SKREITORSK FRÅN RENA FRISKA KALLA VATTEN

När det gäller mat så är jag en riktigt årstidstraditionalist. Älskar när maträtter är

knutna till en årstid. När inte allt går att få hela tiden, dygnet runt, året runt, världen runt. 

En sådan mat som man bara kan få under några veckor i början av året är skreitorsk. 

Skreitorsk är en vandrande torsk som lever i Barents hav, men vandrar ner längs nordnorska 

kusten för att leka och fångas där den här tiden på året. Och det under kontrollerade

omständigheter så inget överfiske sker. Vad skiljer då skreitorsk från vanlig torsk? 

Nog är det smaken, och framförallt konsistensen på köttet. Efter att simmat i runda

tal tusen kilometer så är fiskkroppen minst sagt i trim. Köttet är fast och fint. 

För några år sedan så var jag en sväng upp till Barents hav och något där satte sig som 

en evig längtan i själen på mig. Något av det vilda, vackra etsade sig fast i mig. Har rest

en del i mina dar, men ingenstans har jag känt på samma sätt. Att en del av mig liksom är

hemma där fast jag inga kopplingar till nordnorge har. Eller vad jag vet, kanske någon 

urfader kom därifrån? 

 

Så när min lokala fiskhandlare hojtade till om att det nu fanns skrei i fiskdisken så 

var jag inte sen att köpa hem ett par bitar. 

Jag kokade fänkål till och lade med några räkstjärtar som jag hade i kylskåpet. 

Fixade till en sås av grädde och skaldjursfond och lite vitt vin. 

Stekte snabbt fiskbitarna på vardera sidan och lade dem i ugn. 

Hade först en temp på 150 °C och drog samtidigt som jag lade fisken i ugnen 

ner temperaturen till 50 °C. Och så en termometer som berättar när

köttet är 50° C. Långsam tillredning är viktigt med skrei, så har jag lärt mig. 

Och ja....det var gudomligt gott! Och jag bara måste gräva fram lite gamla bilder från Varanger

och fantisera mig dit igen. Kanske borde jag ta mig upp dit igen en sväng? 

För att höra bruset av vågorna och på något sätt känna det där vilda igen. 

Hmmm...kanske man borde planera en liten roadtripp? 

Kram Maggi

ÅRET I ETT NÖTSKAL

Det hör väl lite till att summera året som gått såhär när året börjar dra på sin sista vers. 

Egentligen, när jag tänker efter, så har året gått i sakta lunk. Inget speciellt har hänt, den ena 

dagen har lagts till den andra och ja...plötsligt är det nyår igen. 

Eller klart det har hänt grejer! Som att i husbolaget där vi bor har det genomförts en 

omfattande renovering. Vi har fått jordvärme, laddningsstationer för elbilar, 

nya gavlar på huset med bättre isolering, förbättrade inglasade balkonger och

till våren skall fasaderna ännu målas och trädgårdsområdet fixas upp med ny gräsmatta och

nya växter. Ny asfalt på parkeringsplatsen. Det blir nog fint! 

Så visst har det hänt grejer i närmiljön, men utöver det så har det varit ett stilla lunk. 

Så fort tillfälle gavs så smet vi till stugan och bodde där nonstop hela sommaren så 

vi slapp det mesta oljud och damm och "elände" därhemma. 

Efter den där galet kalla och snöiga (!) våren så blev det varmt

ungefär i samma veva som vi landat på stugan. Under vår vistelse där

har jag antecknat att vi åt en (!) gång inne i stugan, alla andra måltider

åt vi ute på verandan som är inglasad men har ingen dörr som 

man kan stänga. Varför jag minns den där ena gången är för att det

råkade vara den dagen då jag hade mina barndomsväninnor

på den årliga tjej-helgen. Skulle kanske inte annars lagt det på minnet heller, 

men "mina flickor" påpekade att efter alla år med dessa tjej-helger så 

var det första gången vi blev tvungna att pga vädret äta inne. 

Nå, det var nu lite sommarväder-kuriosa. 

Vad gjorde vi annat? 

Jag jobbade förstås, vi åkte på utfärder, kortare och lite längre. 

I år blev det faktiskt inte att resa någonstans alls. Vi hade vänner på

diverse middagar och ordnade bastukvällar. Barnen kom och hängde med oss på stugan. 

Min rygg strulade så jag kunde inte traska i skog och mark fullt så 

mycket som jag hade velat. Läste också mer under året än jag gjort på länge. 

Kanske just den där downshiftade livstilen på stugan gjorde att det på ett annat sätt

fanns både tid och ro till att läsa. Annars läser jag mest just innan

jag skall somna på kvällen, men i somras kunde jag parkera mig i en 

skön korgstol precis när andan föll på. 

Fanns inte så mycket att göra i den lilla trädgården heller. Den tar sig och

börjar växa till. Nästa sommarens projekt är väl att börja gallra ut lite och flytta

på vissa perenner som behöver delas. 

Fick ett infall och skrev på Facebook ett litet utrop om en kattunge och

lite efter midsommar fick jag höra att det fötts kattungar och att en var ledig. 

Så vips bara hade vi blivit med katt från hösten. Lilla Iris flyttade hem med oss

då vi lämnade stuglivet och kom hem till renoveringskaoset. 

Huset var fortsatt inplastat, men bara efter någon vecka togs den bort och

man kunde se ut igen - och framför allt - det kom dagsljus in! 

Hösten fortsatte vara mild, och övergick i en lika mild vinter. 

