SJUÅRINGEN SOM BLIVIT MYNDIG!

Nästan så det här gick mig förbi! Igen! 

När jag påbörjade min naturfoto-utbildning 2018 så blev det tal med en av de

"mer yngre" kursdeltagarna om det här med att blogga och jag sade att jag minsann

bloggat i tio år. Och han bara glodde på mig och sade med en ärlig förundran

i rösten - kan man ens blogga så länge...

Och JA det kan man! Jag är ett levande bevis på det. 

Och inte bara i tio år utan i åtta år till. Så ja...min blogg bli myndig i år! 

Det ni! 

Nu när min blogg blivit myndig kommer det knappast att ske så 

mycket nytt. Har väl hittat mitt lunk i det som finns kvar av bloggosvären. 

Men så här skrev jag då bloggen var sju år – och hade precis "börjat skolan". 

Och nedan hade jag kommenterat vad som ändrat på de sju åren. 

Tänkte fylla på och kommentera – nu 18 år senare. 

Läs och förundra: 

Så här skrev jag 2008.

Och kommentarerna är från 2015 och nu 2026

ETT FÖRSTA INLÄGG

2008: Jag har gjort några stapplande försök som bloggare, kämpar för tillfället med lite tekniska problem för att få min rubrik att se ut som jag vill...Hmmm. 

2015: (hahaha…fortfarande kan jag sucka över att få rubriken som jag vill…)

2026: Numera är det mesta gällande tekniskt kunnande enklare. Man frågar AI helt enkelt. Och inte bara det. 

Användarvänligeheten är något helt annat än då 2008. Minns med fasa då jag måste 

begripa nåt av HTML-koder om man ville ändra nåt i sin blogg. Verkligen inte så

att jag längtar tillbaka till den tiden! 

2008: Men jag skall ge denhär formen av "dagboksskrivande" en chans :) Kanske mina ungar vid nåt tillfälle kan roa sig med att kolla vad mor har för tankar och åsikter...
Fast, jag är lite rädd för att de för höra mina åsikter i allafall.

2015:(har inte längre speciellt stora förväntningar att sönerna läser bloggar, de har tusen andra sätt att vara online på, och om de läser så är det knappast en mamma-blogg…

Liksom HUR tänkte jag här?)*hih*

2026: Heh...tvivlar fortfarande starkt på att mina söner skulle läsa bloggen. MEN bloggen

genererade i att jag började trycka upp "familjeårsböcker" och de verkar vara 

viktiga för avkommorna. Använder jag främst BookWright för att skapa böckerna

och de har varit överraskande uppskattade. Så det jag skrivit i bloggen har blivit en slags

anteckningsgrund för de berättelser och bilder som sedan landat i dessa böcker. 

2008: Under någon månad har jag roat mig med att segla omkring på en hel del bloggar, främst sådana med inriktning på lantlig inredning - och det finns så oerhört många fina, vackra och inspirerande bloggar. Visst är det roligt att kunna kika in i någon annans "liv" för en stund. Kommer någon att ha lust att kika in hos mig i min blogg, det vet jag inte, och det är inte egentligen det jag ens är ute efter. Kanske bara ett forum att få sätta mina tankar i ord - i en lite mera strukturerad form än privat dagboksskrivande brukar bli.

2015: (Minns faktiskt hur jag helt av misstag ramlade in på mitt livs första blogg och tänkte att wow! det här vill jag också göra! Och sakta stapplade mig fram i det tekniska att få ihop en egen blogg. Och fortfarande tycker jag ju att det är roligt att skriva denna form av "dagbok". Och att få en liten inblick i andras liv.

Det är lika skoj än. Och fortfarande gör jag det för att det är roligt för mig själv, om någon annan hittat till mig och uppskattar det, så är jag bara glad. Fortfarande är det en sann glädje att krypa upp i soffhörnet med datorn i famnen och sätta igång att skriva.)

2026: Ja, här sitter jag än. I soffhörnet, som dock har ändrats och bytts under åren, men dock ett soffhörn. 

Det började som inredning, blev till tankar och funderingar om allt vardagligt och kanske ibland trivialt, men som var skönt att få "dela med sig". Vid något skede föll kommentarerna i bloggen bort, även om läsarskalan ökade. Det blev inte längre en dialog utan mer som en monolog, vilket 

jag kan tycka var synd. Förmodligen försvann dialogen till instagram, Facebook mm. 

