MÖTA SIG SJÄLV I TYSTNADEN

Skall vara alldeles tydlig till att börja med. Jag trivs alldeles

utomordentligt med mina nära och kära, att ha dem omkring mig. 

Men...jag älskar också de här alldeles egna dagarna då det bara är jag. 

Är man lagd åt det mer introverta hållet så vet man precis vad jag menar. 

Det finns något magiskt i att få vara frivilligt ensam ett tag. 

Första dagen jag är ensam på stugan kan jag känna att jag vill ha radion på

så där som sällskap, men redan dagen därpå liksom sjunker jag in i tystnaden

av att få vara ensam och möta sig själv i tystnaden. 

Det blir som om jag är mer öppen för olika sinnesintryck. 

Och det må låta som en kliché, men är på något plan mer i stunden. 

Just här, just nu. 

Gubben är en sväng in till stan på diverse ärenden, men jag valde att

stanna kvar på stugan just för denna egentid. 

Morgonen började med kaffe och en sol som lyste så fint in

på påskliljorna som jag under helgen fick av en granne. 

En annan granne hade under arla morgonstund, då jag ännu låg och 

sov, lämnad några färska abborrar på trappan. De får ha sina nät 

fritt på vårt fiskevatten så det brukar dyka upp en påse med firrar 

nu och då längs sommaren. De här var så färska så de sprattlade

ännu i sin påse - vilket skrämde slag på vår katt som nyfiket 

snusade på påsen. Det resulterade i att hon inte vågade sig ut på 

hela dagen. För trots att hon såg att jag rensade och fileade abborrarna

så var hon inte helt säker om att det inte låg kvar någon 

sprattlande fisk på trappan ändå. Först nu på kvällen var hon 

övertygad om att det var tryggt att gå ut en sväng. 

Min tulpanolycka har uppenbarligen även blivit verklighet också

här på stugan. De tulpaner som jag satte i pallkragen i höstas grävde jag 

upp och satte i krukor (för jag behövde så grejer där tulpanerna växte) men 

det ser lite skralt ut med blomningen. Blad - ja, men blomning - nej. 

Det är ju som det är med växter och trädgård. Ibland lyckas det - ibland inte.

Ändå gillar jag att pyssla på i min ensamhet. Flytta på krukor och plocka fram

grejer som skall vara framme på sommaren. Bara för att. 

Idag har det blåst ganska rejält till och med, men innan det så hade vi några riktigt

lugna dagar då havet låg spegelblankt. Försökte mig på att fota några knipor som

kurtiserade i viken, men de fick syn på mig innan jag ens hann lyfta pekfingret

till kamerans avtryckare. De är så försiktiga. 

Än är det bara ett par, tre storskrakepar som håller till vid våran vik. Tycker det

är mindre sjöfågel i år än tidigare, men de kanske hinner än? 

Det var ju några dagar riktigt varmt där runt Valborg. Svartvita flugsnapparen 

dök upp och började markera sitt revir. 

Men så blev det kallt igen, och det verkar bara bli ett par plusgrader till natten. 

På tal om det, så skall jag ta och lyfta in dahliaplantorna i bastun. 

Det är någon timme sedan jag bastade där så det är nog lagom svalt för dem

där nu. Bastun är jätteliten, så den blir snabbt het, men svalnar också lika snabbt. 

Perfekt för dahlior att övernatta där. Svalare än inomhus alltså. 

I och med att jag haft plantorna ute redan några dagar så vill jag

försöka hålla hyfsat jämn temperatur åt dem. Och en avsvalnad bastu är bäst

för dem just för i natt. 

Och så skall jag sätta mig i soffan och läsa på min bok. 

Tända ljusen på spriskransen och en liten kvällsbrasa i öppna spisen. 

Och njuta av tystnaden fast det inte är helt tyst, så är det ändå tystnad. 

Nu skall jag tassa - tyst - till sängs. Sov gott var ni än är och... 

...Kram från mig

 

GLAD VALBORG - OM ÄN LITE FÖRSENAT

Försenad, men desto hjärtligare önskan om en fin kommande maj. 

Det är mer regel än undantag att jag föredrar att påta på i 

trädgården då det nalkas Valborg och första maj. Visst har jag i tiderna

släpat mig till festligheter och picknick " på stan" men är inte så för stora

folkmassor så bättre såhär. 

Fick dessutom sått det jag planerat i mina odlingslådor. 

De som växer - inte i antal - utan på höjden för att det skall vara bekvämare

helt enkelt. Sådant man börjar tänka på med en skit-rygg.

Men inte mer om det. Vilket väder vi haft!!! 

Helt underbart!!!

