EN LITEN UTFÄRD TILL HAVET

Förra fredag åkte jag och min kompis på en lite utfärd till Hangö, 

Finlands absolut sydligaste spets, i hopp om att se lite flyttfåglar komma

inflygande då sydliga vindar utlovades. 

Dessvärre blev det mer storm, vilket kanske inte syns på bilderna, 

men det luggade rejält kan jag lova. Luvan hölls knappast på då jag var på den

sydligare sidan av Hangö udd. Även om det var sydlig vind så var den

knappast varm då den ändå tog med sig en isig andedräkt från ett isigt hav. 

På norra sidan av udden var havet ännu istäckt, men här på den södra sidan

kunde man ändå skönja öppet hav, kanske en kilometer ut, om alls mina

ögonmått håller streck. 

På den sydligare sidan var det mer lä och där låg isen ännu tryggt förankad i 

sin vinterskrud, men det skall väl inte dröja länge innan den får ge sig. 

Våren kommer med rejäla kliv, lite tidigt så Gubben Frost kan ännu ge igen, 

men ändå känns våren nära nu. 

På hemvägen såg jag på flera ställen rådjur som hade tagit sig ut på åkrarna

för att förse sig med det späda, späda gröna som börjat växa där. 

Lärkorna och tofsviporna flög på åkrarna de med. 

Vårtecken de med, om något! 

 

Jag besöker den här stranden och naturstigen nu och då, nu var det

något år sedan senast, men kvar är den sista biten av vraket som en gång

var ett skepp. Fartyget Palawan som lastad med vedlast 1932 började

brinna utanför stranden, gick på grund och slutligen drev delar av 

skeppet upp på stranden, och där är de än nästan hundra år senare. 

Där har det legat år ut och år in. Om en vrakdel nu kan uppleva något, 

vilket är föga troligt, men om så tänk vad det kunde berätta! 

Denna gång kunde jag tyvärr inte promenera så långt vilket en envis

ryggskada satte stopp för, men man får njuta av det man kan. 

Man kanske inte kan bestiga Mount Everest, men man kan upptäcka det fina

och allt det vackra man kan nå. Eller som Ernst säger:

"I det lilla bor det vackra".

*

På tal om ryggbesvär. 

Kommer aldrig att glömma den gamla damen som giktbruten 

kom in i den blombutik som jag jobbade i för snart 30 år sedan. 

Hon gick nästan i 90 graders vinkel. 

I mitt stilla sinne undrade jag om hon alls kunde se sina

blommor där på bordet i sitt hem, så krum som hon var. 

Hem till sig köpte hon en lite bukett vårblommor, och som om 

hon läst mina tankar så sade hon:

"Jag kanske inte hela tiden kan se min blommor där på bordet, 

men jag vet att de finns där, och jag kan känna doften! Det räcker".

När jag slog in priset för den buketten drog jag av en rejäl rabatt.

För det kändes som det enda rätta. 

Det kanske blev ett litet minus i kassan, men ett stort plus i min själ. 

Och nu 30 år senare kan jag så väl förstå det där. För vad som än 

hindrar en, vilka utmaningar - tillfälliga eller bestående - man än har

så finns det alltid något i ens tillvaro som är tillgängligt och som man kan njuta av. 

Och som man bör göra. Ta till sig, glädja sig åt. 

*

Men nu, nu skall jag ta och ha en date med John Blund. 

Gör ni det med! 

Kram från mig

 

ATT INTE ODLA TOMATER

 

Magbobba - jag säger då bara. Ju äldre jag blir desto jobbigare känns det. 

Själva akuta skedet gick över rätt fort, men gudars skymning så trött jag var efteråt, 

bara att ta sig en sväng till butiken och så hem igen tröttade ut mig. 

Huuu....men nu börjar livsandarna återkomma. 

När jag inte riktigt var i skick passade jag på att öva på temat i målarkursen jag 

deltar i. Behövligt skulle jag säga, för att måla glas är en riktig utmaning! 

Svårt, men roligt! 

Vad har det här nu med tomater och göra, kan man undra. 

Allt och inget. Jag hade redan i fjol, eller året innan till och med, bestämt

mig för att inte odla tomater. Är ju större delen av sommaren på stugan

och där härskar tuffa förhållanden, där blåser typ alltid från något håll. 

Skönt heta sommardagar för oss människor, men tomaterna är lite mer...känsliga. 

Har väl lekt med tanken om ett växthus, men nja...det känns ändå lite att ta i.

Dessutom är jag mest orolig om det kommer mycket snö på vintern och

man inte kommer fram för att få ner snö från taket. Och så 

tänker jag att det får väl ändå vara någon gräns på hur mycket hem-

odlat får kosta? Så ja, jag skulle inte odla tomater! 