I skrivande stund är det grått och regnigt därute och någon plusgrad. 

Känner mig lite ambivalent till det hela. Fotografen i mig saknar nog snö-

tunga granar och gnistrande kalla dagar. Trädgårdsmänniskan i mig tackar för

varje varm dag som höjer på chanserna för de i annexet på stugan övervintrande

växterna. Det är ändå så med mig. Så fort julskinkan har smultit i magen 

och de sista pepparkakorna är uppätna börjar jag rikta mina tankar mot nästa vår

och en ny odlingsperiod. Väntar redan till att höra de första flyttfåglarna återvända. 

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där lite banala vardagliga. 

Och det är ju bra det - för mitt 2024 var just så - vardagligt, fast på ett skönt sätt. 

Hur var ditt år? 

Kram Maggi

 

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN

Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 

Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 

men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma

sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 

Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 

Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 

platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 

Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 

tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 

upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 

Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 

gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 

När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 

Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 

Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.

Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 

kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 

öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man

som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 

otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 

var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 

mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.

Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar

stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 

Men med alldeles för mycket människor omkring. 

Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 

outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 

Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 

kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?

Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 

Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 

Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 

Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan

vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 

sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 

Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 

om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 

Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 

eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia

så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 

En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.

Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 

Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

OM SOMMARMINNEN

Grannen, eller någon av dem har plockat fram trimmern och går längs slänten ner mot sjön och betar av gräset. Det doftar höåker och försommar. Värmen dallrar i luften.

Från stranden hörs ungarnas tjut och skratt och plasket av någon som tar sin simtur på allvar och kraftfullt och målmedvetet skovlar sig igenom vattnet. På håll skäller en hund men överröstas av svarthättan som sitter i björken här intill och drillar på som aldrig. 

Det prasslar stilla i löven av en loj sommarvind. Den fläktar inte så mycket, mest är det som en smekning på huden bara. Jag har förresten lackat mina tånaglar, det är också ett tecken på att sommaren är här och att semestern är på antågande. Att lacka tånaglarna är en semestergöra. Fråga inte mig varför, det vet jag inte, men har aldrig lackade tånaglar på vintern. Eller jo, förmodligen är det ett slags barndomsminne av semestrar. Min mamma och jag brukade alltid efter bastun, då hon inlett sin semester, sitta på stugtrappan och lacka tånaglarna. Enkla fina små sommarminnen.

Det är väldigt hett, igår visade min biltermometer på 33 grader, men den överdrev säkert ett par grader. Nätterna är ännu skönt svala, så det hinner bli svalt i lägenheten under natten. Det gillar jag. Värmebölja på dagen går an, men tropiska nätter är inte min melodi. I morse sov jag rätt länge och vaknade av att väggrannen, en liten tant på många vårar, öppnade sin balkongdörr och satte på TV:ns morgonsändning. Rätt högt, hon kanske håller på att få sämre hörsel? 

Satte mig på balkongen med min kaffekopp - i bara särken - och började plöja mig igenom mina morgonnyheter. Följer inte mer än andra dagspolitik, men något i den nyvalda regeringens regeringsprogram ger mig lite kalla kårar och en oro inför framtiden. Det är ord och inga visor som de föreslår med sina nedskärningar. Inte sedan andra världskriget har Finland haft en sådan starkt högerregering som nu. Känns märkligt. Hårt. Som en frostig vind i den varma försommaren. 

Jag var också i förebyggande syfte till frissan. På tal om inget. 

Skulle bara toppa håret lite, men det blev lite kortare än jag hade tänkt mig. Till axlarna ungefär. Kanske det bara är så att min frissa lärt känna mig, hon vet att jag minsann inte dyker upp speciellt ofta. Med god tur varje årstid, alltid inte ens det. Så hon kanske tyckte att lika bra att toppa håret rejält. Och kanske det var lika bra. Hade en hel del slitna toppar. Eftersom jag hör till de där lata och ganska ointresserade så brukar mitt hår ta lite stryk av sol och salta bad och bastubad och allmän o-omvårdnad av håret under sommar och semester. Frissan klämde några välgörande ampuller av något vårdande medel i håret som inte var alldeles gratis, så hoppas det verkligen har någon nytta under de kommande veckorna. 

Mitt schampoo på stugan består av en för naturen vänligt bit-schampoo. Inget jag iddes avslöja för min rara frissa som vill mitt hår så väl. Dyrt, men väl. 

Haren ja, vad har den med något att göra? Ingenting. Den bara dök upp en dag här i veckan när jag satte mig ute för att äta min lunch. Den märkte nog inte mig innan den var ruskigt nära och blev, stackarn, alldeles paralyserad av att plötsligt ha en människa alldeles intill sig. Om nu harar samlar på sommarminnen var det knappast ett minne den vill spara på. Inte ett angenämt minne i alla fall. 

Nä, slutbabblat för denna gång. Nu skall jag sätta mig i skuggan och läsa. Efter min utmattning för några år sedan tappade jag ju "förmågan" att läsa böcker så som jag alltid gjort innan. Det har nu släppt, och jag kan ingen försjunka in i böckernas och berättelsernas värld precis som förr vilket också gjort att jag laddat upp med en rejäl bunt av böcker som skall betas igenom under semestern. 

Tjuvstartar med en deckare, denna varma, soliga, somriga, slöa lördag.

Just sådan som lördagar ibland skall vara. 

DÅ OCH NU OCH TIDEN DÄREMELLAN

Det finns en alldeles i särklass bra orsak att vardagsblogga. 

