nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

VILL MAN KRÅNGLA TILL DET...


...så är Photoshop ett ypperligt bra kanal att förverkliga det på.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka...jo, visst det är skoj att skruva till bilderna och testa på en massa vridande hit och dit, men nja...det är nu liksom inte riktigt min grej i alla fall, kanske.

Jag vill ju hellre lära mig att ta bra bilder innan, utan att behöva fixa till en massa i Ps.
Jag kanske har fel, men jag kan ibland tycka när jag ser väldigt tydligt photoshoppade bilder att de förlorat något av sin livfullhet, av sin äkthet, av sin ärlighet och sin charm i just det att de inte är så perfekta.

Jag kanske bara är sådan? Det riktigt perfekta tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker det är urtråkigt. En riktigt perfekt människa, ett riktigt perfekt hem, en riktigt perfekt bild.
Är bara uttråkande.


Sedan kan man ju förstås föra tanken lite längre och tänka på att det är en konst i sig att få photoshoppade bilder att se inte-alls-photoshoppade ut?

Har kommit till sidan 29 i min Lär-dig-PS-steg-för-steg-bok, och jag är inte speciellt imponerad.
Fast jag skall fortsätta läsa och traggla mig igenom uppgifterna. Kanske jag får en aha-upplevelse när jag minst anar det?
För en sak måste jag medge - PS är det första programmet som jag inte självmant kommit på hur det fungerar utan blev illa tvungen att traska till bibban för att låna en bok i ämnet.
Och har jag nu satt såpass mycket "energi" på att försöka lära mig det, så tänker jag minsann göra det också. Där måste ju finnas en hel del som jag inte ens skrapat på ytan på - än.
Men om jag kommer att använda mig av PS i större utsträckning?

Återstår att se...tills dess får ni nöja er med mina foton precis som dom är.
Tills jag får den där aha-upplevelsen då...eller nåt.

I väntan på den.
Hm?


VINTERSKYMNING...

...det har varit så mörkt i så många dagar, veckor, månader, att när solen plötsligt en lördagsförmiddag bestämmer sig för att nu skall det minsann bli ändring på den saken och ser till att nu skall det blir ljust! Och då skall det bli så ljust att det gör ont i ögonen när man traskar ut i naturen.
Snön knastrar under stövlarna och kylan gnistrar i snödrivorna.
Luften är mättad av syre.
Jag och hunden plumsar genom snödrivorna i skogen, grenarna släpper ner sina snödekorationer på oss.
Och luften är fylld av kristallklara dofter, som kittlar i näsan.  


Tanken är klar och man känner syret i blodet. Funderar på att gräva fram mina skidor. 
Och sonens. En dag som denna är gjord för en skidtur över slätterna.
Men det blir ändå ogjort idag, hemma väntar en hem som blivit slarvigt omhändataget den senaste tiden. 
Det har funnits så mycket annat som pockat på uppmärksamhet den senaste tiden. Känns som om jag bara varit hemma för att sova ut mellan varven. 
Men efter en sådan period känns det extra viktigt att få landa i ett, för en själv, vackert hem.
Jag tror att själar mår bra i vackra omgivningar.

I vinterskymningen går jag omkring och bara tycker om vissa detaljer i mitt hem. Banala, små, detaljer, som jag har där varje dag, och oftast inte tänker så mycket på.
Men så ibland stannar handen, eller blicken, på något som får en liten sträng av välbehag att darra till.

Jag tror att vi alla behöver uppleva skönhet omkring oss.
Är det sedan skönhet ute i snögnistrande skog, i hemmet, eller i andra vardagliga ting är kanske inte så viktigt - bara vi uppmärksammar skönheten omkring oss.

Det där vardagsvackra!
Som får våra välbehagssträngar att dallra.

Det som finns där nära dig, bara du lyfter blicken och låter den svepa över allt som är vackert och viktigt - just för dig. 
Både inne och ute!
Alldeles där intill.

HELT VANLIG SÖNDAG..

...på ett sådant där bra och rejält sätt. 
Man vaknar utsövd med begynnande nackspärr för att man sovit som en stock och förmodligen inte flyttat på många fenor under natten. 
Men den utvilade känsla som sprids i hela kroppen kompenserar det lilla nack-onda. Inget värre än att värmen från en skön halsduk lindrar det.
Frukost med tidning och ny-bryggt kaffe. Tid att hasa omkring i pyjamasen. Tid att filosofera över frukostbordet. Tid att prata. Och tid att lyssna.

