FASTLAGSDAGS

Årligen uppstår diskussionen om det skall vara mandelmassa eller sylt 

i fastlagsbullarna. Personligen gillar jag sylt mer vilket inte är helt renlärigt,

om jag förstått saken rätt? 

Och i år tänker jag än mer töja på gränserna! Det gjorde jag redan i fjol, eller kanske det var

året innan det genom att baka rätt så små fastlagsbullar, för jag tycker de färdigt köpta är

rätt så stora och är liksom mer bulladeg än vad som sjunker ner i mig. 

Ja, ja...man kan ju tycka att varför köper jag det då överhuvudtaget? 

Eller varför jag inte delar bullen med någon? 

Bra fråga i och för sig, men mitt "dilemma" är att jag gillar att ta fasta på 

mattraditioner och vill inte riktigt släppa det här med fastlagsbullen. 

Men så råkade jag snubbla över en familj som "någonstans på de sociala

medierna" kom med ett tips som jag tänkte att det vill jag testa! 

Tyvärr minns jag inte var och av vem jag nu snott idén men tack till den

som kommit på detta! 

Det var hur som helst en familj som gått ut på en vintrig tur i naturen. 

Men i ryggsäcken fanns sådana där burkar av färdig croissant-deg. Lite

olja att fritera dessa i. Och en trangia förstås.

Och så sylt (eller mandelmassa om man nu är envist traditionell) och 

lite vispad grädde. 

Istället för att rulla ut den färdiga degen i typiska croissant-trianglar 

så rullas dessa i rektanglar som delas på hälften. 

Från en degtub får man sex "fastlagsbullar". 

Sedan är det bara att hetta upp oljan till ca 170 °C 

och fritera degklumparna ca 3 minuter per sida. 

Låt svalna och skär upp, lägg sylt eller mandelmassa och spritsa

eller bara klicka i vispgrädde och strö över lite pudersocker

och en lite annorlunda, men otroligt god "fastlagsbulle" att hugga

tänderna i har sett dagens ljus. 

Nu gjorde jag ju mina hemma i köket, men tänker att de här måste ju vara otroligt 

enkla och goda att fixa till ute i naturen med barn eller barnbarn. 

Lite program också på samma gång! 

Här i mina hoods är det sportlov den här veckan,  så 

varför inte testa det här? 

Kram från mig

 

STILL GOING STRONG,OCH VARFÖR SKULLE DE INTE DET?

Det händer att jag ibland använder min blogg som ett slags kartotek.

Till torsdagens målningskurs letade jag efter ett foto som jag visste att

fanns "någonstans" här i bloggens skumma gömslen. Och så hände

det som ibland händer när man skall "städa och rensa" i ett skåp eller i en 

garderob som man inte karterat på ett bra tag. Man blir fast. 

I nostalgi och i minnen. 

Så gick det för mig ja. Snubblade över följande inlägg från februari 2009, 

Man skulle ju snabbt tänkt kunna tycka att "det var ju alldeles nyss", men si om

inte min matematiska talang fullständigt spelar mig ett spratt så är det

faktiskt 17 (!!!) år sedan. Svårt att tro, men lär vara så! 

Då hade jag precis blivit frälst av den där chabby chic-stilen och förvandlade

det mesta som kom i min väg till ja...

L Ä S S J Ä L V (klicketiklick)

(Och nej, på den tiden hade jag inte full koll på tekniken i Blogger, 

eller så var Blogger bara så knepigt och outvecklat. 

Jag väljer att tro på det senare, heh). 

Och kanske jag aldrig ens riktigt släppt den stilen, och

märker att jag minsann har en hel del grejer kvar från den "eran" som

är i så gott som daglig användning hos oss. 

Glaskuporna har mirakulöst nog överlevt både vilda ungar, klumpiga

ungdomar med nollkoll på sina kroppar, katter och hundvalpar. 

Och ett par karlar med stora nävor också. 

 

Gjutjärn och tenn, mina favoritmaterial. 

