LITE SOLGULT BLAND REGN OCH DIS

Jag är inte helt på det klara om det faktiskt varit så sjuttons regnigt den senaste tiden, 

eller om det bara är nåt jag inbillat mig? Kanske det ändå varit det slår jag fast

när jag idag i samband med besök i matbutiken passade på att köra till en av mina

favorit naturstigar och märkte att den var bara lera, snorhal lera. 

Det är en inte så välunderhållen (och välkänd) vandringsled så man får ta det som det är

och inse att om man inte vill halka omkring i lera till anklarna så är det bara att vända. 

Så regnat - det har det - inte bara nåt jag hittade på. 

Åkte i stället hemåt. Och precis då jag kurvar in på parkeringsplatsen plingar det till

i telefonen. Gubben skriver: Kunde du köpa nåt gott till kaffet? 

Han kunde inte ha kommit på det snäppet tidigare. Tänker inte vända. 

Gaaah!!! 

Jag är inte så ivrig själv på sötsaker till kaffet, eller ens kaffet i sig, men gubben har blivit en 

riktigt liten söt-bulle-gris på äldre dar. Kunde han liksom inte bara skrivit det där liiite tidigare

suckar jag inom mig, men så minns jag att jag minsann i ett svagt ögonblick köpt hem jäst. 

I ett möjligen lika svagt ögonblick hade nämligen lillungen undrat om jag kunde lära honom

att baka matbröd. Att han bad mig om det är mycket förvirrande för jag har aldrig varit

speciellt duktig eller ens ivrig på att baka, men vill nu inte ta och söndra gossens illusion

om en bakande mor. Gudarna vet varifrån han fått det intrycket? 

Kanske för att jag ändå är en hyfsad kock så där i övrigt? 

Nåväl, det har visat sig att han inte sen heller haft tid för en bak-session så jästen

låg ju och väntade på sin tur där i kylskåpet. 

Sagt och gjort. Jästen blev använd och gubben är till sig och från sig 

av lycka över att ha ett rejält gäng kanelbullar med ett mycket varierande utseende att 

plocka fram från frysen närhelst bulla-suget slår till. 

Och jag fick känna mig lite duktig och husmoderlig och så där. 

Och jo, jag skall jobba på utseendet av bullarna. Men smaken är det inget större fel på. 

Och pärlsocker skall jag också köpa. Det håller ju ett decennium eller två, inte sant? 

Men så jag har till nästa gång...

Vi, och nu menar jag verkligen vi, stävar efter att ha färska blommor till veckoslutet 

på vårt matbord. Gubben köper minst lik ofta blommor hem som jag. 

Matbordet är det första man ser när man stiger in i tamburen hos oss, 

och man ser det från biblioteket som tillika är gubbens kontor

och jag ser det från mitt älskade soffhörn i vardagsrummet. 

En optimal plats för en veckobukett! 

Gult är fult är ju min devis, men just solrosor älskar jag. 

(ja, och kanske narcisser på våren) 

De lyser upp som små, eller rätt så tilltagna, solar när vädret är lite disigt 

och grått. Kanske är det just så att gult behövs när tillvaron är som mest grå?

Och att man ibland behöver få frossa i lite ugnsvarma kanelbullar? 

Bara för att...

Kram från Maggi

 

 

DISIGT OCH VARMT ÄR DET

De senaste dagarna har det vart otroligt disigt tills långt in på

eftermiddagen. Nu är bilden från skärgården, men precis lika disigt

har det varit här hemma vid sjön. 

Det har också varit överraskande varmt, nästan kvalmigt. 

Även nätterna har varit ovanligt varma för årstiden. 

Jag som redan längtar till hösten och de där krispiga dagarna har

lite svårt att helt uppskatta denna plötsliga brittsommar. 

Eftersom vi varit på stugan i dryga två månader så var det lite glest med

överlevande växter på balkongen när vi kom hem. Endast en kruka med

rödbladig alunrot och en liten kruka med taklök hade överlevt tillvaron 

på den heta inglasade balkongen. 

