RUFSIGT...

...värre, and I like it.
Nu talar vi dessvärre inte om min frisyr - den kan också vara rufsigt värre, men jag vet inte alla gånger om jag "like":ar det lika mycket.

Vad jag däremot gillar är rufsiga, naturliga, småvilda buketter och som kund i blombutiken kan jag ha lite udda önskningar ibland.

Det har säkert delvis sin förklaring i att jag under en period av mitt liv, någonstans mellan åldern 30 och 40 jobbade som florist under, tja...sju år. Nåt sånt.
Min kärlek till estetik, till naturen, till växter ledde mig dit. Och trots att jag har den största beundran - och förståelse -  för detta hantverk, för det är det som det är och inget annat, så är jag en urtråkig kund i blombutiker numera...

Ofta kommer jag hem med en bunt grönt. Eller en knippe med något annat. Men nästan alltid en bunt av något spretigt och faktiskt inte speciellt färggrant.
Det är som om mitt behov av färger mättades under de åren.
Och det har inte kommit tillbaka - om det nu ens någonsin riktigt starkt funnits där?
Behovet av färg.

Jag kunde "trolla" ihop färgglada buketter och arrangemang till olika tillställningar, till olika behov för olika personligheter. Men det jag själv bar hem till mig var ofta rufsiga buntar av lite udda växter som inte någon annan sett skönhet i.

Och det sitter i.

Att hitta skönheten i det där rufsiga, vilda, vardagliga.


Numera jobbar jag med helt annat. Men nu är det mera som så att det uppskruvade tempot, stressen och all that kind of shit som får mig att känna att dämpade toner hemma är det som känns bäst.

Eller så är det bara sådan jag är.
Oberoende av yttre omständigheter gillar jag mest det sparsmakade och avskalade och rufsigt enkla.

Kanske det är just så enkelt det är?

Att mycket av det vi väljer - eller väljer bort - bara och enbart beror på att vi är just vi.
Och att det inte alls har så mycket av yttre omständigheter att göra som vi tror, eller vill tro.

Vi är vad vi är, och undermedvetet väljer vi alltid det vi trivs bäst med, bäst i, bäst av.

Kanske vi bara borde bli bättre på att lyssna på vårt undermedvetna?




MÅNDAGARNAS MÅNDAG...

...eller varför steg jag upp överhuvudtaget?

På natten hade det regnat och blåst. Ett berg av de sista flyttlådorna av kartong som jag slarvigt nog hade glömt ute hade liksom helt av sig själv f l y t t a t  på sig själva med vindens hjälp, och ohämmat spritt ut sig över hela trädgården. Detta innan de utmattade av vind och regn förvandlats till slemmiga cellulosahögar som man omöjligt flyttar på utan att de löser upp sig i små, små beståndsdelar.

Så himla skoj...

På jobbet hade telefonen fått ringfnatt och vid eftermiddagen började jag fundera om det fanns en allvarlig risk att luren hade vuxit fast i min skalle någonstans där i höjd med mitt öra.

Hemma gjorde jag kanske det dummaste beslutet man kan göra efter en dag som denna;

Jag tar itu med innehållet i en liten låda som legat öppnad men orörd i ett par, tre, fem veckor nu.
Trådlöst nätverk. Japp, japp...precis sådant skall jag ta itu med just i kväll.
Hur i hela fridens dag hade jag ens en tillstymmelse av tro, hopp, mod, förväntan att det skulle gå vägen att bara koppla upp? Just like *that*.

Behöver jag gå in på detaljer? Näe, gissade det. Vi vet alla hur det kan vara när det där som bara skall gå som smort inte riktigt gör det.
"Bara koppla KDHJD-kabeln i RHFKDJRI-dosan och så starta om ODKFLEOSJ. Om (när) detta inte fungerar kan man enligt manualen gå in på hemsidan den-å-den för vidare tips om var felet kan ligga."

GÅ IN PÅ NÄTET MED VADÅ???

Tre svettiga och adrenalinstinna timmar senare fick jag äntligen min gamla goda nätsticka att samarbeta efter att tålmodigt övertygat datorn om att jag INTE vill försöka koppla upp WLAN.
Inte en endaste gång till.

Blev jag klokare av hemsidans instruktioner?
Nå nä. Det är skrivet för personer med bra mycket mer a) intresse b) nördfaktor c) tålamod d) tekniskt kunnande och e) tålamod än vad jag någonsin fick tilldelat när generna delades ut.

Fast innerst inne vet jag att jag inte är alldeles ensam om att känna såhär.
Ta till exempel namnet på apparaten i fråga.
Den heter Huawei.

Den måste ha fått sitt märkesnamn på onomatopoetiska grunder.

För det är just så det låter när man svissar iväg fanskapet så lång man orkar kasta...

Huuuuuaaaaaweeeeeei-eei-eeeei-ei.





TYST SAKNAD...

...i går skulle min mamma haft födelsedag.

