EN LITEN ROADTRIP TILL NORRA NORGE

(tågvagnar med järnmalm från Kirunagruvan) 

Allt började med min kompis dotter som kläckte idén att hon skulle vilja
vandra från Abisko till Nikkaluokta och samtidigt passa på och
bestiga Kebnekaise. En tanke gav en annan och plötsligt 
tyckte min kompis och jag att vi kunde ju köra henne till Abisko, 
snurra runt i Norge medan dottern vandrade och så plocka upp 
henne när hon var klar. 
Sagt och gjort. 

Vi satte min bil på nattåget från Helsingfors till Kolari
och sov oss genom en större del av Finland. 

I Abisko dumpade vi av vandrerskan och körde vidare till Narvik
där vi övernattade två nätter. 


Bilderna som kommer är tyvärr inte i någon som helst kronologisk ordning
för jag tappade lite bort vilket berg är fotat var. 
För Norge är ju så förbaskat fint oberoende var man är. 



Men tänkte skriva ner vår rutt, om någon skulle vilja köra
liknande väg. 
Två övernattningar i Narvik alltså och mellandagen där valde
vi att köra ner längs Lofoten så långt vi skulle hinna utan att 
tokstressa. Vi vände vid Henningsvaer så fick snusa på lite
typiska Lofotenvyer. 



Från Narvik började vi köra mot Senja. Vår följande övernattning
var i Hamn i Senja, även där hade vi bokat två nätter. 
Vi valde ofta lite mindre vägar än E-vägar så tunnlarna var också
ibland av det mindre slaget, men det gick hur bra som helst - 
när man inte fick möte...

Vår mellandag i Senja valde vi att först köra runt på södra Senja,
till Grylefjord och Torsken. 

I Torsken finns en riktigt hyfsat bra restaurang och intill vattnet en
övernattningsplats för husbilar som jag hade valt om jag hade varit på roadtrip 
med en sådan. Inte så proppfull med bilar som på andra ställen, så
kanske liten doldis-plats än i alla fall? 
Mycket vackert! 





Längst ner skriver jag vilka hotell vi bodde på och lite
vad jag tyckte om dem. 

Ursprungligen hade vi tänkt köra Hamn i Senja - Botnhamn - färja över till
Brensholmen - Sommarøy - Tromsö på en och 
samma dag, men vi ändrade oss och körde Hamn i Senja - Botnhamn 
och så tillbaka tillövernattningen i Hamn i Senja och det var ett bra val.

Vägen 862 mellan Straumsbotn och Botnhamn är nämligen jättefin och
det finns massor av platser som man vill stanna vid längs den vägen.
Så den skall inte köras med stress och tidtabeller att hålla. 

Även på vägen från Narvik till Senja vek vi av från E6 när det var möjligt och
körde vägarna 84 och 86 istället. 




Efter två nätter i Hamn i Senja rattades bilen mot Tromsö. Och istället för att
ta färjan som vi först hade planerat körde vi nu rutten 
Hamn - Sommarøya - Tromsö också den längs mindre vägar. 

Det tar lite längre tid, men är så mycket finare. Och två fotograferande damer
tar också tid på sig att stanna titt som tätt, så det går lätt någon timme
extra till det. Och lite kaffepauser. 
Vi valde att ha med ett eget litet spritkök som vi kunde koka vatten på
och en liten behändig kyllåda som höll smörgåspålägget kallt. 
Till kvällen åt vi oftast på hotellet eller i närheten av hotellet.  




Efter en natt i Tromsö började vi köra norrut mot Alta
där vi skulle övernatta följande natt. 

Har blev det nog mest E8 och E6-vägen, finns inte så mycket alternativ,
men de börjar redan kännas som lite mindre vägar så det passade
bra. Fågelvägen är det inte så långt mellan Tromsø och Alta bara ca
170 km, men med alla kringelikrokar som vägen tar så blir det
ändå 390 km och tar sina modiga sex timmar att köra. 






Vid det här laget hade Abisko-vandrerskan gjort sin 80 km
vandring och kommit till Kebnekaise fjällstation. 

Hade bokat en övernattning till i Kautokeino och sedan som reserv
ytterligare en natt på svenska sidan. 