De fick sätta färgen för övriga växter och då blev det en blågrå en

som fick bosätta sig i den stora svarta krukan, och en djupt vinröd cyklamen 

och en murgröna fick bli höstens balkongväxter - bara att det inte alls 

känns som höst än. Bara det disiga vädret har gett lite höstvibbar. 

Innan jag åkte från stugan tog jag och plockade ett rejält gäng med vallmo-

frökapslar. De får nu torka i egen takt och så har jag något att så nästa år. 

Här finns både den där bedårande gråblå vallmon som den vanliga

knallröda. Lite oklart vart jag skall så dessa nästa vår, men 

man får se sedan om inte det dyker upp någon bra plats? 

Kanske i den där bergsskrevan framför huset där jag har några

plantor av ormbunke. Det kunde kanske bli fint? 

I höst har jag inte planerat att sätta några blomlökar alls för att det

börjar vara alldeles fullt i mina rabatter där vid stugan. Så pass

fullt att jag nästa år nog hamnar att gallra lite. Möblera om lite liksom. 

Det är så när man anlägger en rabatt, vissa växter trivs, andra inte. 

Men helt köpstop på lökar har det ändå inte blivit. De här skall jag 

testa med att sätta i kruka här hemma på balkongen. De kom idag i posten, 

men än är det alldeles för varmt för det än, så påsarna hamnade i

kylskåpet - i väntan på den riktiga höstkylan. 

Men nu skall jag gå och ta emot vår underhyresgäst för en dryg vecka, 

grannens katt Bertha. De hade vår Iris hos sig när vi var i Sydkorea tidigare

i somras, och nu skall Bertha vara hos oss medan de stadssemestrar i Paris. 

Det var nog allt för denna gång. 

Kram från Maggi

 

SVALOR, ROSOR OCH ANTIKA FYND

                                         

Efter Sydkoreas fuktiga hetta kändes det faktiskt riktigt skönt att landa

ute i den svala (läs kyliga) skärgården där luften känns fräsch och frisk. 

Men nog skulle det ju vara välkommet med lite sommarvärme ändå. Så där lagom, 

om man får be. Här på stugan har jag varje kväll tänt en brasa för att

jaga bort kylan och fukten. Och förvisso hör jag till de som tänker att man

kan alltid klä mer på sig, men är det för varmt så måste man bara utstå...

...men liiiiite sommarvärme skulle inte skada. 

Svalorna, som har bo under bryggan, har tre ungar som ringmärktes häromdagen. 

Iris-katten som ibland tar sig en promenad ner till bryggan har lärt sig

att det inte lönar sig. Där får man kring öronen av upprörda sval-föräldrar. 

Förirrar hon sig dit så får hon snabbt ta skydd under vårt terrassbord vid bryggan. 

Terrassbordet som ser nästan övergivet ut. Så kallt som det varit har vi inte haft en 

tanke på att tassa ner till bryggan för frukost eller middag. 

Fördelen, eller vad man nu kan säga, med det svala och tidvis regniga vädret är

att man ids på ett annat sätt åka iväg på diverse små utfärder. Skulle det vara tokhett 

så vill man ju bara stanna vid havet och svalka sig. 

I helgen var det antikmarknad i Fiskars och jag fick min mans systerdotter med-

lurad på en sväng dit. Hon jobbar som scenograf i praktiken över hela världen och 

till och med hon tyckte antikmarknaden var både kvalitativ och skönt befriad från en

massa "strunt". Och det tyckte jag med. Det är några år sedan jag senast besökt 

Fiskars antikmarknad, så det var en glad överraskning för mig också att det inte

smugit in en massa kvasi-antik-handlare utan att det faktiskt hållit standarden. 

Har egentligen inget större behov av att hitta något, men gillar att kolla in

vad som finns ändå. Och visst hittade jag ett par saker som jag inte riktigt

kunde motstå. Det ena var en champagnekylare i tenn man nu verkligen inte

"behöver i sitt liv" men som jag bara gillade så skarpt. 

Det är något med den där dragningen till 1700-tals formgivning som jag faller för. 

Och för tenn. Märker att jag alltmer börjat gilla tenn. 

Den där lite märkliga kannan med sina vete(?)kärvar, blåklintar (?) och en märklig svan 

på locket - av tenn - är just en sådan pryl som jag tycker om att fynda. 

