nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DEN FÖRSTA HÖSTSTORMEN


Kvällen innan stormen simmade svanmamman, hon som förlorade sin partner i den blodiga striden i somras, men sina fyra ungdomar till ungar förbi. 
Alla de fyra ungdomarna såg ut att må bra och vara vid god vigör. Självständiga var de också. 
Först såg jag bara de unga, och hann under en stund fundera att hade det också hänt mamman något, men så kom hon lugnt simmande efter sin ynglingskara. 


Höstmorgonen, och faktiskt hela dagen, var underbart vacker. Solen sken och all tanke på den annalkande stormen kändes faktiskt mer som något man läser om på nyhetssidorna på nätet och kanske inte ändå på riktigt berörde mig? 

Men efter åratal ute i skärgården visste jag att lugnet kunde vara just som talesättet - lugnet före stormen. 


På natten började det vina runt stugans knutar, och framåt morgonnatten vaknade jag av stormens ljud, och även om jag inget kunde se i den svarta natten så kunde jag föreställa mig vågornas dans mot klipporna.
När morgonen ljusnade var stormen ett faktum. De unga björkar, som det inte finns så mycket av här på udden, neg djupt i sina höstgula klänningar. De viga, unga tallarna var inte sämre utan följde björkarna i sin dans till höststormens melodi. 

Under dagen ökade styrkan i vindbyarna och stundvis fick jag ta ordentligt i för att knuffa upp stugdörren. Den nu rådande vinden låg direkt på stugan och varje liten sekundmeter kändes. 



På eftermiddagen gav både elen och datoruppkopplingen upp och jag fick meddela att nu blir det inte mycket av mitt jobbande. Stängde ner allt som hade med elektricitet att göra och gick ut på klipporna för att på mitt sätt ta in stormen, njuta av den, beundra dess kraft och lyssna till dess mäktiga....sound? 

Storm är känsla. Det man upplever på huden, i håret, i kroppen då man knappt kan stå upprätt. 
Men storm är också ljud. Som ett ur-ljud som talar till en på djupet. Man vill ha tystnad omkring sig för att ta till sig stormens ljud. Tror jag. 



 Nu är det åter igen på väg att bli natt, men än brusar stormen på därute. Den har hållit på länge, varit uthållig. Den lilla fjärden, som vanligtvis är så stilla, så lugn, har idag fått leva runt och busa på. Kobbarna som i vanliga fall ligger där som väljästa batonger har idag fått tävla om uppmärksamheten med vågor lika höga som klipporna. Så här innanskärs är det ovanligt. Så här hård storm, så här tidigt på året är ovanligt här men jag gillar ju det. Som jag gillar alla olika väder som ruskar om oss lite. 


Utöver stormen har jag lagt märke till att det finns rätt mycket tecken på möss som tagit sig inomhus. Jag ser det på min hund som direkt blir på alerten om det finns möss i närheten. Men också ser jag det på att tupp-pappret blir rivet under natten. Att det finns små "visitkort" på veranda-bordet, vilket inte är brukar vara vanligt så här tidigt på hösten. Om alls. 

Får mig osökt att fundera på det här gamla talesättet om att möss söker sig inomhus tidigt på hösten om de väntar sig en sträng vinter. Nu har jag skrivit det här. Bara att följa upp då. Denna inte så empiriska undersökning...



P.s. Blogger har tydligen uppdaterat sitt gränssnitt och jag kan väl vara sisådär nöjd med det. Kan tex inte förhandsgranska att mina bilder "sitter rätt" innan jag publicerar - så förlåt om bilderna är lite hipsomhap...
Är också sur, vilket jag egentligen sällan är, på att man inte kan själv bestämma hur långa radera blir om man väljer att centrera texten. 
Vanligtvis gör jag det, men nu blir det bara helt knasigt, så smått tvungen att ta till vänster-marginaltext. 
Kanske det bara är bra, jag vet inte. 

Men smått störande att man fråntas möjligheter att själv påverka utseendet på bloggen. 
I värsta fall byter jag plattform. Och det skulle ju ändå vara lite synd - har ändå varit blogger trogen i mer än tio år. Men föredrar att man kan påverka utseende själv, smidighet och ett användarvänligt gränssnitt. Och det är jag inte helt övertygad om att Blogger erbjuder med sin uppdatering...

