ETT LITET MELLANSLUT

Juli lider mot sitt slut och så även stugtillvaron för ett tag framöver. 

Familjen samlades över fat fyllda av kräftor och räkor och åt så det skvätte

över dukar och vita t-skjortor.......

Vi är modiga i vår familj och använder inte haklappar. Det hade kanske

varit en god idé...men nu blev det inte så. 

Det har varit ovanligt denna sommar att grabbarna mina haft både

tid och möjlighet att hänga med oss "gamyler" på stugan. Det har varit

riktigt angenämt. Vanligen så har vi ju kontakt nog rätt ofta. Vi är ett ganska

tight team faktiskt. Men slöhäng på stugan tillsammans har inte skett

på många år. Inte längre än någon enstaka dag nu och då. 

(en brun mosaikslända passade på satt landa på lillungens finger) 

Testade i år (igen) på att odla potatis i stora plastkrukor som 

blivit över när jag köpt större plantor till trädgården. 

Och när de nu en gång finns så kan man ju utnyttja dem, tänker jag. 

Har satt två eller tre sättpotatisar i varje kruka. Gillar sorten Annabelle, 

så det blev den. I våras märkte jag att det fanns riktigt små sätt-

potatissäckar att köpa. Tror att den jag köpte hade kanske 15 sätt-

potatisar vilket var riktigt lämpligt till mina sju hinkar. 

På bilden syns skörden från en planta, så i varje hink blev det 

typ tre gånger så mycket potatis. 

Potatisarna blir ju större på friland förstås och jag kanske

lite glömde bort att gödsla dem också. Ja, så kan det gå. 

Eftersom det i år blev avfärd från stugan en månad tidigare än jag brukar, 

så skördades dessa lite i förtid. 

Men inget går upp mot egna nyupptagna potatisar! 

Och myllan som blir över använder jag till min jordstation. 

Komposterar ju alla matrester med Bokashi-metoden så sommarens

rester från matbordet och den trötta myllan från mina potatishinkar

blir en rejäl mängd näringsrik mylla till nästa vår. 

Av de mer udda typerna som jag stött på denna sommar var denna snok

som var blind på ena ögat. Eller den saknade helt öga på vänstra sidan.

Man kan bara spekulera i vad som hade hänt. 

Det var en ung, liten snok som har år av liv framför sig. Hoppas den klarar 

sig trots sitt handikapp. 

Att sätta lök är också lite samma som med potatisen. Bara för att det är

roligt att se det växa. Finns knappast någon vettig ekonomi i det heller, 

om man skall vara ärlig. De hade kanske fått stanna ett tag i jorden de

med, men överraskande många lökar hade redan börjat blomma, så 

tänkte att det kanske var läge att skörda ändå nu. 

De får ligga och torka tills storungen med fru och korea-gäst 

kommer till stugan. Skall bli intressant att höra sedan hur en Seoul-

bo ut i fingerspetsarna som inte besökt en typisk nordisk sommarstuga

innan gillar det hela. 

Augustinätternas mörker och tystnaden kan vara en upplevelse. 

Och dasset, och spindlarna. Och paddan - Paddbertha. 

Vi har våra vilda "husdjur" som återkommer år efter år. 

Måsen, som dyker upp vid femtiden och väntar på rester från matbordet. 

Snokarna som finns i knutarna. Paddan som är här nu för tredje eller fjärde året. 

Hon (vilket det troligen är) kommer till sensommaren och håller till under huset

och i vår vedhög. Svalorna som bygger bo under bryggan,

finkar och flugsnappare i holkarna. Göken som våldgästar någons annans

fågelbo, kattugglan, korparna, svanarna, kniporna, skäggdoppingarna, 

skrakarna, gässen och skarvarna. 

Hjortarna, älgarna och råddjuren. Rävarna, mårdhundarna och lon. Alla har jag sett

bara några hundratals meter från stugan. 

Hägrarna som kommer på sensommaren för att spankulera längs stranden,

kanske på jakt efter en groda eller en padda. 

Finns kanske en orsak varför Paddbertha flyttar upp under stugan just vid denna tid? 

Sommartid kan man nämligen  få syn på henne nere under bryggan. 

Klokt drag av henne – att ta skydd av oss människor!

Vi är ändå hyggliga, även om en del av oss kan vara lite närgångna med kameran.

*

Nu skall jag ta och mata tvättmaskinen med ytterligare lite tvätt. 

Har "lite" tvätt med mig hem efter tre månader stugliv.