Faktum är att vi har användning för en sådan liten kanna. Och så har den 

just det formspråket som jag gillar och så är den lite knasig. För antikt behöver inte

alltid vara så högtidligt och allvarligt. 

*

Kanske både mina antikmarknadsfynd och rosorna från trädgården som jag 

plockade in innan sommarstormen på något sätt hör ihop?

En slags robust gammeldags romantik. 

Rosorna doftar alldeles otroligt starkt och gott. 

Och hör på något sätt ihop med det gamla slagbordet, kökssoffan 

och bordduken av linne och de där tenn-grejerna jag hämtade hem från marknaden. 

Det är något med de där genuina materialen som liksom hör ihop och som skapar

en stämning av flydda tider som jag så gillar. 

Jag fantiserar ibland på om vi alla har levt förr, i ett annat liv, och

det är den tiden vi vill återskapa på något plan? Som vi känner oss hemma i.  

Då hade jag levt mitt förra liv på 1700-talet, kanske en bit in på

1800-talet. Det är mitt estetiska århundrade. Sedan skulle jag för 

allt i världen inte velat ge upp den tid vi lever i nu med all teknik

som vi har att tillgå. Några knasiga världsledare hade man kunnat skippa och

ha en mer harmonisk tillvaro på jorden. Men ja, man får väl ta och göra det bästa

av vad man kan påverka. 

Och plocka in rosor som fyller ett helt rum med romantisk rosdoft. 

Och hälla mjölken i en lite tassig kanna som för ens egna blick är vacker. 

Skönhet finns alltid och enbart i betraktarens blick! 

Kram från Maggi

PACKA UPP OCH PACKA NER

Efter att vi landat från Syd-Korea blev det ett par arbetsdagar, en kusinträff,

en 70-årsfest och en 40-års dito innan det (äntligen) blev dags att 

landa i en stormig skärgård. Packa upp och packa ner. Delvis samma kläder. 

De där för varmt väder. 

Efter den tropiska hettan kändes det extra skönt med både vind, 

och regn och ja...sommarkyla. 

Kan tänka mig att det, sommarkyla, blir en turistattraktion i framtiden om världen 

forsätter att glöda och somrarna på så många håll i världen blir

outhärdligt varma. Det var 32 °C som mest under den tid vi var i Seoul

och enligt de lokala är det ännu ingenting. 

För mig var det hemskt! 

Och hur hett det är och skall bli i Europa nu också...

...nej tacka vet jag en sval nordisk sommar! 

Vinden från norr som är sval men inte kall, hård men ändå

sommarsnäll på något sätt. Samma vind i oktober - det är vassa grejer, det! 

Mina linnegardiner hänger på en öppen veranda och tar lite stryk varje gång de

blåser så jag har slutat försöka få fållen snygg. Den slits sönder när gardinerna

dansar mot väggar och möbler, beroende på vindstyrkan. 

Jag tänker att gardinerna är skärgårdsvindsfransiga på ett charmigt sätt.

Punkt! 

Iris-katten njuter också av friheten på stugan. Hon är så slut efter alla nya intryck så

hon däckar redan tidigt på kvällen och sover som en stock hela natten. 

Har ännu några veckor kvar att jobba innan det blir dags för mig att ta sommarsemester. 

Men även om jag under de här veckorna kommer att jobba mer än vanligt för att

halva personalen är på semester, så känns det ändå lite som semester när jag kan göra

det från stugan. Evinnerligt tacksam för min arbetsgivare som tillåter distansarbete. 

Har turen att ha ett eget arbetsrum också här på stugan så de övriga som stannar 

här med mig behöver inte gå på tå för min skull, och jag får den ro jag behöver

för att göra mitt jobb. Men när det är dags att stänga ner så kan jag bara 

direkt stiga ut i sommaren och sommartillvaron.

Så skönt med lite Vitamin Sea! I synnerhet när vi alla drog på oss en sommar-

förkylning under resan. Tippar på att det var personen som satt bakom oss i planet 

och bara hostade och hostade som smittade oss...

Men det är så det är på flyg, man kan ju knappast be personen avlägsna sig. 

Hade varit lite för drastiskt. Heh. 