Efter ett tag får man nämligen ett härligt spann över tid om vad

man gjorde när. Till exempel. 

Gubben tyckte vi skulle behöva måla om stugan i år, 

i alla fall fönstren, varpå jag sade stopp och belägg - det är 

inte sååå länge sedan jag gjorde det. Under en del år var 

han, gubben, ju inte en så aktiv del av mitt liv, så det är

förståeligt att han inte minns riktigt allt. 

Men - bloggen ljuger inte, den minns. Och nu kunde jag "bevisa" när

det senast gjorts så ingen panik på den fronten. Taket skall dock

förnyas. Det är dryga trettio år sedan stugan byggdes, 

så helt klart läge för det i sommar. 

Tak och husgrund är det viktigaste att ta hand om. 

Men i jakt på "bevismaterial" eller främst ens ett inlägg då stugan senast målades

snubblade jag ju över en mängd inlägg som fick mig att häpna över hur fort

tiden går. Det var ju alldeles just nåt hände och så visar det sig att det minsann 

flutit tio eller mer år under broarna, och jag tycker att det var precis nyss! 

På bilderna ovan skiljer det fjorton (14!) år. 

Endast bordet är utbytt och det också så att det gamla bordet 

numera är vårt "verandabord" efter att jag hittade ett gammalt slagbord som 

fick flytta in i stugan. 

Och det gamla bordet som varit ute på verandan har blivit ett 

arbetsbord ute i lidret. 

Det som är smått märkligt är att jag tyckte ju att det var alldeles nyss jag 

målade soffan (som förresten införskaffades till vårt första gemensamma

nybygge 1990, så den var inte heller ny då den hittade sin plats här på stugan.

Minns när jag hittade pressglas-skålen på ett loppis för ingen peng alls, 

och tänkte att den är ju söt - att servera frukt ifrån. 

Och där är den än - år och åter år senare. 

Lampan är densamma, ett köp från Indiska då jag en kort tid jobbade där

för...22 år sedan. 

Kan hålla med om en vits som jag läste på något socialt medium häromdagen, 

gick ungefär såhär: 

"Någon uttalade sig om en händelse för tjugo år sedan och jag var helt att...

....ahh, vi talar 80-talet, innan jag insåg att det var 2003..."

*

På något sätt känns det ganska skönt att se att jag, trots ett visst inredningsintresse, 

ändå inte bytt ut allt med något års mellanrum - snarare har jag behållit betydligt 

mer grejer år efter år, årtionden efter årtionden, utan att jag egentligen tänkt på det. 

Vissa grejer har bara hittat hem, och valt att stanna. Kanske för gott. 

Och det är ju bara bra - absolut inget fel med det - är bara själv lite överraskad över

att så mycket hängt med i årtionden redan. Bara att jag själv tycker

att det var alldeles "nyss" jag skaffade det. 

Men det är väl så det är när man själv åldras. 

Det som förr var en kort tid, ett år eller så verkar alltmer bli

till att det som hände för ett decennium sedan, eller till och mer mer, 

var det man skulle kunna kalla "alldeles som igår!"

*

Alla borde vardagsblogga - det är en sann pärla på tillbakablickar i 

en alldeles vanlig människas tillvaro. 

Framtidens folkloristikstuderande - tacka mig - och alla er som orkar blogga. 

Heh. 

IGEN ETT FARVÄL

 Det var inget oväntat, hon skulle ändå ha fyllt 99 år om några veckor bara. 

Min svärmor, mina barns farmor. 

Stilla hade hon somnat in, omgiven av sina barn.

Inget dramatiskt. Sorgligt - förstås - men som sagt inte oväntat. 

Men jag tänker att med henne går också en slags era i graven. 

Hon, tillsammans med min svärfar så länge han levde, var en sammankallande

magnet. Bondgården där hon bodde ända tills för ett par år sedan var en naturlig 

samlingsplats. Där fanns alltid kaffe för en förbivandrare. En öppen dörr. 

Det var där man stack sig in för en pratstund. I över sjuttio år. 

Det hade alltid varit så. 

Efter henne kommer det inte att finnas den naturliga knutpunkten. 

Barn och barnbarn och barnbarnsbarn är spridda över världen. 

Men också kusiner och annan släkt som varit vana att sticka sig in hos henne.

Förr på gården, de senaste två åren på vårdhemmet, efter att hon inte längre klarade

av att bo hemma, ens med hjälp av sitt yngsta barn hos vem hon bodde en tid

innan vårdhemmet. På vårdhemmet blev hon också snabbt en omtyckt person

både bland andra boende och personal. Hon var sådan. 

Alltid glad, positiv och välkomnande. 

Han som jag, förresten idag, varit gift med i 34 år har samma läggning. 

De som läst min blogg en längre tid kanske minns att vi hade en period då

vi inte bodde ihop, men vi kom aldrig att skilja oss, och efter några år kom vi på att

vi nog egentligen trivs fasligt bra tillsammans. 

Men ja, han har samma utstrålning som sin mamma. 

Och samma manér, vilka blir allt tydligare ju äldre han blir. Heh. 

Men ja, med henne avslutas ett slags tidevarv, traditioner som kommer att vara

svåra, kanske omöjliga att upprätthålla. Och det är kanske inte ens meningen? 

En livstil, som husmor på en gård hela sitt liv, sådant finns inte längre. 

Dagens gårdar måste ofta ha fler ben att stå på. 

