nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT...



Midsommarafton.

Eftersom mina ungar med kompisar invaderat alla stugor och krypin, småsneda bastubyggnader och lider som finns i släktens ägo så kom det sig att det blev för andra året i rad en
midsommar i stan.

Egentligen - om man skall vara ärlig, så var det riktigt, riktigt okej! 
Mer än okej.

Vad jag minns har jag de senaste 25 åren varit den som stått för att midsommarmiddagarna
har det på bordet som midsommarmiddagar skall ha.
Jag ogillar inte alls att det inte är så i år....! 

Vi hade planerat dra ut på stan (stan är Helsingfors då) och kolla in något mysigt 
ställe att äta på. Bara vi två. 

Nå, just den delen av planerna spoilerades. Helt konkret. Spolades ner.
Den andra delen av 'vi två' vaknade nämligen med kräksjuka och följaktiligen inte helt
på hugget för fancy dinner liksom. 
Hade kanhända varit lite bortkastade gullkorn.

*

Mot kvällen var han ändå i bättre form men käka ute var kanske inte 
ändå högst på hans prioritetslista. 
Så lite oväntat blev det så att vi åkte iväg till en närliggande 
sjö där han kunde testa sin nya våtdräkt för simning i öppen sjö.
Det var mer att känna efter om den känns som (tvångströjor) skall
än att träna öppen-sjö-simning.

Mig får man inte frivilligt i så kallt vatten och sådana mutor att jag skulle
göra det - det kanske inte ens finns?

Men vad gjorde jag då? 

Ja, jag....herregud....under tiden joggade jag runt sjön. 
Inte ett utan två varv! TVÅ! 
Okej - sjön är liten. 
Egentligen bara ett litet träsk, fast sjö låter ju lite bättre.

Har aldrig hänt att jag skulle tänkt mig göra sicken galen 
midsommaraftons-syssla någonsin! 

Hemkomna snurrade jag ihop en ytterst simpel sallad
av ingredienser som knappt fanns. 
Vi kokade några potatisar och öppnade en burk sill.

Så underbart enkelt efter alla år(tionden) av tillskruvade middagar.



Nej, nej, det här är inte från ikväll! 
I veckan som gått hade familjen nämligen strålats samman över en
middag i stan så det gjorde inget alls att midsommaren 
blev som den blev.

Snarare tvärtom. 

Och jag lufsade runt sjön eh, träsket - bara det! 

Skön helg alla och envar! 

:)





MIDSOMMAR...




TA INTE MINA LINNELAKAN...


Skulle tro att jag alltid haft hyfsad ordning i mina hem, i mina hus.
Så min längtan att rensa upp bland prylarna har inte sitt ursprung i ett rörigt hem. 
Jag minns inte att jag någonsin fått den där panik-känslan när
jag inser att någon är på kommande och hysteriskt behöver 
stuva undan något påtvå röda sekunder. 
Eller jo, men då var jag fjorton år och Han var på väg.
Det är ett tag sedan, ja...

Att flytta är säkert bland de effektivaste ögonöppnare på hur 
mycket grejer man egentligen samlat på sig. Även jag som ändå 
alltid haft det rätt redigt och städigt hemma. 

Vid min senaste flytt för snart två år sedan gjorde jag beslutet att 
skänka absolut största delen av mina böcker till det lokala biblioteket.
Hade lite ångest, sju flyttlådor böcker, det är många underbara ord det.
Har jag saknat de böckerna? Nej. 

För en tid sedan ordnade vi upp i vårt lager och jag hittade
ytterligare några lådor med böcker som blivit ouppackade 
från en ännu tidigare flytt. Närmare sagt för snart nitton år sedan...krhmm! 
De böckerna hade nu blivit så gamla, rätt så dammiga och endel fuktskadade
att de var bara att slänga - ingen skulle vilja ha dem. Förutom kanske jag då.
För en sekund kände jag en liten sorg. 
Nu skulle jag aldrig ha böcker nog att fylla ett biblioteksrum om jag 
någon gång skulle vara i den livssituationen att jag skulle ha ett biblioteksrum.
Jag älskar stämningen i biblioteksrum.

Men så kom nästa tanke. 
Vad skall jag med ett biblioteksrum - egentligen.
Betala, och underhålla, samla och sköta - vadå? 
En känsla?

Just nu kan jag inte återkalla minnet av en enda bok som jag släppt taget om.
Inte en enda.

*

När min bror för något år sedan blev sjuk och 
då var mitt uppe i sin flytt kavlade jag ärmarna och hjälpte till. 
Även han hade samlat prylar i sina knutar.
I och med att han flyttade till mycket mindre och dessutom till lägenhet
fanns det en massa grejer som han varken kunde eller ville ta med sig.

Hade han varit frisk hade han säkert haft tid och energi att sälja eller ge vidare
mycket av det som nu kom att hamna hos mig.
Att hans saker skulle (mellan)landa hos mig var den enklaste lösningen
för oss alla just då.

Jag hade utrymme att förvara och fast hela jag skrek inombords;
-Nej, jag vill inte ta ansvar för de här sakerna, så hamnade de hos mig.