Till slutet av veckan skall det bli riktigt busigt sommarväder med vind i 

stormstyrka och kanske, kanske lite åska! 

I väntan på det packar jag upp sköna sommartröjor och varma tights

att iklä sig. De fladdrigaste linneklänningarna får ännu vänta på lite varmare 

sommardagar. För visst kommer de också att komma. 

Kram från Maggi

 

SMÅTT SEGT MEN PÅ BÄTTRINGEN

Det har varit en ovanligt seg förkylnings om vi haft ihop med oss. 

Endera dagen känner man sig nästan som folk, för att nästa dag igen 

känna viruset rusa runt i kroppen och förorsaka kaos bland 

försvaret. Men nu börjar det kännas som om livet återvänder. 

Nå, det om det...

Hämtade de två julrosorna som fått växa på balkongen under vårvintern 

hit till stugan, med tanken att plantera dem i rabatten och se om de kommer

igen nästa år. Tvivlar på det, de här förädlade sorterna vill

inte riktigt klara av vårt tuffa klimat, men de är underbara att 

köpa tidig vårvinter och ha dem på balkongen där de håller sig hur

bra som helst. Lite köldknäppar rycker den bara på axlarna åt. 

Jag köpte mina julrosor i början av mars, så de har minsann 

spritt blomsterglädje länge. Två månader! 

Och det skulle de säkert fortsatt med också i rabatten här på stugan, men 

eftersom vädret var så attans kyligt och regnigt så valde jag att knipsa av blommorna

och ha dem inne i stugan i stället. De håller sig fint som snitt också! 

Så ja, de här skönheterna kan kosta en slant men när man tänker på

hur länge man har glädje av den blomningen så är det alla gånger

värt priset. Och så kan man ju bara hoppas på en mild vinter nästa år

så att de övervintrar i rabatten. 

På tal om det så var det endel växter som inte klarade övervintringen i 

det kalla annexet. Trodde mitt olivträd hade fixat det, men det var nog sedan 

också heldött. I mina bamsestora krukor där bla sammets-sumaken och en 

uppstammad bollthuja bor, hade jag i fjol gråtimjan som underplantering

och något förvånad över att den inte överlevt, inte i någondera kruka. 

Afrikas blå lilja, agaphanthusen, är ännu lite oklar om det klarat det hela. 

Än ser det lovande ut, men man vet inte. Två stora (eller stora å stora...) 

buxbomsklot verkar ha tagit vintern med ro. De får nu stå i nästan total skugga

så de inte blir brända. Buxbomen är här hos oss på gränsen hur långt norr

den vill vara. En krukazalea strök med också. Det var lite förväntat, men ville testa. 

Ett återkommande "måste", om än ett kärt sådant, är att så luktärter och idag

fick de komma till sin växtplats. Tidigare år har jag haft dem i rabatten, men i år

får de lova att växa i en odlingslåda för jag har tänkt skippa odlandet av

grönsaker i år. Vi har så otroligt fina odlare runt om i byn som man kan

köpa sommargrönsaker av som dessutom är finare än de jag åstadkommer. 

Så det får bli lite sommarblomsodling i lådorna i stället. 

Och säkert någon ört i kruka och kanske, kanske en tomatplanta...

I övrigt har jag nästan bestämt mig för att ha vitt som blomtema i år. 

Vitt och silver och grönt och kanske lite rosa och en liten hint av vinrött. 

Så får det bli! 

På tal om sällskap i trädgården. Iris är så lycklig när den får snoka

omkring och upptäcka utomhusvärlden. Det finns både flugor inomhus som

är lite yrvakna efter vintern som man kan försöka fånga. 

Det gick sådär...

Och fjärilar som man kan häpnas över, men som fladdrar alldeles för

högt för att man ens skulle försöka sig på ett anfall. 

Man märker minsann att hon är en riktig liten stadsfröken. 

Men en cool sådan. Träffade häromdagen grannens (snälla) hund som

är van vid katter så det var tryggt. Iris gick fram till hunden men när den ville

komma helt fram till henne så sköt hon rygg och fräste - men backade inte en centimeter. 

Så liten man är så har man koll på sitt revir. 

