ÅLDERSNOSTALGI PÅ GOTT OCH...GOTT?

 

Blir man automatiskt mer nostalgisk när man åldras? Kommer det krypande på

samma sätt som den där rynkan mellan ögonbrynen, eller som den där mungipan 

som allt oftare pekar neråt – inte för att man är sur, utan för att man är avslappnad. 

Det är disigt väder och doften av någon som eldar bastu smyger sig in till mig. I köket

puttrar en gammeldags hederlig köttgryta och bara dofterna är sådana som fanns

redan då jag var barn. Alltsom ofta känner jag en slags ömhet för de där

maträtterna som man åt som barn och ungdom. De har liksom fått en extra 

dimension av nostalgi. Gubben kan också få för sig att minnas något mat-

minne från barndomen. 

Läser för tillfället Kjell Westös nyaste roman Coda som också är en 

bok om nostalgi. Han är samtida med mig, så visst känner jag igen det Helsingfors

som han beskriver från 1980-talet även om vi inte rörde oss i helt samma kretsar. 

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om boken. 

Den är spretig, tycker jag och jag får inte grepp om persongalleriet. Och det 

hoppar mellan då och nu på ett sätt som blir lite tröttsamt. 

Samtidigt undrar jag om min oförmåga att orka koncentrera mig på boken ligger

i det faktum att det kastar iväg mig själv, eller mina tankar då, till min egen ungdom

på 80-talet och mitt eget åldrande. Inte för att jag känner mig gammal, det är inte det,

utan mer att man plötsligt har så många skikt och perioder som man levt 

och som man kan reflektera till. 

I somras blev jag kontaktad av en man som jag vet var i tiderna lite förtjust 

i mig. Det var skoj att prata med honom en stund. Man var ju vips tillbaka de där 

tjugo åren som gått sedan vi via jobbet kom i kontakt med varandra. 

Han var lätt att prata med och han var rolig. Är det fortfarande. 

Tror inte att jag helt fattade hans förtjusning i mig då, men fick ju höra om det nu. 

Vilket var....vad skall jag säga?

Trevligt, jo fast mer. Att någon minns mig med samma värme efter så många år

är ju...smickrande? Värmande, glädjande. 

Man har sina barn- och ungdomsvänner som man kan vara precis så

som man var då – på gott och ont – det handlar också boken Coda om. 

Man faller lätt in i den man var som barn och ungdom. 

Samma men ändå inte.

Man har det där bandet till det som hänt, den man varit, den som andra varit,

och samtidigt är allt samma och annorlunda. 

Det är lite som när man lagar en gryta, som jag idag, och vet att den blir god,

men smakar inte riktigt som mammas gryta ändå.  

Varför blir man nostalgisk ens? Jag förstår om man tycker att allt var bättre

förr, och har det jobbigt just nu, men om man har det kanske bäst just nu och 

ändå blir så där varm i hjärtat av att tänka tillbaka? 

Bli ihågkommen och minnas själv. 

Nä, nu skall jag ta och damma av den där nostalgin som så lätt

verkar ploppa upp när det höstar till sig därute. 

Det måste vara vädret. Och boken. 

Hejdå från mig

DET BLIDDE LITE PANNKAKA AV ALLT

När jag här för en tid sedan snodde ihop en smörgåstårta åt gubben och svettades med

att dekorera den så bra jag kunde så berättade gubben att hans morbror minsann

hade hemliga drömmar om att bli konditor. På den tiden var det kanhända inte

det yrket familjen och hans kommande fru i synnerhet tyckte han skulle satsa på – så han 

kom att göra en karriär inom bankvärlden i stället. 

Hans fru var en mycket proper dam som nog hade lite svårt för hans konditordrömmar. 

Nå, jag kan ärligt säga att jag inte har några som helst drömmar åt det hållet. 

Hyfsad på att laga mat, men baka...nej! 

Ändå gör jag det ibland. Som nu när lillungen, som snart har födelsedag,

vinkade om att han väldigt gärna skulle ha morotsmuffins som födelsedagstårta. 

Och man ställer ju ändå upp för sina barn, även om de är skäggiga män redan. 

Eftersom jag inser mina begränsningar som bagare och konditor så tänkte jag

mot mina vanor köra en testversion. Och det var kanske rysligt bra att jag gjorde det. 

Smeten steg fint i ugnen – tills den inte längre steg utan lade sig som en 

misslyckad sufflé i sina muffinsformar. 

Jaha...varför gjorde den så, undrade jag och misstänkte att det var nåt fel i 

receptet som jag slaviskt hade följt. 

Och det var kanske just det där med slaviskt som var problemet. 

Om jag, en evig novis inom bakverkens ädla konst, läser att rör ihop alla

ingredienserna så då rör jag ihop alla ingredienserna och fattar inte att det 

underförstått betyder att jag först skall vispa ägg och socker ett bra tag

innan jag blandar i resten. 

Så fort jag läste ett eller ett par andra recept så insåg jag ju att jag borde

ha fattat. Även om min konditor-gen är extremt underutvecklad så har jag ändå

någon gång bakat muffins och gjort ett kakbotten och borde ha fattat, men nej...

