SJUÅRINGEN SOM BLIVIT MYNDIG!

Nästan så det här gick mig förbi! Igen! 

När jag påbörjade min naturfoto-utbildning 2018 så blev det tal med en av de

"mer yngre" kursdeltagarna om det här med att blogga och jag sade att jag minsann

bloggat i tio år. Och han bara glodde på mig och sade med en ärlig förundran

i rösten - kan man ens blogga så länge...

Och JA det kan man! Jag är ett levande bevis på det. 

Och inte bara i tio år utan i åtta år till. Så ja...min blogg bli myndig i år! 

Det ni! 

Nu när min blogg blivit myndig kommer det knappast att ske så 

mycket nytt. Har väl hittat mitt lunk i det som finns kvar av bloggosvären. 

Men så här skrev jag då bloggen var sju år – och hade precis "börjat skolan". 

Och nedan hade jag kommenterat vad som ändrat på de sju åren. 

Tänkte fylla på och kommentera – nu 18 år senare. 

Läs och förundra: 

Så här skrev jag 2008.

Och kommentarerna är från 2015 och nu 2026

ETT FÖRSTA INLÄGG

2008: Jag har gjort några stapplande försök som bloggare, kämpar för tillfället med lite tekniska problem för att få min rubrik att se ut som jag vill...Hmmm. 

2015: (hahaha…fortfarande kan jag sucka över att få rubriken som jag vill…)

2026: Numera är det mesta gällande tekniskt kunnande enklare. Man frågar AI helt enkelt. Och inte bara det. 

Användarvänligeheten är något helt annat än då 2008. Minns med fasa då jag måste 

begripa nåt av HTML-koder om man ville ändra nåt i sin blogg. Verkligen inte så

att jag längtar tillbaka till den tiden! 

2008: Men jag skall ge denhär formen av "dagboksskrivande" en chans :) Kanske mina ungar vid nåt tillfälle kan roa sig med att kolla vad mor har för tankar och åsikter...
Fast, jag är lite rädd för att de för höra mina åsikter i allafall.

2015:(har inte längre speciellt stora förväntningar att sönerna läser bloggar, de har tusen andra sätt att vara online på, och om de läser så är det knappast en mamma-blogg…

Liksom HUR tänkte jag här?)*hih*

2026: Heh...tvivlar fortfarande starkt på att mina söner skulle läsa bloggen. MEN bloggen

genererade i att jag började trycka upp "familjeårsböcker" och de verkar vara 

viktiga för avkommorna. Använder jag främst BookWright för att skapa böckerna

och de har varit överraskande uppskattade. Så det jag skrivit i bloggen har blivit en slags

anteckningsgrund för de berättelser och bilder som sedan landat i dessa böcker. 

2008: Under någon månad har jag roat mig med att segla omkring på en hel del bloggar, främst sådana med inriktning på lantlig inredning - och det finns så oerhört många fina, vackra och inspirerande bloggar. Visst är det roligt att kunna kika in i någon annans "liv" för en stund. Kommer någon att ha lust att kika in hos mig i min blogg, det vet jag inte, och det är inte egentligen det jag ens är ute efter. Kanske bara ett forum att få sätta mina tankar i ord - i en lite mera strukturerad form än privat dagboksskrivande brukar bli.

2015: (Minns faktiskt hur jag helt av misstag ramlade in på mitt livs första blogg och tänkte att wow! det här vill jag också göra! Och sakta stapplade mig fram i det tekniska att få ihop en egen blogg. Och fortfarande tycker jag ju att det är roligt att skriva denna form av "dagbok". Och att få en liten inblick i andras liv.

Det är lika skoj än. Och fortfarande gör jag det för att det är roligt för mig själv, om någon annan hittat till mig och uppskattar det, så är jag bara glad. Fortfarande är det en sann glädje att krypa upp i soffhörnet med datorn i famnen och sätta igång att skriva.)

2026: Ja, här sitter jag än. I soffhörnet, som dock har ändrats och bytts under åren, men dock ett soffhörn. 

