TYST SAKNAD...

...i går skulle min mamma haft födelsedag.

Det är snart fem år sedan hon förlorade sin kamp mot cancern. En kamp som hon kämpade mot som en furie, men som till slut vann över henne.

Och jo, jag saknar henne. Det är bara så. Jag saknar att inte kunna ringa henne, jag saknar att inte kunna stämma träff för en kaffe på stan, jag saknar henne för hon var, förutom min mamma, faktiskt min bästa vän.

Tiden suddar ut saknad, visst gör det det - och så skall de också vara, men jag tror inte på att saknaden någonsin riktigt försvinner. Den bleknar, den uppenbarar sig mer sällan, men den kommer.

Som en tyst, dämpad känsla finns den plötsligt där - för att försvinna lika stilla som den kom.

Det är väl så med saknad.

*

Är inte så mycket för pynt i trädgården.

Inga tomtar, klot, tingeltangel i buskarna. Inget sådant.

Ting i trägården skall gärna för mig ha en funktion, som sprutkannor, korgstolar, ämbar, klätterställningar, fågelbord eller regnvattenmätare.

Men hon, älvan, kommer alltid att följa med.

Hon satt det första året efter det att min mamma dött på hennes grav, lite som för att vaka över liksom.

Hålla koll på att allt var väl.

Sedan flyttade hon in i min trädgård. Hon sitter aldrig på någon synlig plats, hon gömmer sig gärna bland växtligheten. Bara de som vill se, ser henne.

Hon är som saknaden. 

Oftast syns och märks hon inte, men när man väl får ögonen på henne så tar hon tag i en och får en att stanna upp en stund och minnas. Eller mig, det är ju bara jag som vet varför hon sitter i min trädgård, det är mina minnen som väcks.

*

Sent i går kväll, då natten redan var ett faktum gick jag en sväng i trädgården, och fick syn på henne, där hon satt under pionens blad. 

På något märkligt vis gör den lilla älvan mig varm inombords, för att just för mig är 

hon mer än bara en lite småkitschig figur. 

Hon symboliserar på något märkligt vis en kontakt med någon till vilken den verkliga 

kontakten är bruten för alltid.

Hon får nog stanna kvar i min trädgård, känner att hon hör hemma där.

Fast jag inte är så mycket för det där med trädgårdspynt...

...så må hon vara undantaget.

Den Lilla Älvan.