Om mitt gamla matbord ändå kunde berätta om alla samtal som förts ovan dess yta. Om alla varma, smeksamma ord som smugit sig över bordsytan som en ljum sommarvind. Om alla välmenta förmaningar som slirat iväg över den slitna ytan. Om alla skratt som rullat fram och tillbaka och dansat sig fram bland fårorna i träet. Om alla de diskussioner som förts där, medan fingertopparna petar på ojämnheterna, eller medan handflatorna vilar stilla på det sammetslena träet, tänk om allt det skulle kunna dokumenteras!
Om alla köksbord ändå kunde tala om vad allt de hört under årens lopp?

Under veckan har köksbordet fått lyssna på samtal om mobbning, om rädsla, om ilska, och till slut lyssnat på lättnaden när problemet (åtminstone för stunden) blivit uppklarat. Det har fått höra diskussioner och argument om presidentkandidaterna. För och emot. Fram och tillbaka. 
Det har fått höra mjuka ord viskas, och morgonsura kommentarer fräsas. Det har lyssnat på längtan om breda golvplank och gamla hus, på tjejfniss och grabbflabb. Hundskall och kattspinn.
Det har bäddats in i läxböcker, i kompendier, i avtalspapper. Smutsats av morgontidningens trycksvärta och blivit kladdigt av vitlöksmajonäs.
Vad har ditt köksbord upplevt den senaste veckan?

Efter frukost-lunch bar det iväg ut i naturen på en lång, skön vinterpromenad bland isvidder och snötyngda träd. Inget får mig att känna mer söndagskänsla än just en söndagspromenad. Någon kvarleva från min barndom, då söndagspromaderna verkligen hörde till de absoluta måsten på en söndag. 
Fast ett bra måste, liksom.

Och att få känna att söndag är riktigt söndag på riktigt känns extra relevant idag, då gårdagen gick i arbetets tecken. 
Fast å andra sidan...att få tillbringa en arbetsdag i galet vacker miljö, och avsluta dagen i bästa kollegers sällskap över en sjukt god middag i en matsal inredd som denna:



...är inte helt fel det heller! 

Jag säger bara: för er som älskar det gamla, det vackra, det sköna och det goda.
Skall ni ordna ett möte, en födelsedag, en  picknick, ett bröllop eller så. 
Och ni råkar ha vägarna förbi Västnyland -
kolla Westerby Gård

Bara att gå omkring bland allt det vackra gör att man dör lite grann...jag lovar!
Och att få äta maten som trollas fram i köket gör att vilken gourmetgom som helst spinner av välbehag en vecka eller två!

Krrrrr.....

PRESIDENTVAL...

...blir det här i vårt muminland, nu skall det väljas president minsann. En landsfader eller -moder.
Har faktiskt följt med ett stigande intresse valdebatterna och funderar här stilla från djupet av min mjuka soffa på vilka egenskaper jag önskar att presidenten besitter. 
Och inte bara presidenten faktiskt, utan vilken ledare som helst.
För på sätt och vis är ju presidenten just precis som vilken ledare som helst.
Av vilka ingredienser bakar man en bra ledare då?
Hmm....om man hade det receptet så kunde man kanske förtjäna en liten futtig slant på att dela med sig av det! 

Men klokhet skall man gärna besitta. Klokhet som man hittar i böcker, i fakta. Sak.
Och vishet. Som man hittar i livet, i sina övertygelser, i sina val. Känsla.

Skärpa.
Ett skarpt intellekt. 
Som ger verktyg till att veta när man skall klippa av, eller när det är läge för att knyta ihop.
 En förmåga att se hur man förvandlar trassel till ett snyggt nystan.
Med tålamod och lugn.

Styrka.
Att inneha en styrka att använda sig av sin klokhet, sin vishet och sitt skarpa intellekt på rätt sätt.
Att vara den krydda som gör att man stiger över alla andra smaker och märks och uppmärksammas.
Att använda sin krydda rätt, så man tillför något utan att ta över.
Att stå för den goda smaken.

