HJORTSKADOR OCH STUGBESÖK

Det var ju med en viss bävan och med tankar om ifall det alls är

lönt att anlägga en trädgård därute i skärgården med den stora

skogen som andra granne. I ett synnerligen tätt hjortområde. 

Och också i övrigt rätt utmanande växtplats. 

Ni vet, kallt, blåsigt, skuggigt, sur jord, nordligt läge. 

Alltså man känner ju hur en hel del växter skulle springa undan på sina

späda rötter av bara förskräckelsen - om de kunde, vill säga. 

Allt för att slippa bosätta sig i den här trädgården. 

Många känner ju redan till ämnet Trico Garden som skall hålla 

hjortarnas ivriga käftar borta från ätbart i trädgården och det har ju funkat

överraskande bra. Typ det sista jag gjorde innan jag packade ihop stugan

för vintern var att gå en sväng med sprayflaskan och dränka det mesta i 

Trico Garden. Osäker var jag dock om det skulle hålla dem på avstånd

en hel vinter. 

Men det såg rätt lovande ut. Mest orolig var jag för min idegranshäck. 

Jag hade lämnat två små idegransklot året innan oskyddade i det som 

skulle bli rabatter och de var totalt ner-gnagade. Visst, idegranen skjuter ju nya skott, 

men den är inte den mest snabbväxande så att mötas av en ner-tuggad idegranshäck 

på dryga metern var inget jag ville mötas av. 

Och den hade klarat sig. Visst hade ivriga hjortmular varit där och smakat lite, 

men lämnat resten i fred. Det enda de hade smaskat i sig var

några prydnadsgräs och det är ju ingen fara - de kommer igen. 

På tal om det här med hur man tänker på saker och ting från sin egen barndom. 

I min barndomsträdgård, som för övrigt var en ganska karg tall- och begsträdgård, 

växte det rhododendron. De blev med tiden gigantiska och som barn kunde jag

krypa in under deras grenar och ha en koja där. 

Men har alltså inte planterat 'rhodon' i någon av mina trädgårdar - innan nu. 

Här i skogsträdgården står ett par stycken och väntar på att få växa till sig. 

Och just idag när jag möttes av dessa städsegröna knoppiga typer undrade jag lite

varför jag väntat så länge? Kanske trädgårdarnas väsen inte förrän nu kändes 

välkomnande för en rhododendron. 

 

I övrigt kändes vårens knoppbildning rätt så långt borta. 

Det låg en tät dimma över havet, stundvis regnade det 

rätt ymnigt och det var så mycket snö kvar i skogen att jag 

vågade inte köra riktigt fram till stugan, utan fick lämna den ett stycke 

ifrån och kånka grejerna till stugan genom porösa snöhögar.

Våren kändes rätt så avlägsen, även om jag kunde

höra genom dimman ett sångsvanpar som trumpetande flög

över viken. 

Men det är faktiskt vårdagjämning i dag och Finland har för nte gången utsetts 

till världens lyckligaste land. Och bara för dessa faktum kan man ha ett visst 

överseende över att utsikten från stranden var smått...grått. 

VINDSTILLA, PLUS NOLL GRADER

Sitter i bilen, solen värmer och jag har plockat fram mina

nya solglasögon, de med styrka. Smältvattnet rinner längs vägarna. 

Klockan är kvart i tolv och radiorösten malar på med den långa väderrapporten, 

som tar en kvart.

- Vindstilla, plus noll grader...

Ler för mig själv. Tänk att en sådan liten mening kan kännas så vårig. 

Det blåser inte iskallt, och det är inte minusgrader. Inte riktigt plusgrader heller, 

men plus noll. Det utlovas ännu ett par kalla nätter, sedan ser det ut som om temperaturen

skulle hållas på plus dygnet runt. Det är vår! 

Kurvar via en plantbutik på vägen hem och kan inte låta bli att plocka

med mig en Helleborus. Det är en av min absoluta favoritblommor. 