Det började som inredning, blev till tankar och funderingar om allt vardagligt och kanske ibland trivialt, men som var skönt att få "dela med sig". Vid något skede föll kommentarerna i bloggen bort, även om läsarskalan ökade. Det blev inte längre en dialog utan mer som en monolog, vilket 

jag kan tycka var synd. Förmodligen försvann dialogen till instagram, Facebook mm. 

Och man kanske tröttnade på de långa inläggen i bloggar? Man måste ju läsa. 

Vilket är det bästa med bloggar, tycker jag. Men majoriteten kanske vill ha snabba feeds? 

Vilket är synd, långsam läsning är en lisa för själen. 

2008: Det blir säkert en hel del bilder, får man hoppas. Jag gillar att fota både i min trädgård och inomhus. Kanske blir det bilder från någon resa, men mest skall det nog bli bilder och tankar från min vardag. Inget stort och världsomvändande alltså.

2015: (Ja, jisses, då hade jag precis skaffat mig en kamera. Alltså en minikamera utan några som helst möjligheter att ändra inställning. En-knäppa-bild-och-inte-något-mer-kamera. Där i början visste jag inte ens att man kunde få bort den där neonröda datumstämpeln på fotot.Men det startade där.)

2026: Efter det där gick det nåt år innan jag kavlade ärmarna och skaffade mig en utbildning 

inom fotografering. Det oaktat så är det än främst hemma-ifrån-foton som landar

i bloggen. För att det är det bloggen är. En hemmablogg, en vardagsblogg, en slags dagbok. 

Jag hade inte trott att den skulle leva så länge, att den skulle bli mig så kär, 

att den skulle bli en slags dokumentation, vilket nu känns ganska fint. 18 år! 

 

2008: Det blir nog inte heller så mycket bilder på nyförvärv till hem eller trädgård...Jag har kommit till den situationen i mitt liv, då jag har det mesta jag behöver. Nu är det ju inte så att jag inte skulle GILLA att shoppa, men jag kan numera finna en verklig glädje i att gå omkring och bara se på alla vackra ting utan större habegär, och känna att jag inte behöver köpa det. 

2015: (Ja, suck…här har väl inte så mycket hänt. Jag blir nog inte en shoppaholik hur jag än försöker. Är främst alldeles för lat och fattig till det. Men samma behov av att ha det fint ala mig omkring mig det har jag ju. Misstänker att det nog knappast försvinner någonstans någonsin…)

2026: Skoj kommentar här. Inte blir man botad av att vilja ha det vackert omkring sig. Förmodligen kom det redan med modersmjölken. Och inte blir jag shoppaholik heller. Med åren kanske än mer återhållsam, 

men med en nyfikenhet för gamla fina föremål med historia. Det har jag svårt att släppa. 

2008:Sen FINNS det ju förstås sådant som bara ropar på att få flytta hem till mig - och sådant måste man hörsamma - och försöka hitta på en bra motivation varför. Oftast lyckas det ;)

2015: (Ja, här har jag väl knappast ändrat mig. Stundvis är jag lyhörd för det som ropar, oftast dock numera mer lomhörd….;))

2026: Hahahaa...ja. OM man nu råkar "snubbla" över nåt fint så kanske det är rentav 

lite oförlåtligt att lämna det åt sitt öde om det KUNDE få ett tryggt och bra hem

hemma just hos mig?! 

2008: För att jag inte skall låta alltför präktig så måste jag erkänna att jag faktiskt köpt en ny kamera åt mig (kan vara litelite den också som inspirerat mig till att börja blogga). Det kommer säkert en hel del bilder vars kvalite är lite si och så. Jag fotar nämligen hellre än bra. Har inte det tålamod som man borde ha för att läsa igenom hela manualen och gärna ett par "allt om fotografering"-böcker också. Nå, vi får se hur det blir. Jag tutar och kör.