Men så finner jag mig peta på lite gamla fröpåsar i min frölåda.

De är lite överåriga, men man kunde ju ändå testa? Inte förlorar man något...

...och vips har jag ett gäng krukor innehållande tomatfrön. 

Hur gick det nu så här? 

Kanske var det bara våren som drabbade mig?

För nu är det vår i luften! Solen skiner, snön smälter.

Sjön ligger ännu istäckt, men isens utseende ändrar från dag till dag och

i går morse när jag försökte få upp mina trötta ögonlock hörde jag

sångsvanarna trumpeta medan de flög ett varv eller två över sjön! 

Hann inte ut med kameran innan de redan besvikna dragit vidare, men 

satte mig vid mitt målarbord och målade vinterns sista vintermotiv. 

För nu är det vår! 

Och jag odlar tomater - som jag inte skulle! 

Kram från mig

VI SKALL FIRA VÅRA MÄN OCH ANDRA TANKAR

Visste ni förresten att det tre dagar om året firas  

"mannen-har-alltid-rätt-dagar? 

De dagarna är 29, 30 och 31 februari. 

Det tycker jag är ytterst hyggligt! 

Visst skall vi kvinnor uppmärksamma det - eller hur?

*

Heh, nåja...men det man på riktigt kan fira är att vinter-

kylan verkar ha släppt. Det är vackert ute när det är kallt, det

kan jag inte förneka och att det är fult när det blir plusgrader

och regn och slask och den vita snön förvandlas till bajsbrunt. 

Men visst välkomnar jag plusgraderna, 

och med de ett litet löfte om vår. 

De första lärkorna har bongats redan i sydvästra Finland så visst 

sjutton är det något på gång! Regnet har gjort att snön på hemma-

sjön börjat smälta och blottar isen därunder. Nu ändrar isen

från dag till dag. Hörde en rapport från stug-grannen som kunde

berätta att havsisen ännu ligger tjock över fjärdarna. 

Samtidigt petar jag bland fröpåsarna och skall faktiskt i morgon 

vinterså ett gäng frön. De får leva sitt eget liv på balkongen. 

Börjar längta till stugan, men än är där för mycket snö för att ens

min fyrhjulsdrivna bil skall klara av den sista biten oplogad väg. 

Och har inte lust lägre att konka på vatten och mat och allt annat 

i och med att de numera synnerligen vuxna ungarnas pulka sprack

itu här för något år sedan. I brist på barnbarn har det inte varit

prio ett att skaffa en ny pulka eller kälke. 

Och med de elpriser vi har för tillfället så känner jag inte stor lust

att värma upp stugan heller. Blir bara att vänta snällt på mer vår. 

Tror också att Iris-katten börjar känna sig lite otålig med att bara

tassa omkring inomhus. Visst, hon har en stor balkong som hon kan 

vara på men det är inte samma som att få känna havsvinden i 

morrhåren och käka nyfångad fisk istället för Whiskas eller

någon annan kattmatsmärke. Vi varierar lite. 

På tal om katter - passade på att kludda åt mig ett nytt bokmärke

när jag hade lite färg som blev över från ett annat arbete. 

Och NU skall jag ta mig en dusch, krypa in i de skönaste byxorna som

ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och den bylsigaste av alla bylsiga

tröjor jag har. Skall förbereda lite snacks till kvällens musik-kavalkad. 

Först UMK och sedan Mellodeltävling (hur månte har jag ingen aning om, heh)!

Storgossen och jag har en liten tävling här gällande snacks. 

Rädd för att han kommer att vinna för han har tydligen involverat sin

hustru att inhandla nåt fantastiskt från storstaden...

...rädd att jag inte når så högt med mina hemmapoppadepopcorn. 

Men jag har ändå ett hemligt kort! Spanskt salt som passar bra till fisk, 

men jäklar vad gott det är till popcorn också! 

Ha det i lördagskvällen! 

Kram från mig

EN VECKA KVAR AV OXVECKORNA

I vanliga fall brukar jag vara så utled på vintern vid det här skedet, 

och det är jag kanske lite nu också, men ändå tycker jag att 

dessa oxveckor i januari och februari gått överraskande fort detta år. 

Ofta brukar jag idka verklighetsflykt till diverse frö- och knöl-

butiker och odlat trädgårdsdrömmar i fantasin.

Mycket har jag målat vinter, men efter förmåga (en rygg som bråkar) har

jag också tagit mig ut i den verkliga vintern. 

Havsvattennivån har varit otroligt lågt denna vinter. Först kom det nordliga

vindar som knuffade vattenmassorna söderut här i mina vatten. 

