nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

SKILLNADEN OCH SAKNADEN


Det är något alldeles speciellt tomt men samtidigt meningsfullt,
Ledsamt men samtidigt trösterikt, 
ensamt men samtidigt gemensamt...

...att gå in på någons Facebook-sida. Någon som redan lämnat Facebook
och alla andra gemenskaper - för gott. 

Den senaste veckan har jag ofta reflekterat över att jag inom mig hör ditt skratt. 
Ingen jag känner skrattar som du. Eller som du skrattade. 
Ett skratt som bubblade fram men sedan liksom blev till ett mjukt fniss bara. 
Men ett skratt som alltid spred sig till ögonen. 

Du fick aldrig ett enkelt liv. Så är det bara. Alldeles för många bördor
lades dina smala axlar att bära. Men ändå hade du en kämpa-anda
som få andra jag känner har. Om någon. 

Vi skulle ännu gå ut på tjejmiddag, du och jag, skvallra om gamla
gemensamma kolleger, fnissa åt vardagliga saker. 
Vi skulle ta oss ut till "rullstolsvänliga" utflyktsställen på picknick. 

Det blev aldrig av. 

Vi väntade för länge, nej, jag väntade för länge...
...det var alltid så mycket annat. 
Men jag kunde inte förstå, inte ana, inte veta. 

Vad jag vet nu visste inte heller du. 
Inte heller dina nära, för du ville inte oroa efter att du själv fått veta. 
Du bar ditt ödeskors ensam. 

Det gick så snabbt. 

I maj, då körsbärsträden stod i blom delade du en sista grej på 
Facebook, en länk till något du publicerat något år tidigare:

*

SKILLNADEN MELLAN STYRKA OCH MOD
"Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.
Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.
Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.
Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.
Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.
Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.
Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.
Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för dem.
Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.
Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.
Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva.
Din närvaro är en gåva till världen.
Du är unik och det finns bara en som du.
Ditt liv blir vad du gör det till.
Ta en dag i taget.
Se till din lycka, inte till dina bekymmer. Du klarar allt.
I dig finns så många svar.
Var förnuftig, modig och stark."

*
Jag gillade, klickade tummen upp!
Vad jag inte visste att du redan visste.
Visste att det skulle bli ett slut, ett snabbt slut.

Du var alltid så mån om din integritet, gjorde aldrig något nummer av dig själv,
försvarade alltid de svaga och de som blivit kläm av orsak eller annan. 
Hade jag vetat - hade jag varit där. Jag hoppas du förstår det  - var du än är nu. 

Det gick så fort. Du skulle in på rehabilitering. Coronarestriktionerna
gjorde att inga besök var tillåtna. Två veckor gick. Tre. Fyra. 
Och sedan svarade du plötsligt inte längre i telefon. 
Och så en dag var du död. 
Man förstår inte. Jag gör det inte. 

Vila i frid, Verna! 
Jag kommer alltid att minnas dig då körsbärsträden blommar. 



VÄRSTA VÄRMEBÖLJAN

Vill ju inte verka otacksam över sommaren och så, men någonstans vid 23 grader går min
måttstock för vad som är skönt. Då kan man ännu vara i solen och kanske
göra något, men kliver kvicksilvret högre upp orkar jag inte riktigt fungera. 

Därför var det med en stor njutning jag i morse såg dessa fjädermoln på himlen som 
skvallrar om att att väderombyte är på kommande. Nu hade jag förstås
sett det på väderlekskartorna och väderleksapparna, men det känns alltid extra
skoj att också kunna läsa av det i naturen. 

På eftermiddagen kom de första vindilarna. 
Lillungen som är i stan textade:
"Det blåser nästan. Som om någon hostade i Sibirien".

Inte mycket till svalka. Vindarna var ännu varma och förde inte mycket
nedkylning med sig, men bara kvällen led så blev svalare och svalare. 

Klockan är nu halv tolv på natten och jag sitter ute på terrassen och skriver, 
det är svalt och skönt. Huden känns torr och sval. 
Här skulle säkert vara än svalare men den kalla luftströmmen som 
hämtar med sig en vind som blåser från ett håll som blir bakom en udde,
så det är fortsatt lä i viken, men vinden får ändå gardinerna att fladdra och 
myggljusets låga att flämta. 