Och till slut:
Vikt.
Att ha alla de egenskaper ovan och inneha en förmågan att lägga allt detta till ett paket, till ord, till meningar som väger tungt. 
Som gör att man tror på styrkan, på skärpan, på att det finns vishet nog.

Att leda.
Är det sedan frågan om en lite grupp eller ett helt land.


Lika delar hjärta och hjärna.
Och så lite kryddor till.

Av det är bra ledare bakade.

Små som stora.

LJUS OCH HOPP...

...ibland måste man riktigt söka efter ljuset, när det känns som mörkast.
För det finns där - bara man inte ger upp utan letar och väntar.

Så vill jag ju så gärna tänka, försöka hitta det ljusa i det mesta.

Men det finns saker som får mig att bli alldeles mörk i blicken. Och det är påhopp och kränkningar mot dem som är mindre, dem som är svagare, på dem som inte vill slåss.
Och när något sådant riktar sig mot ens eget barn, då blir det skrämmande mörkt i min blick!

Jag har så svårt att ha den minsta förståelse för sådant. Jag har egentligen ingen förståelse alls. 
Man skall inte behöva tåla påhopp, man skall inte behöva gå emot sig själv, det man innerst inne är, för att bli accepterad!
Visst, grabbar är grabbar och min egen lilla grabb är minsann både livlig och oeftertänksam ibland, och glorian hänger väl inte alla gånger riktigt där den skall...
 Men om det är något jag tror jag lyckats med att banka in i skallen på mina barn, så är det detta med att vara tolerant, låta andra vara sig själva just som man är, bjuda på sig själva och själv vara storsint.
Och att våld aldrig, aldrig, aldrig är någon lösning på någonting.

Det är inte ens svårt att dra en gräns. 
Det finns ett par enkla ord som den mest enkla varelse borde förstå.
Det ena är; NEJ
Det andra är; SLUTA

Till och med min hund, ja, till och med katten förstår innebörden av dessa två ord utan större besvär!

Att det sedan finns människor därute som inte förstår detta, det kan jag bara inte förstå.
När någon inte vill slå tillbaka, skall han då få ännu mera stryk? 

Jag vet att där orden tar slut, där tar våldet vid.
Men skall det vara så förbannat svårt att lära sig innebörden av två, rätt så korta ord?



SKAVT OCH AVSKALAT...

...när de sista julattiraljerna har hittat ner i sin låda känns hela hemmet lite avskalat.
Är det så hos er?
Lite som om man klätt av sig en varm tröja för att man har lite för varmt, men märker att det är lite kyligt utan den ändå. Samtidigt känner man att man kan röra sig ledigare och andas lite friare.
Som om det svept in en frisk fläkt i hemmet, och skenet blir ett annat.

Några fjuttiga timmar av sol gjorde att min energinivå steg med så många steg att jag nästan blev andfådd av alltsammans. Men det gjorde att jag äntligen tog itu med att rensa ut en massa onödigt som jag släpat med mig i flytten. Grejer som inte alls hittat sin plats, och sådant som jag inte ens minns att jag släpat med. Med andra ord sådant som jag verkligen inte behöver belasta vare sig mig själv eller mina skrymslen med. En hel jättelåda av grejer som nu skall få fortsätta sitt liv hos någon annan via ett loppis.

Det är så nästan varje vårvinter. Det nya året gör att jag känner ett behov av att rensa ut, inte bara i mina skåp och lådor, utan också på det mentala planet.

Medan jag river ut kläder från klädskåpet som skall vidare, vänder och väger på gamla borddukar, och udda muggar går jag i tanken också igenom mitt inre.
Vad vill jag ta med mig från i fjol. Vad gjorde jag som jag vill fortsätta med, och vad kan jag lämna bort för att ge utrymme för något nytt. I vad har jag blivit bättre, och inom vilket område gjorde jag ingen större succé - det kan jag strunta i att sätta en massa energi på.

Vilka nya ting vill jag ha in i mitt liv?
Både konkreta fysiska ting men också allt det som finns inom mig.

Vad vill jag ha, vad vill jag bli bättre på, vad nytt vill jag pröva på?

Också när det inom en är lite avskalat är man öppen för nya tankar precis såsom hemmet är det efter en avskalning.