Snart bär det av på nya utfärder. 

Kram från mig

 

EN DAG SOM DENNA

 

Det har varit kyligt och blåsigt i några dagar nu. Ylletröjan och tightsen

har åkt på och stundvis har jag till och med börjat snegla mot strumplådan.

Den långa stugvistelsen börjar luta mot sitt avslut och även om det 

är vemodigt på sitt sätt så skall det – med dessa grader – bli skönt med

golvvärme måste jag erkänna.

Har börjat tömma frysen så smått och den sista rabarbern blev till en chutney,

laxbiten gravades och det som i år skulle målas har blivit målat.

Nästa år har vi ett större projekt då stora stugan skall få sig

en uppfräschning. 

Det urgamla trädgårdsbordet, som de senaste åren stått i skogsbrynet 

och nästan blivit ett med skogen lämnades ändå så här. 

På något sätt charmigt med laven på ytan. 

Inte det optimala med tanke på hållbarheten i längden, 

men...kanske jag tar och räddar det som rädds kan nästa år. 

(Vi har i år haft ett gäng grågäss och -gässlingar som verkar trivas i vår vik)

Älskar som sagt tillvaron här på stugan, men börjar känna mig

lite rastlös. I augusti har vi ett par festen som vi skall på i hufvudstaden

och så kommer jag och min väninna att ge oss på en liten roadtrip. 

Med andra ord kommer det att vara september innan jag återkommer

hit till stugan för någon längre tid i alla fall. 

Vi är inga grymma köttätare, lillungen och gubben kanske mest av oss alla, men

när det finns lammkött på torget som är slaktat två dagar innan, så 

blir det grillat, det är ett som är säkert! 

Och till min förvåning så får jag och gubben i alla fall var sin

kronärtskocka. Inget att frossa i alltså, men ger mersmak av att

odla mer nästa sommar! 

Det är kanske det som är svårast med att behöva lämna stugan redan nu

i slutet av juli, det är så mycket odlat som inte kommer att hinna bli 

färdigt och lämnas således lite åt sitt öde. 

Och en mängd krukor som kommer att behöva kånkas hem.

Dem tänker jag inte lämna här utan omvårdnad. Hinner njuta av dem

på balkongen ännu ett bra tag! 

Men att kånka krukor, och smutstvätt och mängder av

kläder, som inte använts, hem tillbaka....det blir det! 

Skriver i den tonen som om sommaren skulle vara förbi, och så är det ju

förstås inte. Bara att min stugtillvaro klipps av en dryg månad tidigare än

vanligt. Men ser fram emot orsaken till det. Min kompis och jag

skall styra bilnosen mot norra Norge, och det ser jag så fram emot! 

Vi är ivriga fotografer båda två, det är det bästa att resa med någon

likasinnad, för gissar att det blir att stanna bilen tre gånger per varje körd

kilometer för att föreviga alla fina vyer. En fotande person skall resa med

en fotande person eller alternativt med någon som har en ängels

tålamod med alla stopp som absolut måste göras...(heh)! 

*

Ett stycke från vår stuga har en ensam tjädertupp haft sitt revir något

år nu. Brukar nu och då ta kameran med i bilen då jag kör in till byn 

bara för att ifall det skulle uppenbara sig nåt skoj. 

Ett par gånger har jag sett tjädern då jag inte haft kameran med men

nu råkade jag få syn på den när den satt i en tall. 

Tyvärr regnade det och blåste rejält när jag skulle ta bilden, 

så den blev lite suddig och när jag skulle försiktigt försöka

fota den lite närmare så flög den iväg. 

Den verkar vara ganska så "halvtam" för den vandrade lugnt

vidare in i skogen efter att den flugit ner från grenen, men

vegetationen var just så hög att jag inte fick en bättre bild av den. 

En glad överraskning var att jag trots allt får lite luktärtsblomning

i år i alla fall. När jag i våras planterade ut de små plantorna så kom

hjorten följande natt och smaskade i sig det mesta. Men tydligen 

blev det något litet kvar i alla fall, för har några fjuttiga luktärter

som nu börjat blomma. Precis så jag får någon blomma per dag in

i den lilla vasen på spiskransen. 

Brrr...nej nu är här nog så kyligt att jag tror jag skall dyka in

i strumplådan i alla fall och dra något värmande över mina arma

tår som inte alls tycker att det är läge att vara bara.

Inte i dag i alla fall. 