Det är snart fem år sedan hon förlorade sin kamp mot cancern. En kamp som hon kämpade mot som en furie, men som till slut vann över henne.

Och jo, jag saknar henne. Det är bara så. Jag saknar att inte kunna ringa henne, jag saknar att inte kunna stämma träff för en kaffe på stan, jag saknar henne för hon var, förutom min mamma, faktiskt min bästa vän.
Tiden suddar ut saknad, visst gör det det - och så skall de också vara, men jag tror inte på att saknaden någonsin riktigt försvinner. Den bleknar, den uppenbarar sig mer sällan, men den kommer.
Som en tyst, dämpad känsla finns den plötsligt där - för att försvinna lika stilla som den kom.

Det är väl så med saknad.

*

Är inte så mycket för pynt i trädgården.
Inga tomtar, klot, tingeltangel i buskarna. Inget sådant.
Ting i trägården skall gärna för mig ha en funktion, som sprutkannor, korgstolar, ämbar, klätterställningar, fågelbord eller regnvattenmätare.

Men hon, älvan, kommer alltid att följa med.
Hon satt det första året efter det att min mamma dött på hennes grav, lite som för att vaka över liksom.
Hålla koll på att allt var väl.

Sedan flyttade hon in i min trädgård. Hon sitter aldrig på någon synlig plats, hon gömmer sig gärna bland växtligheten. Bara de som vill se, ser henne.

Hon är som saknaden. 
Oftast syns och märks hon inte, men när man väl får ögonen på henne så tar hon tag i en och får en att stanna upp en stund och minnas. Eller mig, det är ju bara jag som vet varför hon sitter i min trädgård, det är mina minnen som väcks.

*

Sent i går kväll, då natten redan var ett faktum gick jag en sväng i trädgården, och fick syn på henne, där hon satt under pionens blad. 

På något märkligt vis gör den lilla älvan mig varm inombords, för att just för mig är 
hon mer än bara en lite småkitschig figur. 
Hon symboliserar på något märkligt vis en kontakt med någon till vilken den verkliga 
kontakten är bruten för alltid.

Hon får nog stanna kvar i min trädgård, känner att hon hör hemma där.
Fast jag inte är så mycket för det där med trädgårdspynt...

...så må hon vara undantaget.

Den Lilla Älvan.

ÄNDRADE PLANER...

...det blev inte alls ett stugveckoslut, utan planerna ändrades i sista stund.

Istället har jag stått vid grytorna idag och rört ihop lite smaskig middag av höna, vitlök, persilja, svampar och massor av smör.

Stugan kan vänta.

Det blev ingen villa-avslutning och inga forneldars natt för oss nu.
Istället blev det fullt runt matbordet och trots att solen plötsligt hade fått för sig att leka att det är högsommar och passade på att gassa som den minsann borde gjort de senaste månaderna, så blev det lite höststämning vid matbordet.



Också i övrigt har hösten krypit på härhemma.
Blockljus.
Jag köper aldrig blockljus, utom just då hösten är i antågande.
Jag vet inte om det är det lite rustika både i form och färg och struktur som gör att jag faller för dem.
Varje år på hösten.

Senare återgår jag igen till mina vanliga vita kronljus, men ett litet snedhopp i mitt förhållande till ljus sker ungefär denhär tiden av året - varje år.


Sedan har jag minsann blivit lat med att byta ut både gardiner och kuddar efter årstid.
Jag är glad om jag kommer ihåg att tvätta mina gardiner mellan varven.
De är vita och enkla och raka och faktiskt för tillfället riktigt nytvättade.
Det är däremot inte fönstren, men det struntar jag i just nu.

Så länge jag behjälpligt ser ut genom rutorna så kan jag skjuta på jobbet om något roligare att göra finns att välja. Och det brukar det göra...


På tal om ljus, så kunde jag här i veckan konstatera att min utelampor inte funkade. Plötsligt har det blivit så mörkt på kvällarna att en lampa som lyser upp trapporna är riktigt bra att ha.

Det fixade sig, nu kan jag lysa upp, inte bara ingången utan stora delar av trädgården.
Idag, då det tänds forneldar runt omkring längs kusten har jag slagit på lamporna för att testa hur det känns när trädgården är upplyst.

Det är fint. Även om jag knappast kommer att ha full belysning på hela tiden, jag gillar också mörknet, men nu vet jag iallafall hur det funkar. Och att det funkar.

Det är så med nya hem. Man får lite testa sig fram för att hitta alla knappar och knäppen och hur de funkar. Hur allt funkar.


Blockljusen däremot, de funkar precis som de skall och sprider en rustik höstkänsla i huset.

Att doften av muscovadostekta kantareller dröjer sig kvar gör känslan än mer präktigt höstig. 

När skymningen smyger på därute, när jag har vinkat hejdå åt matgästerna och sett till att lillungen med kompis fått det varmt och gott i sin stuga tänker jag krypa ner i soffan med en riktigt bra bok, fluffa till de gamla kuddarna och krypa ner under en filt.



