nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

NÄRMASTE GRANNEN


 Redan tredje, eller kanske till och med fjärde, året i rad är min närmaste granne ute vid stugan en kattuggla. Det gillar vi! 

Redan tidigt på vårvintern kan man höra kattugglan hoa. Det är oftast hanens hoande man reagerar för. Honan svarar med ett rätt så gällt läte som inte alls är så där "uggligt" som man kan tänka sig. Det låter faktiskt lite som om man gällt skulle ropa "klä vitt", och förr trodde man också att kattuggla-honans skrik bådade dödsfall då hon ropade att någon skulle kläs i vitt, dvs begravas -kläs i vitt.  

Ugglans namn kattuggla har inget med att den skulle ta katter om nätterna. Även om vingbredden kan bli närmare en meter så väger ugglan bara som ett halvkilos smörpaket, och det säger sig självt att då är katten lite väl mycket till byte. Men kattugglan håller bra efter möss och andra gnagare. En bra granne på det viset. Så kattuggla-namnet har den nog fått för att den kanske lite liknar en katt i ansiktet? 

"Min" kattuggla har häckat i en annan holk tidigare, men i år valde hon att ta och bosätta sig i en ny holk. Därför blev jag lite överraskad när hon flög ut ur holken (som egentligen är en slaguggleholk). Bilden är ju inte så skarp, för hann just slänga upp kameran innan hon ljudlöst var borta längre in i skogen. 

När man några gånger upplevt ugglor nära så inser man hur totalt ljudlösa de är. Alltså helt totalt tysta! Inget swash-flosh i vingslagen inte. Förra sensommaren då jag var på väg ut på ja...sen-kvälls-kiss, så höll jag på att formligen krocka med en kattuggla. Den kom totalt ljudlöst flygande från höger och blev antagligen lika skärrad som jag som precis i samma sekund steg ut på trappan. Jag hörde absolut inget, men kände vinddraget av vingarna! Helt klart en av de mest häftiga naturupplevelserna jag varit med om. Att krocka med en uggla! 

Den här tiden är det nog fortfarande så att hon ruvar på äggen, och då gäller det att lämna henne ifred så hon inte överger boet. Nu när jag vet att hon häckar, och var hon häckar, så skall jag välja andra stigar. Senare då ungarna kläcks kan hon försvara sitt bo riktigt aggressivt, och en arg uggla med rejäla klor är inte att leka med! Så då är det också läge att ta långa lovar runt om man inte vill få en arg uggla ihop med sig. 

Riggade upp en viltkamera ett stycke ifrån, så få se om det kommer några bilder därifrån. Helt nytt för mig det här med viltkamera, så kan hända att jag mest får bilder av en gren som guppar i vinden...heh! 

Men en fin granne har jag - i år igen! 


MITT RYSKA (MAT) ARV


Vi är ju nog alla en mix av influenser och traditioner från olika håll i världen. Och i modern tid har det ju blivit allt mer enkelt att ta till sig (mat)kulturer genom att det varit så enkelt att resa -  innan Coronan vill säja - lite vartsomhelst i världen. Få se om vi någonsin återgår till ett resande till den grad vi gjorde förr? 

Eftersom min äldre grabb är en riktigt bra kock så kom det sig att vi talade om att det skulle vara skoj att ha "mat-teman" när vi bjussar varandra på middag. Han är intresserad av Asien och följaktligen både äter och tillreder en del asiatisk mat. Själv har jag väl mest tillrätt helt vanlig nordisk husmanskost, men älskar medelhavsmaten. 

Men så kom jag på att tänka på min barndom och ja, då var det väl mest vanlig husmanskost men eftersom min pappas släkt kommer från Ryssland, från Viborg, så fanns det nog vissa ryska nyanser i våra maträtter.  Bodde man så långt österut så blev det helt klart att matkulturen påverkades av ryska impulser. 

Minns att han gillade en kött- och svamppirog som görs i en stekpanna. Ordet pir är förresten fornryska och lär betyda fest eller festlighet. Och visst är det lite festligt med pirog ibland? Väldigt sällan det blir för mig att laga det, dock. Är inte så förtjust i pajer, men i den här pirogen finns det inget botten som blir så där "geggigt" utan har bara ett lock av smördeg som gräddas krispigt och gott. 

