nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

PRECIS INNAN SNÖN...



Hade ledig måndag idag och passade på att få sådant fixat här hemma som har 
blivit lite på hälft på grund av tidsbrist.

Bland annat målade jag en vägg vid vårt matbord. Otroligt nog har jag stört mig på att den var 
vit, jag gillar ju vitt så där i allmänhet, men just där bakom den inbyggda soffan har jag 
känt att det behövs något med mer färg. 

Tycker att det är svårt att hitta de där riktigt fina, i mitt tycke fina, sparsmakade, 
bleka, jordnära nyanserna i toner som går i blågrått, grönt och orange.
Det blir lite för mycket pigment i min smak.

Nå, väggen är målad nu och helt okej blev det, även om jag hade valt ha en
ännu mer blek version av samma nyans.
Man kan ju alltid måla om, så tänker jag.

Men det får bli till efter nyår. Tills dess kommer det nu att vara full rulle
och hemmasysslor och -pysslor får bli lite i bakgrunden.




Plockade också in mitt foto-tält, ett camouflagetält ursprungligen tänkt för jägare, 
men funkar lika bra för oss naturfotointresserde. 
Bara det att jag inte haft så mycket möjlighet att sitta där under dygnets 
ljusa timmar. Det var i sista stund jag plockade in det. 
I skrivande stund vräker snön ner, och det tyngd hade nog inte tältbågarna klarat
av. Redan nu hade de tagit lite stryk av höststormar och regn, så det blir att lappa
lite inför följande gång jag riggar upp mitt fotogömsle. 

Ja, nu är det så vitt och vackert därute. 


Längs växthusets fönster växer en stjärnklematis,
Clematis fargesii 'Summer Snow'

vilket är en riktigt trevlig ny bekantskap.

Den har växt som en galning nu andra sommaren sedan plantering, 
och än har den kvar sina gröna blad. Jag älskar dess vilda
framfart lite över allt. Jag gillar också att den är lite
anspråkslös i sin blomning. Med denna växtkraft och 
stor-gräddig blomning kunde det bli lite - väl mycket?


Jag skall absolut plantera ett par av dessa nästa vår vid sommarstugan
där den är just lagom anspråkslös för att smälta in i 
skärgårdsmiljön där.
Förmodligen tuff nog också för att klara det lite utsatta läget också.

Ja, åh...här sitter jag och planerar nästa sommarens planteringar
alltmedan stora snöflingor dalar ner på grenarna utanför mitt fönster.

Vitt är vackert. 

Fast inte på väggen som jag just målade.
Den har mer färg nu. 








VILA I LIVET...





Idag har jag känt ett behagligt lugn över min tillvaro.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så, men något.

Novembers mörker och envisa regn känns mest som en vänlig  
och trygg famn att vara i. Skymning hela dagen stör mig inte.
Det är bara vilsamt. Regndropparna på fönsterrutan har inget
sorgligt eller tungt i sig, de är som glittrande små strasser.

Jag vilar i min sköna söndag, så där som man oftare borde förstå att göra.
Slappnar av i axlarna och tar dagen som den är.

*

Jag har text som borde födas fram, än finns tid, men jag känner
att det kanhända blir födslovärkar av helt annat slag än jag är
van med när det gäller att klämma fram lite text.
Samlar på fakta och försöker samla på inspiration. Det sistnämnda går sådär.

Istället tänder jag ljus i alla rum, bäddar med rena lakan, spelar skön musik,
kokar palak paneer med halloumi och tänker att jag läser alldeles för lite litteratur numera.
Jag saknar det, men vet inte riktigt varför det inte blir av att sätta sig ner med en bok.

Sätta sig ner och vila i en text. I en berättelse. 
På samma sätt som jag just idag känner att jag vilar så gott i mitt liv.




Det har varit en skön söndag.

Igår var jag på fest; en Finland 100 års jubileums middag.
Förra lördagen var jag på en Show and Dinner-tillställning.

Och båda gångerna lämnade jag kameran hemma. 
Det är också ett sätt att vila i livet. 
Att uppleva utan att föreviga eller försöka fånga det på bild.

Jag behöver kanske bli bättre på det. Att bara vila i stunden.
Att vila i livet. 

*












DR JEKYLL OCH MR HYDE...










Jag har aldrig någonsin plockat fram julpynt så här tidigt! Aldrig! 
Men det finns en baktanke bakom det hela, tro mig! 

Jag har ju under en tid nu försökt rensa all världens onödigheter ut ur mina skåp
och skrymslen och i och med att jag kommer att ha rätt så fullt upp ända fram till första advent
så är det bara att inse att det här skall göras nu. Det vill säga rensa i julpyntsröran...
Det är absolut inget jag vill göra sedan en bit in i januari när jag står där och bara vill
göra mig av med allt som har med jul att göra...
...så ja, julpyntsrensning.

