nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

LÄGGER PYSSELVÄXELN I...


För ett par år sedan så snubblade jag (ja, nästan helt konkret faktiskt) över ett parti lammöron. Växten, inte kroppsdelen av ett krulligt djur - för att vara extra tydlig här. 
Ja, alltså...var blev jag? 
Jo, ett parti lammöron, Stachys byzantina, för ynka 1 € plantan. Eftersom betalningen på det torget endast kunde ske med hederliga sedlar eller mynt, så kom jag hem med enbart 5 plantor vilket var vad jag kunde sopa ihop i form av mynt i väskbotten, fickor och bilens diverse fack. 

Men plantorna växte, och växte och växte, 

Jag är kanhända inte så där översvallande förtjust i växten i sig. Den är mest bara blad. Och så kommer blomningen som är mest bara...lite märklig. 
Fast fjärilarna älskar den. Och det är ju en fördel, förstås! 


Växtens värde, enligt min syn på saken, är dessa underbara lurviga blad som verkligen ger en förklaring varför växten heter som den gör. Och av dem han man pyssla liksom vad som helst!
Min kompis gjorde häromåret helt galet vackra julgransbollar med samma teknik som jag i år (igen) gjorde en krans. 

Det är något med kransar. Jag gillar att binda dem, jag gillar formen och alla de otaliga uttryck som man kan få till på en krans. Jag är ju, som känt, på sätt och vis lite sparsmakad när det gäller pynt och en krans av lammöronblad är bara så fin! Tröttnar inte på det!  

Dessutom är det en härligt vilsam, nästan meditativ, syssla. 
Många kransar binds ju med ståltråd, och kan vara lite knepiga att få till om man inte behärskar tekniken. Men att fixa en krans, eller varför inte vad som helst annat, som julgranskulor, eller påskägg, av lammöron är riktigt enkelt! 

Det är enklast att bara limma bladen på stommen (krans, boll, ägg...). Jag använde helt vanligt "skollim" typ limstick. Det viktiga är att bladets yttersta spets får lim på sig, så den ligger snyggt mot stommen också då bladet torkat. 
Sedan ser jag till att klippa bort det tjocka/hårda bladskaftet så det inte blir fula ojämnheter på
kransen. 



Oberoende om man gör en krans, eller en julgransboll så är det bra att lite sortera bladen i 
Stora - Mellan - Små-högar för att underlätta arbetet. 
Gör man en krans är det de största bladen som kommer ytterst, och mellanbladen på sidorna, och de små bladen på innersidan av kransen. Det blir snyggast så. 



Nu var jag möjligen lite sent ute med att göra min krans, för en del av bladen började kännas lite som om bäst-före-datumet precis hade passerat. 

Jag klippte ner alla blomstänglar och använde mig främst av bladen från dem. 
Det finns en sort av lammöron som inte bildar blomstänglar lika effektivt som den här vanliga sorten, så det kanske kan vara läge att kolla upp ifall man inte vill ha blomning, utan mest bara blad. 

Själv tänker jag lite så att jag bjussar gärna på fjärils- och humlebar i form av nektarfylld blomning innan jag tar och skördar av bladen. Mina fem plantor räcker väl till att få en rejäl krans och förmodligen hade jag fått till ett dussin frigolit-julgranskulor eller dito påskägg om jag haft av sådana hemma. Dessutom tog limmet slut...
Så nu blev det att mata komposten med de resterande bladen. 

Kransen, eller vad man nu gör, håller sig galant i ett par år, innan bladen börjar gulna. 

Min krans får hänga i växthuset ett tag än, innan jag tar in den och hänger den ovanför TV:n.
Jag ser rätt sällan på TV, men gillar tanken att i vinter bara kunna lyfta blicken från rutan och se något 
som påminner om sommar, om något som vilar i sin vintervila därute i kylan, och som 
nästa vår igen kommer att skjuta sina skott och på sensommaren förse mig med nya underbart ludna 
och vackra blad att göra något av.

Kanske det blir julgranskulor nästa sommar? Vem vet?

SER INTE UT FÖR MYCKET I VÄRLDEN...


Jag har en viss förkärlek för det där enkla, det som är lite less is more. 
Intill mitt växthus har jag planterat en av mina favoriter inom den genren. 

