nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

SNÖ OCH SOL...


      Jag vet inte om det kan ha med det att göra att jag faktiskt hade möjligheten att vara en tid utomlands i januari som gör att jag känner att den här vintern inte är fullt så lång som vanligt.

Eller så är det bara så att jag känner mig mer energisk nu än på många år. Efter att jag sade upp mig från mitt dåvarande jobb för ett drygt år sedan har jag hittat en helt annan rytm i mitt liv. En rytm som gör mig gott och som passar mig. 
Att det skulle ta nästan ett år för mig att återhämta mig från någon form av utmattning som jag halkat in på hade jag aldrig trott.

Jag hade tänkt att ett par tre veckor, kanske sju, med långa sovmornar skulle räcka. 
Det gjorde det inte.
Det tog året. På ett ungefär...


När jag var som mest utmattad så var stunderna med kameran ute i naturen mitt andningshål, min retreat, min livlina. Just då fanns ingen och inget annat som ställde krav på mig. Jag kunde bara vara i stunden och kanske få till en bild.
Jag var som en robotdammsugare som fick koppla upp sig till sin laddningsstation och släcka ner och bara laddas. Vänta på grön lampa och sätta igång igen.

Sen var det så, för mig,  att det började ta allt längre tid innan min lampa visade grönt igen. Och som vilken manick som helst så började batteritiden, eller den tid batteriet orkade hålla igång, kortas av. 
Lite, lite mer för varje dag, för varje vecka, för varje månad, för varje år. Sedan kom året då semestern inte längre räckte till att ladda upp mig. Det var då jag hörde den första spröda klinget av  en varningsklocka.

Såhär med facit på hand, så tror jag mig veta precis dagen när jag på riktigt blev varse hur trött och utmattad jag var. 
Att det sedan tog något år till innan jag gjorde något åt saken är inget jag är speciellt stolt över nu.
Jag borde ha vetat, förstått och begripit bättre...



Idag hade jag en ledig stund efter lunch och innan jag skulle vara på ett möte. Tog kameran och gick ut i skogsdungen intill. Lyckades nästan skrämma iväg alla koltrastar men en ekorre stannade kvar.

Och jag upplevde något, för mig speciellt. Att ta sig en kravlös stund där ute i naturen var inte längre en nästan panikartad befrielse från en inre stress. Och samtidigt något att ha dåligt samvete för.
Just så motstridigt har jag upplevt det förr.

Plötsligt var det bara en skär och enkel njutning. Utan några som helst nyanser av tvivel och moln av trött tyngd.
Och det var en fantastisk känsla! 
Att äntligen vara fri från en utmattning, som jag i mina stunder av tvivel, trodde hade kommit för att stanna i min kropp, i min själ och som en del av mig.

Så är det inte. Det finns ett annat sätt att andas. 
Vägen dit var bara så mycket längre än jag trodde. Och insikten att jag verkligen tappat bort mig rejält innan jag hittade rätt stig igen var inte så enkel att ta till sig.
Men nu går jag åter på den, den rätta stigen, där jag kan känna igen mina steg och min andning lugnar sig. 

Förnimmer hur jag igen nästan är som jag en gång var.

*

Jag är långt ifrån ensam att känna som jag känt, och har egentligen inga andra råd än att vara lyhörd.
Dra i den där bromsen i tid. Våga välja andra stigar och vägar. Och låta det ta den tid det tar att hitta hem, till sig själv igen, 
För tid...det tar det. 
Samtidigt som man blir så mycket mer medveten om vad som egentligen är viktigt. Och den processen behöver kanske pågå hela tiden. 
Kanske det är så?





DET BLEKA LJUSET


Det är söndag och jag har glömt att köpa kattmat.
Vädret, till skillnad från hur det ser ut på fotona, är vårgrått och blött.
Vägarna är bara is och promenaderna blir mest små trippande turer med hunden.

En del vägar är visserligen sandade och till och med bara, 
men där jag föredrar att gå, i skogen, är stigarna ännu
fångade av is och snö.


Så lär det väl bli ännu en tid. Det har utlovats kallt igen. 
Men det gör inte så mycket - vi har mars strax här. Och då är det vår.

Våren kommer att hämta med sig en massa intressant i mitt lilla liv.
Jag blev bland annat antagen i en 2,5 år lång förberedande kurs till
yrkesfotograf med natur som specialområde.