Har förstått att om man skall klättra upp på Kebnekaise så är det
bra att ha någon dag extra ifall vädret skulle vara besvärligt och
man inte kan komma iväg den planerade dagen. 






















Eftersom det inte är så långt mellan Alta och Kautokeino så
passade vi på att köra en sväng norrut till Skaidi och uppleva 
fjällplatån som E6 tar en upp på. 
Där fick jag de där vidderna som jag så tycker om. Se lite renar
som ju absolut hör till när man är i norr.




Och knotiga fjällbjörkar. 
De maffiga spetsiga bergen i Lofoten och Senja är vansinnigt
vackra och ståtliga, men min själ vilar alldeles extra i de
där lappska, kargavidderna. 

Där fick vi också uppleva den finaste ruskan (höstfärgerna) på
vår roadtrip. Vi hade säkert haft mer färg på ris och träd om vi åkt en
par veckor senare, men med tanke på vandrerskan som ville bestiga
Kebnekaise så skulle det ha kunnat bli för sent. Idag skall det tex vara tät
dimma däruppe på toppen och i morgon skall det slask-snöa och
blåsa upp till 23 sekundmeter i byarna. 

Så med tanke på det så var tajmningen perfekt. 





Också för oss. Visserligen var det en del turister i farten.
Mest européer, men det var sällan någon rusning på
vägarna. På de turistplatser vi stannade fanns det oftast gott
om plats att parkera bilen. 

På vissa ställen märkte man att säsongen höll på att ta slut
men det störde nu inte nämnvärt. 





Så summa summarum var det en lyckad roadtrip. 
Hem kom jag med en massa bilder - det vill bli lite så i Norge. 

Plockade upp vandrerskan i Nikkaluokta. Så körde vi till Kemi
och övernattade där innan vi susade hem genom Finland till den egna sängen. 

Men ja, jag lovade berätta var vi bodde och vad vi tyckte. 

Narvik: 

Bredablick Guesthouse.
Mysigt litet hotell (ingen hiss) och
gratis parkering vid hotellet eller längs närliggande gator. 
Man fick en lapp från hotellet om man gatuparkerade. 
Ingen middag på hotellet, men vi hittade en restaurang ett 
par kvarter ifrån som hade riktigt goda pastarätter,
och en smaklig kebab gjord på ren. 

Hamn i Senja:

Hotellet heter också Hamn i Senja.
Fantastiskt vacker plats. Vi var så sent ute med att boka boendet
där så de bästa hotellrummen var redan reserverade så
de vi fick var lite "bunkeraktiga" och "utsikt mot innergården" var i 
verkligheten ett avlångt fönster i höjd med mitt ansikte längs hela
hotellrummet med utsikt över en betongvägg en meter bort och
om man höjde blicken så såg man underredet av en massa
parkerade bilar. Nu var vi ju inte ute för att hänga på hotellet, 
så det gick bra att sova (även om sängen var på smalare sidan) men
ja...lite dyrt för mediokert boende. 

Hotellets restaurang var usel, rent ut sagt. 
Fruktansvärt dyr och en mat som var ja urusel. 
Dåligt med p-platser. 

Tromsö:

Bodde vi på Ishavshotellet (Scandic)
Helt okej, typiskt hotell i en stad. 
De hade inte ala carte på middagsmeny utan buffe´ vilket
var helt okej. På dyrare sidan det också för vad man fick på 
tallriken. Däremot var detta enda ställe som vi betalade för 
parkering och det var inte så lite....50 € för en natts parkering.  

Alta:

Fjord Hotell Alta

Ett mindre hotell längs en lugn gata. 
Restaurangen överraskade med väldigt 
goda Lyngenräkor och en fish & ships där fisken
smakade så fräscht så man kunde ana saltvattnet i köttet. 

Kautokeino:

Vi SKULLE bo på ett litet boende som fått så fin kritik.
På Goldin en bit utanför samhället. 
Men jag hade lyckats såsa till mina bokningar så istället för att
avboka följande natts bokning som vi inte längre behövde
så hade jag avbokat detta boende. Istället blev det 
att ta in på Thon hotell i Kautokeino. Tur att de hade rum.

