EN HÖG MED BÖCKER

Lämpligt så här när det är bokmässa i Helsingfors så skall jag tala om böcker. 

Gamla böcker. Riktigt gamla böcker. 

Har en del gamla grejer som jag vill spara och bevara, men kan inte ha allt

framme – vem kan nu det – så när vi flyttade till nuvarande lägenhet

så köpte jag plastlådor med lock som man kan rada på varandra och 

lade in hela härligheten i mitt stora Narnia-skåp. 

Där skulle de ligga i tryggt förvar. 

Trodde jag! 

Egentligen var det så att jag skulle leta efter en annan grej än mina gamla böcker

som gjorde att jag plockade fram plastlådorna och började rota. 

I lådan med böckerna hajade jag till; så här torra hade inte läderböckernas

pärmar verkat vara tidigare? De har legat i plastlådorna i ca fem år. 

Det kanske inte alls är bra att förvara gamla ting i plastlådor? 

Och efter lite googlande så fick jag det bekräftat. Läder, trä, tyg mm skall förvaras i

luftiga kartonglådor och aldrig i täta plastlådor som jag gjort. 

Känns ju logiskt på nåt plan att de skulle vara skyddade för sol och damm och fukt, 

men det finns en risk att det tvärtom bildas ett mikroklimat inne i lådan som

är skadligt för de gamla godingarna. 

Den översta boken i högen är en gammal psalmbok som varit min

mammas fasters och är från början av 1900-talet. 

Den har varit i så fint skick så jag har haft den lite som min ögonsten ända sedan barnsben.

Men nu verkade pärmen torr och fnöskig nästan. 

Slitage är en sak, det får och bör det finnas om nåt är gammalt, men så här

torrt har böckernas läder aldrig varit! 

Och det på bara fem år! 

Hade hemma lite sadelfett som jag köpt på en marknad för 

länge sedan. Och det är otroligt bra till att återfetta läder. 

Vanligtvis brukar jag ta på rejält till skor och väskor, men nu gick 

jag försiktigt fram, tog bara lite, lite på fingertopparna och gned försiktigt 

in fettet i lädret. Man vill ju inte fetta ner hela boken! 

Men visst är dessa gamla böcker så otroligt vackra?

Vilket hantverk, alltså. 

Och så måste vi ju förstås kolla vid vilken psalm som 

läsbandet ligger. Minns inte att jag någonsin skulle flyttat på

det så det har nog legat där så länge jag kan minnas. 

Och där är det, psalmen Den Blomstertid Nu Kommer.

I den här upplagan av psalmboken Nr. 401. 

Tror inte att den här psalmboken var i så himla (heh) flitig

användning, annars skulle den aldrig hållit sig i så fint skick. 

På tal om den blomstertid och maj som får föra oss till en lite mer sliten bok. 

Inte i fullt så bra skick är Bibeln som Carolina Tjäder i tiderna fick när hon 

gått sin första nattvardsgång 1860. Carolina var född 1845. 

Och här ligger bibeln nu på mitt matsalsbord och får lite

omvårdnad och framför allt blir den räddad från en kvävande

tillvaro i en plastlåda. 

Ännu en orsak att rata plast, utbrister jag som aldrig gillat det

materialet speciellt mycket. 

Ytterligare en bok som fick lite tillsyn efter sin tillvaro i plastlådan

är den psalmbok jag själv fick då jag blev konfirmerad på 80-talet. 

Det är också en ärvd psalmbok, faktiskt given som gåva av 

samma innehavare som ägde den gamla psalmboken. Men

det här var en gåva åt hennes son - kanske som konfirmations-

gåva det med? Sonen blev sjöman som vuxen och försvann till

sjöss och blev aldrig funnen. Minns ännu svagt att när

han varit försvunnen i 30 år dödförklarades han. 

Och så kom det sig att jag fick dessa psalmböckerna i min ägo. 

Och nu är de tryggt nerpackade i sina luftiga kartonger omhändertagna

på det bästa sätt jag förmår. 

En liten låda med berättelser och någons livshistoria får

fortsätta sin Törnrosasömn i Narnia-skåpet. 

