EN ENKEL LITEN BARNPALLS BERÄTTELSE



Min svärmor föddes 1924 och hon lär ha fått denna lilla barnpall 
av sin far när hon var riktigt liten. Så det är
lite Teddybjörnen Fredrikson över den här pallen minsann. 

I min ägo kom den kring födseln av min förstfödda 1989. Jag kan ha haft en liten
ljusblå period I mitt liv – möjligen inspirerad av den förstfödde sonen. Minns att 
det var en och annan (barn)möbel som fick en släng av ljusblå målning på den tiden. 
(Heh)

Sedan glömdes pallen lite bort i ett hörn av ett pojkrum 
tills det var dags för barn nr 2 och slutet av 1990-talet 
tror att det var då, eller möjligen i medlet av 2000-talet som jag hade min 
"måla allt vitt" och chabbychic-period, som pallen blev vit. 

Efter att även den gossen växte upp kom pallen att bli en pall som ofta
stod framför en öppen spis. Man satt där medan man tände brasan, och på
den tiden fanns det rökare i familjen så otaliga cigaretter har rökts 
sittande på pallen framför antingen en vedspis i köket, en öppenspis 
eller en kakelugn. Efter att rökningen minskat och i princip upphört
inom familjen har pallen förpassats till att bli pynt i vår el-toa på stugan. 

Men där i fuktig skärgårdstillvaro och lite ohemula förhållanden för en gammal pall
har den börjat protestera genom att släppa på målningslagren. 

Och eftersom jag gillar den lilla pallen, vet hela dess historia så
där i princip i alla fall och för att det är en otroligt stabil liten pall
så vill jag ta och ge den lite omtanke och vård. 

Lite oklart om jag skall måla om den bara jag skalat av lager av målning, 
för det behöver göras när det flagnar såhär, eller blir det att betsa och
lacka/olja den. Återstår att se. 

Tyvärr minns jag inte alls vilken färg pallen hade när jag fick den,
men det skall vi väl kunna ta reda på. Har ett svagt minne att 
min svärmor nämnde att den varit ljusblå innan också. 
Alltså innan jag målade den ljusblå i min babyboy-bubbla. 



Började med att ta bort målningen från undersidan av pallen. Vet inte riktigt
varför jag valde det, men det blev ju intressant så där färgmässigt. 
Hittade nämligen fler färglager där på undersidan än jag tyckte mig kunna identifiera
i de målningsflagor som lossnat på ovansidan. Benens målnings flagar inte alls, 
men man ser att de har många lager av målning på sig. 



Så det blev lite färgarkeologi på samma gång. 

Jag tar på mig de senaste två lager färg, det senaste vita och det babyblå
från 1989. Däremot har jag ingen aning om med vilken typ av färg jag målat...
...för att inte tala om de underliggande lagrens färger. 

Hittade en ganska så gräll ljusgrön och under den en skogsgrön färg. 
Under den fanns en ljus gråblå (kanske den som svärmor min nämnde???) 
Och under den en mjölkkakao färg. Under den finns ännu en mörkare brun som 
jag är lite osäker på att alls är färg – kan det vara bets, eller betslack? 

Vad ja än beslutar för att göra med pallen så tänker jag lämna en liten kil 
på undersidan där alla de gamla lagren av färg syns. Blev inte en sådan
där snygg färgtrappa, för jag trodde inte det skulle finnas så många olika
färglager. Men någon liten dokumentation av färger på pallen blir det i alla fall. 

Kanhända har man skrapat bort tidigare färglager på ovansidan innan man målat om?
Eller så har de bara slitits bort? Det får en bara gissa. 

Träet verkar vara lite torrt och trött därunder så får se hur pallen
ser ut bara den blivit av med alla färglager. Men det är en otroligt
stadig och gedigen liten pall som skall få en till chans att blomstra. 

Skönaste söndagskväll till er alla! 


 

ETT SKADAT NÄTT LITET BORD


Det är något år sedan jag såg detta nätta lilla bord på en nätloppis och 
klickade hem det för en billig peng. Hon jag köpte det av sade att ytan var
vattenskadat och annars också slitet. Nå, jag är nu inte så nogräknad med gamla
ting. Det får gärna synas att de har ett århundrade eller så på nacken. 

