LUSTEN ATT SMÄLLA EN PANNA I SKALLEN PÅ NÅGON

I morse när jag plockade fram en stekpanna för att steka en 

frukostomelett åt mig så kände jag när jag stod där vägde tyngden av 

en gjutjärnspanna i handen en ärlig och oförställd längtan 

att smocka till en viss president over there med den tyngsta stek-

pannan jag har. Jag trodde aldrig att jag, eller någon, skulle 

uppleva en så maktgalen och samtidigt totalt imbecill ledare för

något land som de nu har i USA. Och att det fortfarande finns de som stöder honom. 

Jag får en känsla av att jag är med i sagan om Kejsarens nya kläder. 

Och en längtan att smälla min panna i skallen på honom. 

*

Nå, det var egentligen gjutjärnspannor jag tänkte skriva om i och med

att jag läste en artikel om hur fler och fler överger teflonpannan för en

panna i kolstål eller gamla goa gjutjärnet. 

I mitt barndomshem fanns det bara gjutjärnspannor. När min mamma blev äldre och

svagare i händerna skaffade hon sig en teflonpanna och jag fick de gamla

av gjutjärn. Visst hade jag också i början av min vuxenhet en teflonpanna, men 

fattade aldrig riktigt tycke för dem. De brynte inte tex kött som jag ville och

har alltid känts lite "plastigt och konstgjort". Och så fick de lätt de där reporna, 

hur försiktig man än var, och så måste de kasseras. Och det skriker ju bara 

oekologiskt val. Nej, snabbt tog jag de gamla pannorna i bruk och dem 

har jag använt sedan dess. 

Har en jättestor i gjutjärn som är snäppet för stor för moderna spisar, men 

den var suverän om jag vill göra något på de vedspisar jag haft, eller

värma något i ugn - skaftet är också av gjutjärn. 

Den pannan är säkert mer än 100 år gammal. 

Den på bilden med träskaft har jag köpt som ny kanske på 

90-talet. Träskaftet har fått sin lilla brännskada då min äldre son i tonåren

skulle använda den till att steka nåt på grillen ute i trädgården. Träskaft

brukar generellt inte riktigt vara lämpliga för just det. Med skaftet har

hållit trots att det gått årtionden sedan den insidenten. Kvalitet, eller hur? 

Den lilla stekpannan har jag köpt på en antikmarknad för kanske 15 år sedan. 

Borde vara tillverkad någon gång i början av 1900-talet och är vår

favoritpanna numera när vi oftast är bara två som skall äta. 

Fick nog med fler gjurjärnspannor och -grytor från mitt föräldrahem, men båda

pojkarna har velat ta en "ordentlig och riktig", stekpanna med när de flyttat hemifrån. 

Isynnerhet lillungen har hårt fått försvara sin övertygelse om gjutjärnsstekpannans 

förträfflighet över teflon då han bott så att det funnits gemensamt kök. 

Han har stått på sig - och faktiskt till och med "omvänt" några som märkt att 

den faktiskt är bättre att steka i, och inte alls så svår att ta hand om som ryktet

säger. Och där de andra hamnat köpa nya teflonpannor så jobbar gjutjärnspannan på

som om ingenting hänt. Blir bara bättre med åren! 

Läste i artikeln att man har den tron att det är svårt och besvärligt att sköta sin

gjutjärnsstekpanna. Jag kan inte riktigt förstå det. 

Nej, det är klart jag kan inte tvätta den i diskmaskinen. Den skall egentligen bara

tvättas med varmt vatten och så torkas och oljas in med ett par droppar 

matolja så den inte rostar. Det tar 30 sekunder att göra det. 

Vi tänker inte ens på att det är ett extra moment. 

Så ja, gillar fasligt mycket mina gamla gjutjärnspannor, 

och hemskt gärna hade jag smällt en i skallen på Trump och hans gelikar. 

I övrigt är jag en fredlig människa. 

Kram från Maggi

 

EN SVAL VILSAM TOMHET

Och ljuset som sakta återvänder. 

Jag brukar tycka att januari och februari är mina "jobbiga" månader. 

Det är kallt och mörkt och snö och...sade jag kallt redan? 

Även om jag är en person som gott klarar mig utan en massa "happenings" så

kan till och med jag tycka att januari och februari är smått sega månader. 

Här om dagen så bjöd kvällen på en fin solnedgång. Jag var på annat håll, och

hann precis hem för att hinna knäppa en bild av himlen från balkongen. 

