nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

LÖJLIGT LATA DAGAR...


Vi tar det här med sommarhettan...
Det är det sommaren 2018 handlar om för många av oss. 
Man blir lite mer medveten om vikten att dricka tillräckligt med vatten och samtidigt få i sig salter så balansen i kroppen gör att man mår bra. 

Jag tappar lite matlusten när det blir så här varmt. Helt okej om det skulle rinna av ett kilo eller fem i hettan, tvivlar dock att det kommer att ske. 
Jag är inte så bra på att äta frukt i vanliga fall, inte alls så mycket man kanske borde, men när det är hett ute, då hugger jag helst tänderna i frukter och bär. 

Nektarinerna är galet goda just nu, så det går det åt. Igår fick jag dock en lite omogen en
som inte helt ledigt slank ner i min egen strupe, så jag lade ut den halvätna nektarinen på en stubbe i närheten. Mest för att se om den kunde locka några hungriga små insekter till sig.
Och det gjorde den minsann! 

Hade min kära väninna på besök här på stugan och ena dagen hade vi inga insekter alls att flaxa bort men följande dag så fanns det kopiösa mängder blomgetingar. Eller kanske de heter blomflugor, fast de ser ut som små getingar? De verkade alldeles förvirrade och helt slut faktiskt! Flera bara dimpade döda ner. När jag sedan tog i dem för att flytta bort dem från bordet, eller var de nu råkat dimpa såg jag att de var alldeles uttorkade - kroppen var bara som ett tomt skal nästan. 

Det här att de var utsvultna fick sitt bevis när jag lagt ut nektarinen. På nolltid var den överfull av blomflugor som bara åt och åt och åt. Efter ett tag kom en sorgmantel fladdrande dit och satte sig för att käka. Den satt inget mindre än i tre timmar (!) och sög i sig nektarinsaft! Måtte varit uttorkad den också. 

Den halvätna nektarinen ett stycke ifrån gjorde att jag och väninnan kunde fortsätta med vårt världsförbättrande helt utan besvärande kryp. 

Många har besvärats av getingar också i sommar har jag hört. Själv har jag inte upplevt det nästan alls. Kom på att eftersom jag inte äter eller bjuder på kött så har de ingen orsak att komma och kolla in min mat. Det är nämligen så att getingarna behöver samla in protein till larverna i boet och protein i form av kött finns det mycket sällan hos mig. Tidigare i veckan hade resten av familjen dock fixat Pulled pork som serverades ute i trädgården och; shit den mängden getingar som dök upp från ingenstans! 
Så ja, vill man äta sin sommarmiddag ute utan getinganfall - välj vegetariskt! :)

Till natten skulle det bli månförmörkelse av det bättre slaget. Hade lite smått kollat in vart jag skulle ta mig för att kunna fånga den röda, stora månen på bild. Det hade ju varit klara nätter nästan så långt man kunde minnas, men precis den här kvällen kom det riktigt tuffa moln inseglande och förintade mina chanser att se månförmörkelsen. 

Tuffa moln kan ju hämta åska med sig, men den här gången blev det inget häftigare än en liten regnskur - där på andra sidan viken...

Märkligt att inte ens sådana här moln påverkar temperaturen speciellt mycket. Lika varm var natten som alla tidigare nätter. 

Idag blåser det en skön bris och det är riktigt skönt här vid havet. Tänkte på hur vi människor ändå på en relativt kort tid vänjer oss vid den här värmen. Häromkvällen sjönk temperaturen till 23 grader då jag ännu satt ute och skrev på mitt projekt, en stund funderade jag på om jag borde gå in efter en tröja.

En tröja - vid 23 grader? 
Eh what?!??


ETT HÅLLBART STEG...


Ibland får ett uttryck mer än bara en betydelse. 

Jag hade redan tidigt i våras bestämt mig så smått om att hemestra i 
huvudstaden i sommar. Dels för att jag faktiskt är extremt dålig på 
att besöka vår huvudstad, trots att jag bor en dryg kvart i från med bil.
Med buss är jag inne i stan på en halvtimme. 
Jag uträttar ärenden i stan, men jag stannar aldrig längre än så. 

Jag hade dessutom smått lovat ta några fina sommarbilder från Helsingfors
till en hemsida som jag upprätthåller. Dessutom är jag lite nyfiken på att 
leka turist i "min stad". Inte åka in för att uträtta ett ärende, utan turista där. 
Helsingfors är ändå en stad som jag studerat, jobbat, festat och bott i,
men som sedan, trots att jag aldrig bott längre än en timme ifrån, slutade
locka mig och kändes mest bara...märklig. 