Ibland tänker jag att hennes centrala roll inom släkten kanske på något sätt också

var en slags nostalgi till en tid som funnits i mångens barndom, 

men som inte återkommer. Med hennes bortgång blev det som ett 

farväl till det också. Till en tid som varit. 

*

Ikväll skall vi ha en liten familjemiddag. 

Skall bli blinier. Älskar det! 

Älskar båda. Både blinier OCH familjemiddagar! 

Livet går alltid vidare. 

EN SISTA KNUT PÅ ÅRET SOM VAR

Eftersom jag är en glad fotograf och en ivrig slitare av tangentbord,

så har det under de senaste åren blivit så att jag knutit ihop året som

gått till en bok. I år blev det så att boken ramlade in i postlådan då

jag inte var hemma och då jag kom hem möttes jag av ett uppslitet emballage 

och en gubbe som satt nöjd (i mitt soffhörn) och bläddrade i boken. 

- Det här kommer att vara så värdefullt i framtiden. 

Nja? Kanske det, möjligen kommer barnen att tycka att det är skoj att kunna bläddra 

tillbaka i åren, i vår vardag. Men framför allt har jag själv fasligt roligt då

jag fotar och då jag får skriva. Och - jag skall inte sticka under stol med att det är

tusen gånger mer tillfredsställande att se sina bilder tryckta på bra papper än

att nu och då bläddra i dem på maskin. 

Vad skriver jag då? 

Jag delar upp mina årsböcker - överraskande - i månader, då blir det liksom ett eller två

textstycken per månad. Ibland fler, beroende på vad som hänt den månaden. 

Det är inte som en dagbok, utan mer som en slags påminnelse om händelser både 

inom familjen bara, men också mer globalt. 

Alltså kan jag under samma månad skriva om längtan till våren, och vad jag tänkt 

göra i trädgården detta år. Men också skriva om kriget i Ukraina, vad det väcker för känslor. 

För om något år kommer det att vara hjälp för minnet - att minnas. 

Man behöver inte skriva ut allt, bilderna väcker också minnen till livs. 

Jag satsar lite på mina årsböcker. Det har ju blivit några nu redan. 

Tänker att har jag ändå satt såpass mycket tid och energi på att fota och att skriva texter 

till så vill jag att slutresultatet skall vara faktiskt lite lyxigt till och med! 

Jag använder mig av ett företag som heter Blurb. 

Jag har enbart och bara varit nöjd med deras kvalitet och service. 

Man laddar ner ett program som heter "book wright" och väljer där

storlek på boken, papperskvalitet osv osv. 

Jag har testat andra fotoboksproducenter också men denna har varit i 

bästa kvalitet/prisklass för mig. Också det faktum att man kan ha boken

under arbete under hela året (kanske andra också har det?) är för mig en fördel. 

Eftersom mina årsböcker har landat i en egen layout som jag tycker om 

så har jag i programmet fixat till så att jag kan välja min egen layout bara med

ett snabbt klick. För att hitta en för mig fungerande layout så bläddrade jag i 

kokböcker, i inrednings- foto- och trädgårdsböcker för att känna efter hur jag

vill att mina böcker skall se ut. 

Numera har jag mycket sällan mer än tre bilder per sida för att det inte skall bli 

plottrigt. Eftersom jag ändå vill ha en hel del bilder med, så har böckerna en tendens

att bli rätt så tjocka. Men det är också en slags lyx. 

Tjockt papper, många sidor, tyngd i boken. 

För att få den där "riktig bok" känsla så lägger jag också till några tomma

sidor i början och i slutet av boken. 

Det heter kanske försättarblad, har inte helt koll på det, men 

eftersom jag har färgade blad som markerar ny månad, så använder jag tomma

blad med samma färg och så har jag ännu en vit sida där jag upprepar

titeln och mitt namn från pärmen. 

Lite onödigt kanske men ger en genuin känsla åt boken. 

Jag brukar välja ett papper som heter Mohawk Superfine Eggshell, ett papper

som är nästan som ett akvarellpapper, fast med lyster. Jag tycker mer om de dämpade tonerna

som pappret ger åt bilderna. Men vill man ha glansigt så skall man nog också

välja ett lite tjockare papper - det är värt den lilla satsningen. 

Jag gör mina böcker stora, Large Landscape heter modellen, och får lite 

coffee table book-känsla. Jag har gärna mina årsböcker framme så man

får bläddra i dem, nämligen. 

Oj oj...det blev visst ett lite längre inlägg än jag tänkt mig. 

Men jag tycker man gott kan ge sina bilder - och sina nerskrivna tankar -

en liten lyxig förpackning. 

Ha de gott! Jag skall nu invänta den äldre sonen som lovade

ta över i köket och bjuda på en smarrig torsdagsmiddag.

Bara för att januari är lite deprimerande. 

 

TING

 Det är min höstsemesters sista dag och efter dagar av blåsigt väder

är det nu nästan stiltje och nästan lite varmt. 

Sätter mig på verandan iklädd långkofta och dunväst, min

favoritklädsel. Läser en bok skriven av bröderna Västö

(Mårten och Kjell). Åren heter den och baserar sig på brev och mail

skrivna bröderna emellan. Kanske jag har lätt att koppla upp

i deras tankegångar eftersom jag i ålder landar där mellan bröderna.

Deras ungdomsminnen tangerar mina. Finns en igenkänningsfaktor. 

I boken beskriver de hur de kör sin mors bohag till soptippen efter hennes

bortgång, känslor det väcker och där kastas jag tillbaka till min egen situation. 

