nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

PÅ VÄG...


Jag gillar att packa, att fundera ut vad jag kommer att behöva med och sedan när allt är instuvat och 
man får ratta ut bilen från gården - aj, aj, det är en lika skoj känsla alltid. Eller oftast, det beror ju på resan, men när man skall iväg på någon intressant eller annars bara skoj, då är det prima! 




Jag hade kunnat köra raka vägen till Kuhmo, men eftersom jag hade gott om tid, så valde jag att köra mindre vägar och stanna över natten i Kuopio. Det var meningen att jag skulle träffa en studiekompis som jag har sporadiskt kontakt med, men det rann ut i sanden pga av att hennes redan ålderstigna mamma akut hamnat in på sjukhus - och då är man inte så himla sällskaplig. Och eftersom hon är nu och då i Helsingfors i jobbet, så vi får ses då istället. No problem.



Och Kuopio är ju en fin stad att tassa runt i en solig sommardag! 
Har ju lillungen (ja, jag vet - jag måste hitta på ett bättre 'namn' på  honom...)
med mig som resesällskap, så vi besökte några museér och gick bara runt i stan.


Åt en lunch på Ravintola Wanha Satama, fint ställe, men 
kanske hade kocken fått krydda maten också - för samma pris tänker jag.

Men helt okej. Och utsikten var det absolut inget fel på! 



Ja, hahaha....så fotade jag den här. Lillungen suckade; Mamma, skall du v e r k l i g e n fota en 
hundbajs-uppsamlingsställe?

Ja...eh, det är ju lite roligt med uppmaningen att 'Lämna hundarnas facebook-uppdateringar här! '

Ja, ja, kanhända lite nyhetstorka i mitt tankeflöde. 






Så var det med Kuopio för vår del.

Tog in på en camping precis utanför stan och kokade kvällste på det sättet som det hör till att koka 
kvällste på när man är ute på vift. 





I VÄXTHUSET...


...och lite utanför.

Jag skulle prata strunt om jag skulle kalla mig en odlare, eller ens en hobbyodlare.

Numera odlar jag verkligen med vänstra handen - om ens det - och 
resultatet är väl därefter...

På stugan har dillen jag sådde i våras orkat ta sig 7 cm ovan, inte havet, utan markytan. Visserligen var fröna överåriga och visserligen har jag inte vattnat odligen där en endaste gång, naturen har fått sköta den biten. Den har inte skött sig speciellt väl. Inte just på den fronten. 
Och när vi nu går in på det, så har ju värmefronten inte skötts speciellt seriöst den heller...




Nå väl. Här hemma är läget och förutsättningarna lite samma. Det som klarar sig det klarar sig. 
För att vara ärlig så är det rätt skönt att inte ha några större krav på sig som odlare. Blir det 
något så är det bara bonus. Lite så.

Squashen mår bra i sin lådda. Blommar och har sig. Salladen (som jag glömt skörda i tid) håller på att strypas, likaså gräslöken som egentligen bara är en redan en gång nedklippt "butiksgräslök". 
Den fick en andra chans av liv, och den tog det. 

Agapanthusen, afrikas-blå-lilja som jag lärt mig att den heter, har blommar fint i år! Och länge! 
Men nu är det fröställningar på gång. I höst kan jag bjuda på frön - hojta till den som vill ha! 


Från växthusets ständigt öppna fönster skymtar man jättebalsaminen, det där eländiga ogräset som på sitt sätt ändå är rätt fint. Just här har det hållit sig och inte spridit på sig. Framåt klipps gräset så alla små plantor mejas ner av gräsklipparen och bakåt samt åt sidorna finns så mycket växtlighet att där är såpass mörkt att fröna inte gror. 

Håller ständigt öga på att den inte sprider sig. Än så länge får de stanna på denna lilla plätt. 
Där har den varit i åratal. Bara de hålls där, så. 


Ingen egen ätbar tomat än inte!

