nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

I REGNET...


Jag hade en dag framför datorn där fingrarna löpte över tangentbordet och telefonen 
nästan växte fast sig i örat.

Så plingade det till i mailboxen och plantbutiken här alldeles intill var jag bor meddelade att nu
är det minsann rea på plantor.
Aj, att hur länge det tog innan jag var ute i bilen? Jämfört med VM på hundra meter?
Typ samma.
Bara att jag hann klä om, rasta hunden, kamma håret och greppa plånboken på samma tid.
Usain Bolt - passa dig liksom. 

Här Gäller Det Levande Växter Som Vill Hem Till Mig.

*


Och visst hittade några skönheter och gamla bekantingar ett nytt hem här hos mig.

Vit isop till exempel.
Inget fel på den blå heller, men här knåpas det ihop en vit rabatt OCH en liten örtagård
intill, så winwin liksom. Kan placeras i vilken plantering som helst.




Och så en av mina absoluta favoriter:

Höstanemon.

Av någon underlig orsak har dessa alltid trivts i mina trädgårdar.
Utan speciell omvårdnad eller trollkonster, de har bara...trivts.
Nu blir det att kolla om den trivs även här.

*

I morgon drar jag ut till stugan. 
Inte för att helt stänga ner för vintern, men lite nog förbereda.

Ni vet, brasa, bastu, skog. 
Men också slowfood-marknad och sådant.

Och kanske, kanske med god tur...norrsken.

Man vet aldrig. 
Det är så med naturen. Man vet inte.
Och det är det som är det fina.

För att man inte vet! 






EN ORANGE ANORAK...


....and feel good! 
Om jag bara nådde dit! 

Jag vill alltså hitta en enkel, simpel, orange anorak i bomulls-tyg som inte
är hyperdyperteknohitåtochditåt-utrustad med något enbart de bästa av gudar vet vad och 
fina finesser som gömmer sig däri och som jag garanterat inte kommer att ha användning och än mindre glädje eller nytta av under de ändå rätt få gånger under året jag planerar att använda den.


Jag vill absolut inte betala mig sjuk för en simpel (orange) anorak.
Jag vill ha en enkel sak, i lagom pris, för många år framöver.
I naturmaterial och utan några underligheter.

Den finns inte. 

Antingen kostar Den 500 € och har en massa rackerier jag inte varken vill ha,
bryr mig om eller behöver. Och så är den för grann i färgen.
Jag är ändå en rätt så introvert person som gillar jordfärger och
brutna toner. Isynnerhet när jag rör mig i naturen.
Jag vill smälta in - inte sticka ut, som en julgubbe på midsommarfesten.
Tack.

Eller så kostar Den 500 € även om den utseendemässigt skulle passa in i min 
sparsmakade stil och även sådär i färgtonerna börjar likna det jag vill ha.
Färg okej, material okej, utseende okej.

MEN den skall inte kosta 500 €.
Det är ändå frågan om en enkel anorak.
Tack, men nej tack.

Jag vill inte att Den skall kosta 500 € för att den har Det Där Märket
påsytt någonstans i fållen eller innanför huvan. 
I don't care! På riktigt! 
Jag vill bara ha en simpel, enkel orange anorak.
Rakt upp och ner, inga krusiduller! 


*

Skall det här faktiskt behöva bli så här svårt?
Att hitta en enkel anorak.
I orange. Murrig orange.

Inte ´a 500 €.
Det känns lite No-No.



Här för en tid sedan gick jag in för att göra egen ketchup, egen pesto, 
eget örtsalt.
Inte för priset utan för kvaliteten och att jag vet vad vi äter. 

Skall jag behöva göra mig en egen (simpel) anorak också?
Inte för innehållet, men för priset!

Det kommer att bli knepigt det! 
Jag kan nämligen knappt stava till n-å-l  än mindre till  t-r-å-d.

Men jag har gett mig i backen på att jag vill ha en enkel orange anorak med
utseende 'ala 70-tal. 


*

P.s. 
På tal om ord:
Vink: Spelar ni det där ordspelet där man skall gissa ord bokstav för bokstav,
och gissar man fel så slutar man som en hängd streckgubbe, ni vet?

Det bästa ordet för att hänga motståndaren är 
S Y N Å L

Testa!






SÖNDAGSTUR...


...och på ett skönt sätt trött i kroppen.

Vi hade planerat en lite längre tur i naturen idag, men så kom det sig att det blev ändrade
planer lite för envar av oss.