Den är inte mycket för att ta plats när det gäller praktfullhet i enskild blomning. Men när plantan ser till att  de enskilda blommorna räknas i hundratal i stället för en tal, eller ens tiotal, då kommer växtens starka sidor fram.




Den är dessutom extremt tålig och galet vildväxande. I våras kunde jag konstatera att hararna bitit av plantan vid marknivå, så den blev tvungen att starta från början, vilket på inget sätt är ett problem för den här typen. 
Under sommaren har den vuxit 5-7 m (!). Och då är det inte alls frågan om en gammal planta med kraftigt rotsystem, utan jag planterade den för två år sedan! 
En helt fantastisk växt är denna! 





Nu är den ju inte den vräkigaste i raden av clematis men i sin anspråkslöshet, både till krav på växtplats och utseende, en klar vinnare på min rankinglista. 

Nästa vår skall jag ta och plantera en därute vid stugan också. Där i gränslandet mellan hav och skog känns det så knepigt att hitta lämpliga växter. 
De skall tåla att det stormar friskt. Klara vintrar som kan vara bistra, men utan skyddande snötäcke.
Så är vintrarna vid kusten...
De skall tåla en synnerligen sporadisk vård, och klara av karg mark att leva i. 

Och sist, men absolut inte minst; de skall passa in i den omgivande naturen och inte sticka ut för mycket. 

Det senaste kan jag ibland tycka att faktiskt är det mest utmanande! Att anlägga något utan att det ser anslag ut. Att det fint flyter ihop med den karga naturen omkring, att de knyter ihop på något sätt.

Det är så svårt! 
Utmanande och svårt med trädgårdar där i den vilda naturen. Platser där det  naturliga skall få spela första fiol och anläggningarna bara skall vara som en krydda i det hela utan att stjäla uppmärksamhet, utan att ta för sig för mycket, utan bara ge en liten nyans till till det som redan finns.
Knepigt är det, men intressant! 

Skogsklematisen jag presenterat här ovan är en stark kandidat!

Det är alltså en Clematis vitalba 'Paul Farges'. Man kan ibland se att den kallas Summer Snow just för att den är så generös i sin blomning. 
Den blommar från juli till sent in på hösten, och blommorna blir till fina små "frötofsar" som är väldans dekorativa också på vintern.
Den blommar bäst i sol, precis som alla klematisar, men klarar sig (och blommar) faktiskt hyfsat bra också i skugga. 

En klar favorit med temat less is more! 

LJUMMA KVÄLLAR...


Det är sent på kvällen och vinden är så där skönt tung som den bara är på sensommaren.
Björken gungar mjukt som om den dansade någon sävlig dans till vindens släpiga toner. 
Löven rasslar som de bara gör när björken dansar så här. 
Det är augusti. Det känns med alla sinnen.



Här hemma har den underbara Mårbackan hållit ställning medan jag hängt på klipporna i skärgården.

Det fanns olika orsaker till att jag inte riktigt kom igång med min krukodling här hemma. Till exempel hade jag i år inte en enda tomatplanta eller annat ätbart än lite örter. 
Först var det så varmt i maj, men jag tänkte att det kanske ändå blir kallt i början av juni.
Men då åkte jag iväg till Norge ett par veckor och så blev det ju sedan isande kallt till midsommar och lusten att tänka sommarblommor krympte i kylan i samma takt som graderna sjönk.
Då visste man ju inte vad som komma skulle...

Känns märkligt att tala om kyla denna sommar - men det var kallt då! 

Sedan blev det hett som bara den, vilken alla säkert märkt. Har man inte det är man död. Så är det bara! 
Och hettan gjorde att jag drog till skärgården så fort jag bara hade minsta lilla chans till det, och krukodlingen här hemma, ja...den förblev lika mager som den aldrig varit förr...



Men så finns det en som aldrig lämnar en i sticket. Gamla, kära, pålitliga Mårbackapelargonen.
Hela min romantiska läggning personifieras i den här blomman. 
Jag som vanligtvis sjavar runt i slitna jeans och omoderna tights och i övrigt helst klär mig enfärgat i sådana sprakande färger som svart, grått och vitt kanaliserar tydligen den mer romantiska sidan av mig genom att placera Tant Mårbacka med sina rosa fluffkuddar till blommor på en piedestal.