Hade ju lagat frostingen klar innan så nu var det nu bara att rädda det som räddas kan

och så fick det bli hur det blev. Det var inget fel på smaken, det må jag säga,

men konsistensen var som seg kladdkaka fast med morot i och en grotesk mängd

frosting. Och ja du hör? Det är så sött så det inte är klokt. 

Segt och sött och med en kalorimängd som – jag vill inte ens tänka på det. 

Jag hade tänkt ge dessa provmuffins till gubben att bjuda åt hans bastu-gubbar, 

men hur det nu råkade sig så hade storungen sina vägar förbi och nappade

med dem. Han gillade dem även om de var smått kompakta för att kunna

kallas muffins ens. 

Så ja, man kan misslyckas med muffins! 

Heh!

Hejdå från mig

 

KVÄLLSSOL

I går kväll åskade det. Ett långsamt åskväder som dog bort när kvällen

blev sval. För kallt är det inte än, och tydligen skall hela september ännu vara

varm och skön. Känns som om det är mest på ljuset som man märker att

det är höst. I går hade jag alldeles för mycket på mig när jag var ute. 

Klädde mig helt klart mer enligt kalendern än den verkliga temperaturen. 

Få se hur den där El Niño kommer att ställa till det i vinter - och kommer den att göra det?

Å andra sidan tänker jag att världen nog har tillräckligt med mänskliga filurer som får

världen i gungning. Men ibland känner jag att det är skönare och koncentrera sig på hur

vädret ter sig än om vilken gubbe startar vilket krig och var. 

Kanske bara ett annat utryck för att sätta huvudet i busken? För stunden i alla fall. 

Trots att det är varmt än, så har jag dammat av diverse filtar här hemma för

El Niño eller inte så kommer det stunder då man vill krypa ner i sitt soffhörn och 

dra en filt över benen. Jag är ju en sådan där barnsligt lagd rutinperson och så länge

jag kan minnas så har jag haft den oskrivna regeln att mellan 15 maj och 15 september

"får" man inte använda strumpor. Ibland har det luggat lite i tå-trakten då vi kommit in

i september, men i år har jag inte ens tänkt tanken att trä strumpor över mina fossingar. 

Så varmt har det varit. 

Och alla sommarblommor, eller alla å alla, alla  t r e  som jag har som jag har som jag 

planerar att övervintra till nästa sommar står ännu gladeligen ute på balkongen och

vare sig jag eller de har en tanke på att flytta in än. I år har jag dock införskaffat en 

växtlampa för de där mörkaste månaderna för vill inte att min vildpelargon, min fina

myrten eller Tant Mårbacka-pelargon skall behöva lida mer än nödvändigt av 

vår torra vinter inomhus. 

Rysligt nöjd med hur köket blev. Nu känns det så mycket mer som "mitt" och 

andas samma stämning som resten av hemmet. Nu skall jag bara få min 

madonna-tavla upp på väggen. Inte i köket dock! 

Den väger en hel del så skall kolla med någon som förstår sig på hurudan krok jag 

skall använda. Det är något som jag tycker är besvärligt med betongväggar. 

Inte bara att slå in en spik eller skruva in en skruv 

och hänga upp nåt. Har inte bott i sten/betong hus sedan barn – och som barn

skruvade jag väldigt få saker upp på väggarna. 

Medan jag sitter här och skriver hör jag höstens första tranplog dra förbi. 

Det är höst. 

Hejdå från mig

 

GRÖNA TOMATER I ETT GRÖNT KÖK

Mycket grönt nu! 

Fick en rejäl låda omogna tomater av min kompis som jag skall göra 

inlagda gröna tomater av. Hela familjen gillar det till höstliga kötträtter

så nu när "pimpa mitt kök" börjar vara på vinstsidan så är det skoj att 

kocka igen. 

Färgen jag valde är som sagt UULA-tuote färg kalustemaali och nyansen Oliivi. 

I verkligheten tycker jag att den är varmare grön än den ser ut här på bilderna. 

Men några ord om färgen att jobba med. 

Enligt hur de presenterade färgen så skall den inte behöva någon 

målning under (som fästfärg), vilket jag lite tvivlade men testade på ett inte så

synligt ställe. Och verkligen - det fäste direkt. 

Lite överraskande fäste den bättre på de lackade trädörrarna än de vit-målade. 

Det trevliga med färgen är att den är otroligt dryg och luktar absolut inget! 

Jag började med att måla med pensel för ville ha den där synliga handmålade

känslan. Men det funkade inte, så jag fick snällt tassa efter en liten roller med så

lite ludd som möjligt. Med det funkar målningen perfekt. 

Inte den enklaste målningen jag målat med, men efter ett tag kommer man

på hur den "beter" sig. 

Eftersom jag valde att måla luckorna på plats - bara tog bort de gamla

handtagen så tyckte jag att den var lagom tjock att måla lodrätt, men man får förstås

passa att inte ha för mycket målning så det börjar rinna. Men skulle

absolut inte späda ut målningen, då skulle den lätt bli för rinnig. 

