HOPP OCH FÖRTVIVLAN

Kanske gjorde jag fel? 

När vi flyttade från gården till lägenhet 2021 så hade precis min katt 

gått bort sommaren innan och min hund gick över regnbågsbron våren 2021.

I hela mitt vuxna liv har det funnit katter och hundar i mitt liv. På något plan

kände jag att jag var klar med hundar – på äldre dar började det kännas skönt

att inte behöva klä på sig och gå ut med hunden på morgonen. 

Och i lägenhet i stan var det ju inte bara att släpa ut den på sina morgonbestyr. 

Men en katt...?

Beslutet att ta en katt gjorde jag sommaren 2024 då fasadrenoveringen skulle

till hösten bli klar och då skulle vi ha balkong-glas längs hela vår stora balkong 

så katten skulle kunna vara "nästan ute" när den ville. 

Efter att i nästan fyrtio år haft frigående katter så uppvägde jag nog länge

om jag skulle skaffa katt eller inte. Och jag velade. 

En helt inne-katt kändes inte okej för mig och i och med att jag kunde

distansarbeta från stugan och bo där halva året så skulle jag kunna

erbjuda ett frigående liv för katten i alla fall halva året. 

För jag är övertygad om att en frigående katt är en lyckligare katt. 

Så var det med Iris också, hon blev en annan katt när hon kom till 

skärgården. Hemma i lägenheten pockade hon på uppmärksamhet men här

kunde hon jaga möss, flugor och ligga på solvarma klippor. 

Och här var det ju tryggt. 

Dessutom var Iris inte en katt som var borta länge, eller ens gick långt

från stugan. Gick man på dasset så jamade hon och undrade vart man försvann. 

Dörren stod öppen och oftast kom hon in och sov i 

fotändan senast lite efter midnatt. 

Och så ville hon in på sin toa – hon vägrade göra sina bestyr i trädgården ens. 

Men så en kväll kom hon inte hem. 

Inte följande morgon heller. 

Då började jag bli orolig. Några av mina tidigare katten kunde

vara borta en natt eller två, men inte Iris. 

Vi ropade, vi letade kollade alla uthus, grannens uthus. Ingen katt. 

Så ett par dagar efter att Iris försvann hittade vi en hjort som blivit

slagen av en lo. Genast då jag hittade hjortkadavret som var övertäckt med

mossa från omgivningen visste jag att det var lo i knutarna. Lon gör så, försöker

gömma sitt byte så ingen annan skall hitta det. 

Och i och med att kadavret låg cirka 100 m från stugan så började

hoppet om att hitta Iris levande sjunka. 

Bild från min viltkamera

Kollade med min kompis som är biolog och kan sina vilda djur och

hon visste berätta att lon inte nödvändigtvis dödar alla katter som den får

vittring om, men om den har ett byte som den försvarar så är nog en katt i fara. 

Nu vet jag ju inte om det var så det har gått till, men sannolikheten är ganska stor. 

Vi har ingen trafik här, vi är de sista längs vägen och till närmaste granne är det 

nästan en kilometer. Den sista biten längs vår väg är nästan som en ko-stig

som man måste köra med skottkärrs-hastighet om man vill ha kvar stötdämparna

i bilen, så en bilolycka är osannolik. 

Dessutom så kan Iris lynne ha varit i det här fallet en belastning för hur jag

tror att det gick. Hon var nyfiken och godtrogen. Hon hade ju bara

mött godhet och snällhet i hela sitt lilla liv. 

Hon var modig och backade inte för främmande hundar som även de

alla var snälla. Hon hade liksom inte de skills som skulle ha

behövts för att möta en lo. Om det ens hade hjälpt?

Om jag är arg på lon? 

Nej, den gjorde bara som den skall göra, försvara sitt byte. 

Krasst sagt så hör den till naturen på ett sätt som en tamkatt inte gör. 

Men visst har jag fått rannsaka mig själv om det var rätt av mig att 

ha Iris fri här på stugan. Under alla år här så har fyra katter fått leva

skärgårdsliv här och de har alla varit gamla när de dött, de har njutit av

sina fria sommardagar. Så gjorde också Iris. Hur hon jagade en 

sprattlande nyfångad abborre längs bryggan, hur hon lade sig rak-

lång på den solvarma klippan, hur hon stolt hämtade näbbmöss

hem till oss. Hur hon rusade runt och klättrade av bara klättrandes

glädje i var och varannan tall här på gården. 