Bara det! 

Och så kommer det att kanske ske andra intressanta grejer också.
Mycket klarnar nästa vecka.
Möjligheten att få lära sig något nytt och utveckla sig ger mig
alltid sådan energi! 




I går blev jag till och med riktigt präktigt huslig och
både städade och rensade ut i mina köksskåp.
Nu är de som de finaste arkiv. 
(Få se hur länge det håller i sig....)

Och så bakade jag en banan- och avokadokaka.
Eftersom jag faktiskt bakar så extrems sällan, så är det nästan alltid en
händelse att plocka fram i de sociala medierna.
Lite som om klaver-Trämp skulle skriva något positivt i sina tweets.
Lika sällsynt! Det skulle vara grejt!!!

Hur det kom sig att jag bakade över huvudtaget? 
Jo, mannen i kojan hade varit till butiken och köpt hem en 
banankaka som skulle vara "hembakad" och det var den
mest förfärliga fejk-kaka jag stött på i hela mitt liv! 
Utseende och smaken 
(sa mannen, jag smakade inte ens på den) 
och konsistensen - allt var bara fejk! 

Hittade inte ens banan i listan om ingredienser! 
Banansmakämnen nog. E-någonting...

Behöver jag säga mer varför jag bakade en kaka?
En som är På Riktigt.

Fejk-kakan åkte i komposten så det small om det.

SLÄPPA LOSS...


Jag tänker på det här med brytningen mellan vinter och vår.
När sker det? Att det tippar över till vår?

Några dagar nu har vi haft glädjen av lite vilsna föhnvindar som matat oss med 
löftet om vår. Om värme, om sol.




Jag struntade i att jag egentligen "borde" ha suttit vid datorn och jobbat och 
tog hunden och drog ut i naturen på ett par stulna timmar i dagsljus.

(och jo...jag satt hellre på kvällen när mörkret lagt sig och gjorde det jag borde gjort på dagen.
Önskade att fler hade möjligheten att välja och justera. Vi skulle må bättre av det...)

Jag gick en sväng till forsen. 
Den heter Långforsen och är just det - lång.
Inte speciellt häftig, men anrik så det förslår.

Återkommer till det här med dess historia en annan gång.






Nu gick jag dit för att uppleva den där första stunden då vinterns isbojor måste ge sig.

Jag tycker det är så häftigt! 
Att stå där och se hur det levande vattnet sakta tar herravälde över isen.
Det slutar aldrig att fascinera mig. Är det vid havet, vid en sjö,
vid en å, eller här som vid en liten fors. 
Samma sak sker varje vår. Och likaväl står man stum inför naturens gång.


Kom hem och fyllde på småfågelbarens utbud. 

Hann knappt undan innan de första gästerna kom flygande.

Jag blev där en stund och njöt.
Av att...lite banalt kanske...men av att verkligen bara vara i stunden.
Just nu. Här. Nu.



OM SKÅPMAT...


Ja, nu skall jag försöka mig på att knyta ihop bilden här med vad jag
egentligen sysslat med idag med rubriken. 
Få se hur det går?

Skåpmat var det ja. 
Sedan jag skippade köttet tycker jag att det oftare finns något att 
fixa mat av i skåp och skafferier här hemma hos mig.
Lite motsägelsefullt, men det är så.

Här om kvällen blev vi sugna på fajitas och 
sagt och gjort. Stekte upp paprika, squash, lök och halloumiost med
tacokrydda och voilá - hur gott som helst.
Förr hade jag nog skippat tanken på en fajitas-kväll om köttfärsen saknats.

Säger kanske mest om hur insnöad jag själv var i mina gamla invanda vanor.

*

Mera skåp. 

Jag har faktiskt läst KonMari-boken.
Ni vet hon som blivit en guru inom det här med att ordna upp i sina skrymslen.
Jo, jag läste den, boken, även om det tog sin tid. Med sådan fantastisk storm tog den inte
mig, men hon har absolut sina poäng i hur hon tänker! 

Så idag tog jag itu med den delen av min skåpmat och
ordnade upp i skåpen. Eller i två då...
Och det känns ju riktigt skönt att få det gjort.