Men skam den som ger sig...vi kämpar på. 





I övrigt är det inte så mycket i odlingsväg. 
Lite örter, och ja...det var det.

Sidenklematisen har tagit sig i år. Den planterades senaste sommar och får nu kasta sig hejvilt längs
glasrutorna i växthuset. 
Och Mårbackorna får mysa i värmen bakom glasrutorna.




Utanför hade flugsnapparen påbörjat bobygget, men något har hänt.
Detta lilla hem hittades övergivet. Äggen var kalla och ingen snappare rörde sig i närheten på
flera dagar. 

Men det är så livet är - alltid kan inte allting lyckas. 





HÄGERSKRÄN OCH FJÄRILFLAX...


Nu gäller det att ta ut allt som skall tas ut av sommaren på några få dagar.

I natt flyttade 2/3 av den samlade familjen ut och sov sin natt ute. Tills det 
började regna och valda delar familj fortsatte att sova ute, men under tak.

Jag älskar nattregn. I synnerhet om jag kan sova med fönstret öppet och 
ligger vaken när de första dropparna hörs. Här på stugan finns det en plantering av 
Bergenia precis under fönstret så när det första dropparna landar på de stora, 
läderartade bladen så är ljudet nästan sådant att man vaknar till det - om man 
nu redan skulle ha somnat. 
Men sommarregn nattetid - det är så fint det! 

Sommarvärme är också fint! Den kom ju igår den. 
Frukostarna på verandan smakar lite bättre, får ta lite längre och 
blir lite gosigare när det är varmt i luften. 
Ja, alltså vi föröker äta ute om det nu inte snöar, så riktigt alla frukostar 
känns inte fullt så avslappnade...heh.

Över viken flyger familjen häger och låter så...förfärligt skräning.
Fin fågel, men sångröst har hen inte begåvats med.

Blåvingarna flaxar över ljungen och det är så sommar det kan bli.

*

Plötsligt faller de första regndropparna ner på mitt tangentbord och jag
får lov att dra mig in under tak.
En stilla sommarskur eftermiddagen till ära känns bara okej.
Käkar en smörgås med avokadoröra innehållande kriminellt mycket vitlök
och det är så sommarstiltje som det bara kan bli.

Gäller att ta ut allt av sommardagen, det ser ut som om
det skulle bli svalare igen. 

Så idag skall det grillas, badas bastu, simmas 
(ja, de andra då - jag ser gärna på - eller så kanske jag doppar mig...?) 
läsas böcker, dåsas på utsläpade madrasser, drickas kallt vin, 
planeras nästa veckas utfärd.

Just det ja, och ett vansinnigt välkommet sms plingade till i telefonen.

Mitt stoooora objektiv är fixat och väntar på mig i posten.
Jeeee!!! 


ÄNNU MER SOLNEDGÅNGAR...


Ja men det är ju bara så - solnedgångar är så häftiga.
Människan tröttnar nästan aldrig på dem.
Inte är det så stor skillnad i vilken ände av världen man är
och ser en solnedgång, så blir man alltid lite fladdrig i hjärtat av det.

Ja, just det - är tillbaka på stugan. Hann med nästan allt jag skulle, lite grejer
blir kvar tills i morgon, men det kan jag kirra härifrån kojan.
Här har jag minsann fått målat klart en del, så fast bilderna kanske
får det att låta som om jag skulle ligga på latsidan så är det inte riktigt så...

Vi har också fått sand till den sista biten av vägen så numera behöver
jag inte oroa mig för att de som kommer hit med "vanlig" bil skall
fastna med sin bilmage halvvägs...
Nu är den risken eliminerad. 

Ja...det här blev nu inte som ett inlägg alls, utan mer som en PM till mig 
själv om vad som hänt/gjorts/fixats här i sommar. 
Det är faktiskt också bra att ha uppskrivet någonstans även om jag kan hålla 
med om att med tanke på en bloggs underhållningsvärde så är det lite magert.