Jag hade en vrist som var lite på dåligt humör och kändes bra och inte så bra till och ifrån.
En visste inte om han skulle "orka" hänga med (ja, vi talar tonåring här...) och en annan hade en mötestid att passa.

Kändes som om jag, trots värkande vrist var den enda som riktigt var på hugget
för en tur i skog och mark.

Mötestiden fick avgöra för en, han hoppade av och åkte till simhallen istället 
för ett pass i bassängen. 
Lillungen fick jag ändå medlurad tack vare löftet om matsäck.

*

Det är ju ändå så att inget går upp mot en härligt god smörgås när man gått en bit.
Skulle nästan vilja att man alltid skulle ta med lite matsäck även om utfärden inte skulle
vara så hiskeligt lång, eller ens föra en till nya trakter. 
Kaffet och smörgåsen, eller vad man nu vill ta med sig 
smakar så himla mycket bättre i skogen oberoende! 

Och då spelar det inte så stor roll om man gått 1, 10 eller 100 kilometer.
Allt efter ens egna möjligheter. Det är känslan som räknas! 

*

Jag älskar att utfärds-äta i naturen! 
Det gör Lillungen med, så också på det sättet är han det bästa av sällskap.

Den här gången packade vi lite småttgott i ryggsäcken och 
körde till LUK för att traska runt i naturen ett varv där.

Min vrist gjorde att vi fick vända efter dryga tre kilometer och gå tillbaka,
så det blev inte längre än en 7 kilometer, men sköna kilometrar var det ändå!


Det är något med att ta sig ut i naturen som alltid bara känns så bra.

Och hunden - ja, hon sover så gott i soffan här efter en söndagstur - hon med.
Win-win för oss alla.



NU RÄCKER DET...


Jag kan inte beskyllas för att vara en stor demostrationsaktiv inte på några som helst mått mätt.

Det betyder inte att jag inte skulle tycka att demonstrationer är viktiga, tvärtom, bara mer så att jag kanske upplever att andra har mer att tycka till. Eller, jag vet inte.

Året var 1980, eller 1981, när jag senast gick i ett demonstrationståg. Då gällde det fred på jorden.
Jag var ung och grön och lite naiv och ville alla bara gott. Och gick i ett tåg.

Så har det då legat i dvala i 35 år sådär. Mitt tågande.

Men nu! 


Man har väl var och en mer eller mindre märkt att attityderna hårdnat.
Rasism kryper mer inpå. Och jag som så många gånger undrat hur nazismen i tiderna kunde få det fäste det fick märker att det kanske håller på att upprepa sig. 

När den unga killen som blev nedsparkad av nynazister för ett par veckor sedan dog,
då gick något över någon gräns. 
För mig och för många, många andra.

Idag ordnades en demonstrationsmarsch, och ja...jag deltog.



Jag och närmare 20 000 andra.
Unga, gamla, män, kvinnor, barn, hela skaran av... ja folket.

Det hade talats om en motdemonstration, men där stod några tiotal och ja...
Det är ju trösterikt det! 


Vi är ändå sååå många fler som vill ha ett öppet samhälle, ingen rasism, ingen fascism,
ingen nazism. Men det viktigaste med denna demonstration var väl ändå att få vår
politiska elit att hoppeligen äntligen ta ställning. 
Att även statsministern hummar och mumlar så man vet inte vad han vill säga, de få gånger 
han säger något. 
En blir fundersam...Hurudant Finland är det vi har egentligen?



Så det som lite bakgrund varför jag hasade mig ur min sköna soffa och gick ut för att demonstrera.
Det får vara slut tigit nu liksom! 

Därför denna Peli Poikki! (Nu räcker det!)




Marschen gick från Medborgartorget till Senatstorget i Helsingfors.
En lugn skön promenad bland så många andra! 


Hade gärna klättrat upp på något för att få en helhetsbild...men de lämpliga ställen var redan 
ockuperade. Och jag har inte ens balanssinne nog för endel av de här ställen.






Ljudet här var öronbedövande! 

Peli poikki är lite synonymt med att vissla spelet av, 
och det gjordes med besked! 
Musik spelades så basen kändes i alla hjärtkamrar och visslandet fick
 trumhinnorna att vibrera som bara vad. 
Undrar om mina lugnat ner sig än? 