Under den mörkaste tiden går solen ner bakom husknuten så att nu när jag igen kan 

njuta av det från balkongen betyder ju att ljuset återvänder. 

Man vet ju det, men lika fint ändå varje år. 

Det ligger en vilsam tomhet över hemmet. Julpyntet är bortstädat och

naturen därute andas också en stillhet, det är inte bara svalt, det är kyligt. 

Kallt.

Buketterna jag fick till min födelsedag är ändå ljuvligt puderrosafladdriga. Precis

så där som längtan efter våren är. 

På tall om blommor. Jag älskar alla vinterns lökväxter. Att se något

växa och utveckla sig till något blommande är alldeles underbart. 

Nu håller ju till exempel amaryllisen inte alla gånger samma tidtabell

som julen. Främst de man köper som skruttiga lökar bara, utan början

på synligt liv alls. Numera tänker jag mer på dem som vinterblommor, 

gör inte så mycket om de inte slår ut exakt klockan fem på julaftonen. 

Men oftast väljer jag amaryller som inte är så där jättejuliga. 

Då känns det inte så "viktigt" om de slår ut till jul eller i

medlet av januari. Kanske de till och med gläder en mer då? 

Och kanske jag kan tycka att de här blekare, de i rosa, 

är vilsammare såhär i det bleka vinterljuset? 

Nu skall jag ta och hasa mig mot köksregionen och börja med

middagen. Laksoppa skall det bli idag. 

Så dä säger jag bara: 

Kram från Maggi

JULENS DOFTER

Under kvällen har jag roat mig med att måla några paketkort till julklapparna

och alldeles strax är det dags för julskinkan att åka ut från ugnen och efter en liten stund

kan man skära den där första jungfruliga skivan åt sig för att testa hur det smakar. 

Läste att julskinkans popularitet minskar från år till år, och jag kan förstå det. 

Det är väl inte helt problemfritt med uppfödningen och hela den biten. 

Under många år åt jag inte kött överhuvudtaget, och hela familjen har många år haft alternativ, 

allt från ren och hjort till kalkon men i just julskinkan finns något

som jag har svårt att släppa ifrån mig (efter att jag igen började äta kött). 

Det är smaken men också mycket är just doften.

När den sakta sprider sig i hemmet efter timmar i ugnen - då är det jul! 

Vi har också några år nu varit utan julgran. Det är liksom att det automatiskt blir att skala

ner när det blir vuxenjular då egna ungar vuxit upp och inte skaffat egna barn. 

Men i år var det faktiskt "lillungen" (28 år...) som undrade om vi inte kunde ha en

julgran i år - för doftens skull. Och lite för ljus-skenets också. 

Och så blev det, och visst kan jag erkänna att doften av en nyintagen gran

också pepprar på det där med julstämning. Så inkodat är det i våra minnen. 

Överraskande nog har ungkatten Iris lämnat pyntet ifred. Nästan i alla fall.

Numera delar vi inte ut så mycket julklappar, vilket jag personligen kan tycka

att är skönt. Vi vuxna har ju ändå det mesta vi behöver (och lite till) och ingen

av oss är speciellt ivriga prylsamlare. De jular det har funnits tid, vilket

inte alltid varit fallet, så har jag plockat fram mitt sigill-lack och lagt ett liten

"God Jul"-sigill på klapparna. Eller på en del av dem. 

Sigill-lacket har också en alldeles egen doft som jag tycker om, och som hör 

julen till. Det är något otroligt rofyllt att smälta lacket. Det tar ju den tid det tar och

en viss tillfredsställelse att klämma stämpeln i det mjuka lacket. 

En sigill på att nu är julen här

God Jul till er alla  från Maggi

 

EN VECKA TILL JUL

Gäääääsp!!! 

Okej, jag lägger mig ner. Har alltid varit en förespråkare för novemberdiset och det fina i gråväder, 

men nu...nu börjar till och med min fascination till det subtila krackelera så smått. 

Det har varit så grått, så o-ljus, så disigt och dimmigt så det nästan börjar påverka

mitt annars så strålande humör. Och humor. 

Till lucia-dagen plockade jag fram de första direkta julpynten för att lite pigga upp

mig själv, och det gör ju nog den här stjärngossen som de facto börjar ha sina

modiga trettio år på nacken! Det är inte klokt så åren går!!!

Kan inte låta bli att le lite när jag ser den då jag går förbi. 