Sitter här i den ljumma kvällen och lyssnar på Naturväktarna. Det är så vi finlandssvenskar gör på torsdagskvällar. På tisdagskvällar lyssnar vi (också) på Allsång på Skansen....;)
Gräsmattan är bränd och torr. Syrenbuskarna hänger med grenarna. Bara Mårbackan prunkar. 

Tänker att jag ju inte har några större problem av hettan och torkan. Men för alla bönder, alla med djur som kanske måste nödslakta sin kreatur på grund av torkan är det en katastrof. Det är ju inte så att vi "vanliga" skulle på riktigt beröras direkt av torkan. 

Kanske tänker vi att det kommer att märkas i form av höjda priser på mat, men inte ens det lär bli någon markant skillnad säger de som vet. 
Det är världspriset på säd och annat som styr och att det är lite mycket torrt och hett i en liten vrå av världen (vilket ju Skandinavien, och till och med Europa ändå är) påverkas inte längre priset på mat så direkt som det någongång förr gjort. Än mindre att det skulle bli nöd.
På gott och ont...

Vilket i och för sig är lite tokigt, för om det verkligen skulle kännas i vår vardag att något är på gångs i vårt klimat, så skulle man kanske med längre tröskel själv reagera på sitt eget beteende.

På något plan är jag lite rädd för att alla dessa "domedagsartiklar" gällande klimatuppvärmningen som nu finns att läsa i de flesta nyhetsmedier med självaktning i värsta fall kan leda till en slags "avdomning" inför de dåliga nyheterna och uppgivenhet gällande vad den lilla människan kan göra. 
Lite som när vi ser på reportage från kris- och krigsdrabbade områden. Det blir så illa att man skyddar sig bakom att det inte berör en direkt. Vi har alla upplevt det. 

Och jag inser att det är av yttersta vikt hur nyheterna gällande klimatförändringen nu framställs.
Med lagom hårda och kanhända pessimistiska ord för att få var och en att stanna upp och tänka till, men med så mycket optimism för att ja...just det inge hopp för allas vår framtid.

Nu skall jag gå in och se på en gammal Bond-film. Ni vet där de mest underliga saker sker men som man märker att på något sätt inte är fullt så utopistiska längre. Som att någon vill skicka ett gift över världen som bara skulle döda människorna men lämna djuren och växterna att leva vidare.

Tänk en sån tanke...
Vem sade att Bond-filmerna är utopistiska? 

ÅSK-LÄNGTAN...


Jag hör ju till de där underliga varelserna som verkligen gillar när det åskar och blixtrar och dundrar och har sig. Jag vet, ett par bröder har i går dött av ett blixtnedslag i Finland, men det är riktigt, riktigt ovanligt ändå. Så visst - åskan är farlig, men ack, ack så vacker! 

Nu hör jag tydligen till den där sorten som åskan skyr mer än man själv skyr åska. 
Det är åratal sedan jag upplevt ett riktigt ordentligt åskväder - ännu längre sedan jag lyckats få till ett blixtfoto. Eller foto av en blixt - heter det visst?

Minns med saknad en natt i östra Finland där åskvädret höll på hela natten och det bara blixtrade och dundrade i ett, i ett och jag var så lycklig. Eller en sommar på holmen i Ålandshav då det åskade så hyllan i köket ramlade ner från väggen av - ja, vad vet jag? Kanske det bara var ett sammanträffande, men ett mycket spektakulärt sådant i så fall. Jag var 20 år då dessa åskväder kom i min väg.
Så det var anspråkslösa trettio år sedan. Med lite ränta på. 

För något år sedan svepte ett vackert åskväder förbi här på stugan, så jag njöt. Det är så länge sedan att då ägde jag inte ens en kamera, eller ens en telefon som man kunde fota med.
Åskan verkar uppenbarligen inte söka sig till mitt eminenta sällskap, vilket får mig att tänka att man kanske kunde ställa upp som åsk-skrämma för de som inte lika full uppskattar blixt och dunder. Mot en lämplig ersättning, som en god middag till exempel. Ingen åska i världen söker sig dit jag befinner mig. 

Här vill jag komma med en liten precisering; vi talar nu om åsk-skrämma, inte åsk-ledare, det är en betydligt mer riskfylld syssla, så då talar vi om gage i en helt annan klass...