Rejälare än så kan det inte bli. Det gamla inläggets vita urna

är par till denna svarta. Den vita finns på stugan, den svarta här hemma. 

Och skyddet för tändsticksasken - den används varje dag av mig när

jag tänder mina "kvällsljus". 

Det enda som ändrat sedan det gamla inlägget - om man nu frånser det lilla

faktum att det gått "något litet år" - så är att lillungen numera är minst lika

intresserad av gammalt, antikt och den "loppbitna stilen" som jag. 

Senaste fredag hade vi ledigt och drog iväg till Lahtis för att snoka

runt i några antikbutiker och ett par loppisar. 

Så med andra ord verkar det som om jag, trots min tvivel då 2009,

ändå lyckades omvända honom och så ett litet frö av kärlek till

gamla ting i honom. 

*

Hur det gick för den verbala "generalen" även kallad storungen. 

Ja, han har nog fortfarande koll på sina ord. Han och jag är de enda i familjen som

fortfarande är hårda Mello-fans och gör vårt bästa med att överträffa 

varandra verbalt i analys av bidragen. 

Numera via Whatsapp, så det gäller att låta tangenterna sjunga! 

Kan hända att det faktiskt är just det som är största charmen med Mello numera? 

Men Mello hör liksom vårvintern till. Så där som fastlagsbulle! 

Och även också en liten dos nostalgi hör till när man tappat bort sig i sin egen blogg! 

Ha en fin början på veckan! 

Det är måndag, men solen skiner! 

Kram från mig

RESTMAT PÅ RESTMAT PÅ RESTMAT

Vi har haft en märklig, men mycket god, matvecka här hemma. Inget speciellt i sig,

men när jag på torsdagen längtade efter risotto så blev det risotto. 

Och med risotto är det som med så mycket annat, det är knepigt att laga

små mängder. Mängder för två kråkor. Mig och gubben då. 

Så det blev över - förstås. 

Nu råkar ju jag gilla risotto, och italiensk mat, och italienare om någon

är väldans duktiga på att göra nåt ännu bättre av rester än någon annan.

Ta nu pizza till exempel. Gottgott - det förnekar nu väldigt få. 

Okej...vi har lite motsvarigheter här i Norden också, rotsaksgryta och så hade 

man i vad man råkade ha hemma i köttväg, pyttipanna...

Men nu hade jag alltså lite väl mycket risotto så det blev över och risottorester 

känns lite nja och hmm att bara värma upp på nytt, så jag kom ihåg att jag

några gånger ätit sådana där risbollar på någon resa och tadaaa...

Inte svårt alls att knåda (bokstavligen) ihop till ett gäng arancinis. 

De är försvinnande goda! 

Vilket ledde till att vi smällde i oss ett överdrivet antal och så blev det över av 

diverse skinka och korv och oliver och ost som jag plockat fram, som 

i sin tur gav dagens middag. Några småskruttiga rödbetor som hängt kvar i kylen 

sedan jul och så rester från igår och så har vi igen en smarrig måltid. 

Jag gillar när det går så här smidigt att den ena maträttens rester leder till

nästa rätt. Nu lyckades ju inte alltid och då får man leva med att det kan bli lite

märkliga ihopsättningar. Men vi är båda två sådana att vi ogärna slänger mat.

Gubben är mindre kräsen än jag och klarar utan större problem kombinationer

som osökt får mina ögonbryn att höja sig i ett lite onödigt utdraget:

- Jaha,jahaaa, du tänkte såååå?!???

Men ofta hittar man faktiskt en lösning på de rester man har i kylskåpet

och i skafferiet som blir riktigt, riktigt bra! Arancini är en sådan. 

Så koka lite extra mycket risotto nästa gång så att du har lite "rester" att ta av. 

Kram från mig

 

DEN ÅRLIGT ÅTERKOMMANDE

Man skulle ju kunna tro att en blogg skulle räcka för att spara

tankar och funderingar för eftervärlden, men si så är det inte alls. 