Så mycket religiös historia i bokform i detta inlägg att

borde nästa skicka iväg en liten Guds-välsignelse om jag hade

den läggningen. Eller tron. Eller makten att göra det. 

Så det får bli lite enklare och mer jordnära: 

Skön lördagskväll från mig till alla er! 

 

SPAKÄNSLA FÖR EN BILLIG PENG

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om vårt badrum. Faktiskt var det en

av orsakerna som fick oss att fastna för den här lägenheten. 

Det är ju en 60-tals lägenhet som kanske inte är så charmig i sig, men

förra ägarinnan hade låtit laga om badrummet vid stambytet och det var 

så snyggt! En elegant mix av moderna skåp och badkar. Stilrena kakel på

väggarna, och så golvet! Det klassiska svartvita golvet. 

Och jag var såld! Och lägenheten köpt! 

Lite så gick det till. 

Hade ju en ny-gammal torkställning som följt med mig från boende till boende

och oftast hittat sin plats, så även här. Faktiskt är den en av de

där första köpen jag gjorde när jag fått upp ögonen för en mer romantisk

gammeldags stil än jag hade innan. Och jadå, den används till det jag inte

kan slänga in i torktumlaren, så inte alls bara en vacker tingest. 

Dock används den inte som badlakanshållare, vilket väl är dess ur-

sprungliga syfte. Handdukarna hänger på ett modernt värme-element

eller bara på en krok på väggen. 

Ställningen har dock varit lite ensam i sin snirklighet, för förutom golvet som andas 

lite förra sekelskifte, så är badrummet som sagt modernt i stilen. 

I och med att jag "föråldrade" utan att göra om i köket så började jag tänka i samma

banor när det gällde badrummet. I ärlighetens namn hade det börjat samlas

både en och fem burkar av olika slag på bordet vilket fick det att se stökigt ut och

jag har alltså utrymme att ställa in dem i skåpet, gör det bara inte av pur lathet. 

Så till slut vade jag ut ett par fina hudkrämsburkar och mina favoritparfymer samt 

rullade ihop några små vita fluff-handdukar och lade dem på en gammal

silverbricka. Som pricken på i, och för att sammanknyta brickan och 

den där snirkliga torkställningen, så råkade jag få syn på ett set gammalt

silver. Eller en försilvrad kaffekanna med gräddsnäcka och sockerskål. 

Gräddsnäckans pip hade gått av, men den gick att limma. Och den 

skall ju inte alls användas till grädde eller nåt annat ätbart. 

Den får nu ha lte tops i sig och sockerskålen får vara behållare 

för sådana där bomullstussar som jag använder för att smeta bort

mascaran från fransarna. 

Och ja, för 20 € som jag betalade för den där snirkliga 

skålen och snäckan tycker jag inte är så farligt alls, men fick

lite gammeldags lyxkänsla in i badrummet. 

Med tid kanske jag ännu fyller på med någon parfymflaska i glas om 

jag skulle råka på en sådan, eller kanske ett fint doftljus? 

Och vad jag skall göra med kaffekannan – det skall jag berätta en 

annan gång. Nu skall jag faktiskt ta mig ett varmt bad, ute blåser det 

rejält och känns riktigt ruggigt, även om temperaturen inte är

så vintrig än. 

Skön lördagskväll från mig till alla er! 

GRIFFELTAVLANS NYA LIV

Ibland kan en förbi-ilande bild fastna på näthinnan och bidra till en 

aha-upplevelse. Så hände det mig när jag slöskrollade på någon plattform. 

Minns inte, kanske pinterest?

Under årens lopp har jag haft en griffeltavla i köket när jag rafsat ner

till exempel vad som skall köpas, eller vad jag inte får glömma. 

Sedan vi flyttade hit till vår nuvarande lägenhet så har den inte kommit upp

utan stått och samlat damm bakom ett skåp. 

Där lade jag den när flyttlasset gick och där blev den...

Kritorna ville inte riktigt hållas på den smala listen och ja, den 

glömdes helt enkelt bort. 