Kan hända man till och med blir lite väl ivrig när det är så här soligt

och varmt och man skulle vilja åka till plantbutiken för att köpa...ja typ allt. 

Så hungrig som man är efter en lång vinter. 

Vintern är alltid lång oberoende hur kort den är. 

Men jag höll mig och åkte bara in till byn då sommartorget hade öppet för 

första gången för säsongen. Blomutbudet där var kanske inte hisnande, det fanns

bara penséer men garanterat närodlade och eftersom jag köpt sommarblommor

av det strävsamma paret i åratal så vet jag att det är prima kvalitet. 

Dahliorna som jag lämnat i en något sval stuga senast jag var här har utvecklat

finfina rötter i sina plastpåsar och väntar på att bli utplanterade i en kruka som 

kan lyftas in om det skulle bli kallt igen. Vilket det antagligen blir. 

Vi lever ändå bara i början av maj. 

Och ja, lite för att ta upp temat från förra inlägget. Alla år är inte

strålande odlingsår, inte ens för någon som borde veta bättre. 

Men det är utmanande med frösådd som sås på en plats, hemma i stan, 

men som skall planteras ut på annan plats, vid stugan. 

Senast jag var här så tog jag med mina luktärter som var i det skedet att 

de kunde planteras ut. Men när jag väl kom tillbaka till stugan efter en

vecka i stan trodde jag först att hjortarna ätit upp plantorna, men så var det inte. 

Plantorna hade helt enkelt torkat för att det har inte regnat en droppe på jättelänge. 

Litelite hopp har jag ännu för dessa luktärter för nu när jag vattnat i

odlingslådorna så kan jag se att det finns lite liv ändå. 

Nästa år måste jag bara bli bättre på vad som skall odlas var och när.

Lyxproblem, jag vet, men man blir så ivrig att så när det våras och

sunda förnuftet gör sig inte alla gånger tillräckligt påmind...

Helgen har ändå varit så otroligt skön på alla sätt. 

Har fått städat efter vintern i nästan alla knutar och har 

njutit av friluftslivet i trädgården. Som sällskap, förutom 

gubben och katten fick jag av en huggorm som tyckte att 

stenläggningen var en alldeles utomordentligt bra plats att sola på. 

Det hade han ju rätt i. Det är varm å gott där. 

Hur jag vet att ormen är en han? 

Dels för att den var lång och smal, honorna är mycket 

rundare i sin kroppsform. Någon som känner igen sig där...?

Undertecknad gör det.

Men också för den här lite blå färgen, vilket tyder på att det är 

en hane som relativt nyligen ömsat skinn. De gör så på våren. 

Honorna som precis ömsat skinn är oftast är ofta tydligt bruna, 

nötbruna eller till och med lite rödaktiga. 

Det är också så här på våren som det där tydliga sicksackbandet på

ryggen syns tydligast. 

Märkte förresten att ormhanen har nästan samma nyans som stugan är. 

Stugan är målade med en lasyrfärg i en mörkgrå färg men efter något år

så slår det blå igenom och stugans väggar upplevs som blå. 

Inte nåt jag gillar. 

Så jag har nu bestämt att stugan skall målas om i sommar. Både annexet 

(läs gästrum/ateljé/arbetsrum - allt i ett) och lidret och dasset och lilla 

sovstugan har under de senaste åren fått en täckande svart färg. 

Så nu skall allt bli mer enhetligt. 

Och eftersom lillungen inte lyckades få något sommar-

jobb denna sommar så får han kavla sina ärmar och hjälpa till

mot "mat och husrum" liksom. Storungen med fru som har fullt

upp hela tiden hoppas vi få se här också, men då skall de

få "bara vara" och ta det lugnt. Dessutom är storungen en katastrof när

det gäller att måla snyggt. Så för att undvika att behöva skydds-plasta in 

hela udden så överlåter jag hellre köket åt honom och penslarna år någon annan. 

(Gubben min är lite i samma kategori så måste hitta någon syssla

åt honom så han inte får för sig att måla han med...heh! )

Tror vi är rörande överens om den saken. 

Storungen är nämligen en jäkel till kock och gillar att kocka 

för många så talko-gänget lär bli både mätta och belåtna. 

Men innan vi är där så skall vi njuta av hela maj. 

Ljuva maj. 

Kram från mig

 

TULPANMISSLYCKANDE OCH ANNAT PÅ BALKONGEN MIN

Man kan inte alltid lyckas, jag vet ju det, men efter att jag hade fått balkongen

inglasad förra året så hade jag tänkt att nu kan jag för sjutton inte

misslyckas med att sätta tulpanlökar i kruka. Men man kan. 

Tulpanerna borde haft så optimala förhållanden som en tulpanlök bara kunde

önska sig i sin vildaste fantasi...men men. 

