nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

TANKAR SOM GROR...



Bland det trevligaste som kan hända en människa, utöver att förälska sig då,
är nog att få lära sig nya saker, ny kunskap, nytt kunnande. 

Att känna att någon ny insikt och ny kunskap inom ett nytt område
stilla gror och växer inom en.
Det är alldeles magiskt.



För en tid sedan kom det ju sig att jag slintade in på en 
utbildning i naturfotografering, vilken är alldeles underbart! 
Jag är så glad, så ivrig och så...novis.
Har så mycket att lära mig, försöka förstå och så
många nya kunskapskriterier att uppfylla. 

Men samtidigt är jag lite barnsligt rädd att tappa bort det där
enkla, spontana och kravlösa i att bara skjuta iväg en bild och fånga
stunden, stämningen, på ett måhända enkelt sätt. 
Bara det att just där och då finns
en enkelhet, en närvaro och någon slags spontanitet som jag är
aningen rädd för att tappa då man skruvar upp kraven på bildkvalitet, 
på total perfektion och beräknande eftertanke innan varje klick på avtryckaren.



Jag har varit där förr. 
I situationen då jag utbildat mig i det jag älskat mest av allt att göra,
men på den vägen samtidigt tappade bort en liten bit av den spontana lusten.

När spontaniteten ersätts av analys, eftertanke och beräkningar
blir bilden då bättre? 

Ja...ärligt, jag vet inte.



Men jag har gjort ett beslut. 
Länge velade jag med att lägga ner Tuvull, börja om med nya tag,
ny image, nytt blad, nytt allt.

Men jag ångrade mig.

Tuvull kommer att leva kvar som ett fönster in i min vardag.
Som en kanal för min skrivklåda - då den sätter igång.
Den får vara den plats dit vardagens bilder får landa. 

De bilder som är tagna utan eftertanke, men med en känsla av närvaro.
Kravlöst.





Vid skede kommer jag säkerligen att lägga upp en 
portfolio på nätet där naturbilderna får samsas.
Just nu känns det som en bra plan.



Jag vill inte bara jaga de där 'perfekta' bilderna som tar andan ur...någon.
För ärligt talat, i detta enorma flöde av bilder, hur många bilder tar på 
riktigt andan ur en?
Inte så himla många. 
Vi kanske lider av någonslags bildförstoppning?

Med de orden kan det ju tänkas lite avigt att jag gett mig, 
med hull och hår, i kast med att utbilda mig till proffsfotograf. 
Jag hungrar efter att bli bättre på vad jag än gör.

Men jag vill också ha kvar lusten och glädjen i att knäppa banala 
bilder på min katt.
Och min hund. Och solnedgångar. 
Och trivial mat. Och det som växer i krukorna.

För att jag älskar att göra det.


Så jag har tänkt. Tänkt till.

Tuvull får fortsätta som förr.

I sinom tid kommer det något annat och nytt där 
naturfotograferingen får ta hela scenen. 

Tills dess:

Njut av våren.
Vackrare än så här lär det inte bli.




PÅ VÄG HEM...


På tåget mellan Åbo och Helsingfors.
Tröttheten efter intensiva kursdagar och sitter som små sandkorn på
näthinnan och bildar en seg hinna av ouppmärksamhet i hjärnan.
Orden är slut. 

Det är skönt att sätta sig på tåget, plugga lugn, skön musik
i öronen och stänga ut alla andra omkring.
Det blir som att se på en film. En stilla film utan ord.

Tåget stannar i Salo och människor väller ut, släpandes 
på sina kappsäckar eller nästan dubbelvikta under tyngden av sina
ryggsäckar. Någon springer. 
En kvinna går med trötta steg. Hon släpar på en chockrosa kappsäck.
Skall hon hem? Eller är hon på väg bort?
Varför är hon så trött?

Jag tänker;

Jag är också trött, men på ett skönt sätt.
Och min kappsäck är nästan tom och ganska lätt.
Ryggsäcken är däremot rätt tung, tung av kamerautrustning.
Och huvudet är fullt av nylärd kundskap. 

Det börjar smått skymma över åkerlandskapen som susar 
förbi i ögonvrån. Emellanåt lyfter jag 
blicken och låter den vila på naturen därute, 
på hus och gårdar som tåget kör förbi.
Våren startar upp på allvar. Åkrarna ser nysådda ut,
dammiga och grå i väntan på att det skall gro.

Jag är som en sådan där åker, informationen från
veckoslutets kurs har landat som små, små frön
i min kunskapsåker. Den som skall gro och grönska
av de frön som såtts där under några dagar på Åland.
Nu skall jag sköta om dem, vårda dem,
ansa och gödsla dem så den växter till nytt kunnande. 

Och jag återsåg mitt barndoms Åland, även om det denna gång var 
ett rätt ytligt och tidspressat återseende. Men känslan fanns där.
Och båthusen. 

Hur jag saknat dessa båthus!  





DET DOFTAR JORD...


Aj. 
Jag har kommit till insikt om att jag har muskler i min kropp som inte
använts på ett bra tag. 
Veckoslutet grävde och bökade jag i trädgården och
på veckan så har jag hoppat in och hjälpt till i andras trädgårdar.
Och det känns. Överallt. Aj.

Idag blir det att gå igenom växtlistor, planera och fundera.
En dag framför datorn. 
Den egna trädgården får vänta lite till.


Hittade en påse överåriga luktärtsfrön, de får ligga i vatten ett tag 
innan jag petar ner dem i jorden. 