Kram från mig

VILLA-AVSLUTS-AFTON

Det regnar, ett stilla stril, skönt att lyssna på, men bidrar till att 

allt känns fuktigt och kallt. Och jag fryser. Klär på mig en

dunväst över den långa fultröjan och huttrar till. Fötterna 

känns iskalla. Borde hämta ett par sockor, men orkar inte stiga upp för

att gå in och leta efter ett par. Stuvar mina bara fötter i ett par sneakers 

och hoppas att de skall hjälpa till att få fötterna varmare. 

Sitter på verandan och skriver. Visst kunde jag gå in, men då försvinner

ljudet av regnet, och det vill jag inte. Kanske regnet skulle ge lite nya svampar

i skogen? Den senaste tiden har det varit rätt torrt just här hos mig. 

I och för sig, så hinner de knappast växa upp innan det är dags att packa ihop

oss och resa hemåt. Till staden, till golvvärme, innetoalett och hämtmat! 

Och fultröjan skall få en sväng i tvättmaskinen - som så mycket annat. 

Skall bli intressant att se hur Iris-katten kommer att ta det med stadsliv igen? 

Att bli innekatt efter ett par månader som frigående katt. 

Jag har njutit av att se henne tassa omkring, hämta en näbbmus nu och då och hitta

en solig och varm plats för sin eftermiddagslur. 

Hemma i stan skulle jag aldrig vilja släppa henne fri, till det finns det för mycket trafik,

men främst är jag rädd för en massa illasinnade människor, faktiskt. 

Bilar kan man lära sig att akta, men att läsa människors avsikter är inte lätt. 

Inte för en katt som bara mött snälla människor och har total tilltro till människornas

välvilja. Bara att läsa till exempel på Facebooks kattforum för att inse att 

katter inte populära hos alla. 

Katter äter miljoner fåglar varje sommar, sägs det. Jag har otroligt svårt att 

tro det. Mina katter har under alla trettio år med katt tagit väldigt få fåglar. 

I somras, som några sommar innan, har vi ett svalpar som byggt bo under vår brygga.

Och på bryggan har sädesärlan sitt bo. Första gångerna Iris gick ner på bryggan

anföll svalorna henne, men hon visade noll intresse för dem. 

Likaså fick sädesärlan vara ifred. Också då hela familjen trippade omkring på

bergen och jagade småkryp fick de vara ifred för Iris. Och svalorna, de slutade helt

bry sig om henne då hon gick ner till bryggan. 

Annat läte var det när minken kom. Då blev svalorna lite stressade nog. 

Vi råkade se när den kom och gick själva också ner till bryggan för att jaga 

bort minken, men den hann smita någonstans i gömman innan vi hann ner. 

Ett par timmar senare såg jag hur Iris verkade väldigt nyfiken på någon 

under trappan ner till stranden. Och vips hoppade minken fram, och Iris efter. 

Minken sprang igen ner till bryggan, men Iris, som inte är mycket större än minken,

rusade efter och jagade iväg minken! 

I skrivande stund, då ovannämnda skedde för en vecka sedan, har svalboet fått

vara ifred. Det är alltså svalornas andra kull som nu snart skall bli flygfärdiga. 

Nu är det ju kanske inte heller helt riskfritt att ha en frigående katt här i

skärgården heller, men riskerna är ändå färre. 

Vi har lo här, och så havsörnen förstås. 

Av de två tror jag lon är en större fara. Det verkar ändå som om Iris inte går så

långa turer utan håller till ganska nära stugan ändå. Och så får man hoppas att

lon inte känner för att ta vägarna förbi just här. 

Nähe, nu skall jag ta och börja värma bastun, det skall bli

villa-avsluts-aftons-bastu ikväll och en middag bestående av

lite ditt och datt från ett allt sinande skafferi. I morgon blir det

middag med vänner som faktiskt aldrig tidigare besökt vår stuga! 

Skall servera en fisksoppa med lite hetta - passar bra när hösten står

och stampar i farstun. 

Ha en skön helg alla! 

Kram från Maggi

 

HÖSTTYSTNADEN

Höstens tystnad är annorlunda. Eller kanske alla årstider har sin egen sorts

tystnad. Sommarens tystnad här ute i skärgården är liksom lätt som en fjäder, 

medan höstens tystnad på samma plats är liksom tyngre. Den lägger sig lite

mer kompakt omkring en, och den kryper intill en på ett annat sätt. 

Det skall bli regn idag, man ser det på molnen. 