Det var ju inte längre min barn- och ungdoms stad, den började kännas 
främmande på något sätt. Jag mindes inte längre vilka rutter spårvagnarna
körde, var hittade man de bästa parkeringsplatserna (läs gratis sådana), var 
fick man det godaste kaffet, den läckraste lunchen. 
Kanske den blivit främmande nog nu för att upptäckas på nytt?

Han jag delar kylskåp med jobbar sommarmånaderna som turistguide i 
stan, så jag har på synnerligen nära håll tillgång till all "turistinfo" som behövs.

Nå, sen är ju saken den att jag vill vara turist på hemester-vis på mitt eget sätt...
...och helst ensam. Bara kameran och jag. 

*

Hemester är tydligen lite trendigt - har jag förstått. 
Och det är ju bara bra! För visst är det bra mycket mer ekologiskt att 
stanna i hemknutarna, upptäcka dem, och dessutom lämna sina små, 
eller stora, semesterslantar i närknutarna. 
Ett hållbart steg, helt enkelt! 

Så var planen ja, då i våras. 

Men det föll sedan på lite mer ohållbara steg.

Redan för snart ett år sedan började min häl bråka. Den var 
helt (eller nästan helt) okej under vintern, 
men nu på sommaren har den blivit sjuk som attan igen.
Hälsporre (den senaste diagnosen) är ett gissel att ha! 
Läkaren satte mig nu på en superduperdundermedicinkur, fotjumpa-program 
och minst två veckors gå-stop utöver det absolut nödvändiga i ett försök 
att läka ut den envisa inflammationen. 

Tur att vädret är som det är, med heta, svettiga sommardagar, som 
kanhända inte annars heller lockar (mig) till att 
traska runt på kokheta gator, kvarter efter kvarter. Park efter park.

Nu är läget då sådant att jag snällt får vänta med min hemester 
på att mitt eget steg blir mer hållbart. 
Helt konkret hållbart. 




Längtar också ut i skogen, på skogspromenader och så. 
Med den här hemester-tanken har jag också tagit reda på 
olika platser i huvudstadsregionen dit man kan ta sin tillflykt
när naturlängtan i stan blir för stor. Jag känner ju till en del, men det finns mer! 
Vi har faktiskt en hel del verkligt fina ställen att besöka, alldeles här i knutarna. 

Men det får jag också nu bara snällt vänta med.

Men oj, vad mycket skoj jag har att ta itu med bara 
infektionen - och hettan - ger med sig.

Jag gillar nog skarpt att det är varm på sommaren, och så småningom
börjar ju kroppen lite vänja sig med värmen. 

Ikväll skall det bli sallad med en massa närodlade grönsaker, 
en del så närodlade att de kommer från egna odlingslådan till och med. 
Och så skall vi testa på vegetarisk pulled vego BBQ.

Också det ett litet hållbart steg.

Hemester, vego, hur trendig är jag inte riktigt?
(Fast det absolut inte är medvetet, hahahah, det har bara blivit så. 
Och kanske det inte alls skall klassas som trendigt, 
kanske det är bara eftertänksamt och klokt?
Å andra sidan; bara bra om hållbara saker blir trendiga).

Det är väl bara den där eländiga hälsporren som inte är så hip? 
Hade jag fått den pga för mycket och hård träning, så hade det kanske varit det.
Men nu tror jag tyvärr att gå ut och påstå det skulle vara en 
överdrift -för att inte säga - en ren lögn! 

Orsakerna får nog sökas annanstans. 
Skulle tippa på tillverkningsåret, eller nåt...


MINIMINISEMESTER VOL 2.0...



Så här var det igår kväll när jag inledde miniminisemester vol 2.0.  

Temperaturen dallrade sådär skönt vid 25 grader och solen går ner
och livet känns precis lämpligt skönt och avslappnat och inte speciellt stressigt
på någon som helst plan. Så där som sommar skall vara. 

Idag har det regnat. 
Vaknade till det där underbara drippdroppet av ett stilla
sommarregn och en bedövande härlig doft av fuktig skog.

