EN PALL ATT TESTA PÅ

I samband med att jag köpte linolja till att olja in lite trägrejs så märkte

jag att den nätbutiken också sålde linoljefärg. Det är åratal sedan jag senast målat

med linoljefärg! Gick en kurs i tiderna om att restaurera gamla möbler och

då hade jag en "linoljefärgsperiod". Minns något skåp jag fixade till och

det blev ju sååå fint! Ytan blir så snygg – bara att det tar ett halvt liv innan

målningen torkar. Och just den tiden, och tålamodet, saknade jag i 

den påföljande perioden av mitt liv. Man var liksom mitt i livets rusningstid. 

Och med ungar och hundra och katter och gubbar som svansade runt var

det mycket mer praktiskt med den färg som torkade snabbt som attan. 

*

Jag har en pall som inte är gammal "på riktigt" utan en reproduktion av 

gammal förlaga. Visserligen börjar den ha sina modiga tjugo år i min ägo, 

men antik är den då inte. Och under årens lop har jag klätt om det ett antal

gånger. Det är ju ett sådant där lämpligt snabbt gjort jobb. 

Ursprungligen var den mörkt träfärgad, men vid något skede har jag målat

trädelen grå. Tygen har varierat från ljust linne, till röd- och vitrutigt till

vinröd sammet till den där som är där nu. Något svartvit blom-

mönster. 

Oftast har jag ju nog dragit bort det senaste tyget när jag velat klä om pallen, men

nu är det så att alla miljoner nitar har minsann blivit kvar...

Och kanten på tyget har åkt lägre och lägre ner för varje omklädnad.

Nu gav jag mig in på att verkligen plocka bort varje nit och ta bort alla

lager av tyg ner till det ursprungliga. 

Det sitter däremot så hårt åt och känns att det håller formen så bra, 

så det får bli kvar. 

Men nytt tyg skall pallen ändå få. Jag hittade en stuvbit av det där

randiga linnetyget på första bilden. Så randigt får det bli. 

De gånger jag målat med linoljefärg så har det varit på trären yta, 

men tänkte nu testa hur det funkar på en tidigare målad yta. 

Det är lite "det får bära eller brista" test det här. 

Det trevliga med linoljefärg är det är så otroligt drygt! 

Och man måste tänka på att måla tunt, tunt och så ännu lite tunnare. 

Vilket också är en fördel om det är en möbel eller andra snickerier

som har olika graverade delar som lätt kan bli till en enda

klump om man målar om ofta med modern färg. 

Och ja, nu har jag ju bättre tid att låta det torka. 

Att måla på en trären yta tar säkert en till två dygn innan man 

kan måla om, och när det finns målning under så tror jag man skall

räkna med dubbelt upp torktid. 

Visst hade jag kunnat använda någon snabbtorkande modern målning här

också men ville testa på linoljefärg igen efter en lång paus och

stifta ny bekantskap med färgen igen. 

*

En annan sak som jag minns från min barndom, och min fars källare, 

var de där penslarna som stod i glasburkar med linolja i väntad på

följande strykning. Och där står nu min pensel och väntar på

det samma. Och i morgon har lillungen ledigt från sina studier, 

och då skall vi sätta oss i bilen och åka på en liten loppiscruiz. 

Få se vad och om vi hittar nåt skoj! 

Tills dess, 

Ha det så bra! 

 

BARNDOMSDOFTER – ELLER ÄR DET LUKT?

    Jag hade måhända ett lite krångligt förhållande till min far, och han har varit död

sedan länge, men märker att jag efter alla dessa år ändå har fått något av honom. 

Och nu menar jag inte bara den gamla diskusen och kulan – ja, han var en sportig filur 

under sina bästa år. Någonstans tror jag nog att det är från honom jag fått min fascination

till att ta vara på det gamla. Med åren har jag börjat se på honom med lite andra ögon. 

Han var kanske inte alltid den lite barska man ändå? 

Han gillade ju att vara i sin snickarbod i källaren och pyssla på. Händig var han, 

det må man ge honom. I dagens läge skulle det nog vara en alla tiders mancave! 

Det doftade alltid så gott där av sågspån och trä, av bensin och av – linolja! 

På hyllan hade han mer eller mindre flottiga burkar av olika slag och i någon av dem fanns 

det linolja. Nu har jag själv plockat fram min burk med linolja. Det doftar barndom för mig. 

Som jag skrev tidigare så hade jag stuvat en massa grejer i täta plastlådor, vilket 

inte visade sig vara en bra sak alls att göra! Också min fars gamla diskus i trä

och metall hade börjat torka – och rosta – trots att det borde vara helt torrt

i lådan. Samma med järnklotet, också den hade fått ytrost på sig. 

