nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ÄNTLIGEN EN PÅ RIKTIGT ENKEL JUL...?


Det här är lite motstridigt och samtidigt inte.
Nå, redan det är ju motstridigt i sig. Att säga så där,
eller skriva. Det är ju det jag gör. 

Det bor två sorters julmänniskor i mig. 
För vi börjar med det - jag hör till dem som faktiskt gillar julen.
Jag var typ 40 då jag första gången träffade en människa som inte gillade julen alls. 
Så jo, jag har vuxit upp och levt större delen av mitt liv i en alldeles förfärligt 
mysig och skön julbubbla. 

Jag minns inte en enda gång att jag skulle stönat över julen med tanken
"bara jag skulle slippa", nej så har det aldrig känts. 
Eller jo, det var julen efter att min mamma precis dött, den julen var 
galet jobbig på alla sätt och vis! 

Utöver det året så visst har det också andra år blivit lite för mycket att tråckla ihop
på alldeles för få timmar och just då och där har det väl inte alla gånger
känts så där hundra, men senast när alla de mina i en skön julmatskoma
nöjt och lojt lutat sig tillbaka i mina soffor, öppnat julklappar, huset doftar
julskinka och hyasinter, elden sprakar i spisen och det är just så där 
som jul skall vara. Visst känns det bra då! 
Och det har kanske varit värt allt besvär att nå dit? 

För besvär har det varit, och tufft ibland. Att krysta fram en riktigt mysig jul 
då man själv jobbat sex dagar i veckan och haft en partner som fram till jul-
afton jobbade på annan ort. Och så mellan varven skulle man hinna med
ungarnas julfester och baka till julbasarer och bjuda på glögg till grannar och 
besöka grannar som bjuder på glögg till grannar och ja...
...så kom den där natten innan julafton då man stod nere i källarens tvättstuga klockan
halv tre på natten och rimmade på julklappsrim, för det ÄR ju så skoj att försöka
gissa sig fram till vad som finns i paketen (det tycker jag alltså helt ärligt!) 
alltmedan alla sover och skinkan svettas i ugnen. 

Rimmen blev ofta riktigt fyndiga, fast jag själv säger det. Så fyndiga att 
ingen, inte ens jag själv, klurade ut vad det var jag hade rimmat om.
Tre på natten är mina rim möjligtvis lite...eh...långsökta. 

Men ja, även om jag faktiskt inte lider av något jultrauma alls, trots
att det periodvis varit lite som att krysta fram en unge eller två att få till den där
myspys-julen, så har jag nu och då tänkt på hur det skulle vara att 
fira en riktigt enkel jul? 

När jag någongång i början av 1990-talet axlade manteln som julmatsmor efter min 
mamma och då det var i mina hem man samlades till julmiddag så lovade jag 
mig själv att mina barn skulle alltid få en mysig jul och släkten
alltid ha ett ställe att fira jul på. Ingen skulle någonsin behöva vara ensam på julen! 

Men ibland tänkte jag tanken....tänk om man kunde göra det så mycket enklare? 
Skippa så många av de där "måsten" som man tror måste finnas med.
Jag har säkert förfallit många gånger till det att jag försökt mig på en balansgång mellan
att erbjuda alla något av det som hör till just den personens jultraditioner. 
Något från mina barndomsjular, någon maträtt som morbror alltid ätit, gubbens 
älskade låda som hör hans barndom till (men som ingen annan riktigt förstått sig på),
något till sonen som inte riktigt gillade det här med skinka, men gärna nog något av kött 
ändå, min mamma som älskade rödkålsgryta, fast vi andra tyckte...nåja. 
Jag själv som blev helt galen i waldorfsallad och brorsan som bara måste få kokta
plommon till skinkan, fast vi andra är lite...what? Och så vi alla som bara 
ääääääälskar sillbordet, och så vill jag ha inlagt aubergine för det är så himla gott! 
En vill ha risalamalta till efterrätt, en annan apelsinfromage, någon ostbricka,
fruktkompott och en röst föll ju också för kladdkaka...

Och så har julbordet levt på under årtionden, 
känns som om få saker fallit bort, medan mer kommit till. 
Jag älskar att laga god mat, känner sann glädje att se människor 
njuta vid mitt matbord, tycker om att göra det fint,
estetiskt, gott och stämningsfullt. 

Men ändå.

Kanske är det dags att dra i handbromsen? 