Långfrukost på verandan, då det redan var förmiddag och inte alls någon morgon längre.
 Där på stugans terass som numera har en ny och annorlunda
 veranda-känsla sedan vi lade in fönster för ett drygt år sedan. 
Kanske det bästa vi gjort på länge! 

Men frukost var det ja. Älskade underbara långfrukostar. 
Ingen tidtabell alls, och så det där stilla regnet...




När det lite pausar i regnet, och den ente koppen kaffe har slunkit ner genom strupen
åkte jag till den lokala butiken, bara för att. 

Jag köper ju oftast det mesta i matväg med mig redan hemifrån och kör sommartid,
med tanke på hunden i den heta bilen, alltid nonstop till stugan. 
Men samtidigt vill jag gärna ändå lämna några av mina få slantar 
till fördel för de lokala företagarna i sommarkommunen. 
Det är onekligen inte så att mina inköp skulle rädda någon som helst matbutik, 
glasskiosk eller grönsaksodlare, det är ju mer principen. 

Jag tycker så om vår lilla bybutik. Där finns precis allt man tror sig behöva. 
Och inte bara i matväg. Behöver man ett par nya åror, vilket vi behövde
här för ett par år sedan, så fanns de att få i lokala matbutiken! Bara det liksom! 

Men den lilla butiken har en liten nackdel, och det är att det är klaustrofobiskt 
varmt inne i butiken - alltid. Kanske inte i november eller februari, men annars nog. 
Det är trångt mellan hyllorna och det är mångamånga
sommarmänniskor som trängs mellan dessa överfulla hyllor. 

En typisk sommarlördag då "alla" åkt med sina båtar, bilar och cyklar 
från stugor, kojor och smärre slott in till byn för att 
köpa fisk och grönsaker på torget och på samma gång 
passa på att gå till butiken, då kan man glömma att gå tillbaka för 
att hämta något man glömt från en hylla som man redan passerat. 
Det går bara inte. Bara att inse att man sitter fast i 
ett lämmeltåg av sommargäster i en svettig sommarbutik.

Därför åkte jag dit idag. En dag innan torgdagen. 
Och en relativt sval dag. Det var ett strategiskt smart drag. 
Och just sådana där stora val i livet man gör när det är semester. 
Om också bara en miniminisemester, vilket uppenbarligen är något 
jag kommer att roa mig med denna sommar. 

DAGENS NYHETER...


Frankrike blev världsmästare i fotboll, Tokstolle-Trump har landat på finsk mark.
Talade just med sonen som bor nära flygfältet och det lär vara poliser, helikoptrar, allt 
i säkerhetsväg man kan tänka sig frambringa i luften och på marken. 
Huoh! 
Inte skoj att bo i Helsingfors i lägenhet utan luftkonditionering i denna tropiska hetta 
då man inte ens lär få ha fönstren upp i kvarteren i närheten av var Trump och Putin 
skall röra sig. Jag förstår ju det, men ändå...

Och skulle det nu ens vara så att det skulle på riktigt leda till framsteg på något plan
detta möte så fine, men det blir nog bara mest ett möte i vem som kan pösa mest. 
Nåja...

När jag är ensam så tycker jag om att ha radion på som bakgrundsbabbel.
Det är många år sedan jag faktiskt ägt en radio, lyssnar alltid via mobilen,
men kan ibland tröttna på den lite dåliga ljudkvaliteten som den har.
Så jag tänkte nu passa på och tipsa på en riktigt bra (och förmånlig) liten högtalare
som jag ramlade över här för ett tag sedan.

Märket är Fresh 'n Rebel (Rockbox Slice)
och är som sagt inte mycket större än smarttelefon, men har ett riktigt bra ljud! 
Kostade i runda tal ca 30 €, vilket jag tycker var valuta för pengarna. 

Jag har till och ifrån lyssnat på radio sedan jag kom ut till stugan på torsdag
och en gång har jag behövt ladda den. 

Och så är den lite snygg också - kan jag tycka.
Den finns dessutom i ett antal olika färger,
men nu hör jag ju till det där märkliga släktet som 
kan tycka att grått är den läckraste av dem alla...



I övrigt har det inte gått i så många knop här idag.
Sommarhettan har tagit i så det känns och märks på allvar. 
Arma oss nordbor som skall försöka funktionera i 30 graders hetta.
Tur för allt i världen att jag inte ha behövt funktionera speciellt mycket idag då...

Ingen av oss. 




