nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

JULSTRESS OR NOT


Företaget jag jobbar på bjöd sina anställda på jul-lunch igår. 
Fast just det har inget med bilden att göra. 

Men till jullunchen och julruschen. 
Jag var så mätt efter jul-lunchen så jag trodde jag skulle spricka. Och då åt jag ändå bara
bufféns förrätt. Visserligen besökte jag förrätts-bordet ett par gånger men 
varmrätten hoppade jag frivilligt över. 
Av efterrätten tog jag bara en liten sked romrussinpudding och en skiva melon. 
Övermätt så till den grad satte jag mig i bilen för att köra hem. 
Chefen hade, förutseende nog, gett oss eftermiddagen ledig för vi var knappt till någon
större nytta i den matkoma vi befann oss i. Han hade tänkt rätt. 

Mat är förvisso en del av julen, men de senaste åren har jag själv rannsakat
mig och mitt eget julbeteende och tänkt att när blev det så här mycket - av allt?
Julklappar i mängder hade vi ju skippat redan för flere år sedan men julbordets
repertoar verkade bli bara djupare och bredare för varje år. 
Till det är jag och mitt lyhörda sinne för allas önskningar totalt ensamskyldig. 
Så är det bara. 

"Man" vill hålla kvar gamla traditionella av hävd och ta in nymodigheter 
för att visa att man minsann ändå hänger med i tiden och då bara sväller det 
hela som en okontrollerbar bulldeg. 

I ett par år har jag förminskat förrätts-bordet till något mer i tapas-stil. 
Bara en munsbit för att få in de rätta jul-smakerna. 
Det har funkat hur bra som helst. Ingen har klagat. 

I år ger jag mig i kast med att förenkla huvudrätten - också. 
"All in" är kanske inte alltid det bästa?
Att sålla bort och välja ut kan faktiskt vara en bra strategi, tror jag. 

Både ekonomiskt, tidsmässigt, hälsomässigt, och stress-mässigt. 
Utöver det är det både ekologiskt och klimatsmart! 
Alla vinner. Sådant gillar vi ju?! 

*

Men till bilden. Enligt julevangeliet: 

"Det kom sig vid den tiden att fotogruppen jag medverkar i utfärdade en 
förordning om att medlemmarna skulle fotografera ett tema ur en film. 
Det var det första temat av det slaget och ett av mina bidrag kom att vara denna."

Hunden och jag hade en riktigt underhållande fotosession. 
Till en början begrep hon inte alls vad som förväntades av henne. Men efter
att gaget förhöjdes i form av fler köttbulle-bitar började samarbetet löpa.  
Till en början ville Aida bara ligga ner och längtansfullt glo på spagettiköttbullstallriken. 
Sedan blev det okej att få henne att sitta bakom bordet men då glodde hon mest ner i 
tallriken, eller upp på mig som stod en meter ovan om kameran. 

Hmmm....till slut blev det att sänka köttbullebiten jag hade i handen ner till
samma nivån som kameran och voilà - blicken kom in i kameran. 

Men julstress ja....näe! I år vägrar jag! 
Men jul skall det bli ändå. Jag lovar. 
Fast denna gång gäller less is more. 

STILLA ADVENT




Ja, jag vet - den var redan, men jag hänger nu lite efter i min uppdatering här på bloggen
för att det är mycket annat just nu som lite pockar på uppmärksamhet. 
Jobb och sådant där annat viktigt som har med livet att göra. 
Och naturligtvis. Bloggen är ju också livet - så envist som jag håller fast vid den har 
den sannerligen blivit en del av mitt liv. 
Men den är inte enbart det,  den är också min egna stund då jag kan njuta av att få sätta 
mig ner och skriva ner lite tankar och funderingar, minnen och ögonblick. 

För varje år känner jag att det är läge att dra lite ner på dessa jul-måsten. 
Men utan att ändå tulla på stämningen. För den vill jag ju ha kvar. 
Men inte stressen, inte hetsen. 

Få se hur jag lyckas med det i år? 

Naturen har redan ett tag vilat i vintern. 
Och jag älskar att ta mig till det lugn som råder därute. 

Skogen har stillnat, den låga solen strålar nåt knappt marken, lyser
bara in genom stammarna sitt milda decemberljus. 
På håll hörs domherrarnas väna lilla pip medan ekorrarna envetet 
kilar runt samlande in de sista matskatterna innan snön döljer allt. 

Växthuset nås knappt av det bleka ljuset. Där står allt stilla och bara väntar. 

Jag går in och rör ihop min julsill. Min enkla goda julsill. 
Sill, lök, crème fraiche - inget mer. 

I helgen skall jag planera julmiddagen. Den enkla. 


SNÖ

Det föll snö över stan idag. 

Jag välkomnar snön. Om några månader kommer jag att förbanna den. 
På sommaren förbannar jag hettan som jag så hett längtar till när slaskets tid är här. 

Tänker att om vi inta hade dessa fyra årstider, eller fem som jag envisas med att påstå, så skulle vi då ständigt vara missnöjda eller nöjda? 
Med dessa olika årstider kan vi ju variera vad vi längtar till och vad vi för stunden vill förbanna. 