Passade på att äta där på hotellet och även om maten var
helt okej, så hade de världens långsammaste betjäning. 
Efterrätten kom en halvtimme efter kaffet och att vi 
hade betalat för kalaset. 

Kemi:

Seaside Glass Villas
Efter att ha plockat upp vandrerskan så körde vi till Kemi
för övernattning. Valde ett ganska så mysigt boende i små
kojor med glastak och fönster längs två väggar. 
Bara några meter från vattnet. 
Rummet/stugan hade ett litet kök så man kunde
kocka något själv om man vill. Frukost hörde till och den
serverades på närliggande Kemin Lumilinna. 

Ja, och så blev det att skurra 730 km genom Finland hem. 

Och det var den roadtrippen det. 
Nu blir det vardagslunk igen ett tag framöver. 


Kram från mig

I STARTGROPARNA


Egentligen har jag satt mer tid och tanke på att rensa i skåp och lådor än jag har 
satt tid på att packa, så i morgon blir den där dagen då jag yrar omkring
och försöker komma på vad jag glömt att skaffa. Och dagen då jag tror jag har
koll på vad som skall packas bara för att märka att jag ändrar mig hela tiden
om vad som är väsentligt att ta med och vad som inte är det. 

Oftast går jag ändå tillbakahåll min första tanke, men av någon outgrundlig orsak
måste jag få flumma till hela packnings-helvetet en extra omgång innan
jag kan nöja mig. 

Då är det faktiskt skönare att städa i skåp och skrubbar. 
Det blir så tydligt och klart på något vis.

Har inte alls samma "tydligt och klart"-tänk när jag skall packa vad jag 
vill ha med på roadtrippen. 
Det är som om en praktiskt lagd del av mig säger att det här behöver du ha med 
medan en betydligt mer bohemisk version av mig vill ha det...och det....och det med! 


Kanske det är så jag är? Lite flummig, men med en ordning och reda-
gen. De kan krocka ibland, hehehe...

Nåväl, nu har jag i alla fall rensat i mina skåp och det är skönt. 
Bara köket kvar, men det får bli till efter roadtrippen.



Sedan vi flyttade in - för fem (5!!!) år sedan så har köket skavt. 
Jag älskar ju vår lägenhet, läget, ja det mesta. Det enda som kan vara lite knepigt är
att få min vurm för gamla möbler och en gammal stil att ens lite
sitta i en 60-tals våning utan att det blir helt knas! 

Älskar ljusinsläppet av de stora fönstren, men saknar fönster med spröjs. 
Njuter av enkelheten att bo så här, men kämpar med att få till en balans mellan
det gamla som jag så gillar och det semigamla som ett 60 år gammalt hus är. 

(utöver det den moderna balkongen med glas som är skön och förlänger ute-
säsongen och möjligheten att övervintra växter betydligt, men som känns
riktigt själlös (och ful) i materialval).

Från fösta stund har jag mest stört mig på köket. Det är snyggt, prydligt och stiligt. 
Det funkar alltså alldeles perfekt, så det finns ingen som 
helst behov – eller ens vilja – att göra om köket. 
Men det saknar den stämning jag vill ha. 

Och ja, om jag kunde ändra på husets ålder så skulle jag välja nåt som var + 100 år 
gammalt, och då kanske klämma in ett sekelskiftets wanna-be-kök där. Men det
kan jag ju inte göra här. Inte ens mitt allra flummigaste jag gör så. 
Men jag vill ha lite av den känslan in i köket, utan att det blir fånigt och på-
klistrat. Så ja, jag har idisslat på detta i nåt år nu, som man märker. 

Så när jag kommer hem blir det att kavla ärmarna och börja måla, byta 
handtag och kanske sätta upp någon liten list och annan snickeridetalj som
ger den sätta känslan, utan att det blir konstigt. 
Men att det på såsätt blir ett kök där jag trivs i. Nu är det lite som att kliva in
i en annan stämning när resten av huset ändå har dessa gamla
skruttiga möblerna som ger hemmet dess rustika intryck. 

Skall komma ihåg att ta mer före- och efter bilder. 
Än så länge hänger det bara färgprover på skåpdörrarna. 
Men grönt skall det bli. Eller grågrönt. Lutar åt den mest ljusa av färgerna. 