Bara vädret blir bättre (det slutar blåsa som attan) så skall jag ta och

fiska och se om man inte skulle kunna bjuda henne på en färsk abborre. 

Som sig hör till en skärgårdskatta. 

Nu skall jag gå och tillreda en varm tomatsallad. 

Lite sommarsmaker men i ljummen version så kallt som det än är. 

Brasan sprakar och ljusen är tända. Stugmys! 

Kram från Maggi

 

PÅSKEN DETTA ÅR

Påsken kom och gick - och gick inte helt som planerat. 

Under några år nu hade det blivit så att vi firat påsken hemma "i stan" i och med att vädret varit

så kallt och påsken så tidig så vi inte kunnat koppla vattnet på stugan. 

I år var det både varmt och vi hade hunnit koppla vattnet och städat upp innan den

planerade familjemiddagen. 

Sönerna skulle komma med lillungens bil. Men den sade upp kontraktet. 

Bara att ringa bärgningsbil och be en bön till alla bilgudar som finns att reparationen

inte skulle bli jättemycket dyrare än vad bilen är värd...

Ja,ja...gamla skruttbilar medför en viss risk för överraskningar. 

Med en studerandes ekonomi brassar man inte i bilbutiken precis. 

Nåväl, det blev en skön helg även utan ätteläggen. Fixade till en fårstek och pimpade 

en vanlig cheesecake med lite lemoncurd på ytan och choko-påskägg 

samt ätbara blommor till en riktig påsktårta minsann! Vi fick en hel del

fixat både utom- och inomhus innan jag åkte på flunsa 2.0. 

*

Iris-katten hade ju sina första riktiga utomhus-stunder på stugan och på 

natten vaknade jag av att hon gnydde, eller liksom jama-pep i sömnen. 

Hon sov alltså intill mig i sängen. Hade tagit på att upptäcka världen utomhus, tänkte jag.

Jag petade på henne och frågade om allt var okej och hon glodde lite

sömndrucket och yrvaket på mig och kringlade ihop sig på nytt och sov vidare. 

Då märkte jag att det pipande/jamande ljudet inte alls kom från katten utan från mig. 

Mina luftvägar pep som en kattunge vid varje utandning. 

Nå, senast på morgonen insåg jag ju att jag blivit rejält förkyld. Attans! 

Vädret ändrade och blev till riktigt gråväder så det, och att vi kände oss krassliga

och att gossarna blev strandsatta pga bilhaveri,  gjorde att gubben och jag 

åkte hem i förtid. Att en sådan påsk i år. Alltid kan man inte vinna! 

Väl hemma kröp jag upp i soffhörnet mitt och roade mig åt att testa på

att låta AI göra en målning av ett foto jag tagit. Riktigt underhållande faktiskt. 

Här knäppte jag ett foto från mitt soffhörn och bad chatgpt ändra det till

en målning i Carl Larson-stil. Och det blev ju ganska bra. Roligt är det i alla fall.

Och tror att det finns enorma möjligheter med AI som vi hittills bara snusat på. 

Jaja...så var påsken detta år! 

Kram från Maggi

STUGSÄSONGSÖPPNING I TEORIN MER ÄN I PRAKTIKEN

Det är helt overkligt hur den här flunsan har tagit musten ur mig. Har alltså helt noll-

ork. Till något alls. Släpar mig mellan sängen och soffan och det är helt nog med 

motion för mig nu. Trodde redan igår att jag var på bättringen så jobbade normalt, 

men till kvällen steg febern och jag bara däckade. Sov till elva idag. 

Och nu är klockan fyra på eftermiddagen och jag fixade till en soppa åt oss

och nu kunde jag gå och lägga mig igen. Vilken tur att jag insåg

att det kanske är läge att stanna hemma denna helg och inte öppna upp stug-

säsongen riktigt än. Har inte heller orkat plocka fram påskpynt här hemma. 

Tänker att vi skall ju ändå åka till stugan till påsk, så varför stressa med det? 

I vanliga fall skulle jag njuta av att damma av pyntet, men i år tar 

förkylningen övertag och tänker att det är bra så här också. 

