TANKAR OM EN SOMMARSTUGA...

…ja, det händer då inte så ofta att jag hinner med två inlägg på en och samma dag.
Ibland är jag glad om jag hinner med två i veckan!

Sådant kan hända om man är förkyld länge nog…

Och så händer det sig att jag hinner börja fundera på inredning, mer än jag brukar.
Som jag säkert vid något skede nämnt så väntar stugan på en liten upp-piffning.
Känns nästan lite tjatigt att säga det, för jag har väl sagt så nu i ett antal år?
Men det blir alltid lite så att stugan den kommer ändå liksom allra sist på listan
då budjeten görs upp.
Först kommer det där med överlevnad och mat och så ungens dito och lite
bidrag till den fattiga studeranden och så hinner något akut gå sönder
här hemma, eller något tak som borde förnyas, och någon panna som skall bytas och, 
och, och ….listan blir nästan hur lång som helst.
Och slantarna, ja de är liksom inte HUR många som helst…

Egentligen är det inget som måste göras där på stugan
(en av orsakerna varför prioriteten har en tendens att bli rätt låg)
Och så är det det där andra…

Under alla dessa år har jag inte riktigt kunnat bestämma mig för hur jag 
riktigt vill ha det. Vilket är rätt ovanligt, oftast vet jag det faktiskt rätt 
så fort. Vanligtvis.

Men med den här stugan har jag, som om jag hade ett litet identitetsproblem!
Jag har säkert skrivit om det här tidigare, så nu upprepar jag mig så det står härliga till.
För "problemet" har inte försvunnit någonstans. Alls.

Alltså. Stugan är ju vid havet.
På en klippa. Med skog omkring och knotiga martallar som närmaste grannar.
Ingen trädgård. Inget odlat. Allt bara vilt, skog, berg, obebyggd skärgård.

Det är liksom det där sista som gör att jag aldrig känt att de där typiska 
skärgårds-blå-vitt-röda-marina har passat här.
Jag menar här är vi mitt ute i…ingenting.
Och dessutom äger vi knappt en båt. Eller vi äger, men det kan gå år att vi inte ens
får den i sjön. Så, vadå marint?

Det är och har aldrig riktigt varit min grej. Jag är mer för det där med natur…
Fiske och svamp och jakt och bär och sådant.

Nå, då är det väl klart som korvspad att jag målar min stuga så den 
knappt skiljer sig från naturen. Faktum är att om man inte vet var an skall titta
så är den här stugan rätt knepig att upptäcka från havet.

Det kommer ju att bli lite "ändring" på det då jag får fönsterspröjsen målade vita
(vilket skulle göras redan denna sommar, men det kom annat i stället)
Det blev kanske lite VÄL murrigt då vid den senaste penslingen för 
ett antal år sedan.
Hur som helst så har jag alltid känt att den här stugan är mer skog än hav.

Lite mer fårskinn och murriga färger. Lite rustikt så där.
Och det funkar så himla bra så här på hösten, och på vintern och på våren,
men sedan när sommaren kommer så är det som om man skulle kunna
storkna i allt det murriga och dammiga när temperaturen
ligger och dallrar på något över 25 grader och man vet knappt hur man 
skall ta sig från skugga till skugga.

Jo, tack det är ett verkligt i-landsproblem, i allra högsta grad, jag vet.
Och eftersom jag varken har lust, tid eller något alls intresse att byta om inredningen
till sommarlook/vinterlook så är jag lite ute och seglar (hahahaha) när det gäller
hur jag skall få några ynka kvadratmeter sommarstuga att kännas
fräsch på sommaren och mysigt ombonad resten av året.

Nu märkte jag att jag har väldigt få bilder inifrån stugan, men
bara det att trasmattor i pastell som känns okej i juli, blir lite 
för glättiga i oktober. Och ett skinn på golvet är gudomligt i oktober,
men aningen jobbigt i julihettan...

Ja, och så ännu en sak!

Eftersom lagerutrymmen här är ungefär i samma klass som i en
bättre segelbåt, så talar vi inte så där himla mycket pynt för pyntets skull.
Det mesta skall ha sin funktion - och vara fint - och passande - på en och samma gång.
Till alla årstider. 

Varför tycker jag att det här skall vara så himla svårt att få till?

*

Bara jag kommer ut till stugan så tror jag att jag börjar med att rensa ut 
precis allt utom det alldeles mest behövliga.
Om man skulle börja i den ändan….?