Gubben och våra gemensamma ätteläggar skulle aldrig hitta fram

till min blogg, även om de försökte. 

Inte för att den är speciellt hemlig, men för att det intresserar dem föga. 

Jag menar, jag delar ju mer än gärna mina små funderingar (och fågelmats-

kolosser) och andra viktiga och mindre väsentliga åsikter med dem 

var gång vis ses. Och vi gör ju det rätt så ofta i alla fall. 

Men det oaktat har jag nu de senaste åren klämt till med en årsbok.

Den äldsta jag hittar i bokhyllan är från 2009, så ganska samma tid som jag 

började blogga. För ca tio år sedan blev de mer "proffsiga" i och med att mitt 

fotointresse och kunskapen växte. I böckerna finns text som är mer 

direkt relaterat till familjen och släkten. Sådant som inte intresserar någon

utanför kärngänget. 

Samtidigt är det en helt annan grej att se sina fotografier tryckta på papper. 

Datorn, sociala medier och allt det där i all ära, men att kunna stryka handen över en

bild, där är något speciellt. Att se samma bild på skärmen framkallar aldrig samma

kontakt till stunden. Fråga inte mig varför, men det är så. 

Kanske en av orsakerna till att jag orkar och vill fortsätta 

blogga - och skriva årsböcker - är just det där med att lyfta fram det 

där mest vardagliga upp från sin "vardaglighet". För vi behöver kanske upp-

märksamma var vardag för att finna en slags förnöjsamhet i sitt eget liv. 

Innan jag började med att blogga, innan jag började skriva om

min, vår familjs, vardag samlade jag vardagsfoton i traditionella

fotoalbum. Så även om jag inte tänkt på det så har jag hela tiden fotat, 

även om det fram till för 15 år sedan som det var hellre än väl, om

man uttrycker det snällt. Men ja, i en av de allra första fotoalbum som 

kan räknas till att vara en vardagsbetraktelse finns ett foto av gubben som sitter

på sängkanten och har mina trosor på huvudet! För samtidigt som han böjde upp

sig efter att ha satt på strumporna råkar jag slänga iväg mina trosor mot sängen. 

Alltså de som jag skulle ta på mig efter duschen (ja, de var rena...hahahhaha) dit jag 

var på väg. Tydligen hade jag fått för mig att knäppa en blid av den något

komiska situationen. Minns inte alls att jag hade en kamera inom räckhåll, men

när jag ser bilden minns jag precis den stunden. 

Inget egentligen att spara för eftervärlden kunde man tro, men redan då

hade jag en lust att berätta historier om just vardagen. Och i dagens läge

får ju en sådan lite naiv bild oss, som var iblandade, att le och

minnas just den lite småkomiska händelsen. 

Just det är kanske inget som framtida folklorister, eller arkeologer, kommer att falla i 

trans för, men kanske det ändå berättar något om ett ungt pars vardag från

nyförälskade, till "nybyggare" ute på landet, till familj med barn och djur och

vardagssolstrålar och ditohöststormar fram till idag då man sakta börjar 

bädda för en pre-pensionärstillvaro. Tänk, jag har 40 år i vardagsbilder 

i någotsånär kronologisk ordning. 

I ett icke digitalt format dessutom. Det är nog det enda jag skulle försöka

rädda om det skulle börja brinna i knutarna, så där konkret brinna. 

Familjen bläddrar nog i albumen/böckerna även om de aldrig kommer att 

orka tugga sig igenom min blogg. Heh! 

Näe, hörni nu skall jag nog gå och plocka fram ett par sockor för 

även om mitt hem nu är ett bekvämt höghusboende så när

det smäller så här hårda köldgrader så känns det kyligt här i mitt soffhörn

som är precis intill ett gigantiskt fönster. 

Men det är ju vinter så...