Låt oss kalla det sommartorka. 

*

Det har det också visat sig vara - helt konkret.
Just här har det minsann inte regnat så det stör. Man, eller jag,
kanske inte har tänkt så mycket på det utan mest på att det varit så kallt.

Men nu när jag tänker efter så har det minsann inte regnat 
något alls då jag varit här. Och det ser man på naturen.
Blåbären är små torra sk*tar. Kantareller finns inte alls, inte än i alla fall.
Till och med min timjan som brukar välla över kanterna från sin 
bergsskräva är torr som fnöske i år.

Och då kan man  i n t e  skylla på värmen. Inte i år inte...
Ja, men NU är det varmt. Och jag SKA ta mig i kragen och hitta på något 
lite mer intressant till nästa gång att skriva om.

Solnedgångar, väderlek och värmegrader är kanske ett
alldeles tillräckligt behandlat kapitel nu?

Jo. Så är det.

Fast solnedgångar? Visst sjutton är det något speciellt med dem?
Lite?






SAME SAME BUT DIFFERENT...



Det är onekligen lite slött att behöva lämna klipporna och havet när det 
äntligen börjar kännas som om det skulle gå att ana lite sommarvärme i luften.
Inte i vattnet dock.

Det är betydligt skojigare att se på vattnet än att konkret befinna sig i det.
Jag lovar! 

Nåväl, en är tillbaka i stan ett varv, listan under rubriken TO-DO
börjar vara jobbigt lång och då blir jag lite rastlös där på
klipporna hur härligt det än är.




En blick på väderkartorna får mig att inse att det tydligen är den inkommande
veckan som sommaren (eventuellt) kommer att dra förbi detta arma nordliga land
och skänka oss lite sommarvärme. 
Då kunde man ju försöka vara smart och infinna sig vid
ett hav, i en stuga, med en utsikt. Varför inte, liksom?

Siktar på fullaste allvar att vara den mest effektiva människa man skådat
ett par dagar framöver för att försöka knysa åt mig kanske ett
par stugdagar till innan det blir att ratta norrut.

Kanske är jag ensam om det, men i år känns det som om 
den här sommaren varit en enda lång väntan och längtan på
den där riktiga sommarvärmen.

Kanske den kommer nu?


SMÅ TING...

Under rätt så många år så har jag hållit på och målat på stugan nu.
Ute, inne, sovstugan, vedlidret, utetuppen...
Eftersom jag starkt vill att stugan skall vara ett ställe där man känner att man 
kan koppla av och bara vara om man så känner för och vill så kan det 
hända att vissa renoveringsprojekt drar ut på tiden lite grann så där.

Det mesta är ändå grejat, lite finlir kanhända har blivit hängande, men vare sig 
jag eller någon annan i familjen vill att stugan skall vara ett arbetsläger så
man gör när andan faller på. 

Till all tur har andan fallit på rätt så lämpligt.

Idag målades de nya verandafönstren. Och vedlidrets och utetuppens dörrbräden.
Och lite inne i tuppen också. Ni vet, när man nu står där med en hink med målfärg
och penseln i högsta hugg. Så lämpligt att få det gjort! 



Medan målningen torkade gick jag ner till vår lilla strandäng med kameran i högsta hugg.
Sommaren vad gäller fågelliv har varit synnerligen sparsmakat.
Tack för det kalla sommar - ja.

På strandängen brukar det krylla av insekter på de olika blomster som där finns.
Men icke i år...
Det är glest med insekter också tycker jag mig märka.

Några hungriga humlor som brydde sig 'blanka go'morron' (varifrån det uttrycket sen kommer?)
 i att jag klängde runt dem med min kamera. 




Mest fascinerande var ändå de här två. Som ja...gör ännu mera pyttesmå
varelser av Va-de-nu-sen-är.