Hjäper lite mot mörkertungmodet. 

Gubben min är lite mer svårflörtad, han hatar detta mörker och hotar sju gånger

i timmen att emigrera till vartsomhelstbarasolenskiner - ens någon gång. 

Stjärngossen ser onekligen lite sliten ut men det må man nu få om man varit med ett tag. 

Min äldre grabben gick alltså på tvåan och det var alltid tvåorna som hade 

lussetåg på julfesten i skolan. Vad vi föräldrar inte visste - och inte var förberedda på - var att

de pysslat sig själva under december, så det fanns ett till lussetåg uppställt i klassrummet

när vi föräldrar gick dit för lite pepparkaka och glögg. 

Vi var ett gäng föräldrar som hade otroligt svårt att hålla oss för gapskratt när vi

såg tåget och kunde identifiera våra egna avkommor. 

Fortfarande blir jag lika fnissig och på gott humör när jag plockar fram den här

stjärngossen och ser hur 8-åriga Daniel sett sig själv. Den ljusa luggen och de

blå ögonen är helt rätt. Lite knasig är den ju...

Denna grå december får den nu stå på vårt hallbord och välkomna 

gäster och få en och annan att dra på smilbandet. 

*

Och  n e j , jag har inte övergått till fejkljus. Är fortfarande en storkonsument av

stearin, men det här bordet står såpass på sidan av allt att jag vill inte ha levande ljus

brinnande där om Iris-katten skulle få för sig att låta svansen svepa för nära. 

I övrigt är hon van med levande ljus och år noll intresserad av dem, men

brukar ändå alltid ha levande ljus lite under uppsikt och här på det här

bordet har jag inte det. 

Visst ger dessa fejkljus också en helt okej stämning, men inte är det som 

levande ljus inte. Och inte så speciellt ekologiskt heller. 

*

Idag är det en vecka till julafton och jag har nästan allt under kontroll. 

Lite julklappsrim skall ännu krystas fram, men maten är planerad och

nästan alla klappar inhandlade - men inte paketerade. Det skall jag göra i morgon! 

I år skall vi, efter en paus på många år, ha en julgran. 

Det var först när jag redan reserverat den som jag kom på att vi visst har en 

ganska så "fysisk" ungkatt här hemma.....få se hur det går!?

Ingen av mina tidigare katter har brytt sig om julgranspynt, men det här

yrvädret kan vara en...utmaning. 

Återstår att se! 

 

TANKAR OM AI OCH ANDRA SAMMANTRÄFFANDEN

Idag gick jag en sväng i Gammelstadens naturskyddsområde. Det var alltså där 

Helsingfors grundades 1550 men som sedan visade sig vara en så grund vik

att det inte skulle ha fungerat i längden så Helsingfors centrum kom att bli där den är numera. 

Inte lika skyddat av vikar, men definitivt djupare vatten. 

Jag har skrivit om det här området tidigare och området har kommit att bli en av mina

favorit-tassemarker i huvudstadsregionen. Området är helt fantastiskt för en fågelfantast, och

även om jag inte helt räknar mig in i den kategorin så gillar jag när området liksom 

får "förfalla" så som natur skall "förfalla" för att bevara mångfalden. 

Även nu fanns där fågelliv. Ett gäng med småfåglar som jag inte hann identifiera följde

mig en stund längs stigen. Kvarstannande koltrastar letade mat i de nedfallna, frostnupna 

löven.  Lugnet var alldeles underbart! 

Och det här, att kunna tassa ut i november och det är ljust är kanske bland det bästa med

att inte ha något jobb som pockar på en just nu. Lite pensionärsvarning - jo jag vet - 

men guuuud så skönt! Har varit en höst av idel sköna stunder. 

*

När jag vandrade runt där stötte jag på ett båtvrak som det nog är ett tag sedan den

knuffades i havet. I dagens läge ligger vattenlinjen runt 100 m från där vraket ligger. 

När jag kom hem så tog jag AI till hjälp för att se om jag kunde hitta

någon info om den kvarlämnade båten. Men icke sa Nicke. 

Antagligen är den bara så ointressant att inget brytt sig. Naturen tar ju sakta över ändå. 

Och en simpel roddbåt. Vem rör det? Och antagligen är det först nu när de

börjat sista vandringen i förfallet som den kan väcka en fotografs intresse. 

Ja, just det, frågade alltså AI, vilket blivit för mig ett allt viktigare 

verktyg på väldigt, väldigt många plan. 