När det är så här tyst kan jag höra de allra första dropparna mot

bergeniabladen som växer precis här nedanför verandafönstret. Talgoxe-

familjen tjattrar runt i den närliggande tallen. 

Köpte förresten en påse nötter när jag senast var till butiken. Det är väl inte läge än

att börja sätta ut mat åt fåglarna, men passade nu på när det fanns. 

Snart är det ändå höst på riktigt. 

Det är ett skönt regn som kommer. Så där stilla, nästan lite försynt. 

Havet ligger fortfarande alldeles spegelblankt. Det skall ändra läser

jag på min väderleksapp. Till eftermiddagen skall det blåsa upp. 

Skall gå och bunkra upp med ved både till bastun och in till stugan. 

Katten hade lyckats med konststycket att låsa in sig i bastun här under

morgonen. Hörde henne jama, men kunde inte lokalisera varifrån jamet

kom. Det lät så litet och ynkligt, hennes jamande. Inte som när hon

smått uppfodrande påpekar att matskålen är tom. 

Den uppmaningen tar man inte miste på. 

Där ligger hon nu på veranda-soffan 

och tar igen sig efter morgonmålet, och bastuäventyret, 

innan det är dags för lite lunch. Regnet har upphört och jag

skall också ta och aktivera mig lite.

Iklä mig gummistövlar och kliva ut i hösttystnaden. 

Kram från Maggi

 

EN SENSOMMARSTORM KOM

Det kom en storm och ruckade om i sommaren ett tag. Hade på lördagen mina

barndomskompisar på årliga träffen här på stugan. Som rätt introvert har jag 

säkert färre ytliga vänner/bekanta än mången annan men jag har en  handfull eller

två riktigt goda vänner. Vänner sedan årtionden som jag vet jag skulle kunna ringa

när som helst på dygnet om så skulle behövas. Och jag hoppas - och tror - att det

är ömsesidigt. Två av dessa träffar jag annars också nog i vardagen genom gemensamma

hobbyn och så, men de här sommarträffarna här på stugan har blivit en tradition

och lite av ett begrepp. Det som pratas här - stannar här är vår devis. 

I år blev det kräftor i ett synnerligen ickesomrigt väder med regn och blåst

och första natten då jag snudd på frös när jag sov ute på verandan. 

Hösten är onekligen och väntar där bakom knuten. 

Gässen samlar sig ute vid skäret och deras skränande är ett av de mest

kära sensommarljud som jag vet - även om det finns ett visst vemod i det hela. 

Inför stormen flög de i stora flockar över vår stuga för att söka sig till lugnare vikar 

ännu längre inskärs.  Det ligger som sagt ett vemod i det hela men också ett slags

skönt lugn över att det tippar mot höst. Sommaren är ändå liksom mer aktiv

på nåt sätt. Även om det just för min egen del denna sommar verkligen inte varit det. 

Har haft en av de mest lata somrar någonsin. 

 

Att det lider mot höst märks också inne i byn. Torgdagarna blir färre och i och med

att skolorna börjat är det glest med sommargäster i hamnen. Desto tacksammare 

är jag för den här lilla "kojan". Längs vägen står den uppdukad med grönsaker, rotsaker,

sommarblommor, bakverk, mjöd, bär, svamp...till och med lokala vindruvor! 

Bara att plocka åt sig och betala med kontant i en mjölkstånka fastkedjad 

i en tall, eller så betalar man digitalt. 

Mjölkstånka är vad jag vet en finlandism, vet inte riktigt vad den där stora 

mjölkkannan som man förr bar ut till vägen heter på "ren svenska"? Längs vägarna

fanns för ändamålet byggda små hus, mjölkbryggor tror jag de heter, 

för avhämtning av mejeri-bilen. 

Nå, hur som helst så har den lilla mjölkbryggan som också funnits vid detta vägskäl

växt till sig och är världens bästa självservice-torg - med de godaste av tomater! 

Och i den gamla lilla byggnaden som förr var mjölkbrygga finns nu ett bokutbyteri. 

Hämta en bok - låna en bok. Intill finns också en liten koja där man kan köpa

för en mycket liten slant böcker, tidningar och bordsspel. 

Allt sådant som man kan behöva på stugan när vädret är ruggigt. 

*

Nu är det måndag och vädret är igen soligt och nästan somrigt. 

Vinden ligger på ännu här så ylletröjan är ingen överdrift här ute på udden. 