Jag har lyckats vänja mig av md att vara en hamster i stora mått, 
men likaväl finns det en tendens att smyga sig in ett och annat onödigt i skåpen.
Och framför allt att de där onödiga grejerna kryper in och gömmer sig på
ställen där de egentligen inte hör hemma.
Kanske för att de egentligen inte hör hemma någonstans alls? 

I sann KonMari-anda så började jag faktiskt med det som har minst känslokopplingar till 
vilket faktiskt är mitt kamera-skåp (!) och det som jag kallar till mitt kontor. 
Vem hade trott det, minst känslokopplingar, va? 
Jag tänkte kanske mer som så; vem har nu kameror och objektiv så det blir över?? 
Heheh...

Men jag hade ju stuvat in i samma skåp en massa annat, som ja...jag kan leva utan.
Det är borta nu.

Och vet ni, när jag sitter här och skriver så ser jag skåpet precis framför mig.
Ett gammalt, skevt, skruttigt skåp.
Lika prydligt på ytan som innan, men ja...
...jag kanske tycker att det är lite skönare när jag nu också vet
att det är lika prydligt därinne också.

Och att där inte finns något som är onödigt.

Det är kanske skillnad?

Att städa upp och ordna är en sak.
Att städa ut och rensa är en annan.

Så även om KonMari-boken i sig 
börjar bli lite gammal skåpmat,
så kanhända hon har lite rätt i alla fall? 


Det skadar inte att se på sitt ordnande från en annan vinkel.



BLÅ STUNDEN....


Verandans fönster är än täckt av isrosor när jag går ut efter posten, den riktiga.
Faktum är att det blir mer och mer glest mellan kuverten i lådan. 
Dess värre är orsaken inte den att mängden anspråk på diverse summor att betala skulle
minskat. Nej, orsaken är mer prosaisk än så. 
De dimper ner digitalt. 

Men jag gillar att gå till postlådan. Det blir liksom ett skönt avbrott i min dag. Samtidigt kan jag ta hunden ut för att kissa, katten kan man ta in - om hon fått för sig att gå ut på morgonen. Vilket 
beror på temperaturen och luftfuktigheten utomhus. Sådant är viktigt för katter. De hat koll på sådant.

Det är inte alls samma att kolla sin(a) mailboxar. 
Inte så mycket stämning där, inte.  Även om jag alltså sällar mig till den ivriga hejarklacken för all digitalisk fram-marsch så erkänner jag; stämning och känsla är den digitala världen inte så bra på.
Hunden till exempel uppskattar fysiska checkningar av postlådan överlägset mer.



Hade det inte varit för att jag behövt ge mig ut till postlådan, hade jag kanske bara stannat inne.
Lite avigt nog, så var det så att jag inväntade ett mail (ja, pling i datorn-mail) och i väntan på det
så kom det sig att jag tog hunden och gick en promenad betydligt tidigare än jag annars hade gjort.

Vilket gav mig sol. Längtad, väntad sol.

Jag gick ner till ån. 

På facebook har jag lite smått lovat ladda upp en bild i veckan på min plats vin ån. Det kom sig så efter att en kompis till mig fotat sin plats vid ån under ett års tid. Nu är vi några som hakat på. 
Det kommer kanske ett sammandrag hit till bloggen. 
Det var fantastiskt skönt. 
Sol, lite småkallt, men på ett vårvintrig sätt. Fåglar som kvittrar. 
En snäll kyla.






Jag och hunden genar hemåt över en inte helt klar del av gravgården och så vidare 
längs åkerkanten. Över dikena som nu är frusna. 

I diken står kaveldunen och är sprickfärdiga av vårkänslor. 
Jag är inte riktigt där än. Jag har en kalender som jag kan kolla i. Vi har en liten bit till vår än.
Men okej....jag kan känna de första vibrationerna. Det kan jag.
Det doftar fortfarande vinter, det känns vinter, det ser ut som vinter, men det finns en aning.
En liten, liten aning om vår. 
I fåglarnas läte. I ljuset. I den blå reflektionen av klar himmel i snön.




När vi kommer hem väntar katten på trappan. Med slutna ögon ligger hon och...ja...lapar sol.
Som bara katter kan.

Hur isen dragit sig tillbaka på verandafönstren ser jag att solen och vårvärmen gjort sitt. 
Jag älskar dessa små, små viskningar om ännu en vår.
Löften, längtan, liv. 
Och en stilla blå stund.