Men de här vuxna är alltså alldeles pyttepyttesmå. 
De sitter på ett tunt grässtrå vilket ger en aning om hur små krypen är.

Man brukar ta en tändsticksask som måttstock på mycket men
de här är som en halv tändstickas bredd. Tillsammans båda två, vill säga.

De är så otroligt små så först ville jag inte ens märka dem
där de satt och...ja...på grässtrået. 

Det har sina fördelar att ha sitt teleobjektiv på service och en hamnar  
damma av sitt macro-objektiv i stället och få syn på 
det riktigt lilla bland allt det stora. 

Små ting är stora upplevelser om man vill. 


MÖRKA NÄTTER...


Det har ändrat sedan senast.

Även om dagen var solig (om inte så varm) och vinden ljummen och snäll
var nattens ljus ett annat. 
Visst var det ljust, men ett tungt ljus, ett ljus som dämpade.
Det gick fram med lite tunga steg, inte alls så där lätt flygande, flytande
som ännu för någon vecka sedan.

Jag såg en säl i viken. På håll.

I övrigt inte så mycket att rapportera från stugan vid klippornas kant.

Bara skönt, fast sommaren är kall, men ändå sommar.



EN JULI GÅR SÅ FORT...




Ja, men nu är jag ju medveten om att det är rätt många dagar kvar av juli, 
så på det sättet är det inget större problem.

Problemet, som verkligen inte är ett problem egentligen, är att jag gav
mig själv utmaningen att rensa ut i hem och koja. En dag per antal dagar skulle
ut. Så hade jag tänkt det - men det sket sig.

Inte så att jag inte skulle sopa ihop mängden utrensningsbart nonsens utan
helt enkelt på att jag inte varit hemma så mycket, och att de där
stunderna då man är hemma och svänger så finns liksom inte
tid att rota fram grejer att göra sig av med.

Näe...det får bli ett projekt för någon höstmånad har jag insett.
Hur tänkte jag ens då jag först tyckte att juli-månad var en bra månad 
för dylikt jippo? Så fel tänkt var det, juh! 
Har jag haft mitt skrot i rätt många år, så blir det inte värre av att ha det i 
ett par månader till. 
Men sedan blir det röjas av! 

*

Just nu är det lite spännande tider för
här på weekenden gick mitt längsta objektivs autofokusering i kras.
Det fokuserade plötsligt lika bra som jag skulle göra om 
jag hällt i mig en helflaska rödvin på kort tid. 
Alltså med inget vidare bra resultat. Egentligen eländigt suddigt.

Nu är det bara det att jag skall upp till Kuhmo, vid ryska gränsen,
 för att fota björnar om en dryg vecka och då hade det 
varit skoj med ett riktigt långt objektiv. 
Kan inget annat än hålla tummarna att de hinner få det fixat.
Gudarna vet vart objektivet skickas för reparation, men jag 
såg över axeln när killen skrev en kommentar:
URGENT!!!

Det är det minsta man kan säga...
Annars blir det foton med små bruna pluppar föreställande björnar på 
låååångt håll. Kanske så man inte ser om det är en kotte jag fotat
mitt i all skog eller en björn. Ja, ni förstår mitt dilemma?
Se kan det ju hända att det inte blir några björnar alls. 
Det vet man ju inte heller i och för sig.

Kanske det blir bara mygg?



NÄSTAN SOM FÖRR...

Det är väldans länge sedan jag hängt på stugan med
båda mina söner - samtidigt - och samtidigt lite längre
stunder än bara att ett gäng är på kommande och det andra på farande.

Det är så det är med vuxna barn. Stundvis förstår jag bara inte när
det hände. Att de blev vuxna. Så där bara *knäpper med fingrarna*.

Ja, ja...

Den äldre är gräsänkling då hans tjej åkte hem till SydKorea för att träffa
familj och vänner där, den yngre ville hänga en stund med storebrorsan så
det blev några stugdagar tillsammans.