Östersjön är ju som ett badkar, det skvalpar lätt åt ena och andra sidan. 

Men sedan efter de nordliga stormarna kom högtrycket som pressade ytterligare

på havsytan och "skvalpet" söderut kom liksom inte tillbaka. 

På sina ställen längs den finska kusten har vattennivån inte varit så här lågt

på 100 år! Bland annat bilfärjor, sk "lossin", mellan öar har på sina ställen 

fått ändra på hur många bilar de kan ta ombord per tur för att inte köra på grund! 

Nu när det har blivit mildare och högtrycket lättat kommer det att börja

rinna vatten tillbaka igen och vattennivån stiger. Det är nu som bryggor 

kan ta stryk. Isen sitter så hårt fast i byggnationer att när

vattnet stiger underifrån så kommer isen att lyfta och flytta på 

mången brygga. 

Vi förlorade vår bryggas yttersta kista för något år sedan just en sådan

isvinter då vattennivån åkte bergochdalbana. 

Det är enorma krafter som sätts i rörelse. 

När högvatten kommer in släpper isen också längs stränderna så 

plötsligt kan det vara svårt att komma ut på isen. 

Har själv varit med om att man på morgonen kunnat gå ut längs isen

till en holme, men när vi skulle hem på kvällen så fick vi

skutta över en ränna av vatten som dykt upp längs strandlinjen. 

Så kan jag tipsa om en mycket trevlig bok, när vi nu talar här om

skärgård, nämligen Mikael Kilpis fantastiska bok om Ejdern. 

Ejdern är den ultimata skärgårdsfågeln som hela tiden minskar i 

antal. Ejderhanens, gudingens, Oooo-ande vår vårarna är DET ljudet

man vill höra. Men det ljudet minskar år för år. 

Finns en hel del orsaker till det. Kanske skriver jag 

mer om det en annan gång. Eller så lånar man eller köper

boken. Mycket läsvärd om man är intresserad av natur. 

Idag är gårdsbjörkens grenar inte längre frostnupna. Kändes helt märkligt att gå

ut och det var bara någon enstaka minusgrad. Kändes nästan att jackan var överlopps! 

Om det inte hade blåst så förstås. Blåsten har också gjort att all den vackra snön som

legat på grenarna är nu borta. Det är naket och smågrått därute. 

Men bara en vecka kvar innan det är mars och man kan börja räkna

vårtecken så där på allvar! 

Kram från mig

 

FASTLAGSDAGS

Årligen uppstår diskussionen om det skall vara mandelmassa eller sylt 

i fastlagsbullarna. Personligen gillar jag sylt mer vilket inte är helt renlärigt,

om jag förstått saken rätt? 

Och i år tänker jag än mer töja på gränserna! Det gjorde jag redan i fjol, eller kanske det var

året innan det genom att baka rätt så små fastlagsbullar, för jag tycker de färdigt köpta är

rätt så stora och är liksom mer bulladeg än vad som sjunker ner i mig. 

Ja, ja...man kan ju tycka att varför köper jag det då överhuvudtaget? 

Eller varför jag inte delar bullen med någon? 

Bra fråga i och för sig, men mitt "dilemma" är att jag gillar att ta fasta på 

mattraditioner och vill inte riktigt släppa det här med fastlagsbullen. 

Men så råkade jag snubbla över en familj som "någonstans på de sociala

medierna" kom med ett tips som jag tänkte att det vill jag testa! 

Tyvärr minns jag inte var och av vem jag nu snott idén men tack till den

som kommit på detta! 

Det var hur som helst en familj som gått ut på en vintrig tur i naturen. 

Men i ryggsäcken fanns sådana där burkar av färdig croissant-deg. Lite

olja att fritera dessa i. Och en trangia förstås.

Och så sylt (eller mandelmassa om man nu är envist traditionell) och 

lite vispad grädde. 

Istället för att rulla ut den färdiga degen i typiska croissant-trianglar 

så rullas dessa i rektanglar som delas på hälften. 

Från en degtub får man sex "fastlagsbullar". 

Sedan är det bara att hetta upp oljan till ca 170 °C 

och fritera degklumparna ca 3 minuter per sida. 

Låt svalna och skär upp, lägg sylt eller mandelmassa och spritsa

eller bara klicka i vispgrädde och strö över lite pudersocker

och en lite annorlunda, men otroligt god "fastlagsbulle" att hugga

tänderna i har sett dagens ljus. 

Nu gjorde jag ju mina hemma i köket, men tänker att de här måste ju vara otroligt 

enkla och goda att fixa till ute i naturen med barn eller barnbarn. 

Lite program också på samma gång! 

Här i mina hoods är det sportlov den här veckan,  så 

varför inte testa det här? 

Kram från mig