När jag nu är igång och tipsa och ha mig, så måste jag bara
flagga för den här "filten" som jag köpte för ett par, tre år sedan.
Den är av linne och linne är ju ett av mina favorittextiler. 

Det som gör den här så där extra bra är att den är sval att ha 
på sig om man vill ta en tupplur i skuggan, 
men inte vill ligga helt utan "täcke", vilket få gör.

Men märkligt nog så är den också värmande när det är svalt ute,
vilket kan låta synnerligen motstridigt, men det är så den funkar! 
Den är också av dubbel-sytt tyg, så den är överraskande vindhållande också.




De flesta småfåglarna har fått ut sina ungar från holken och skogen har tystnat
om man jämför med kvittret för en månad sedan. 

Trädkryparen vimsade omkring med sina fyra ungar häromdagen.
Jag tolkade att de relativt nyligen lämnat boet, för det var inte riktigt full koll på 
flygandet än. En av ungarna förirrade sig in på verandan vår och klamrade
sig fast på foderbrädet ett tag för att hämta andan. 
Så mysig liten varelse, denna trädkrypare. 




Det som verkligen är mindre mysigt är att till och med vid vår strand har det nu
uppenbarat sig blågröna alger. Inte mycket, men dock.
Vi har varit skonade från det hittills. Eller i alla fall inte då jag varit här.
Vi kanske ligger så innanskärs, har jag tänkt, som om det skulle skydda, men 
har faktiskt inte upplevt det förrän nu idag.

Läser ju på nyheterna och märker i flödet på Facebook och så, att 
det är extremt mycket i år. Eller som en person beskrev att båtmotorn 
till och med går ner i varv i sörjan...

Jag vet inte vilket jag ogillar mer, tokstollen på besök i Finland
eller algblomningen? 

*

P.s Märkte att jag skrev tokstollen - i singularis - och då menar jag förstås
Trump. Då slår det mig att det nästan får det att låta som om jag tyckte att Putin 
skulle vara the good guy här, vilket också blir helt snurrigt! 
Men bredvid Trump så blir väl de flesta både intelligenta och sympatiska.
Skrämmande!


MINIMINISEMESTER....



Har ett par extra outtagna semesterdagar att beta av på, 
så när det visade sig att det var lite lugnare på jobbet, 
blev det att tulla lite på dem och styra kosan ut till stugan.

Packar ner böcker som borde bli lästa med tanke på ett framtida projekt, 
men som mest legat där på soffbordet och gett mig lite dåligt samvete. 

Kommer fram, släpper ut hunden ur den varma bilen. 
(ja, min luftkonditionering hostar och har sig och vill inte riktigt sköta sitt
jobb. En sådan jävla tidpunkt att paja när det lovats tokvärme...)

Bär in matkassen och korgen med böckerna från soffbordet
och ställer iordning för en miniminisemester. 

Värmer bastun och precis när bastun är klar så hojtar grannstugans 
invånare en fråga om att hänga med på allsång in till byn.

- Njaaaeeeenäääää....!

Den här gången drog bastun det längre strået.

Det finns något meditativt i att värma bastu. Att värma bastu bara till sig
själv känns annorlunda på något sätt. Ännu mer kontemplativ. 

Jag är ingen ivrig bastubadare, inte på något sätt, 
men det är någonting i ritualen när jag kommer ut till stugan
som gör att jag direkt kommer in i en semesterstämning.

Och finns det bara några dagar att leka lite semester på,
så är det kanske det bästa sättet att starta upp den stämningen. 


SKRÄPMAT...


På bilden har den härligt goda (o)Äkta Bigmacdressingen
slukat h*mburgarbiffarna, men de kan (nästan) skönjas...heh.



De flesta tycker väl att en hamburgare är riktigt gott nu och då. 
Jag är inget undantag från den strömmen.

Sedan jag lämnade köttet har jag gång på gång fått uppleva en 
bittert svidande smakbesvikelse de gånger jag beställt vegetariska 
burgare på restaurang. Endast restaurangen Classic American Diner 
har en riktigt smarrig fundering med halloumi, resten har varit riktiga bottennapp.

Det kanske ändrar, men sakta går det.

Så jag tänkte att nu banne mig skall jag klura ut ett recept på hemlagade 
h*mburgare som har samma tuggkänsla, liknande utseende - och en riktigt god smak. 
Jag har favoritbiffar med bönor och linser som jag gillar skarpt i andra sammanhang.
 Men de funkar bara inte i hamburgare. Det är något med konsistensen. 