* 

Åkte till min brors lägenhet då jag hade vägarna förbi, för att kolla om det 

kommit något post - några räkningar som skall betalas. Någon vecka sedan jag varit

där senast. De flesta av dödsboets räkningar är överförda till att komma till mig. 

Det fanns ingen post på dörrmattan. Det luktade unket i lägenheten och 

de flesta blommorna hade vissnat. Jag råkade ha lillungen med mig, han tog en 

växt, en fiolfikus, till sig. Det var först meningen att äldre grabben skulle ta växterna, 

men han har fullt upp. Och har egentligen inte tid eller ens plats för dem. 

Ser mig om i lägenheten. Det mesta är kvar så som det var då brorsan 

blev intagen på sjukhus. En sista gång. 

Till och med frukostskålen står ännu, diskad, uppochned på kant

på diskbordet. Skeden bredvid. 

Ser på sakerna, tingen, som väntar på ett nytt liv någonstans. 

Eller på en död på en soptipp. Sådant finns också. Sådant som ingen vill ha, 

som ingen har plats för, som inte längre skall finnas. 

Låser dörren och lämnar lägenheten. Senare i höst blir det att ta tag i detta. 

Att tömma ut. Har väldigt få saker som jag kommer att ta till mig. 

Någon enstaka liten prydnadsgrej som fanns i barndomshemmet. 

Tänker på att det finns förstås på sitt sätt ett minne i tingen, eller 

man minns bättre, kanske mer, med hjälp av ting, men tingen i sig

bär inte på minnen. Hos någon annan har tingen tappat, om inte sin historia,

så det emotionella värdet. 

Hmmm...det blev en massa snarvel om ingenting. Höstsolen lyser alldeles

för skönt och milt på mig här på verandan för att jag skall orka hålla tankarna 

samlade. Vill helst blunda och kanske slumra till en stund här i korgstolen. 

Kanske jag skall göra det. 

I morgon kommer regnet. 

SOMMARTILLVARO OCH TEKNIK

 När det gäller teknik så är jag absolut ingen teknikfreak, 

men jag ogillar inte heller teknik direkt.

Kanske mer att jag ogillar när det inte fungerar eller är bara dåligt. 

Men det är väl inte så många som går i gång med glädjetjut

när något inte funkar? Finns det sådana ens? 

Jag har nu flyttat ut jobbet till stugan och skall förhoppningsvis  jobba härifrån 

i alla fall i några veckor framöver. 

Det har gjort att jag uppdaterat kontoret

lite för det finns inget värre än dålig 

teknik som inte fungerar när man skall jobba. 

Hör inte till dem som måste uppdatera min teknik stup i kvarten, är den 

bra och funkar till det jag behöver den till så är allt väl. 

Och alltid är inte det dyra det bästa. Bara att det är så svårt att hitta de där 

riktigt prisvärda grejerna. Tänkte tipsa om en sådan om någon läsare 

behöver en printer till sitt hemmakontor men inte vill punga

ut med någon större peng. 

Hösten 2020 köpte jag en Canon TS3350 printer till stugan för 39 €. 

Jag hade inte stora förhoppningar på den, men behövde en för sporadiska

utskrifter och trodde inte den skulle hålla ihop i fukten från havet och 

vinterns kyla mer än en kort tid. 

Vi talar ändå om frost och djupfrysning för vi har inte ens

grundvärme på i vår stuga. Tänkte om den klarar den hösten så är det bra! 

Då visste vi ju inget om hur länge distansarbete skulle pågå ens. 

Hur som helst så kom det sig att jag efter den där stormnatten i september 2020

inte jobbade så länge i ett kör från stugan att jag behövde printern, 

och den blev instuvad i ett skåp. Det var då min brors hälsa 

kollapsade totalt och jag blev hans närvårdare nästan på heltid. 

Där har den stått sedan dess. Printern. 

Om stormen kan man läsa HÄR

*

Nu, nästan två år senare, plockade jag fram den - och döm om

min förvåning när den snällt satte igång och printade. Inte ens

bläckpatronerna bytte jag ut! Att den låter som om den 

skulle gå sönder i atomer närsomhelst kan jag leva med. 

Och att den inte är den snabbaste i byn går också an. 

Det gjorde den redan som ny, så det är inget tidens tand åstadkommit. 

Så tyst och snabb är den inte - men prisvärd. 

Det kan man lugnt påstå att den är för den 

som behöver en printer bara nu och då. 

I vanliga fall brukar jag vara rätt medveten om kvalitet när jag köper

teknik. Det är ändå rätt sällan billigt är bra (förutom i exempel ovan). 

Min padda, insåg jag häromdagen, har snart sju år på nacken och 

då använder jag den så gott som dagligen. 

Funkar perfekt! 

Och som högtalare har jag en Harman/Kardon Citation 200 som har ett väldans

behagligt ljud. Och så är den behändig att bara plocka med

sig om man vill lyssna på nåt på bryggan eller i trädgården. 

Eller i mitt nya sommarkontor! Behändig och bra. 

*

Vad nu sen laxsmörgåsen har med teknik å göra? 

Ja, det kan man fundera över, men faktum är att min äldre

grabb är en liten mästare på att liksom veta vilka smaker blir bra ihop.

Jag hör till de där kockarna som gärna har ett recept 

att utgå ifrån i alla fall.  

Så löjligt glad att han velat hänga här på stugan en sommarvecka till! 

Det kanske också är en slags teknik att få smaker att gifta sig med varann. 