Var en sväng till butiken och där kände jag mig minst sagt "överklädd" med min 

tjocka tröja bland alla andra i shorts och t-skirt. Heh. 

Ta vara på er själva - och på de där viktiga vännerna. 

För de är nog värda mer än guld. 

Kram från Maggi

MAN BEHÖVER SÅ LITE

Häromdagen frågade en av gubbens nya bekanta, som är en inbiten

stadsbo, att hur stort sommarhus har vi riktigt när vi kan stanna där

i månader utan att komma hem (efter mer kläder) emellan. 

Han skulle bara veta! Huvudstugan, låter pompöst,  är kanske 35 m2 och består av ett

rum och ett pyttelitet - men effektivt - kök som vi brukar sjunga om att

"detta kök är inte stort nog för oss två..."

Sedan finns det en liten övervåning som egentligen bara består av lite förvaringsutrymme

under snedtaket och en gång och ett sovrum där man knappt kan stå rak som

fylls nästan helt av vår dubbelsäng som inte ens är fullbred. 

Så har vi verandan, som är till hälften öppen, som innefattar en soffa/säng

ett bord med en elgrill på och så ett utdragbart matbord för 4-8 personer. 

Sommartid intas de flesta måltider där, oavsett väder. 

Inne i stugan finns också ett matbord men faktum är att det skall vara 

riktigt ruskigt väder för att vi skall äta där. Inne finns också en skön soffa att 

sjunka ner i när det blivit mörkt ute och man tänt en brasa för att

antingen värma upp eller bara få bort fukten från...allt. 

När stugan ligger bara några tiotal meter från öppet hav så är det

ibland som att vara på en båt - allt är fuktigt mest hela tiden. 

Så finns där också en liten garderob. En som lillungen hade när han var liten,

så vi talar i barnstorlek. Lite lägre, lite smalare, lite färre hyllor och en klädstång

som är hög nog för en skjortblus, men allt som är längre än det får jag hänga 

på gardinstången bakom soffan. Funkar samtidigt som gardin...heh. 

På krokar i skrubben har jag påsar för strumpor, undisar, bh:n, toppar

Sparar massor med utrymme och efter ett tag lär jag mig att påsen med gult

band är för undisar, den minsta för strumpor etc.

I en liten stuga får man tänka som i en husvagn, eller i en båt. Man 

behöver inte så mycket. 

Vi har en liten, yttepytte, gäststuga - kallas sovstugan -som bara rymmer

två sängar och ett nattduksbord samt två hyllor ovanför sängarna. 

Och några krokar på väggarna för att hänga kläderna på. 

Ungarna och deras kompisar har huserat där. Numera är det en 

liten fristad om man vill dra sig tillbaka för en tupplur, eller för att läsa en

bok i lugn och ro. Fast nå...lugn och ro finns här överallt när medelåldern 

bland de som huserar här just nu är 56 år...kattens ålder frånräknat! 

Vi har alltså storungen på besök, så han drar ner medelåldern något.....heh! 

Handdukarna förvaras i en korg utanför bastun. Och torkas antingen på tvättlinan, den

är förresten förnyad i år till en i gammal stil, en mer autentisk än den förfärliga i

knallblå plast som hängt med i eviga tider och som jag bara inte fått utbytt. 

I år brast den, så ja...det var på tiden.  

Ja, eller så torkar vi dem i eftervärmen i bastun. 

Så har vi det sk.annexet. Låter lite tilltaget det också, men är egentligen

ett sommarkök, men utan just kök, med glasdörrar och två stora fönster, men kvadratmetrar

kanske någonstans mellan 12 och 15? Minns inte helt. Där finns en enkelsäng som kan

fås till en dubbelsäng vid behov. Mitt skrivbord för de dagar jag distansjobbar, finns där 

och ett par små garderober (också de i typ barnstorlek, fast nya) som slukar printer och annat som

jag behöver i jobbet och så lakan, extra sängkläder och gubbens kläder. 

Låter lite oromantiskt, men förr sov vi tillsammans i huvudstugans övervåning, men 

eftersom han - med åldern - stiger upp ett par gånger för att kissa och trapporna

upp är mer som en stege och han inte vill tända lampan för att inte väcka mig (snällt) 

så han ser var han skall gå utan att ramla och slå ihjäl sig, så sover han i annexet. 

Själv sover jag lite enligt väder och vind beroende på här

eller där. Sommartid när nätterna är hyfsat varma sover jag gärna på verandan

men i synnerhet när det börjar bli så där tokfuktigt så drar jag mig till övervåningen. 