Morgonens oväder som hade samlat lite styrka därute till havs gav sig till känna som ett muller på håll. Mitt läge här i skärgården är sådan att om åskan kommer från väster hör jag mullret på långt håll. Ljudet åker rätt långt över vatten - det vet vi alla. Är det åska någonstans väster om Jurmo så brukar jag höra mullret mjukt och fint. Åskar det däremot söder om Hangö, så hörs bullret sällan trots att det är närmare, men där är ett par uddar i vägen som tydligen dämpar ljudet. 

Hur som helst, idag såg det ut som om ett riktigt fint åskväder var på väg precis i rätt riktning. 
Riggade kameran och placerade mig lämpligt för att vänta in blixt å dunder. 
Aj, om det kom något? Nå, nej! 

Alldeles tydligt fick åskan uppenbarligen nys om mig och så där ett tiotal kilometer innan så ändrar åskan riktning och väljer sen också rutten söder om Hangö udd. Alldeles fel väderstreck.

Fick nöja mig med några bleka ljungningar inne i molnen. Och lite regn, med stänk på kameralinsen. 

Nå, skam den som ger upp hoppet, tänkte jag och kollade min väderleksapp:

Där visade sig inte mindre än tre (!) åskanteckningar på kommande ännu i dag. Yippppiiii!!!! 
Skärmdumparna är tagna från YR-väderleksappen 13.30 och den andra från BlitzortungLive-appen klockan 14.03. 
Båda är väderleksappar som jag konstaterat håller måttet - i vått och torrt. Mycket bra båda två. 

Nu är det bara upp till bevis då...



Enligt norska YR skall det börja se lite lovande ut gällande åska vid 14-snåret.

Klockan är nu, i skrivande stund, kvart i tre och solen skiner genom tunna moln. Inte direkt sol inte direkt mulet heller.
Blixt-appen visar ingen som helst åsk-aktivitet på havsområden här omkring. Så klockan 15-åskan kan jag nog bara skrota förväntningen om. Å andra sidan verkade just den åskan vara den kraftigaste - om regnmängden skulle vara någon sorts mätare. 

Förstår att det är jätteknepigt att förutspå åskväder. Hade bara så gärna upplevt ett riktigt dundersådant. För det är så rysligt länge sedan senast....






SKÖN SVALKA...


Den ihållande värmen har satt min lust att laga mat på prov och rätt ofta har det blivit att ta till riktigt enkla lösningar, som nudlar till exempel.
Jag tycker egentligen inte om starka smaker, vilket nudlarna ibland är, men har kommit på att om jag blandar i en tesked majonäs,creme fraiche eller liknande så blir det hela lent som sammet, men ändå med lite sting. 

Medan jag "tillredde" mig min enkla middag började det blåsa upp, riktigt rejält. Vinden kändes totalt annorlunda än något jag känt på hela sommaren. Med undantag för midsommaren.

Måste dubbelkolla att temperaturen faktiskt fortfarande vid sjutiden på kvällen visade sig vara kring 26 grader, men vinden, den vinden, fick mig att ta på mig en ylletröja (!!!!) och det kändes minst sagt märkligt att ha ett klädesplagg med ärmar. Stickiga sådana. 
Brukar inte uppleva tröjor som stickiga, men nu känns de lite så. 


Vinden tilltar som sagt och jag hakar fast verandans fönster så de inte skall slå i vinden. 
Skall skaffa ordentliga hakor, men det - precis som så mycket annat - har blivit ogjort i sommarhettan. Min lista på saker att ta itu med efter hettan är rätt så lång, kan jag säga! 


Men nu är vi här, och vinden gör att det lite lättar i det där smått ångestfyllda hett-centrumet 
i hjärnan på en. Min hund, den fina Aida, som är familjens värsta soldyrkare och kan ligga i timmar och bara dåsa i solen och aldrig, aldrig går och doppar sig i havet har brutit sina sommarrutiner och oftast lagt sig i skuggan och till och med sakta vandrat genom vassen för att bli lite sval på tassar och mage. Man kan inte med bästa vilja kalla det att simma, men är så nära man kan komma då det gäller Aidas uppfattning av simning. 


Idag har ingen av oss badat. Inte ens doppat oss. Svalkan har som sagt vinden stått för. 
Och det är rätt så prima! 
Sitter här på verandan dit kvällssolen lyser så fint. De senaste veckorna har jag nästan bett en liten tyst bön om moln till kvällen, men idag känns det riktigt skönt här. Precis lagom den där kombinationen sol och vind. 

Har en liten känning av att det gäller att njuta av kvällen just som den är.