Som det är på stugor så finns det skåp, lådor, gömmor, gömslen,
skrymslen och skjul som kan gömma saker som man inte ens visste 
att man någonsin gömt där.



Men glömt. Det hade man! 

Vi har en bänk på terrassen som egentligen är en låda. 
Dit gömmer vi saker som vi inte vet någon annan plats att stuva
in dem på. Däremot inventerar vi inte den lådan speciellt ofta.
Eller egentligen gör vi det extremt sällan.

Nu kom vi oss för att kika in vad där fanns. 
Och voilá; 

Ett uppblåsbart bad-flygplan anno 2007.



Haha...hur jag vet det?! 

Jo, det var den (enda) gången jag förköpt något på flygplan. Vi
skulle åka till Afrika i mars 2007 och jag tänkte att en badleksak, barn 
och Atlanten inte kunde en vara fel combo.

Det var det inte heller - det flygplanet blev en succé.

Min ljusa lintott till grabb (ja, det är han på bilden minus dryga 10 år)
hittade första dagen på stranden en kille i samma ålder, 
lika spinkiga var de båda och killen var lika mörk som min var ljus.
Riktigt black and white. 
Inget gemensamt språk hade de
annat än händerna som stundvis viftade som väderkvarnar.
Men himmel vad skoj de hade. 
Den andra killen, ingen av oss minns tyvärr vad han hette, 
var så van med Atlantens vågor och visade den lilla pöjken 
från Norden hur de stora vågorna skulle tacklas. 
By airplane.

Minns att jag då första gången verkligen önskade att jag
haft en bra kamera med mig och dessutom på ett ungefär 
vetat hur man skulle använda den. 

*

Så går tiden vet ni. I rappa tag.
Och bortg(l)ömda ting kan faktiskt väcka rätt så härliga minnen. 


INGET CHEESY...


Jag är måhända ingen fena på att fota människor. 
Jag fotar hellre skalbaggar och vågor, solnedgångar och vilsna ekorrar.

Men till min fotokurs behöver jag, något motvilligt, rikta min
kameralins mot några, möjligtvis ännu mer motvilliga, modeller som 
i det här specifika fallet bestod av min äldre son.
Överraskande nog ställde han upp utan större mutor. 
På ett villkor. 
Han ville inte att jag skulle ta några cheesy porträtt-bilder.

Så jag gjorde mitt bästa att undvika det.
Och fångade den person han är.

Absolut inget cheesy. 



DÅLIG KARMA...



Något har jag gjort för att reta upp vädergudarna. Det blir smärtsamt
uppenbart för varje sommarvecka nu. 

De dagar jag sitter fast inomhus med diverse arbeten då skiner solen
och det är varmt och vindarna ljumma och ljuva.
Går jag ut blir det mulet inom en halvtimma - ja snabbare än så kan
molnen knappast röra sig.

Lyckas jag ta mig ut till stugan för några dagar ja då blåser det 
med stor sannolikhet upp till storm.
Eller så regnar det. Eller så och - det regnar också.



Något är riktigt ostämt gällande min karma nu.

Vet inte riktigt vad jag skall ta och offra för att få vädergudarna på bättre humör
och bara litelite börja gilla mig igen. 

Ett barn? Gjorde man inte så förr, för länge sedan. När man ville riktigt smöra gudarna?
Aj, att man inte gör så numera? Och dessutom är mina vuxna karlar redan, så det 
kanske inte skulle räknas ändå? 
Utöver det skulle de förmodligen spjärna 
emot med betydligt mer styrka än jag någonsin ens haft...
Ja, lämnar dem i fred då. 
Hunden, katten, gubben? Mig själv?
Njae....vi är nog alla så sega och till åren komna så det skulle förmodligen 
bara förvärra situationen. Bäst att glömma de tankarna då.



Vad gör man då när sommarens vädergudar övergett en
och det är glest med något att muta dem med?