Och nästa sommar SKALL fönstren målas! 

*

Ja-a…det här är nu rätt långt från advents-feelis, men som sjuk har man
tid att planera när man inte orkar med något annat :D

Nästa år  - då blir det nya vindar i stugan!
omintenågotannatsomjagaldrigräknatmedkommerivägenochsaboterarallt…



HOSIANNA...


…och första advent.
Och vi skulle fira helgen på stugan med lutfisk och sillbord och
skogspromenader och glögg och brasa och böcker och
bästa sällskapet och ja. 
Och ja, så går jag och klämmer till med världens förkylning ungefär
när det mesta är, om nu inte helt fysiskt men i tankarna åtminstone, 
färdigtpackat och hundarna inser att det är något på gång.

Ja, gissa hur skoj det är att i det skedet, någon timme innan avfärd fullständigt krokna
i en eländig förkylning! 

Så planerna fick stöpas om.
Det slutade med att särbon, eller veckoslutsnärbon, helst inte ville umgås alls 
för att inte bli förkyld själv 
(rätt förståeligt även om jag undrar var det där ridderliga; jag släpper
allt och kommer och sköter om dig! försvann? Hehehe)

Lillungen drog iväg han också så lillajulen firade jag all by my self i år, 
uppkrypen i mitt  kära soffhörn, med hundar och katt, 
näsdukar, några småtorra mandariner
och lite varmt att dricka.

Till all tur hade jag hunnit till bibban innan, så läsbart fanns det gott om.
Och ved hade jag inne också - så någon s t ö r r e  nöd gick det ju inte på mig
om man skall vara helt ärlig!

Innan advent hade jag inte riktigt kommit igång med pyntandet här hemma,
för vi skulle ju inte vara här hemma, liksom.
Men ljusstakarna till fönstren orkade jag ändå släpa fram.
I år leker jag att det är ljuset som gör stämningen.

Alla tomtar och änglar och granar och kransar och adventsljusstaken och
julkalendrar och ja typ allt ligger ännu och sover sin djupaste
sommarsömn i någon dammig låda uppe på vinden.

Och vet ni, det räcker alldeles utmärkt!
Mest av allt är det ljuset som gör stämningen.
Och smakerna och dofterna förstås, men de återkommer jag till bara jag 
återfår mitt lukt- och smaksinne.


Senare på kvällen knapprade jag iväg en lite lillajulshälsning till min äldre grabb och undrade
vad han sysslade med där borta i Österrike.

Det visade sig att han satt i en hotell-lobby i Wien, och filade på ett skolarbete.
Det var nämligen så att han hade lovat låna ut sin
lägenhet i Salzburg åt några vänners långväga-gäster från Hongkong och 
Dubai som inte hade fått fixat hotellrum (i tid…). 
Så han tyckte att då kan han ju lika gärna passa på och åka till Wien och
kolla in hur det är där.

Så lite oförväntat sitter jag och chattar mig igenom lillajulsnatten med honom.

Så, nu siktar jag, eller vi, på att "fira lillajul" på stugan nästa veckoslut istället 
för det finns väl ingenstans skrivet att man inte kan göra så? 

Och det beslutet till ära skall jag ta och öppna en ny förpackning 
näsdukar! 
Det ni…;)

Må gott och håll er friska!
Och en fin första advent - förstås!!!


SÅDANT DÄR BARA-VARA-VECKOSLUT...

…och oj, oj och oj, vad skönt och behövligt det har varit!

Absolut inget, i n g e t  alls, inbokat om man inte räknar med fredagskvällens
bio-chaufför för ungdomarna dit.

Jag är hemskt svag för då dagar bara får bli som de blir.
Och man får gå lite på känslan vad man vill göra. Och känna efter om man nu
vill det över huvudtaget.
Extra skönt med ett sådant veckoslut just så där innan adventstider och
den där julhetsen som ,hur man än försöker värja sig, ändå har en tendens 
att komma krypande och kasta sig över en när man minst anar det.

Idag blev det att sova så där underbart länge att det är snudd på att det inte
är okej att göra det - om man inte är en tonåring eller så.
Och det är rätt länge sedan jag kunnat dra på den strängen…

Att vi överhuvudtaget lyckades ta oss upp från bolstren under dygnets ljusa timmar är
nog att tacka brorsans hund för. DEN verkar inte ha någon som helst sorts inbyggd 
veckoslutsklocka i sig alls och tycker att det minsann är läge att få käk samma tid på
morgonen vardag som helg! 
O my, vad den hunden har mycket att lära sig ännu om vanorna
i det här huset! 