Tror ju inte att gubben ens märker om det finns påskpynt eller inte

här hemma. Inte ens om han skulle vara frisk, men han är ju i samma

skick som jag så vi går mest och grymtar åt varandra då vi möts i vår

vandring mellan viloplatserna eller vid snytstationen vid hushållspappersrullen...

Nåväl, vi kan ju passa på och bli underhållna av äldre sonens resa visa WA. 

Han är nämligen inget mindre än i Seoul i Sydkorea för att träffa sina blivande

svärföräldrar och planera bröllopet som skall gå av stapeln i sommar. 

Ja-ja, minsann. Sådant är det på gångs! 

Skall bli smått spännande det! 

Nu skall jag nog ta och lägga mig en stund och lyssna på en ljudbok. 

Tvivlar på att det tar väldigt länge innan jag inte har en aning om vad

rösten i örat säger...Zzzzzz....

Ha en skön lördag! 

Kram Maggi

PELARGONIUM AUSTRALE - DEN VILDA

Så kan det gå. Att man liksom blir lite extra "kär" i en viss växt. Eller att 

den där vissa växten blir extra viktig av aningen ologiska orsaker. 

Så har det gått för mig. Minns inte ens längre var och hur jag snubblade över denna 

vildpelargon. Var nog bara en bild någonstans corona-våren 2020. 

Googlade och hittade någon som sålde sticklingar på nätet. Den våren fanns

det mängder av sådder och andra sticklingar på mina fönsterbräden, men den här

sticklingen blev speciell för mig. Hur jag presenterade vildpelargonen då kan du läsa:

H Ä R

Från bilden ovan ser du hur den såg ut första sommaren, och hur (eländig) 

den såg ut efter senaste vinter, alltså i mars/april i fjol. 

Här är bilder från förra sommaren. Den bara växte och växte och började blomma

med sina sparsmakade men utsökt vackra små blommor. Den har ett bladverk som man 

knappt kan gå förbi utan att peta på. De är alldeles sammetslena och doftar något

mellan ort och doftpelargon. Hade den hela sommar på söderterrassen. 

När vi i september stängde stugan och kom tillbaka till stan fick den hedersplatsen

på en piedestal vid norrfönstret. Inte det mest optimala läget, men då var resten av

fönstren fortfarande täckta av plast i och med fasadrenoveringen. Under tidigare

vintrar hade pelargonen övervintrat i vår sängkammare som hålls sval (på gränsen

till kall, eftersom vi sover med fönstret öppet större delen av vintern). Nu gick det 

inte att öppna fönstren på flera vintermånader och kombinationen alldeles

för varmt, för torrt och alldeles för lite ljus kom att stå vildpelargonen dyrt. 

I mars var det bara att konstatera att den fina, stora frodiga vildpelargonen hade gett upp. 

Förbannade mig själv att jag inte tagit sticklingar, men det hade ju gått så bra

att övervintra plantan åren innan...

...men efter idogt sökande på nätet hittade jag sticklingar. 

Så nu är jag tillbaka i ruta ett där jag var våren 2020. 

På samma sätt som då har jag nu några magra sticklingar som står där på 

fönsterbrädet i mitt arbetsrum. 

Så kan det gå när man snöar in sig på någon viss växt. Händer mig rätt sällan. 

Men just denna lilla vilda är min absoluta favorit! 

Gillar ju växter överlag, men om någon inomhus-krukväxt dör så rycker jag nog mest på

axlarna och konstaterar att jaha...Sommar(kruk)blommor kan jag ha en lite mer

djup relation till men den här, den är nog lite som min växtbaby. 

Av någon outgrundlig orsak. 

Ha en fin dag. Och pyssla lite extra om en kär växt. Bara för att! 

Kram Maggi

OM VÄRLDENS LYCKLIGASTE FOLK

För åttonde gången i rad. Det är vi det. Det lite tysta, murriga folket upp i norr. 

Som talar rallyengelska och badar bastu stup i kvarten. 

Tar en sup eller två och tiger på alla världens språk. 

Efter tio år på samma adress kan man sträcka sig till att hälsa på

grannen som flyttade in ungefär samtidigt. Om man mot förmodan skulle

dela hiss någon gång. 