INNAN STORMEN


Det finns något väntande i luften. 
Är det för att det är så, eller är det för att jag vet att en storm är på antågande. 
Årets första höststorm. 

Distansjobbar från stugan den här veckan. 

Många saknar sina kontor, men jag tror minst lika många
är alldeles utomordentligt nöjda med distansarbetsrekommendationen 
(vilket ord!!!) som påbjuder fortsatt arbete hemifrån. 
Vi introverta vill inte att corona-begränsningarna gällande 
var och hur man jobbar någonsin skall ta slut! 
Mer distansarbete åt introverta. Typ.  

Jag jobbar i en liten organisation, men även här märker man 
av hur olika vi är, hur olika vi vill jobba. 

En del av oss är starkt extroverta och har saknat gänget, babblet vid kaffet, 
men också att kunna traska in hos sin kollega och ventilera tankar
och funderingar. Med eller utan tanke på att få en lösning på problemet. 
Bara få tänka högt. Babbla på. Låta munnen gå snabbare än tankarna. 
Eller bara hojta rakt ut i luften på bästa öppnakontoret-maneér:
"vem fixar det här?"
"kan någon ta sig an det där?".

Allt sådant som gör en introvert nervsvag! 

En del av oss är starkt introverta och har inte i samma utsträckning saknat gänget. 
Eller jo, men inte alls på samma sätt.
Man har saknat de där lite mer djupare diskussionerna 
gällande ett jobbrelaterat problem. Men också personliga
samtal som förs face-to-face, inte vid ett glatt klockan-två-fika.
Kaffe-stunderna med sina vitser och sitt skratt är underhållande. 
Nu och då. Sällan ens dagligen. 

Men allra mest har nog introverta välkomnat möjligheten att 
få jobba ostört med det man får lön för. Utan att måsta 
"förklara sig" varför man vill vara för sig själv. 

På något plan hoppas jag att det goda denna corona-pandemi
för med sig i förlängningen är att det skulle bli en utökad
förståelse för att vi är olika. Att det som är guld för en extrovert
personlighet kan vara rent gift för en introvert. Och vice versa, naturligtvis.  

Det har bara så länge varit de mer extrovertas sätt att vara, att jobba
som varit det "enda rätta". Jag tror att det skapar en bättre arbetsmiljö på sikt
att tillåta människor att i större utsträckning jobba på det sätt som känns bra för 
var och en av oss. 

I väntan på höststormen sätter jag mig en stund på stugtrappan 
och undrar om inte jag har det finaste kontoret på jorden? 





HÖSTREGN


För en höstmänniska som mig finns inget tråkigt höstväder. 
Det finns bara fint höstväder och så finns det fint höstväder - som lite blötare variant. 

Regn är rofyllt för själen. 
Vind likaså. 

I skrivande stund sitter jag i mitt soffhörn, den här gången i det som finns på stugan.
Vinden viner, regnet låter på taket, vågorna slår mot stranden. 
Brasan sprakar stilla. Det är de ljud som hörs. Inga andra. 

Har tänt ljus i alla husets ljusstakar. För att fira höstens ankomst. 
Känns att nu är den här. På riktigt här. 

Det är mörkt. Det är tyst. Det är dämpat. 
Min tid är här och nu. 

DEN BÄSTA AV BÄSTA


Jag vet, så säger alla om sina lurventussar! 

Men idag fyller min bästa av bästa jämnt. Tio år, tio gemensamma år! 
Jag kunde tala mig varm om den här hunden - och hundrasen för den delen. 

Hon, Aida, är alltså en borderterrier. 
Hur det kom sig att jag valde en borderterrier? Jag hade haft stora 
hundar sedan alltid kändes det som. 
Riesenschnauzer, 
en blandras mellan Riesenschnauzer och 
långhårig retriver, Airedaleterrier. 

Vid något skede började jag se fördelen med en liten hund
då jag i jobbet rörde mig på olika platser och en stor hund inte
riktigt var lika lätt att ta med sig överallt. 
Blev att jag valde en Cairnterrier. Hon hette Tosca och var min skugga
i nästan 14 år. Hon var alldeles underbar, men vars enda negativa 
sida var att hon hade så korta ben så att hänga med
på längre turer i naturen blev smått utmanande. 
Isynnerhet om det var högt gräs eller snö...

