nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

MIDSOMMAR I STAN...



Eftersom sönerna invaderat skärgården, eller nå kanske inte hela skärgården, men
åtminstone den lilla pluttedel som jag liksom lite regerar över så
måste jag som en person i midsommarexil hitta på något annat. 
Sopade ihop några andra släktingar som var kvar i stan - av olika orsaker - 
och snurrade ihop lite mat. 
Det blev en riktigt trevlig liten meny. Recepten kommer sedan i ett annat inlägg. 





Lite otippat blev årets midsommar-tema "orange". 

Hade planerat laga en förrätt av batatflarn och en efterrätt med morot. Att sedan
gubben helt ovetande om mina mat-planer tassade iväg och köpte orange rosor,
och min bror hämtade en flaska "orange" skumpa var allt bara en ren tillfällighet.
Orange is the new black, liksom...

Eftersom jag, med mina 50+ år, ändå var den som drog ner medelåldern bland 
matgästerna hade jag valt ut en spellista från Spotify med sommarmusik från
50-talet +/-. 

Det var skoj att se hur musiken väckte barndoms- och ungdomsminnen till
liv hos dem runt matbordet. 

Satt där och lyssnade på diskussionerna, berättelserna som minnena väckte,
och funderade på när vändningen sker. När börjar man se mer bakåt än framåt
i tiden? När börjar man mer minnas det som var än drömma om det som skall komma?

Är det ett tecken på att åldras? Att svunnen tid är med närvarande än
framtiden de stunder man inte är i nuet?

Själv skall jag minsann satsa på nuet, just nu.
Det är midsommardag, solen skiner och ja...det är så fint...just nu. 

DEN FAGRA MIDSOMMAREN...




Ja, haha...hur fager den nu sen varit i år - någonstans i landet - kan man undra. 
Vecka efter vecka har vi alla kunnat njuta av underbara varma - för att inte säga heta - 
dagar med nästan ständigt solsken hela tiden. 
Sommarhetta-älskarna har suckat av hänförelse, andra har redan lite börjat sakna regn
för att lindra den otroliga torkan. 
Nu har vi fått lite regn. Midsommareldarna kunde tändas så just den biten fixade moder natur.
Att hon sedan lite tog i och skapade alla tiders midsommarstorm också, det var ju kanske
ja..att ta i. Många hade kunnat vara utan den, kan jag tro? 

För egen del blev det (igen) en midsommar i stan, då båda sönerna med kompisar
invaderade stugan där vid havet. 



Den här bilden tog jag då jag var där senast. Underbara spegelblanka sommarmorgnar var det då.
Nu har sommarstormen brakat loss med full styrka, och bleke kan man nog glömma
oberoende var man firar sin midsommar i år i den här hörnan av världen.

Regn, storm och cirka 12 grader.
Det är midsommaren 2018 det.

Så på det sättet har texten ingen som helst koppling till bilderna i inlägget.
Helt fake news med andra ord...;)





Men midsommar har det varit. Jag har matat de (närvarande) mina till en sådan
matkoma att det kanske tar ett tag innan de känner ett behov att tassa till kylskåpet. 

Eftersom jag samtidigt i helgen hade ett litet uppdrag att fota matbilder till ett 
framtida projekt tyckte jag mig bestämt höra små förhoppningar viskas om att jag 
förhoppningsvis skulle få fler mat-foto-uppdrag. 

För det finns ju alltid någon frivillig som "måste offra sig" att 
efteråt käka upp maten som man fotograferat. 

Ja, ja...




Hur som helst.

I slott eller koja, i storm eller stiltje, i sol eller regn.

Ha alla en skön midsommar! 








OM SMÅ TING...




Det har hunnit bli sent när jag kommer fram till stugan. Skogen doftar annorlunda när
jag stiger ut ur bilen och släpper ut hunden. Det är torkan som gör det, 
torrt gräs och torra löv knastrar under mina fötter när jag konkar in mina kassar.