Lite skavda i kanterna - ja, det är vi ju båda två, både jag och mitt hem - och just det vill jag absolut inte ändra på alls. Både jag och mitt hem är som bäst när vi är lite kantstötta men med en massa karaktär.

Sådant tänker jag på medan jag rensar i garderobsröran :)

MED TÅRNA I BLÖT...

...idag, nu på kvällen.
Men innan det har jag faktiskt varit lite effektiv, och fått en hel del saker gjorda.
Och bra är väl det, för av någon outgrundlig orsak skall jag om en vecka hålla ett föredrag om just det temat. Att vara effektiv utan att känna stress. 
Jaha...kan man det - egentligen?
Kan man ge järnet riktigt sådär hundra hela tiden - och undvika stress? Är det ens möjligt?
Och stress sedan? Är det alltid dåligt? 
Och var är stress, egentligen?

Om jag skulle samla tio av mina vänner här runt mitt köksbord och frågade dem när de känner stress och av vad de blir stressade så skulle jag säkert få tio olika svar.
Vi har alla olika nivåer då vi känner stress, och vi har olika saker vi stressar för.
Egentligen ogillar jag hela ordet stress, för det är så laddat med en massa negativ energi.
När stress också kan innehålla positiv energi. Då den är på en nivå som man klarar av att behärska. Då den fungerar som en morot och inte som en piska.

Men när man inte längre har kontroll, det är där det blir problem. När man inte längre klarar av att hålla alla bollar i luften. Det är i den stunden då man småhysteriskt börjar springa efter alla tappade bollar, bara för att inse att man omöjligt hinner fatt dem alla, som man börjar känna att kravatten sitter lite spänt åt.
Men det finns lite trix och knep att ta till innan kravatten börjar spänna.

Jap, och nu skall jag ta ett skönt bad och sedan peta ner tårna i ett ännu skönare fotbad och fundera lite mer på det här med hur man gör för att ta över situationen när allt ogjort tenderar att ta över dig istället.

För det behöver inte vara så. Att man tappar bollarna, fast de tidvis kan vara ganska många. Jag vet, man kan inte alla gånger välja hur mycket man har att göra, inte ens välja hur och i vilken takt man gör saker och ting. Men jag tror på att man kan påverka sitt eget sätt att tänka, och att tackla det ogjorda. Att medvetet söndra det som stressar en i mindre beståndsdelar, så att det inte längre är ett berg du skall flytta - utan bara en massa lass med stenar.
Förmodligen blir det många lass, beroende på, men fortfarande något du vet att du kan klara av.

Och att man minns, att vissa perioder har man rysligt tunga lass som skall flyttas.
Och just då skall man minnas att man inte behöver flytta precis lika många lass nu som man gjorde då lassen var lättare. 
Berget blir ändå mindre. 
Sakta men säkert!

Men nu lägger jag tårna i blöt, sluter ögonen och låter välbehaget sprida sig i hela mig.
Och kanske jag lämnar allt tänkande och planerande till en annan gång...

MERA DOFT...

...ungefär samma tid, varje år kommer dagen då jag plötsligt toklängtar efter sommar och sol och värme och sommardofter och ljumma vindar och hela paketet. 
Även om naturen därute just idag, efter vad som känns som månader av mörker och fukt, bjudit på en skön vinterdag med sol och någon minusgrad, påminns jag av hur det doftar en tidig morgon i juni när man kliver ut med sin kaffekopp och får fylla alla sina luktsensorer med doft av gräs, av blommor, av grönt.
Denna längtan bli inte mildare av att det i veckan ramlat ner frökataloger i min postlåda. 
Min längtan efter vår och jord-doft blir nästan övermäktig när jag bläddrar i katalogen.
Jag längtar till ett vårigt växthus. Om jag blundar kan jag känna doften som slår emot en när man kliver in i växthuset och det doftar jord och fräscht på samma gång så till den grad att det fyller varenda en kanal i en som kan ta emot någon info över huvudtaget. 
Värmen, doften, ljuset.

Rosen på bilden fanns i en tillvaro som var. Rosen finns inte mer, för de nya ägarna till trädgården som var gillar inte rosor. 
Jag har inte någon rätt att ha en åsikt om det, de som härskar där nu är de som bestämmer, och så skall det vara. 
Men drömmar om rosendoft, om trädgård och om allt det man vill, allt det lever och frodas och förökas.
Det finns mycket drömmar och tankar som frodas och växer till sig just nu. 
Drömmar som har en grogrund att slå rot i, så starkt att man aldrig vet var detta slutar?