Det är lite kallt i jorden än, men jag får chansa helt enkelt.
Det skall jag ändå få gjort innan jag styr kosan till Åland,
resten får vänta ett tag. 




Tur att det är lite tulpaner på kommande. 
De har stått och stampat på ställe i det isande kalla vårvädret 
i någon vecka nu, känns det som.




Åh, jag älskar doften av solvarm jord. 
Det är något i känslan av jord som är så fint.

Fast mina muskler lite protesterat mot den plötsligt ökade
mängden fysiskt arbete så är det underbart att få grovjobba med jord igen.




Näe, nu skall jag sluta babbla här och ta itu med växtlistorna. 




NÄSSLOR, ROSOR, CHAMPAGNE OCH ANDRA INSIKTER....

Morsdag.
Till att börja med så hör jag till dem som inte är så där hyper-morsdags-firare.
Har aldrig varit. Min egen mamma var väl inte heller sådan. 
Hon tyckte väl mest att vara mamma är - ja att vara mamma.
Och så behövs det kanske inte så himla mycket konfetti över det?

Och hon var en jädrans fin mamma - på alla sätt och vis.

Själv har jag klämt fram ett par riktigt fina pojkar till världen
och jag är löjligt glad och tacksam att få vara deras mamma.
Ja, ni vet - man känner ju så.
Gubben kom ihåg med rosor, en för varje karl i mitt liv - tydligen ;)

Jag älskade ju tiden då ungarna var små och kom hem med de
mest lustiga morsdags-alster från dagis och skola.
Men nu är de vuxna och jag tycker jag har kommit en bra bit på livets väg.
Mina ungar är 18 och 27. 




Medan jag pysslade på i trädgården och klippte och grävde, rensade och röjde
kom jag på att jag minsann har en flaska skumpa i kylen och passade på att 
bjuda min svärmor på ett glas bubbel.

Och när vi satt där och skålade insåg jag att hon minsann firar sin 
s j u t t i o n d e  morsdag.
Hon har precis varit mamma till någon 
i  s j u t t i o år! 

Hon var lika gammal som jag då hon fick sin förstfödde.
Plötsligt känns mina 27 år som mamma rätt fjuttiga....

Eller ja, liksom att en bara kommit en liten bit på väg.

Och vi skålar för våra ungar. 
På morsdag.





Jag rensar och gräver vidare i trädgården.

Klipper nässlor och sår sallad.
Det är sådant man gör på en solig morsdag.

Minns mina barndoms morsdagar, det var ofta trädgårdspyssel som gällde.
Min egen mamma älskade blommor.

Jag är uppvuxen bland prunkande blommor trots att min 
barndomsträdgård bestod långt av berg.
Men så hette stället också Bergudd. 

Det säger en del, eller hur?

Där växte rosor, och nässlor. 
Precis som det skall göra i alla trädgårdar där näring och kärlek finns.

Att vårda en trädgård är lite som moderskap.
Man gör det bästa man kan.
Tar till knix och knep, pysslar och vårdar. 
Ansar och gödslar.

Och så får man se hur långt det räcker.

Oftast blir det riktigt bra! 


RINGMÄRKNING...


Emellanåt får jag möjligheten att hänga med de där
som på riktigt kan sina fåglar på sina fem fingrar.
De där personerna som brinner för fåglar, och för natur i allmänhet,
nämligen ringmärkarna.

Här har vi en kattuggle-holk som borde ha innevånare.


Holken är ca 15 meter upp i en gran och dit upp klättrar Christer, ringmärkaren.
Han hojtar att vyerna däruppifrån är fantastiska.
Och det är de säkert om man inte som jag lider av 
höjdskräck och skulle ha avsvimnad ramlat ner från granen
redan vid 4 meters höjd!

På det sättet är jag en riktigt mes.



Än vet vi inte om det finns ungar i holken, och om det finns.
Hur många?

Nere på marken står jag och kikar uppåt. 


Åh, där är den, den första ungen. En liten ugglekille.
Som precis skall få sin ring om foten.

När man ringmärker kattuggla och slaguggla skall man vara beredd på
att mammauggla minsann inte tycker att det är okej att komma och
pilla på ungarna, även om syftet är hur välmenade som helst! 

Hon anfaller som en tok.
Tyst och överraskande och hårt och skoningslöst slår hon till.

Mössa, huva, skyddsglasögon och till och med hjälm
är ingen överdrift alls! 

Särsambon har i tiderna fått en bit av sitt öra bortknyckt 
i en liknande situation.
Killen på bilden berättade hur han engång för länge sedan 
som ung oerfaren ringmärkare blev anfallen av en slaguggla vid
ringmärkning. Då hade han gått till boet utan skydd på huvudet
och ugglan hade kommit tyst som en skugga 
- vilket de gör -
och anfallit honom i bakhuvudet. 

Det hade varit en ordentlig smäll, och såret hade blött rejält.
Men under många år kliade och värkte såret till och ifrån och
nästan ett årtionde senare kom det sig att en läkare ville
ta en närmare titt på vad som förorsakade symptomen och 
opererade upp stället där smällen hade tagit.
Och till allas förvåning hittades en inkapslad bit av en 
slagugglas klo under huden, stor som en mandel.

Så där på morsdagsaftonen kan man bara påminnas om att:

Don't mess with a mother.


Den här gången höll sig både mor och far på avstånd
och även unge nummer två, en tjej, fick sin ring om foten
och fick posera fint för fotografen. 

Så fina!