*

Under många år, verkligen många år, så undrade jag hur andra hade
tid att gå på julkonserter och ta långpromenader veckan innan jul? 
Jag begrepp inte hur någon kunde ha tid att bara flanera på julmarknader
då jag mest bara rusade igenom dem, de gånger jag ens hann uppsöka sådana. 
På barnens julfester satt jag mest nervöst och vippade med foten och tänkte
på hur jullådorna klarade sig där hemma i ugnen.

Tänkte ofta att det kanske är de där som alltid kommer till färdigt 
dukat julbord som sysslar med sådant där jultrams utanför hemmet. 
För mig hade det inte hänt sedan 1992. Typ. 
Och det är ett bra tag sedan, ja. 


*

I år blir det annorlunda. 
Det blir äntligen en på riktigt enkel jul! 
Och jag andas både fritt och djupt. 

För trots att jag ärligt älskar julen, har alltid gjort det, så är
prestationsångesten borta nu. 
Jag kommer att köra en enkel jul, och de som inte gillar
konseptet kan...ja, söka sig någon annanstans! 

Vilket de ju inte gör - det vet jag. 

Julpressen och -stressen har nog mest bara varit ett hjärnspöke för mig.

Å andra sidan har det samma hjärnspöket hjälpt till att fixa en hel del fina
julminnen för mig och alla de mina. 

Jag sade ju...motstridigt och samtidigt inte. 

Bli nu sen klok på hur jag vill ha det? 

Men siktar på enkel jul i år. Det lovar jag! 





ANDRA ADVENT...


När jag grävde i mina numera rätt så magra julpyntslådor hittade jag inkilade bland
några silverbollar advents-prismorna som jag köpte för kanske tio år sedan. 
Under många år trodde jag att jag hade tappat bort ettan, men visst fanns den där
när jag letade lite bättre. 

Idag tände jag det andra ljuset och klickade fram lite julmusik på Spotify. 
Förkylningen gör att jag är så där lagom ivrig på att riva och rycka med något fysiskt alls. 

Sitter i soffhörnet och går igenom året i mina bilder och försöker få ihop
 till familjens foto-årsbok. 
Heh, det skall jag väl ändå klara av bland feberångorna.
Fast bättre feber nu än om ett par veckor, tänker jag.




Alla inblandade är rörande eniga om en enklare jul i år. 
Både när det gäller mat men framför allt julklappar
som alla är eniga om att börjar kännas lite onödiga. 

Få se hur lätt det blir att bryta invanda vanor, eller ovanor? 

Är det jag som (igen) kommer att laga för mycket mat, eller
gubben som (igen) kommer att köpa något som ingen egentligen
vare sig vill ha, eller behöver? Jo, hahahah, han är medveten om 
sin present-ovana, har uppenbara problem att göra nåt åt det dock. 

*

Men OM jag skulle önska en gåva så skulle det bli vita stearinljus!
Som kronljus, som blockljus, stora som små. 

Skulle verkligen uppskatta det och garanterat använda det! 

SJÄLVSTÄNDIGHET...


Det här har nog varit den minst högtidliga självständighetsdag i hela mitt liv.
Det oaktat har det varit en bra dag. 

Åkte på en (ny) förkylning som äldre grabben släpade hem med sig från Spanien.
Han har varit rejält däckad i en vecka, däremot tror jag inte den fick helt grepp
om mig. Den lille jäkeln var nog redan försvagad när den kröp in till mina 
slemhinnor. Ha! Känns redan bättre! 

Däremot är ju mycket annat lite upp och ner. 
Min svärmor drattade omkull här för ett tag sedan
och i fallet fick hon två brott på höften. Är man nästan
lika gammal som landet som firar sin självständighet idag så 
är det kanske inte en så himla enkel historia att komma "på benen" 
igen efter en sådan grej.  
Landet blir 101, hon är sex år yngre. 
Men hon kämpar, och sitter faktiskt redan i rullstol två veckor efter 
olyckan. Det tycker jag är strongt! 

Lillungen flyttade ut och till Åbo här i veckan. 
Min äldre kommer att flytta in i hans lya här på gården i 
alla fall för en tid, och den har vi städat och målat om i idag.

Så det är rätt långt från champagne, glitter och glamour.
Det är målfärg, skurtrasa och tvättmedel. 

Men så i år. 
Har inte ens sett på köandet i slottet på tv. 





På verandan fortsätter Mårbackorna att blomma som om det alls inte var vinter. 
Till och med den lilla väna, och alldeles bedårande, murgrönsviolen
(Viola hederacea) fortsätter leverera sina späda små blommor
trots att det är så mörkt det bara kan bli på dessa breddgrader.