LITE LÅNAT...

...av sonen.
(vid Matterhorn)

Eftersom mina egna fantastiskt intressanta resor för tillfället kan begränsas till bilresor mellan hemmet och jobbet, så tänkte jag bjuda på en lånad bild.

Sonen, som stack iväg på interrail/cykel-semester för en tid sedan har landat på finsk mark igen.
Denna gång valde han att resa ensam, vilket kanske är något överraskande, eftersom han är kanske den mest sociala varelse som finns. Han har liksom inte riktigt ärvt min ensamvarg-gen som jag talade om i förra inlägget...Eller kanske ändå lite?

Han började med ett besök i Lockstedter lager i Tyskland där hans farmorsfar i tidernas begynnelse fick sin jägarutbildning. Mer om Lockstedter lager kan du läsa här.
(på finska)

Om jägarrörelsen, om Finlands historia för snart hundra år sedan och vad som ledde till att just denna farmorsfar i smyg skidade över havet en svart vinternatt för att få sin 
militärutbildning i tysthet kan du läsa om här.
(på svenska)

Efter det var det Hamburg, Amsterdam, Luxenburg som stod i turen.
Vidare till Geneve och sedan mot Italien och så hem.

I morgon tänker jag bänka mig bekvämt i soffan och få en utförlig (okej, okej, en mamma-sencurerad....;)) version av resan. 

Inte för att det kommer att lindra min egen lust att ge mig iväg eller minska min oro i kroppen som skriker ut att resorna mellan jobb och hem kanske inte är helt tillräckliga att 
tillfredsställa en  reselängtan.

Hm...borde hitta på nåt!
Kanske.




TILL SKOGS...

...nu blev längtan övermäktig. 
Bara att ge efter och packa bilen för att köra ner till havet, till skogen.

I morgon.

Mitt jobb är sådant att jag träffar människor hela tiden. Nya ansikten, nya berättelser, nya situationer för nya människor. Bekanta handslag, livsöden man känner till. Dem man blivit bekanta med. Dem man känner blandat med de man träffar första gången.
Unga, gamla, medelålders.
Låg som hög.
Och allt där emellan.

Vi pratar, diskuterar, förhandlar, söker lösningar, fixar, hjälper. Så gott det går.
Och jag älskar dessa möten med alla dessa människor. Har svårt att tänka mig 
att jag skulle kunna jobba med något annat, utan alla dessa 
möten med människor.

Det är alldagliga ärenden, ibland är det är djup sorg, ibland är det är yster glädje.
Jag möter hela skalan av vad man kan möta i livet. 
Och får faktiskt lön för det.


Och trivs med det.
Även om jag kan morra över fullbokad kalender, överfyllt arbetsbord och frustationen över att inte hinna med allt man borde - och vill - så skulle jag inte vilja vara utan dessa möten med dessa människor i olika skeden av sina liv.
Det ger mig nog mer än det tar. 

Men det har en liten avigsida.
Ibland har jag förbrukat slut hela mitt sociala kapital när vi kommer till fritiden.
Jag blir en riktig ensamvarg när det nalkas veckoslut.
Riktigt, riktigt fullblodsensamvarg.

Där andra ger sig ut i vimlet och minglar till höger och vänster när fredagskvällen nalkas, så har jag redan förbrukat hela mitt sociala kapital för den veckan, alla ord är använda både en och annan gång och mitt behov av tystnad gör sig rysligt påmint. 


I synnerhet efter en vecka till brädden fylld av dessa möten, av dessa samtal, både face-to-face och i telefon, så blir längtan ut till tystnaden, till skogen, till havets öppna landskap nästan fysisk.

Det blir som ett sug i min själ att få vara tyst, för mig själv, bara umgås med dem som känner mig så väl att de vet att min tystnad inte är annat än ett eko av att orden tagit slut - för stunden.

Efter en god natts sömn vid vidöppet fönster ut mot havet där spetsgardinernas tysta rassel är det enda ljudet som hörs mot den nattsvarta augustihimmeln brukar jag vakna med ett litet ordförråd i alla fall.

Det brukar bestå av:

- Frukost? Nån?

Mot kvällskvisten brukar jag lyckats samla ihop lite fler ord:

- Middag? Nån? Nu?


Bjuder man mig på ett glas rött vid detta skede finns det en risk att mina ord rentav skenar iväg:

- Bastu? Nån?
- Nattsim? Nån?
- Monopol? Nån?
- Tramsig film? Nån?

Och...oj, jisses vad jag ändå kan längta ut till skogs ibland.
Till doften av tallbarr och tång.
Till mörknet och tystnaden.

Och det är precis vad jag tänker unna mig efter morgondagens arbetspass:

Störsssta möööjliga tyssssssstnad i sammmmetslen augustinatt.




ATT BITA...

...i det sura äpplet.

