Efter Sydkoreas fuktiga hetta kändes det faktiskt riktigt skönt att landa
ute i den svala (läs kyliga) skärgården där luften känns fräsch och frisk.
Men nog skulle det ju vara välkommet med lite sommarvärme ändå. Så där lagom,
om man får be. Här på stugan har jag varje kväll tänt en brasa för att
jaga bort kylan och fukten. Och förvisso hör jag till de som tänker att man
kan alltid klä mer på sig, men är det för varmt så måste man bara utstå...
...men liiiiite sommarvärme skulle inte skada.
Svalorna, som har bo under bryggan, har tre ungar som ringmärktes häromdagen.
Iris-katten som ibland tar sig en promenad ner till bryggan har lärt sig
att det inte lönar sig. Där får man kring öronen av upprörda sval-föräldrar.
Förirrar hon sig dit så får hon snabbt ta skydd under vårt terrassbord vid bryggan.
Terrassbordet som ser nästan övergivet ut. Så kallt som det varit har vi inte haft en
tanke på att tassa ner till bryggan för frukost eller middag.
Fördelen, eller vad man nu kan säga, med det svala och tidvis regniga vädret är
att man ids på ett annat sätt åka iväg på diverse små utfärder. Skulle det vara tokhett
så vill man ju bara stanna vid havet och svalka sig.
I helgen var det antikmarknad i Fiskars och jag fick min mans systerdotter med-
lurad på en sväng dit. Hon jobbar som scenograf i praktiken över hela världen och
till och med hon tyckte antikmarknaden var både kvalitativ och skönt befriad från en
massa "strunt". Och det tyckte jag med. Det är några år sedan jag senast besökt
Fiskars antikmarknad, så det var en glad överraskning för mig också att det inte
smugit in en massa kvasi-antik-handlare utan att det faktiskt hållit standarden.
Har egentligen inget större behov av att hitta något, men gillar att kolla in
vad som finns ändå. Och visst hittade jag ett par saker som jag inte riktigt
kunde motstå. Det ena var en champagnekylare i tenn man nu verkligen inte
"behöver i sitt liv" men som jag bara gillade så skarpt.
Det är något med den där dragningen till 1700-tals formgivning som jag faller för.
Och för tenn. Märker att jag alltmer börjat gilla tenn.
Den där lite märkliga kannan med sina vete(?)kärvar, blåklintar (?) och en märklig svan
på locket - av tenn - är just en sådan pryl som jag tycker om att fynda.
Faktum är att vi har användning för en sådan liten kanna. Och så har den
just det formspråket som jag gillar och så är den lite knasig. För antikt behöver inte
alltid vara så högtidligt och allvarligt.
*
Kanske både mina antikmarknadsfynd och rosorna från trädgården som jag
plockade in innan sommarstormen på något sätt hör ihop?
En slags robust gammeldags romantik.
Rosorna doftar alldeles otroligt starkt och gott.
Och hör på något sätt ihop med det gamla slagbordet, kökssoffan
och bordduken av linne och de där tenn-grejerna jag hämtade hem från marknaden.
Det är något med de där genuina materialen som liksom hör ihop och som skapar
en stämning av flydda tider som jag så gillar.
Jag fantiserar ibland på om vi alla har levt förr, i ett annat liv, och
det är den tiden vi vill återskapa på något plan? Som vi känner oss hemma i.
Då hade jag levt mitt förra liv på 1700-talet, kanske en bit in på
1800-talet. Det är mitt estetiska århundrade. Sedan skulle jag för
allt i världen inte velat ge upp den tid vi lever i nu med all teknik
som vi har att tillgå. Några knasiga världsledare hade man kunnat skippa och
ha en mer harmonisk tillvaro på jorden. Men ja, man får väl ta och göra det bästa
av vad man kan påverka.
Och plocka in rosor som fyller ett helt rum med romantisk rosdoft.
Och hälla mjölken i en lite tassig kanna som för ens egna blick är vacker.
Skönhet finns alltid och enbart i betraktarens blick!
Kram från Maggi