Ute i trädgården står jätteverbenan (Verbena bonariensis) än stolt med vacker
frostskrud i sina sista blommor och intill sträcker sig myntans (Mentha sp) 
torra blommor mot himlens bleka vinterljus. 

Jag tänker att det är så lätt att man tar för givet att livet, ja allt, 
på något plan fortsätter som det alltid gjort. 

Länder fortsätter vara självständiga och inga krig skall komma. 
Människor i ens närhet fortsätter vara friska och inga olyckor sker.
Man släpper iväg sina barn på världen men likaväl välkomnar man dem
då de behöver mellanlanda ett slag i sin livsvandring. 

Man kan av så många olika orsaker förlora sin
självständighet, eller sin förmåga att leva det
liv man planerat. Tillfälligt eller för gott. 

Man borde nog bli bättre på att hitta guldkorn i var dag. 
För man vet aldrig vad som kan hända.

Låter ju som en dålig klyscha, men dåliga
klyschor kanske har sin grund i en sanning? 

Skön självständighetskväll, gott folk! 

FÖRSTA ADVENT, SÄGER DOM...


Det är söndagmorgon, eller rättare sagt nog redan förmiddag och jag är inne på min andra
kopp kaffe, sitter och läser tidningar, snurrar på facebook, så där man nu gör en slö,
lite grådaskig söndagsmorgon. 

Lugnet och ron är aningen missvisande för strax skall jag gå och hjälpa
lillungen som skall dra upp sina bopålar, stuva ner dem i kartonger
och från i morgon bli Åbo-bo.

Om det är vemodigt?

Nja, jo, kanske. Lite?





Häromdagen plockade jag fram julpyntslådan. Eller lådorna, faktiskt.

Så de har krympt! Från att ha varit flere stora lådor innan är pyntet nu
nere i två små. Och från dess innehåll kom det bara några få 
grejer fram som fick komma fram.
Märkligt nog infann sig julkänslan ändå, som ett stilla lugn inombords. 

I samma takt med att julkommersen och jultipsen och julmyset skruvas upp
kommer också skriverierna om hur man skall bete sig för att undvika julen.
Eller undvika allt det i julen som ger stress och ångest till och med.




Det får mig att tänka tillbaka på jular som varit, hur jular firats, och hur det 
ändrat på sig under åren ändå, fast man tycker man håller fast vid traditionerna.

Skulle nog kalla mig en julmänniska, en som skarpt gillar julen, även om de yttre
attributen glesnat år för år. 
Sitter och funderar om jag skulle klara mig utan julgran i år? 
Få se? 

Julbordet i år tar nog avstamp i fjolårets nya "tapas-tänk". 
Små smakbitar av julens smaker. Var så lyckat i fjol,
så det blir nog fortsättning på det.

*

Senare på kvällen: 

Nu är lillungens egendom instuvad i en paketbil och i morgon
bär flyttlasset till Åbo. 
Vi har alla lite god lutfisk i våra mätta magar. 
Lutfisk till 1-advent-tradition hos oss.
Nu är det bara skönt att lägga upp fötterna på soffan och njuta kväll.

Och tända det första ljuset. 




SVARTMESEN....


Ända sedan jag varit barn har min favorit(små)fågel varit gråsparv.
När jag var barn hade vi en djup spricka i berget utanför vårt hus, den
hölls alltid ren och fylld med färskt vatten som fåglarna älskade att 
bada i och dricka från. Då fanns det mängder av gråsparvar. 
Nu är de mycket färre - men mer om det i ett annat inlägg. 

Jag har absolut inte helt släppt min barndomsförälskelse till gråsparven,
 eller till dess "kusin" pilfinken, men en liten en som definitivt 
tävlar om mina förtjusnings-poäng här i trädgården är svartmesen! 

En fasligt trevlig filur! 

Så fort jag lagt ut nötter i "nötbaren" hör jag ett fladder 
och kan nästan känna vinddraget av de små vingarna när 
svartmesen susar förbi för att vara först vid serveringen. 

*

Medan jag fortsätter att städa upp runt nötbaren låter den
sig föga störas av min närhet utan flaxar glatt fram och tillbaka
mellan hasselbusken intill och nötserveringen. 
Både talgoxar och blåmesar försöker sig på att 
komma fram då jag fortfarande är kvar, men de fegar ut
och vänder i flykten. 

En riktig liten tuffing denna svartmes.

Det är inte alltid snabbast vinner, men idag var det nog en sådan dag. 
De fem svartmesar jag hann räkna in fick ett rejält
försprång vid matningen bara för att de chansade
och hoppades på att jag inte var speciellt farlig. 

Och det är jag ju inte! Så de hade helt rätt! 
De små.