Så ja, vi får väl se hur det blir! 

Men innan det skall vi till Norge en sväng. 
På måndag åker vi. 

Kram från mig

PACKLISTOR OCH ANNAT TJAFS





Ja, ja...jag vet! Man skall ha allt digitalt. Allt från biljetter och kartor och
listor och platser att besöka och hela alltsammans. 
Och väldigt långt har jag det också, är ändå en sådan där som gillar det tekniska. 
Men, det oaktat, så kan jag tycka om att sätta mig ner en stund och sammanfatta
allt jag laddat ner från diverse sidor på nätet. Om boende, om fotoplatser, om inställningar 
på kameran vid eventuella norrsken. Och listor av det som skall packas ner. 
Inget digitalt ger samma tillfredställelse som att få stryka över med penna på
en fysisk lista. Bara känn känslan: 
Pannlampa
Extra sockor
Laddare till dator och kamera

Den känslan! För varje streck är man lite närmare avfärd. 

Skall alltså packa mängder av grejer och min bästaste fotokompis i min bil. Hennes dotter åker också
med den första delen. Vi tar natt-tåget från Helsingfors till Kolari och därifrån kör vi till
Abisko där vi dumpar av ett stycke kompisdotter som skall vandra kungsleden
medan vi "tanter" tar en foto-roadtripp till Norge under tiden. 


Nu är jag en sådan person som har tendensen att gå lite väl mycket all-in i att ta
reda på saker och ting innan en resa. Det "kanske" var en liten överdrift att låna 
Olaus Magnus epos 'Historia om de nordiska folken' från biblioteket. Den går på
dryga tusen sidor historia på gammal svenska (från början av 1900-talet). Originalet
är på latin från 1555. Men jag skall bläddra i den - det skall jag! 

Lånade också några andra intressanta böcker om området i norr som vi skall besöka. 
Bland annat 'Pohjoinen, jälkemme maailman laidalla' av Antti Haataja som både
fotat (fantastiska naturbilder) och skrivit om vår kalla, fina Nord. 
I historien har området längst norr inte varit uppdelat i länder såsom det är idag utan
området Sápmi, det samiska namnet på samernas traditionella och kulturella hemland,
har brett sig över de nordligaste delarna av fyra länder. 
Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön som numera hör till Ryssland. 

Det är som ett land och ändå inte. Så som det är i dagens läge. 
Längs Norges och numera också Finlands kust går en Nato-gräns mot Ryssland.
Inte en gräns man överskrider precis. 

Men ändå känns det att man har en gemensam historia. 
Så därför passar 'Terra Ultima - Matka Lapin historiaan' av Maria Lähteenmäki 
som handen i handsken innan (och under) resan. 

Eftersom vi kommer att köra runt i områden som var i centrum för
de arktiska krigen under andra världskriget, och som delvis kan
förklara varför Trump dräglar över Grönland, så har jag fördjupat
mig lite i krigshistoria också. 

Vill passa på att tipsa om några snabba serier som får en på
kartan gällande de strategiskt viktiga områden i norr. 

På Yle Arenan finns att se bland annat dessa som jag kan rekommendera
om man vill uppfriska minnet, eller helt sätta sig in i vad som hände 
i området under andra världskriget -och också efter det - under kalla krigets dagar. 

VAIETUT ARKTISET SODAT (klicketiklick)

SVERIGE OCH KRIGET (klicketiklick)

och

BRÖDER MOT VÄRLDEN (klicketiklick)

Samtliga väldigt intressanta. Förklarar också till en del hur det kommer sig att vi
idag är i den politiska situation vi är. 

*

Kunde snöa in mig på det här än mer. Men skall skona er från det. 
För ni kanske kan undra vad de där vita grunkan på bilden är. 
Jo, det är en liten dammsugare som jag skaffade för nåt år sedan för 
att kunna komma åt att dammsuga laptops, bilens små skrymslen, 
lådor som samlar damm och andra ställen där en traditionell
dammsuger känns lite för aggressiv. Och onödig att släpa fram. 

Men redan i fjol kom jag på ett alldeles utomordentligt bra 
användningsområde och det är de små, små bananflugorna
som knappast någon undviker så här i sensommartider. 