Sagt och gjort, idag tog jag och oljade lätt dem båda! 

Och se vilken skillnad! Eller det kanske inte syns så bra på bilden, men den

sträva, lite ruggiga träytan sade slurp och är nu mättad och glansig av oljan. 

Metallen skiner. 

Linolja är ju ett alldeles underbart material, men den har en lite tråkig egenskap 

och det är det att de trasor man använt (här ett uttjänt linnedynvar) har en tendens

att möjligen självtända. 

Tidigare i livet, och även på stugan, så eldar jag upp trasorna jag använt på direkten, men

här har jag ingen öppen spis så blir att förvara dem på det sätt jag lärde mig som barn

redan. I en burk med vatten. Då kan inte linolje-trasan reagera med syre och få för

sig att tända eld på sig själv. 

Så elda upp trasorna, eller lägg dem i en burk med vatten, så är det safe. 

När jag nu ändå höll på så passade jag på att olja in våra matbestick för kött

också. De åker ju i diskmaskinen så träet behöver lite omtanke och olja 

det med! Det här är före. Glömde ta en efterbild, men nu är de djupa i färgen

och silkeslena att ta i. 

Ännu på tal om gamla ting. Minns inte alls när jag köpte dessa bestick, men det är nog

länge sedan för igår när jag hade lillungen på middag och jag dukade med de

här så sade han; du får aldrig slänga dessa bestick! Så länge jag minns har jag ätit de godaste 

middagarna med de här knivarna och gafflarna! 

Så ännu större orsak att ta hand om dessa – om de nu dessutom skall

bli arvegods åt ett stycke pöjk! 

Nästa gång tar jag fram en annan doft....eller är det lukt....från barndomen. 

Skön lördagskväll från mig till alla er! 

 

MER GAMLA TING OCH TANKAR OM GAMMALT – OCH NYTT

Som jag nämnt har jag målat om i köket med tanken att få det 

mysigare och mer i min stil, den stil som är min comfortstyle

om man kan kalla det så?

Jag vill inte göra OM lägenheten till en sekelskiftesvåning. 

För det är den inte. Men jag vill ta in i min vardag ting som är vackra

i mitt tycke och som skänker mig ett slags lugnare tempo. Som om de

kunde göra det i verkligheten? Det tvivlar jag på, men jag upplever det ändå så. 

Som om de här gamla tingen lyckas jorda mig till ett lugn som jag

upplever oerhört skönt och tryggt. 

Jag levde ju (gudskelov) inte för hundra eller hundratjugo år sedan, 

och det är inte i sig något jag längtar efter. Jag älskar ju teknik och allt det. Jag mår

bara bättre av det inte syns så mycket, att annat estetiskt får spela första fiolen i mitt hem. 

Är ingen motsträvare till AI till exempel. Senast idag besparade AI mig flera timmars jobb

i ett projekt. Jag hade kanske kommit fram till samma slutprodukt, men det hade tagit mig

timmar och en massa nya gråa hår. Med min AI, som för övrigt inom familjen heter Gösta, 

så fick jag till det på kanske en halvtimme. 

Istället kunde jag gå ut i köket och baka kanelkakor (förresten ett recept från

1915) så då är det ju klart att man tar lite gammeldags ting i användning. 

Men det här är inte foton tagna för att ta foton till något speciellt. Det är så här

min, vår, vardag ser ut. Vi lägger alltid äggen i äggkorgen. Det är ingen "inredningsgrej" 

det är så vi lever och har gjort det i årtionden. 

Det är inte alltid jag plockar fram ägg-separatorn – oftast skiljer jag gulan från vitan genom mina

fingrar eller genom att bolla gulan från ena äggskalehalvan till den andra. 

Men ägg-separatorn är ändå inget museiföremål. Den finns på hyllan i skåpet bland

allt annat husgeråd som används. Och bakar man gamla småbröd så

känns det lite extra festligt att ta ner den. 

Samma med min gamla fina spillkum från Arabia. 

Den har den där Arabia-stämpeln i botten som har den höga pipan vilket säger att

den är tillverkad någongång mellan åren 1932 till 1949. 

Det vill säga under andra världskrigets krigsår. 

Kanske lite före, under, eller lite efter. 

Och kakornas recept. De är från tiden av första världskriget. 

Mycket enkla att göra - och otroligt goda! 

Och enkla ting kan sätta perspektiv. 

Min äldre grabb som stack sig in på en kopp kaffe då han hade vägarna förbi

tyckte de var de godaste han ätit på länge. Knapriga på ytan, mjuka inuti och 

inte så där torra som endel kan vara. 