2015: (Hahahaha…minns inte ens längre den kameran. För det blev ju en och två till och uppdateringar och nya objektiv och är väl inne på min tredje systemkamera nu. Och innan det ett par halvsystem-kameror. Så ingen skall komma och säga att det är billigt att börja blogga…hehehe! Men fortfarande har jag inte betat mig igenom en enda manual och fortfarande kör jag lite samma stil, att tuta och köra och så ser man hur det blir).

2026: Kameran ja. Det har nog varit bland de bästa investeringar jag gjort. Den gav mig en 

ny utbildning och har tagit mig på utfärder och resor som jag annars inte åkt på. 

Kameran är min följeslagare, den hänger med och är min motivator till att upptäcka

nya platser, nya vyer. Och en sann inspiratör till så mycket. Den dagen jag lägger ner 

kameran kan jag lägga mig ner för gott. 

2008: Visst har jag tidigare tänkt på det här med bloggandet också. Men så länge min äldre son fanns hemma, så var datorn oftast upptagen när jag hade tid...Han är nu i armén (hjälp! när blev han så gammal???) så det finns en liten chans att jag hinner fram till datorn först.
Måste erkänna att min yngsta börjat kasta lystna blickar på den, men tills vidare får han hålla sig. Mamma först! "Fniss!"
Ibland åtminstone:)

2015: (NU blir jag nästan lite mörkrädd! Går utvecklingen verkligen så här snabbt framåt! Jag minns inte ALLS att vi faktiskt bara hade en enda dator i familjen då. En bordsdator som dessutom var gubbens jobbredskap. PÅ RIKTIGT??? Idag känns det nästan lite som att ha en hemtelefon och ingen skulle ha mobiler. Helt galet ju! 

Jag mindes inte alls att det var så här! Att vi alla faktiskt DELADE på en dator! Nu känns den tanken helt tokig! Att alla inte skulle ha en egen bärbar eller en padda känns ju nu bara - så, så gammaldags och främmande.Nu när jag läser det här så minns jag ju nog när jag köpte min första bärbara och den där känslan att kunna sitta ute i trädgården och skriva…).

2026: Ja-a...bara tanken på att det fanns EN bordsdator som fyra personer tävlade om 

känns lite overkligt. Och att den datorn faktiskt var kopplad till ett modem som 

LÄT när man skulle in på internätet. Känns som igår och samtidigt som en evighet

sedan. Han som då var i armén är storgrabben min. Han fyller snart 40år! Och lill-

ungen hade då inte helt förtrollats av datorernas möjligheter var då först

en tioåring. Så ett tag där hade jag makten (kvällstid) över Den Enda Datorn. 

Innan det plötsligt var så att alla hade sin egen dator. Vilket är lite knasigt

att tänka idag att det inte alltid varit så. 

2008: Nu börjar åskan mullra runt knutarna, så det är bäst jag slutar…

2015: (Ja, här har det knappast mullrat alls denna svala sommar, men också det här att man skulle sluta skriva för att det åskar? Nu kanske man bara kopplar loss stöpseln men fortsätter wireless. Bara det! På sju år.)
Allt gott!

2026: Wireless, ja-a...Och kan vara enig – inte heller denna sommar har det åskat speciellt 

mycket. Som fotograf kan jag tycka att det är synd. 

2015: När jag skrev mitt första blogginlägg så hade jag nog precis själv börjat använda smileys.Och det märks! 

Och på tal om det; lite statistik från idag:

- idag skickar man över sju MILJARDER textmeddande med "smileys". 

Bara att tänka den tanken. Det är fantastiskt. Denna utveckling.

Och för första gången i historien är kanske inte en utveckling en inveckling när det gäller hur man använder det, för hela tiden går vi ju mot mer och mer användarvänliga program och system. Underbart!)

Skall vi ta lite fakta anno 2026? 

2026: Häromdagen talade jag med gubben som är en ivrig YouTube-tittare och jag kunde berätta 

åt honom att varje dag laddas det upp material på YouTube som skulle ta 85 år 

för en människa att se på. Även om någon skulle tro att bloggen är död så kan

jag berätta att ännu 2026 laddas det upp ca sju miljoner inlägg per dag. 