Vi har två toan. En traditionell torrtoa som är den vi använder mest, men har 

också skaffat en el-toa som faktiskt används jättelite, men installerades med 

tanke på att man inte blir yngre...

Och för de där riktigt mörka och kalla höst- och vinterkvällarna. 

Så nej, det är inte ett stort hus vi lever våra sommarmånader i. Och inte har vi så mycket

grejer heller. Undisar och så handtvättar jag efter behov och när det behövs större

tvätt så bokar jag tvättstugan inne i byn och passar samtidigt på att äta en god

lunch medan tvätten sköter sig. En snyggtröja blev jag tvungen att inhandla i 

sommar. Men utöver det har jag klarat mig med det jag hade med mig. Och

det rymdes i en lite större korgkass, så inga kappsäckar här, inte. 

Det som är intressant med det här, att inte ha så mycket utrymme, men samtidigt

stanna för en längre tid, är att inse med hur lite man klarar sig. Och det alldeles

utmärkt. Vilket får mig att undra vad det är som jag fyller mina skåp därhemma

med? Okej, det må vara vinterkläder och sådant som ju tar plats. Men ändå. 

Att bo så här en längre tid får en att inse hur lite man behöver 

och ändå liksom ha allt. 

Har sett på nytt den charmerande serien Badehotellet i sommar och tänkt att hur sjutton 

klarade de sig med bara ett rum en hel sommar, men jo man klarar sig. 

Hur bra som helst. Och det är ganska befriande! 

Kram från Maggi

 

AUGUSTI OCH ETT BRÖLLOP TILL MINSANN

Tidigare i somras blev jag alldeles fladdrig i hjärtat när jag öppnade min

mejl och hade en inbjudan till bröllop nu i augusti. 

En av mina favoritmänniskor sedan över femtio år (!) tillbaka skulle

säja JA! till sin alldeles, alldeles egna favoritperson. 

"I den här åldern" - vi är jämngamla - är det inte så där att det ordnas

bröllop speciellt ofta och därför blev det extra skoj att de här 

två skulle göra det. De har ju varit ett par i femton år redan, så ingen

ny förälskelse precis. Men åååh, va fina de var!

Dagen före bröllopet ringde han, min kompis, och lät lite stressad

på rösten. Glad, men stressad. 

Du vet när någon börjar samtalet med; 

- Det är helt okej att säga nej, men...

Plötsligt hade de kommit på att de kanske sen också skulle vilja ha en

(proffs)fotograf till sitt bröllop, trots att bröllopet var meningen att vara högst

incognito. Och ja, de kom att tänka på mig. Mig!??

Jag som alltid sagt att jag ogärna fotar människor, och absolut inte under

några som helst förutsättningar bröllop - dop eller begravningar - inberäknat. 

Det är alldeles för mycket som kan gå fel, tänker jag. 

Man kan liksom inte följande dag, när minneskortet kraschat ringa och säga;

- Äsch då, kan vi ta om det här...

Och ändå...trots mitt heliga löfte till mig själv så

hörde jag mig säga att visst kan jag ta kameran med, men...

Och så kom det sig att jag blev bröllopsfotograf för en kväll då två

underbara människor lovade älska varandra i nöd och lust vid

en sagoligt vacker liten sjö som betyder mycket för dem båda. 

Parets önskan var att inga fotografier, av mig eller av andra tagna, skulle delas 

på sociala medier och det respekterar jag naturligtvis. Fick ändå lov

att slänga ut ett par bilder här på bloggen. 

Bara för att bloggen min är lika delar min egen tidskapsel - så länge som jag hållit på! 

När jag gick igenom bilderna så både skrattade jag högt för mig själv 

och fick tårar av beröring i ögonvrån. Hoppas jag lyckades

fånga den stämning som rådde på bröllopet i mina mycket

ex tempore-bilder. Kanske å andra sidan bra att jag inte riktigt visste 

vad jag gav mig in på. Att bilderna kan förmedla den spontana glädjen, 

och lite av den godhjärtade yrseln som rådde. 

Ett bröllop som såg exakt ut som paret som vigdes. 

Glada, skrattande, yra, berörda, hjärtliga och alldeles, alldeles kära! 

*

Ja, det var väl allt för denna gång. Vädret har blivit svalare vilket

har för egen del mottagits med glädje. Skönt med lat-

sommardagar också förstås, men man blir liksom lite klarare

i tanken när det uppstår lite hönshud längs armarna nu och då. 

