nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

SISTA AUGUSTI

- 31 AUGUSTI 2019 -




Kanske har jag nämnt det, men den här sommaren har rusat iväg, tycker jag. 
Precis just var det ju påsk och nu traskar jag runt i skogen och plockar svamp allt vad
jag hinner. Ikväll blir det en småskalig kräftskiva och innan det skall jag försöka
hinna plocka bort att tusen älgflugor - de som alltså inte lossnade i duschen...

Skulle förmodligen älska skogen en varm sensommardag än mer om det inte var för de
där otrevliga krypen som iglar sig fast på en...yäk.

Men lite svamp blev det på korgbotten ändå. 

Vi har ju haft det relativt torrt här i skärgården så i alla fall i min skog kan jag glömma
det där med kantareller i år, men soppar verkar det finnas.
Skogen är ingen typisk sopp-skog, egentligen ingen bra svampskog alls, 
men det oaktat så kom jag hem med en liten samling av olika soppar. 

*

På bilden längst ner finns min "halloween-svamp" tegelsopp.
Många kanske inte plockar soppar som "blånar" som min mamma
kallade det, det vill säga de blir mörka när man skär i dem, 
och nästan svarta när man steker dem. 
Är ju ingen stor vän av halloween med all tingeltangel i orange/svart som tutas ut 
men så långt kan jag sträcka mig att jag tänker bjuda på en orange-svart-svampsås
till pastan när det är dags och lämnar all annan till den helgen kopplad
orange-svart-(plast)rekvisita o-köpt. Men det är tid dit. 
Idag är det venetiansk afton, villa-avslut och som sagt för
min del också kräftskiva. Nam! 

Sista augusti idag hörni. I morgon är det officiellt höst. 

*

Tegelsoppen hör till släktet strävsoppar. De är ofta lite mer fasta i köttet 
än andra soppar. Tegelsoppen blir alltså grå till nästan svart när man tillreder den.
Strävsoppar kräver lite längre tillredningstid än tex Karl Johan och smörsopp.
Tillred strävsoppar gärna i 15-20 minuter - därför rensar jag de
separat från de andra och steker upp dem skilt. 




HELT RANDOM TANKAR

- 25 AUGUSTI 2019 - 






Idag hade det varit min mammas födelsedag - om hon levat än. 

Det är snart tolv år sedan hon dog, och även om sorgen inte längre finns kvar som den en gång var,
så finns en slags saknad som stundvis ploppar upp och gör sig påmind. 
Tänker ofta på att sorgen efter någon kär person är gemensam med alla de som sörjer hen. 
Men saknaden efter densamma är annorlunda. Den blir mer privat - 
och på något sett mer intim från person till person. Från när till kär. 

*

Jag har kanske nämnt det innan att jag, som så många andra med mig, funderat på att lägga ner
det här med att blogga till förmån för de snabbare och effektivare sätten att vara 'social' på 
diverse sociala medier, men senast idag då jag gav mig tid att läsa egna inlägg från 
år tillbaka så insåg jag bloggens verkliga värde. 

Värdet ligger inte i antal läsare, inte i mängden inlägg, inte i något sådant som någon annan 
kan mäta. Det verkliga värdet ligger i själva bloggens spann över tid. 

Jag kan tycka att det är lite ledsamt att man inte längre lika mycket kommenterar i de bloggar
man besöker som man gjorde förr. Så länge har jag bloggat att det formatet ersatts med 
snabba hjärtan och tummar upp.
Jag är precis som alla andra. Inte ett skvatt bättre själv. 
Jag tummar och hjärtar, men kommenterar rätt sällan. 
På det sättet är jag en produkt av vår tid. 
Som så många andra. Vi anpassar oss, vi opportunister. 
På gott och ont. 

Jag kan inte vrida klockan tillbaka till tiden då det fanns - just tid - för kommentarer. 
Då tid - och lust - fanns att föra en slags dialog mellan oss likasinnade på nätet som inte kände 
varann alla gånger, men som kände en samhörighet. 
Jag känner ingen samhörighet med de som tummar eller hjärtar en enskild bild.

(förlåt...till all tur är de flesta av mina fb-vänner också vänner i den fysiska verkligheten
och faktiskt rätt ofta kommenterar mina bilder då vi ses IRL.)