Så inte är man helt ensam därute i bloggosfären. Och bloggen är inte död. Tror jag? 

ORDNING OCH REDA, STÄDA PÅ...ONSDAG

 

Absolut är jag inte en renlärig minimalist, men jag rensar regelbundet. 

Det ÄR inte samma sak, men jag städar och rensar i skåpen med

jämna mellanrum. Skickar vidare till återanvändning sådant som blivit

för smått (KAN ha hänt....;)) och sådant som jag kanske köpt men egentligen 

inte känner mig bekväm i. Även och ännu i denna ålder sker det att jag köper

sådant som inte sen heller är "jag". Inte så ofta, men det händer. 

Då låter jag det gå vidare, min miss men är plagget ännu "modernt" så får det gå vidare. 

Inte modernt som senaste mode utan modernt som att kvaliteten är kvar. 

Jag ser ingen idé i att spara i skåpet något sådant som jag inte trivs i och 

som jag följaktligen inte kommer att använda. Inte idag, inte nästa vecka

och knappast heller om tre år. Låt det gå vidare. Så tänker jag. 

Under årens lopp hat min garderob blivit rätt så enkel.Inte så att jag inte

skulle ha kläder i överflöd – för det har jag. Men jag har hittat mina färger, mina

nyanser och mina material. Det är skönt. Och minskar rejält på diverse felköp. 

Det är vitt, grått, beige, grönt, svart, lite jeansblått. Accentfärger i rosa eller orange, 

beroende på årstid. Och det funkar så bra. För mig. 

Och ja...det här kan låta helt knasigt, men jag gillar att ha mina kläder 

upphängda i skåpet efter färg. Inte för att jag inte skulle hitta det jag letar efter på 

120 cm klädstång (för det är det jag har att hänga kläder på) utan för att

det känns skönt att se på när jag öppnar skåpdörrarna helt enkelt. 

Har aldrig varit någon vän av mönster. Inte på gardiner, inte på bordukar 

(ränder och rutor må vara okej) men absolut inte på kläder. 

Kan vara snyggt på andra, jag känner mig bara "utspökad" på ett sätt 

som inte är jag. Inte för att jag vill smälta in i tapeten, inte alls så, 

utan mest att mönster liksom bara inte är jag. 

Kan däremot bära stora smycken, de liksom talar med, och 

förstärker mina klädval utan att vara skrikiga. 

Jag har heller inte haft behovet att synas pga mina kläder. 

Men jag har alltid gillat mjuka, sköna material. Gärna i 

linne, ylle, bomull. Lite simpelt och avskalat så där. 

Låter lite tråkigt, men ja....det är nu jag. 

Och idag har jag städat mina garderober och rensat ut. 

Det är så himla skönt. Än har jag några "kanske spara" kläder som hänger på 

en knagge i sovrummet och skall få en till chans i morgon. 

Velar man, skall man inte bara hänga in plagget i skåpet, då blir det 

där igen för tre, fem, tio år...

...men ett par dagar kan man få pilla på plagget och suga på tanken om 

det skall återvinnas eller om det får leva vidare hos mig. 

En kompis på Facebook skrev idag om hur jobbigt det är att städa/rensa/tömma

ett hem efter någon nära. Man talar om att dö-städa, och även om det inte är

direkt det jag gör så är det ändå lite ditåt. Jag vill bara ha det i mina skåp

som jag verkligen använder. Inte så mycket av de där kanske-eventuellt-möjligen. 

För det blir sällan något av det. Att man verkligen skulle behöva de där

kanske-eventuellt-möjligen-grejerna. Någonsin. 

*

Ja så skåpen är nu städade och i morgon har jag tid till frissan

så jag inte helt ser ut som ett träsktroll när jag skall dra norrut på roadtrip! 

Kram från mig

HEMMARUTINERNA SOM KICKADE IGÅNG

Fredagsbuketten - javisst! 

Den är kanske inte så prålig men det fanns inte riktigt nåt jag 

kände för att ta med mig hem när jag besökte blombutiken. 