Den får nu stå på arbetsbänken i köket och när man ser att de små
uppenbarar sig så tar man och suger ner dem i denna behändiga
lilla manick. Utan att behöva släpa fram dammsugs-giganten bara för det. 

Helt klart bästa lösningen jag kommit på gällande bananflugorna. 
Och lite roligt också att jaga dem med denna lilla sugare...

*

Jaja...det var väl allt för denna gång. Hinner säkert sätta mig ner ett tag till innan
resan, men säger till dess; 

Kram från mig










 

SJUÅRINGEN SOM BLIVIT MYNDIG!



Nästan så det här gick mig förbi! Igen! 

När jag påbörjade min naturfoto-utbildning 2018 så blev det tal med en av de
"mer yngre" kursdeltagarna om det här med att blogga och jag sade att jag minsann
bloggat i tio år. Och han bara glodde på mig och sade med en ärlig förundran
i rösten - kan man ens blogga så länge...

Och JA det kan man! Jag är ett levande bevis på det. 
Och inte bara i tio år utan i åtta år till. Så ja...min blogg bli myndig i år! 
Det ni! 

Nu när min blogg blivit myndig kommer det knappast att ske så 
mycket nytt. Har väl hittat mitt lunk i det som finns kvar av bloggosvären. 

Men så här skrev jag då bloggen var sju år – och hade precis "börjat skolan". 
Och nedan hade jag kommenterat vad som ändrat på de sju åren. 
Tänkte fylla på och kommentera – nu 18 år senare. 

Läs och förundra: 

Så här skrev jag 2008.
Och kommentarerna är från 2015 och nu 2026


ETT FÖRSTA INLÄGG

2008: Jag har gjort några stapplande försök som bloggare, kämpar för tillfället med lite tekniska problem för att få min rubrik att se ut som jag vill...Hmmm. 
2015: (hahaha…fortfarande kan jag sucka över att få rubriken som jag vill…)
2026: Numera är det mesta gällande tekniskt kunnande enklare. Man frågar AI helt enkelt. Och inte bara det. 
Användarvänligeheten är något helt annat än då 2008. Minns med fasa då jag måste 
begripa nåt av HTML-koder om man ville ändra nåt i sin blogg. Verkligen inte så
att jag längtar tillbaka till den tiden! 




2008: Men jag skall ge denhär formen av "dagboksskrivande" en chans :) Kanske mina ungar vid nåt tillfälle kan roa sig med att kolla vad mor har för tankar och åsikter...
Fast, jag är lite rädd för att de för höra mina åsikter i allafall.
2015:(har inte längre speciellt stora förväntningar att sönerna läser bloggar, de har tusen andra sätt att vara online på, och om de läser så är det knappast en mamma-blogg…
Liksom HUR tänkte jag här?)*hih*
2026: Heh...tvivlar fortfarande starkt på att mina söner skulle läsa bloggen. MEN bloggen
genererade i att jag började trycka upp "familjeårsböcker" och de verkar vara 
viktiga för avkommorna. Använder jag främst BookWright för att skapa böckerna
och de har varit överraskande uppskattade. Så det jag skrivit i bloggen har blivit en slags
anteckningsgrund för de berättelser och bilder som sedan landat i dessa böcker. 




2008: Under någon månad har jag roat mig med att segla omkring på en hel del bloggar, främst sådana med inriktning på lantlig inredning - och det finns så oerhört många fina, vackra och inspirerande bloggar. Visst är det roligt att kunna kika in i någon annans "liv" för en stund. Kommer någon att ha lust att kika in hos mig i min blogg, det vet jag inte, och det är inte egentligen det jag ens är ute efter. Kanske bara ett forum att få sätta mina tankar i ord - i en lite mera strukturerad form än privat dagboksskrivande brukar bli.
2015: (Minns faktiskt hur jag helt av misstag ramlade in på mitt livs första blogg och tänkte att wow! det här vill jag också göra! Och sakta stapplade mig fram i det tekniska att få ihop en egen blogg. Och fortfarande tycker jag ju att det är roligt att skriva denna form av "dagbok". Och att få en liten inblick i andras liv.
Det är lika skoj än. Och fortfarande gör jag det för att det är roligt för mig själv, om någon annan hittat till mig och uppskattar det, så är jag bara glad. Fortfarande är det en sann glädje att krypa upp i soffhörnet med datorn i famnen och sätta igång att skriva.)
2026: Ja, här sitter jag än. I soffhörnet, som dock har ändrats och bytts under åren, men dock ett soffhörn. 
Det började som inredning, blev till tankar och funderingar om allt vardagligt och kanske ibland trivialt, men som var skönt att få "dela med sig". Vid något skede föll kommentarerna i bloggen bort, även om läsarskalan ökade. Det blev inte längre en dialog utan mer som en monolog, vilket 
jag kan tycka var synd. Förmodligen försvann dialogen till instagram, Facebook mm. 
Och man kanske tröttnade på de långa inläggen i bloggar? Man måste ju läsa. 
Vilket är det bästa med bloggar, tycker jag. Men majoriteten kanske vill ha snabba feeds? 
Vilket är synd, långsam läsning är en lisa för själen. 