Stugan doftar som den skall, en varm, skön doft av trygghet och enkelhet. 
Lämnar dörren öppen och låter kvällsbrisen ta sig in. Vinddraget får några dammråttor
att ta sig en svängom längs golvet. 

Det är så stilla, så vilsamt. 

Ser mig omkring, på saker som jag valt att ha här, som tålmodigt väntar på
att dörren igen skall öppnas och släppa in havsluft och skogsdoft. 

Hur kommer det sig att just de här sakerna fått stanna kvar. Påskäggen på
väggen som hängt där så länge, de som kom till en påsk då jag glömt
allt påskpynt hemma. Tavlorna med sjöfågelplanscherna som jag hittade
i en liten, liten butik i Stockholm, de som jag så länge sökte efter. Det var en 
regnig och blåsig dag, och jag trodde knappt de skulle klara sig hela och 
torra till båten ens. Här hänger de nu, och jag blir glad varje gång jag ser dem.

Gränsanden i trä som jag haft i snart trettio år, köpte den i tiderna till en helt annan
spriskrans, i en helt annan stil. Den är en av de få föremål som jag brukar smeka
när jag går förbi. Den är så len. Ljusstaken som var bland det första jag 
någonsin köpte på nätet, halmhatten som är så luggsliten, men så bra att ha på
när man vill sitta i solen och läsa. 
Såna där enkla små föremål, ganska onödiga, nästan snudd på banala, men
jag skulle märka om någon av dem skulle vara borta.  
De har sina minnen, de bär sin berättelse.



Högst uppe på ett skåp har jag min smått makabra samling med naturfynd.
Kraniet av hjorten som antagligen hade gått ner sig genom isen, hittade den
en tidig vår på stranden. Fjädrarna efter tjäderhönan som gått en våldsam död till mötes,
fast hon blev nog mat för någon hungrig räv. Svanfjädrarna som låg kvar på stranden
efter ett häftigt slagsmål mellan två svanar. Havsörnens fjädrar som jag hittade
innan jag ens fick syn på den första örnen här. Och ugglefjädern som jag inte
har lyckats artbestämma. Minnen från så många promenader.

Skrinet som innehåller papper och pennor.
Om man någonsin skulle behöva det. 
Rita eller skriva på - så där som man gjorde förr.




Den där totalt onödiga Ledigt/Upptaget-skylten som hängt där i 
mer än ett decennium på dörren till bastun/duschen. Blir lite mer rostig för varje år. 
Någon vår kommer rosten att ha ätit upp hela skylten. Tills dess får den hänga där.

Den gamla näverkonten som numera döljer filtar och sockor, mössor och
vantar under sommarmånaderna - då de hoppeligen inte behövs. Inte så
ofta i alla fall. Dess yta är också så len av slitage att jag gärna låter handen
stanna vid den en extra stund. 
Vid minnet av tid som gått, av stunden som är.




Än hänger mina 'potatissäckar' tomma. 
Visst, jag flyttar över potatisen från sina färdiga plastpåsar till dessa
av tyg, som håller potatis mörkt och lagom torrt.  
Och ja, jag njuter varje gång jag tar potatis till maten från dessa
grova tygpåsar och slipper plasten. 

I sommar skall jag ta med dessa till torget och slippa 
plastpåsen helt. 

*

Under en tid har jag snusat på fenomenen minimalism, 
döstäda, optimalism, och andra motreaktioner mot överflödet som vi lever i. 
Kanske är det lätt för mig i den här åldern, med några steg över 50 att 
inte längre känna behov av att äga så mycket. 
Det är skönare att släppa taget än att ha begäret. 
Här på stugan blir det klart och konkret med hur lite man klarar sig, 
utan att tulla på hemtrevnad och det där som gör ett hem ombonat. 
Tänker på hur befriande skönt det är att samma utblåsta hönsägg fortfarande 
tillför min smak av estetik till stugan. Efter alla dessa år. 