Och oj, vad den hunden ännu har att lära sig att veckoslut med inget inbokat alls
oftast betyder promenader ut i naturen. Just den biten tror jag inte den har något emot alls.

Inte jag heller.
Jag kunde vandra dagarna i ända.

Fick medlurad lillungen och särbon och packade ryggsäcken med kaffe och kakao och 
smarriga smörgåsar på nygräddat skärgårdsbröd 
(på tal om det ja; DET receptet skall jag dela med mig - det är det bästa av alla skäribröd jag bakat någonsin!)

De ljusa timmarna i november är ju inte så många, och om man dessutom är lite söndagssen i starten,
så blir det kanske inte så långa vandringar men ändå lagom att hinna kasta av sig
åtminstone lite av sin stress och vardagsbekymmer och allt det där som så 
illvilligt vill sätta sig mellan skulderbladen och knyta ihop sig där och bara mola på.

Medan vi gick där så kom vi in på det här med hur viktigt det för många är att 
visa upp en fasad och kanske försöka vara något annat än vad man är.
Att man så gärna lyfter fram något som kan få en att verka lite häftigare än vad man
i verkligheten är. Att man skall passa in någonstans.

Intressant diskussion i sig. 
Plötsligt började jag bara sprutskratta.

Det jag älskar mest att göra på mina lediga dagar skulle nog inte vinna någon
tävling i den sexigaste fritidssysslan precis.

Jag menar; det finns nog inte så himla många som tycker att en promenad
på några kilometer i novemberslaskig skog är det absolut bästa man kan göra en
ledig söndag. Eller…?

Jo, jag kanske har ett par sådana här i soffhörnet med mig just nu.
(Jag tror faktiskt de andra tvåbenta gillade det också - i alla fall lite)

Novemberslask kan faktiskt vara lite bättre än sitt rykte - om man bara ger sig ut.
Så länge det är ljust. Och det är ju inte så länge, så det är kanske mer det som är problemet?

Kom på att det inte är novemberrusket i sig som gör mig taggig och avig inombords, 
det är avsaknaden av ljuset som gör det!
Så lite snö(slask) som får allt att vara lite, lite ljusare gör underverk!

*

Och snart blir det att tända ljuset därute i buskar och granar, i 
fönster och på trappor - undrar hur prima det kommer att kännas!

I väntan på det - en skön novembervecka till var och en.
Njut av…eh…november!




KAVELDUN OCH NYASTE NYSNÖ...




…där mot eftermiddagen hann jag ge mig ut en sväng. 
Jag har en alldeles favoritåker en bit från mitt hus som jag av
någon outgrundlig orsak gillar lite, lite mer än 
alla andra åkrar. Jag gillar skogen där runt, och traktorvägen lite mer
än andra traktorvägar och jag vet faktiskt inte ens varför!

Vid åkerkanten finns ett jakttorn och många är de gånger jag varit på väg att vika in på 
skogsvägen för att gå en sväng runt åkern nu under hösten, men nästan varje
gång har jägarna varit där före mig. 
Och förutom att jag gärna ger förtur åt jägarna, och även om jag 
skulle ha all "rätt" i världen att gå där jag med, så känns det liksom 
inte helt hyggligt att ta hundarna ur bilen och så…

Isynnerhet som min hund visar tydliga jaktinstinkter.

Det är lite nytt.
Visserligen har hon varit så där lite på spåret innan också, men
nu den här hösten, då hon fyllt 4 år, har det riktigt blommat upp.

Synd…för numera är det bara att glömma att ha henne lös om det finns
minsta tillstymmelse till spår i närheten. Och det finns det ju typ hela tiden
i naturen. 

Och fast hon annars lyder och kommer på kommandon så händer något
knäppt i skallen på henne när hon får vittring och det är som om
hon försvann in i sin egen bubbla och varken hör, ser, eller känner
att jag står där och ropar, visslar, hoppar och har mig, 
lockar med gourmetstektaskinkbitar med leverkorvstopping.
Lirkar och ryter om vartannat.

Det är rätt lönlöst.

Det här är min första hund ever med jaktinstinkt av den här kalibern.
Lite synd att jag inte jagar, och kunde utnyttja henne till det hon alldeles
tydligt har talang för.

Och brorsans terrierherre…ja den gör mest som hon. 
Så skulle min sticka så hade jag antagligen vips två hundar på rymmen.