Kan bara inte motstå dessa ljuvliga klockor! 

De julrosor som säljs till jul och är helvita heter på latin Helleborus niger, 

och de här som man hittar i handeln så här sen vinter/tidig vår är av sorten Helleborus orientalis, 

eller hybridjulros. De är ofta större och liksom robustare i sitt växtsätt 

och kan ha blommor i olika färger, med mer eller mindre rosa, vinröda, vita inslag. 

Dubbla och enkla. 

 

Det är lätt att bli förälskad i en Helleborus, men det är

en dam som inte trivs så himla bra inne i våra varma lägenheter. 

Sitt förnäma utseende till trots så trivs den här ute bara det 

nu inte blir riktigt, riktigt kallt. 

Eftersom det utlovats några minusnätter ännu så kommer jag att ta in 

"henne" till natten, men ut åker hon direkt på morgonen igen och 

blir det så som utlovats någon plusgrad dygnet runt, så får "hon" stanna ute. 

I vanliga fall skulle den nog klara någon minusgrad också, men 

i och med att jag köpt den idag och kommer från en skyddad 

miljö i ett växthus - om än svalt - så kan en riktigt kall natt bli

lite väl tufft. Bäst att "hon" mjukt får vänja sig vid friluftslivet, 

hur tuff "hon" än är. 

I sinom tid får "hon" flytta ut till landet och bli nedgrävd i rabatten. 

Tyvärr är inte jordmånen där riktigt lämplig för en Helleborus, 

De gillar kalk i marken, och min skogsträdgård är av naturliga skäl

rätt så sur, har ett lågt ph-värde. Men så otroligt fina

är dessa att jag tycker de är värda lite extra omsorg, så skall försöka

ge den en bra växtplats. En plats i lä, i kalkrik jord - inget som

sådär direkt finns att erbjuda i en skogsträdgård vid havet, 

men skam den som ger sig. 

Tills dess får hon vara primadonnan på min balkong. 

En riktig diva bland de mer anspråkslösa pärlhyacinterna. 

*

(Den här sorten heter förresten Helleborus orientalis 'Cinderella' och går

under det ljuvliga "produktnamnet" : Winter Angels - for garden & terrace). 

PLAN A, NEJ B, NEJ C, NEJ D

 

(bild tagen från mitt hotellrumsfönster)

Så kan det gå ibland. 

 Plan A blir till plan B, blir till plan C som blir till plan D, eller är det här kanske

rentav plan E? 

Nu och då har jag en träffis med mina barndomsvänner, en tjejweekend, en världs-förbättrar-helg.

Och det har kommit sig att bli ett veckoslut på stugan. 

Män förbjudes närvara. Även om samtligas avec är synnerligen trevliga så har de portförbud. 

Inklusive min egen gubbe alltså. Så han får lov att fly fältet. 

Min gubbe har ett gäng - gubbgänget - som består av gamla skol- och studievänner. 

De brukar träffas nu och då, men oftast väljer de att gå ut på restaurang och fira en kväll där. 

Men i och med att alla gubbarna (mycket kärleksfullt uttryckt alltså) gärna ville se

hur vi bor numera så föll det sig naturligt att bjuda hela slurven till oss på bastu och middag.

Inga avec alltså - och ja...ni förstår? Det kändes som om det skulle vara läge för ett knappt 

dygn i exil för min del. 

Det finns ju ett alldeles självklart val av exilplats för mig och det är stugan. Så var planen 

när datumet fastslogs och jag inbillade mig att det skulle vara vår...

Men så visade sig att vintern igen tagit övertaget och en kall, vintersovande, insnöad stuga 

lockade inte så där fasligt mycket. Plan A som gick i stöpet. 

Då kom jag på att jag kunde sova över hos min äldre grabb (konvalscenten från ett tidigare

inlägg) för då innan operationen var tanken att han skulle kocka för gubbgänget.

Sova över hos oss och jag kunde bo hos honom då.  

