STORA NJUTARDAGEN

Det är väl det som midsommardagen (precis som juldagen) skall få vara?

Jag borde plantera hallon, rensa ogräs, sopa stigen till lilla sovstugan ren från 

tallbarr, flytta på några andra perenner, tömma en enorm kruka vars invånare

dött under vintern (ett träd, så gav den lite tid att komma igång, men icke, inget

liv där mer). Borde sy upp linnegardinerna och tvätta upp en bordduk.

Men precis allt detta borde kan jag skjuta upp tills i morgon. 

I stället kan jag ta min bok och leta upp en lämplig plats i solen, 

eller i skuggan, beroende på humör och vindriktning och

bara vara. Klockan har blivit eftermiddag och jag sitter faktiskt

fortfarande i nattsärken och skriver. Nte koppen kaffe har sjunkit

ner genom strupen min och man mår som en prinsessa! 

I morgon tar jag itu med alla borde-göras. 

Skön midsommardag från mig

 

DAN FÖRE SOMMARDAN

På det sättet är jag väldigt o-finsk för jag vill inte basta vare sig på

julafton eller på midsommarafton. Jag vill basta kvällen innan. 

Under både jul- och midsommaraftonen vill jag vara fin i håret 

och liksom klädd för fest redan från morgonen. 

Även om det inte blir något stort festarrangemang. Men för att. 

Kanske det också beror på att det ändå är oftast jag som står i 

köket och snor ihop någon liten festmåltid. 

Då vill jag inte behöva fundera på att basta och få håret torrt

och sådant som tar tid. Resten av familjen får basta när de

vill, men jag vill göra det kvällen innan och i lugn och ro,

i lagom temperatur och allra helst ensam. 

Så att det blir en sådan där meditativ stund som inte störs av

någon annans babblande och så. 

Större delen av året måste jag kämpa med en extremt torr hud. 

Någon "liten lätt lotion efter duschen" räcker inte för mig, från 

höst till sen vår får jag ta fram det tunga hudvårdsartilleriet. 

Men till sommaren brukar min torra hud bli på bättre humör, 

och då plockar jag fram lite glamour på burk. 

Under några somrar nu har NUXEs hudolja varit min sommarlyx. 

Den doftar sååå gott, och bara det där att under några sommarmånader 

inte behöva gnida in sig i feta apoteksluktande helyllekrämer efteråt 

gör bastandet till en helt annan upplevelse. 

Oljan är inte fet, och torkar snabbt på huden, men doften blir kvar

och det har blivit min optimala sommardoft. 

 

Än har jag inte "kastat vinterpälsen" dvs tagit ett dopp i havet. 

Jag är sjukt mesig på det sättet. Kallt vatten - inget för mig. 

Och även om maj var varm så har juni hittills bjudit på både hårda

och nordliga vindar så havsvattnet är inte på något plan mätt behagligt

att slänga sig i. Och jag gillar mer att bli sådär varm och mjuk i kroppen

och spraya lite väldoftande olja på min lekamen istället för att framkalla

rysningar och hönshud över hela mig genom ett dopp i det ännu kalla havet. 

Kanske sedan i juli....eller augusti....eller nästa år. 

Tills det: 

Kram från mig

 

DEN LÖSAKTIGA AKLEJAN

En av mina favoriter i trädgården är aklejan. Tror jag haft den i alla mina trädgårdar. 

Nästan i alla fall. Den är otroligt fin enligt mig, men vad gör den så lösaktig då? 

Jo, den är inte så noga med hur och med vem man förökar sig med. Olika sorter av

aklejor blandar sig glatt med varandra och kan ibland få en avkomma som kan se

ut lite hur som helst. Min erfarenhet är dock att de nya plantorna, lite som med lupinen, 

verkar bli blå. Det beror nog på att den ursprungliga vildarten som man odlade i

de medeltida klosterträdgårdarna var just blåvioletta i färgen. 

När aklejor korspollinerar sig så kommer den genetiskt dominanta 

ursprungliga färgen tillbaka. 

När jag grundade min trädgård så köpte jag en svart (egentligen är den ju 

djup, djup violett så den nästan ser svart ut). Och lite osäker om jag faktiskt

köpt en rosa också, men några rosa har börjat dyka upp lite här och där. 