Så, ja vi håller oss lite undan när det är jakt-på-riktigt-på-gång.


Men idag var favo-åkern tom på jägare.
I årets första nysnön som föll igår kväll fanns massor med hjort, rådjur och älgspår.
Inte undra på att stället är populärt bland jägare - också.

Jag tycker inte om snö så där generellt.
Inte om vintern heller.
MEN!

Det är något alldeles fantastiskt fint med årets första snö. 
Isynnerhet som den har den goda smaken att komma i lagom dos - 
inte en meter på en gång.

Ljuden, ljuset, dofterna och hela känslan blir så härligt annorlunda med
lite snö. 

Jag blir lite småförälskad i den första snön varje år.

Den förälskelsen går över, det vet jag också, och snön och vintern
kommer att kännas tjatig…tjatig…tjatig! 

Men just idag är den bara fin och ny och doftar gott!




Även om inte färgerna i naturen är så där väldans färgsprakande vackra
just nu, så kan jag ändå längta ut på nytt nästan så fort jag hunnit in och fått
tårna upptinade.

För visst är det något fulsnyggt i kaveldun i nysnö?
Och i allt det där andra bleka och avskalade?

Svartmesen håller nog med.
Tror jag?




UTANFÖR...

…mitt fönster.

Om jag hade tid, och möjlighet så kunde jag sitta i timmar och bara
tokglo på fåglarna som kommer och äter till fröbaren.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka flyger de.
Och jag vet få saker som är så rofyllt.
Som att sitta och glo.
Och låta tankarna vandra.

Nu händer ju det här väldigt sällan.
Som jag ges möjlighet att sitta och glo.
När jag sticker iväg på morgonen är det mörkt, 
och mörkt är det när jag kommer tillbaka på kvällen.
Så mörkt att jag får ta till pannlampa för att kolla om fröbaren 
behöver påfyllning.


För oss som gillar att röra oss i naturen är det här en
riktigt jobbig årstid.

Vardagar kan man liksom bara glömma att det hela.
Om man som jag har ett levebröd som kräver
någon form av närvaro - fysisk i alla fall, helst också mental - vill säga.

Veckosluten är så korta så korta, med så mycket som man 
skall hinna uträtta - och om jag inte räknat helt
fel - så har vi en liten adventstid på intågande också
som pockar på uppmärksamhet i form av diverse
sysslor därhemma som bara…ja, hör till.
För att det skall bli på riktigt. Det här med julen.


Sen kan det ju vara hemskt intressant hur annorlunda
det här med jul ändå kan bli under en enda liten människas 
vandring på jorden vår.

Om vi tar och bara snabbspolar mina jular med 10-års intervaller:

Jag som åtta åring: (1974)

- Här har vi min barndomsjul när den är som bäst.
Godis. Godis.Godis. Gottebord.
Julmiddag (som tog sådan tiiiiid att ta sig igenom)
Julklappar och så någon julklapp till.
Vinterväder. Skidturer med familjen. Mandariner. 
Spel. Afrikas Stjärna. Monopol. Mer mandariner
Familj.
Tid.

Jag som 18-åring: (1984)

Godis. Godis. Godis.
Julmiddag (som verkar gå rätt fort numera…)
Julklappar, färre men mer värdefulla. 
Vinterväder, men nu teater och kultur på mellandagarna.
Mandariner och glögg.
Diskussioner och promenader och kultur.
Familj och vänner.

Jag som 28-åring (1994)

Mamma. Jag. Till en 5-åring. Egen familj.
Byggt ett hus. Är värdinna för släktens julmiddag.
Godis.
Julmiddag (går väldigt fort att äta - "och ni skulle bara veta 
hur många timmar det tog att tillreda det hela, PUST")
Isynnerhet som jag fått för mig att faktiskt göra ALLT själv.
(från att salta skinkan själv, baka bröden, egen ost…hur tokig får man bli?)
Julklappar, fast mest åt de små. 
Vi går in för "bara-en-gåva-per-person"-linjen.
(Tack och lov för det!)
Familj och släkt och vara tillsammans.
När julen dukats ut drar man in ny energi för då kommer;
Nyårsfester med vänner där man verkligen tar ut svängarna…
Champagne och fyrverkeri. Hela köret...
Och ungarna - de parkeras hos diverse mor- och farföräldrar.
Bäst så…;)

Jag som 38-åring (2004)