Till fyllning kan man ta vad man har och röra ihop en tjock sås. Jag hade i köttfärs (quorn för den vegetariska delen) och lök, mycket vitlök, torkad svamp. Allt steks upp och så häller man på lite grädde och låter det koka ihop till en tjock sås. Kryddar ganska enkelt med salt, peppar, torkad timjan och lite chili. Kavlar ut en rund degplatta av smördeg, lite större än stekpannan av gjutjärn (inga plastdetaljer då det skall in i ugn...) Det som "blir över" av degen flätas till en fläta som läggs på skarven mellan stekpannan och deglocket. Hacka några varv med gaffel i locket. Pensla med vispat ägg och så in i ugnen på 15-20 minuter i 225 °C. 

Och så ryska saltgurkor till, inga fåniga kryddgurkor inte. Det är nog en del av mitt mat-arv. Jag älskar ryska saltgurkor. Kryddgurkorna kan gå och gömma sig! 

Skall ta och damma av de gamla ryska rätterna och ha en temavecka. Vad fanns det annat vi åt när jag var barn...? Jo, stroganoff och borsjtj-soppa förstås. Och blinier...och pelmener...och allt gott av kål...seljanka...och så kaviar och champagne - helt klart! 

Kanske det blir någon temavecka av det här ändå!  

NÄR MAN ÅLDRAS


 Men först....Glad Valborg, förresten! 

Är lite dålig på det där med ballonger och serpentiner, så en kvarglömd jul-ren-pynt-grej får stå för vappens "blingbling" i form av pyttesmå bjällror. Heh! 

Andra året av corona-valborg och personligen känns det inte speciellt annorlunda eftersom jag ändå oftast helst firat Valborg - Vappen - på stugan eller i trädgården. Känns rätt så länge sedan de där gångerna då man körde längs kustvägen från huvudstadsregionen till Ekenäs i bilkonvoj där den som kände sig bäst i form körde och resten skålade i bak- och framsäten. Minns en gång då bilen framför viftade att deras dryckeslager tagit slut och vi körde upp intill och langade över ett par vinflaskor i farten genom fönstret till deras bil. Minns inte att någon skulle ha tänkt tanken att man kunde stannat för att utföra transporten. Vi är dock alla ännu i liv. Men så där ur trafiksäkerhetsvinkeln, som kommer med en viss mognad, definitivt inget att rekommendera, men det är som det var. Those were the days!


Aida är också i liv. Ett tag där under veckan som gått tänkte jag att är det dags nu för henne att tassa över regnbågen? Såpass illa däran var hon. Hon mer eller mindre kollapsade och när jag äntligen fick tid till (en bra) veterinär så orkade hon knappt gå själv in till kliniken. Hon skannades från öronspets till svanstipp, det togs blod- och urinprov, men allt var helt ok, värdena var bra, hjärtljuden bra, ultraljud bara bra - men hon var bara helt seg. 

Men medan vi väntade på de sista urin- och blodprovssvaren så började hon sakta repa sig. Långsamt för varje dag blev hon lite mer piggare, lite mer sig själv. Men ändå...vad kan ha hänt? 

Min tanke var att hon kanske kunde blivit huggormsbiten (vilket veterinären inte helt köpte) men Aida betedde sig lite som min förra hund Tosca som envist skulle ta livet av alla ormar hon såg. Det gick ju bra tills hon blev gammal och stel, då fick ormarna in ett par rejäla hugg och hon blev just som Aida nu. Jag fattade det inte först för Aida har visat noll intresse för ormar, men om hon nu "snubblade" över en vår-yrvaken huggis så kan det ju ha hänt nåt? Och som känt - de kan ju inte berätta. Dessa våra fyrfotingar. 

Så visst, den akuta oron är över, men längs vintern och våren har hon åldrats. Nu är hon dock checkad från topp till tå, så på sitt sätt är det skönt att veta att hon är frisk på det sättet som man kan mäta. Men det oaktat har hon förändrats. Blivit nästan lite dement. Det är ett starkt ord, men det är det närmaste jag kan definiera det med. Oftast är hon sig själv, sitt gamla jag. Men så finns det stunder då hon inte alls känns närvarande. 

Har åldrande släktingar i min närmaste krets och märker dessa drag hos en och var av dem. När minnet sviker, kroppen blir trött, världen blir mindre. När allt krymper. 

Det är det som sker när man åldras, tror jag. Allt krymper. Tills inget längre är. 

ALLA DESSA PLANERINGAR OCH PLANER

 


Vid sidan om gör jag ibland små trädgårdsplaneringar och -karteringar åt vänner och bekanta. Har inte på åratal gjort sådant till yrket så att säga, men vanan ligger ju i. En skiss hjälper att få proportioner på allt och absolut nästan ett måste då man anlägger tex en rabatt att räkna ut material- och växtåtgång. 