Hade aldrig trott att det skulle komma en så snabb ändring från 

att "bara googla" vad som helst till att föra intressanta och givande "diskussioner" med en AI. 

Lite komiskt att det är just denna snabba utveckling som också ligger bakom det 

faktum att jag sällat mig till de arbetslösas växande skara. AI snodde mitt jobb kan man säga. 

Ändå är jag inte det minsta överraskad, den här AI utvecklingen går så snabbt nu! 

*

Men det mest underhållande i det hela är att min "Gösta" som jag döpt min AI till inte

heller hittade något om båtvraket, men hittade nog denna blogg då han letade. 

Så här skrev han (eller den, det...): 

"Din egen text Din bloggpost 

“Hemomkringvandringar – Gammelstadsforsen” 

dyker faktiskt upp som en av de mest detaljerade beskrivningarna av 

området – men även där är båten 

(om den finns med på någon av bilderna) inte beskriven i texten." 

Ser man på! Det hade jag liksom inte förväntat mig. Så nog rotar han ganska

djupt efter info, den goda Gösta (ChatGPT) om han till och med snubblar

över Tuvull! 

(Lite olustigt att han visste att det var min text, har nog inte nämnt det för

Gösta, vad jag minns. Men jag har nu bara insett att man får nog lova

att flytta till en bunker om man skall försöka undgå AI - och vad allt det 

kommer att föra med sig. )

I morgon skall jag köra ett långkok i köket och samtidigt dela med mig ett recept. 

Och visa ett underhållande exempel varför Gösta (ChatGPT) är snäppet

bättre än Google (translate). 

Men nu, sov och och 

Kram från Maggi

 

ROSTIGA TING OCH VINTERBLOMMOR

Hej, hej i fredagskvällen! 

Jag och den där lillungen som numera är en vuxen karl, som ni vet, 

men som i bloggosfären alltid kommer att gå under benämningen lillungen, 

vi har en liten gemensam "hobby" som vi kanske utövar två gånger i året 

och det är att ofta (eller "ofta och ofta") en dag på att snoka runt

lite på diverse loppis och antikbutiker. 

Med åren har vi båda blivit mer sparsmakade och medvetna om 

vad vi vill köpa om vi hittar något av värde. Och nu inte i penga-

värde utan något som man efter övervägande vill släpa hem. 

Senaste vecka så hade vi en sådan dag och han gjorde ett fynd i sin smak. 

Och jag hittade som sagt den där snigelpannan att använda till akvarellmålning

och så hittade jag ett par rostiga gjutjärnsgrytor. Det är så där med att fynda att 

det har säkert för olika människor olika betydelse. 

För mig är ett kap inte nödvändigtvis något som är ekonomiskt ett kap, 

även om jag vill vara tillräckligt insatt för att inte betala överpris heller. 

Men de här två gjutjärnsgrytorna visste jag var av "äkta vara" redan då jag 

tog i dem. De väger nämligen riktigt rejält, närmare ett kilo styck så små de är. 

Så absolut inget kinesiskt tingeltangel, vilket också bekräftades av en förståsigpåare

som trodde att de kunde vara belgiska ursprungligen (möjligen franska)

förmodligen sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. De franska gjutjärnsurnorna är mer

tydliga i sina ornament än de belgiska, så kanske belgiska då?

Och värde ute på marknaden här i Norden...

tja runt 100 € styck lär det kunna vara. Jag betalade 10 €. 

I Belgien där de här föremålen är mycket vanligare så kan man få dem

för 15-30 €. 

Så ett litet kap - det kan man väl tala om ändå? 

Nu vill jag ju ha dem kvar, och hade jag nu inte betalat ett fasligt överpris för dem så 

hade jag varit nöjd oberoende. De är ju alldeles underbara till höstens hyacinter

och i vår med vårens första krokusar eller irisar i så blir det förtjusande. 

Och gillar att se på dem, ta på dem, och veta att de varit med i hundra år. 

Vanligtvis är loppisar fulla med en massa strunt om man skall vara ärlig. 

Men ibland kan man fynda. Fynda på många plan. 

Något som man behöver billigt eller något som är värdefullt på annat plan. 

Och visst har jag betalat överpris för nåt jag bara velat ha.

Men det är något i det där att inhandla begagnat. Jo visst köper man

något som man kanske inte "behöverbehöver", men samtidigt ger man ju

det ett förlängt liv. Och så gillar jag ju att omge mig med "gammalt skrot". 