En del mer varmt rosa, andra åt det mer kallare hållet. 

Aklejan har funnits i våra trädgårdar i hundratals år. Olika sorter har funnits

sedan 1600-talet men som sagt mycket tidigare i klosterträdgårdarna. 

Aklejan är giftig förvisso, men har i tiderna ändå ansetts som en medicinalväxt, precis

som många andra av våra trädgårdsväxter. Men i tiderna användes avkok på

växtens alla delar inom folkmedicin. Man ansåg att den var antiseptisk och sårläkande. 

Bland annat har den använts utvändigt för att få bort löss från hårbotten.

Den är som sagt giftig, men inte så att man skulle behöva börja dra upp den

från sin tillvaro i rabatterna. Enligt giftinformationscentralen är det ofarligt om ett

barn – mot förmodan – skulle få för sig att smaka på en i sommarvinden vippande

akleja. Man känner inte till några förgiftningar av akleja. 

Det är fröna som är mest giftiga och man skall hälla i sig rejäla skopor

för att det skall bli värre än magont och illamående. 

Har inte själv huggit tänderna i aklejorna för de lockar liksom inte

på något sätt till att smaka. Inga röda bär eller så. 

*

På tal om röda bär så har jag en liten hörna i trädgården som jag inte riktigt vetat 

vad jag skall plantera där efter att hjortarna åt upp mina idegranar som stod

där innan. Men så kom jag på det! 

Hallon! Det skall bli ett hallonsnår där i gränsen mot skogen. 

Nu vet jag att hjortar gillar hallon kanske lika mycket som jag gör, men 

skall ändå se om det går att hålla dem på avstånd på nåt sätt. 

säger Maggi och tar upp kampen mot hjortarna

 

ROSA KLEMATIS OCH GRÅ GÄSS

 

Under ett par kvällar nu har grågässen samlat sig i vår vik. Det är ett gäng på ca 40 individer

som kommer sakta skvattrande för att övernatta på stranden. 

Antagligen är det ungdomar som inte ännu är könsmogna eller så har häckningen för

dessa misslyckats. Såg ändå idag två par grågäss som simmade förbi med ungar. 

Tycker det ändå är tidigt för gässen att börja samla sig för ruggning. 

Inte ens midsommar än! 

Men blommar gör det så det förslår. Länge hade jag bara den enkla anspråkslösa

alpklematisen som klättrar runt på vår pergolafundering, men i år kunde jag inte motstå 

att köpa en lite mer förädlad klematis-dam som sällskap. 

Clematis 'Innocent Blush' heter den och jag är tokförtjust i den. 

Så fin, stor och maffig, men på ett subtilt sätt ändå. 

Vill ju hålla trädgården lite dämpad sådär färgmässigt som jag säkert

nämnt redan ett antal gånger. 

Färgmässigt dämpad är också denna delikatess, gubbröran. 

Häromdagen fick jag tag på årets första inhemska nypotatis och 

av de potatisarna som blev över från första nypotatismåltiden så 

snurrade jag ihop en gubbröra. Himmel så gott på nybakt 

skärgårdslimpa. Det är sommar i varje munsbit, minsann! 

Nu skall jag ännu gå ut en sväng i kvällsskymningen. 

Har ju ingen gräsmatta här, men det har börjat växa lite grästuvor 

av sig själv lite här och där och istället för att försöka riva upp dem, 

vilket är ett ganska utmanande projekt så har jag köpt en grästrimmer

och börjat klippa ner dem. 

Och det har jag gjort i dag, och nu doftar det klippt gräsmatta fast jag ingen

gräsmatta har i hela trädgården. Saknar inte gräsmatta, men kan sakna

doften av klippt gräs i försommarkvällen. 

Godnatt  från mig

NATTKÄRL OCH ANNAT SPÄNNANDE

Visst var det så att jag senast lovade visa en Mycket Behändig Tingest? 

Den här grejen hittade jag på mina svärföräldrars ladugårdsvind någon gång

för snart fyrtio år sedan. När vi byggde eget och flyttade dit så följde denna tingest med. 

Och tur var väl det. För när jag i januari 1996 fyllde 30 år hade vi en stor fest med

mängder av gäster, och hur det nu kom sig så hade vi fått totalstopp i avloppet. 

Mycket lämpligt med -30 °C ute och tiotals gäster i antågande alltså. 