Man värmer bastu. Det gör man här i Norden.
På vintern gör vi det för att värma oss.
På sommaren gör vi det för att värma oss.

För att bevisa ingenting för vare sig mig själv eller någon annan, så
tog jag och gjorde en bastukvast åt oss.
För att vara ärlig så har jag inte gjort en sådan på många, många år,
och den skulle nog inte klara av en kritiskt granskning av någon 
som kan det här med bastukvastar.

Den är inte vacker, men den är en "äkta kvast" där man inte 
fuskar till det med snören eller så. 
Det minns jag från då jag var barn. 
Sådant var viktigt.

Och visst sjutton är det skönt att "piska" sig med en färsk
björkkvast. Och så doftar det så gott! 

Björklöv innehåller dessutom lite saponiner, en slags mild
tvål som hjälper till att tvätta bort fett och smuts från huden.
Så helt ute och cyklade var man ju inte då i tidernas begynnelse när
man kom på det här med bastukvastar.

Kanske det här får min karma att svänga?
Jag har ändå gjort en alldeles egenhändigt hopvirad bastukvast.

Det ni vädergudar! 
Inte alla som gjort det inte. 
Eller nästan alla - men inte riktigt alla.





DEN TIDEN PÅ MÅNADEN...


När jag var yngre var jag mer känslig med hur jag lyckades sova då det
var fullmåne. Numera har jag med tydlighet kommit till den åldern att 
jag insett att det inte händer specillt mycket mer spännande saker
fullmånesnätter än annars, så man kan lika gärna sova.

Och sova. Det gillar jag! 

Men så finns det då fullmånesnätter då till och med ett sov-proffs, som jag, vaknar, vakar,
vänder och vrider på min kropp tills lakanet blir till en tvångströja och ögonlocken vägrar 
hållas fast. Efter att ett par timmar glott på det dunkla sovrumstakets panel gav jag upp.

Okej, då kan man ju gå ut och fota fullmånen då.
När det nu engång är fullmåne.

Innan jag fört min långa dialog med mig själv huruvida det är en
bra idé, trots allt, att överge sängens värme och ge mig ut med kameran,
hade månen givetvis gått och gömt sig bakom tunga regnskyar.

Men då var jag ju redan ute. Med kamera.
Och ryggsäck. Fullt utrustad.

Då går man inte in igen. Nej, det gör man inte.


Traskar till ån som ligger här intill. 
En skön dimma stiger upp över fälten intill. Det är ju fint.
Solen har inte ännu stigit upp och natten är rätt så mörk.
Hade gärna sett en älg eller en hjort eller ens en hare posera i en 
lämplig pose på åkern, men det enda jag såg var några trastar som 
skuttade omkring på vägrenen. 

Och en kvinna som var ute med sina två rottweilers. 
Tydligen berördes resten av befolkningen inte märkbart av fenomenet fullmåne.

Så det var stilla och lugnt.


Fortsatte min tidiga morgonpromenad till ett ställe som är, om möjligt, ännu 
mer tyst och lugnt nämligen den närliggande gravgården.

Det som inte var så lugnt var det där automatiska
bevattningssystemet.

Om man uttrycker det på det sättet att systemet inte
tar speciellt mycket hänsyn till morgontidiga fotografer som
genar hem genom gravgården.


De går på när de går på.
Och det blir snabbt blött.

Ja.



SOMMARENS VARMASTE DAG HITTILLS....



Det är äntligen så mycket sommar man kan önska sig.
Sol och skön vind och värme! Klarblå himmel.
Det känns som sommarens varmaste dag hittills idag! 

Det lilla kruxet kunde vara då att jag suttit fast framför datorn
med sådant som bara måste fås gjort...helst igår hela dagen.

Men nu när det är gjort så skall jag ta och 
leka semester ett par veckor faktiskt. 


Han jag bor med har tyvärr fullt upp och lite till med jobb så
det blir att hitta på något på egen hand eller lura med 
någon kompis. Eller någon unge. Får se.