Ärvt eller köpt spelar inte så stor roll. Jag trivs med det lite avskavda. 

Men är numera mycket sträng med vad jag släpar hem. 

Sådant kommer också med tiden. Men ett par hundra år gamla belgiska

gjutjärnskrukor för priset för en hamburgarmåltid. Just saying! 

*

Men NU skall jag ta och ge mig själv en fredagstvaga i form av ett bad. 

Låta axlarna slappna av och sänka kroppen i ett nästan för hett vatten. 

Och bara andas, djupa sköna andetag. Gör du också något för din egen skull. 

Vi är så värda det! 

Kram från Maggi

 

LITE SOLGULT BLAND REGN OCH DIS

Jag är inte helt på det klara om det faktiskt varit så sjuttons regnigt den senaste tiden, 

eller om det bara är nåt jag inbillat mig? Kanske det ändå varit det slår jag fast

när jag idag i samband med besök i matbutiken passade på att köra till en av mina

favorit naturstigar och märkte att den var bara lera, snorhal lera. 

Det är en inte så välunderhållen (och välkänd) vandringsled så man får ta det som det är

och inse att om man inte vill halka omkring i lera till anklarna så är det bara att vända. 

Så regnat - det har det - inte bara nåt jag hittade på. 

Åkte i stället hemåt. Och precis då jag kurvar in på parkeringsplatsen plingar det till

i telefonen. Gubben skriver: Kunde du köpa nåt gott till kaffet? 

Han kunde inte ha kommit på det snäppet tidigare. Tänker inte vända. 

Gaaah!!! 

Jag är inte så ivrig själv på sötsaker till kaffet, eller ens kaffet i sig, men gubben har blivit en 

riktigt liten söt-bulle-gris på äldre dar. Kunde han liksom inte bara skrivit det där liiite tidigare

suckar jag inom mig, men så minns jag att jag minsann i ett svagt ögonblick köpt hem jäst. 

I ett möjligen lika svagt ögonblick hade nämligen lillungen undrat om jag kunde lära honom

att baka matbröd. Att han bad mig om det är mycket förvirrande för jag har aldrig varit

speciellt duktig eller ens ivrig på att baka, men vill nu inte ta och söndra gossens illusion

om en bakande mor. Gudarna vet varifrån han fått det intrycket? 

Kanske för att jag ändå är en hyfsad kock så där i övrigt? 

Nåväl, det har visat sig att han inte sen heller haft tid för en bak-session så jästen

låg ju och väntade på sin tur där i kylskåpet. 

Sagt och gjort. Jästen blev använd och gubben är till sig och från sig 

av lycka över att ha ett rejält gäng kanelbullar med ett mycket varierande utseende att 

plocka fram från frysen närhelst bulla-suget slår till. 

Och jag fick känna mig lite duktig och husmoderlig och så där. 

Och jo, jag skall jobba på utseendet av bullarna. Men smaken är det inget större fel på. 

Och pärlsocker skall jag också köpa. Det håller ju ett decennium eller två, inte sant? 

Men så jag har till nästa gång...

Vi, och nu menar jag verkligen vi, stävar efter att ha färska blommor till veckoslutet 

på vårt matbord. Gubben köper minst lik ofta blommor hem som jag. 

Matbordet är det första man ser när man stiger in i tamburen hos oss, 

och man ser det från biblioteket som tillika är gubbens kontor

och jag ser det från mitt älskade soffhörn i vardagsrummet. 

En optimal plats för en veckobukett! 

Gult är fult är ju min devis, men just solrosor älskar jag. 

(ja, och kanske narcisser på våren) 

De lyser upp som små, eller rätt så tilltagna, solar när vädret är lite disigt 

och grått. Kanske är det just så att gult behövs när tillvaron är som mest grå?

Och att man ibland behöver få frossa i lite ugnsvarma kanelbullar? 

Bara för att...

Kram från Maggi

 

 

DISIGT OCH VARMT ÄR DET

De senaste dagarna har det vart otroligt disigt tills långt in på

eftermiddagen. Nu är bilden från skärgården, men precis lika disigt

har det varit här hemma vid sjön. 

Det har också varit överraskande varmt, nästan kvalmigt. 

Även nätterna har varit ovanligt varma för årstiden. 

Jag som redan längtar till hösten och de där krispiga dagarna har

lite svårt att helt uppskatta denna plötsliga brittsommar. 