Så när Tosca tog sig till sällare jaktmarker funderade jag
ett bra tag vilken hundras jag skulle välja. 

Det blev en borderterrier. Det har jag inte ångrat. 

Redan då för tio år sedan började man tala om hundraser som inte
är så friska, som alla dessa trubbnosiga varelserna. Alldeles härom veckan läste
jag en artikel om att avla fram dessa hundar som knappt kan andas är
jämförbart med djurplågeri. För mig var en av kriterierna att hundrasen skulle
vara frisk. Och det är en borderterrier. 

Klart jag har försäkring för min hund, men jag har aldrig behövt använda den. 
Aida har aldrig varit sjuk. De gånger vi har varit till veterinären är för vaccinering. 
På alla dessa tio år! 

Sedan ville jag som sagt ha en hund med lite längre ben. Och van med
hundar som skall trimmas ett par gånger om året var det valet enkelt. 
11 månader om året har man knappt hundhår i hemmet alls. 

En sträv päls, som borderterriern har, är ypperlig om man vill röra
sig ute också då vädret är sådär. Pälsen torkar i ett nafs. Luktar
inte gamla yllesockor alls och släpar extremt lite sand och smuts in. 
Sådant fastnar helt enkelt inte. 

Sedan har ju en terrier en underbar karaktär. Inte så där
slätstruken och lite mesig, nej hon är tuff och modig. 
Någon kunde kalla det något utmanande. Envis och egensinnig till och med.
Men hon är alltid med på allt, långa promenader, lydnad, sök. Men 
blir inte heller galen om man av orsak eller annan hänger några dagar 
förkyld i soffan. Hon anpassar sig. 

Och så gillar jag hennes lite ruffiga utseende. 
Så långt från avel enbart för utseendets skull som ju gått över styr
då det gäller många hundraser...

Dessutom sover hon läääänge på morgonen. 
Kan man begära mer av en hund? 



Här har hon precis landat i sitt nya hem hösten 2010 och
är totalt fascinerad av....allt. Som en kattsvans till exempel. 

Hoppas på några fina gemensamma år än. 
Än märks inte åldern på henne. 
 Den bästa av bästa! 



ALLT ÄR INTE VACKERT



 I min skog har jag ett ställe där det växer svart trumpetsvamp. Alltså ett stycke ställe. 

Jag upptäckte det för kanske tio år sedan genom att jag faktiskt helt konkret ramlade över det! 
Snubblade på en gren och stod på öronen i mossan och när jag borstar de värsta barren
ur luggen så glor jag direkt in i ett litet gäng med svarta trumpeter. 

Efter den lilla incidenten har jag tagit stigen förbi stället varje år. 
Nästan alla år har jag fått med mig några svampar, i år var nog rekordskörd. 
Så som det är med nästan alla andra svampar för den delen i år. 
Finns mängder. 

Jag brukar torka min trumpetisar. Tycker de blir bäst så. 
Sedan kan det ju vara läge att ta en bild av sin fantastiska svampskörd
innan man torkar den. Blir liksom mer imponerande, vackrare -
kanske till och med mer aptitligt då. Torkade trumpetsvampar är kanske inte det
vackraste i matväg man kan tänka sig. Men de är svart guld! 
Känner redan smaken av de smulade svamparna i en risotto. 
Ou yesss! 

*

Undrar om det kan vara fullmåne bakom alla regnmoln ikväll? 
Klockan är alldeles för mycket för mig att vara vaken, som om min
gå-och-lägga-sig-klocka inte riktigt är på alerten. 

Det regnar ute, trädgården är mörk utanför. Öppnar fönstret för att lyssna
till dripdroppet från träden. Ekarna fäller nu också sina ekollon. De smäller
mot den lilla gångbron av trä som går över ett litet dike. 
Det åter så mycket mer i natten än på dagen. 
En lockespindel har krupit in på insidan av fönsterkarmen
och står där med sina sytrådstunna ben och väntar. 

På vadå? 

Schasar iväg den ut tillbaka i natten, släcker ner och går och lägger mig. 
Nog babblat för idag.