Av ett rejält gäng lökar så har det kommit upp en - och en halv.

Bättre har jag förhoppningsvis lyckats med krukodling på stugan, 

men vi återkommer till det. 

Nu blir det lite balkongsnack här. 

Husbolagets samtliga balkonger blev inglasade och förnyade i samband med den 

stora renovering som påbörjades för ett par år sedan och blev klart förra året. 

Nu förstår jag ju att min inredningssmak där det mesta gärna

får vara både skavt och skevt inte är majoritetens önskemål när

det kommer till balkongprojektet. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen 

att balkongen är inglasad men har liiiiite svårt för den ganska plastiga

upplevelse som jag kan få av balkongen så där i övrigt. 

Det blir kanske lite krock med de moderna, stela, raka och nästan sterila

materialval och min egen då. 

Nå, man kan ju undra varför jag väljer att bo här då? 

För att det i övrigt är så attans bra. Bekvämt och fint med sjön

precis intill. Bara att rycka på axlarna och inse att man inte kan få allt. 

Och jag kommer nog att hitta på nåt för att få bort den där sterila känslan

som det nybyggda ger. Skall klura ut nåt. 

Men i övrigt gillar jag ju balkongen skarpt. Den är stor så 

där ryms både vår sittplats och så en låååååång smalare

del som är perfekt för frösådder och annat som man vill pyssla med. 

Och man kommer ut på balkongen både från sovrummet och vardagsrummet. 

Och nu i och med att den är inglasad så förlängs ju tiden att vistas där

betydligt. Och minst lika viktigt för mig är att jag kan övervintra en

hel del växter där. Den uppstammade myrten trivs tex inte inne i 

lägenhetsvärmen så den får stå ute för det mesta. Bara under de där riktigt

kalla veckorna tar jag in den. Den har klarat sig bra och har ju nåt år på 

nacken redan. Likaså dess kompisar, lagerbladsbusken och lavendeln. 

Balkongen är ju mot öster (tror jag) vi har alltså sommartid eftermiddags-

och kvällssol. Det är helt okej, jag skulle inte riktigt klara av en söderbalkong med 

gassande sol. I synnerhet inte nu efter inglasningen. Och visst man får glasen

åt sidan, men då blir det att passa på Iris-katten så hon inte får för

sig att störtdyka ut i naturen. Så ja...nåt lite hinder för henne måste jag också

klura ut. Men även då man kan ha balkongglasen öppna så blir här 

otrevligt hett på eftermiddagen. Så jag har inhandlat ett parasoll som 

jag kan gömma mig och mina växter under den hetaste tiden.

Hade helst velat välja ett parasoll som man skulle ha kunnat fästa i 

balkongräcket och på det sättet spara golvutrymme, men nu med den

nya balkongräckedesignen så funkar det inte. 

Inredningsstilen som jag har är ju, som sagt, oslipad

och småsliten så där, och så gillar jag i viss mån spets-

romantiskt men det får inte bli för vispgräddigt, om du förstår? 

Så jag blev glatt överraskad när jag hittade ett små-

romantisk parasoll, men som ändå hade lite karaktär eftersom

det var svart. Och min balkonginredning är ju så där

gammeldags med korgstolar och 1700-taligt halvmånebord 

och sådant och jag tycker det här parasollet var helt som 

pricken på i, faktiskt. 

(Hittade det på Rusta för en liten peng. Ingen reklam men om nån 

gillar och vill slippa googla) 

Iris-katten verkar också säga:

- Nämen Matte, wooooow sååååå fiiiiiint! 

(eller nåt ditåt, heh). 

*

I morgon bär det av till stugan för att fira Valborg och 

för att så lite ätbart i odlingslådorna och kanske måla

lite - både akvarell men förmodligen mer konkreta 

grejs denna gång - och så där allmänt pyssla på. 

Och för att se om jag möts av en en liknande

tulpan"katastrof" där som här hemma på balkongen. 

Återstår att se. Återkommer, men nu: 

Kram från mig

 

I VÄNTAN PÅ VÅRSLASKET

Klockan är precis tolv slagen, på natten, och söndagen är en minut gammal. 

Sitter i mitt soffhörn med balkongdörren lite på glänt så jag

kan höra stormens ylande därute. 

Nu är det redan så sent och mörkt, men för bara en dryg timme sedan

hördes sångsvanarna trumpeta över sjön. De gör så ofta när

det blir vaktbyte vid boet. 

Jag formligen älskar ljudet av regn och vind. Bästa när man kan ligga i sängen 

under varma täcken och bara njuta av ljudet. 