Vad vi inte visste då var att han faktiskt skulle vara riktigt sjuk hela veckan efter operationen

och vara hos oss hela veckan och bli ompysslad. Hemma i sitt nya hem var allt bara ett enda

flyttkaos - han flyttade ju en dag innan operationen. 

Så den planen gick i stöpet - han var inte kry nog att vara kock

och ville bara hem och fortsätta vila. 

Och jag, ja kändes inte så lockande att sova på en obekväm soffa i ett flyttkaos. 

Plan B som föll. 

Nå men, nåt skall jag väl hitta på.

Funderade på att ringa en väninna, men hon bor själv i exil pga fuktproblem i

sin lägenhet. En annan som jag kunde våldgästa har fullt upp med nytt jobb och 

flytt till Spanien, så henne lämnar jag också ifred. 

Och så tänkte jag vidare att egentligen skulle jag vilja ha lite egentid. 

Det har varit en del grejer som varit tunga på det emotionella planet

så helt okej med lite skön ensamhet. 

Så kom plan C till. 

Jag skall senare i vår skriva om, köra och fota längs den historiska Tavastländska oxvägen, 

en av Finlands äldsta vägar, den mellan Åbo och Tavastehus och 

då kunde jag ju börja i Tavastehus med att bekanta mig med slottet där. 

Vilken bra plan, tänkte jag förutom att det utlovats skitväder, med

snöstorm, hård vind och det kan ju vara fint, men när det inte nu är det. 

Inte för mig. Jag skrinlade den idén, jag vill strosa omkring i Tavastehus när

vädret är skönt, inte när det kommer snö vågrätt. 

Där rök plan C. 

Jaha, och nu? 

Vad skall jag nu hitta på?

Boka ett hotell i Helsingfors, gå på teater, se en utställning. 

Men jag kände att egentligen ville jag inte alls ha 

människovimmel. Har samlat på mig en del som skall skrivas 

(dock långt till deadline, men om man skulle börja i tid för en gångs skull?) 

och jag skriver bäst i en miljö utan större störningar. 

Det var då jag kom på att det i Esbo - alltså samma stad som jag bor i -

finns ett hotell som heter Korpihotelli (Ödemarkshotell kunde det kanske 

översättas till). En rätt ful (men skyddad) hotellbyggnad i betong från 1977

mitt ute i skogen. Naturen omkring ger faktiskt lite ödemark/lappland-vibbar

trots att det bara är en halvtimme från Helsingfors och från flygfältet. 

När jag sitter här i soffan i mitt rum och skriver, tittar ut genom fönstret är det bara skog jag ser, 

det är skönt tyst, snön yr ner och det flyger några korpar ovan tallarna. 

Det är väldigt rofyllt, väldigt vilsamt. 

Nu skall jag påbörja mitt "riktiga" skrivande. 

(att skriva ett blogginlägg är ett ypperligt sätt att komma in i en skrivmood) 

Hinner skriva ett par timmar innan restaurangen öppnar, skall unna mig

nåt riktigt gott, sedan skriva lite till och så kasta mig i den mjuka

sängen och kolla in Mello-final. Bra plan! 

Och tills i morgon har de lovat solsken, då skall jag se

om jag skulle ta en tur i naturen runt detta "ödemarkshotell". 

Kanske plan D ändå blev den bästa planen. 

Så kan det gå ibland. 

KONVALESCENTEN OCH PRYLAR

Jag åkte efter mina nya glasögon och wow så det kändes vågigt därute. 

Solen skiner, smältvatten rinner och är man i lä känns det riktigt varmt! 

Kunde inte motstå frestelsen att kurva in via en plantbutik och snusa vad där finns. 

Så här i början på mars, så är det ännu lite glest, mest inomhusväxter och det är jag

rätt så ointresserad av. Köper dem mest i inredningssyfte, och glömmer lätt

bort att de behöver lite vård också, och när (inte om) de dör så sörjer jag dem föga. 