Och jag hade inte kunnat hålla henne bara som en innekatt. 

Inte henne och ingen annan katt heller. 

Visst var jag medveten om risken, men tänkte att den var så liten ändå.

Inte skulle lon komma så nära bebyggelse. Men fick den en hjort fälld

så kom den, och stannade och försvarade. 

När jag hittade hjortkadavret så satt jag upp viltkameran i närheten

och fick bekräftat att det var en lo i knutarna. Under några dagar kom den

till hjorten, inte bara på natten utan också mitt på dagen. 

Efter någon dag tappade den intresset och drog kanske vidare. 

Då kom korpar och mårdhundar. 

Det är i morgon tjugo dagar sedan Iris försvann 

och hoppet har övergått i förtvivlan. 

Det här är ju bara vad jag tror att ha hänt för jag kan inte se något 

annat scenarie för mig. För mycket tyder på att det är så det gått till. 

Vila i frid fina lilla Iris! 

 

STORA NJUTARDAGEN

Det är väl det som midsommardagen (precis som juldagen) skall få vara?

Jag borde plantera hallon, rensa ogräs, sopa stigen till lilla sovstugan ren från 

tallbarr, flytta på några andra perenner, tömma en enorm kruka vars invånare

dött under vintern (ett träd, så gav den lite tid att komma igång, men icke, inget

liv där mer). Borde sy upp linnegardinerna och tvätta upp en bordduk.

Men precis allt detta borde kan jag skjuta upp tills i morgon. 

I stället kan jag ta min bok och leta upp en lämplig plats i solen, 

eller i skuggan, beroende på humör och vindriktning och

bara vara. Klockan har blivit eftermiddag och jag sitter faktiskt

fortfarande i nattsärken och skriver. Nte koppen kaffe har sjunkit

ner genom strupen min och man mår som en prinsessa! 

I morgon tar jag itu med alla borde-göras. 

Skön midsommardag från mig

 

DAN FÖRE SOMMARDAN

På det sättet är jag väldigt o-finsk för jag vill inte basta vare sig på

julafton eller på midsommarafton. Jag vill basta kvällen innan. 

Under både jul- och midsommaraftonen vill jag vara fin i håret 

och liksom klädd för fest redan från morgonen. 

Även om det inte blir något stort festarrangemang. Men för att. 

Kanske det också beror på att det ändå är oftast jag som står i 

köket och snor ihop någon liten festmåltid. 

Då vill jag inte behöva fundera på att basta och få håret torrt

och sådant som tar tid. Resten av familjen får basta när de

vill, men jag vill göra det kvällen innan och i lugn och ro,

i lagom temperatur och allra helst ensam. 

Så att det blir en sådan där meditativ stund som inte störs av

någon annans babblande och så. 

Större delen av året måste jag kämpa med en extremt torr hud. 

Någon "liten lätt lotion efter duschen" räcker inte för mig, från 

höst till sen vår får jag ta fram det tunga hudvårdsartilleriet. 

Men till sommaren brukar min torra hud bli på bättre humör, 

och då plockar jag fram lite glamour på burk. 

Under några somrar nu har NUXEs hudolja varit min sommarlyx. 

Den doftar sååå gott, och bara det där att under några sommarmånader 

inte behöva gnida in sig i feta apoteksluktande helyllekrämer efteråt 

gör bastandet till en helt annan upplevelse. 

Oljan är inte fet, och torkar snabbt på huden, men doften blir kvar

och det har blivit min optimala sommardoft. 

 

Än har jag inte "kastat vinterpälsen" dvs tagit ett dopp i havet. 

Jag är sjukt mesig på det sättet. Kallt vatten - inget för mig. 

Och även om maj var varm så har juni hittills bjudit på både hårda

och nordliga vindar så havsvattnet är inte på något plan mätt behagligt

att slänga sig i. Och jag gillar mer att bli sådär varm och mjuk i kroppen

och spraya lite väldoftande olja på min lekamen istället för att framkalla

rysningar och hönshud över hela mig genom ett dopp i det ännu kalla havet. 

Kanske sedan i juli....eller augusti....eller nästa år. 

Tills det: 

Kram från mig

 

DEN LÖSAKTIGA AKLEJAN

En av mina favoriter i trädgården är aklejan. Tror jag haft den i alla mina trädgårdar. 

Nästan i alla fall. Den är otroligt fin enligt mig, men vad gör den så lösaktig då? 