De brukar ha mängder av skojiga grejer i snittblomsväg, men nu var

det lite, inte magert direkt, men tråkigt. 

Märkligt att komma hem utan Iris, det var det. Har inte riktigt

fått för mig än att ta bort matkoppen och tömma katt-toan. 

Blir lite skruttig i själen när jag ser tofsen på skåpnyckeln som bär

märken efter små duster med en yster ungkatt. 

Samtidigt är det skönt att inte behöva oroa sig för att jag eller gubben

skulle glömma något balkongglas öppet så hon skulle kunna smita. 

När sommarhettan slog till här om dagen så var det skönt med att 

kunna sova med alla fönster öppna. 

Så nej, det blir ingen ny katt, vill verkligen inte utsätta någon katt för

eventuella nya anfall av vildkatten- lon. 

Och att ha en innekatt på stugan - det funkar inte heller. 

Så det är skönt att komma hem igen, även om det river upp 

sorgsår som sakta börjat läka. 

Med hem kom också några små loppisfynd som jag kommit över under

sommaren. Bland favoriterna är ett par antika kammarljusstakar i tenn. 

Överlag har jag under de senare åren blivit alltmer förtjust i tennföremål. 

Bara tanken på att man någon gång tassat runt i nattsärken på väg till 

sovkammaren med ett ljus i dessa tycker jag om. Så mycket som var

vackert förr. Löjligt fina är de, tycker jag. 

*

Och jag som trodde jag skulle måla mängder med övningar i akvarell 

under sommaren...Det blev inte så. Tror jag målade en akvarell alldeles då tidig

vår, så det där med att förkovra mig i detta under sommaren, det blev vid en tanke bara. 

Den här högen väntade på mig som en liten påminnelse att jag borde skaffa en 

låda att ha alla mina akvarellövningar i, istället för att de dräller omkring på

skåpet. Vilket jag också gjorde. 

Kavlade ärmarna och skaffade lite lådor till förvaring, en ny sovdyna till mig, beställde

frissatid, och rengöring av bilen både utanpå och inuti. 

Har kört så mycket växter i min bagagelucka att det krävs lite mer än bara en

liten hemmadammsugare för att få den ren...Och utanpå finns det droppar av

tallkåda (för jag har bilen parkerad under en tall på stugan) och det rår jag inte heller på

med diverse tvättmedel jag har hemma. 

Så bilen skall också in på spa innan den rattas mot nordligare trakter. 

Nytt minneskort till kameran är inhandlats och små listor av vad som skall packas

med har fått sina första anteckningar. Gillar det här planerings-skedet inför en

roadtrip väldigt mycket. 

Skönt att vara hemma, skönt med vardagsrutiner. 

Måste bara börja se till att svänga på min dygnsrytm.

Den är i klass med en skoltrött tonårings nämligen. 

Sena nätter och inte så tidiga morgnar. 

Gärna en liten tupplur på eftermiddagen också!

Om en timme går solen ner, än lyser den fint över sjön. 

Och med denna stämning säger jag; 

Kram från mig

 

ETT LITET MELLANSLUT

Juli lider mot sitt slut och så även stugtillvaron för ett tag framöver. 

Familjen samlades över fat fyllda av kräftor och räkor och åt så det skvätte

över dukar och vita t-skjortor.......

Vi är modiga i vår familj och använder inte haklappar. Det hade kanske

varit en god idé...men nu blev det inte så. 

Det har varit ovanligt denna sommar att grabbarna mina haft både

tid och möjlighet att hänga med oss "gamyler" på stugan. Det har varit

riktigt angenämt. Vanligen så har vi ju kontakt nog rätt ofta. Vi är ett ganska

tight team faktiskt. Men slöhäng på stugan tillsammans har inte skett

på många år. Inte längre än någon enstaka dag nu och då. 

(en brun mosaikslända passade på satt landa på lillungens finger) 

Testade i år (igen) på att odla potatis i stora plastkrukor som 

blivit över när jag köpt större plantor till trädgården. 

