TROPISKA NÄTTER I MAJ?

På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna

varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.

Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda. 

Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna

kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te

då lillungen stack sig en sväng till stugan. 

Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag

lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust. 

Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför. 

Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara

soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja. 

När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre

våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig. 

Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del. 

Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest, 

men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat. 

Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd. 

Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan

med kaffe och bulle. 

Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar. 

Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh! 

Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,

så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i. 

Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker

grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem. 

Förr fanns det så mycket vackert i köken. 

Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska. 

Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag. 

En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som 

jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej

som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina

Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'. 

Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så 

levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...

Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som 

bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till

Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo

hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som 

beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund 

och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna. 

Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare? 

Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i

krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där

alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp. 

Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare. 

Under bryggan vår går livet också vidare. 

Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren

till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr

brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört

över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro. 

Eller som gubben sade häromdagen: 

- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så

jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna. 

Det lovade jag. 

 

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN

Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 

Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 

men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma

sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 

Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 

Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 

platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 

Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 

tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 

upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 

Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 

gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 

När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 

Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 

Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.

Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 

kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 

öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man

som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 

otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 

var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 

mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.

Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar

stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 

Men med alldeles för mycket människor omkring. 

Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 

outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 

Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 

kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?

Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 

Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 

Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 

Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan

vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 

sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 

Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 

om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 

Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 

eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia

så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 

En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.

Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 

Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

MÖSS OCH ROSA BLOMMOR

Vinden har vänt, det har börjat blåsa från norr vilket antagligen betyder

att de där småljuva varma vårdagarna strax är ett minne blott. 

Den lilla doftpelargonen har fått flytta in tills det blir varmt

sådär på riktigt därute. Än är vi inte riktigt där. 

Hur mysig stugan än är vanligtvis, så blir den nog snäppet 

mer hemtrevlig när man har en växt på bordet. Växter är liv. 

"Ett liv på vår planet" av David Attenborough är boken

jag skall läsa till näst. Om det är ens lite varmt i morgon

skall jag sätta mig i solen och njuta. 

Både av sol och bok. 

Även om jag misstänker att boken kan ge mig endel

att fundera på. 

Men från globala tankar till små tankar om trädgården. 

Jag hade haft lite planer i huvudet om att årets 

sommarblomsfärg skulle vara blå, men så står jag där

i plantskolan och märker att det är rosa som jag lastar

i min kärra. Jag är inte speciellt romantisktfladdrig så

där som person, men det är något med rosa blommor som

tilltalar mig. Rosa och rost och vinrött och grönt. 

Det är mina favoriter. År efter år. 

Gillar ju kontraster också - när det ruffa "fulsnygga" får möta 

det ljusa fladdriga. Vilt mot formklippt. 

Hårda material mot mjuka former. 

Motvikt som skapar harmoni. 

Strävar ju också att den här trädgården skall ha en slags 

kontaktyta till omgivningen. Växtvalet i krukorna skall inte vara för

"vräkiga" mot den omkringliggande naturen. Även om 

de växterna är långt ifrån naturliga i miljön i sig, så skall de kännas

att de har samma lite återhållsamma känsla som den omkringliggande

skogen och de karga klipporna mot havet har. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg så lade jag ut lite kvarglömda nötter

till fåglarna som hade det ganska tufft i vintern som återkom innan Valborg. 

Lite nötter hade fallit ner på marken och vips kom en liten skogsmus och bar

hem nöt efter nöt till sitt lilla skafferi där under en björkstubbe. 

Nog är det ändå fint med vår! 

Och med en trädgård att väcka. 

Ha en skön söndag alla! 

 

OM KOKBÖCKER

 G L A D   P Å S K  

till alla er därute i slott och koja! 

Har skakat av mig min melankoli och har roat mig med att välja och vraka bland

bilder som skall komma till min kokbok. 

Snubblade över en favoritfoto som jag knäppt för några år sedan av 

en av påskens favoriter - pasha. 

Knåpade då ihop lite morötter av marsipan och smulade Oreo-kex till mylla. 

Blev liksom påsk och vår i samma efterrätt. 

Har nu röjt i alla mina urrivna och printade recept. Det har blivit några genom åren kan 

jag säga. Men skönt att gå igenom dem. Slängde en hel del. Maträtter som bara

varit en engångsföreteelse i mitt kök. 

Idag skall jag gå igenom några kokböcker som jag har här hemma och plocka

fram de där favoriterna från dem. 

En av mina absoluta favoriter under åren har varit - och är fortfarande -

Anna Bergenströms kokböcker. 

"Annas mat" (1991) och "Vinterns goda ting" (1995) är nog de mest tummade

kokböcker jag har. I synnerhets "Vinterns goda ting" ger mig 

härliga nostalgivibbar. Den är också mer än bara en kokbok. 