(sedanmera fick det mesta av hans grejer nya hem i samförstånd med brorsan...:))

Men att ta hem de där grejerna till mig var en annan ögonöppnare
för hur mycket onödigt jag själv släpade på.

Jag insåg att andra säkert skulle tänka så om mina onödiga saker.
Att de var en belastning. Någonstans där började jag se på
mina saker med andra, och betydligt mer okänsliga, ögon.
Trots att jag aldrig ändå varit den värsta pryl-nostalgiker precis, 
så insåg jag hur mycket onödigt också jag hade sparat på.


Jag kanske har skrivit om det tidigare, även om det inte då var i samband
med minimalismtankar, men när jag flyttade hit där jag bor nu
så packade jag en del av bohanget i papplådor så jag inte alls behövde packa 
upp dem här. I lådorna hamnade bland annat "finservicer" från släkten 
och annat ärvt som kunde tänkas ha något värde. 
Mest känslovärde. 
Varför lät jag inte grejerna bara gå vidare på en gång?

Så här tänkte jag; 
Ingendera av mina pojkar är några värre prylsamlare, snarare tvärtom.
Nu är de ju ännu rätt unga och kan kanske inte veta om 
de någongång faktiskt vill ha något av det jag och deras 
pappa fått från våra föräldrar.

Så sådant finns nu nerpackade i lådor - just in case. 
Det är sedan upp till dem, vad de gör med det. 

Jag har släppt taget om prylarna.

Och den insikten är skön - också på det sättet att 
det är helt okej för mig vad de gör med grejerna.
Säljer de det eller slängs de, eller använder de det.
Jag har inte längre ett känsloband till sakerna.

Jag har också lyckats bryta det "förväntade känsloband" 
som jag kanhända någongång upplevt att man bör känna gentemot
 saker man fått eller ärvt.
Jag har slutat ha dåligt samvete för att jag numera 
bara är en förvaltare, eller snarare en förvarare, 
av de här sakerna och ingalunda en som behöver ha dem 
aktivt i min vardag. 


*

För en tid sedan började min äldre med sambo fundera på
att flytta till en lite större lägenhet. 
Ekonomin hos studeranden är väl inte den fetaste så vid något skede 
blev det tal om att de kunde komma och plocka åt sig vad de behövde
från förrådet i källaren men också från bostaden och
från skåp och lådor.

Och då tänkte jag - för första gången kanske någonsin - att det 
är bara att ta. Det finns väldigt få saker jag upplever att  
jag inte skulle kunna avstå från. 
Just här och nu. 

Skulle vara mina urtvättade (och sjukt sköna) linnelakan då.
Av lakan har jag nämligen bara tre omgångar.

En i sängen - en i tvätten - och en för gäster.
Så har jag haft det i några år nu faktiskt, och linnelakan
blir bara bättre ju mer man tvättar dem.

*

Kanske jag varit en smygminimalist ett tag redan?

Så, ta inte mina lakan - för då har jag inga kvar! 

(Ja, kamerautrustningen kan de ju också lämna ifred.
Då ingen av dem fotograferar...;))






SPRETIGA TANKAR...


En tid nu har jag under lediga stunder suttit och läst bloggar och andra
texter om minimalism. Jag är överraskad över att det finns så mycket skrivet om det.
Jag hade liksom inte riktigt fattat att det verkar vara en minimalist-boom på gång.

Lite tudelad till det kanhända. Jag vet inte.
På sitt sätt är det ju bra, riktigt bra, att man börjar ifrågasätta sitt
beteende som konsument. Och även om det nu verkar vara en "modegrej" så
får man ju hoppas att många av de som prylbantat faktiskt inser att
man inte behöver så himla mycket grejer och inte hastar och köper nytt om ett tag.


Jag undrar och funderar över hur det kommer sig att det blivit en sådan grej det här?
Är människor på riktigt trötta på sina mängder saker?
Har man insett att man aldrig kommer att kunna uppnå, vare sig 
ekonomiskt eller tidsmässigt, den där totala lycksalighetskänslan av 
att samla på ting och sedan tvärvänt och letar efter lyckan där. 

För det är väl på något plan lycka vi söker - hela tiden?


Personligen har jag upplevt att genom att rensa och skala av
här hemma så har jag nog inte blivit speciellt mycket lyckligare
om inte olyckligare heller - tur det. Heh.
Men det som jag tycker mig känna av är en slags friare känsla. 
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, det är mera
en väldigt diffus, men skön känsla av att hemmet, eller mina saker, liksom inte
förväntar sig så mycket av mig. 

Ja, med förväntingar menar jag främst tid i form av städning, 
ordnande, vårdande och pyntande helt enkelt.

Min främsta last, om man nu vill kalla det så, har väl varit "pynt".
Saker jag köpt, fått, ärvt. Och som jag tycker är vackra.