Och man kanske tröttnade på de långa inläggen i bloggar? Man måste ju läsa. 

Vilket är det bästa med bloggar, tycker jag. Men majoriteten kanske vill ha snabba feeds? 

Vilket är synd, långsam läsning är en lisa för själen. 

2008: Det blir säkert en hel del bilder, får man hoppas. Jag gillar att fota både i min trädgård och inomhus. Kanske blir det bilder från någon resa, men mest skall det nog bli bilder och tankar från min vardag. Inget stort och världsomvändande alltså.

2015: (Ja, jisses, då hade jag precis skaffat mig en kamera. Alltså en minikamera utan några som helst möjligheter att ändra inställning. En-knäppa-bild-och-inte-något-mer-kamera. Där i början visste jag inte ens att man kunde få bort den där neonröda datumstämpeln på fotot.Men det startade där.)

2026: Efter det där gick det nåt år innan jag kavlade ärmarna och skaffade mig en utbildning 

inom fotografering. Det oaktat så är det än främst hemma-ifrån-foton som landar

i bloggen. För att det är det bloggen är. En hemmablogg, en vardagsblogg, en slags dagbok. 

Jag hade inte trott att den skulle leva så länge, att den skulle bli mig så kär, 

att den skulle bli en slags dokumentation, vilket nu känns ganska fint. 18 år! 

 

2008: Det blir nog inte heller så mycket bilder på nyförvärv till hem eller trädgård...Jag har kommit till den situationen i mitt liv, då jag har det mesta jag behöver. Nu är det ju inte så att jag inte skulle GILLA att shoppa, men jag kan numera finna en verklig glädje i att gå omkring och bara se på alla vackra ting utan större habegär, och känna att jag inte behöver köpa det. 

2015: (Ja, suck…här har väl inte så mycket hänt. Jag blir nog inte en shoppaholik hur jag än försöker. Är främst alldeles för lat och fattig till det. Men samma behov av att ha det fint ala mig omkring mig det har jag ju. Misstänker att det nog knappast försvinner någonstans någonsin…)

2026: Skoj kommentar här. Inte blir man botad av att vilja ha det vackert omkring sig. Förmodligen kom det redan med modersmjölken. Och inte blir jag shoppaholik heller. Med åren kanske än mer återhållsam, 

men med en nyfikenhet för gamla fina föremål med historia. Det har jag svårt att släppa. 

2008:Sen FINNS det ju förstås sådant som bara ropar på att få flytta hem till mig - och sådant måste man hörsamma - och försöka hitta på en bra motivation varför. Oftast lyckas det ;)

2015: (Ja, här har jag väl knappast ändrat mig. Stundvis är jag lyhörd för det som ropar, oftast dock numera mer lomhörd….;))

2026: Hahahaa...ja. OM man nu råkar "snubbla" över nåt fint så kanske det är rentav 

lite oförlåtligt att lämna det åt sitt öde om det KUNDE få ett tryggt och bra hem

hemma just hos mig?! 

2008: För att jag inte skall låta alltför präktig så måste jag erkänna att jag faktiskt köpt en ny kamera åt mig (kan vara litelite den också som inspirerat mig till att börja blogga). Det kommer säkert en hel del bilder vars kvalite är lite si och så. Jag fotar nämligen hellre än bra. Har inte det tålamod som man borde ha för att läsa igenom hela manualen och gärna ett par "allt om fotografering"-böcker också. Nå, vi får se hur det blir. Jag tutar och kör.

2015: (Hahahaha…minns inte ens längre den kameran. För det blev ju en och två till och uppdateringar och nya objektiv och är väl inne på min tredje systemkamera nu. Och innan det ett par halvsystem-kameror. Så ingen skall komma och säga att det är billigt att börja blogga…hehehe! Men fortfarande har jag inte betat mig igenom en enda manual och fortfarande kör jag lite samma stil, att tuta och köra och så ser man hur det blir).

2026: Kameran ja. Det har nog varit bland de bästa investeringar jag gjort. Den gav mig en 

ny utbildning och har tagit mig på utfärder och resor som jag annars inte åkt på. 