Mor till en 15-åring och en 6-åring.
Flyttat in i nyrenoverat gammalt hus. Julvärdinna för släkten även nu.
Intensiv jul. Jobbar med något som har sin försäljnings-topp 
på julen. Jobbar mycket och det blir långa dagar.
Försöker knåpa ihop en fantastisk jul på småtimmarna.
Riskerar att göra bort mig och somna med pannan mot julskinkan under julmiddagen! 
Bjuder på en jul för föräldragenerationen, för de jämnåriga, för tonåringen 
och för den lilla skrapabullan. Lite av allt åt var och en.
Jag är på min kreativitetstopp när det gäller att fixa och dona.
Mandariner. Och godis. Lite.
Nu har vi dragit ner på konsumtionshysterin och ger bara julklappar åt
de som är omyndiga enligt ålder...
Och jag tar en tyst promenad för mig själv på juldagen.
Bara hunden och jag.


Jag som 48-åring (2014)

Ja-a…det återstår att se.

Många gånger har jag drömt om den riktigt, riktigt på riktigt, enkla julen.
Helst ute på stugan.

Utan femton olika sillar, utan mat i galet överflöd.
Utan…ja ta det lite mer avskalat bara.

En riktigt enkel jul.

*

Få se hur det blir?

En enkel jul på stugan förutsätter också en
jul utan mycket snö - man måste liksom kunna ta sig ut dit.

Återstår att se hur det blir.
Julen i år.

Sådant funderar,


ÅÅÅÅÅÅHHH…FREDAAAAG...




…jag kan inte minnas när jag tyckt att det är så skönt med fredag som idag!

Jag kryper upp i mitt soffhörn, tänder de där obligatoriska ljusen, häller upp
ett glas rödvin och bara andas fredagkväll med alla sinnen.

Men! 
Först av allt; TACK för de innerligt värmande kommentarerna i mitt förr inlägg.
Ni skall veta att det värmer in i själen! 

Det är nu som det är med livet, det kastar en lite hit och dit, upp och ner…
Samtidigt som mycket ändras, inte bara hos den insjuknade, 
vid ett besked om obotlig sjukdom, så fortsätter mycket precis som
förut. Vi drar de samma skämten som alltid, brorsan och jag.
Det känns som alltid, och ändå så annorlunda.

Brorsan är fortfarande på sjukhus, men läget är stabilare nu och det
gör att jag igen kan andas lite friare, slappna av i axlarna och åka hem
till de mina på fredagskvällen.

Krypa upp i soffhörnet, tända de där obligatoriska ljusen, hälla
upp ett glas rödvin och bara….vara! 

Snurra runt på nätet, läsa bloggar som jag inte hunnit besöka på en tid nu.
Slappna av. 

Jag funderade länge om jag skulle skriva mitt förra inlägg.
Samtidigt som det kändes väldigt, väldigt privat, så kändes det 
väldigt, väldigt konstigt att lämna det borta.
Det är ju en del, en stor del, av min vardag just nu.

Men det fick mig att fundera.
På det här med manligt och kvinnligt, och nu
är det bäst att jag klämmer in en lite varning för starka generaliseringar, 
bara så ni är beredda.

Nä, men det har råkat sig så att jag under en tid nu har smurfat runt en del på 
bloggar som jag inte vanligen besöker för att jag sökt info, erfarenheter, åsikter, om en 
viss specifik sak.

Jag har nämligen läst om våra nationalparker och då är det skoj att läsa
bloggar om människor som skrivit (och fotat) då de besökt dem.

Nu är det säkert rätt lika mycket män som kvinnor som gillar natur, friluftsliv och
att besöka våra nationalparker. Och som bloggar om det.
Men sättet som de besöken beskrivs i bloggar varierar faktiskt så till den
grad, att jag vid något skede började haka upp mig på det.

För det fösta, det vet vi. Män skriver (oftast) om något specifikt ämne.
Om vi tar det här med friluftsliv och nationalparker så är det mycket fakta
(tack för det!) och främst praktiska saker som vad som var bra att ha med sig, 
om däcket gick sönder på cykeln (dålig väg), om veden vid grillplatsen var torr.
Mycket informativt och bra!

Medan kvinnor (lite oftare) också beskriver stämningar, hur det kändes.
Hur allt liksom påverkar lite på allt.
Och hur man upplevde utfärden.
Det blir mer personligt. Det blir en kontaktyta till på något sätt.