Och när de nu en gång finns så kan man ju utnyttja dem, tänker jag. 

Har satt två eller tre sättpotatisar i varje kruka. Gillar sorten Annabelle, 

så det blev den. I våras märkte jag att det fanns riktigt små sätt-

potatissäckar att köpa. Tror att den jag köpte hade kanske 15 sätt-

potatisar vilket var riktigt lämpligt till mina sju hinkar. 

På bilden syns skörden från en planta, så i varje hink blev det 

typ tre gånger så mycket potatis. 

Potatisarna blir ju större på friland förstås och jag kanske

lite glömde bort att gödsla dem också. Ja, så kan det gå. 

Eftersom det i år blev avfärd från stugan en månad tidigare än jag brukar, 

så skördades dessa lite i förtid. 

Men inget går upp mot egna nyupptagna potatisar! 

Och myllan som blir över använder jag till min jordstation. 

Komposterar ju alla matrester med Bokashi-metoden så sommarens

rester från matbordet och den trötta myllan från mina potatishinkar

blir en rejäl mängd näringsrik mylla till nästa vår. 

Av de mer udda typerna som jag stött på denna sommar var denna snok

som var blind på ena ögat. Eller den saknade helt öga på vänstra sidan.

Man kan bara spekulera i vad som hade hänt. 

Det var en ung, liten snok som har år av liv framför sig. Hoppas den klarar 

sig trots sitt handikapp. 

Att sätta lök är också lite samma som med potatisen. Bara för att det är

roligt att se det växa. Finns knappast någon vettig ekonomi i det heller, 

om man skall vara ärlig. De hade kanske fått stanna ett tag i jorden de

med, men överraskande många lökar hade redan börjat blomma, så 

tänkte att det kanske var läge att skörda ändå nu. 

De får ligga och torka tills storungen med fru och korea-gäst 

kommer till stugan. Skall bli intressant att höra sedan hur en Seoul-

bo ut i fingerspetsarna som inte besökt en typisk nordisk sommarstuga

innan gillar det hela. 

Augustinätternas mörker och tystnaden kan vara en upplevelse. 

Och dasset, och spindlarna. Och paddan - Paddbertha. 

Vi har våra vilda "husdjur" som återkommer år efter år. 

Måsen, som dyker upp vid femtiden och väntar på rester från matbordet. 

Snokarna som finns i knutarna. Paddan som är här nu för tredje eller fjärde året. 

Hon (vilket det troligen är) kommer till sensommaren och håller till under huset

och i vår vedhög. Svalorna som bygger bo under bryggan,

finkar och flugsnappare i holkarna. Göken som våldgästar någons annans

fågelbo, kattugglan, korparna, svanarna, kniporna, skäggdoppingarna, 

skrakarna, gässen och skarvarna. 

Hjortarna, älgarna och råddjuren. Rävarna, mårdhundarna och lon. Alla har jag sett

bara några hundratals meter från stugan. 

Hägrarna som kommer på sensommaren för att spankulera längs stranden,

kanske på jakt efter en groda eller en padda. 

Finns kanske en orsak varför Paddbertha flyttar upp under stugan just vid denna tid? 

Sommartid kan man nämligen  få syn på henne nere under bryggan. 

Klokt drag av henne – att ta skydd av oss människor!

Vi är ändå hyggliga, även om en del av oss kan vara lite närgångna med kameran.

*

Nu skall jag ta och mata tvättmaskinen med ytterligare lite tvätt. 

Har "lite" tvätt med mig hem efter tre månader stugliv.

Snart bär det av på nya utfärder. 

Kram från mig

 

EN DAG SOM DENNA

 

Det har varit kyligt och blåsigt i några dagar nu. Ylletröjan och tightsen

har åkt på och stundvis har jag till och med börjat snegla mot strumplådan.

Den långa stugvistelsen börjar luta mot sitt avslut och även om det 

är vemodigt på sitt sätt så skall det – med dessa grader – bli skönt med

golvvärme måste jag erkänna.