Kameran är min följeslagare, den hänger med och är min motivator till att upptäcka

nya platser, nya vyer. Och en sann inspiratör till så mycket. Den dagen jag lägger ner 

kameran kan jag lägga mig ner för gott. 

2008: Visst har jag tidigare tänkt på det här med bloggandet också. Men så länge min äldre son fanns hemma, så var datorn oftast upptagen när jag hade tid...Han är nu i armén (hjälp! när blev han så gammal???) så det finns en liten chans att jag hinner fram till datorn först.
Måste erkänna att min yngsta börjat kasta lystna blickar på den, men tills vidare får han hålla sig. Mamma först! "Fniss!"
Ibland åtminstone:)

2015: (NU blir jag nästan lite mörkrädd! Går utvecklingen verkligen så här snabbt framåt! Jag minns inte ALLS att vi faktiskt bara hade en enda dator i familjen då. En bordsdator som dessutom var gubbens jobbredskap. PÅ RIKTIGT??? Idag känns det nästan lite som att ha en hemtelefon och ingen skulle ha mobiler. Helt galet ju! 

Jag mindes inte alls att det var så här! Att vi alla faktiskt DELADE på en dator! Nu känns den tanken helt tokig! Att alla inte skulle ha en egen bärbar eller en padda känns ju nu bara - så, så gammaldags och främmande.Nu när jag läser det här så minns jag ju nog när jag köpte min första bärbara och den där känslan att kunna sitta ute i trädgården och skriva…).

2026: Ja-a...bara tanken på att det fanns EN bordsdator som fyra personer tävlade om 

känns lite overkligt. Och att den datorn faktiskt var kopplad till ett modem som 

LÄT när man skulle in på internätet. Känns som igår och samtidigt som en evighet

sedan. Han som då var i armén är storgrabben min. Han fyller snart 40år! Och lill-

ungen hade då inte helt förtrollats av datorernas möjligheter var då först

en tioåring. Så ett tag där hade jag makten (kvällstid) över Den Enda Datorn. 

Innan det plötsligt var så att alla hade sin egen dator. Vilket är lite knasigt

att tänka idag att det inte alltid varit så. 

2008: Nu börjar åskan mullra runt knutarna, så det är bäst jag slutar…

2015: (Ja, här har det knappast mullrat alls denna svala sommar, men också det här att man skulle sluta skriva för att det åskar? Nu kanske man bara kopplar loss stöpseln men fortsätter wireless. Bara det! På sju år.)
Allt gott!

2026: Wireless, ja-a...Och kan vara enig – inte heller denna sommar har det åskat speciellt 

mycket. Som fotograf kan jag tycka att det är synd. 

2015: När jag skrev mitt första blogginlägg så hade jag nog precis själv börjat använda smileys.Och det märks! 

Och på tal om det; lite statistik från idag:

- idag skickar man över sju MILJARDER textmeddande med "smileys". 

Bara att tänka den tanken. Det är fantastiskt. Denna utveckling.

Och för första gången i historien är kanske inte en utveckling en inveckling när det gäller hur man använder det, för hela tiden går vi ju mot mer och mer användarvänliga program och system. Underbart!)

Skall vi ta lite fakta anno 2026? 

2026: Häromdagen talade jag med gubben som är en ivrig YouTube-tittare och jag kunde berätta 

åt honom att varje dag laddas det upp material på YouTube som skulle ta 85 år 

för en människa att se på. Även om någon skulle tro att bloggen är död så kan

jag berätta att ännu 2026 laddas det upp ca sju miljoner inlägg per dag. 

Så inte är man helt ensam därute i bloggosfären. Och bloggen är inte död. Tror jag? 

STILL GOING STRONG,OCH VARFÖR SKULLE DE INTE DET?

Det händer att jag ibland använder min blogg som ett slags kartotek.

Till torsdagens målningskurs letade jag efter ett foto som jag visste att

fanns "någonstans" här i bloggens skumma gömslen. Och så hände

det som ibland händer när man skall "städa och rensa" i ett skåp eller i en 

garderob som man inte karterat på ett bra tag. Man blir fast. 

I nostalgi och i minnen. 

