presenterade färgen så skall den inte behöva någon 

målning under (som fästfärg), vilket jag lite tvivlade men testade på ett inte så

synligt ställe. Och verkligen - det fäste direkt. 

Lite överraskande fäste den bättre på de lackade trädörrarna än de vit-målade. 

Det trevliga med färgen är att den är otroligt dryg och luktar absolut inget! 

Jag började med att måla med pensel för ville ha den där synliga handmålade

känslan. Men det funkade inte, så jag fick snällt tassa efter en liten roller med så

lite ludd som möjligt. Med det funkar målningen perfekt. 

Inte den enklaste målningen jag målat med, men efter ett tag kommer man

på hur den "beter" sig. 

Eftersom jag valde att måla luckorna på plats - bara tog bort de gamla

handtagen så tyckte jag att den var lagom tjock att måla lodrätt, men man får förstås

passa att inte ha för mycket målning så det börjar rinna. Men skulle

absolut inte späda ut målningen, då skulle den lätt bli för rinnig. 

Jag målade tre tunna lager. 

(ursäkta för stökigt hörn, hehehe) 

Idag kom de sista knopparna som jag beställt. Hade ju räknat fel

där i början...Men nu har alla skåp och alla lådor knoppar. 

Målfärgen torkar supersnabbt, och det är på gott och ont. 

Man får vara en ganska "säker" målare och försöka få det rätt från

början. Det blir inte så snyggt att om ett tag gå tillbaka och försöka

fixa en rinning eller så. Man kan väl i teorin måla om efter bara ett par

timmar, men eftersom det är höst och fuktigt i luften så valde jag att vänta

till nästa dag. Och att undvika att sprätta vatten på den målade ytan. 

Vill bli lite ojämnt när målningen suger åt sig vattnet även om ytan

känns torr. Gubben fick en not om det, om vi säger det så där diplomatiskt.

Och även om målningen torkar snabbt så härdar den förhållandevis långsamt

till hur snabbt den torkar alltså. Upp till en månad får man vara försiktig att

inte hårdtvätta ytan eller slå till med nåt hårt. 

Så även om jag satte knopparna på plats så har jag inte spänt dem än för att inte målningen 

skall börja spricka av spänningen. 

Det gör jag om ett par veckor. 

På tal om knoppar ännu, så hade jag ju dörrhandtag med två hål innan, men ville ha

bara en knopp på dörrarna så det andra hålet fick jag lov att spackla fast. 

Damen i målbutiken tipsade om en liten grej som kan spela roll. 

När man gjort det skall man dutta en liten, liten mängd bara på hålet som man spacklat. 

Och låta det torka. På det sättet suger inte spacklet in mer färg än omgivande

skiva när man börjar måla själva ytan. 

Vet ju inte hur det skulle se ut om jag bara målade på, men ett logiskt tips. 

Skrev ju innan att jag brukar vara ganska rask i att ta till penseln, men med det

här projektet har jag dragit mig för att ta itu med det. Vet inte ens riktigt varför. 

Med åldern kommen lathet? Eller funderingar på om det skall bli bra? 

Så ja, jag tog till AI och slängde in en bild av köket hur det såg ut

och så bollade vi lite fram och tillbaka med olika alternativ. 

Här ser du hur köket såg ut innan och så hur det kunde bli. 

Så helt klart till hjälp både med att faktiskt se sitt eget kök i en ny 

färg, och så fort jag såg de där små mässingknopparna så visste

jag att de skulle de bli. 

Så nöjd att jag fick det gjort! 

Nu skall jag bara bli av med en lätt förkylning jag skaffat mig och sedan 

blir det att åka till stugan för att stänga för säsongen. 

Hejdå från mig

 

GRÖNT E SKÖNT - OM NU INTE NÅN VISSTE DET

Det är kanske inte en alldeles förfärligt stor överraskning att jag valde att

måla om köket i grönt. För det råkar nu vara en av mina absoluta favoritfärger. 

Undrar om jag ens har en annan jacka än en jacka i grönt? Måste vara

anoraken i vinrött (som också är en av favoritfärgerna, heh). 

Men den är också ganska ensam i sin o-gröna tillvaro i garderoben. 

Ja, jag gillar grönt. 

Och ja, målningen av köket är klart!!! Wohooo. 

Väntar ännu på en del knoppar till dörrarna, för någon

projektansvarig (jag) råkade räkna knopp-antalet fel. 

Och det inte bara en gång utan  t r e  gånger!!!! 

Fattar inte, men så var det. Det kan ha hänt att jag räknade samtidigt

som gubben kom in i köket för att fråga något oväsentligt och jag råkade

bli distraherad. Det kan förklara det hela - eller hur? 

Sedan kanske jag skrev upp 27 i stället för 47, eller hur det nu var....

Nå, det gick ju att beställa till. 

Och det som jag ännu skall göra är att få till beställningen av krönlister

och kanske nya golvlister som ligger snyggare mot köksskåpen än de nuvarande. 