Köttätare brukar ibland undra varför jag suktar efter hamburgare (eller annat med kött) 
då jag nu valt bort det. Men det är ju inte så att jag inte fortfarande skulle tycka att en
hamburgare, eller en bolognese, eller en hönsgryta har sina löjligt goda sidor. 
Jag vill nu bara inte ha köttet i där - men gärna smakupplevelsen. 
Utan att något skall behöva dö för den skull...

Ja, ja...

Men nu  ä n t l i g e n har jag hittat ett h*mburgarbiff-recept som gör mig 
riktigt mat-lycklig! 
Bjöd mina grabbar på hemlagad h*mburgare idag - och det blev tummen upp
helt igenom hela gänget! Till och med vege-skeptikern lät sig väl smaka. 
Och det är inte lite det! 
Det blev 12 små biffar av satsen, men vill man 
ha större biffar så räkna med 6 st. 

Receptet ja...här kommer det:

En påse quorn-färs (ca 300 gram)
3 ägg
4 msk potatismjöl
En burk (200 g) fetaost
En hackad lök och ett par små vitlöksklyftor 
(eller enligt smak)

Rökt paprika-krydda
Chiliflakes
soya
torkade örter 
(oregano, timjan, etc) 
salt och svartpeppar

Jag började med att steka upp lök och vitlök 
samt quorn-färsen. 

Smular fetaosten i en bunke och blandar ägg,
potatismjöl, den lite svalnade quorn- och lökblandningen
med kryddorna och låter det stå och dra en stund. 

Sedan är det bara att steka upp biffarna i en rätt
så het panna för att få en fin krispig stekyta. 

Och mon dieu så det här funkade! Tokigt gott! 
Snubblade över original-receptet på den där ruskigt 
bra bloggen om vegetarisk (och vegansk) mat 



Nu kommer jag att steka ett rejält lass av dessa åt mig och andra 
som föredrar k*tt framom kött. 
Behändigt att ha i frysen och plocka fram när det behövs. 

På samma ställe hittade jag också 

(O)Äkta Bigmacdressing

Jag gjorde så här 
(inte helt enligt originalet, men nästan) 

1,5 dl majonäs
4 msk gurksallad (American style)
1 msk vanlig vinägrett salladsdressing
1 msk ketchup
1/2 finhackad lök
1 tsk socker
en nypa salt. 

(i originalreceptet finns också vitvinsvinäger, men 
i och med att min vinägrett redan var rätt syrlig
så skippade jag vinägern) 

Bara att blanda ihop - låta stå och dra en stund.

*

Sedan var det bara att bygga ihop sin egen 
h*mburgare och  n j u t a !


Bara de färdigköpta hamburgerbröden drog ner på smakupplevelsen.
Fast de kanske får stå för "skräp" när resten
får stå för "mat"......?



PÅ EN HÖFT...


Jag äter en alldeles galet god rabarberpaj som min väninna säger att hon bara snurrat ihop.
Och just när det gäller mina väninnor, eller min svägerska, eller vem som helst annan utom jag,
så känner jag att precis alla bara svänger ihop nåt när de skall baka.

Jag har inte fått sockerbagargenen och är hjälplös i bagarstugan utan dl-mått och våg.
Gärna hade jag också med med ett gäng ingenjörer som dubbelkollar mina mätningar och 
en livsmedelsexpert som kollar att jag inte tar tapetklisterpulver istället för potatismjöl. 

Typ så illa är det. 

Jag lagar mat, ja. Jag bakar inte. Eller extremt sällan.

Kanske just på grund av det har jag i decennier av vuxet liv lyckats 
undgå det galet enkla knepet om Tre Lika.

För visst finns det stunder då jag gärna skulle snurrat ihop en enkel sommartårta,
isynnerhet i dessa tider då det bara dräller av härliga 
jordgubbar och hallon på torg och i bodar. 
Överrumpla familjen och
ställa till med lite kaffekalas i bersån helt enkelt. 

Och ja...just Helt Enkelt. Dessa magiska ord! 
För de som kan det här med att baka ja.
Eller minns. 
Eller bara kör på känsla och skjuter vispade ägg- 
och sockersmetsbollar från en höft.

Nej, gör inte det! Det låter väldans kladdigt i köket det! 