Det här bordet är förmodligen från slutet av 1800-taler eller början av
1900-talet. Har det vart som sidobord eller ett nätt skrivbord åt någon dam, 
det vågar jag inte gissa mig till. Tippar på skrivbord. 

Ytan är ådermålad, säkert för att efterlikna något utländskt träslag för det ser inte ut som
björk, inte ek heller. Kanske alm? Svårt att veta. 

Hur som helst så har det stått där nu i något år – med sin fuktskada på bordsytan
som stundvis ha stört mig (ibland inte så mycket). Det är på något sätt
som om de där mer robusta gamla möblerna förlåter skavanker lite mer än lackade dito. 


Det här gamla bordet är lackerat och det gäller att försöka klura ut med
vilket lack det kan vara lackat. Eftersom bordet med största sannolikhet är från 
tidigare delen av 1900-talet, eller äldre, är de två sannolika alternativen 
schellack eller cellulosalack (kom på 1920-talet). 

För att ta reda på vilketdera lack använts eller om möbeln lackats om senare med
modernare lack så kan man testa det på bla följande sätt. 

Man tar en tops doppad i etanol och gnuggar försiktigt på en liten (undangömd) yta
och kollar om ytan blir lite kladdig. Då är det troligen schellack som möbeln lackats med. 
Blir ytan inte klibbig, kan man gå vidare med att testa på samma sätt men använda
sig av thinner. Thinner är starkare och då kan även lack som cellulosalack bli klibbigt. 

Men i det här fallet blev ytan lite klibbig av en droppe etanol på en tops, så 
då kunde jag gå vidare med det. 


Före - Efter

Till vänster ser man hur de flesta vattenskadorna på bordet ser ut. De finns lite här och där. 
Fukt har krupit ner i lacken, men är bara en ytskada. Att försiktigt grugga med en 
etanoldränkt tops får de små sprickorna och de vita fuktfläckarna att nästan magiskt
bara försvinna. Man kan också få sådana fläckar att försvinna genom att stryka
ytan med strykjärn och ett tyg emellan (ingen ånga!) men jag upplevde det tryggare att 
fixa det med etanol-metoden, kände att jag har mer koll då. 


Före - Efter

På ett annat ställe på bordet fanns det skador som gått helt igenom
lacken, men genom att få bort de där ytliga skadorna blev de djupare
skadorna mindre synliga. Jag skall nog fixa till de där större också, men
det får bli till en annan dag. Bordskivan har nämligen en rejäl djup
skada efter förmodligen en blomkruka som fått stå och släppa fukt 
en längre tid. Det får jag lite klura på hur jag skall göra. 
Blir det att försöka hitta färg/bets som påminner om färgen i bordet
eller skall jag till och med våga mig på en ådringsmålning. 

Eller försöker jag bara slipa lackkanten så osynlig som möjligt och bara lacka
en ny yta av schellack på. 

Det får jag idissla på ett tag till och testa mig fram. 



Det största arbetet kommer jag att ha med krysset nere vid golvnivån. Där
är lackeringen på sina ställen helt bortslitet. Förmodligen har en och annan
fot vilat där medan man suttit och skrivit sina små anteckningar eller
brev vid bordet. 

Det är många år...eh...årtionden sedan jag gick en möbelrestaureringskurs, men
något har ändå satt sig i minnet. Är alltså ingen restaurerare men en glad
amatör. Så tipsen jag nämner här är bara mina egna erfarenheter och som jag 
tycker funkar. Säger som AI....jag kan ha fel, så dubbelkolla gärna
innan du kastar dig över släktklenoden. 

Men vill också lyfta fram att även om en möbel kan se lite luggsliten ut när
man får syn på den på loppis, i en antikbutik eller på en dammig ladugårdsvind, 
så behöver det inte vara så att man behöver ta fram värsta slipmaskinen 
för att fixa till smärre skavanker. Jag återkommer säkert till detta bord och 
förmodligen också till andra "vinterprojekt" som väntar på lite omvårdnad. 


Men nu hörni kallar lite fish & chips på mig i köket! 

Allt gott! 


 

KÖPTE MIG EN HALT GAMMAL HÄST


På fredag hade både jag och lillungen tid och möjlighet att åka
på en loppis-runda. Jag var dels ute efter ett högt blombord till
sovrummet där jag övervintrar en del blommor, för det är hemmets 
svalaste rum, dels ville jag bara lite snoka runt och "känna in" några nya loppisar.