De bara bekräftar något, men ger inget. Inte egentligen. Inte på riktigt. 
Jag vet ju själv hur lättvindligt jag kan låta tummen klicka
ett hjärta hit, en tumme upp dit. Men jag känner absolut inte samma
gemenskap som om jag skrivit ner några meningar i en kommentar.
Och kanske fått ett svar. 
Inte bara en instagram-dialog:

- Wow tycker @någon
- Tack, @någon.


Artigt men tomt. 

*

Är de sociala medierna som livet? Visst är de? 
Förr, för länge sedan, stannade man utanför butiken för att 
prata bort en stund om ditt och datt om inget viktigt eller speciellt men det var en dialog i alla fall. 

Sedan blev allt så brått att man ofta bara ropade ett snabbt hej, eller höjde handen till en vinkning. 
Var man bara på håll bekant kanske man bara glodde ner i asfalten och gick vidare. 

Håller de sociala medierna på att gå samma öde till möte som skett i det verkliga livet. 

Är bloggar snäppet djupare diskussioner över en kopp kaffe eller ett glas vin som 
ingen längre har tid till? 

Är facebook det där utanför butiken där man träffar bekanta och utbyter några 
snabba fraser om väder och senaste händelser innan man hastar med sina 
plastkassar till bilen och hem till sitt. 

Är instagram det där snabba hej:et eller den lyfta handen till en snabb hälsning?

Är snapchat bara en snabb blick till en nästan okänd. Eller som de själva marknadsför sig 
själv som: 


'The fastest way to share a moment'.

Ett ögonblick - och så är allt borta igen. 

*


Däremot. 

Jag har faktiskt roat mig av min egen blogg idag.
Ja, ja...jag vet låter lite självgott - men så är det inte. 
Jag inser bara vilken liten skattkista av närhistoria en blogg över tid 
ger oberoende av inriktning. Vi strösslar mängder 
av samtid som kommer att bli historia i våra bloggar, vill vi eller inte. 

Redan nu, efter tolv år (!) av bloggande, börjar jag skönja
en historik. I bloggens utseende när den började. Hur den ser ut nu. 
Så mycket mer än bara bilder och text kan tolkas i en blogg som tillåts leva. 

Så gott folk. Sluta inte blogga. 
Det är här tankar och funderingar, 
värderingar och förändringar förankras.
Och i framtiden kanske analyseras?

Och om inte annat - för en själv.
Det är skoj att läsa vad man skrev för 5 år sedan eller 7 år sedan.
Även om inte allt kommer på pränt, så kan man själv 
minnas så mycket mer. 

Att blogga är guld! 

*

Ja, just det....hägrarna på bilderna har inget med något att göra.
Mest kanske bara att jag trots allt blivit en snäppet bättre
fotograf över tid....också det bloggens förtjänst! 

Puss å gonatt alla därute.

Glöm inte att era berättelser och tankar är alla värda att komma på pränt. 




KOKBOKEN MED STORT K

- 22 AUGUSTI 2019 _



Under årens lopp har jag rensat i högen av utrivna recept, nerkladdade handskrivna 
lappar (några finns kvar) och kokböcker. Jag har haft kokböcker till förbannelse.
Det och trädgårdsböcker. 
Nu är det länge sedan jag köpt en kokbok. Har kvar mina tre (!) trotjänare och
så finns ju internätet - right? 


Först hörde jag en recension, sedan läste jag en annan om den här boken och den 
lovprisades så till den grad att jag kunde inte låta bli att...ladda ner den. 

Och jag säger bara - funderar du på att kanske börja äta mer vegetariskt, känner du att 
den där vardagsmatlagningen suger och känns bara skittrist, och skall du bara köpa EN
kokbok i höst. Då är det här Den Boken, Kokboken med stort K du skall köpa

Jaha, jaha...vad är nu så extra med den då? 
Det utkommer väl tretton kokböcker i dussinet varje dag, året runt, tänker du.

Men si, den här kokboken är 
g e n i a l i s k! 