Skall strax krypa i säng jag med, gubben har varit där redan ett bra tag,

men jag trivs så i dessa tysta, sena kvällar när jag tänt ljusen på bordet och

till och med katten har lagt sig. Inte för att han, gubben, nu skulle störa

så mycket annars heller, men det är något med dessa tysta natt-timmar som 

jag så gillar att vara i. Det är då jag känner mig som mest kreativ i tanken. 

Med det menat att jag inte ställer igång med något, men tankarna om vad man

kunde göra och hur och vad och varför. De kommer vid denna stund av dagen. 

Är lite knäckt av att jag känner att jag står och stampar på stället med

min utveckling i akvarellmålning. Så desto viktigare då att ha annat kreativt 

att ta itu med. Så har bläddrat i gamla trädgårdstidningar och 

- böcker och hittat också några bloggar som verkar inspirerande. 

Så just nu är det mer ord än verkstad, men det behövs också. 

Och nu börjar jag känna att jag också behöver lite sömn. 

Skall krypa ner intill gubben i våran snarklåda! 

Så hörs vi en annan dag!

Kram från mig

 

VÅRPROMENADER

En tid har jag haft lite, som man skulle kunna uttrycka det,  utmaningar med

min rygg. Fortfarande är inte den som det skall vara när det är som bäst, 

men har med hjälp av både mediciner (som äntligen funkar) och fysioterapi och 

yoga börjat klara av att ta mig ut i naturen. 

Konditionen är så eländig som den aldrig ha varit, 

men den skall väl gå att bygga upp. 

Hoppas jag. 

Än är mina vandringar synnerligen korta så lite babysteps om man säger så. 

Och när det är så här och en längtar ut i naturen så kan man bara vara otroligt glad

och tacksam för alla möjliga steamingtjänster som sänder natur och det live.

Som älgvandringen. Och trandansen som jag nämt om. 

Nu finns det ytterligare en livestream som man kan följa och det är bland annat 

en lappugglas häckning och en fiskgjuses. 

De hittar man 

H Ä R

(klicketiklick)

För en naturintresserad filur med lite utmaningar att för tillfället i alla fall 

ta sig ut till skog och mark på några som helst längre turer så är de här guld. 

Naturupplevelser som känns äkta från soffhörnet liksom. 

Och nu tänker jag inte på de där otroligt dyra produktionerna som man kan 

se på TV i bästa sändningstid utan de som är gjorda med lite mindre budjet och 

som känns äkta. Förmodligen är också de där till topp slipade naturdokumenten också

äkta, menar inte det, men när det blir så otroligt slipat och snyggt så tappar det lite av

någon slags vardagsäkthet. Det blir liksom för perfekt. Och då lite ointressant. 

Samma kan jag känna för youtubare som filmar från sina turer i naturen, men 

som blir så där "amerikakäcka" och känns främmande för mig. Det är inte så

jag upplever naturen, och inte ens så jag vill se den via en skärm. 

Jag vill se den så som om jag själv vore där. 

Och en som lyckades med det är Ali Leiniö. Under kanske dryga tio års tid har

han på sin YouTube-kanal tagit oss ut i den finska ödemarken och 

på vandringar i våra nationalparker. Jag upptäckte honom under coronapandemin

när jag sökte efter ställen att besöka. Och fastnade, som miljoner andra, i hans

avskalade men sympatiska sätt att beskriva sina vandringar. 

Han var en man som nog inte haft det helt färdigt dukat alltid i sitt liv, men 

som hittade sin ro och sin själs plats ute i naturen och delade med sig av det

på ett otroligt fint sätt. Som om man var med honom på hans vandringar. 

Var, skrev jag, för igår läste jag nyheten om att han dött under en av sina

skidvandringar i ödemarksområden i den Lapska armen. Förmodligen hade

han fått en sjukdomsattack och inte hunnit eller kunnat sända ett bud om hjälp. 

Och även om han hade lyckats med det så är det vildmark "på riktigt" så hjälp

är inte lätt att få. Och inte snabbt heller. 

Kände ju inte honom annat än genom hans video-vandringar, men jag blev 

berörd och sorgsen över hans öde. Å andra sidan, han kanske fick dö på en 

plats som var honom kärast. Ute i vildmarken. 

Lägger länken till hans YouTube-kanal

H Ä R

(klicketiklick)

om någon vill se hans videor och känna på hur det är att vandra i ödemarkerna, 

tillsammans med en lugn, sympatisk och förmodligen lite introvert finne. 

(finns ofta textning på engelska) 

Det är minst lika avstressande som att se på älgvandringen eller 

själv gå en sväng ut i naturen. 

Nu skall jag se på den sista av hans videor. 

Frid över hans minne! 

Kram från mig