Eftersom vi varit på stugan i dryga två månader så var det lite glest med

överlevande växter på balkongen när vi kom hem. Endast en kruka med

rödbladig alunrot och en liten kruka med taklök hade överlevt tillvaron 

på den heta inglasade balkongen. 

De fick sätta färgen för övriga växter och då blev det en blågrå en

som fick bosätta sig i den stora svarta krukan, och en djupt vinröd cyklamen 

och en murgröna fick bli höstens balkongväxter - bara att det inte alls 

känns som höst än. Bara det disiga vädret har gett lite höstvibbar. 

Innan jag åkte från stugan tog jag och plockade ett rejält gäng med vallmo-

frökapslar. De får nu torka i egen takt och så har jag något att så nästa år. 

Här finns både den där bedårande gråblå vallmon som den vanliga

knallröda. Lite oklart vart jag skall så dessa nästa vår, men 

man får se sedan om inte det dyker upp någon bra plats? 

Kanske i den där bergsskrevan framför huset där jag har några

plantor av ormbunke. Det kunde kanske bli fint? 

I höst har jag inte planerat att sätta några blomlökar alls för att det

börjar vara alldeles fullt i mina rabatter där vid stugan. Så pass

fullt att jag nästa år nog hamnar att gallra lite. Möblera om lite liksom. 

Det är så när man anlägger en rabatt, vissa växter trivs, andra inte. 

Men helt köpstop på lökar har det ändå inte blivit. De här skall jag 

testa med att sätta i kruka här hemma på balkongen. De kom idag i posten, 

men än är det alldeles för varmt för det än, så påsarna hamnade i

kylskåpet - i väntan på den riktiga höstkylan. 

Men nu skall jag gå och ta emot vår underhyresgäst för en dryg vecka, 

grannens katt Bertha. De hade vår Iris hos sig när vi var i Sydkorea tidigare

i somras, och nu skall Bertha vara hos oss medan de stadssemestrar i Paris. 

Det var nog allt för denna gång. 

Kram från Maggi

 

SVALOR, ROSOR OCH ANTIKA FYND

                                         

Efter Sydkoreas fuktiga hetta kändes det faktiskt riktigt skönt att landa

ute i den svala (läs kyliga) skärgården där luften känns fräsch och frisk. 

Men nog skulle det ju vara välkommet med lite sommarvärme ändå. Så där lagom, 

om man får be. Här på stugan har jag varje kväll tänt en brasa för att

jaga bort kylan och fukten. Och förvisso hör jag till de som tänker att man

kan alltid klä mer på sig, men är det för varmt så måste man bara utstå...

...men liiiiite sommarvärme skulle inte skada. 

Svalorna, som har bo under bryggan, har tre ungar som ringmärktes häromdagen. 

Iris-katten som ibland tar sig en promenad ner till bryggan har lärt sig

att det inte lönar sig. Där får man kring öronen av upprörda sval-föräldrar. 

Förirrar hon sig dit så får hon snabbt ta skydd under vårt terrassbord vid bryggan. 

Terrassbordet som ser nästan övergivet ut. Så kallt som det varit har vi inte haft en 

tanke på att tassa ner till bryggan för frukost eller middag. 

Fördelen, eller vad man nu kan säga, med det svala och tidvis regniga vädret är

att man ids på ett annat sätt åka iväg på diverse små utfärder. Skulle det vara tokhett 

så vill man ju bara stanna vid havet och svalka sig. 

I helgen var det antikmarknad i Fiskars och jag fick min mans systerdotter med-

lurad på en sväng dit. Hon jobbar som scenograf i praktiken över hela världen och 

till och med hon tyckte antikmarknaden var både kvalitativ och skönt befriad från en

massa "strunt". Och det tyckte jag med. Det är några år sedan jag senast besökt 

Fiskars antikmarknad, så det var en glad överraskning för mig också att det inte

smugit in en massa kvasi-antik-handlare utan att det faktiskt hållit standarden. 

Har egentligen inget större behov av att hitta något, men gillar att kolla in

vad som finns ändå. Och visst hittade jag ett par saker som jag inte riktigt

kunde motstå. Det ena var en champagnekylare i tenn man nu verkligen inte

"behöver i sitt liv" men som jag bara gillade så skarpt. 

Det är något med den där dragningen till 1700-tals formgivning som jag faller för. 

Och för tenn. Märker att jag alltmer börjat gilla tenn. 