 

Men redan nu känns köket mer som "mitt kök", mer som den stämning

jag trivs i. Lite gammeldags och rustikt och inte så himmelens perfekt. 

Mysigt och ombonat blev det också - av bara farten. 

Och vissa små detaljer, grejer, som känts vilsna i det mer moderna köket

som köket ändå var innan jag "föråldrade" det har hittat sin plats och

känns mer "rätt i tid" nu. I min tid. 

Nu skall jag börja avsluta, skall logga in på en online-fotokurs som 

jag anmält mig till. Handlar om landskapsfotografering som jag lite tappat

greppet om. Vill inte skriva intresse – för det är det inte – utan mer

att jag så lätt halkar in på enklare grejer att fota. 

Man skulle tro att landskapsfoto är enkelt, men det är det inte. 

Det är sjukt svårt! Att få det så där wow! som man upplever vyn när

man är där. Och gärna att det är ännu mer wow! på bild. 

Så nu blir det att haka hörlurna på och bli en ivrig elev. 

Hejdå från mig

ATT PIMPA MITT KÖK

Ja-a...under mina levnads dagar har jag hunnit planera och

göra om tre kök från början, ett kök har jag bara ändrat lite på. Så man 

kunde kanske påstå att jag inte är helt novis när det gäller köksinredning.

När vi flyttade hit för dryga fem år sedan (ja det är så länge sedan!!!) så

tyckte jag om köket för att det är ett kök, ett rum, inte ett öppet kök

i vardagsrummet. Det är välplanerat och funkar. Eller det funkar perfekt om

man är en kock som yrar omkring, med två kockar kan det bli

lite krockar på köksmattan. 

Men det är ett fullt fungerande kök. Fina kakel.

Men så kommer ett men...Till största delen är skåpen vita och det är

helt okej, men så finns det här och där några lådor, dörrar, skiljeväggar

och kantlister i någon form av körsbärsträdslaminatfundering. 

Och jag har alltid haft lite svårt för det där träslaget. 

Arbetsbordet är fint, det har en fin träfärg, så jag har kanske blundat

lite för de där orangeträfärgade dörrarna och -listerna. 

Brukar vara ganska rapp att ta till penseln, men nu har jag tvekat.

Men i somras bestämde jag mig. Jag skall pimpa mitt kök och måla om. 

Jag tänkte nämligen så här. Om jag någon gång får för mig att sälja 

här jag bor nu så kommer med största sannolikhet de nya köparna

vilja göra om köket - för det är i ärlighetens namn lite till åren och 

på sina ställen lite skamfilat. Vilket betyder att jag inte ger mig på någon

värdesänkande verksamhet direkt men får ett kök som i sin färgvärld

tilltalar mig mer. Bara att sätta igång - eller hur?

Men då kommer vi till det här med f ä r g och i synnerhet g r ö n  f ä r g. 

Det finns en miljardtriljoner nyanser av grönt. Och att där hitta rätt är inte lätt. 

Eftersom jag har en del gamla möbler och är lite av en skrotnissa när det gäller gammalt

så ville jag ha lite samma stämning i köket, lite gammeldags men utan att byta ut hela

köket, som sagt. En kompromissernas kompromiss, liksom. 

Helst hade jag ju velat ha ett sekelskifteskök, men det sitter nu inte så bra i en 60-tals

lägenhet så man får ta till subtila "lite ditåt" grejer som ger stämningen fast

utan att gå till överdrift. 

Och så var det färgen...hur svårt kan det vara att pricka rätt?

Efter tusen färgprover tror jag jag har hittat min färg. Har provmålat lite på ett av skåpen

och känner mig ganska säker nu. Nu skall det målas, hörni. De oranga lådorna får

backa och de långsmala metallhandtagen får också träda tillbaka

Och eftersom jag kommer att glömma till nästa vecka vilken färg

och vilken nyans jag använt så skriver jag in den här: 

Uula Kalustemaali, halvmatt och nyans OLIIVI (oliv). 

Och nu hörni, skall jag gå och laga något så exotiskt som

kokt potatis och korvsås! 

Inte ätit det på eviga tider och fick en akut korvsåslängtan. 

Ja – sådant finns! 

Hejdå från mig

 

BACK TO BASICS

Norge har alltid den inverkan på mig. Och egentligen hela Nordkalotten,

det är så andlöst vackert. Kargt men vackert. 

Antagligen har jag någon gammal gen från en mycket avlägsen släkting

som aktiveras varje gång jag är i de där knutarna. Det är på något oförklarligt

sätt mitt själ-landskap. Och varje gång jag lämnar det vet jag att jag 

kommer att återkomma. För att jag dras till denna plats på jorden. 

Men hemma, på min plats på jorden, förbereds lite köksrenovering light. 

Jag skall inte alls riva ut hela köket, men lite smått för att få det att kännas

mer som mitt kök planeras. Skickade en bild av min moodboard till lillungen och 

fick till svar: Jag är inte helt 100 % övertygad, men så är det ju inte 

heller mitt kök...

Jaha....hur skall man tolka det nu sen? 