Men det här! Människor som fyller upp hela Alexandersgatan, hela Mannerheimvägen och 
snart hela Salutorget.

Visst är det fint?!


Killen som satt på paketbilstaket och höll ångan uppe och visslande i gång.
Jag är ju den där som älskar tystnad och så, men visst är det maffigt med ljud.
I synnerhet för den goda sakens skull! 




Där var en hel del press på plats, både inhemsk och utrikisk.
Tänker att må ropen mot rasism och fientlighet mot andra höras långt, 
mycket längre än på ett torg i Helsingfors.




Här är en av killarna - och tjejerna - som startade upp det hela,
Aleksi Pahkala heter han.




Och här en något mer känd person.
President Tarja Halonen med man Pentti Arajärvi.

Hon, Tarja, höll ett tal där hon påminde om att Finland var det första land att ge rösträtt åt alla,
män och kvinnor, demokratiskt.  En demokrati är ett gruppspel där samma regler gäller alla.
Våld eller hot om våld hör inte hemma i en demokrati.

Självklart! 

Eller borde vara...


Hela demonstrationen löpte både lugnt och med ett leende på läpparna.
Det var en allvarlig sak man demonstrerade för, men man gjorde det med glädje.
Så kändes det.

Innan det sista uppträdandet hölls det en tyst minut för
killen som avled av skadorna efter sparken han fått av nynazisterna för ett
par veckor sedan.

Det är väldigt tyst när en bra bit över tiotusen människor är tysta.
Efter allt visslande, skrikande, tjoande, klappande, hojtande
blev tystnaden verkligen påtaglig.


När sedan de första tonerna av Jean Sibelius 'Finlandia' hördes blev stämningen
påtagligt rörd.

Arrangörerna som stod precis intill mig torkade försynt bort en tår.

Jag tror det var många som gjorde det...

*

Finlandia-hymnen fick en ny dimension i min själ.






LIVETS SALT...


Så här på sensommaren, eller förhösten, undrar jag alltid varför jag inte odlar mer örter.
Eller odlar mer över huvudtaget. 
Jag vet ju svaret - jag flänger runt för mycket på somrarna för att det skall lyckas, men
ändå. Just NU skulle jag vilja ha ett enormt grönsaksland och en enorm kryddgård.

Jag får nöja mig med att gå så där små-bananas i mitt mycket egna, mycket magra förråd av örter, 
men desto mer går jag loss på Reko-ringens utbud av ekologiska örter.

Härliga, härliga Reko-ringar! 


För en tid sedan fick jag en påse Kalahari-salt av en kompis.
På något sätt kände jag att det här vill jag göra något mer av.
Natur-saltet från Afrika och ekologiska örter, vet ni de gifter sig rätt bra och
står där nu i en glasburk och förgyller mitt kök.

Och förhoppningsvis förgyller det mången maträtt i vinter.

Så här gjorde jag:

Mixade alla örter, jag hade i timjan (repade) persilja och gräslök.
Så hade jag i några vitlöksklyftor och en finhackad lök också.
Gick lite på känsla.

Måttade ungefär 50/50 salt och örter. 
Bara för att jämföra; 

kollade allas våras kända Herbamare örtsalt som har en saltprocent på
knappa 94% salt och 6 % örter då. 
Lite skillnad... 

Örterna, lökarna, saltet körde jag i matberedare till en grön, lite torr sörja.
Bredde ut den på bakplåt och torkade saltet i 40 grader
i ugn i någon timme.




Så här ser den alltså ut innan den åker in i ugnen. 
Man märker när det börjar bli klart - det blir salt liksom.

*

Färgen - giftgrön - på saltet tycks få mina grabbar att associera mot häxkok och 
uråldriga hemliga recept - ja de gjorde sig lite lustiga där...

Men saltet är verkligt gott.
Där fick grabbarna så de teg då de smakade på det...;)

Och så vet man vad man käkar. Det är ju en fördel det med! 
Och så blir man lite småpräktig inuti i själen liksom. 

Klappar min burk med stor ömhet och spinner av tanken på 
alla våra kulinariska upplevelser som väntar på oss.

Ja...det kan ju kännas lite jobbigt för saltet då som kommer att bli uppätet,
 men det är en jädrans tur att salt inte tänker så mycket på framtiden...

Livets salt, liksom! 



Och så petade jag ju lite av min ömt vårdade timjan upp på tork.

Bara för att ha något fint av sommar att kika på, att peta på, att dofta på.