Det var inte meningen att komma hem med en halt häst, men den tog
mig bara med storm. Och priset var inte heller så farligt. 
Har ju inte direkt någon koppling till hästar numera, men hängde i stallen en 
hel del som tonåring. Hästflicka, you know? 

Under årens lopp har jag lite gått som katten runt het gröt när jag stött på någon 
häststaty i brons, men de har känts lite för pretentiös i mitt hem. 

Men den här som är förmodligen är tillverkad i papier maché och överklädd
med läder kändes liksom rätt ändå. Lite halt är den och luggsliten i skinnet, 
och den påminner väldigt mycket om en leksakshäst ( i plast och sammetspäls) 
jag hade som barn. Så nu får den stå där ett tag i alla fall.


Det är lite oklart hur gammal den kan vara, men ett tag har den nog varit med skulle jag tro. 
Det ser ut på bilden som om den var totalt blind och hålögd, men den har faktiskt
sina glasögon kvar, svårt bara att få det på bild. 

Hur som helst så får den nu en lugn pensionärstillvaro här hos mig. 
Så där som gamla, halta hästar bör få. 

*

I övrigt har jag fortsatt min akvarellkurs, och det har varit intressant men
svårt denna höst. Känner att jag inte riktigt fått till det. mina försök på porträtt
var...underhållande. Åtminstone för de stackare som blev avmålade. 
Jag drog mig mest i håret...

Men senaste gång hade vi som uppgift att måla i fågel- eller grodperspektiv, och
det var riktigt skoj. Målade av mina tekoppar. 
Akvarellmålning när det är som bäst är otroligt rofyllt och avslappnande.

Nu skall jag ändå ta och göra något vettigt, som några fågelfetts-kransar. 
Planerar att åka till stugan en sväng i veckan för att föra lite grejer dit
och mäta upp köket. Planerar en liten ombyggnad av det till nästa sommar,
och mörka vintermånader är ju som gjorda för lite planering och drömmeri, 
inte sant? 

Nu kallar fågelmatsfabriken så äger bara:

Ha en bra början på veckan! 

 

EN PALL ATT TESTA PÅ




I samband med att jag köpte linolja till att olja in lite trägrejs så märkte
jag att den nätbutiken också sålde linoljefärg. Det är åratal sedan jag senast målat
med linoljefärg! Gick en kurs i tiderna om att restaurera gamla möbler och
då hade jag en "linoljefärgsperiod". Minns något skåp jag fixade till och
det blev ju sååå fint! Ytan blir så snygg – bara att det tar ett halvt liv innan
målningen torkar. Och just den tiden, och tålamodet, saknade jag i 
den påföljande perioden av mitt liv. Man var liksom mitt i livets rusningstid. 
Och med ungar och hundra och katter och gubbar som svansade runt var
det mycket mer praktiskt med den färg som torkade snabbt som attan. 

*

Jag har en pall som inte är gammal "på riktigt" utan en reproduktion av 
gammal förlaga. Visserligen börjar den ha sina modiga tjugo år i min ägo, 
men antik är den då inte. Och under årens lop har jag klätt om det ett antal
gånger. Det är ju ett sådant där lämpligt snabbt gjort jobb. 

Ursprungligen var den mörkt träfärgad, men vid något skede har jag målat
trädelen grå. Tygen har varierat från ljust linne, till röd- och vitrutigt till
vinröd sammet till den där som är där nu. Något svartvit blom-
mönster. 


Oftast har jag ju nog dragit bort det senaste tyget när jag velat klä om pallen, men
nu är det så att alla miljoner nitar har minsann blivit kvar...
Och kanten på tyget har åkt lägre och lägre ner för varje omklädnad.

Nu gav jag mig in på att verkligen plocka bort varje nit och ta bort alla
lager av tyg ner till det ursprungliga. 
Det sitter däremot så hårt åt och känns att det håller formen så bra, 
så det får bli kvar. 


Men nytt tyg skall pallen ändå få. Jag hittade en stuvbit av det där
randiga linnetyget på första bilden. Så randigt får det bli. 