Så gick det för mig ja. Snubblade över följande inlägg från februari 2009, 

Man skulle ju snabbt tänkt kunna tycka att "det var ju alldeles nyss", men si om

inte min matematiska talang fullständigt spelar mig ett spratt så är det

faktiskt 17 (!!!) år sedan. Svårt att tro, men lär vara så! 

Då hade jag precis blivit frälst av den där chabby chic-stilen och förvandlade

det mesta som kom i min väg till ja...

L Ä S S J Ä L V (klicketiklick)

(Och nej, på den tiden hade jag inte full koll på tekniken i Blogger, 

eller så var Blogger bara så knepigt och outvecklat. 

Jag väljer att tro på det senare, heh). 

Och kanske jag aldrig ens riktigt släppt den stilen, och

märker att jag minsann har en hel del grejer kvar från den "eran" som

är i så gott som daglig användning hos oss. 

Glaskuporna har mirakulöst nog överlevt både vilda ungar, klumpiga

ungdomar med nollkoll på sina kroppar, katter och hundvalpar. 

Och ett par karlar med stora nävor också. 

 

Gjutjärn och tenn, mina favoritmaterial. 

Rejälare än så kan det inte bli. Det gamla inläggets vita urna

är par till denna svarta. Den vita finns på stugan, den svarta här hemma. 

Och skyddet för tändsticksasken - den används varje dag av mig när

jag tänder mina "kvällsljus". 

Det enda som ändrat sedan det gamla inlägget - om man nu frånser det lilla

faktum att det gått "något litet år" - så är att lillungen numera är minst lika

intresserad av gammalt, antikt och den "loppbitna stilen" som jag. 

Senaste fredag hade vi ledigt och drog iväg till Lahtis för att snoka

runt i några antikbutiker och ett par loppisar. 

Så med andra ord verkar det som om jag, trots min tvivel då 2009,

ändå lyckades omvända honom och så ett litet frö av kärlek till

gamla ting i honom. 

*

Hur det gick för den verbala "generalen" även kallad storungen. 

Ja, han har nog fortfarande koll på sina ord. Han och jag är de enda i familjen som

fortfarande är hårda Mello-fans och gör vårt bästa med att överträffa 

varandra verbalt i analys av bidragen. 

Numera via Whatsapp, så det gäller att låta tangenterna sjunga! 

Kan hända att det faktiskt är just det som är största charmen med Mello numera? 

Men Mello hör liksom vårvintern till. Så där som fastlagsbulle! 

Och även också en liten dos nostalgi hör till när man tappat bort sig i sin egen blogg! 

Ha en fin början på veckan! 

Det är måndag, men solen skiner! 

Kram från mig

SKREITORSK FRÅN RENA FRISKA KALLA VATTEN

När det gäller mat så är jag en riktigt årstidstraditionalist. Älskar när maträtter är

knutna till en årstid. När inte allt går att få hela tiden, dygnet runt, året runt, världen runt. 

En sådan mat som man bara kan få under några veckor i början av året är skreitorsk. 

Skreitorsk är en vandrande torsk som lever i Barents hav, men vandrar ner längs nordnorska 

kusten för att leka och fångas där den här tiden på året. Och det under kontrollerade

omständigheter så inget överfiske sker. Vad skiljer då skreitorsk från vanlig torsk? 

Nog är det smaken, och framförallt konsistensen på köttet. Efter att simmat i runda

tal tusen kilometer så är fiskkroppen minst sagt i trim. Köttet är fast och fint. 

För några år sedan så var jag en sväng upp till Barents hav och något där satte sig som 

en evig längtan i själen på mig. Något av det vilda, vackra etsade sig fast i mig. Har rest

en del i mina dar, men ingenstans har jag känt på samma sätt. Att en del av mig liksom är

hemma där fast jag inga kopplingar till nordnorge har. Eller vad jag vet, kanske någon 

urfader kom därifrån? 

 

Så när min lokala fiskhandlare hojtade till om att det nu fanns skrei i fiskdisken så 

var jag inte sen att köpa hem ett par bitar. 

Jag kokade fänkål till och lade med några räkstjärtar som jag hade i kylskåpet. 

Fixade till en sås av grädde och skaldjursfond och lite vitt vin. 

Stekte snabbt fiskbitarna på vardera sidan och lade dem i ugn. 