Jag borde städa upp. Få de sista flyttlådorna upp-packade (jo det finns några kvar vars innehåll inte riktigt hittat sin plats. Tvivlar på att de någonsin kommer att göra det...) Har samlat högar som skall till loppis. Kläder, pynt, onödiga ting.

Ting som kanske aldrig riktigt ens haft sin plats. Inte hos mig.
Egentligen.
De har bara varit på besök liksom, och nu är det dags för dem att hitta en ny plats - hos någon annan.

Samma gäller bloggen :)

Den borde också städas upp. 
På samma sätt som att föra inredning och ointressanta kläder till loppis borde bloggen städas upp på ting som inte längre är aktuella. 

Dags att bita i det sura äpplet med andra ord, kavla upp ärmarna och börja jobba.

Loppisbordet är redan reserverat, och innan vi skriver september skall bloggen vara städad.

Har jag tänkt.

Det blir knappast några stora strategiska förändringar. Det är jag alldeles för bekväm (läs lat) för. Varken på bloggen eller i inredningen eller i livet i stort. Det är bara rätt 
skönt att städa upp lite smått emellanåt.
Lämna ifrån sig det som gjort sitt.

Dags för det nu.

Sedan när jag röjt upp skall jag ta er på en rundtur här hos mig.

Jap, så har jag tänkt det...;)



VISSET...

...och ändå inte.

Jag blir lite vemodig när årstider ändrar. Det blir som om längtan efter det nya kolliderar med saknaden av det man lämnar bakom sig och bildar en smak, en känsla som lite skär sig.
Inte sött, inte salt. Knappast besk och absolut inte sur.
Men en liten disharmoni i alla fall.

Sommar flyter sakta över till höst. Man känner att man borde starta om, lite som nyår. 
Skolorna börjar, en ny hösttermin.
På jobbet startar man också om. Alla är tillbaka från sina semestrar och plötsligt skall det maskineriet gå på fulla varv igen.

Vi förväntas ha tankat energi under sommaren för hela resten av året.

Med god tur har vi gjort det. 

Något som däremot inte är så fullt av energi är våra naturresurser.

Idag är nämligen den dag, då man beräknat att vi förbrukat årstillgångarna av naturresurser.
Härifrån och framåt förbrukar vi mer än det finns att ta av. Vi lånar av...
...lever på lån...ja av vem då?

Våra barn? Barnbarn?

Få är de mammor, pappor, mormödrar eller farfädrar som utan att blinka skulle gå och tulla på ungarnas spargrispengar.
Fast det hur skulle knipa innan lönedagen.
Men när det gäller vår natur är det andra regler som gäller - eller?

Och det känns lite visset faktiskt.
Riktigt visset!

SOMMAREN SISTA...(?)

...och en av sommarens riktigt få, riktigt varma dagar vaknade vi till på lördag.

Vad gör man? 
Fixar de där can't wait-undan i hiskelig fart för att sedan slänga ner handdukar och dra ner till stranden.
Solen gassade och värmde sanden sådär underbart varm att den bara inbjuder att gräva ner tårna i den och blunda mot solen och önska att värmen skulle stanna kvar som ett minne på huden långt in på hösten. 

Jag hoppas kunna ha kvar känslan av detta. 
Men har man det, stannar det?

Satt där på stranden och försökte förnimma motsatsen.
Hur en riktigt kall morgon känns när man drar in luften genom näsborrarna.
Hur känns det att frysa om fötterna.


Man vet att man upplevt det många, många gånger. Men det gick inte att fantisera hur det ändå är.
När det är kallt.

Valde att strunta i mina vintertankar och göra sonen och kompis sällskap i vattnet.
I vattnet kändes sommaren inte riktigt lika närvarande längre.
Vattnet har inte denna sommar hunnit bli riktigt så varmt som man hunnit vänja sig med de senaste åren. Men skönt var det ändå.


Och solen gassade, så där som den inte gjort så många dagar denna sommar.

En dag att ta med sig bland sommarminnen.
De där som man hoppeligen kan plocka fram som motvikt mot rimfrost i näshåren.

Tänk om man då kunde sticka ner sina isiga tår i en solvarm sand?



DOFT AV MEDELHAV...


...det har funnits somrar då doften av medelhav, av solgass och salt hav varit starkare än i år.
Då dagarna har gått åt till att man flämtande försökt ta sig igenom dem, för att på kvällen kunna börja fungera. Kvällar då vinden varit ljum och varm. Vinden skön och torr.

Jag är knappast ensam om att uppleva att jag litelite blivit snuvad på den konfekten i år.
Och ändå är det bara att konstatera att det har varit en synnerligen vanlig skandinavisk sommar.
Vi har bara blivit lite bortskämda några år nu.

Visst har jag saknat sommarhettan, men samtidigt har jag haft så mycket för mig denna sommar, så jag har inte riktigt hunnit känna efter - förrän nu, då jag landat efter allt flyttande och lite till.