Allt beror ju på det där arma vädret.
Sommarvädret.

Blir det regn eller solsken?
Vind eller hetta?






Oberoende tar jag och gör nada vettigt i ett par veckor från och med NU.

Kompassen - och vädret - får visa
vilken kurs som känns bäst i Sommar-Finland.

Yep.

SparaSpara

SALTKARET...


I Svedjehamn i Björköby, mitt i Unescos världsarv, ligger Saltkaret.
Härifrån kommer man också iväg på ett par vandringsleder som jag 
någon dag, med bättre tid,  gärna vill vandra på.

Nu blev det bara ett snabbt besök upp i Saltkaret.



Härifrån ser man fantastiskt bra randmoränerna, tvättbrädesmoränerna eller DeGeer-moränerna.
Kärt barn har många namn...
De har bildats vid kanten av istidsisen då den smultit undan. 

Kvarkens skärgård är Finlands enda naturarv på Unescos lista av världsarv.
Vi delar det världsarvet med Sveriges Höga kusten på andra sidan viken. 
Det statuset har vi tillsammans fått för att det är här man bäst kan 
uppleva landhöjningen.

Under istiden låg här ett tjockt täcke av is och tryckte ner jordmassan.
Just här, vid Kvarken och Höga kusten på den Svenska sidan, var isen som 
tjockast, mellan två till tre kilometer tjockt. 
Det är mycket is det...

Den enorma mängd is gjorde att jordskorpan på sina håll pressades ner 
upp till 800 meter under sin ursprungliga nivå. 

Jag blir helt tagen av insikten att något kan pressa ner urberg.
Jag har ju läst om det men att trycka sina händer mot ett berg och tänka att något
har en sådan styrka att det rubbar berg - det är helt otroligt.






När sedan istiden fick börja ge sig och istäcket minskade startade
landhöjningen. Lite som om Moder Jord äntligen kunde dra efter andan igen! 

I början gick landhöjningen snabbt, mycket snabbt, mer än tio centimeter
per år, men med tiden har det saktat av och är nu någonstans vid 
80 cm på hundra år. 
Det är ju som de där första andetag man tar efter att haft en tyngd på sitt 
bröst. Men med tiden blir andningen lugnare.
Jag vill tänka det så.

Men fortfarande är landstigningen så kraftig här att en människa under 
sin livstid kan med blotta ögat se hur landet stiger upp tillbaka till vad det varit. 
Ingenstans i världen sker det snabbare än här.




Och även om man fullständigt struntar i istider och landhöjningar så
är det här ett fantastiskt fint ställe att åka till och bara uppleva naturen.

Nästa gång jag har vägarna hitåt skall jag ta vandringsskorna med
och lite mer tid och en ryggsäck med kaffe och smörgåsar. 

Kvarkens skärgård - I'll be back! 



TUSEN KILOMETER...


med bil på mindre än 1 1/2 dygn känns.
Känns som grus i ögonen och stelhet i kroppen, 
och tomhet i knoppen. 
(och ändå bloggar jag? huoh!) 

Om jag varit länge på jobb eller på resa så kan jag inte 
direkt falla i koma i sängen när jag kommer hem.
Har alltid varit sådan. En timme vill jag varva ner innan sömn.
Om jag inte är helt totaldäckad av trötthet förstås.

Jag var en sväng till Österbotten. 

Jag hade glömt att boka boende i tid så fick lite chansa att hitta
ett hotelrum åt mig, och visst fanns det. 
Hade med min tur tänkt att det är någon happening i stan och jag 
skulle få sova över i bilen - har också hänt. 
Men det fanns rum och överlag tyckte jag det var rätt 
lite semesterfirare och turister på gator och torg som jag hann se.
Fast vad vet jag? Jag är (tyvärr) rätt sällan i Österbotten.  