DÅ kom denna tingest till bruk minsann. Männen fick snällt ge sig ut och kissa i snö och kyla, 

medan denna tingest placerades i toan för tjejerna att uträtta sina behov i. 

Denna toahink räddade en hel fest - det kan jag lova! 

Det kanske inte framgår på bilden, men det är en rejäl hink i emalj som torde ha tillverkats

under första halvan av 1900-talet. Sittringen är av trä med snygg fogning och skåra för locket. 

Locket har haft samma färg som själva hinken, men dessvärre hade locket fått 

stänk av diverse målfärg under årens lopp, så den målade jag redan

för något år sedan svart och sittringens lackering hade också börjar flaga rätt illa, 

så i år slipade jag den och målade den också svart. Passar till stugan. 

Vill behålla denna grej för allt i världen. För den är helt suverän! 

Där som männen i min familj ställer sig och kissar var det passar dem så får 

jag antingen gå till dasset, eller helt enkelt sätta mig på huk i blåbärsriset. 

Men....nu vill jag ju gärna ta tillvara på kisset för att gödsla med det i en 

annars ganska mager skärgårdsträdgård. Vi talar alltså guldvatten här. 

Kiss utspätt med vatten. 1:10 sisådär. 

Och så är det så jädrans BEKVÄMT! Som att sitta på vilken toa som helst. 

Så här sommartid har jag den bakom husknuten dit jag tassar sist på kvällen

och först på morgonen. Under mörka höst- och vårvinterkvällar har jag den 

stående i vårt tvättrum som är väggivägg med stugan. 

Bara för att göra det bekvämt för mig. 

Och så gödslar jag hela trädgården. 

Verkligen winwin! 

Så får ni syn på en sådan här på något loppis eller i en antikaffär. 

SLÅ TILL. Den här är GULDvatten värd!

I övrigt har vinden, nordan dessutom, äntligen mojnat efter att ha legat på i en veckas tid. 

Nu börjar kännas lite mer som sommar faktiskt. Igår kväll när Finland tog och

kammade hem sitt femte VM guld i ishockey satt vi faktiskt ute på den öppna

verandan och hejade på. Vi är i detta fall gubben och äldre sonen. 

Han har landat för några distansjobb-dagar här på stugan och det gillar vi ju! 

Han är ju en jäkel på att laga god mat - så vem kan klaga på det, liksom? 

Min mycket kvasi-empiriska tolkning över fågelläget i vår vik är att det i år inte verkar

häcka några ejdrar alls. Skraken (på bilden) har förmodligen ungar i någon holk

och idag såg jag för första gången skäggdoppingparet i viken. 

Men tycker det är tystare än vanligt med häckning. 

I går hade vi ringmärkare, far och son, på besök, de var och ringmärkte en 

havsörn som har ett bo ca 500 m från oss. Örnparet hade en unge. 

Örnens närvaro påverkar säkert sjöfåglarnas häckning. 

Den enas bröd den andras död...så som det är i naturen. 

Tornseglarna som brukar häcka under vår brygga har ännu inte anlänt, 

hussvalorna var och kollade in läget att bygga bo under vårt takutskott, men 

de drog vidare. Bra kanske det, för i sommar skall vi måla kojan. 

Men nästa år är de välkomna! 

I övrigt hade en björkspinnare (hane - det ser man på de frodiga antennerna) placerat sig på 

fönstrets foderbräde för att samla in information om eventuella villiga honor i grannskapet. 

Det var en rätt så rejäl pjäs, denna björkspinnare. 

Nästan lika stor var den som den lilla, lilla näbbmus som pilade runt på 

stigen till dasset. Man tänker lätt att dessa är en slags möss, om man nu heter näbbmus så

ligger det ju nära till hands, men de är faktiskt insekt-ätare och inte gnagare och 

närmare släkt med igelkottar och mullvader än med möss. 

Genetiskt är de till och med närmare en katt än möss.

Lite märkligt kan hända, men så är det. 

Jag tycker näbbmöss är otroligt söta och sympatiska filurer. 

*

Men nu skall jag gå och slänga ner mig i snarkofagen, men innan det skall jag besöka det

antika, men ack så bekväma, nattkärlet som jag har där bakom knuten. 

Godnatt  från mig