När kvällen redan skymde gick jag ut i trädgården och frisserade mina rosmarin som  stått lite bortglömd där i ett hörn av trädgården. Torr och eländig så det förslår står den där.

Har tyvärr inget vinterkvarter att erbjuda, så just dessa rosmariners saga börjar vara all.
De har ändå gjort sitt tycker jag. De har överlevt en vår i en lägenhet, flyttat ut till skärgården, flyttat tillbaka. Flyttat till Det Lilla Huset. Stått ut med regn och blåst. Kalla vindar långt från Medelhavets ljumma dito.

Men de har kämpat. Nu är de slitna, trötta.
Vet att de inte kommer att klara av en vinter till. 
Tyvärr.

Så jag repade dem, tog till vara doften och smaken av Medelhav.
Skördade lite sommarsmak för framtida bruk.

Bara de torkat skall jag väl ha ett par burkar sommar att stoppa näsan i och dofta, drömma mig bort när isande vindar viner runt stugknuten och snön vräker ner.

Vill helst inte tänka på det, känner att min sommarkvot inte alls är full än.
Det är ovanligt, jag brukar välkomna hösten med de friska dagarna och höga luft.

Men inte i år.

För jag är svältfödd på hetta, på sol, på värme.
Jag är inte säker på att ett par burkar rosmarin kan lindra den längtan.
...

BÄSTA ATTE...


...är min Aidas absoluta favorit framom alla andra fyrbenta vänner som finns i världen.
Denna ljuvliga terrierherren Atte.

Jag är lite svag för honom jag med, om man skall vara riktigt ärlig.

Atte är kanske det snällaste, raraste och ärligaste i hundväg jag vet.

Så är det också min brors hund.
Och han är precis som sin hund, det snällaste, raraste och ärligaste jag vet.

De passar så bra ihop.
Aida och Atte

Härligt att ha dem på besök!

Love it!






I TRÄDGÅRDEN....

(klockranka)

...pågår ett mittemellan-skede så här års.
Det är lite rufsigt och tuffsigt, sommarfärgerna är lite urblekta, de har gjort sitt framträdande i rampljuset, nu är det paus. Snart börjar andra akten och höstens färggranna aktörer tar scenen i besittning. 

Kvällssolen är också sådär blek och lite trött. Orkar inte riktigt värma.
Mina bara fötter blir kalla i det kvällskyliga gräset. 
Det är tyst och skönt.

(hortensia)

Färgerna känns svala på samma sätt som det svala gräset, som den svala kvällsbrisen som de sista solstrålarna inte riktigt orkar motarbeta.
Eftermiddagens sländor har dragit iväg. Någonstans.
Bara några få myggor dansar runt de utblommade blåklockorna.


Inga ödlor ligger och solar på stenarna. De är svala under min hand, de också.
Dagens sol har inte lyckats stanna på dess yta som ett minne.


(Hosta - funkia)

Funkians blomning börjar också vara ett minne blott.
Lite som sommarlovet, som tagit slut det med.

Lillungen hasade sig iväg till bussen idag, som högstadie-elev, jisses! 
Fast lillunge är han ändå :)
Den andra ungen, den vuxna, han är ute och cyklar han.
Kiev, Hamburg och nu Amsterdam avklarat.


Nu har det blivit riktigt mörkt därute runt det nya husets knutar.
Katten vill in och hunden skall ut en sväng.

Endast en blek gatulampa lyser svagt upp i den lilla trädgården.

Det doftar svagt av skog och nervissnande gräs därute mitt mellan sommar och höst!

LIVET INNANFÖR PÄRMARNA..

...det där riktigt knastertorra som ingen vill känna vid, som få vill ta itu med och som ändå finns.

Hos dig, hos grannen och *suck* hos mig.

Som ni redan hört till lust och leda har jag drabbats av tennisarmbåde (och jo det är så irriterande så man får fnatt!) och en massa roliga saker att göra är inte riktigt okej för mig att göra just nu.

Jag kan inte påta i trädgården, jag vill helst inte lyfta något över huvudtaget och att göra enkla saker som att kratta, sopa, måla är inte att tänka på.
Inte spika, inte skruva, inte ens plocka bär!

Att inte kunna göra saker jag vill göra gör mig rastlös. 
Riktigt rastlös.

Jo, jag kan ge mig ut på länk med hunden - bara hon inte rycker i kopplet - vilket händer när man har en ivrig unghund i andra änden.

Som den värsta uttråkade ungen känner jag mig:
- Jag har ingenting att gööööööra!

Nu kan ju någon tänka att jag kunde ju löpa lite till då, om jag nu är så rastlös.
Men löpningen för mig skall helst vara lustfyllt - inte så att jag med blodsmak i munnen och fem före medvetslöshet hasar mig fram just över asfaltsytan...

Mina löprundor har nämligen äntligen efter ett par veckors träning förvandlats från tortyrkammarens förgård till något att njuta av. Det är så jag vill ha det.