Jag brukar inte tipsa hit eller dit här på bloggen om vare sig det ena eller
det andra, och absolut ingen betald reklam, 
men nu måste jag bara nämna att jag sov på Sokos Hotel Vaakuna
i Vasa, för det var det första hotellet jag hittade till men till min glädje hade de 
några så kallade "temarum" som man kan välja istället för vanliga hotellrum.
Blev någon liten euto dyrare, men inget dramatiskt. 

Och jag tycker det är en sådan skoj idé att ge lite annan känsla än
dessa eviga "vanliga" hotellrum som man kan tröttna till döds på.
Mera sådant! 

Jag valde "skog" som mitt temarum.

Och aaah, att få krypa in i en laavu - ett slags vindskydd - men
med sjukt skön säng, underbara linnelakan och med ett fårskinn på
golvet så lurvigt att man sjönk in i till anklarna i det.  
Fick en att önska att det varit vinter - eller ens höst.

Överkastet som syns på så dåligt på bilden är alldeles, alldeles underbart. 
Det har ett helt vanligt duntäcke som grund, men så har ena sidan fått
ett riktigt grovt linnetyg påsytt och så har man gjort knutar av
jutegarn i duntäckets rutor. Enkelt, stiligt - helt genialiskt! 

Och jag som faktiskt har ett duntäcke överlopps som är
lite för varmt åt någon av oss att sova med fick en aha-upplevelse. 
Och så har jag lite linnetyg också.
Kanske jag - om syivern skulle uppenbara sig detta år - kunde få ihop 
något sådant här fint av sådant jag nu bara förvarar i skåpet.
Ett sådant extra täcke som också fungerar som dagtäcke skulle
passa som handen i handsken på stugan där vi älskar att
sova med fönstret uppe nästan alltid vi är där.
Men det kan bli lite kyligt då nordan ligger direkt på.

Men ja - jag sov som ett barn i denna lite fiktiva laavu. 
För möjligast äkta känsla drog jag ner luftkonditioneringen till så svalt det gick, 
öppnade fönstren (det var dryga 10 grader ute på natten) och zzzzzz-zzzz!  



Efter mitt möte, och egentliga orsak till att besöka Vasa, 
och innan jag kastade mig ner bland linnelakan och fåskinn så blev det 
en sväng på stan. Jag känner inte så bra till Vasa om jag skall vara
ärlig. Någon gång i tidernas begynnelse hade jag kompisar som
studerade här - men det var på Hedenhös tid det.

Jag gjorde det enkelt för mig och vandrade ner till vattnet, hittade en 
båt och en restaurang - allt i ett. Käkade en riktigt okej 'skagen-potatis' och 
lyssnade på Fredrik Furu som uppträdde där. 
Och så tittade solen fram, det var nästan lite varmt och människor
skrattade och det kändes nästan som om det kunde bli sommar i år också! 




Innan jag styrde hemåt nästa dag hann jag med en blixtvisit till 
Kvarkens skärgård. Eller fick mig en liten, liten smakbit bara.

Jag visste att jag inte denna gång skulle ha tid att stanna någon längre stund, 
men ville ta reda på mer om vandringleder och sådant man kunde
ge mer tid åt en annan gång, med bättre tid.

Och o ja....hit vill jag återkomma. Mer om det i ett annat inlägg.
Nu börjar ögonlocken verkligen tynga...

Men till sist.
Träbåtar alltså! 
I mina barndoms somrar hade vi en liknande på Åland,
fast den hade en inombordsmotor och lät
putputputputput...i mycket maklig takt.

Och den gick också i en synnerligen maklig takt.
Och jag älskade den båten! 

Så gör mig lycklig någon och ge mig en träbåt.
Jag lovar ta hand om den med min själ, mycket tjära och stort hjärta.
Glasfiberbåtar kan gå och gömma sig. De har ingen själ att ta hand om.
(om också betydligt mindre arbete..........)

De är ju som smycken - dessa båtar i trä.
Visst är de?