Hade först en temp på 150 °C och drog samtidigt som jag lade fisken i ugnen 

ner temperaturen till 50 °C. Och så en termometer som berättar när

köttet är 50° C. Långsam tillredning är viktigt med skrei, så har jag lärt mig. 

Och ja....det var gudomligt gott! Och jag bara måste gräva fram lite gamla bilder från Varanger

och fantisera mig dit igen. Kanske borde jag ta mig upp dit igen en sväng? 

För att höra bruset av vågorna och på något sätt känna det där vilda igen. 

Hmmm...kanske man borde planera en liten roadtripp? 

Kram Maggi

ÅRET I ETT NÖTSKAL

Det hör väl lite till att summera året som gått såhär när året börjar dra på sin sista vers. 

Egentligen, när jag tänker efter, så har året gått i sakta lunk. Inget speciellt har hänt, den ena 

dagen har lagts till den andra och ja...plötsligt är det nyår igen. 

Eller klart det har hänt grejer! Som att i husbolaget där vi bor har det genomförts en 

omfattande renovering. Vi har fått jordvärme, laddningsstationer för elbilar, 

nya gavlar på huset med bättre isolering, förbättrade inglasade balkonger och

till våren skall fasaderna ännu målas och trädgårdsområdet fixas upp med ny gräsmatta och

nya växter. Ny asfalt på parkeringsplatsen. Det blir nog fint! 

Så visst har det hänt grejer i närmiljön, men utöver det så har det varit ett stilla lunk. 

Så fort tillfälle gavs så smet vi till stugan och bodde där nonstop hela sommaren så 

vi slapp det mesta oljud och damm och "elände" därhemma. 

Efter den där galet kalla och snöiga (!) våren så blev det varmt

ungefär i samma veva som vi landat på stugan. Under vår vistelse där

har jag antecknat att vi åt en (!) gång inne i stugan, alla andra måltider

åt vi ute på verandan som är inglasad men har ingen dörr som 

man kan stänga. Varför jag minns den där ena gången är för att det

råkade vara den dagen då jag hade mina barndomsväninnor

på den årliga tjej-helgen. Skulle kanske inte annars lagt det på minnet heller, 

men "mina flickor" påpekade att efter alla år med dessa tjej-helger så 

var det första gången vi blev tvungna att pga vädret äta inne. 

Nå, det var nu lite sommarväder-kuriosa. 

Vad gjorde vi annat? 

Jag jobbade förstås, vi åkte på utfärder, kortare och lite längre. 

I år blev det faktiskt inte att resa någonstans alls. Vi hade vänner på

diverse middagar och ordnade bastukvällar. Barnen kom och hängde med oss på stugan. 

Min rygg strulade så jag kunde inte traska i skog och mark fullt så 

mycket som jag hade velat. Läste också mer under året än jag gjort på länge. 

Kanske just den där downshiftade livstilen på stugan gjorde att det på ett annat sätt

fanns både tid och ro till att läsa. Annars läser jag mest just innan

jag skall somna på kvällen, men i somras kunde jag parkera mig i en 

skön korgstol precis när andan föll på. 

Fanns inte så mycket att göra i den lilla trädgården heller. Den tar sig och

börjar växa till. Nästa sommarens projekt är väl att börja gallra ut lite och flytta

på vissa perenner som behöver delas. 

Fick ett infall och skrev på Facebook ett litet utrop om en kattunge och

lite efter midsommar fick jag höra att det fötts kattungar och att en var ledig. 

Så vips bara hade vi blivit med katt från hösten. Lilla Iris flyttade hem med oss

då vi lämnade stuglivet och kom hem till renoveringskaoset. 

Huset var fortsatt inplastat, men bara efter någon vecka togs den bort och

man kunde se ut igen - och framför allt - det kom dagsljus in! 

Hösten fortsatte vara mild, och övergick i en lika mild vinter. 

I skrivande stund är det grått och regnigt därute och någon plusgrad. 

Känner mig lite ambivalent till det hela. Fotografen i mig saknar nog snö-

tunga granar och gnistrande kalla dagar. Trädgårdsmänniskan i mig tackar för

varje varm dag som höjer på chanserna för de i annexet på stugan övervintrande

växterna. Det är ändå så med mig. Så fort julskinkan har smultit i magen 

och de sista pepparkakorna är uppätna börjar jag rikta mina tankar mot nästa vår

och en ny odlingsperiod. Väntar redan till att höra de första flyttfåglarna återvända. 