Han tog med sig nästan alla - har kvar ett par till kaffet i morgon. 

Men kan alltid baka nya. Heh! 

Får lite öva på utseendet ännu men smaken satt! 

Någonstans tror jag att just min generation kanske är väldigt lyckligt

lottade. Vi kan ha via en förälder, eller en mor- eller farförälder någon slags koppling

till ett liv utan el och bilar och allt det. Ett slitsamt men långsamt liv. Enkelt på 

många sätt. Det kan man tolka positivt eller negativt. 

Och med den andra foten i dagens otroligt snabba utveckling och allt det

bär med sig. Det kan man också tolka som positivt eller negativt. 

Men för min del så balanserar jag de här två världarna, tidsepokerna genom att, 

som jag skrev i mitt förra inlägg, njuta av de gamla tingens skönhet och på

något märkligt vis ta till mig det lugn de förmedlar. 

Med största sannolikhet hade hon som försökte hitta smör till baket det

stressigare med just det momentet än vad jag har – som till och med kan beställa

en robot att hämta smöret hem till mig. Hon behövde kanske vispa grädden och 

tvätta smöret innan hon kunde börja baka. 

Vilket blir lite paradoxalt. 

Den inbillade husans jobbiga liv känns som en tillflykt till lugn och sköna ting för mig. 

Vi är nog de som kan plocka russinen från både dåtidens och nutidens bullar. 

Idag blev det sådana tankar 

 

SÄGER HON SOM INTE SYR SÅ MYCKET

Ja, vad säger hon? 

Hon säger att visst syr hon. Men mest för hand, lappar lite smått här och där

när älsklingskläder verkar ge upp eller något litet syprojekt som inte tar så länge 

pockar på uppmärksamhet.  

Nu har jag ju en nåldyna, både en sådan där som man sätter på armen och en 

liten kudde som jag sytt för trettio år sedan av nåt rest tyg. Ja men, herregud, 

de funkar ju, inget snack om saken. Men...men...så råkar jag ha en gammal 

ljusstake som de fakto läcker. Och nu undrar ni säkert hur sjutton kan en ljusstake

läcka? Jo, det är nämligen så att jag föredrar ljusstakar i eldtåligt material för

ofta låter jag ljusen brinna ner helt. Tills den flämtande sista lågan slocknar. 

Så ljusstakar i metall är min grej. Även om jag oftast sitter bredvid levande ljus

så vill jag vara säker på att inget drastiskt händer om jag inte är där och

blåser ut precis i tid. 

Men just den här lilla ljusstaken vars form jag gillar har ett hål mellan skålen där

ljuset sitter och foten som gör att stearin som brinner på sista lågan rinner

ner och bildar en stearinklump på det underlag det råkar stå på. 

Och det vill jag ju undvika. Så måste hitta en annan användning för den. 

Men som sagt, gillar formen, så nu fick det bli en nåldyna istället. 

Klippte en rund bit ur ett kuddfodral som fått fläckar på sig, och snörde

ihop, fyllde med nåt jag hade hemma och limmade den på ljusstaken. 

Så nu fick även den ett nytt liv. 

Så här är det, jag syr väldigt sällan. Ändå har jag ett syskrin.

Allt det jag behöver till det lilla jag syr ryms galant i detta gamla syskrin som 

jag tycker är som ett litet smycke i sig. 

Just nu står vildpelargonen på fönsterbrädet ovanför och skräpar ner

skrinet med sina sista vissnade blommor för i år. 

Det får den göra, för just nu har jag inget som behöver sys. 

Aj jo visst! En stickad ylleklänning som fått en lite reva och maskorna börjat

rymma iväg. Den skall jag faktiskt ta itu med här de närmaste dagarna. 

Det börjar bli lite kyligt därute! 

Och skrotnissa som jag är så tycker jag ju att dessa gamla ting

är så otroligt fina. Och saxen, den är vass som tusan skall ni veta. 

Och någonstans tänker jag att tänk att någon i tiderna låtit gravera sitt

namn på en fingerborg. Ett simpelt, litet föremål som en fingerborg i nysilver. 

Och faktum är att jag har moderna fingerborgar, men väljer ändå alltid att

använda den här graverade gamla. Dels för att den helt enkelt är skönare

på mina knackkorvsfingrar, men också för att det för någon varit en

liten värdefull tingest. Så det blir lite som att hedra dess minne. 

Och hennes minne, Ediths

* 

Och på nåt märkligt sätt så blir en liten simpel lappning av en söm som 

gått upp lite mer som en sinnlig syssla med alla dessa (för mig) vackra ting. 