Jag kanske skall komma till saken något tag? 
Man kunde ju hoppas på det, men nu råkar det sig så väl att jag sitter ute
i trädgården, och sommarkvällen är så där galet fin och vacker 
och varm och skön och jag vill sitta här i all evighet och bara låta fingrarna dansa
över tangenterna. 

Men okej - jag skall skärpa mig! 

Tänk, att man skall leva till andra hälften av sitt halvsekel innan
man snubblar över en minnesregel i bakning! 

Tre Lika. 

Till ett tårtbotten, eller en rulltårta tar man

4 ägg.
- i ett glas -

Samma mängd socker
- i ett annat glas -

Samma mängd mjöl
- i ett tredje glas - 

(hur himla simpelt är inte det?) 

Till mitt tårtbotten valde jag 50/50
vetemjöl och potatismjöl.

Och den skarpögde ser att mjölglaset har lite råge på.
Det är vaniljsocker och ett par tsk bakpulver. 

Äntligen känner jag att jag kanske någongång kan bara sopa ihop
en sommartårta så där enkelt och elegant och helt
på en höft! 



FÖDELSEDAGAR...


Ja-a, govänner! 

Idag fyller min förstfödde 29 år. Kakan är till honom! 
Men i dagarna fyller också min blogg hisnande
tio år. Det hade jag aldrig trott när jag en julidag 2008 
skrev att jag skulle ge den här formen av dagboksskrivande en chans.

Aldrig hade jag då tänkt att bloggen skulle hänga med så länge.
Men det har den gjort. 

Tänk, 2008 hade det bara gått ett par år sedan ordet blogg hade kommit
med i Svenska Akademins ordlista. Idag är fenomenet att blogga kanske
till och med lite dammigt och föråldrat, eller vad vet jag? 
Vem orkar liksom läsa en blogg numera när det finns alla dessa snabbare forum?
Som Twitter som är en slags speedad form av bloggande, en mikroblogg.
Fråga till exempel Trump - han vet. 
Eller instagram som är som en fotografiernas korvstoppningsfabrik. 
Eller allas vår goa facebook som är lite både ock. I synnerhet för oss 
medelålders och plus det. Alla yngre än så har ett dussintal andra kanaler att 
segla runt på. Har jag hört på byn...heh! 

Jag tror det finns två sorters bloggare. Och har alltid funnits.
De som främst skriver för andra och de som skriver för sitt eget höga nöjes skull. 
Jag hör till den senare kategorin. Jag njuter lika fullt ut fortfarande då jag får 
sätta mig en stund och skriva ett inlägg. Det är bland de bästa sortens egentid jag vet!

Jag kan skriva ner vad sjutton jag vill och känner för just nu och här. 
Kanske någon som skall leva på att blogga och har en målsättning i mängden
läsare kan tänka aningen annorlunda, det har jag förståelse för.
Men för mig (och säkert många andra) är bloggandet en form av dagbok.
Sällan lika utlämnande som en "riktig" dagbok skulle vara, men ändå ett ställe 
att samla sina tankar, upplevelser, bilder och allt det som just då 
- för stunden -
känts väsentligt att spara och dokumentera. 
För ett blogginlägg är just för stunden. Så tänker jag. 

Då det begav sig, i runda tal tio år innan jag själv började blogga, föddes termen "weblog" 
som ju består av orden Web och Log.  
En loggbok på webben. 
Dagbok på internet. 

Sedan kom en viss Peter Merholz som på skoj delade upp termen weblog 
till we blog och vips hade ordet blog blivit ett substantiv och 
to blog ett verb. Strax därefter myntades ordet bloggare.

*

Lite historiens vingslag här nu.
Men det finns en risk att det ligger lite sådana vibrationer i luften
när ens unge har födelsedag, ens blogg har överlevt ett decennium och 
sommaren är här och nu. 
Precis på samma sätt som då för tio år sedan då jag skrev mina första bloggrader.

Tänk så tiden ändå går! 



OM ATT FÖRENKLA - LAGOMISERA...


Häromdagen läste jag en alldeles suverän kolumn skriven av Pekka Juntti
för finska YLE. 

I några mycket välvalda meningar lyckades han komprimera precis det
jag tänker om vårt (mitt) västerländska sätt att leva och vara. 
På bekostnad av så mycket.

Han frågar om vi verkligen behöver så mycket av det vi samlar på oss.
Och skriver om det faktum att vi på ett sätt stjäl av våra barn, 
och att vår räddning kunde vara att börja avstå. 
Innan det är försent.