Många har idag postat på de sociala medierna en bild av årets första snö. 
Många kommer att läsa dessa inlägg, himla med ögonen och tänka; 
nämen, guuuud....hur kan man? Snön kommer ju varje år, liksom? 

Personligen tror jag att alla som postat, eller ens tagit en bild av årets första snö faktiskt på något "mentalt" plan har det bättre ställt. Jag vill tro att de som stannat upp inför 
detta på dessa breddgrader årligen återkommande naturfenomen bär inom sig 
det barn man ingång var. 

Man stannar upp för stunden inför dessa första snöflingor, ser sig runt om det är 
okej att sträcka ut tungan för att försöka fånga dem. Vuxna gör väl inte så?
Drar i stället ett extra djupt andetag för att ta in doften av den annalkande vintern. 
Kanske vill man krama en snöboll och slänga iväg den, 
men hindrar sig och plockar upp telefonen för att knäppa en bild istället. 

Tänker att det kanske är samma reaktion på den första snön. Man har kvar förmågan att förundras över det lilla, den enkla, det återkommande. Och man vill dela den med andra. 

Den gode Albert Einstein lär ha sagt:

"There are only two ways to live your life. 
One is as thought nothing is a miracle.
The other is as thought everything is a miracle."

På något plan tror jag man kan välja vilket. 

ETT SISTA ANDETAG...




Kan inte säga det ofta nog. 
November är de stillsamma ögonblickens storhetstid.

Häromdagen gick jag en sväng i skogen. Där var det tyst. Tyst som i graven nästan. 
Absolut inget som hände, allt bara andades stannad tid och stillhet. 

Så hände nåt. Jag vet inte om det var det lillalilla ljudet, eller en pytteliten rörelse i ögonvrån
som fick mig att stanna upp. Att gå i en tyst skog i november skärper ens sinnen. 

Där i en liten bäck, kanske ett dike bara, låg något litet som skickade vågor över
vattenytan som knappt var förnimbara om man inte råkade få syn på dem genom 
grangrenarna som liksom omfamnade diket. 

Jag tog mig fram till källan av ringarna på vattenytan. En ensam nattfjäril av något slag 
kämpade för sitt liv. Med sina sista krafter försökte den ta sig ur situationen den hamnat i, men
orken räckte inte till att ta sig vare sig framåt eller bakåt. En gång stannade den upp för att efter en minut fortsätta sin kamp om livet. 

Efter ett tag blev fjärilen stilla igen. 

Dess känselspröt sänkte sig sakta mot vattenytan.
För att inte resa sig igen. 

Dess vingar hade tystnat för gott. 

Stod där i novemberskogens dunkel och insåg att jag just 
bevittnat någons sista andetag och det kändes...stort...hur litet andetaget än var. 


Gick ännu via den lilla dammen som jag blivit så förtjust i och 
ser att de sista stråna böjer sig inför vad som komma skall och 
vid dammens kanter bildas ett skirt spetsmönster av de sköraste små iskristaller. 

Hela naturen tar sina sista andetag innan vintern är här. 


SYLVI - DEN FEMTE ÅRSTIDEN



Häromdagen snubblade jag över begreppet Den Femte Årstiden. 
På finska har den det bedårande namnet SYLVI som kommer
av de sammansatta finska orden SYksy och taLVI, dvs höst och vinter. 

Den femte årstiden, SYLVI, är gränslandet mellan höst och vinter. Här
i södra Finland kunde man kalla det november, men det är ändå inte som en
viss månad. Det är mer som hur det är ute i naturen. Naturen styr när det är
SYLVI. Den infinner sig efter att löven dalat, men innan snön. 

Men den femte årstiden är inte bara något som sker därute. Det sker, eller borde
tillåtas ske, inne i oss också. Inombord hos dig och mig. 
Jag vet att många förbannar mörkret och diset och avsaknaden av färg och ljus, 
men samtidigt kan november faktiskt vara en välsignelse. 
Jo, du läste rätt...

Vi borde lyssna och lära oss av naturen. När allt blir dämpat och lugnt därute borde vi 
inte då ta tillvara på den stunden och tillåta oss själva också att bli dämpade och lugna? 

Ljuset tas ifrån oss, men samtidigt ger oss mörkret en möjlighet till samma stillhet och ro 
som naturen därute lever i just nu. Naturen sjunker i en vila, en återhämtningsfas,
varför skulle inte också vi unna oss det? 

Tänk detta som en tid som inte ställer några som helst krav, den bara är. 
Den totalt kravlösa femte årstiden. 

Jag tror vi alla faktiskt behöver november. 
Tiden då vi kan tillåtas andas långsamt, vila eller 
som någon uttryckte det: 
"återställa oss själva till fabriksinställningen".
Ge oss själva en mjuk och snäll omstart. 
Det är därför november finns. 

*

Och sist men absolut inte minst, snarare tvärtom! 
Ett stort tack för grattisarna till min examen i det förra inlägget! 
Hade ni varit här hade ni alla fått en varm kram.

Det är också sådant man behöver i november!