Här var det en enkel förrätts-smörgås av rustikt bröd och så lite pepparrot

och majonäs, sommarlök och kryddgurka (!). Ovanpå det lime- och ingefäramarinerad

lax och på toppen gammeldags inlagd gurka. 

Överraskande bra combo det där med två olika sorters gurkor. 

Det blir nog så att jag stjäl hans idé inför tjejkvällen om ett par veckor. 

MIDSOMMARTRADITIONER

 

Ibland kan jag känna mig lite ambivalent till det här med traditioner. 

Upplever kanske att jag gillar traditioner nog, men är inte främmande för att 

bryta dem heller. Ju äldre jag blir, desto lättare har jag att skippa dem. 

Som yngre var jag nog mer traditionsbunden, kanske för att man ändå 

vill skapa traditioner för sina barn. Traditioner som man tagit med sig från sin

egen barndom, men också skapa nya. 

Råkade lyssna på ett radioprogram någon av de där sista arbetsdagarna innan semestern

och där diskuterades midsommarmat-traditioner. Det var mycket det här

måste vi ha på midsommarbordet alla år - annars "blir det inte midsommar". 

Kanske man med åren blir med flexibel i sitt tänkande och kan leva

(gott) med att allt inte alltid är på samma sätt, och att det också är ganska skönt. 

Minns första gången jag överlät stugan till ungarnas förfogande över midsommar

och stannade själv i stan. Och det efter att årtionden alltid firat midsommar i skärgården. 

Det var ganska skönt, vi åt en sjudundrande middag på en restaurang i Helsingfors och 

vandrade sedan bara omkring i stan medan midsommarnatten smög sig på. 

Eller den gången gubben blev magsjuk och vi skippade allt vad midsommarmat hette. 

Joggade runt en sjö i närheten där vi bodde på kvällen och gjorde mitt bästa att väja för

att midsommarfestande gäng med sina terräng-grillar. 

I år blev det en väldans småskalig midsommar, inte för att vi brukar ha jättefester 

annars heller för den delen. Men efter brorsans bortgång kändes det bara skönt att

få komma till stugan och inleda semestern utan någon som helst midsommarhets. 

I sista minuten hakade äldre sonen med, hans flickvän är hemma i Sydkorea och först tänkte

grabben min ha en stadsmidsommar med vänner, men ändrade sig och kom med oss. Att det

utlovats riktigt heta temperaturer kan ha en bidragande orsak till att skärgård lockar mer

än en stekhet stadsvåning? Det passar sig mer än väl, grabben är en hejdundrande kock nämligen. 

Själv hade jag tänkt göra midsommaren enkel och bestämt en färdig midsommarkasse från ett 

företag som erbjuder sådana. Har använt mig av densamma tidigare också och aldrig blivit

besviken. Grabben som gillar det asiatiska (både då det gäller mat - och kvinnor) rörde

ihop en middag på torsdagkväll med asiatisk touch och så blev det 

matkasse-meny på midsommarafton. 

Mycket gott båda två. Och ibland är det så skönt med mat som andra lagar, 

men också skönt med en meny som andra funderat ut - även om man sedan själv

tillreder den. Och jag måste säga det att matkasse-menyn var synnerligen lyckad. 

Lämpligt med traditionella smaker, men också med en slags ny smak-kombo. 

Förträffliga råvaror. 

(Ingen reklam, men matkasseföretaget heter Anton&Anton, rekommenderas). 

Det är härligt att få umgås med den där förstfödde lite längre stunder. 

Han är familjens stora filosof och diskussionerna ringlar sig från

det politiska dagsläget i världen, till miljöfrågor, till religion och livsåskådning, 

till...you name it! 

I skrivande stund har han smitit över till den sk gamla stugan på andra sidan udden

där lillungen med sina kompisar huserar midsommar. Gubben stack iväg för att 

identifiera en holkbyggare hos sin barndomskompis som råkar ha stuga här rätt nära. 

Eftersom båda är rätt så pratglada av sig, lär det dröja innan de dyker upp igen. 

Sitter på stugverandan och känner hur det blir varmare för varje timme. Brisen

från havet svalkar skönt. Skulle ha hur mycket fysiskt arbete att fixa till här på 

stugan, men en trilskande rygg ger en helt legitim orsak att inte göra någonting alls. 

HAN FATTAS MIG

 Det är många år sedan nu som jag här på bloggen skrev att min bror insjuknat

i en obotlig sjukdom. Det var bara några år efter att vi förlorat vår mamma och 

det kändes på sitt sätt helt absurt att också min bror skulle tas ifrån mig. 

Det visade sig ändå att sjukdomen hans lade sig i ett läge där den framskred långsammare

än alla prognoser hade förutsett. För varje år blev hans möjligheter att klara sig själv 

trots det mindre, men det gick ändå så mycket längre tid än vi någonsin tänkt! 

Fysiken hans blev stadigt sämre, men det gick. Han flyttade in i en lägenhet med matbutik och

apotek i samma hus. Med rullator kunde han ta sig till dem och behövde min hjälp främst

till utfärder, till läkarbesök och då det behövdes införskaffas något större. 

Ända tills den där stormnatten i september 2020. 

Jag hade fyllt på hans kylskåp, ringt honom och kollat att allt väl, 

för jag skulle vara på stugan några dagar. Det hade utlovats rejäl storm som jag älskar. 

Oväder är som att lite rensa själen. 

Till all tur hade jag glömt något från butiken så han gick dit för att hämta det och det var i 

butiken han säckade ihop. Hade det skett hemma hade han aldrig fått hjälp i tid. 

Jag hade nog inte ringt honom förrän dagen därpå...