Det är näst intill omöjligt att "översätta" allt det han skriver, för i hans text 
finns så många goda kryddor av den finska folksjälen, med allt från bastu, och  
alkoholkonsumtion, till funderingar däromkring.
Ja, de beskrivningarna är bara för läckra i sin ursprungsskrud för att jag 
ens vill försöka mig på en översättning eller ens en tolkning.
Finska språket är helt fantastiskt i sin mångfald av nyanser. 
(fast det hör egentligen inte hit - ville bara få det sagt)!



 Ändå var det inte de litterära dansstegen jag fastnade för mest i texten.
Nej, det var tankarna han bollar med om hur vi lever över våra tillgångar och 
analysen av det som trollband mig.
Här satt någon och skrev och fick allt väsentligt med i några meningar,
Så huvudet på spiken, helt enkelt.

För så här är det, ju:
Det är så mycket som vi samtidigt försöker hinna med i våra liv.
Kåsören citerar Steven Jobs som i tiderna lär ha sagt något i 
stil med följande: 

"Vi har arbetet, familjen, hobbyn och vänner. Välj tre av dem".

Och fortsätter:

- Förlåt vänner!

Hmmm, jag är kanske inte den enda som kan känna igen mig själv där.
Att man på något omedvetet plan valt bort en. Vilket det sen må vara.

Få hinner med riktigt alla? 



Men sedan kommer texten till det där med att äga och ha. 
Roffa åt sig och samla på sig allt vad man hinner.

Pekka skriver hur han kommit till insikt att det inte är speciellt klokt
att äga så mycket saker. Man betalar för att äga, sköta om och försöka förvalta
något som oftast förlorar i värde så mycket snabbare än man hinner förtjäna
pengar till underhållet av densamma. Och medan man skramlar ihop 
pengar till underhåll så hinner man inte njuta av det man skaffat sig.

Att det kanske skulle vara vettigare att bara släppa taget över det onödiga
och bli mer "lagom" utgående från egna resurser.

Han utrycker det så bra i meningen:

"Vi lever som grevar med en drängs lön"

För visst är det lite det som är symptomatiskt för vår tid? 

Vi stressar oss sjuka, vittrar sönder förhållanden och 
går in i de berömda väggarna för att vi så envist försöker 
leva ett liv som är tre nummer för stort för oss.
Vi kanske är de där drängarna som försöker leva en greves liv?

Vi skall ha stora hus, fin inredning, snygg bil. Rätt sorts kläder. 
Vi skall också samtidigt se till att resa och visa upp de rätta bilderna.
Vi skall ha rätt hobbyn och rätt umgänge och bygga de rätta kulisserna.
Se, det går så bra för oss - se bara på bilderna på Instagram!

Att sedan nästa månadens låneamorteringar pulserar vid tinningarna
och förorsakar smått kroniskt illamående, det skall man inte låtsas känna av. 
Man gör inte så. 
För vi har det ju så bra - bland alla prylar. 

Pekka skriver vidare:

"Vi vill så starkt verka förmögna att försöken att uppnå 
den illusionen de facto gör oss till inget annat än slavar." 
Slavar under tid, pengar, ork. 
Kanske till och med offrar vi lite livsglädje av bara farten? 

Kanske orsaken till att vi blir utmattade inte alltid enbart är 
det hektiska tempot på våra arbetsplatser? 
Kanske det är vår hunger efter någon sorts perfektionism, 
inbillad nivå at materiell lycka som man kanske aldrig ens lyckas uppnå. 
Hur mycket man än försöker. För att den försvinner som en hägring i öknen
så fort man tycker sig närma sig den? 




Kolumnen är riktigt bra! 

Du kan läsa den HÄR i sin helhet (på finska). 

Jag älskar när sak och humor liksom blir till en sådan där söt-salt mix
som smakar så bra! 


Men saken bakom all ironi är så himla viktig! 

Vi behöver kanske förenkla -lagomisera - vår konsumtion och 
vårt sätt att samla på onödiga ting.
För framtiden och för våra barns skull.
Vi lever av deras resurser. Känns inte helt okej, det. 

Men också för vår egen skull, för jag tror att när man släpper
taget om sådant man trott varit viktigt, men som på riktigt faktiskt inte är:

 Ja...det är nog bara befriande.