Har börjat tömma frysen så smått och den sista rabarbern blev till en chutney,

laxbiten gravades och det som i år skulle målas har blivit målat.

Nästa år har vi ett större projekt då stora stugan skall få sig

en uppfräschning. 

Det urgamla trädgårdsbordet, som de senaste åren stått i skogsbrynet 

och nästan blivit ett med skogen lämnades ändå så här. 

På något sätt charmigt med laven på ytan. 

Inte det optimala med tanke på hållbarheten i längden, 

men...kanske jag tar och räddar det som rädds kan nästa år. 

(Vi har i år haft ett gäng grågäss och -gässlingar som verkar trivas i vår vik)

Älskar som sagt tillvaron här på stugan, men börjar känna mig

lite rastlös. I augusti har vi ett par festen som vi skall på i hufvudstaden

och så kommer jag och min väninna att ge oss på en liten roadtrip. 

Med andra ord kommer det att vara september innan jag återkommer

hit till stugan för någon längre tid i alla fall. 

Vi är inga grymma köttätare, lillungen och gubben kanske mest av oss alla, men

när det finns lammkött på torget som är slaktat två dagar innan, så 

blir det grillat, det är ett som är säkert! 

Och till min förvåning så får jag och gubben i alla fall var sin

kronärtskocka. Inget att frossa i alltså, men ger mersmak av att

odla mer nästa sommar! 

Det är kanske det som är svårast med att behöva lämna stugan redan nu

i slutet av juli, det är så mycket odlat som inte kommer att hinna bli 

färdigt och lämnas således lite åt sitt öde. 

Och en mängd krukor som kommer att behöva kånkas hem.

Dem tänker jag inte lämna här utan omvårdnad. Hinner njuta av dem

på balkongen ännu ett bra tag! 

Men att kånka krukor, och smutstvätt och mängder av

kläder, som inte använts, hem tillbaka....det blir det! 

Skriver i den tonen som om sommaren skulle vara förbi, och så är det ju

förstås inte. Bara att min stugtillvaro klipps av en dryg månad tidigare än

vanligt. Men ser fram emot orsaken till det. Min kompis och jag

skall styra bilnosen mot norra Norge, och det ser jag så fram emot! 

Vi är ivriga fotografer båda två, det är det bästa att resa med någon

likasinnad, för gissar att det blir att stanna bilen tre gånger per varje körd

kilometer för att föreviga alla fina vyer. En fotande person skall resa med

en fotande person eller alternativt med någon som har en ängels

tålamod med alla stopp som absolut måste göras...(heh)! 

*

Ett stycke från vår stuga har en ensam tjädertupp haft sitt revir något

år nu. Brukar nu och då ta kameran med i bilen då jag kör in till byn 

bara för att ifall det skulle uppenbara sig nåt skoj. 

Ett par gånger har jag sett tjädern då jag inte haft kameran med men

nu råkade jag få syn på den när den satt i en tall. 

Tyvärr regnade det och blåste rejält när jag skulle ta bilden, 

så den blev lite suddig och när jag skulle försiktigt försöka

fota den lite närmare så flög den iväg. 

Den verkar vara ganska så "halvtam" för den vandrade lugnt

vidare in i skogen efter att den flugit ner från grenen, men

vegetationen var just så hög att jag inte fick en bättre bild av den. 

En glad överraskning var att jag trots allt får lite luktärtsblomning

i år i alla fall. När jag i våras planterade ut de små plantorna så kom

hjorten följande natt och smaskade i sig det mesta. Men tydligen 

blev det något litet kvar i alla fall, för har några fjuttiga luktärter

som nu börjat blomma. Precis så jag får någon blomma per dag in

i den lilla vasen på spiskransen. 

Brrr...nej nu är här nog så kyligt att jag tror jag skall dyka in

i strumplådan i alla fall och dra något värmande över mina arma

tår som inte alls tycker att det är läge att vara bara.

Inte i dag i alla fall. 

Kram från mig