Jag har också en del andra böcker av duon Anna och Fanny B. 

"Det goda enkla" (2014), "Under valnötsträdet" (2006) och 

"Kärlek, oliver och timjan" (2001). 

De är alldeles galet vackra böcker, men av någon orsak har de mer blivit böcker som

jag bläddrar i för de vackra bildernas skull och för att insupa inspiration. 

Kanske var det då det började bli allt vanligare att googla fram recept? 

Tänk, jag minns inte! Och ändå var det alldeles nyss - eller? 

Hur som helst så märker jag att det lite börjat utkristallisera vad jag skall ha med

i min lilla kokbok. Jag kan ju inte ha med allt - skulle bli en sådan gigant, och ett

verkligt sammelsurium av husmanskost, medelhavsmat och asiatiskt. 

Just nu - det kan ju ändra - så lutar det lite åt husmanskost. Vardagsmat. 

Med tyngdpunkt på sådant som man tillreder efter årstid och som man tillreder 

kanske en eller ett par gånger i året. 

Med andra ord just så sällan att man kanske vill checka receptet

så där i stort i alla fall. 

Lite nostalgimat. Blandat med nyare favoriter. 

Kanske? Svårt att avväga...

... får fortsätta fundera. 

För att nu skall jag ta mig till köksregionen och göra något så ovanligt, 

för att vara jag, som att baka! Inget mindre än en citronpaj med

marängtäcke. Det om något är nostalgi för mig, för den minns jag som en

påskefterrätt då jag var barn - och det är hörni väldigt länge sedan det, heh! 

SNART HAR SOMMARN BLOMMAT UT

Jodå, jag vet det är bara första augusti och en hel sommarmånad kvar ännu.

Men jag undrar om inte den här sommaren kommer för mig att placera sig

i den högen av somrar som bara svischade förbi, snabbt som attan. 

Och det utan någon egentlig orsak. Har inte gjort något speciellt alls - 

kanske det är just det som är orsaken att det känts att det går så fort. 

Det kan låta lite motstridigt, men det är ju ofta så att om man är på

en resa, må vara hur kort som helst, så känns det som om man varit längre tid

borta än man de facto varit. Så eftersom min sommar bara varit en bara-vara-sommar

så förklarar det hur jag tycker att den gått så fort. 

Har inte haft något som brutit vardagen. 

Förstå mig rätt, jag har njutit enormt av min bara-vara-sommar. 

Framför allt för att jag återfått min förmåga att läsa, läsa, läsa. 

Var det min utmatning för något år sedan eller den ljuva övergångsåldern som

ställde till det för mig men först denna sommar känner jag att jag igen kan

njuta av läsande så som jag gjorde förr. 

Och det till ära så tänkte jag tipsa om en bok som jag gillade.

Karin Collins bok om livet i (sommarstaden)Hangö sommaren innan vinterkriget

bryter ut. Boken tar oss via olika personöden från tvivlet på att det är ett krig på 

kommande till verkligheten då kriget blev ett faktum. 

Mycket läsvärd är hennes bok.

"Snart har sommarn blommat ut" heter den. 

*

Det har också blivit betydligt mer soffhäng framför streamingtjänster än det

brukar för mig. Just nu tuggar jag mig igenom en tysk serie i fyra säsonger, Babylon Berlin. 

Också den utspelar sig under samma tidsålder, innan andra världskriget. 

I sommar kom säsong 4 ut. Har nog tidigare börjat se på serien, men just då tyckte 

jag att den var ganska våldsam - vilket den alltså fortfarande är - men ibland märker jag

att jag "klarar av" våld på film bättre än ibland. 

Serien skildrar som sagt tiden mellan världskrigen och nazismens vaknande i Tyskland, 

vilket har lett till att jag känner att jag vill veta mer om vad som ledde till vad. 

För att förstå vad som händer i vår tid. 

För något omskakande är på gångs, det är helt klart. 

Men vad som än pågår i den stora världen så är det ju så att man lever sitt

liv i det lilla utrymme man har omkring sig. 

Och i den lilla världen har det blivit betydligt mindre, både i mängd och storlek, 

dahlior och andra sommarblommor i min trädgård. Kanske det är den långvariga 

värmen som saknats. Trädgården där vid havet är av det mer utsatta slaget. 

Det mesta av alla de mångåriga växterna har vuxit till sig fint, det är de

mer känsliga sommarblommorna - och tomaterna - som tyckt att det varit lite 

väl kyliga vindar och alldeles för lite regn denna sommar. 

Den som snart har blommat ut.