Kram från Maggi

 

SOMMAR SOM INTE TAR SLUT

Man kan inte alls fatta att det redan är en bit in i september, sommaren bara fortsätter 

och fortsätter! Kvällarna är fortsatt varma, dagarna nästan heta. Det är endast

tidiga morgnar då dimman stannar kvar efter natten som man kan ana hösten. 

Och björklöven som börjat dala. Det passar inte alls ihop med värmeböljan som vi har. 

Eller indiansommar heter det kanske? 

Sitter igen på den lokala Strandbistron och väntar på att en tvättmaskin

skall bli klar. De skall stänga för säsongen efter den här inkommande helgen. 

Det packas ner utemöbler och partytält rivs. Utanför dörren har det redan samlats

en liten hög torra löv som vinden samlat ihop. 

Hösten är kransarnas tid, tänkte inte knyta någon större krans, 

men fick för mig att klippa lite kråkris och fästa runt den där ståltrådskransen

i vilken man kan fästa ett äpple, eller en talgboll, för fåglarna. 

Inbillar mig att fåglarna kanske har det trevligare att greppa 

ringen om den inte är så hal. Kanske de inte bryr sig? 

Men jag kan känna att jag brytt mig. Heh! 

Till helgen skall vi få gäster till stugan. Det skall bli 

god mat med dels släktingar som kommit över från Sverige och så

ett par som vi känt i evigheter. Skall bli så mysigt när man ännu kan

sitta ute och njuta av solnedgången. 

Vilken sommar det varit! Vilken början på september! 

Kram Maggi

 

FORNELDARNAS NATT

Det var igår det. 

Eller villa-avslut. Venetiansk afton.  Men också Finska naturens dag. 

Mycket att fira så här de sista dagarna i augusti. Gubben hade födelsedag och 

så hade vi ju Östersjödagen och Sova-ute-natten också här i veckan. 

Det ordnades en "villa-avsluts-supé med eldigt inslag" på Strandbistron i byn. 

Vi åkte dit med några vänner och jäklar vad gott det var! 

Förrätt en toast med ett litet berg (!) av skagenröra, toppat med inlagd rödlök 

och lite, vad jag tror var, dillolja. Här sparades det inte på mängden. 

Och som varmrätt en hel rökt flundra per man med sallad och smashad potatis med

parmesanströssel. Minns inte när jag senast ätit så god rökt flundra. 

Eller flundra överhuvudtaget. 

När jag i slutet av 80-talet började röra mig här i trakten så fanns det ett par 

fiskrökerier och det fanns typ alltid rökt flundra att få. Men det har inte lyckats

på de tio, femton senaste åren. Det kommer inte flundra säger både amatörer och 

yrkesfiskare. Vad det beror på har man väl lite olika åsikter om, men en är nog

att salthalten i Östersjön har sjunkit, och ytterligare har syrebristen förvärrats i 

de områden där flundran leker. 

Men som sagt blev det att äta rökt flundra igår. Förmodligen fångad

lite längre bort än i de riktigt lokala vattnen, för flundrorna var alla så stora. 

Men lika bra smakade de, och blev faktiskt en lite nostalgisk 

smakupplevelse också på samma gång. 

Till efterrätt blev det rabarberkompott med knaprig smul-fundering och glass. 

Gott, gott! 

Kvällen avslutades med en eldshow - istället för den där fornelden. 

Idag, söndag, är det många som packar ihop och börjar styra kosan hemåt

till "stan" eller hur man nu vill benämna den där fasta bostaden. 

Vi stannar kvar ännu ett tag. Skall fira en 60-åring kompis nästa veckoslut, har

lite blomlökar att plantera, en sen kräftskiva med släkten att förtära. 

Och än vill jag stanna här. 

Sova "nästan ute" intill öppet fönster lika stort som sängen

är lång. Tassa på morgonen till utedasset med en långkofta virad runt kroppen. 

Elda bastu. 

Värma händerna runt en kopp kaffe och glo på havet. 

Krypa upp i soffhörnet, läsa en bok eller se på en serie medan

elden sprakar i den öppna spisen. 

Jag är inte redo för stadsliv än. 

Tur för mig att jag inte behöver vara det riktigt än heller. 

ATT BLI ÄLDRE ÄR EN NÅD

Ibland vet jag inte riktigt när det där hände. Att jag åldrades. Eller att jag bara

plötsligt en dag hör till de snäppet äldre. De i övre medelåldern. Enligt Wikipedia så

är definitionen på medelålder lite flytande, 

men någonstans mellan 45-65 år skall det väl landa på. 