Så, med långa tänder, och med armen spänt i sitt stilla-smärtan-bälte tar jag itu med mapparna som samlat damm. 

Nu skall det bli ordning i hemmakontoret! Basta!

Märkligt att det som på jobbet hör till självklarheterna blir så besvärligt innanför hemmets väggar.

Kanske det är så att inget illa att det inte har något gott med sig?
Mapparna lär bli grundligt städade!


FREDAGENS SMAKER...

...och hur de ändrar under årens lopp.

Fredagarna, eller kanske mer dess kvällar har vi väl alla ett speciellt förhållande till.
Veckoslutet inleds, och så har det varit sedan tidernas begynnelse. Eller åtminstone sedan arbetsveckan blivit ett begrepp. Kanske fenomenet funnits alltid, förr var det troligtvis lördagen som spelade den rollen då jordbrukssamhället var på topp och söndagen var helgdag.

Men fredagkväll är det jag vuxit upp med, det som inleder ledigheten.

Som barn var det godisdag. Och bastu. Och jag fick mitt långa hår flätat så jag vaknade med änglalockar på lördagsmorgonen.

Som tonåring var det inga-läxor-kväll och man hade tid att fnittra med väninnorna, kika på killarna under lugg och kanske hade man stämt träff med någon Vansinnigt Snygg Med Moped!

Något år senare smakade fredagskvällarna Baccardicola, fransk potatis med grillkrydda och kyssar som smakade rök och billigt vitt vin.


Sedan blev det vuxet värre. Fredagskvällarna smakade plötsligt lite mognare.
Musslor och champagne. Flygande Jacob och fondue.
Räksallad med avokado.
Vi talar 80-tal här nu.

Ibland med många, många vänner runt bordet, ibland riktigt romantiskt bara på tumanhand, men ändå såååå fredag!

Så dök det upp barn. Fredagskvällen ändrade skepnad.
Fredagskvällens magiska väsen inföll lite senare på kvällen än tidigare.
Gärna först då det lilla barnet somnat sött i sin säng och två rätt så slitna och trötta föräldrar kryper ihop i soffan med en påse chips och...ja, somnar innan filmen-som-vi-så-sett-fram-emot-att-se ens hinner till den första reklampausen.
På MTV3

Men trots det lever ett litet blekt fredagsskimmer kvar. 
Lever och överlever.

Barnen växer.

Innan man riktigt förstått vad som hänt så ändrar fredagssmakerna skepnad.
Plötsligt är det barnens favoritsmaker som styr och ställer.

Även om man inom sig längtar sig sjuk efter en het gryta med chili och chili och chili och ja, så lite smått till, så står man där och rör ihop en snäll och harmlös bolognese utan några som helst överraskningar i bagaget.

Och ändå är just det fredagssmaker när det är som bäst. 
Just då.



Så pass länge har jag tassat här på jorden, så jag bär på smakminnen från 70-, från 80- och 90-talet och från 2000- och 2010-talet. Till och med från 60-talet, men det minns jag inte så mycket av...

Oh my, det där låter oroväckande som om jag skulle vara från dinosauriernas era, men det får ni ta :)

Jag tycker det är underbart att ha alla dessa smakminnen på min interna minnessticka.
Och inte bara smakerna, utan allt det där övriga som man förknippar med just fredagskvällar.
Dessa magiska timmar som inleder den veckovis förekommande l e d i g h e t e n.

Tänk att vi har en sådan här liten underbar minihögtid varje vecka som vi kan göra till precis vad vi vill!
Visst är det underbart?


Numera händer det att mina fredagssmaker består av lillungens (och hans kompisars) favoritsmaker.
Ibland förekommer det lite vuxet sällskap, och då är det lite extra festligt att plocka fram smaker som just nu uppnått fredagskvällsstatus.

Kanske lite sushi? Eller en soppa? 
Eller något närodlat och ekologiskt?

Så påverkas vi bara av trender, även om vi inte riktigt vill medge det...


...men så finns det klassiker som jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att överge.

En ostbricka,

på fredagkväll,

är rätt oslagbart!

Vad har du vägrat ge upp under år(tionden) när det gäller dina smakminnen?



EN HELT VANLIG TISDAG...

...tänkte passa på att utmana er lite.

Ofta är det ju så att man hit till bloggen släpar de där guldkornen från sin tillvaro.
Tänkte ändå att det kunde vara skoj att någon gång läsa om en alldeles, alldeles vanlig vardag hos er.

Så här såg min tisdag ut:

Vaknade lite sent. Kvart över sju steg jag upp och släpade mig ner till köket.
Matade katten och hunden, kokade kaffe.
Tog kaffekoppen med ut i trädgården. Drack det medan jag sakta, sakta fick upp ögonen och ögnade igenom nyheterna på telefonen.
Har avstått från vardags-dagstidningar eftersom jag ändå sällan hinner läsa dem här hemma. Läser dem oftast på jobbet faktiskt.