Jo, den är inte så noga med hur och med vem man förökar sig med. Olika sorter av

aklejor blandar sig glatt med varandra och kan ibland få en avkomma som kan se

ut lite hur som helst. Min erfarenhet är dock att de nya plantorna, lite som med lupinen, 

verkar bli blå. Det beror nog på att den ursprungliga vildarten som man odlade i

de medeltida klosterträdgårdarna var just blåvioletta i färgen. 

När aklejor korspollinerar sig så kommer den genetiskt dominanta 

ursprungliga färgen tillbaka. 

När jag grundade min trädgård så köpte jag en svart (egentligen är den ju 

djup, djup violett så den nästan ser svart ut). Och lite osäker om jag faktiskt

köpt en rosa också, men några rosa har börjat dyka upp lite här och där. 

En del mer varmt rosa, andra åt det mer kallare hållet. 

Aklejan har funnits i våra trädgårdar i hundratals år. Olika sorter har funnits

sedan 1600-talet men som sagt mycket tidigare i klosterträdgårdarna. 

Aklejan är giftig förvisso, men har i tiderna ändå ansetts som en medicinalväxt, precis

som många andra av våra trädgårdsväxter. Men i tiderna användes avkok på

växtens alla delar inom folkmedicin. Man ansåg att den var antiseptisk och sårläkande. 

Bland annat har den använts utvändigt för att få bort löss från hårbotten.

Den är som sagt giftig, men inte så att man skulle behöva börja dra upp den

från sin tillvaro i rabatterna. Enligt giftinformationscentralen är det ofarligt om ett

barn – mot förmodan – skulle få för sig att smaka på en i sommarvinden vippande

akleja. Man känner inte till några förgiftningar av akleja. 

Det är fröna som är mest giftiga och man skall hälla i sig rejäla skopor

för att det skall bli värre än magont och illamående. 

Har inte själv huggit tänderna i aklejorna för de lockar liksom inte

på något sätt till att smaka. Inga röda bär eller så. 

*

På tal om röda bär så har jag en liten hörna i trädgården som jag inte riktigt vetat 

vad jag skall plantera där efter att hjortarna åt upp mina idegranar som stod

där innan. Men så kom jag på det! 

Hallon! Det skall bli ett hallonsnår där i gränsen mot skogen. 

Nu vet jag att hjortar gillar hallon kanske lika mycket som jag gör, men 

skall ändå se om det går att hålla dem på avstånd på nåt sätt. 

säger Maggi och tar upp kampen mot hjortarna

 

ROSA KLEMATIS OCH GRÅ GÄSS

 

Under ett par kvällar nu har grågässen samlat sig i vår vik. Det är ett gäng på ca 40 individer

som kommer sakta skvattrande för att övernatta på stranden. 

Antagligen är det ungdomar som inte ännu är könsmogna eller så har häckningen för

dessa misslyckats. Såg ändå idag två par grågäss som simmade förbi med ungar. 

Tycker det ändå är tidigt för gässen att börja samla sig för ruggning. 

Inte ens midsommar än! 

Men blommar gör det så det förslår. Länge hade jag bara den enkla anspråkslösa

alpklematisen som klättrar runt på vår pergolafundering, men i år kunde jag inte motstå 

att köpa en lite mer förädlad klematis-dam som sällskap. 

Clematis 'Innocent Blush' heter den och jag är tokförtjust i den. 

Så fin, stor och maffig, men på ett subtilt sätt ändå. 

Vill ju hålla trädgården lite dämpad sådär färgmässigt som jag säkert

nämnt redan ett antal gånger. 

Färgmässigt dämpad är också denna delikatess, gubbröran. 

Häromdagen fick jag tag på årets första inhemska nypotatis och 

av de potatisarna som blev över från första nypotatismåltiden så 

snurrade jag ihop en gubbröra. Himmel så gott på nybakt 

skärgårdslimpa. Det är sommar i varje munsbit, minsann! 

Nu skall jag ännu gå ut en sväng i kvällsskymningen. 

Har ju ingen gräsmatta här, men det har börjat växa lite grästuvor 

av sig själv lite här och där och istället för att försöka riva upp dem, 

vilket är ett ganska utmanande projekt så har jag köpt en grästrimmer

och börjat klippa ner dem. 

Och det har jag gjort i dag, och nu doftar det klippt gräsmatta fast jag ingen

gräsmatta har i hela trädgården. Saknar inte gräsmatta, men kan sakna

doften av klippt gräs i försommarkvällen. 

Godnatt  från mig