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där lite banala vardagliga. 

Och det är ju bra det - för mitt 2024 var just så - vardagligt, fast på ett skönt sätt. 

Hur var ditt år? 

Kram Maggi

 

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN

Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 

Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 

men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma

sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 

Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 

Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 

platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 

Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 

tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 

upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 

Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 

gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 

När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 

Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 

Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.

Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 

kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 

öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man

som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 

otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 

var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 

mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.

Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar

stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 

Men med alldeles för mycket människor omkring. 

Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 

outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 

Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 

kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?

Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 

Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 

Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 

Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan

vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 

sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 

Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 

om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 

Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 

eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia

så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 

En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.

Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 

Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

OM SOMMARMINNEN

Grannen, eller någon av dem har plockat fram trimmern och går längs slänten ner mot sjön och betar av gräset. Det doftar höåker och försommar. Värmen dallrar i luften.

Från stranden hörs ungarnas tjut och skratt och plasket av någon som tar sin simtur på allvar och kraftfullt och målmedvetet skovlar sig igenom vattnet. På håll skäller en hund men överröstas av svarthättan som sitter i björken här intill och drillar på som aldrig. 

Det prasslar stilla i löven av en loj sommarvind. Den fläktar inte så mycket, mest är det som en smekning på huden bara. Jag har förresten lackat mina tånaglar, det är också ett tecken på att sommaren är här och att semestern är på antågande. Att lacka tånaglarna är en semestergöra. Fråga inte mig varför, det vet jag inte, men har aldrig lackade tånaglar på vintern. Eller jo, förmodligen är det ett slags barndomsminne av semestrar. Min mamma och jag brukade alltid efter bastun, då hon inlett sin semester, sitta på stugtrappan och lacka tånaglarna. Enkla fina små sommarminnen.

Det är väldigt hett, igår visade min biltermometer på 33 grader, men den överdrev säkert ett par grader. Nätterna är ännu skönt svala, så det hinner bli svalt i lägenheten under natten. Det gillar jag. Värmebölja på dagen går an, men tropiska nätter är inte min melodi. I morse sov jag rätt länge och vaknade av att väggrannen, en liten tant på många vårar, öppnade sin balkongdörr och satte på TV:ns morgonsändning. Rätt högt, hon kanske håller på att få sämre hörsel? 

Satte mig på balkongen med min kaffekopp - i bara särken - och började plöja mig igenom mina morgonnyheter. Följer inte mer än andra dagspolitik, men något i den nyvalda regeringens regeringsprogram ger mig lite kalla kårar och en oro inför framtiden. Det är ord och inga visor som de föreslår med sina nedskärningar. Inte sedan andra världskriget har Finland haft en sådan starkt högerregering som nu. Känns märkligt. Hårt. Som en frostig vind i den varma försommaren. 

Jag var också i förebyggande syfte till frissan. På tal om inget. 

Skulle bara toppa håret lite, men det blev lite kortare än jag hade tänkt mig. Till axlarna ungefär. Kanske det bara är så att min frissa lärt känna mig, hon vet att jag minsann inte dyker upp speciellt ofta. Med god tur varje årstid, alltid inte ens det. Så hon kanske tyckte att lika bra att toppa håret rejält. Och kanske det var lika bra. Hade en hel del slitna toppar. Eftersom jag hör till de där lata och ganska ointresserade så brukar mitt hår ta lite stryk av sol och salta bad och bastubad och allmän o-omvårdnad av håret under sommar och semester. Frissan klämde några välgörande ampuller av något vårdande medel i håret som inte var alldeles gratis, så hoppas det verkligen har någon nytta under de kommande veckorna. 

Mitt schampoo på stugan består av en för naturen vänligt bit-schampoo. Inget jag iddes avslöja för min rara frissa som vill mitt hår så väl. Dyrt, men väl. 