Vid åtta hade jag fått ordning på lockarna, och startade iväg mot jobbet.
Lillungen lämnade jag hemma sovande. Sista sommarlovsveckan på gång, och jag har inte hjärta att sparka upp honom...

På jobbet vid halv nio. Svara på mail. Snarvla med kolleger.
Halv tio blir det frukost och kaffe med kollegerna.
Bläddrar i dagstidningarna.
Skrattade med de smågalna människor jag kallar mina arbetskompisar.
Decibelnivån vid morgonkaffet överstiger oftast det tillåtna - och tack och lov för det.
Skratt kan aldrig vara skadligt - även om det är högljutt!

Från tio till lunch är det oftast fullt upp med kundträffar, telefonsamtal, möten.
Till lunch blev det en fisklasagne på närmaste restaurangen, eftersom regnmolnen låg hotande över himlen, och ingen hade någon större lust att ta sig längre än till restaurangen som ligger vägg i vägg med mitt jobb.
Ingen höjdare, men helt okej.
Maten alltså.

På eftermiddagen hade jag aningen mer tid att jobba för mig själv. Förbereda nya kundmöten och sköta undan annat som samlats på hög.
Telefonen avstängd.

På eftermiddagen bytte jag bil med exgubben. Han lånar min lite större bil ibland då han behöver det.

Efter jobbet via apoteket för att ta ut lite inflammationsdämpande medicin för den envisa tennisarmbåge som vägrar ge med sig och bara tycks trivas hos mig.
Matbutiken och så hem.

Lillungen och jag åt lite varma ostsmörgåsar på terassen. Regnmolnen hängde fortfarande kvar där på himlen. En havsörn seglade förbi. Från viken hördes en ensam båtmotor. Inte många som ger sig ut till havs en alldeles vanlig, molning och lite kylig augustikväll.

Plockade med lite tvätt, svarade på några privata mail. Försökte reparera fåtöljen vars ben gett vika på veckoslutet. Det försöket slutade inte i någon succé, så nu har jag en benlös fåtölj...

Gick en sväng i trädgården och plockade en liter hallon, värmde bastun.
Tog hunden och gav mig ut på en löprunda, som kändes trög.
Konstigt hur det kan variera från dag till dag.
Nu var det som att ta sig fram i seg sirap.

Hemma igen, nu var bastun klar. 
Lillungen och jag bastade, satt en stund på bastutrappan och filosoferade om allt och inget, bastade en stund till. 
Katten hade dykt upp. Lite kel med henne innan djuren fick sitt kvällsmål.

Skruvade upp en klädhängare, kokade te.

Kvällsnyheter på tv. Lillungen hade lagt beslag på datorn.

Gjorde ett halvhjärtat försök att tända en brasa, men kunde konstatera att spisen borde tömmas på aska. Lade det till jobben som skall fixas i morgon.

Torkade håret.
Slängde ner mig i den (numera) benlösa fåtöljen och slöglodde på en deckare på tv.
Babblade i telefonen samtidigt, så halva intrigen gick mig förbi.
Men han i huvudrollen var snygg!

Kokade en kopp kaffe, kröp bekvämare upp i den (numera) benlösa fåtöljen, öppnade datorn, laddade upp en bild och skrev ett alldagligt-tisdags-inlägg på bloggen.

Kände sömnigheten komma krypande, lägga sig som en barlast på ögonlocken.
Gäspade stort och innerligt.

Gick ut med hunden en kort sväng.
Gäspade och drog badrocken tätare om mig i den kyliga kvällen.

Önskade alla bloggläsare en god natt, stängde datorn, låste dörren, blåste ut ljusen och tassade upp och kröp i säng med en bok.

Vad gjorde du idag?


GRÖNT, SVART OCH RÖTT...

...hör till mina favoritfärger förutom vitt och grått då :)

Och rosa.
Och blått.
Men definitivt inte gult.
Gult är fult i min värld, det är bara så.

Kanske därför också som jag tycker om att duka till kräftskiva.
Jag får laborera runt med de vackraste av färger.
Hemmet i sig är ju (surprisesurprise) rätt så vitt och grått,
och det är härligt att få slänga ut lite färgklickar här och där.



Kräftskiva är underbart! Jag älskar skaldjur och ostar och det här med att man sitter länge, länge och petar på med sina kräftor. Det är sommar, men redan kan man ana sig till ett årstidsbyte när kvällarna börjar skymma och det är plötsligt helt okej att tända ljus.
Kanske till och med en brasa...om kvällen skulle kännas lite kylig.


Med kräftskiva älskar jag också dofterna.
De alldeles egna matdofterna.
Som på julen, som till påsk, som till midsommar.

Kräftor doftar, sensommar, hav, skolstart, nyskördat..
Syrligt, fräscht och moget på samma gång.