Är det inte just detta som är den stora charmen med livet?
Man vet aldrig riktigt säkert hur det blir, vad det blir - och om det blir!

Men just nu har jag en dröm om var mina framtida rosor skall slå rot.
Var rosendoften skall få breda ut sig.
Var jag skall trivas. Jag och rosorna.

Januari är en månad då ljuset återvänder och längtan vaknar till liv.

Vad drömmarna och längtan bär med sig, det har vi alla inom oss. 
När man sedan plötsligt sätter dem till ord - då blir de konkreta.
Och när man får respons på sina drömmar och sina tankar och funderingar - det är då de slår rot och får ett fäste, en grogrund.

Ni vet hur det är, man har en idé som svävar omkring lite grand och man vet inte riktigt om man har mod att ge tanken näring för just som man trodde att tillvaron var det man har, så kommer det något som ändrar på det hela. Som kommer och blåser liv i drömmar som slumrar och tar sig rättigheten att möblera om i ens tillvaro.

På ett bra sätt. 
Som att erkänna att rosor skall få slå rot - där rosor vill bo.

Och rosor vet!
Det tror jag på!


SMAK OCH DOFT...

...det är ganska sällan jag har tid - eller ger mig tid - att baka bröd. Men när jag väl gör det undrar jag varför i hela fridens namn det blir så sällan gjort. Nu har jag snöat in mig på bröd som görs av torkade frukter, en massa nyttiga fullkornsmjöl, linfrön och solrosfrön, yoghurt och bakpulver. 
Inget jäsande här utan bara en kladdig smet som man rör ihop och så duttar man det i diverse formar som man har drällande i skåpet. In i ugnen med kladdet, så tar man sig en promenad med hunden på en knapp timma - och jisses den doft som möter en i dörren!

Att sedan kravla sig ur stövlarna och dunrocken, hänga halsduken på kroken och slänga mössan i sin korg. Koppla loss hunden. Hastigt torka tassar.

Tända ljus, koka sig en kopp te och veta att alldeles precis får man hugga tänderna i färskt bröd till bredden fylld av nyttigheter och med en smak som får en att spinna som en belåten katt framför spisen.

Ibland behöver man inte krångla till det!

Om man nu måste det, så kan man hyvla en skiva ost på.

KONSUmindre...

...som motsats till konsuMERA.

En av de absoluta fördelarna med att flytta, förutom att man plötsligt har ett nytt bo att ta hand om, är att man blir tvungen att ta i, röra, varenda en pryl man äger. Många av oss äger en hel del av den varan.

Jag har väl aldrig riktigt tänkt på hur mycket jag fyller mina skåp, och förråd, med förrän jag då för ett halvår sedan skulle packa ner bohaget. Och packa upp. Och hitta plats för allt. 

Så mycket har stuvats in i skåp och förråd, som jag, för att vara ärlig, redan glömt att jag har och äger. Men sakerna finns där - ifall om att jag skulle behöva. Eller komma på vad jag skall ha något till, eller sådär för säkerhets skull - för man vet aldrig.

Jag har väl aldrig varit någon hamster direkt. Är ganska dålig på att samla på "minnen". Ingen samlare av något över huvudtaget. Svag för vackra ting förvisso, men inget modelejon eller trendnissa. 
Jag avskyr att shoppa när alla andra är inne på samma linje - det gäller både julshoppa och reashoppa. 
Och jag blir bara värre (bättre?) med åren....

Jag sitter gärna nergrävd i mina renskinn och surfar runt i nätbutiker, men det är ganska sällan något klickas hem. Jag kan tjusas av en mysig tröja, av en vacker skål, av en mysig filt. Men så konstaterar jag bara att jag redan har en nästan likadan tröja, jag har en nästan lika fin - om inte lite finare - skål härhemma på hyllan, mysfiltar har jag så det räcker och blir över. 

Med tanke på den nationella och även den globala ekonomin så borde vi ju konsuMERA mera. Men med tanke på miljön och sådant, så borde vi kanske satsa på att konsuMINDRE? 