Kram från mig

VARGAVINTERNS SMÅFÅGELGODIS

Brrr....nu är det rejält kallt därute. När jag vaknade i morse visade

termometern på -23 °C. Senast nu är det läge att fixa till lite 

extra gottgott till fåglarna. 

Tyvärr har vi här i husbolaget förbud mot att mata fåglarna på vårt område.

Väldigt synd, för även fåglar i bostadsområden med höghus är väl 

lika hungriga som på andra platser. Men...regler är regler, och

förbudet baserar sig ju på att fågelmatning onekligen lockar till sig

råttor och andra ovälkomna gäster. 

Dem vill många inte ha i knutarna, även om jag personligen aldrig

upplevt dem som ett större problem på platser jag tidigare bott. 

Men i en skog ett stycke ifrån är det fritt fram att hänga upp mat

åt fåglarna. Så bara att sätta igång. 

Min erfarenhet av att bara använda kokosfett är att det blir så 

otroligt hårt i lite tuffare köldgrader så jag mixade en egen blandning. 

Jag hade i: 

ca 1 kg kokosfett 

300 g lard 

50-100 g smör

och några rejäla matskedar jordnötssmör

Det har visat sig att den här blandningen blir ganska så bra. 

Mängderna är nu sådär mellan tummen och pekfingret, men har

märkt att ungefär hälften skall vara kokosfett, och de övriga fetterna 

som man råkar ha hemma så får stå för den andra delen. 

Av den här satsen blev det kanske 1,5 l färdig fettstång. 

Eller stång kanske man inte kan kalla det, mer som en koloss. 

En klump! 

Gjorde mina i urtvättade mjölkkartonger, 

men allt som är enkelt att riva av när fettet stelnat fungerar. 

Stack ett litet hål i botten på mjölkkartongen och trädde 

igenom ett snöre i samma storlek som hålet. 

Använder jag mindre formar tejpar jag bara snöret i botten. 

Man gör hur man vill. 

Jag tejpade ännu runt hålet för säkerhets skull så det inte skulle rinna ut. 

Snöret nertill har jag för att kunna fästa en pinne där när allt har stelnat. 

Hade bara lite skalade solrosfrön och lite nötter som jag lade i botten.

Till färdigt köpta fettkorvar har jag brukat sticka in chopsticks

eller liknande, men när jag gör egna blandningar så kan man 

aldrig riktigt veta om det funkar att köra igenom den stelnade

fettklumpen en pinne utan att riskera att hela alltsammans 

spricker itu. Har hänt nämligen...

Men här gick det bra. Värmde pinnen under hett vatten och så 

var det bara att sticka den igenom. 

Vad jag däremot INTE kom ihåg att göra var att se till att snöret i övre ändan var 

i mitten innan jag förde ut dem för att stelna. Det är nu mest bara en kosmetisk grej, 

Lika väl funkar den fast den hänger lite "på sniskan". 

Lillungen var här och åt middag med oss, och han fick också

med sig hem en fettklump att ge åt sina fåglar. 

Bara att ge fantasin vingar och göra sina egna bollar, korvar, kolosser.

Ett år gjorde jag små "bollar" i muffinsformar, och i fjol (klicketiklick) 

knåpade jag ihop små snögubbar av fettet. 

Att vintermata fåglar jag jag gillat att göra redan som barn. Där gubben min 

är mer intresserad av att bygga fågelholkar och hela den biten så är det

här med vintermatning mer min grej. Vi kompenserar varandra ganska så

bra där, eller hur? Det gör vi ju annars också - jag råddar ner i köket

(läs lagar mat) och han städar upp efteråt. 

Men nu skall jag nog gå och hämta lite kvällssnacks åt mig, 

för ganska snart kör ju Mello igång. Mello, UMK och Eurovisionen som 

är just så där oskyldigt fladdrig, tokig och underhållande och alldeles, 

alldeles extra allt av - allt! Så vi behöver det i en tid av turbulens. 

Ha en skön lördagskväll alla ni därute i stugorna. 

Mata fåglarna! Glöm inte det! 

Kram från mig