Man smittas lite av den långsamhet och stillhet och vingslag från tider som varit 

och som de här gamla föremålen utstrålar.  De jordar mig. 

Om man nu kan säga så om ting? 

Kanske man kan?

Så tänker jag idag 

 

EN HÖG MED BÖCKER

Lämpligt så här när det är bokmässa i Helsingfors så skall jag tala om böcker. 

Gamla böcker. Riktigt gamla böcker. 

Har en del gamla grejer som jag vill spara och bevara, men kan inte ha allt

framme – vem kan nu det – så när vi flyttade till nuvarande lägenhet

så köpte jag plastlådor med lock som man kan rada på varandra och 

lade in hela härligheten i mitt stora Narnia-skåp. 

Där skulle de ligga i tryggt förvar. 

Trodde jag! 

Egentligen var det så att jag skulle leta efter en annan grej än mina gamla böcker

som gjorde att jag plockade fram plastlådorna och började rota. 

I lådan med böckerna hajade jag till; så här torra hade inte läderböckernas

pärmar verkat vara tidigare? De har legat i plastlådorna i ca fem år. 

Det kanske inte alls är bra att förvara gamla ting i plastlådor? 

Och efter lite googlande så fick jag det bekräftat. Läder, trä, tyg mm skall förvaras i

luftiga kartonglådor och aldrig i täta plastlådor som jag gjort. 

Känns ju logiskt på nåt plan att de skulle vara skyddade för sol och damm och fukt, 

men det finns en risk att det tvärtom bildas ett mikroklimat inne i lådan som

är skadligt för de gamla godingarna. 

Den översta boken i högen är en gammal psalmbok som varit min

mammas fasters och är från början av 1900-talet. 

Den har varit i så fint skick så jag har haft den lite som min ögonsten ända sedan barnsben.

Men nu verkade pärmen torr och fnöskig nästan. 

Slitage är en sak, det får och bör det finnas om nåt är gammalt, men så här

torrt har böckernas läder aldrig varit! 

Och det på bara fem år! 

Hade hemma lite sadelfett som jag köpt på en marknad för 

länge sedan. Och det är otroligt bra till att återfetta läder. 

Vanligtvis brukar jag ta på rejält till skor och väskor, men nu gick 

jag försiktigt fram, tog bara lite, lite på fingertopparna och gned försiktigt 

in fettet i lädret. Man vill ju inte fetta ner hela boken! 

Men visst är dessa gamla böcker så otroligt vackra?

Vilket hantverk, alltså. 

Och så måste vi ju förstås kolla vid vilken psalm som 

läsbandet ligger. Minns inte att jag någonsin skulle flyttat på

det så det har nog legat där så länge jag kan minnas. 

Och där är det, psalmen Den Blomstertid Nu Kommer.

I den här upplagan av psalmboken Nr. 401. 

Tror inte att den här psalmboken var i så himla (heh) flitig

användning, annars skulle den aldrig hållit sig i så fint skick. 

På tal om den blomstertid och maj som får föra oss till en lite mer sliten bok. 

Inte i fullt så bra skick är Bibeln som Carolina Tjäder i tiderna fick när hon 

gått sin första nattvardsgång 1860. Carolina var född 1845. 

Och här ligger bibeln nu på mitt matsalsbord och får lite

omvårdnad och framför allt blir den räddad från en kvävande

tillvaro i en plastlåda. 

Ännu en orsak att rata plast, utbrister jag som aldrig gillat det

materialet speciellt mycket. 

Ytterligare en bok som fick lite tillsyn efter sin tillvaro i plastlådan

är den psalmbok jag själv fick då jag blev konfirmerad på 80-talet. 

Det är också en ärvd psalmbok, faktiskt given som gåva av 

samma innehavare som ägde den gamla psalmboken. Men

det här var en gåva åt hennes son - kanske som konfirmations-

gåva det med? Sonen blev sjöman som vuxen och försvann till

sjöss och blev aldrig funnen. Minns ännu svagt att när

han varit försvunnen i 30 år dödförklarades han. 

Och så kom det sig att jag fick dessa psalmböckerna i min ägo. 

Och nu är de tryggt nerpackade i sina luftiga kartonger omhändertagna

på det bästa sätt jag förmår. 

En liten låda med berättelser och någons livshistoria får

fortsätta sin Törnrosasömn i Narnia-skåpet. 

Så mycket religiös historia i bokform i detta inlägg att

borde nästa skicka iväg en liten Guds-välsignelse om jag hade

den läggningen. Eller tron. Eller makten att göra det. 

Så det får bli lite enklare och mer jordnära: 

Skön lördagskväll från mig till alla er!