Finns några favoriter, men de är få. 

Så ja, det hände sig att jag kom hem med en liten vårblomma som kan planteras 

ut sedan - ljuvliga fritillaria, kungsängsliljan. 

Hemma har jag en konvalescent. Min äldre grabb blev opererad i går och eftersom

hans käresta är på andra sidan jorden så mottog han tacksamt erbjudandet att komma

och sova hos oss ett par nätter. 

Inget värre, men man är väl lite skakig efter en operation ändå och jag

har honom mer än gärna här ett tag. 

Han har nämligen precis flyttat - dagen innan operationen - och har inte fått 

sina prylar på plats än. Han flyttar in i min brors lägenhet. 

Min bror var ingen samlare precis, som jag kanske skrivit innan.

Men det är mycket grejer som blir efter en när man tassar vidare oberoende. 

Eftersom det redan tidigare blev klart att grabben skall flytta så har jag, eller vi, inte

haft speciellt bråttom med att rensa ut det sista. 

Mest småprylar som kärl, lampor, krukor, rakapparater - sådant. 

En del möbler får stanna kvar, andra har redan hittat nya hem. 

I samma byggnad, dit grabben min nu skall flytta, finns ett loppis. 

Och jag har tänkt att vad behändigt - då kan man hyra en hylla där och 

få det sålt på det sättet. Men men...döm om min förvåning när vi

kollade om det skulle finnas lediga hyllor/bord att hyra. 

Jodå, svarade en trevlig tjej - i juni finns det första lediga platsen. 

Det var i februari! Alltså om fyra månader? 

Beklagar, sade tjejen. Det är så många som säljer nu. 

Vi körde grejerna till en återanvändningscentral, och även där

var det lite suck och stön när vi kom med grejerna. 

Det finns så mycket saker redan...

Det överraskade mig lite. För något år sedan då jag hade min egen

stora utrensning, så kunde jag boka bord till loppis oftast till veckan därpå. 

Kanske är det de skenande priserna, de höga elpriserna som 

driver människor att sälja sina överlopps prylar nu mer än tidigare? 

Vet inte om det är så, bara en tanke som slog mig. 

Eller har människor bara tröttnat på att ha så mycket grejs? 

På tal om att spara på prylar, så har jag fortfarande kvar julkransarna. 

Den på väggen i mossa har börjat lite, lite bli brun på sina ställen, 

men på håll är den fin. Och jag har inte ännu kommit på vad jag skulle vilja

ha där på väggen ovan byrån. 

Och så har jag också kvar julkransen av  idegran och nåt som liknar lummer,

fast jag tror att det är något annat, kommer bara inte på det just nu. 

Kransen har torkat helt, men jag tycker om den där på byrån - den blir

lite som en grönväxt, som jag annars, som sagt var, har så lite av - så får den vara kvar. 

Lite som vår möter vinter nu när kungsängsliljan står där och väntar på att få slå ut

i sin krans av grönt.  

*

Nu börjar konvalescenten visa små livstecken där i gästrummet, skall gå och kolla

om han vill ha nåt. Ta en kaffe till exempel. 

VINTERMAT

 Jag har nämnt det förr, att det är något väldigt trevligt med säsongsmat. 

Att längta till, njuta av och sedan gå vidare i året. 

Blinier hör ju dit. Har haft ett gammalt recept som jag använt

i åratal, men det har jag tappat - och nej, jag kommer aldrig ihåg något utantill. 

Isynnerhet inget som vi äter bara en gång om året. 

Nätet är fullt av recept förstås, men det finns överraskande stor

variation i just blini-recepten. 

Så i år bestämde jag mig för att testa mig fram tills jag hittar det som 

i mitt tycke är det bästa. 

Det har blivit några blini-middagar i vinter, ja. 

Men här är nu receptet, och eftersom jag skriver in det här så 

kan jag inte tappa bort det. 