Nöjde mig med att svara. Alldeles riktigt.....det Är inte ditt kök och en 

skratt-emoji eller två på det. 

Men jag är ju övertygad om att det blir hur fint som helst! 

Passade på när jag var ute på diverse secondhand-nätbutiker att klicka hem några

nya (gamla) stolar till vårt matbord också. Lite fyndkänsla faktiskt. 

Kostade inte många slantar, men passar som hand i handsken. 

På matbordet tronar vår lånekatt, en riktig katt-primadonna för att inte 

säga en kattdrottning, som vet sitt värde. 

Otroligt charmig katt. 

Eftersom jag inte tänker skaffa en katt mer, efter vad som vår lilla Iris

råkade ut för så är det alltid en liten tröst att få ha en skötkatt nu och då. 

I övrigt är det lite höstvibbar på gångs. Märkte när jag gick

i butiken att det började luta lite åt mustiga gryt-tankar och löksoppa.

Beställde också från den lokala REKO-ringen en del kött som 

blir gott till gryta, mängder med grönsaker och en ugnspäronsylt som 

jag tror blir galet gott på nåt smaskigt bröd med en sträv ost. 

Ni hör. Det börjar smaka höst. 

Och ja, jag plockade fram partylamporna (eller vad man nu skall kalla

de där som ser ut som nakna glödlampor) till balkongen. 

Och så tände jag hela arsenalen stearinljus på bordet. 

Sommarens sista dag idag. 

I morgon omfamnar vi den kommande hösten! 

Kram från mig

 

I STARTGROPARNA

Egentligen har jag satt mer tid och tanke på att rensa i skåp och lådor än jag har 

satt tid på att packa, så i morgon blir den där dagen då jag yrar omkring

och försöker komma på vad jag glömt att skaffa. Och dagen då jag tror jag har

koll på vad som skall packas bara för att märka att jag ändrar mig hela tiden

om vad som är väsentligt att ta med och vad som inte är det. 

Oftast går jag ändå tillbakahåll min första tanke, men av någon outgrundlig orsak

måste jag få flumma till hela packnings-helvetet en extra omgång innan

jag kan nöja mig. 

Då är det faktiskt skönare att städa i skåp och skrubbar. 

Det blir så tydligt och klart på något vis.

Har inte alls samma "tydligt och klart"-tänk när jag skall packa vad jag 

vill ha med på roadtrippen. 

Det är som om en praktiskt lagd del av mig säger att det här behöver du ha med 

medan en betydligt mer bohemisk version av mig vill ha det...och det....och det med! 

Kanske det är så jag är? Lite flummig, men med en ordning och reda-

gen. De kan krocka ibland, hehehe...

Nåväl, nu har jag i alla fall rensat i mina skåp och det är skönt. 

Bara köket kvar, men det får bli till efter roadtrippen.

Sedan vi flyttade in - för fem (5!!!) år sedan så har köket skavt. 

Jag älskar ju vår lägenhet, läget, ja det mesta. Det enda som kan vara lite knepigt är

att få min vurm för gamla möbler och en gammal stil att ens lite

sitta i en 60-tals våning utan att det blir helt knas! 

Älskar ljusinsläppet av de stora fönstren, men saknar fönster med spröjs. 

Njuter av enkelheten att bo så här, men kämpar med att få till en balans mellan

det gamla som jag så gillar och det semigamla som ett 60 år gammalt hus är. 

(utöver det den moderna balkongen med glas som är skön och förlänger ute-

säsongen och möjligheten att övervintra växter betydligt, men som känns

riktigt själlös (och ful) i materialval).

Från fösta stund har jag mest stört mig på köket. Det är snyggt, prydligt och stiligt. 

Det funkar alltså alldeles perfekt, så det finns ingen som 

helst behov – eller ens vilja – att göra om köket. 

Men det saknar den stämning jag vill ha. 

Och ja, om jag kunde ändra på husets ålder så skulle jag välja nåt som var + 100 år 

gammalt, och då kanske klämma in ett sekelskiftets wanna-be-kök där. Men det

kan jag ju inte göra här. Inte ens mitt allra flummigaste jag gör så. 

Men jag vill ha lite av den känslan in i köket, utan att det blir fånigt och på-

klistrat. Så ja, jag har idisslat på detta i nåt år nu, som man märker. 

Så när jag kommer hem blir det att kavla ärmarna och börja måla, byta 

handtag och kanske sätta upp någon liten list och annan snickeridetalj som

ger den sätta känslan, utan att det blir konstigt. 

Men att det på såsätt blir ett kök där jag trivs i. Nu är det lite som att kliva in

i en annan stämning när resten av huset ändå har dessa gamla

skruttiga möblerna som ger hemmet dess rustika intryck. 

Skall komma ihåg att ta mer före- och efter bilder. 

Än så länge hänger det bara färgprover på skåpdörrarna. 

Men grönt skall det bli. Eller grågrönt. Lutar åt den mest ljusa av färgerna. 

Så ja, vi får väl se hur det blir! 

Men innan det skall vi till Norge en sväng. 

På måndag åker vi. 

Kram från mig