Haren ja, vad har den med något att göra? Ingenting. Den bara dök upp en dag här i veckan när jag satte mig ute för att äta min lunch. Den märkte nog inte mig innan den var ruskigt nära och blev, stackarn, alldeles paralyserad av att plötsligt ha en människa alldeles intill sig. Om nu harar samlar på sommarminnen var det knappast ett minne den vill spara på. Inte ett angenämt minne i alla fall. 

Nä, slutbabblat för denna gång. Nu skall jag sätta mig i skuggan och läsa. Efter min utmattning för några år sedan tappade jag ju "förmågan" att läsa böcker så som jag alltid gjort innan. Det har nu släppt, och jag kan ingen försjunka in i böckernas och berättelsernas värld precis som förr vilket också gjort att jag laddat upp med en rejäl bunt av böcker som skall betas igenom under semestern. 

Tjuvstartar med en deckare, denna varma, soliga, somriga, slöa lördag.

Just sådan som lördagar ibland skall vara. 

DÅ OCH NU OCH TIDEN DÄREMELLAN

Det finns en alldeles i särklass bra orsak att vardagsblogga. 

Efter ett tag får man nämligen ett härligt spann över tid om vad

man gjorde när. Till exempel. 

Gubben tyckte vi skulle behöva måla om stugan i år, 

i alla fall fönstren, varpå jag sade stopp och belägg - det är 

inte sååå länge sedan jag gjorde det. Under en del år var 

han, gubben, ju inte en så aktiv del av mitt liv, så det är

förståeligt att han inte minns riktigt allt. 

Men - bloggen ljuger inte, den minns. Och nu kunde jag "bevisa" när

det senast gjorts så ingen panik på den fronten. Taket skall dock

förnyas. Det är dryga trettio år sedan stugan byggdes, 

så helt klart läge för det i sommar. 

Tak och husgrund är det viktigaste att ta hand om. 

Men i jakt på "bevismaterial" eller främst ens ett inlägg då stugan senast målades

snubblade jag ju över en mängd inlägg som fick mig att häpna över hur fort

tiden går. Det var ju alldeles just nåt hände och så visar det sig att det minsann 

flutit tio eller mer år under broarna, och jag tycker att det var precis nyss! 

På bilderna ovan skiljer det fjorton (14!) år. 

Endast bordet är utbytt och det också så att det gamla bordet 

numera är vårt "verandabord" efter att jag hittade ett gammalt slagbord som 

fick flytta in i stugan. 

Och det gamla bordet som varit ute på verandan har blivit ett 

arbetsbord ute i lidret. 

Det som är smått märkligt är att jag tyckte ju att det var alldeles nyss jag 

målade soffan (som förresten införskaffades till vårt första gemensamma

nybygge 1990, så den var inte heller ny då den hittade sin plats här på stugan.

Minns när jag hittade pressglas-skålen på ett loppis för ingen peng alls, 

och tänkte att den är ju söt - att servera frukt ifrån. 

Och där är den än - år och åter år senare. 

Lampan är densamma, ett köp från Indiska då jag en kort tid jobbade där

för...22 år sedan. 

Kan hålla med om en vits som jag läste på något socialt medium häromdagen, 

gick ungefär såhär: 

"Någon uttalade sig om en händelse för tjugo år sedan och jag var helt att...

....ahh, vi talar 80-talet, innan jag insåg att det var 2003..."

*

På något sätt känns det ganska skönt att se att jag, trots ett visst inredningsintresse, 

ändå inte bytt ut allt med något års mellanrum - snarare har jag behållit betydligt 

mer grejer år efter år, årtionden efter årtionden, utan att jag egentligen tänkt på det. 

Vissa grejer har bara hittat hem, och valt att stanna. Kanske för gott. 

Och det är ju bara bra - absolut inget fel med det - är bara själv lite överraskad över

att så mycket hängt med i årtionden redan. Bara att jag själv tycker

att det var alldeles "nyss" jag skaffade det. 

Men det är väl så det är när man själv åldras. 

Det som förr var en kort tid, ett år eller så verkar alltmer bli

till att det som hände för ett decennium sedan, eller till och mer mer, 

var det man skulle kunna kalla "alldeles som igår!"

*

Alla borde vardagsblogga - det är en sann pärla på tillbakablickar i 

en alldeles vanlig människas tillvaro. 

Framtidens folkloristikstuderande - tacka mig - och alla er som orkar blogga. 

Heh.