Ute på fjärden samlas gässen till ruggning och mer och mer 
moln drar ihop sig över himlen. 

I morgon åker jag hem. 

GULDVATTEN OCH ANNAT SKITPRAT


Alltså, jag har alltid gillat utetuppar. Förutsatt att de är rena
och prydliga förstås. Finns inget bättre än att tassa hit sommar-
morgnar och trona här medan man lyssnar på fågelsång. 
Toan min är så enkel som ett bygge kan vara, men den har ett nytt
plåttak så den kommer att hålla länge till, och älskar ljudet av
sommarregn mot taket. 

Själva "produkten" komposteras och även det känns bättre än
att bara spolas ner och iväg "någonstans". 

Då jag är här på senhöst och vårvintrar är det en helt annan upplevelse
att gå ut hit på sina bestyr, men även det går överraskande bra. 
Vid minus tio blir besöket oftast rätt så raskt...




Eftersom min familj till majoriteten består av män så sköts ju
lilla lyckan oftast mot någon tallstam eller så och kommer kanhända någon tanig 
skäritall till godo. Har ju inte haft några odlingar alls här på
stugan till för bara ett par tre år sedan och nu har alldeles tydligt
näringen i myllan jag hämtade med mig tagit slut. 
Tillväxten är så tanig i mina odlingslådor att den är mest obefintlig! 

Så jag fick en idé! 


Den här tingesten, vet ni vad det är? 
Näe, inte visste jag heller att sådant fanns innan jag fick 
den någongång på 90-talet. En gammal potthink!
Den stod sedan och skrotade på vår vind tills en kall januaridag
1996. Dagen då jag skulle fylla 30 år, ha stort kalas och min lilla
grabb fick för sig att använda MYCKET hushållspapper då han var på toaletten. 
Så precis innan gästerna anlände blev det stopp i avloppet hos oss. 

Männen var det ju lätt att be gå ut bakom knuten (snön var dock inte
barnvänlig efter den festen...) men för damerna var det aningen besvärligare.
Men så kom jag ihåg den här potthinken. Den räddade min fest! 

Efter det har den fått följa mig. Man vet aldrig när man behöver en 
potthink! 


Som nu till exempel till att hjälpa mig gödsla mina planterade växter med.

Guldvatten. 

Det låter så vackert och poetiskt men det är ju kiss vi talar om.
1 del kiss 9 delar vatten. Och till det är denna potthink bara suverän! 

Ser ni en sådan här på loppis eller auktion eller i grannens lider så
ta den till vara. Den är guld. Till guldvatten. 
Och guldvatten, det är guld till allt som växer. 

Nog av skitprat för idag. 






TRÄDGÅRDSUTMANINGAR


När jag för något år sedan fick för mig att "trädgårda till" miljön runt stugan 
kände jag ju genast att en enkel lösning är det där med pallkragar...
Man kan inte gräva någonstans runt stugan för där är bara berg. Urberg. 
Och så skogsbotten med ett sådant gytter av blåbärsris att ingen med lite vett i skallen 
tar sig an ett sådant projekt. Om man nu inte råkar vara gift  med en traktorchaufför eller så, 
vilket jag alltså inte är...

Alltså är pallkragar min lösning och min räddning. 

Först skulle det här bli mitt "köksland" med lite grejs som klarar sig även om jag inte är där och vattnar och rensar hela tiden. Att hitta en bra plats för pallkragarna var en liten utmaning i sig. 
Jag ville ju ändå att de skulle stå rakt och snyggt och prydligt och liksom ge lite struktur
åt allt det vilda - skogen. 

Första året insåg jag att jag gjort den grövsta planeringsmiss. Stället jag valt för odlingslådorna 
var det enda där jag kunde få dem rakt utan att skaffa en traktor(chaufför) visade sig vara den skuggigaste på hela jorden. Utan överdrift. 