Eller håller jag bara på att bli väldans tråkig? 
Men just nu känner jag mera lust att göra mig AV med saker, än att skaffa nytt. 
Märkligt!

MISS I NASSEN...

...och klockan traskar med sjumilakliv mot tolvslaget, och jag är sömnig som en fluga i februari och börjar sända längtansfyllda blickar mot sängen. Blickar inte helt olika de som hunden kan slänga mot plåtlådan som innehåller det Magiska Goda och som bara Matte vet hur man öppnar.

Har suttit en bra stund nu här och petat på utseendet på min blogg, som jag egentligen inte kan ett skvatt om hur man gör och utmärker mig i teorin om försök och misstag så det står härliga till. Och jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. 
Är plötsligt väldigt velig och osäker och fundersam.

Sådant är inte min grej, teknik är inte min grej, vintern är inte min grej.

Lite vilsen tänker jag hasa mig till säng med en bra bok.
Och sova omoraliskt länge i morgon bitti - för  d e t  är min grej!
Gärna kunde jag sova hela januari och februari. Månaderna då jag går på sparlåga och är allmänt buttrig och muttrig och förmodligen inte till någon större glädje för min omgivning, så de skulle nog bara dra ett suck av lättnad om jag verkligen sov till mars. Nonstop.

Höll ett brandtal idag på jobbet om vikten att kunna hantera sin stress och få struktur på sitt jobb, och vara effektiv utan att känna att man tappar greppet när mycket blir ännu mer.

Och vikten av att vila. Och vara i stunden.

Jag skall nog nu leva lite som jag lär...

natt!


LÖFTEN I NATTEN...

...visst, det har förflutit något dygn sedan många av oss stod där i nyårsnatten och gjorde nyårslöften.
Själv hade jag fullt upp med att försöka rikta kameran mot raketerna, så jag hann inte så mycket lova.

Även annars är jag inte den som gör nyårslöften. Inte så mycket för att jag skulle ha svårigheter att hålla dem, om jag verkligen ville, för jag är envis som fan om jag vill.
När jag någon gång gjort ett nyårslöfte har jag oftast helt enkelt glömt bort det efter en tid, för det har liksom aldrig som sagt fått så mycket utrymme hos mig, om man skall vara riktigt ärlig.

Ofta lovar man ju att börja banta, motionera mera, sluta köpa choklad, bli vegetarian, skippa rödtjutet på fredagkvällen, allt det där som är så vanligt att man lovar.
Man lovar bot och bättring.

Men varför kan man inte lova sig andra saker? Som är lättare att hålla, och som ger glädje? Varför skall nyårslöften vara lite lutherska, så där att man måste avstå från något?

Om man istället skulle ge ett helt annorlunda nyårslöfte? Som att i år skall jag ge mig tid att gå på sushi-kursen som jag så länge tänkt att jag skulle vilja gå på.
I år skall jag ge bara mig ett veckoslut på ett spa, för att det är så skitskönt med ett veckoslut för mig själv! 
Eller; i år skall jag lova mig själv ett lyxigt fotbad när jag ändå väljer att sitta där i soffan med rödtjutet på fredagskvällen. 
Eller; i år skall jag lära mig något nytt, utveckla mig i något som verkligen intresserar mig. 

I år skall jag njuta lite mer, unna mig lite mer, skratta lite mer, älska lite mer, och lära mig något nytt, utveckla mig själv och anta utmaningar, och tillåta mig att misslyckas, för då vet jag vad jag inte är speciellt bra på!

Och när man har fullt upp med att uppfylla alla dessa positiva löften, så hinner man kanske inte äta så mycket, kanske man motionerar mer när man förverkligar en annan dröm, ett annat löfte. Kanske man äter mera hälsosamt och grönt, när man äntligen unnar sig ett växthus som man drömt om? 

Kanske ett nyårslöfte som inte känns som ett krav på att avstå från något, trots allt har mer långtgående konsekvenser och ändå, på ett positivt sätt, påverkar det som man vid första tanken känner att man borde avstå ifrån?

Och...

...tänk på att känna glädje när du råkar på en verkligt besvärlig person.
För då vet du exakt hurudan du aldrig skulle vilja vara!

Ibland kan det vara bra att svänga och vrida på tankarna, och vända det invanda lite upp-och-ner.