nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

MAT-TIPS



Jag tror ju inte att jag är ensam i världen med att nu och då, rätt ofta faktiskt,
sucka över vad sjutton man skall laga till mat. 
Mitt "problem" är, och har alltid varit, att jag inte är så där
fasligt förtjust i att köra samma maträtter om och om igen.
Klart, vissa klassiker ploppar ju upp på vårt matbord nu och då, men 
helst vill jag testa nytt. 

Jag ramlade över en blogg (som också finns som bok) som heter
Portionen under tian
och i sin korthet handlar om
bra mat, billig mat och vegetarisk. 
Snäll mat för kropp, plånbok och miljö. 

Kan ju bara gilla, eller hur? 

Jag vet inte hur det är med er, men min plånbok tenderar att vara lite
mer slim än vanligt såhär i januari. Och efter en del 
gottigt i juletid, så känns det ju fräscht med mer vegetariskt. 

Nu känns det kanske inte som om pizza skulle stå för det
lätta och fräscha precis, så här skriver jag igen mot bättre vetande
känns det som. Men den här pizzan är faktiskt riktigt fräsch! 

En pizza blanco med vitlökscremefraiche istället för tomatsås 
och ett par tunt skivade morötter och en burk kikärtor blandade 
med lite olivolja och paprikapulver. 
(jag hade i lite chili och typ "grillkrydda" också) 
Så på med lite riven ost. Svisch in i ugnen på 240 grader i 10 minuter. 

Så himla gott! 

Pizzadegen kan man ju göra själv, men jag var lat och köpte
en sådan där färdig från kylhyllan. 

Originalreceptet hittar du

SIMPLA SMÅ TING









Snön saknas oss. 
Kylan är oss avlägsen. 
Vintern är inte här.

Går en sväng i trädgården och inser att den känns främmande. 
Det är inte så här som en trädgård på dessa breddgrader skall
se ut i januari - eller är det? 

Saknar jag snön? Längtar jag efter kylan? 

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte! 
En del av mig gillar ju vintern, fast i lagom doser. 
En annan del av mig räknar redan ner mot vår, 
och varje mild dag är en vinst över vintern. 

Så vad är en lagom dos vinter?

Vill jag ha ett tomteland med snö upp till ljumsken,
eller vill jag kunna gå ut till odlingslådorna och 
plocka in lite salvia till fisken? 
I januari. 

Ibland ver jag inte vad jag skall tycka och tänka om det hela.




LUXIG TRETTONDAG





Varje vinter, så här i trettondagstider så bjuder Helsingfors stad möjligheten för konstnärer att 
göra konstverk av olika sorters ljus. Vi hoppade också i bilen, åkte in till centrum och gick
denna några kilometer långa rutten längs vilken LUX-konstverken var utspridda. 

Hmmm...säger jag. 
Det var massor, mängder och ännu mer människor i farten. Som ett 
lämmeltåg gick alla fram. Till endel av konstverken blev det kö, alltså
en kö som stod still. Men även i övrigt kändes det som att gå hela turen i en långsamt
ringlande kö. Man kunde inte ta ett normalt steg, för då steg man garanterad någon
på hälen. Och det är som känt inte skönt för någon, så det 
gällde att undvika det. 

Konstverken då? Njaaaah....nu låter jag tråkig, men det var
absolut inget som föll mig i smaken. Med undantag av ugglan 
som det finns en bild på här ovan, den var ju fin! 

Men det övriga? I Kaisaniemiparken hade man hängt mängder med
ihoptotade ljuslyktor som i ärlighetens namn såg ut som om 
jag hade städat i skrubbar och garage - överlämnad rubbet
till en dagisgrupp som sedan pysslade på.

Ledsen men konst...njah...?

Fann mig istället rikta min kamera mot stadens "vanliga" ljus
i vinternatten. Det var finare - i mitt tycke. 

"Ljusshowen" i form av strålkastare mot himlen var lugnt sagt
sparsmakade - knappt så man såg eller reagerade på dem. 

Ja, ja....var det jag som skulle inleda det nya året med att vara 
mer positiv och berömma mer? 

Men vädret var fint. Och ugglan! 

Edit:

Nu måste jag ju erkänna att jag skriver mot bättre vetande
och när jag (i efterskott) läser på lite så blir jag informerad
om att konstverket med de olika lyktorna faktiskt är gjorda av barn.
(Och förmodligen av material som samlats ihop från föräldrars 
skrubbar och garage...*fniss*). 
Så egentligen
visade jag här bara min egen okunskap 
om saker jag skriver om.