Och då hade han ännu inget larm att kalla hjälp med. 

Det blev ett antal veckor på sjukhus för hans del, och väl hemkommen var det bara

att inse att det någorlunda självständiga levernet var historia. 

Efter det blev han rätt bunden till hemmet, och det som inte hans sjukdom

begränsade honom till så gjorde alla corona-restriktioner det. 

Under nästan två år kan de gånger han kunnat vara utanför hemmets väggar räknas

på ena handen. Var och varannan dag åkte jag hem till honom och skaffade hem mat och 

mediciner och höll honom sällskap en stund. För på grund av hans sjukdom så kunde

han inte ta emot besök av vänner och bekanta så ofta. Under perioder inte alls. 

En corona-smitta hade betytt slutet för honom. 

Sjukdomen, eller sjukdomarna, tärde alltmer på hans fysik, men aldrig på humöret. 

Undrar hur han ens kunde hålla kvar sin positivitet när livsutrymmet bara blev än mer begränsat. 

Han klagade aldrig på något. Och det låter klyschigt - jag vet - men det gjorde han faktiskt inte. 

Har själv inte ens tillstymmelsen av den förmågan. Kan ganska enkelt få till

en liten klagovisa över en sticka i fingret. Typ. 

Sakta började han tyna bort, fysiskt. Han magrade så som jag aldrig förstod att en människa kan 

magra. Bara skinn och ben är inte bara ett uttryck. Man kan faktiskt bli bara skinn och ben. På riktigt. 

Försökte med att köpa och fixa mat som han tyckte om. Men det hjälpte inte. 

Bort-tyningen hade börjat. Sjukdomen hade fått ett övergrepp. 

När musklerna försvinner försvinner också styrkan och till slut var det ett faktum

att han inte längre klarade sig hemma, inte ens med min och  min familjs, hemvårdens 

och hemsjukhusets hjälp. Så för någon vecka sedan blev han intagen på sjukhus. 

I morse väcktes jag av samtal från sjukhuset att min älskade bror somnat in. 

Idag har jag gråtit alla tårar som jag kanske hållit tillbaka under åren

då jag sett honom sakta försvagas för att bara bli en skör skugga av vad han varit. 

Tårar jag hållit tillbaka för att verka stark inför min svaga bror. 

Tårar är sköna - och förmodligen livsviktiga - att släppa loss. 

När tid är. 

Fick med mig från sjukhuset idag då jag var efter min brors grejer ett 

litet häfte om sorg. Där skrivs väldigt vackert om tårar: 

"...inget glimmar så vackert som rena tårar"

Har meddelat hans vänner om det skedda och varje svar, varje samtal, 

varje hälsning om deltagande i sorgen öppnas tårkanalerna. 

Och det är som det skall vara. Tårar renar och helar. 

Men varje liten tanke på hur jag kommer att sakna honom bildar åter nya tårar. 

Men det är som livet är. 

En dans på rosor kanhända, men rosen har, som vi vet, även taggar. 

Kommer så att sakna hans alltid lika glada

- Nå men go´ morron på dig!

när jag ringde honom för att kolla att natten gått väl. 

I morgon behöver jag inte ringa. 

Kan bara hoppas att han har det bra - var än han är. 

I SNART TVÅ ÅR

Vissa morgnar när jag snurrar mitt hår till en, numera ganska gigantisk, hårtofs på huvudet så tänker jag på att det snart gått två år sedan coronan kom in i våra liv. Det känns samtidigt som nyss och jättelänge sedan. Samma dag som Finland stängde ner så där tjuff bara så hade jag tid till frissa. Tänkte väl då att jag bokar tid senare på våren, men så vid något skede blev det här med frissabesök till en princip. Jag tänker låta håret växa tills corona-pandemin är över. 

Aj, om jag har både långt och grått hår numera? Nå, gissa!

Nu är det ju inte så att jag inte skulle ha kunnat och vågat gå till frissan, det bara blev en fix idé hos mig och nu är det ju lite skoj att se "hur långt corona(h)åren blivit". En granne här, en man, har tydligen haft samma idé. Han startade ju från betydligt kortare hår, men numera har han också en smått imponerande ponnysvans. Själv tycker jag att det är rätt skönt med långt hår som man kan snurra i en knut och så är man klar för en ny dag. Tar ca 38 sekunder. 

För två år sedan var jag på en veckoslutskurs i photoshop. Kursen skulle ta två (eller tre?) veckoslut och det första veckoslutet var vi på plats, satt alla inpackade i ett klassrum, gick och äta samtidigt, satt tätt packade i samma bord. Kursveckoslut två var redan på distans. Bland de första möten/kurser jag hade på distans. Sedan dess har det ju blivit mer norm än att träffas på riktigt. 

Längtar nog efter att få bränna alla andningsskydd på bol. Hör till dem som känner en viss (mental) andnöd när jag använder dem. Har inte vant mig på två år. Inte alls. Jag kommer verkligen ha en ritual när man kan slopa dem på riktigt - och förhoppningsvis för gott. 

Idag snöstormar det...igen! Minns att då på kursen för två år sedan blommade snödropparna intill en husvägg på området. I år blir det att vänta ett bra tag än innan det blommar där ute. Eller innan jag kan peta ner dessa pärlhyasintlökarna i trädgården. Tills dess får jag njuta av dem här inne. 