Pynt som jag vet att jag aldrig kommer att pynta till jul med, men som bär på 
ett värde i form av minnen åker in i en spara-låda. Pynt som jag inte känner speciellt 
för och som inte kommit fram ur lådan på många år får ett nytt liv hos någon annan.
Dem skall jag skänka till en insamling som i sin tur ger det vidare. 

Och så skall jag se vad som blir kvar och utgående från det planera mitt
julpynt anno 2017.

Ni hör, här talar Dr Jekyll...



Han är lite präktig och duktig och tänker på miljön
och är ekologisk och allmänt vettig. 
Min Dr Jekyll går inte så långt att han skulle fnysa åt all julpyntning direkt,
men den kunde då gärna vara av naturmaterial och så tycker han att man kör samma
pynt och samma linje som man gjort alla år.
Traditioner. Hållbart. Ja.

Och jag håller så med.

Men...




Så har vi min Mr Hyde. Han som är mer glad i
konsumtion än ekologiskt tänk. 

En stor del av året, nästan jämt faktiskt, är han tyst och håller 
sig stillsamt dämpad.

Men nu ikväll har han varit osedvanligt aktiv och fått mig att surfa runt på 
sidor om julinredning, julinspiration, julpynt...

Och gaaaah, vad det plötsligt skall vara svårt att försöka vara klok och vettig
och inse att egentligen har jag allt jag rimligen kan behöva för att 
få till lite mycket julstämning i hemmet. 

Så här går det. 
Man vet så väl att konsumtion inte är speciellt bra för hållbar utveckling.
Man vet så väl att man har mer än nog som det är.

Men bara en lite ny ljusslinga? En tomte? En till???

Tänker att många säker är precis som jag, har en Dr Jekyll och
en Mr Hyde som talar till en - ja bildligt då. Hör man röster på
riktigt skall man kontakta en riktig Dr.

Men ja...många är säkert inne på samma linje som jag och tänker 
att min konsumtion, de val jag gör är det första, må vara litet, steg till att göra skillnad.

Men så kommer realitetstvivlen. Vad betyder en liten människas enskilda val?
Har de någon tyngd alls? 

*

En sådan evighetsfråga. 

Är konsumtion bara dåligt, eller är det bra?
Är det bara bra, eller är det dåligt?

Om det finns en gyllene medelväg - var går den? 




TANKEDIMMA...


Jag vet inte om det är ett skönt eller ett alldeles förfärligt tillstånd att vara i.
Med tankedimma menar jag ett slags tillstånd där till exempel nyheter blir till en slags notiser
och hjärnan vare sig vill eller ids ta sig an att analysera speciellt mycket.

Tankedimma, som jag ser det, är också att göra sitt men utan att bekymra sig 
speciellt mycket om hur man skulle kunna göra det bättre, snabbare, effektivare. 
Man bara gör.

Tankedimma är också en tillstånd där det går att stänga av, eller dämpa ner sensorerna
som styr det flöde av bilder och av ord som ständigt flödar runt en.
Det är skönt att märka att man kan skruva ner mängd och tempo. 

Som en fotograferande person, och som en person som skriver, så kan det bli
lite motstridigt det här att periodvis känna sig så övermätt på både bild och text.
Jag kallar det tankedimma och just nu känns det nästan välkomnande.

Till en början, när tankedimman kommer smygande och bäddar in en och hindrar sikten
så känns det nästan skrämmande. Efter ett tag blir det ändå bara en slags lugn. 

Ett novemberlugn. 
Ett långtråkigt, grått, disigt men tryggt novemberlugn.

Jag ger efter för tankedimman och tänker inte ta ställning, inte analysera, inte fundera.
Jag skall bara låta det bero och koncentrera mig på det praktiska.

Göra de uppgifter som förväntas av mig. Gå på disiga promenader.
Baka pepparkakor, skapa mer konkreta saker och lämna
bilder och text i ro. 

Tillåta tankedimma råda.


UT I NATTEN...


Oftast har jag hunden min att tacka att jag tar mig ut i sena kvällar överhuvudtaget! 

Usch ändå vad det där soffhörnet ändå kan kännas tryggt och bra, bekvämt och varmt
när novembermörkret tätnar utanför fönsterrutorna. 

Jag vill inte gå ut på kvällarna. Inte alls. Jag bara inte vill! 
Om jag inte hade hund...ja, jag skulle skrynkla ihop mig 
i soffhörnet så fort tillfälle gavs då jag kommit hem från jobbet.

På veckoslutet är det en annan sak, då finns det något form av ljus ändå.

*


Ljus, hade det varit igår natt också. Till och med här i södra Finland hade
man lyckats se fint norrsken. Fasy vid den tiden var jag redan och sussade
sött i min säng. Men månen, den lyckades jag knäppa en bild på.

Om man så här i november skall tänka på det här med ljus så
gäller det att surfa mellan solnedgång (på eftermiddagen) och månsken 
och så lite norrsken till natten. 

Så kanhända man behöver ta sig ut ur soffhörnet ändå?
Trots att det är november...