Jag har (haft) mängder av kokböcker med de mest fantastiska recept, men så 
har jag en eller högst två gånger lagat den där uuuunderbara maträtten som skulle ha
femton lite speciella kryddor som jag köpt, för det står så i receptet, och 
aldrig använt efter det...Känns det igen? 

Det geniala med den här boken är att man gör ett, jag vill inte kalla det storkok i sin traditionella
bemärkelse utan mer som ett storkok av baser till de maträtter vi skall tillreda de följande dagarna. 
På så sätt blir det inte allt som om man äter samma sak - för man gör så olika saker av basen.

Jag har väl stundvis kastat mig riktigt husmoderlig ibland och storkockat på söndag en jättegryta 
eller en megasoppa - men senast på tisdag börjar det kännas lite tjatigt med samma mat.
Även om det är enkelt - så är det också urtråkigt. 

Den här boken bygger på att man lagar grunder, som i restaurangkök typ,
och så förädlas de till olika rätter som tar en halv timme att tillreda.
Och det bästa - de jag lagat hittills har varit gudomligt goda! 

Den här veckan började jag med att laga en jättekastrull med tomatsås. Bara att skala 
och skiva 12 vitlöksklyftor, liksom. Ingen liten sats. Och av det blev det
kanske den genom tiderna godaste pastasås! Och en urgod Melanzane alla parmigiana. 
Det är den på bilden överst. Och gratinerade avokadon och indisk paneer med tikka masala
som är så god att jag inte är säker om jag inte svalde tungan i samma veva! 

Och så kanske det bästa. Eller nej, här är allt bäst. Men en smart sak till
med boken. Längst bak finns färdiga inköpslistor till veckans stor-bas-kok. 
Men dessutom står där i listan vad man behöver annat men som man kanske har 
hemma i sina skafferier och skåp. Bara att snabbt checka upp utan att behöva lusläsa
recepten. Och så kan samtliga recept enkelt göras veganska - det tipsas också om
hur det går till. Nämen fatta - hur smart är inte den här boken?

Läser att Ylva Bergqvist som är kock, skribent och ekonom - men jag tror baske mig 
att det bor en liten ingenjör i henne också - på det bästa av sätt. 
Gillar sättet hon tänkt till.
(Annars kan jag tycka att ingenjörer är lite...omständiga, men det är en annan historia.)

Men ifall det inte blivit klart.
Det här är kanske bästa kokboken ever! 

Ps. Följer jag hennes recept så har jag vardagsmatsidéerna fixade för
ett kvartal framöver. 

Bara det, liksom.







HÖSTENS DIS OCH DIMMA

- 21 AUGUSTI 2019 - 





Våren är fin. Sommaren är skön.
Men hösten - den är guld! 

(Vad vintern är må vara osagt...heh) 

Min årstid börjar alldeles strax, vi ligger så i startgroparna för allt det vackra!

September och oktober är de vackraste månaderna tycker jag.
Höjdpunkten på mitt år, så är det bara! 

Jag älskar disiga morgnar, mörknande kvällar, svala vindar och så alla
dessa fantastiska mättade färgerna i naturen. När det grälla får ge vika för
det subtila. När naturen åter doftar jord och fukt. 

I år har jag fört min förtjusning för hösten ett steg längre och 
har sparat ett par veckor semester att ta ut när hösten (förhoppningsvis) 
är som vackrast. Än är det någon vecka kvar innan jag får ta er med på en
höstresa som tar oss - nåh -dit näsan pekar. Lite är planlagt och 
planerat, det mesta inte. Det får bli som det blir. 
Så jag redan längtar! 

Börjar redan lite otåligt pilla på tält och sovsäckar.
Spritkök och vandringsskor. 
Rastlösheten pyr inom mig. 

Snart! 

FOTOUPPDRAG

- 19 AUGUSTI 2019 -


Tacksam och glad är jag ju som fått den senaste tiden ränna på en hel del
olika fotouppdrag - det har varit verkligen lärorikt och skoj! 

Till en av projekten hörde att föreviga naturen som sakta tar över
övergivna gamla skogstorp och andra byggnader. 

Jag har förvisso gärna med min hund då det bara är möjligt.
Hon har bara en tendens att vara en liten linslus....