 

SKRIVA DAGBOK

 Länge, länge hörde jag till dem som höll fast vid en kalender av papper, men här för något år sedan så övergick jag till att enbart använda en elektronisk kalender. Innan det hade jag de senaste 10 åren, kanske mer, kört med Filofax-system så det blev ändå så att jag slängde fjolårets anteckningar när jag köpte mig "ett nytt år". 

Dagbok har jag alltid varit lite slarvig med att skriva. Kunde ivra till det i någon månad, eller vecka, och så blev det en paus på något litet halvår eller år igen. Det här kan ju kännas lite motsägelsefullt med tanken på att jag snart får pris som den mest uthålliga bloggaren, men att snörvla här på bloggen är en annan slags skriveri, även om bloggen ofta hjälpt mig att komma ihåg andra saker som är länkade till det jag skrivit. Lite som en slags tankekarta. 

För minnen, även banala sådana just då de händer och sker, är viktiga och värdefulla. Inte minst nu när jag rensar inför flytt så inser jag hur skoj det är att försjunka i gamla foton (man behöver dock inte spara precis alla...;)), i ungarnas teckningar (man behöver dock inte spara precis alla.....;)) och hänge sig åt lite nostalgi-trippar. 

Innan jag började blogga hade jag på stugan en "stugbok" som jag skrev i. Blev mycket anteckningar om natur och väder. Jo, jag hör till de där udda personerna som är så lättunderhållna att jag finner ett visst nöje i att tala om väder. Men så kom Facebook, bloggandet och Instagram och skrivandet i stugboken, det blev liksom inte längre av. Inte heller dagbok, om än sporadisk och verkligen inte anteckningar om väder.

Men nu råkade jag hitta en sådan här liten fin bok med linnepärmar. Inte många rader att skriva per dag, men det fina med den här boken är att alla fem års anteckningar kommer liksom på samma uppslag. Helt perfekt för att följa med vårtecken, väder, första snön. Och skriva ner bara små anteckningar som stöd för minnet. Och så är den så liten att den här slinker lätt ner i ryggsäcken när man skall åka någonstans. 

Och tar inte många minuter att rafsa ner något smått om dagen som gått. Tror det blir en kär bok det här! 

SÅ TIDEN GÅR

Så länge jag kan minnas har jag varit fånigt svag för anteckningsböcker och -häften. 

Gärna just av den där svarta versionen, med mjuka eller hårda pärmar, men annat kunde också slinka med hem. Isynnerhet älskade jag att gå i Akademiska Bokhandeln i Helsingfors och bläddra bland alla böcker och om jag inte köpte någon bok så kom jag knappast ut från bokhandeln utan en nyköpt anteckningsbok och gärna en ny svart (tunn) tuschpenna med. 

Med datorernas, och senare laptopparnas, intrång i vardagen och i hemmen, blev för min del behovet av anteckningsböcker allt mindre, men det oaktat har jag kvar samma kärlek till dem. Och även om jag gärna använder modern teknik, så gillar jag också att "träna handen - och handstilen" och göra anteckningar för hand när tillfälle ges. För det ges allt mer sällan, tycker jag. Och min handstil blir hackigare och handen tröttnar fortare när tillfällen till handskrivning blir färre och färre. 

Det här veckoslutet skall jag beta mig igenom en nätkurs i Photoshop och då tänkte jag passa på och göra anteckningarna för hand. Jag visste att jag hade ett stort A4-häfte som jag "nyligen" köpt i mitt kontorsskåp. Som borde vara rätt så tomt, oskrivet. 

"Nyligen" är väl ändå ett relativt begrepp, för då jag öppnade boken så inser jag att den är köpt 2003!!!

Det var INTE igår. Nästan tjugo år sedan!!!

Efter som jag tycker att jag bloggat i alla tider, så tänkte jag kolla upp här på min blogg vad som hände 2003, men förvånad insåg jag att anteckningsboken är köpt fem år innan jag började blogga. Knappt så man minns att det fanns en tid innan blogg och sociala medier. Än mer häpen blir jag när jag inser att det här inköpet i Ekenäs skedde fyra år innan Facebook blev tillgängligt (i Finland). 

Där har den ändå hängt med mig i alla år, genom alla flyttar och väntat på sin stund.

Uppenbarligen hade jag, för fem år sedan, tänkt att den skulle få sin stund och planerat ett innehåll med både 'planer och tankar'. Året var 2016. Kvar av de planer och tankar finns några utrivna sidor alldeles i början av anteckningsboken. Antingen blev det året 2016 inte så mycket planerat - eller tänkt. Eller båda? 

Minns att jag jobbade med några trädgårdsplaneringar då och hade säkert antecknat växtlistor och skisser som när projektet blev klart inte längre behövdes. Jag minns inte. 

Vilket faktiskt får mig att tänka vilken källa till fakta i form av vad som hänt oss en blogg ändå är. En läsare läser ju det man skriver, men för den som skriver - och senare läser - öppnas en minnenas box. Det gömda och glömda får liv. 

Och ni arma läsare får bara stå ut med mitt babbel - *fniss*. 

Bara det här att skriva *fniss* får mig att bli lite nostalgisk och minnas tiden innan emojis. Fast smileys har man ju använt så länge jag kan minnas. Fast då med penna på papper. ☺

Nu skall jag nog ta och runda av här, fixa till lite borsjtj-soppa (bra ord att testa sin rättskrivning på) åt familjen innan jag ger mig in i Photoshops underbara värld. 

(Kommer antagligen att känna mig som Lisa i Underlandet - få se hur mycket anteckningar det blir....)

Må gott. Ta hand om varandra. Njut av vintern. 🖤.