De gånger jag målat med linoljefärg så har det varit på trären yta, 
men tänkte nu testa hur det funkar på en tidigare målad yta. 
Det är lite "det får bära eller brista" test det här. 
Det trevliga med linoljefärg är det är så otroligt drygt! 
Och man måste tänka på att måla tunt, tunt och så ännu lite tunnare. 


Vilket också är en fördel om det är en möbel eller andra snickerier
som har olika graverade delar som lätt kan bli till en enda
klump om man målar om ofta med modern färg. 

Och ja, nu har jag ju bättre tid att låta det torka. 
Att måla på en trären yta tar säkert en till två dygn innan man 
kan måla om, och när det finns målning under så tror jag man skall
räkna med dubbelt upp torktid. 

Visst hade jag kunnat använda någon snabbtorkande modern målning här
också men ville testa på linoljefärg igen efter en lång paus och
stifta ny bekantskap med färgen igen. 

*

En annan sak som jag minns från min barndom, och min fars källare, 
var de där penslarna som stod i glasburkar med linolja i väntad på
följande strykning. Och där står nu min pensel och väntar på
det samma. Och i morgon har lillungen ledigt från sina studier, 
och då skall vi sätta oss i bilen och åka på en liten loppiscruiz. 

Få se vad och om vi hittar nåt skoj! 

Tills dess, 

Ha det så bra! 


 

BARNDOMSDOFTER – ELLER ÄR DET LUKT?


    Jag hade måhända ett lite krångligt förhållande till min far, och han har varit död
sedan länge, men märker att jag efter alla dessa år ändå har fått något av honom. 
Och nu menar jag inte bara den gamla diskusen och kulan – ja, han var en sportig filur 
under sina bästa år. Någonstans tror jag nog att det är från honom jag fått min fascination
till att ta vara på det gamla. Med åren har jag börjat se på honom med lite andra ögon. 

Han var kanske inte alltid den lite barska man ändå? 

Han gillade ju att vara i sin snickarbod i källaren och pyssla på. Händig var han, 
det må man ge honom. I dagens läge skulle det nog vara en alla tiders mancave! 
Det doftade alltid så gott där av sågspån och trä, av bensin och av – linolja! 

På hyllan hade han mer eller mindre flottiga burkar av olika slag och i någon av dem fanns 
det linolja. Nu har jag själv plockat fram min burk med linolja. Det doftar barndom för mig. 

Som jag skrev tidigare så hade jag stuvat en massa grejer i täta plastlådor, vilket 
inte visade sig vara en bra sak alls att göra! Också min fars gamla diskus i trä
och metall hade börjat torka – och rosta – trots att det borde vara helt torrt
i lådan. Samma med järnklotet, också den hade fått ytrost på sig. 

Sagt och gjort, idag tog jag och oljade lätt dem båda! 


Och se vilken skillnad! Eller det kanske inte syns så bra på bilden, men den
sträva, lite ruggiga träytan sade slurp och är nu mättad och glansig av oljan. 
Metallen skiner. 

Linolja är ju ett alldeles underbart material, men den har en lite tråkig egenskap 
och det är det att de trasor man använt (här ett uttjänt linnedynvar) har en tendens
att möjligen självtända. 

Tidigare i livet, och även på stugan, så eldar jag upp trasorna jag använt på direkten, men
här har jag ingen öppen spis så blir att förvara dem på det sätt jag lärde mig som barn
redan. I en burk med vatten. Då kan inte linolje-trasan reagera med syre och få för
sig att tända eld på sig själv. 

Så elda upp trasorna, eller lägg dem i en burk med vatten, så är det safe. 



När jag nu ändå höll på så passade jag på att olja in våra matbestick för kött
också. De åker ju i diskmaskinen så träet behöver lite omtanke och olja 
det med! Det här är före. Glömde ta en efterbild, men nu är de djupa i färgen
och silkeslena att ta i. 

Ännu på tal om gamla ting. Minns inte alls när jag köpte dessa bestick, men det är nog
länge sedan för igår när jag hade lillungen på middag och jag dukade med de
här så sade han; du får aldrig slänga dessa bestick! Så länge jag minns har jag ätit de godaste 
middagarna med de här knivarna och gafflarna! 

Så ännu större orsak att ta hand om dessa – om de nu dessutom skall
bli arvegods åt ett stycke pöjk! 

Nästa gång tar jag fram en annan doft....eller är det lukt....från barndomen. 

Skön lördagskväll från mig till alla er!