Nå där var det stereotypier så det står härliga till. Känns inte speciellt lyckligt om 

man beskriver det så där. Och egentligen är väl begreppet "lycklig" lite fel

då man egentligen borde tala om "nöjdhet". 

Oberoende så var det skoj att läsa i den amerikanska tidskriften Forbes

vad de tror ligger bakom att Finland  i g e n  halkat in på första prispallen. 

Enligt dem består vår lycka, eller förnöjsamhet, på fem punkter som 

också andra kunde ta till sig och på det sättet bli nöjdare i sina liv. 

Fritt översatt är de följande: 

1. OMFAMNA ENKELHETEN

I den finska kulturen uppskattar man enkelhet och anspråkslöshet. 

Finnarna behöver inte fylla varje stund i livet med någon aktivitet, 

inte heller jagar finnarna hela tiden efter något bättre. 

Lycka finner man genom att ta det lite lugnare och uppskatta livets

små goda ting. 

2. GÅ UT I NATUREN

Enligt artikeln är finnarna ett naturnära folk och att de är det även i detta

moderna samhälle är allemansrätten att tacka. 

Finnarna tar sig ut i naturen oberoende av väder och årstid. Och att 

vinterbada skall också öka på lyckokänslan. 

3. VILA OCH SLAPPNA AV

Enligt Forbes prioriterar finnarna vila. Här tänker man att vila och avslappning

är en del av livet och inte enbart en belöning för välgjort jobb. 

Finnarna uppskattar också tystnad och att man inte behöver fylla varje 

stund med småprat. 

4. SATSA PÅ KONTINUERLIG SKOLNING

Det finska skolsystemet får beröm. Enligt artikeln satsar den finska skolan

på jämställdhet, kreativitet och kritiskt tänkande. 

Läraryrket uppskattas och inlärningen baserar sig på samarbete och eleverna ges

utrymme att växa. Till följd av det uppskattar finnarna att vidare utbilda sig och 

utveckla sig själv. Sådant bidrar till att uppnå lycka, enligt Forbes. 

5. BYGG UPP FÖRTROENDE I DIN GEMENSKAP

Finland är ett av världens minst korrupterade länder. Människorna litar 

på institutionerna, på sina grannar och till och med på främlingar. 

Finland är ett exempel på att förtroende byggs upp under lång tid med 

små medel. Till exempel att hjälpa grannen med något smått skapar 

en stark gemenskap. Sådana små gester ändrar inte världen

till en bättre plats på en gång, men kan hjälpa till att skapa ett bättre samhälle, 

skriver tidningen. 

Nåjo, visst kan jag skriva under en del av det där. Ganska förenklat nog, men

onekligen finns där en gnutta sanning. Många i min bekantskapskrets hör

till den där typens människor som är ganska nöjd av enkla saker. 

Finns nog inte en finne (eller ganska få...) som inte skulle känna att 

kropp och knopp blir som pånyttfödda en sommarkväll, när kroppen

doftar basturen och fåglarna drillar i björken. 

Det får gärna glittra en sjö eller hav också i sinnebilden. 

På tal om sjö, så har vår hemsjö blivit isfri väldigt tidigt i år. 

Det skedde i natt. Ännu i går fanns det lite is där vinterns sista skidspår

kunde skönjas. Och intill isranden simmade årets första skrak-par. 

Så nice med vår! Sådana där små grejer som man blir glad av. 

Och nu skall jag börja förbereda mig för kvällens föreställning. 

Ha en skön kväll, och gör nåt smått som gör dig glad. 

Kram Maggi

ALLT VAR LITE VACKRARE FÖRR

Så tänker jag ibland. Även om jag inte för något i världen skulle 

vilja avstå från internet, dator, smarttelefoner för att inte nämna

disk- och tvättmaskin och hämtmat. 

Men så mycket var så mycket vackrare förr. Tycker jag. 

Undrar om jag nämnt om att jag halkat in på ett teaterprojekt och vi hade 

premiär i går. Och den gick strålande. Nu är alla föreställningar slutsålda och 

vi fick lägga till en extra föreställning. Min roll är liten, men naggande god. 

Jag får spela "typ mig själv" fast för hundra år sedan. 