Lillungen har en vecka ledigt ännu innan skolan börjar - då är vi tillbaka till vardagen igen.
Och det är onekligen riktigt, riktigt skönt!
Jag börjar se en liten tendens till tristess i den unge mannen. 
Sommaren har gjort sitt.
Som sommaren ska!

Inte för att vi riktigt skulle vara redo för hösten än, men vardagen känns välkommen!



Och vardagen kan man ju alltid piffa upp lite med en kräftskiva i kanske det bästa av sällskap!

Så här på söndagskväll brukar min ena hjärnhalva gå på autopilot och planera veckan som kommer.
Finns en hel del att fixa innan skolstart.
Bland annat måste diverse skolrelaterade saker införskaffas.
Ny penal bland annat. Och innehållet...
Det efter att familjens hund valde att tugga i sig både penal och innehåll här i veckan.
Det ena dagen.
En annan dag var det mitt stativfodral som fick sig.

Någon tycker tydligen inte att det är skoj att vardagen anlänt...
Separationsångest i en liten hund kan ha jobbiga och framför allt kostsamma följder...

Nån som vet ett bra knep att ta till?
Trodde tuggperioden skulle vara understökad redan, men nix...så att tips mottages!

Ha en skön vardagsvecka alla!


NJUTBART...

...oooo, ja! 

Jag är av den bestämda åsikten att det finns så mycket tråkiga, besvärliga, jobbiga och allmänt långrandiga saker i vardagen som man ju inte kommer undan.
Vi alla har av dem. 
Vi kommer inte undan.
Det är inte solsken precis hela tiden liksom.

Och just därför är det så viktigt med att lägga lite extra uppmärksamhet på det där trevliga som man har, som man gör och framförallt NÄR man gör det.

Bastubadandet är ju en sak som ligger oss finnar (och finlandsvenskar) lite nära hjärtat sådär.
Vi föds nästan i bastun. Eller åtminstone har någon, om inte alla, våra förfäder gjort det.
Vi har alla ett förhållande till bastu. Det kommer vi inte ifrån.

Endel badar bastu varenda dag. Andra en gång i veckan. 
Och så finns det de, som jag då, som kan leva utan bastu - om, jag säger OM - inte bastun mot alla fördomar jag samlat på mig, kan erbjuda riktigt skönt bad. 


De är få. 
De bastur som fått mig att riktigt trivas där i hettan.
Elbastu...ufffff! 
Personligen tycker jag det oroväckande påminner om en tortyrkammare.
Luften är torr. Temperaturen är minst tusen miljoner grader och så kastar någon tokstolle vatten på de hetheta, uttorkade stenarna och "bastubadet" som man upplever efter det är som att få en spikmatta slängd i planeten på en.
Hur skönt som helst?
NOT!


Jag är uppvuxen med en utebastu. En stor utebastu där syret räcker till.
Jag vill minnas att jag tyckte att det var skönt där.
Numera klämmer man in en bastu på två kvadratmeter och ja...det blir inget bra av sånt!

Min kanske bästa bastu-upplevelse är faktiskt från inget mindre än tjugofem (!) år tillbaka.
Besökte vänner, finska vänner. I den finska kulturen blir man inslängd i en bastu så fort man presenterats för andra närvarande. Man liksom skakar hand med den högra tassen och får en handduk och en bunt med björkris inklämd i den andra.
Och så en nick;
- Bastun är ditåt...

I den bastun gick man in genom dörren, ner under marknivå en dryg meter.
Själva bastun hade stampat jordgolv, var stor, minst 30 m2.
Man klättrade högt upp på en bastulave och bastu-ugnen såg ut som något man kunde flyga till månen med.
Men herrejävlar vilket bad! 



Det om något var en njutning!
Som lämnade bastuminnen som varit svåra att slå.

Otaliga bastur har blivit testade efter det, men men...
Ingen kommer ens i närheten av det.

Tills idag!


I och med min smått skeptiska attityd mot bastur är det kanske inte det första jag kastar mig över då jag flyttar. Följaktligen har min utebastu fått vara helt i fred under de veckor jag bott här.
Men denna sommarkväll tänkte jag att jag skulle testa den. 
Bastun.


Den är skum, den är 100 år gammal (om än att den genomgått en och annan skönhetsoperation genom åren...) den är sätt stor, men trots det sköt inte mina förväntningar i höjden - så fördomsfull har jag blivit...






Så det var inte med de högsta förväntningar jag stuvade in de
lår-tjocka vedklabbarna i den väl tilltagna bastu-ugnen, 
bytte kläder för att ge mig ut på lite kvällsspring 
med hunden medan bastun varmnade.



Och nu, som i bästa Muminstil:

Vad tror du att det hände sen?

Jo, jag upplevde något av det skönaste i bastuväg jag varit med om på länge, länge, länge....och det i den alldeles egna gårdsbastun!

Hade nästa glömt att bastubad kan vara just så här fantastiskt njutbart!

När det är som bäst!
Vardagsnjutning!
WOW!