Nåh, jag gillade platsen jag lagt dem på i alla fall så jag tänkte att istället för att ha grönsaks-
odling där, som ju kräver någon strimma sol, så kunde jag anlägga en "skuggrabatt" där. 

Fyllde på med fin kompostjord och finaste surmarksjord och planterade lite växter som 
skall trivas i både skugga och sur jord. Resultatet syns ovan...

Det som hjortarna INTE ätit upp är en ynka planta av hosta (funkia). Eller så dog de andra av torka.
För det jag inte HELLER kom att tänka på att de här arma plantlådorna står i en riktig 
vindtunnel mellan huset och skogen och en tunnel med öppningen mot nordanvinden. 

När jag grävde i lådan visade sig att granen intill tacksamt tagit emot komposten och myllan
jag lagt ut för ett par år sedan. Lådan är full av småsmå granrötter...

Inte undra på att murrevan som i teorin borde klara sig här och som i vanliga fall sprider
sig en m2 på femton minuter ser extremt små ut. De är alltså 
de där pluttarna i övre kant, vid kl 10 och 13. Den stora i mitten är ett lingon
och den mindre intill är en storbladiga funkia...

Ja, men ni förstår? Här talar vi trädgårds-utmaningarnas hard core. 



Bara som en liten jämförelse. Detta är också en murreva. Samma växt. 
De här är planterade hemma i trädgården i år, bara för tre, fyra veckor sedan.

(Och ja, det är lökblast som växer bland de nyplanterade funkiorna i bakgrunden - 
också de sådär femtio gånger större än den i lådan i skärin.) 

Åker i morgon ut till stugan. Skall ta en allvarlig funderade - vad göra? 
Ge upp, eller ta en fight mot....allt?!



EN STILLA KVÄLL



Nu börjar det vara riktigt varmt på dagarna. Jag är som sagt tillbaka
"i stan" och jobbar på - än på distans. Idag var en sådan där
skön dag, fast det var jättevarmt ute så blåste det och jag kunde ha fönstret 
öppet vid mitt hemmakontor och vinden svalkade som den bästa fläkt i världen. 

Efter jobbet blir det att samlas vid grillen, laga mat, präppla på om hurudan dag
var och en har haft. Det är härligt att ha familjen, även de vuxna barnen samlade
såpass nära att spontana middagar inte behöver bli "ett program". Bara ett samtal eller en textare: 

- Vi tänkte käka om en halvtimme, skall jag slänga i ett par extra potatisar? 
eller
- Här finns en extra kycklingklubba, vill du ha den till kvällsmat eller tar du den som frukost?
eller
- Hämtmat idag? Vem hämtar? Och vad?  



Det är skönt och kravlöst. Och jag älskar se någon av mina grabbar - eller båda - 
komma släntrande över gräsmattan för en gemensam bit mat. Det är så det är just nu. 
Ingen av dem har något allvarligt i kärleksväg på gång som drar.
 Inget avlägset jobb, den ena skall börja studera till hösten och den andra jobbar, 
som så många andra på distans. Då det finns jobb, vill säga. 
Att vara freelance är frihet, men också osäkerhet. 
Kanske en extra kycklingklubba kompenserar bra i matkassan...?

Jag har ju haft dem båda bosatta i andra länder, i andra städer, så det känns härligt att 
ha dem här i knutarna denna sommar i alla fall. 
Det är så just nu - till hösten kan det ändra. Och så skall det vara när man är ung.
Tids nog sitter man fast i bostadslån och ... en vardag. 




Lyckligtvis har jag själv så gott som alltid tyckt om min vardag. 
Inte bostadslånet, men vardagen. Gillat det enkla och okomplicerade. 

Därför har kanske inte heller denna corona-vår drabbat mig speciellt hårt. 
Tvärtom har den gett mig tid och ro att anlägga nya rabatter, och nu
är det läge att njuta av dem. Till skymningen går jag ofta ut i trädgården och 
bara umgås med mina blommor. Ja, men hur tantigt låter inte det? 
Men så har jag alltid varit. När skymningen lägger sig kommer en ro
över växterna och absolut över den som får betrakta allt detta. 

Denna stilla kväll är det jag.