nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

VID ETT KÄLLFLÖDE...


Ibland blir jag nyfiken på rätt märkliga ting.
Lite vardags-vanliga och kanhända på sitt sätt ointressanta, men
jag gillar när min barn-(sliga)nyfikenhet tar över.

Det skedde förra söndag. Vädret var mer än fint. Riktigt så där höstsoligt
som det bara kan vara en septemberdag. 
Hela dagen ledig - bara tid för mig själv - hur härligt?!!

Jag hade planerat att ta en långpromenad på något fint ställe, men 
så tyckte min sjuka häl att det där med promenad är nåt jag skall skippa...

Men jag ville så ut, någonstans, vartsomhelst,  hitta nya vägar, nya stigar.
Om det så skulle bli med hjälp av bilen.




Jag har en speciell känsla för vattendrag, så landkrabba jag är.
Jag kan ständigt längta mig sjuk till havet, jag älskar att vandra kring sjöar, 
men det vatten jag har närmast mig i vardagen är åar.

Åar som blivit så vardagliga under hela mitt liv att de nästan blivit osynliga för mig.
Det är som så ofta, man ser inte det fina man har nästan under näsan på en.

Jag bor alltså ett stenkast från Kervo å. Jag går flera gånger i veckan längs dess stränder
på mina hundpromenader, men jag hade ingen aning om varifrån den startar, hur dess väg till
mina hoods ser ut.

Sagt och gjort, jag sökte upp Kervo å:s källflöde - där allt startar.


Då kommer vi hit, till Ridasjärvi i Hyvinge.
Här startar den 65 kilometer långa ån som går ihop med Vanda å vid gränsen till
Helsingfors och som mynnar ut i Finska viken vid Gammelstadsforsen.
Området fick namnet Gammelstaden först på 1950-talet, men urspungligen kommer det 
ju från att det var här man grundade staden Helsingfors år 1550. 

Men nu går vi framåt i tiden tills dags dato och motströms tills vi
kommer till källan av Kervo å.



Det är här det börjar.

Kervo å är den största sidoån - biflod kanske det heter på riktigt, 
men "flod" känns lite tilltaget - till Vanda å. 

Hur som helst är den här det startar. 

För ca 12 000 år sedan släppte istiden sitt grepp om området. Efter det var området hav
dit otaliga mäktiga glaciärflöden rann till.  Stenar, grus och sand som frigjordes från isens grepp
sjönk snabbt till botten och lagrades där. Vi känner det fenomenet som våra istids-åsar, medan det finkornigare jordmaterialet (leran) flöt vidare och bildade ett lager av lera som på sina ställen
kunde vara tiotals meter djup. 

Tiden och landhöjningen gjorde att havet sakta drog sig längre söderut och det 
uppstod fåror i den lerjord som istiden "dumpat" av sig och dit ytvattnet 
sökte och fann sina vägar att rinna längs med. 
I runda tal 3000 år har den nu runnit längs samma fåra, men sakta, så sakta,
söker den sig till nya - enklare - vägar att ta. 




Men detta vardagliga, lite tråkiga, smått gråa fenomen till å
som så många inte skänker någon större tanke åt när man är ute 
och går med hunden eller cyklar till jobbet är egentligen 
rätt fantastiskt!

Från den här sjön, med dess källor, har det runnit vatten i en 
jämn ström i tusentals år. 



EN FÖDIS-GÅVA...



Ett tag redan har vi, i familjen, roat oss åt att ge upplevelser istället för saker till gåva vid
fördelsedagar och jular och så. 

Förra hösten fyllde ju lillungen myndigt och då fick han ett fallskärmshopp som
present. Nu var hans födelsedag så sent på hösten, så hoppet flyttades över till denna
säsong. Sedan hann det av olika orsaker bli sensommar innan det blev av att boka en
lämplig hopptid. Och då började vädergudarna motarbeta oss.

Flera gånger blev hopptiden annullerad i sista stund på grund av
väder och vind. 
Och sedan blev det att boka ny tid igen.

Men i morse sken solen och vinden var lämplig för ett hopp
 - även om oroväckande moln tornade upp sig i horisonten.





I princip kan vem som helst hoppa ett tandemhopp.
Man får några instruktioner om hur man skall göra, vad som sker när och 
vilka tecken man skall veta.

I korta drag; 

I  planet kopplas man med sin hoppsele fast i hoppmästaren.
Vid tummen-upp-tecken från piloten sätter man sig vid den öppna
dörren och liksom "hänger utanför" planet fastspänd via selen, 
det är alltid hoppmästaren som bestämmer när man hoppar och 
som också tar avstampet från planet.




Efter instruktionslektionen bär det av till det väntande flygplanet. 
Kommandot kom snabbt, tre minuter till start.

De som bestämmer håller hela tiden koll på väder och vind.
Nu var det läge att starta.