Jag har nämnt det förr, men under de närmare trettio åren som vi haft stuga i skärgården så har omgivningen fått vara så gått som i vilt skick. Det har helt enkelt funnits andra trädgårdar som krävt omtanke och skötsel. Men nu ändrar det ju. 

Samtidigt skall detta inte bli ett nytt arbetsfält. Absolut inte. Och det skall inte bli en för "pråligt" därute i skogen, men ändå lite mer än skog. Läget är definitivt utmanande. Både jordmånen och den nästan ständigt närvarande vinden som ligger på. Har under åren gjort några planeringar för utsatta - "jobbiga" - lägen och där har jordförbättring ofta varit lösningen. Så även här, men här räcker det inte bara med det. Här behövs tänkas till lite mer. Från skogssidan gassar solen på och det är torrt, kargt och jordmånen är sur. Även om jag jordförbättrar här, vilket måste göras - det går inte att plantera nåt i blåbärsris - så kommer jorden över tid att övergå tillbaka till ett lägre ph-värde. Och så kryddar vi på med den där västanvinden som får fart över fjärden och rätt sällan vilar...Visst jag kan alltid hålla på och kalka och "slåss mot väderkvarnarna" genom att försöka hålla jorden så basisk som möjligt. Men min strävan är ju att hitta växter som trivs i just detta mikroklimat. Med sur jord, med envis vind, med torka.

Och med hjortar som förmodligen kommer att tycka att jag precis öppnat en femstjärnig krog mitt i skogen. I synnerhet som inte vaktmästaren är där riktigt alla dagar! 

Utmanande? 

Jep. Gäller "bara" att hitta lösningar som får alla pusselbitar att falla på plats. Och detta är det pussel med lite fler bitar, känner jag. 

Vi skall också bygga till ett litet sommarkök som till vintern skulle få agera lager för alla de trädgårdattiraljer, krukor, sprutkannor, skottkärror, spadar, krattor - you name it - som nu inte behövs i våra andra trädgårdar. För vi har inga andra trädgårdar att bekymra oss över.  Vilket är Så Himla Skönt!!! 

Men än lite främmande att tänka i de banorna. Kanske bara bra att man inte gjort det FÖR enkelt för sig...heheheheeee...




LIVET I EN LÅDA


Eller i några lådor då, om man skall vara ärlig.  Det är ännu ett tag innan vi kommer åt att flytta, men i och med att även båda våra gossar har inom loppet av några månader hittat nytt boende åt sig så har det hänt sig att en byrå härifrån, och ett skåp därifrån och lite hyllor från vårt hem har hittat sig till deras nya hem. Och eftersom jag inte riktigt än vet hur jag vill ha det i nya lägenheten så har det inte blivit att skaffa ersättande saker utan grejer har stuvats färdigt in i lådor. 


Några söta - och smått komiska - grejer har också dykt upp i lådor som varit lagrade. Som den här "stjärngossen". Då min äldre gick på tvåan i skolan var det deras tur att stå för luciatåget under julfesten. De gjorde också dockor som skulle föreställa dem själva, så i klassrummet fanns ett lussetåg av dessa dockor. Och det är kanske det mest underbara lussetåg jag någonsin sett. De var så bedårande. Fula på det där sättet som får en att bara vilja fnissa, och jag mindes när vi föräldrar på julfesten kom i i klassrummet och barnen fick ta hem "sin figur" så hade många föräldrar verkligen svårt att hålla sig för skratt! De är just så ful-charmiga. 
Den här skall nog inte packas ner i den djupaste lådan, till jul skall den minsann få  pryda något hörn av nya hemmet. Och få mig att fnissa lite. 



Men ja, lite med hatten på sned är hela hushållet. Det är full fräs hela tiden. Idag var de nya ägarna och presenterade planerna för vad som skall byggas här. Det blir sammanlagt närmare åttio lägenheter. Karaktärshuset blir naturligtvis kvar och skall inhysa arbetsrum, eller andra rum man kan låna. Eventuellt ett litet café och möjligen en liten dagis. Tänk om man kunde bo här i de nybyggda lägenheterna och ha sin knodd på dagis i det gamla karaktärshuset. Hur lyx?! 
Nu är jag lite osäker på vad jag kan gå offentligt med, men det skall bli spännande att följa med hur det skall bli! 

Idag var också dagen då vi första gången upplevde att något börjar hända på gården. Över hälften av våra hyresgäster har lyckats hitta nya utrymmen och flyttar ut de också, en efter en. I morse kom ett gäng gubbar i neonvästar och började mäta jord-djupet - var berget kommer emot. De träd som skall sparas fick sin färgmarkering. 
Ju mer man följer med planerna dess mer övertygad blir jag om att det blir riktigt bra!