Jag kan inte slänga bort den krusidulliga sockertången som min 
mormor använde. Inte så mycket på grund av mormor - henne minns jag 
nog även utan sockertång - men för att sockertången är så vacker. 
Och den gjorde sig så bra på bild då jag tog foto till en kokbok. 
Och bordduken med de blå rutorna, som jag aldrig skulle duka
fram privat, men som blev så fin på bilden till en hemsida.
Ja...ni ser mitt dilemma?

Utan att jag tänkt på det så visade det sig att jag hade en hel del grejer
i mina skåp som jag egentligen hade där för att de var 
fina och vackra, för att jag kanske skulle behöva dem till ett fototillfälle.
Kanske. 

Jag började min rensning där. Plockade ut allt, alltså allt, som jag 
absolut inte använder i vardagen själv, eller ytterst sällan i alla fall och
sedan dela upp den högen i två högar. 
Sparas/Slängas

Sparas högen åkte in i ett skåp som jag namngav mitt 
Rekvisitaskåp.

Dit kan jag gå när jag behöver fota något med en sockertång.
Eller ett vapenfodral i läder, eller ett gammalt spetslakan.
Ja, ni förstår?

Och plötsligt hade jag förvandlat en massa prylar som tagit plats i min
vardag till prylar som finns att tillgå om jag behöver dem.
De hade fått en annan roll.

Nu gör ju inte det här mig till en minimalist, långt ifrån, men det hjälpte mig 
att rensa upp i de skåp, de lådor och de hyllor som jag använder dagligen.
Mina kökslådor ser - och känns - rensade, rena och...nästan tomma ut.
Precis som jag vill att de skall kännas.
I Rekvisitaskåpet gömmer sig skatter av vackra skedar och gammalt porslin
i väntan på fotouppdrag.

Kvar i linneskåpet blev två borddukar jag på riktigt använder mig av.
Det är rätt skönt att öppna linneskåpet nu...

Så även om jag har en del av dessa "onödiga" prylar kvar så 
finns de nu på ett ställe där de inte stjäl utrymme i min vardag
men där jag kan nå dem om de behövs - tex till ett foto. 
Den här rensningen resulterade i att en hel del av sådant pynt som 
jag vanligtvis hade framme också fick åka in i Rekvisistaskåpet
för jag insåg att de egentligen hade samma status.
Det var nog där de hörde hemma. 

Jag vågar påstå att det är skillnad på att ge saker olika
roller. Jag delade in mina i 
Saker som behövs och i Rekvisita.

Sedan gäller det ju att se till att det inte börjar rinna grejer åt andra hållet.
Att rekvisitaborddukarna skulle börja flytta tillbaka till linneskåpet.
För egen del tror jag inte det. Skulle Rekvisitaskåpet bli fullt är det 
dags att rensa och ge vidare som gäller. 

Och jo, det här kändes riktigt bra! 
Riktigt många grejer flyttade på sig från att ha varit 
"hempynt" till "fotorekvisita"
och även om det låter märkligt så är det en stor skillnad
på det mentala planet.

*

Så även om man skulle vilja minimalisera, eller optimalisera sitt hem,
 men inte riktigt vill avstå, eller slänga bort grejer som man är osäker på 
om man vill ha kvar. Jag tror det är rätt så vanligt...
Testa med att ge det en annan roll och samla ihop allt på ett nytt ställe.
I en låda, i ett skåp och känn efter hur det känns att få utrymme 
bland vardagssakerna och efter en tid så kanske man kan släppa iväg 
något av det man packat ner och trodde sig behöva.

*

Så här kan man kanhända äta av kakan och ha den kvar - ett tag i alla fall.
Med tiden kanske man inser att man inte gillar kaka längre...


ELD...


I går kväll var jag på väg hem från ett möte då jag såg en enorm rökpelare stå
upp från ett bostadsområde i närheten där jag bor.

Trafiken dirigerades lite andra vägar på grund av branden och för att uttryckningsfordonen
skulle komma fram snabbt och jag tänkte att jag kan stanna på en p-plats och 
vänta ut yrseln.

Hade kameran med och gick en sväng mot brandplatsen. 


Redan då hade rökutvecklingen minskat och elden började vara under kontroll.
Imponerande att se alla dessa räddningsmannskap jobba.

Och liksom tacksam för att de finns.
Och gör det jobb de gör.



Branden hade startat i en gårdsbyggnad - eventuellt en  byggbarack - på ett område där 
nästan färdiga höghus stod klara. 
I närheten av branden stod flera gastuber som polisen, då jag kom till platsen, 
 hade skjutit hål i såde inte skulle explodera. 
De stod där och väste i branden.








Idag kunde jag läsa på dagstidingarna att det 
tydligen varit barn i 10-årsåldern som hade lekt med...ja, elden.

Gör inte det! 

Visst är det frågan om minderåriga barn som inte kan dömas för brottet de gjort.
Men de, eller i nuläge deras föräldrar om man anser 
att de inte övervakat sina barn bra nog, 
kan oberoende bli ersättningsskyldiga om det vill sig illa.

Den här brandens kostander uppgick till en miljon eller mer. 
Inte bra.

*

Lek Inte Med Elden.
Aldrig.