Önskan att ha det fint omkring sig minskar inte med åren, 
eller ens med insikten om att konsumtionen måste minska radikalt. 
Det som gör skillnad är att bara ha sådant som man verkligen vill
ha och äga, som man vill stanna upp vid en liten sekund i sin vardag, 
bara för att låta handen vila på den lena ytan en stund, bara för att låta
blicken följa en vacker form, bara för att för en stund låta det återge ett minne. 

Sådant babbel idag. 



MOT NORR...




När jag började gå igenom mina bilder insåg jag att jag inte en enda gång
plockat fram kameran då vi varit i städerna längs rutten. 
Säger mer om mitt fokus på fotograferande än hur fina städerna var.
I synnerhet Kristiansund var en söt, liten bekantskap. Nästan så jag nu
ångrar att jag inte tog kameran fram och med på en tur i stan.

Grabben träffade sin kompis och under tiden letade jag efter nattkvarter åt oss.
En camping såg så fullbokad ut att jag körde till följande. Den verkade mer 
stillsam och tystlåten, tills jag insåg att den ligger precis intill flygfältet
så det här med tysthet och sådant jag gärna uppskattar när jag skall sova
 kanske inte uppfylldes helt just här... 

Så det fick bli resans enda hotellnatt istället.

Nästa stad att stanna till vid var Trondheim - men inte heller där plockade jag fram
kameran en endaste gång. 



Efter Trondheim-stoppet började vi dra norrut. Från och med nu hade vi inga som helst planer
på vart vi skulle köra, vem vi skulle träffa eller ens någon som helst tidtabell.

Vi bara styrde kosan mot norr, stannade och kokade mat när vi hittade någon fin
plats och kände att det minsann började kurra i magen.

Med fina vyer känns nudlar med tonfisk, och de sista dropparna från den medhavda vinflaskan
nästan lite "lyxigt". 
Inte Michelin-standard direkt dock...




Någonstans här kände vi att vi nu ändå behöver ta ett beslut att 
fortsätta ännu längre norrut eller börja kurva hemåt så småningom. 

Kände att jag kanske hade sett och upplevt det jag hade velat se och uppleva
och grabben tyckte lite samma, så när nästa vägskäl mot Sverige kom så
lade vi blinken åt höger. 




ATLANTHAVSVÄGEN...


Vaknade till en mulen morgon, där molnen verkade riktigt regntunga, men det 
regnade inte mer än några droppar, knappt så man behövde sätta
på vindrutetorkarna ens. 

Hade säkert varit välkommet med regn, hela Norden verkar vara kruttorrt.
Att det var så torrt överallt gjorde också att vi inte kokade mat på vår trangia
precis så ofta som vi hade tänkt, utan valde hellre att laga middagen i stugorna, eller i 
campingens kök. 



Nåväl, till Atlandhavsvägen. Den är 36 kilometer lång och absolut värt en liten omväg om man är i knutarna. Vi skulle ju till Kristiansund, där grabben skulle träffa sin kompis, så ingen var
lättare att övertala att köra den här vägen dit än jag. 

Jag hade ju kollat in bron innan, men det som var en härlig överraskning
var de vackra, karga klipporna längs vägen. Tyckte det var bara fint med lite "ovädersmoln" 
istället för klart solsken, naturen här kändes mer dramatisk då. 

Skulle gärna ha fått storma lite också - men allt kan man ju inte få...


Därborta syns redan den klassiska Atlanterhavsvägs-bron som nästan ser ut som 
om den tar slut mitt ute i ingenting.

Lite Stairway to Heaven, liksom.




Hahaha, satsar hårt på dessa turistfoto-vinklarna i mina bilder, men
det är inte så enkelt att hitta andra vinklar då det är så smalt att det inte
går att stanna bilen riktigt var som helst.

På båda sidorna om den här bron finns plats att stanna.
Därför blir säkert de flesta bilder rätt så lika. 

På den norra sidan finns dessutom en utstakad "led" på
en halv kilometer som man kan gå runt en liten kulle. 






Så vackra mönster i klipporna, så vackra vyer - och så himla fin plats
för lite Tuvull att växa på.

Det gillar vi!