Det finns få, om någon, som jag är så bekväm med som min gubbe, och
bra är väl det eftersom vi delar ett liv tillsammans. Ganska självklart egentligen.
Vi trivs alldeles ypperligt tillsammans, och har för det mesta riktigt roligt vi två.
Eftersom det renoveras grundligt och högljutt i vår lägenhet "i stan" så valde vi i år att
bosätta oss på stugan från tidig vår till - som det ser ut nu - sen höst.
Han är numera pensionär och jag jobbar på distans på heltid så vi är i varandras
närhet hela tiden. Stugtillvaron är stor i natur men inte i kvadratmetrar som går att värma.
Så ja, vi är oftast rätt så tätt inpå varandra, och jag måste säga att det har gått
bättre än jag trodde. Eller befarade. För trots att vi trivs med varandra så har vi nämligen
båda två det personlighetsdraget som gör att vill göra sina egna grejer - utan den andra.
Så har det alltid varit, så det funkar för oss. Vi vill ibland vara tvåsamt ensamma.
Men nu när vi inte har arbete att gå till, eller jag går till vårt lilla tillbygge som är mitt
"kontor", så blir det inga sådana naturliga stunder av att vara åtskilds.
För utan dessa ensamma stunder skulle vi börja skava lite. Inte vara fullt lika nöjda. Jag vet det.
Och han vet det. Vi behöver ha de där egna stunderna. Idag har han åkt för att ringmärka
tornfalk och redan då jag vaknade kände jag att yes - en eftermiddag i ensamhet!
Och detta trots att jag vet att jag ikväll kommer att vara glad då jag hör hans bil komma
längs skogsvägen. Han njuter antagligen precis som jag de dagar jag åker till
närmaste stad för att veckoshoppa mat.
Tror vi aldrig uttalat detta om hur viktiga dessa "egenstuder" är, det har varit ganska
naturligt för oss, men jag tänker på att det säkert för många kan vara lite problematiskt?
Fast...vad vet jag? Kanske alla andra vill vara tvåsamma hela tiden?
Vi gör ju en mängd saker tillsammans också, men något vi alltid varit urusla på
är att handla mat tillsammans. I samma matbutik. Med en vagn. Samtidigt.
Vi gjorde ett försök senaste veckan. Vi gör inte om det misstaget i rödaste rappet.
Allt börjar så väl. Och välorganiserat.
Gubben meddelar att han kan skuffa kärran
och OBS! följer efter mig medan jag plockar i vad vi skall ha.
Först kommer vi till grönsakerna - det går bra. Sedan får han syn på brödavdelningen och
får bråttom dit för att se om de har hans favoritbröd, samtidigt som jag inser att jag
glömt att väga tomaterna och tassar tillbaka till grönsaksdisken. Ser gubben vid bröd-
hyllorna och går på andra sidan hyllan för att hitta mitt favoritbröd. När jag går tillbaka
runt hyllan är han spårlöst försvunnen. Jag hittar honom vid köttdisken där han smakar
på diverse smakprover. Jag lastar av tomaterna, mitt bröd, ett kexpaket och lite annat som jag
burit i famnen. Tar en könummerlapp och inväntar min tur till fiskdisken. När det blir min tur
vänder jag mig om för att fråga önskemål från mannen.
Men mannen och vagnen är - tänka sig - borta.
Köper fisk och lite annat till som jag fyller min famn med.
Kikar in mellan olika gångar och hittar till slut mannen med vagnen bland
charkuterivarorna och ostarna där han smått förivrat sig. Dumpar av det jag har i famnen och
får ett förvånat: - Oj, skall vi ha allt det här? som kommentar.
Då vet jag redan att hans hjärna viskat åt honom att det räcker nu. Nu har
vi jättemycket mat. Nu skall vi hem.
Medan min hjärna fortsätter viska åt mig att jag inte skall glömma äggen, te, kaffe,
spagettin är också slut, toapapper, tändvätska till grillen, myggspray, oj...just det
oliver behövs, och matolja, bäst att ta en soya också. Tvål kan också vara
bra att ta, tror det höll på att ta slut det vi har på toan.
Min famn fylls mer och mer medan jag försöker få en skymt av just den vagnen
dit jag kunde dumpa av min last. Den syns ingenstans. Börjar sakta närma mig kassorna
då jag får syn på honom där han lojt står och bläddrar i en tidning.
Muttrar något isigt:
- Hur blev det med det där att du skulle följa mig med vagnen......?
- Nämen, hade vi inte redan allt? får jag till svar.
- NEJ, vi hade inte alls ALLT, väser jag.
Innan han hinner smita iväg igen meddelar jag att han får ta lasset till
kassan, betala och packa. Jag kom just på att jag på det bestämdaste behöver gå
och köpa en flaska rödvin för det kan hända att jag behöver hälla upp ett glas
på direkten när vi kommer hem. För husfridens skull.
Vilket jag också gör och svär heligt på att det igen skall dröja innan vi försöker på att
göra detta tvåsamt. Föredrar att göra det ensamt. Alla gånger.
Till hans försvar bör nämnas att han handlar mat minst lika ofta som jag, så det
är inte det att det bara skulle vara jag som gjorde det. Vi skall bara inte göra det tillsammans.
Vilket jag under årens lopp märkt att många par gör.
Förstår bara inte ur de får det att funka?
Men, som sagt, för det mesta är vi ganska så samspelta. Vissa saker skall
vi bara göra var för sig.
Eniga är vi också om att vi inte skall skaffa hund. Det har vi blivit alldeles
för bekväma för. Men en liten kattunge skall i höst få flytta in hos oss.
Det är vi rörande eniga om. En liten lurvig en. Det längtar vi till!
Kram Maggi