Om det sedan är mer intressant att läsa är ju upp till var och en som läser.
Och okej, det här är galet generaliserat, och det varnade jag er redan för,
men det var intressant att verkligen kunna se en liten tendens till att 
kvinnliga bloggare verkligen lättare smyger in små personliga känslofrön
 lite här och där. I synnerhet om det fanns något under ytan 
som påverkade hennes stämning "för dagen" så 
fanns det ofta med.

Så visst män och kvinnor är olika - varför skulle det inte också synas i
bloggvärlden? Allt annat vore väl onaturligt?

Så samtidigt som jag upptäckte det här då jag läste om
friluftsliv så insåg jag att det skulle kännas väldigt konstigt att lämna
min brors sjukdom, hans resa, utanför.
(Tuvull är ju inte annars heller någon strikt sak-och faktablogg precis...*gapskratt*)

Och eftersom det kommer att påverka mig och mitt liv och leverne
en hel del, så skulle det bli haltande att utestänga det.

Jag kommer nog inte att gå in på hans sjukdom, det är hans privatsak,
men det allt det speglar sig ändå så starkt i mitt liv så att lämna det utanför
skulle kännas…fel.

Ja, suck…det här blev väldigt mycket trött babbel nu. 

För jag är rätt trött i skallen. 
Har varit långa dagar, sena kvällar, en hel del oro och så till
råga på allt så rymde min hund igår sent på kvällen jagandes en räv (?) som smugit sig in på
gården för att sno åt sig ett älgben som nog var ägnat för hundarna, men blivit drällande på
gården. En terrier ger minsann inte ifrån sig ett illaluktande älgben så där bara…

Vid två, på natten, kom hon tillbaka - med benet.


Så just nu är fredagkväll i soffan-med ljusen-och rödvinsglaset-konseptet precis lagom spännande.

För ett stycke,

ATT FÖLJA NÅGON PÅ EN RESA...

…här är min brors hund.
Han har flyttat till oss nu. Hunden alltså, inte brorsan.

Brorsan är nu intagen på sjukhus och hur allt kommer att bli i framtiden
är rätt så öppet - för oss alla.
Frågetecknen är många. Väldigt många.

När någon lider av en kronisk sjukdom som det inte finns bot för utan
varje försämring är ett litet steg mot det ofrånkomliga blir det
som att stiga på ett tåg. Ett tåg med många stationer att stanna på under resan,
men med en slutstation som alla vet vad den är. 
Stationens namn som ändå är på ett uttalat sätt är outtalad, 
eller på ett outtalat sätt uttalad, 
men som alla vet ändå.

Man vet inte hur många stationer det finns på resan som stannar upp
färden, men resan går ovillkorslöst mot slutstationen.
Ingen vet bara hur länge resan tar.

*

Han är alltså dödsjuk, min bror.

Som alla, som varit i motsvarande situation själva, vet man att vid något skede
stiger man, som anhörig, på tåget som för någon kär mot…
…ja, vadå? 
Den eviga vilan, döden, vad man vill kalla det.

*

Ingen vet bara hur länge den här resan tar. 
Men vi vet att den är påbörjad.
Och jag har stigit på tåget som skall föra min bror. Dit.
För jag vill följa honom på hans resa.

Jag har varit med om det förr.
Att följa någon till döden. 

Då, första gången visste jag inte vilken resa jag skulle vara med om.
Nu vet jag, och det gör mig på samma gång 
trygg och trött - just för jag har varit med förr.

Jag vet hur det är att vara medresande på den sista resan, 
även om den här resan säkerligen blir annorlunda än resorna innan.
Allas sista resor är individuella, just den personens alldeles egna resa.
För oss medresenärer är det samma och annorlunda på en och samma gång.
Vi behöver "bara" följa med. På vägen. Längs vägen.
Vi medresenärer har ju faktiskt en returbiljett...

För mig är det samtidigt en stor ynnest och ära att få vara med, men det
är också en resa som är väldigt svår och tung.

Oberoende hur tung den är för mig så är den värdefull. 
Det vet jag.
Den är viktig. För oss båda.

Det kan hända att resan är kort, det kan hända att den tar längre tid.
Det enda vi vet nu är att resan har startat.


Tänkte så ni vet.

Att jag nu är med två hundar, och en medresenär på någons sista resa.

Stundvis kommer ni att få följa med.
Vi får se hur resan blir.
Det vet ingen. Inte just nu.

Så kastar livet, 
det vet,