Den där lite märkliga kannan med sina vete(?)kärvar, blåklintar (?) och en märklig svan 

på locket - av tenn - är just en sådan pryl som jag tycker om att fynda. 

Faktum är att vi har användning för en sådan liten kanna. Och så har den 

just det formspråket som jag gillar och så är den lite knasig. För antikt behöver inte

alltid vara så högtidligt och allvarligt. 

*

Kanske både mina antikmarknadsfynd och rosorna från trädgården som jag 

plockade in innan sommarstormen på något sätt hör ihop?

En slags robust gammeldags romantik. 

Rosorna doftar alldeles otroligt starkt och gott. 

Och hör på något sätt ihop med det gamla slagbordet, kökssoffan 

och bordduken av linne och de där tenn-grejerna jag hämtade hem från marknaden. 

Det är något med de där genuina materialen som liksom hör ihop och som skapar

en stämning av flydda tider som jag så gillar. 

Jag fantiserar ibland på om vi alla har levt förr, i ett annat liv, och

det är den tiden vi vill återskapa på något plan? Som vi känner oss hemma i.  

Då hade jag levt mitt förra liv på 1700-talet, kanske en bit in på

1800-talet. Det är mitt estetiska århundrade. Sedan skulle jag för 

allt i världen inte velat ge upp den tid vi lever i nu med all teknik

som vi har att tillgå. Några knasiga världsledare hade man kunnat skippa och

ha en mer harmonisk tillvaro på jorden. Men ja, man får väl ta och göra det bästa

av vad man kan påverka. 

Och plocka in rosor som fyller ett helt rum med romantisk rosdoft. 

Och hälla mjölken i en lite tassig kanna som för ens egna blick är vacker. 

Skönhet finns alltid och enbart i betraktarens blick! 

Kram från Maggi

PACKA UPP OCH PACKA NER

Efter att vi landat från Syd-Korea blev det ett par arbetsdagar, en kusinträff,

en 70-årsfest och en 40-års dito innan det (äntligen) blev dags att 

landa i en stormig skärgård. Packa upp och packa ner. Delvis samma kläder. 

De där för varmt väder. 

Efter den tropiska hettan kändes det extra skönt med både vind, 

och regn och ja...sommarkyla. 

Kan tänka mig att det, sommarkyla, blir en turistattraktion i framtiden om världen 

forsätter att glöda och somrarna på så många håll i världen blir

outhärdligt varma. Det var 32 °C som mest under den tid vi var i Seoul

och enligt de lokala är det ännu ingenting. 

För mig var det hemskt! 

Och hur hett det är och skall bli i Europa nu också...

...nej tacka vet jag en sval nordisk sommar! 

Vinden från norr som är sval men inte kall, hård men ändå

sommarsnäll på något sätt. Samma vind i oktober - det är vassa grejer, det! 

Mina linnegardiner hänger på en öppen veranda och tar lite stryk varje gång de

blåser så jag har slutat försöka få fållen snygg. Den slits sönder när gardinerna

dansar mot väggar och möbler, beroende på vindstyrkan. 

Jag tänker att gardinerna är skärgårdsvindsfransiga på ett charmigt sätt.

Punkt! 

Iris-katten njuter också av friheten på stugan. Hon är så slut efter alla nya intryck så

hon däckar redan tidigt på kvällen och sover som en stock hela natten. 

Har ännu några veckor kvar att jobba innan det blir dags för mig att ta sommarsemester. 

Men även om jag under de här veckorna kommer att jobba mer än vanligt för att

halva personalen är på semester, så känns det ändå lite som semester när jag kan göra

det från stugan. Evinnerligt tacksam för min arbetsgivare som tillåter distansarbete. 

Har turen att ha ett eget arbetsrum också här på stugan så de övriga som stannar 

här med mig behöver inte gå på tå för min skull, och jag får den ro jag behöver

för att göra mitt jobb. Men när det är dags att stänga ner så kan jag bara 

direkt stiga ut i sommaren och sommartillvaron.

Så skönt med lite Vitamin Sea! I synnerhet när vi alla drog på oss en sommar-

förkylning under resan. Tippar på att det var personen som satt bakom oss i planet 

och bara hostade och hostade som smittade oss...

Men det är så det är på flyg, man kan ju knappast be personen avlägsna sig. 

Hade varit lite för drastiskt. Heh. 

Till slutet av veckan skall det bli riktigt busigt sommarväder med vind i 

stormstyrka och kanske, kanske lite åska! 