Tills jag då såg den där ena lilla förbi-ilande bilden av ett upp-och-nervänt

byråhandtag och jag kände hur en liten lampa tändes ovanför mitt huvud. 

HUR hade jag inte tänkt på det här själv? 

(kanske det alltså följaktligen inte tändes en lampa, bara att blicken klarnade

av den djupa insikten, hehe ?)

Fram grävdes den gamla griffeltavlan, det inhandlades ett handtag i 

mässing samt nya kritor.  Det gick inte att fästa den på annat sätt än med lite

superlim, men tänker att kritor ju inte väger så mycket så det borde hålla. 

Mässing är ju den nya accenten i vårt kök så det passade hur bra som helst. 

Och jag är barnsligt glad över den här lilla detaljen för faktum är att jag

saknat tavlan. Det är inte samma att skriva på en lapp som blir drällande på

köksbordet, eller att skriva i telefonen - och var är nu telefonen igen?

Den av oss som märker att något håller på att ta slut greppar kritan och så vet den

som skall handla till näst vad som skall fyllas på. 

Jo, jag vet att det finns appar för sådant, men griffeltavlan funkar för oss. 

I övrigt har det njutits av det ovanligt varma och fina höstvädret. Än har

vi ätit nästan alla middagar ute på balkongen. Gubben har emellanåt lite muttrat men

jag säger med husmoderns barska stämma att vi hinner minsann sitta inne heeeela

lååååånga vintern. Nu äter vi på balkongen. Punkt slut! 

Inglasningen gör ju att det känns nästan som inne, fast ute. 

Eller tvärtom. 

Det är även här, på balkongen, jag sitter och skriver idag och det var även här jag satt och 

målade igår. Temat för kursdagen var människan i naturen och vad passade väl

bättre än en vy från resan till Norge i somras. 

Nu skall jag ta och börja avsluta för denna gång, magen börjar knorra

med sådan volym att det är dags att ställa sig i köket och fixa till

lite middag. Idag blir det fajitas och det bara för att jag i samma veva som

då jag skrollade och upptäckte griffeltavlans krithållare fick 

syn på en annan sak och det föranledde också en aha-suck inombords.

Men mer om det nästa gång. 

Vilken cliffhanger! Heh! 

Skön fredagskväll från mig

 

ÅLDERSNOSTALGI PÅ GOTT OCH...GOTT?

 

Blir man automatiskt mer nostalgisk när man åldras? Kommer det krypande på

samma sätt som den där rynkan mellan ögonbrynen, eller som den där mungipan 

som allt oftare pekar neråt – inte för att man är sur, utan för att man är avslappnad. 

Det är disigt väder och doften av någon som eldar bastu smyger sig in till mig. I köket

puttrar en gammeldags hederlig köttgryta och bara dofterna är sådana som fanns

redan då jag var barn. Alltsom ofta känner jag en slags ömhet för de där

maträtterna som man åt som barn och ungdom. De har liksom fått en extra 

dimension av nostalgi. Gubben kan också få för sig att minnas något mat-

minne från barndomen. 

Läser för tillfället Kjell Westös nyaste roman Coda som också är en 

bok om nostalgi. Han är samtida med mig, så visst känner jag igen det Helsingfors

som han beskriver från 1980-talet även om vi inte rörde oss i helt samma kretsar. 

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om boken. 

Den är spretig, tycker jag och jag får inte grepp om persongalleriet. Och det 

hoppar mellan då och nu på ett sätt som blir lite tröttsamt. 

Samtidigt undrar jag om min oförmåga att orka koncentrera mig på boken ligger

i det faktum att det kastar iväg mig själv, eller mina tankar då, till min egen ungdom

på 80-talet och mitt eget åldrande. Inte för att jag känner mig gammal, det är inte det,

utan mer att man plötsligt har så många skikt och perioder som man levt 

och som man kan reflektera till. 

I somras blev jag kontaktad av en man som jag vet var i tiderna lite förtjust 

i mig. Det var skoj att prata med honom en stund. Man var ju vips tillbaka de där 

tjugo åren som gått sedan vi via jobbet kom i kontakt med varandra. 