SJÄLÖ

- 11 AUGUSTI 2019 -



















 Hade nöjet häromdagen att vara med och lotsa ett glatt gäng på en utfärd till
Själö. Ön som Gustaf II Adolf redan 1619 förordnade skulle bli en hospital-ö. 

Vi hade kanske inte tur med vädret, regnet låg och flåsade oss i nacken
längs med hela dagen. Men då guiden vår började berätta om öns historia
blev det ett sekundärt problem. Så intressant är öns historia.

På 1600- och 1700-talet fanns här ett hospital för leprasjuka, det som förr 
kallades för spätelska. I början av 1600-talet  hade man redan ett sjukhus i Åbo, 
St Görans hospital, men i och med att spätelskan var en så fruktad och obotlig 
sjukdom, så ville man isolera de smittade från andra människor. 

När lepran så småningom i slutet av 1700-talet försvann blev Själö ett
mentalsjukhus, eller som det på den tiden hette - dårhus - och var det ända fram till 1962
då det övergick till Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo akademi. 

Ön hade så till vida det dåliga rykte både som leprasjukhus, och som 
mentalsjukhus att det var ett ställe man inte återkom ifrån. 
Patienter skulle ha med sig 20 daler till sin begravning och träbräder till sin egen kista. 
Inte så muntra grejer att ha med i bagaget liksom. 

I dagens läge är det som sagt forskning, turism och betande kossor som håller
Själö levande. Vid institutet forskar man i ekosystemen i 
Skärgårdshavet och i hela Östersjöområdet. 

Med tanke på öns historia som hospital-ö för mentalt sjuka
så kan man ju tycka att namnet Själö är synnerligen passande. Det har dock
inget med själar och dess välmående att göra. Det kommer från det gamla
uttrycket för säl - ön var helt enkelt en ö där man jagade säl.

Det är lätt att ta sig ut till Själö - både från Åbo, Hanka och Nagu. 
Och ta för allt i världen och haka på en guidning - ger så mycket mervärde
till besöket på ön.

Och maten...ja den var både dryg och god! 

Tror alla var nöjda med sin utfärds-dag - jag var det i alla fall! 

*

PS. Den som undrar över de rutigt målade väggarna i sjuk-cellen så 
trodde man på den tiden att symmetriska former och dova, naturliga färger
skulle verka lugnande på patienterna. Kanske funkade det? Kanske inte? 

Till vårdmetoderna hörde också iskalla bad och hjälmar att ha på huvudet som 
innehöll is. Känns lite långsökt i dagens läge, eller hur? 

Men å andra sidan. Än i dag så säger man ju "cool down!" när någon 
går på lite för många högvarv....så vem vet? Kanske ligger det nåt 
i hur man tänkte då även om det känns lite långsökt idag. 


KLOSTERBACKEN

- 9 AUGUSTI 2019 - 


















 När Åbo brann 1827 var Klosterbacken det enda enhetliga trähusområde som skonades från lågorna. 
Området låg i utkanten av staden och där bodde den fattigare allmogen nästan som ute på landsbygden. Husen här står alltså kvar precis där de byggdes för 200 år sedan. Här om någonstans 
kan man verkligen konkret kliva rakt in i historien. 

Efter Åbo brand skulle staden byggas upp enligt en ny stadsplan och Klosterbackens hus 
skulle enligt plan rivas. Rivningshotet gjorde att området förföll och blev lite bortglömd tills
konstnären Axel Haartman 1908 tog första initiativet till att bevara byggnaderna på Klosterbacken. 
Historiska museet fick överta området och 1940 öppnades friluftsmuseet för allmänheten. 
På området får man kika in i hur livet kunde ha sett ut bland olika hantverkare. 

Här kan man stiga in i skomakarens, perukmakarens, studentens och keramikerns vardag. 
Man kan kolla in hur repslagaren jobbade, sömmerskan och glasmästaren.
Alla dessa fantastiska hantverk, som bokbinderi, sadelmakare, korgmakare...

Allt detta finns här att uppleva. 
15-18.8.2019 ordnas det dessutom hantverkare dagar här då man 
kan uppleva hantverkare och deras jobb IRL. 

Förstår inte att jag inte hittat hit tidigare!  

*

#klosterbacken#åbo#turku#luostarinmäki#hantverk#friluftsmuseum