Vill nämligen inte ha väldigt tjocka blinier, men de skall 

ändå ha ett mjukt inre, men ytan skall vara så krispig så det låter

när man biter i den. Vill också ha en variant som får jäsa långsamt, 

så det blev en med en fördeg. 

Blinier (ca 4 personer) 

FÖRSMET (dag 1) 

2 dl fullfet (röd) mjölk

20 g färsk jäst 

2 dl bovetemjöl

Värm upp mjölken så den är fingervarm, blanda i jästen 

och rör om tills den smultit. Blanda i bovetemjölet. 

Lägg ett lock på och låt försmeten jäsa i kylskåpet

till följande dag, minst 12 timmar. 

(Vill man skynda på så kan man låta smeten jäsa i 

rumstemperatur i någon timme). 

SMET (dag 2)

1/2 dl skirat smör

1 1/2 dl lageröl

1 1/4 dl vetemjöl

2 ägg

1 knapp tsk salt

TILLÄGG

2 rödlökar

150 g smetana

löjrom eller rom av annan valfri sort

Börja med att skira smöret. Smält smöret i en kastrull på svag

värme. Brukar lägga i ett litet smörpaket på 200 g. 

Rör inte om under smältning utan låt proteinet i smöret landa

på botten av kastrullen. Det blir som en mjölkaktig "klump" där. 

Bildas det skum på ytan så tar man bort det försiktigt. 

Häll försiktigt smörvätskan som är alldeles klar och solgul 

försiktigt i en skål. Den ljusa "klumpen" som blir kvar kan

man använda i bakverk, i såser och soppor, så släng inte bort den. 

Låt det skirade smöret stå och svalna lite. 

Under tiden tärnar man löken fint. 

Lägg upp smetanan och rommen i skålar. 

Ta fram försmeten och bland först i ölet, sedan mjölet

(man kan också enbart använda bovetemjöl om man vill) 

och sedan lite av det skirade smöret. 

 

Separera äggulan från äggvitorna och lägg äggulorna i smeten. 

Salta. Jag vill gärna att man skall smaka sälta i blinierna, 

för jag brukar inte salta rommen - det får var och 

en göra vid bordet om man vill. 

Vispa upp äggvitorna till hårt skum.

Om du inte skall steka blinierna på en gång så vänta med att 

försiktigt blanda de uppvispade äggvitorna i smeten

precis innan du skall börja steka. Det får gärna bli lite 

äggvitepluppar i smeten, de bidrar till krispet. 

Det finns speciella blinipannor i gjutjärn, jag har tre stycken (de på bilden) 

och de kostar inte så mycket, så om man blir förtjust i att steka egna blinier

så lönar det sig att skaffa ett par i alla fall. 

Annars går det bra att använda en plättpanna. 

Blinierna blir ju då mindre förstås och inte så höga. 

Värm upp blinipannorna på medelvärme. Man får lite testa sig fram vilket

som funkar att blinierna inte blir brända men ändå genom gräddade.

Det är här som det där lilla extra med att skira smöret kommer in. 

Skirat smör bränns inte lika lätt vid som "vanligt" smör. Och så

sprättar det inte omkring heller lika mycket då man steker. 

(Så jag har nästan alltid en burk med skirat smör i kylskåpet - har man

en gång insett fördelarna när man vill steka med smör, så vill man inte

återgå till det gamla "vanliga" smöret). 

Men till blinierna. Klicka i av det skirade smöret och häll på smeten. 

Använder en soppslev vilket ger lagom tjocka blinier, men det är ju smaksak. 

Stek 2-3 minuter per sida. Man märker när blinin börjar släppa från kanterna, 

då är det dags att vända på härligheten. 

Allra godast är ju att äta direkt som nystekta, men man kan

nog steka dem innan och värma upp dem i ugn innan gästerna kommer. 

Det rekommenderas då att ringla över lite smält smör så de inte torkar. 

Mycket smör här nu. 

Det här är inte smal, eller lätt mat. Långt ifrån. 

Men en av mina favoriter under kategorin vintermat.