Han var lätt att prata med och han var rolig. Är det fortfarande. 

Tror inte att jag helt fattade hans förtjusning i mig då, men fick ju höra om det nu. 

Vilket var....vad skall jag säga?

Trevligt, jo fast mer. Att någon minns mig med samma värme efter så många år

är ju...smickrande? Värmande, glädjande. 

Man har sina barn- och ungdomsvänner som man kan vara precis så

som man var då – på gott och ont – det handlar också boken Coda om. 

Man faller lätt in i den man var som barn och ungdom. 

Samma men ändå inte.

Man har det där bandet till det som hänt, den man varit, den som andra varit,

och samtidigt är allt samma och annorlunda. 

Det är lite som när man lagar en gryta, som jag idag, och vet att den blir god,

men smakar inte riktigt som mammas gryta ändå.  

Varför blir man nostalgisk ens? Jag förstår om man tycker att allt var bättre

förr, och har det jobbigt just nu, men om man har det kanske bäst just nu och 

ändå blir så där varm i hjärtat av att tänka tillbaka? 

Bli ihågkommen och minnas själv. 

Nä, nu skall jag ta och damma av den där nostalgin som så lätt

verkar ploppa upp när det höstar till sig därute. 

Det måste vara vädret. Och boken. 

Hejdå från mig

DET BLIDDE LITE PANNKAKA AV ALLT

När jag här för en tid sedan snodde ihop en smörgåstårta åt gubben och svettades med

att dekorera den så bra jag kunde så berättade gubben att hans morbror minsann

hade hemliga drömmar om att bli konditor. På den tiden var det kanhända inte

det yrket familjen och hans kommande fru i synnerhet tyckte han skulle satsa på – så han 

kom att göra en karriär inom bankvärlden i stället. 

Hans fru var en mycket proper dam som nog hade lite svårt för hans konditordrömmar. 

Nå, jag kan ärligt säga att jag inte har några som helst drömmar åt det hållet. 

Hyfsad på att laga mat, men baka...nej! 

Ändå gör jag det ibland. Som nu när lillungen, som snart har födelsedag,

vinkade om att han väldigt gärna skulle ha morotsmuffins som födelsedagstårta. 

Och man ställer ju ändå upp för sina barn, även om de är skäggiga män redan. 

Eftersom jag inser mina begränsningar som bagare och konditor så tänkte jag

mot mina vanor köra en testversion. Och det var kanske rysligt bra att jag gjorde det. 

Smeten steg fint i ugnen – tills den inte längre steg utan lade sig som en 

misslyckad sufflé i sina muffinsformar. 

Jaha...varför gjorde den så, undrade jag och misstänkte att det var nåt fel i 

receptet som jag slaviskt hade följt. 

Och det var kanske just det där med slaviskt som var problemet. 

Om jag, en evig novis inom bakverkens ädla konst, läser att rör ihop alla

ingredienserna så då rör jag ihop alla ingredienserna och fattar inte att det 

underförstått betyder att jag först skall vispa ägg och socker ett bra tag

innan jag blandar i resten. 

Så fort jag läste ett eller ett par andra recept så insåg jag ju att jag borde

ha fattat. Även om min konditor-gen är extremt underutvecklad så har jag ändå

någon gång bakat muffins och gjort ett kakbotten och borde ha fattat, men nej...

Hade ju lagat frostingen klar innan så nu var det nu bara att rädda det som räddas kan

och så fick det bli hur det blev. Det var inget fel på smaken, det må jag säga,

men konsistensen var som seg kladdkaka fast med morot i och en grotesk mängd

frosting. Och ja du hör? Det är så sött så det inte är klokt. 

Segt och sött och med en kalorimängd som – jag vill inte ens tänka på det. 

Jag hade tänkt ge dessa provmuffins till gubben att bjuda åt hans bastu-gubbar, 

men hur det nu råkade sig så hade storungen sina vägar förbi och nappade

med dem. Han gillade dem även om de var smått kompakta för att kunna

kallas muffins ens. 

Så ja, man kan misslyckas med muffins! 

Heh!

Hejdå från mig