2008: Det blir säkert en hel del bilder, får man hoppas. Jag gillar att fota både i min trädgård och inomhus. Kanske blir det bilder från någon resa, men mest skall det nog bli bilder och tankar från min vardag. Inget stort och världsomvändande alltså.
2015: (Ja, jisses, då hade jag precis skaffat mig en kamera. Alltså en minikamera utan några som helst möjligheter att ändra inställning. En-knäppa-bild-och-inte-något-mer-kamera. Där i början visste jag inte ens att man kunde få bort den där neonröda datumstämpeln på fotot.Men det startade där.)
2026: Efter det där gick det nåt år innan jag kavlade ärmarna och skaffade mig en utbildning 
inom fotografering. Det oaktat så är det än främst hemma-ifrån-foton som landar
i bloggen. För att det är det bloggen är. En hemmablogg, en vardagsblogg, en slags dagbok. 
Jag hade inte trott att den skulle leva så länge, att den skulle bli mig så kär, 
att den skulle bli en slags dokumentation, vilket nu känns ganska fint. 18 år! 


 

2008: Det blir nog inte heller så mycket bilder på nyförvärv till hem eller trädgård...Jag har kommit till den situationen i mitt liv, då jag har det mesta jag behöver. Nu är det ju inte så att jag inte skulle GILLA att shoppa, men jag kan numera finna en verklig glädje i att gå omkring och bara se på alla vackra ting utan större habegär, och känna att jag inte behöver köpa det. 
2015: (Ja, suck…här har väl inte så mycket hänt. Jag blir nog inte en shoppaholik hur jag än försöker. Är främst alldeles för lat och fattig till det. Men samma behov av att ha det fint ala mig omkring mig det har jag ju. Misstänker att det nog knappast försvinner någonstans någonsin…)
2026: Skoj kommentar här. Inte blir man botad av att vilja ha det vackert omkring sig. Förmodligen kom det redan med modersmjölken. Och inte blir jag shoppaholik heller. Med åren kanske än mer återhållsam, 
men med en nyfikenhet för gamla fina föremål med historia. Det har jag svårt att släppa. 




2008:Sen FINNS det ju förstås sådant som bara ropar på att få flytta hem till mig - och sådant måste man hörsamma - och försöka hitta på en bra motivation varför. Oftast lyckas det ;)
2015: (Ja, här har jag väl knappast ändrat mig. Stundvis är jag lyhörd för det som ropar, oftast dock numera mer lomhörd….;))
2026: Hahahaa...ja. OM man nu råkar "snubbla" över nåt fint så kanske det är rentav 
lite oförlåtligt att lämna det åt sitt öde om det KUNDE få ett tryggt och bra hem
hemma just hos mig?! 