Pjäsen mixar glatt historiska fakta med hittepå och är skriven av min barndomskompis

och henne dotter. Men ja, min roll. Hon är en fotograf (check) i övre medelåldern (check) 

och syns där på bilden ovan i mitten i en stor svart hatt. 

Hon var lokalt en känd fotograf i början av 1900-talet och av henne tagna

fotografier finns bla på Museiverket. 

Och bara jag tar på mig den svarta långa kjolen och den gigantiska svarta hatten, 

ja då blir jag Irene Wahlberg! 

Fabrikör Walfrid Wahlbergs tre år äldre syster 

 Irene Wahlberg hade börjat en karriär som fotograf och 

flyttade 1905 till bror Walfrids adress i Vandaforsen. Där fotograferade hon 

bostadshuset och delar av fabriken, vissa foton finns på webbplatsen ”finna.fi”. 

Kolla H Ä R hennes fotografier.

Spelade nog teater då jag var yngre, men sedan har det blivit. Men när jag fick från om

jag ville vara med i just den här rollen kunde jag inte tacka nej! 

Till saken hör att jag råkade ha en bälgkamera, visserligen i lite mer 1930-tal, 

men inget som man reagerar på om man inte är någon gammal-kamera-nörd i publiken. 

Och så råkade jag hitta på nätet ett gammalt stativ för en spottstyver som 

med hjälp av en mellanskruv till och med passade till min bälgkamera.  

Stativet håller nog inte någon tung kamera men ååå så elegant det är.

Saker var nog vackrare förr.  

Jag har faktiskt köpt film till den här bälgkameran. När

föreställningarna är över så skall jag ta och testa att fota med den

"på riktigt".  Har inte fotat med film på tja...tjugo år! 

Och på den tiden lät jag kamerans automatik sköta allt. 

På den här kameran finns det ingen automatik och numera behärskar

jag ju nog manuell fotografering så skall se vad det blir va det hela! 

Nu skall jag börja förbereda mig för kvällens föreställning genom att 

försöka få hårtestarna mina i en stram knut och så skall jag ta på mig 

den stora svarta hatten och bli Irene, fotograf. 

Ha en skön lördagskväll! 

Kram Maggi

 

EN DÅSIG FREDAG

Näe, idag har jag inte vaknat, trots strålande vacker dag med solsken.

Har ledig dag och fixat undan det mesta inför teaterpremiären om en vecka.

Iiiik! Börjar känna lite premiärnerver i magtrakten. Min roll är jätteliten, men 

har varit med en hel del både på dekor och rekvisita-sidan och så har jag

designat affischer, web-material och programbladet. Retuscherat gamla foton från

början av 1900-talet som skall ingå i en liten fotoutställning i foajén. 

Har så mycket utlånat från mitt hem att en del undrar hur stort jag bor egentligen, 

men det har nu bara råkat sig att pjäsen utspelar sig i början av förra seklet, 

vilket är en stil jag gillar också privat. Hade det varit en mer modern pjäs, hade jag inte

haft så mycket att erbjuda. 

Det har blivit lite vintervibbar därute igen, vi fick lite snö, även om det håller

på och smälter bort i marssolens sken. Såpass kallt var det i alla fall att 

myrtenträdet fick flytta in från balkongen. Men det skall ju bli varmare igen.

På tal om växter så har min amaryllis kroknat ovanligt tidigt. 

Tycker bladen brukar vissna först till sensommaren, men de har

börjat vissna redan nu. De får nu stå där och vara lite ledsna tills de är helt

nedvissnade och all näring från bladen återgått till löken. 

Sedan skall jag fundera hur den skall förvaras vidare. 

 

Det är så skönt med en spirande vår därute. Efter att teater-

föreställningarna är förbi så blir det nog att åka iväg för att väcka upp

stugan ur sin vintersömn. Kanske sjöfåglarna anlänt då? 

Havet utanför stugan har inte frusit alls i år, och även vår sjö 

härhemma börjar visa tecken på ruttnande is. 

Kanske vaknade jag till lite medan jag satt och skrev detta inlägg. 

Skönt! Nu skall jag gå och göra något vettigt, heh! 

Ha en skön helg! 

Kram Maggi