Min största fara var att hamna under någon nerdumpande hoppare.
Jag skulle hålla mig undan, på lämpligt håll satte jag mig och vänta.
För ja, så var det bara att vänta. På att grabben skulle komma ner.
För ner skulle han ju komma. Det var klart.




Och så var de uppe i luften då.

Någonstans vid tre eller fyra kilometers höjd sker hoppet ut i luften.
Däruppe är det,sommartid i alla fall, ca 20 grader kallare än nere på marken, så 
även om det är riktigt varmt och skönt på marken, så är det rejält kyligt däruppe.



Någonstans här försvann flygplanet in i molnen och jag tappade ögonkontakten.

Någonstans ovan, eller inne i, molnen skedde själva uthoppet.
Efter det är det fritt fall i knappa minuten. Under den tiden hinner 
fallhastigheten stiga till över 200 km i timmen...

...så det går undan! 



Vid 1500 meter så löser hoppmästaren ut fallskärmen och så är det väl "bara" att 
njuta av vyerna. 

Med en lindrigt sagt väl tilltagen höjdskräck är det här kanhända
inte det som ligger högst på min bucket-list...







In för landning.

Under vägen ner har man också möjligheten att få känna
på hur det är att styra en fallskärm. 
Inför landning lyfter man upp benen, för som "passagerare" 
landar man "med rumpan före". Förmodligen minskar detta 
landningsättet en hel del stukade vrister och så.


Och så slutligen, tillbaka på Moder Jord, hel och lycklig och en erfarenhet rikare! 

Nästa gäng som skulle hoppa fick tyvärr höra att både vinden och molnigheten hade
tilltagit så det blev inga fler hopp förrän framåt eftermiddagen.
Eller som en av personalen uttryckte det, dock lite beklagande över vinden:

- Men det är så mycket bättre att vara på marken och längta till luften, än att vara i
luften och längta till marken.

Bra point! 


*

Och jag tänker...

...en upplevelsegåva är inte alltid bara något mottagaren har glädje av.
Givaren hade i detta fall synnerligen fina stunder bakom kameran.

*
P.s
Vi anlitade
om någon kände att det där skulle ju vara skoj.







STÄDA I VÄXTHUSET...




Ja, ja...det är ju ännu inte helt tid att packa ner hela sommaren
och alla krukor och sådant stuff, men eftersom jag är en sådan där
som hellre befinner mig höstveckosluten ute i skog och mark än i trädgården
så är det fullständigt naturligt att städa undan sommaren en dag som denna.

Utemöblerna, de somriga, åker upp på stallvinden för skön vintervila.
De sista sommarblommorna åker för återbruk i komposten och
växthuset städas så där höst-rent som känns skönt.





Kanske jag bara är en sådan där som hela tiden är lite före
när det gäller årstider. En tid redan har jag  klätt mig alldeles
för varmt när jag gått promenader eller på små vandringar.

Samtidigt vet jag att jag snart helst är ute i skogen, i naturen varenda 
ledig stund jag har och med tanke på det är det läge att städa undan sommaren
i god tid, så sedan när hösten är här på riktigt är det bara att ta för sig.

Jag längtar höst...



Så är det bara.

Välkomnar en ny årstid av hela hjärtat - älskar hösten! 





SMAKER, DOFTER OCH SINNEN....


Om jag lyssnar noga kan jag höra skillnader i regnets ljud. 
Dropparna låter annorlunda då de tar sin väg ner mot marken via de
gamla ekarnas lövsalar. Ekarna som står där som gigantiska famnar och tar emot
tusentals vattendroppar i minuten. 
Det är som om dropparna skulle delta i ett naturens eget flipperspel.

I motsats till dessa lekfulla flipperspelsdroppar i eklövssalarna är utgångsläget 
totalt annorlunda för de droppar som tvingas kasta sig nerför stupet av ett tegelklätt 
mansardtak och något våldsamt träffa träbron under mitt öppna 
fönster. Jag kan tydligt höra skillnaden. 

En droppe låter annorlunda om den träffar marken hårt, som koncentrerat från hög höjd, 
eller om den får glida stilla genom en sil av löv mot sitt mål - marken.

Också droppar som direkt regnar på marken låter annorlunda.

Så här i begynnelsen av hösten överraskas jag alltid av 
regndropparnas samklang som på något sätt får det att låta som 
en vacker körsång av sinnesro. 

En måste bara älska hösten. Och alla dess smaker, dofter och ljud.
Att ta dessa till sig och till sina sinnen.

Det är lite lycka det! 



FLYTTLÅDOR OCH SÅDANT...


Skönt trött...
Det var flyttdag på jobbet idag, och i ett huj
bytte mappar, datorer och människor ett par våningar upp.

Jag känner sällan ett sötsug, men idag var en sådan dag.
Jag hade gärna huggit tänderna i en morots-muffins, men dessa
som jag bakade för någon tid sedan var uppätna sedan länge.

Lika så bra. 

Jag han ju alltid titta på bilden en stund och minnas vad den smakade.
Muffinsen.