2008: För att jag inte skall låta alltför präktig så måste jag erkänna att jag faktiskt köpt en ny kamera åt mig (kan vara litelite den också som inspirerat mig till att börja blogga). Det kommer säkert en hel del bilder vars kvalite är lite si och så. Jag fotar nämligen hellre än bra. Har inte det tålamod som man borde ha för att läsa igenom hela manualen och gärna ett par "allt om fotografering"-böcker också. Nå, vi får se hur det blir. Jag tutar och kör.
2015: (Hahahaha…minns inte ens längre den kameran. För det blev ju en och två till och uppdateringar och nya objektiv och är väl inne på min tredje systemkamera nu. Och innan det ett par halvsystem-kameror. Så ingen skall komma och säga att det är billigt att börja blogga…hehehe! Men fortfarande har jag inte betat mig igenom en enda manual och fortfarande kör jag lite samma stil, att tuta och köra och så ser man hur det blir).
2026: Kameran ja. Det har nog varit bland de bästa investeringar jag gjort. Den gav mig en 
ny utbildning och har tagit mig på utfärder och resor som jag annars inte åkt på. 
Kameran är min följeslagare, den hänger med och är min motivator till att upptäcka
nya platser, nya vyer. Och en sann inspiratör till så mycket. Den dagen jag lägger ner 
kameran kan jag lägga mig ner för gott. 




2008: Visst har jag tidigare tänkt på det här med bloggandet också. Men så länge min äldre son fanns hemma, så var datorn oftast upptagen när jag hade tid...Han är nu i armén (hjälp! när blev han så gammal???) så det finns en liten chans att jag hinner fram till datorn först.
Måste erkänna att min yngsta börjat kasta lystna blickar på den, men tills vidare får han hålla sig. Mamma först! "Fniss!"
Ibland åtminstone:)

2015: (NU blir jag nästan lite mörkrädd! Går utvecklingen verkligen så här snabbt framåt! Jag minns inte ALLS att vi faktiskt bara hade en enda dator i familjen då. En bordsdator som dessutom var gubbens jobbredskap. PÅ RIKTIGT??? Idag känns det nästan lite som att ha en hemtelefon och ingen skulle ha mobiler. Helt galet ju! 
Jag mindes inte alls att det var så här! Att vi alla faktiskt DELADE på en dator! Nu känns den tanken helt tokig! Att alla inte skulle ha en egen bärbar eller en padda känns ju nu bara - så, så gammaldags och främmande.Nu när jag läser det här så minns jag ju nog när jag köpte min första bärbara och den där känslan att kunna sitta ute i trädgården och skriva…).

2026: Ja-a...bara tanken på att det fanns EN bordsdator som fyra personer tävlade om 
känns lite overkligt. Och att den datorn faktiskt var kopplad till ett modem som 
LÄT när man skulle in på internätet. Känns som igår och samtidigt som en evighet
sedan. Han som då var i armén är storgrabben min. Han fyller snart 40år! Och lill-
ungen hade då inte helt förtrollats av datorernas möjligheter var då först
en tioåring. Så ett tag där hade jag makten (kvällstid) över Den Enda Datorn. 
Innan det plötsligt var så att alla hade sin egen dator. Vilket är lite knasigt
att tänka idag att det inte alltid varit så. 


2008: Nu börjar åskan mullra runt knutarna, så det är bäst jag slutar
2015: (Ja, här har det knappast mullrat alls denna svala sommar, men också det här att man skulle sluta skriva för att det åskar? Nu kanske man bara kopplar loss stöpseln men fortsätter wireless. Bara det! På sju år.)
Allt gott!

2026: Wireless, ja-a...Och kan vara enig – inte heller denna sommar har det åskat speciellt 
mycket. Som fotograf kan jag tycka att det är synd. 



2015: När jag skrev mitt första blogginlägg så hade jag nog precis själv börjat använda smileys.Och det märks! 
Och på tal om det; lite statistik från idag:
- idag skickar man över sju MILJARDER textmeddande med "smileys". 
Bara att tänka den tanken. Det är fantastiskt. Denna utveckling.
Och för första gången i historien är kanske inte en utveckling en inveckling när det gäller hur man använder det, för hela tiden går vi ju mot mer och mer användarvänliga program och system. Underbart!)

Skall vi ta lite fakta anno 2026? 

2026: Häromdagen talade jag med gubben som är en ivrig YouTube-tittare och jag kunde berätta 
åt honom att varje dag laddas det upp material på YouTube som skulle ta 85 år 
för en människa att se på. Även om någon skulle tro att bloggen är död så kan
jag berätta att ännu 2026 laddas det upp ca sju miljoner inlägg per dag. 
Så inte är man helt ensam därute i bloggosfären. Och bloggen är inte död. Tror jag?