Jag målade tre tunna lager. 

(ursäkta för stökigt hörn, hehehe) 

Idag kom de sista knopparna som jag beställt. Hade ju räknat fel

där i början...Men nu har alla skåp och alla lådor knoppar. 

Målfärgen torkar supersnabbt, och det är på gott och ont. 

Man får vara en ganska "säker" målare och försöka få det rätt från

början. Det blir inte så snyggt att om ett tag gå tillbaka och försöka

fixa en rinning eller så. Man kan väl i teorin måla om efter bara ett par

timmar, men eftersom det är höst och fuktigt i luften så valde jag att vänta

till nästa dag. Och att undvika att sprätta vatten på den målade ytan. 

Vill bli lite ojämnt när målningen suger åt sig vattnet även om ytan

känns torr. Gubben fick en not om det, om vi säger det så där diplomatiskt.

Och även om målningen torkar snabbt så härdar den förhållandevis långsamt

till hur snabbt den torkar alltså. Upp till en månad får man vara försiktig att

inte hårdtvätta ytan eller slå till med nåt hårt. 

Så även om jag satte knopparna på plats så har jag inte spänt dem än för att inte målningen 

skall börja spricka av spänningen. 

Det gör jag om ett par veckor. 

På tal om knoppar ännu, så hade jag ju dörrhandtag med två hål innan, men ville ha

bara en knopp på dörrarna så det andra hålet fick jag lov att spackla fast. 

Damen i målbutiken tipsade om en liten grej som kan spela roll. 

När man gjort det skall man dutta en liten, liten mängd bara på hålet som man spacklat. 

Och låta det torka. På det sättet suger inte spacklet in mer färg än omgivande

skiva när man börjar måla själva ytan. 

Vet ju inte hur det skulle se ut om jag bara målade på, men ett logiskt tips. 

Skrev ju innan att jag brukar vara ganska rask i att ta till penseln, men med det

här projektet har jag dragit mig för att ta itu med det. Vet inte ens riktigt varför. 

Med åldern kommen lathet? Eller funderingar på om det skall bli bra? 

Så ja, jag tog till AI och slängde in en bild av köket hur det såg ut

och så bollade vi lite fram och tillbaka med olika alternativ. 

Här ser du hur köket såg ut innan och så hur det kunde bli. 

Så helt klart till hjälp både med att faktiskt se sitt eget kök i en ny 

färg, och så fort jag såg de där små mässingknopparna så visste

jag att de skulle de bli. 

Så nöjd att jag fick det gjort! 

Nu skall jag bara bli av med en lätt förkylning jag skaffat mig och sedan 

blir det att åka till stugan för att stänga för säsongen. 

Hejdå från mig

 

GRÖNT E SKÖNT - OM NU INTE NÅN VISSTE DET

Det är kanske inte en alldeles förfärligt stor överraskning att jag valde att

måla om köket i grönt. För det råkar nu vara en av mina absoluta favoritfärger. 

Undrar om jag ens har en annan jacka än en jacka i grönt? Måste vara

anoraken i vinrött (som också är en av favoritfärgerna, heh). 

Men den är också ganska ensam i sin o-gröna tillvaro i garderoben. 

Ja, jag gillar grönt. 

Och ja, målningen av köket är klart!!! Wohooo. 

Väntar ännu på en del knoppar till dörrarna, för någon

projektansvarig (jag) råkade räkna knopp-antalet fel. 

Och det inte bara en gång utan  t r e  gånger!!!! 

Fattar inte, men så var det. Det kan ha hänt att jag räknade samtidigt

som gubben kom in i köket för att fråga något oväsentligt och jag råkade

bli distraherad. Det kan förklara det hela - eller hur? 

Sedan kanske jag skrev upp 27 i stället för 47, eller hur det nu var....

Nå, det gick ju att beställa till. 

Och det som jag ännu skall göra är att få till beställningen av krönlister

och kanske nya golvlister som ligger snyggare mot köksskåpen än de nuvarande. 

 

Men redan nu känns köket mer som "mitt kök", mer som den stämning

jag trivs i. Lite gammeldags och rustikt och inte så himmelens perfekt. 

Mysigt och ombonat blev det också - av bara farten. 

Och vissa små detaljer, grejer, som känts vilsna i det mer moderna köket

som köket ändå var innan jag "föråldrade" det har hittat sin plats och

känns mer "rätt i tid" nu. I min tid. 

Nu skall jag börja avsluta, skall logga in på en online-fotokurs som 

jag anmält mig till. Handlar om landskapsfotografering som jag lite tappat

greppet om. Vill inte skriva intresse – för det är det inte – utan mer

att jag så lätt halkar in på enklare grejer att fota. 

Man skulle tro att landskapsfoto är enkelt, men det är det inte. 

Det är sjukt svårt! Att få det så där wow! som man upplever vyn när

man är där. Och gärna att det är ännu mer wow! på bild. 

Så nu blir det att haka hörlurna på och bli en ivrig elev. 

Hejdå från mig