I väntan på det packar jag upp sköna sommartröjor och varma tights

att iklä sig. De fladdrigaste linneklänningarna får ännu vänta på lite varmare 

sommardagar. För visst kommer de också att komma. 

Kram från Maggi

 

SMÅTT SEGT MEN PÅ BÄTTRINGEN

Det har varit en ovanligt seg förkylnings om vi haft ihop med oss. 

Endera dagen känner man sig nästan som folk, för att nästa dag igen 

känna viruset rusa runt i kroppen och förorsaka kaos bland 

försvaret. Men nu börjar det kännas som om livet återvänder. 

Nå, det om det...

Hämtade de två julrosorna som fått växa på balkongen under vårvintern 

hit till stugan, med tanken att plantera dem i rabatten och se om de kommer

igen nästa år. Tvivlar på det, de här förädlade sorterna vill

inte riktigt klara av vårt tuffa klimat, men de är underbara att 

köpa tidig vårvinter och ha dem på balkongen där de håller sig hur

bra som helst. Lite köldknäppar rycker den bara på axlarna åt. 

Jag köpte mina julrosor i början av mars, så de har minsann 

spritt blomsterglädje länge. Två månader! 

Och det skulle de säkert fortsatt med också i rabatten här på stugan, men 

eftersom vädret var så attans kyligt och regnigt så valde jag att knipsa av blommorna

och ha dem inne i stugan i stället. De håller sig fint som snitt också! 

Så ja, de här skönheterna kan kosta en slant men när man tänker på

hur länge man har glädje av den blomningen så är det alla gånger

värt priset. Och så kan man ju bara hoppas på en mild vinter nästa år

så att de övervintrar i rabatten. 

På tal om det så var det endel växter som inte klarade övervintringen i 

det kalla annexet. Trodde mitt olivträd hade fixat det, men det var nog sedan 

också heldött. I mina bamsestora krukor där bla sammets-sumaken och en 

uppstammad bollthuja bor, hade jag i fjol gråtimjan som underplantering

och något förvånad över att den inte överlevt, inte i någondera kruka. 

Afrikas blå lilja, agaphanthusen, är ännu lite oklar om det klarat det hela. 

Än ser det lovande ut, men man vet inte. Två stora (eller stora å stora...) 

buxbomsklot verkar ha tagit vintern med ro. De får nu stå i nästan total skugga

så de inte blir brända. Buxbomen är här hos oss på gränsen hur långt norr

den vill vara. En krukazalea strök med också. Det var lite förväntat, men ville testa. 

Ett återkommande "måste", om än ett kärt sådant, är att så luktärter och idag

fick de komma till sin växtplats. Tidigare år har jag haft dem i rabatten, men i år

får de lova att växa i en odlingslåda för jag har tänkt skippa odlandet av

grönsaker i år. Vi har så otroligt fina odlare runt om i byn som man kan

köpa sommargrönsaker av som dessutom är finare än de jag åstadkommer. 

Så det får bli lite sommarblomsodling i lådorna i stället. 

Och säkert någon ört i kruka och kanske, kanske en tomatplanta...

I övrigt har jag nästan bestämt mig för att ha vitt som blomtema i år. 

Vitt och silver och grönt och kanske lite rosa och en liten hint av vinrött. 

Så får det bli! 

På tal om sällskap i trädgården. Iris är så lycklig när den får snoka

omkring och upptäcka utomhusvärlden. Det finns både flugor inomhus som

är lite yrvakna efter vintern som man kan försöka fånga. 

Det gick sådär...

Och fjärilar som man kan häpnas över, men som fladdrar alldeles för

högt för att man ens skulle försöka sig på ett anfall. 

Man märker minsann att hon är en riktig liten stadsfröken. 

Men en cool sådan. Träffade häromdagen grannens (snälla) hund som

är van vid katter så det var tryggt. Iris gick fram till hunden men när den ville

komma helt fram till henne så sköt hon rygg och fräste - men backade inte en centimeter. 

Så liten man är så har man koll på sitt revir. 

Bara vädret blir bättre (det slutar blåsa som attan) så skall jag ta och

fiska och se om man inte skulle kunna bjuda henne på en färsk abborre. 

Som sig hör till en skärgårdskatta. 

Nu skall jag gå och tillreda en varm tomatsallad. 

Lite sommarsmaker men i ljummen version så kallt som det än är. 

Brasan sprakar och ljusen är tända. Stugmys! 

Kram från Maggi