Men det kanske var roligt att tillverka lyktorna? 
Vad vet jag? 





FIRA IN DET NYA





Vet ni hur ett riktigt, RIKTIGT vuxet nyårsfirande går till? 

Näh, gissade väl det! Man packar sig in i en bil, också hunden. 
Hemmet och huset överlåter man till en yster skara ungdomar som vill ha någonstans 
att på sitt sätt ta emot det nya året och nya årtiondet. 

Så tar man en liten skogspromenad, rör ihop en smarrig gryta på sjökräk
och delar en flaska bubbel med någon. Njuter brasa och lyssnar på stormen som brusar utanför. 
I takt med att brasan falnar och bubblorna minskar drar sig 
den ena hälften av det uppsluppna sällskapet till sängs en dryg timme innan tolvslaget.  
Han kämpade ändå hårt med att vara vaken så länge. 

Vid något skede hörs en vilsen nyårsraket smälla på håll. 
Från sängen hörs ett sömnigt: 

. - Vem kommer på idén att skjuta raketer mitt ute i skogen? 
Här är ju ingen! 

Ler för mig själv. Nej, här är ingen. Några dammiga skogstroll 
som flytt till stugan bara. 
Och möjligen någon annan också. Som gillar nyårsraketer. Någonstans. 
Men efter några smällar tystnar skogen igen. 

Till all tur har jag en hund som inte kunde bry sig mindre
ifall det smäller raketer eller något annat, men vet ju hur jobbigt det kan vara med 
sådana djur som genomlider nyårs-smällarna i full panik.

Det är en kvart kvar till det nya året. Jag är ju ändå ett fasligt häftigt partyanimal 
som minsann skall kämpa mig fram till tolvslaget. 
Snart där......puh! 

Sedan skall jag krypa ner bredvid gubben vars andhämtning, 
hör jag ner till soffan där jag sitter och skriver, 
redan blivit tung och så där mysigt sovig. 

Strax är ett nytt år här! 

TÄNK - ETT NYTT ÅRTIONDE


Jag har sagt det förr, säger det igen. 
Gott folk, skriv dagbok, gör anteckningar - upprätthåll en blogg. 
För det är både intressant och skoj att kunna "bläddra bakåt" och ja, minnas.

Om ett par dagar har vi ett nytt år och ett nytt årtionde! Det är helt 
galet att tänka att det gått 20 år sedan vi bytte årtusende - det var ju just! 
Jag vägrar tro att jag är den enda som tycker att tiden rusar iväg. 

Satt precis och drack en kopp kaffe med mina pojkar och lyssnade på
deras funderingar om vad som kommer att hända 2020. 
Kina, Ryssland och/eller arabländerna kommer att hitta på nåt fult. 
Trump kommer antagligen att klara sig och få fortsätta sitta på makten.
Klimat. Olja. Naturkatastrofer. Flyktingar. 

På något sätt kände jag en liten beklämmande klump i bröstet. Det är klart, 
de är unga och har sin radar inställd på bra mycket bredare front än vad jag 
numera orkar och ids. Eller stundvis ens vill. Blundar jag för verkligheten? 
Knappast, men jag orkar inte heller riktigt ha allt världens elände 
ständigt närvarande i min vardag.
Känner mig lite svag som, om nu inte total-blundar så,
stundvis ser bort i alla fall. 

- Du då, mamma? 
Kände att jag blev lite ynklig och fånig då jag sade att jag bara tänkt sträva 
efter att vara mer snäll. Mot mig själv och andra. 
Berömma mer, mig själv och andra. 
Kände hur det lät lite ihåligt och tunt. 
Mycket riktigt fick det till stånd ett par överseende leenden och ett:
- Lejm!

(Från Slangopedia: Lejm: Kan stavas lite hur som helst, tex lame, lejm, läjm.
Från engelska ordet "lame". Betyder något pinsamt, långtråkigt, utan stil...
...att anstränga sig för att vara häftig, men det uppfattas som töntigt, då har man varit lejm.)

Och...jag kan faktiskt hålla med! Det är lite lejm. Lite som att önska
fred på jorden och allt det där...som om det nu någonsin skulle komma att ske. 

Jag vill ändå att bra saker skall hända nästa år - nästa årtionde. 
Sorg, oro och saknad undkommer ingen, det ser livet till. 
Men man kan ju försöka anstränga sig lite för att tillföra
de fina saker man kan i sitt liv, i de nära och käras liv. 

Sen må det vara hur lejm som helst!