När jag ser tillbaka på mina egna år på jorden så har jag alltid tyckt om att fylla jämnt. 

20 år. För att jag var nog en ganska brådmogen ungdom och gillade att inte längre 

vara tonåring - utan vuxen på riktigt! 

30 år. För att jag kände mig vacker, älskad, glad, mitt i livets ljuva år. Visst fanns där

motgångar också förstås - det finns det hos alla, i allas liv, men de var till för att övervinnas. 

40 år. Skall jag vara ärlig så var det den åldern då jag verkligen "hittade mig själv", blev

bekväm i den jag blivit och den jag var. Härlig tid! 

50 år. Det kom lite plötsligt, det måste medges, men hämtade med en slags förnöjsamhet 

som jag tycker är rätt behaglig. Man kanske inte löser problem med samma frenesi

som när man var trettio, men det finns en trygghet i att det mesta löser sig. På nåt sätt. 

*

Förde min bil på service idag och medan jag satt och väntade på att den skulle få 

sitt lilla beauty-spa i form av oljebyte och nya ögonfransar, jag menar vindrutetorkare, 

så läste jag en artikel om hur nöjda 50+ personer i Europa är över sina liv. 

Och, tadaaa...smått överraskande landade Finland på andra plats. Efter Danmark, men 

det beror bara på att de har sitt hygge...heh! 

 Skall man nu vara petnoga så delar vi andra plats med Österrike och Schweiz.

Sverige kommer strax efter med en tiondel sämre poäng, så skulle säga att 

systerriket Sverige nog är lika bra på att må bra som 50+. 

Hey Sister ❤

Vi vet ju att Finland fått stämpeln "Världens lyckligaste folk" smällt i pannan på oss

vart och vartannat år. Och ingen är mer förvånade över det än finnarna själva. Vi är väl knappast

lyckligare än andra, men vi är kanske mer förnöjda med det som vi har? 

Men om att åldras. 

De flesta av oss har väl vid något skede tänkt att visst är det skrutt att bli äldre.

Men så inser man vad alternativet är, och då blir det genast lite mer okej att åldras. 

*

Däremot har jag lite svårt att förstå varför man strävar efter att hitta på ett knep så 

att vi människor skulle kunna bli allt äldre och äldre. Vill vi verkligen det? 

Vill vi leva över hundra år? Varför? 

Vi kommer oberoende inte att kunna finnas här på jorden för evigt, då kan man väl lika

gärna "dra sitt strå till stacken" och tacka för sig då det är dags utan att försöka 

förlänga sitt varande hur länge som helst. Och nu menar jag inte att man skall neka till

vård om man är sjuk, absolut inte det, utan mer att är det klokt att försöka hitta på preparat

som gör att vi åldras långsammare, att vi på någon slags konstgjord väg föryngrar oss?

Är inte jorden överbefolkad redan som den är nu? Skall vi förvärra den situationen bara

på grund av egoism och någon slags övertro över ens egna viktighet? 

För det kommer väl att bli så att det är de där med ett något utsvällt ego (och plånbok)

som serveras möjlighet att "leva för evigt" - vilket ändå i grund och botten är en chimär. 

Ingen av oss borde kunna välja hur gamla vi blir. 

De som blir riktigt gamla tack vare, eller på grund av, goda gener 

skall få möta en värdig ålderdom, det är helt klart. 

Men är det vettigt att förlänga livet på "konstgjord väg" bara för att människan kan? 

*

Men ja, visst är det en nåd att bli äldre. Tänker bara på mig själv. 

Det finns en hel ålder att upptäcka för oss som nu är 50+ . 

Vi som för det mesta, enligt undersökningen, är nöjda. Vi som är relativt friska, andra

mer andra mindre. Men de flesta av oss börjar väl ändå känna av de levda årtionden i

 någon led eller i de allt gråare hårstråna om inte annat. Men vill vi alla leva till hundra?

Jag tvivlar på att jag vill. 

Att bli äldre är en nåd, men inte en självklarhet. Och skall så förbli. 

Någonstans tror jag på att vi alla har ett visst antal hjärtslag här på jorden. 

Låt oss njuta av dem så länge de varar! 

*

Nä, nu skall den här små-åldrande medelåldersdamen stänga datorn för i kväll. 

I morgon är det tidig väckning och jobbet som kallar. 

Finns nu inget i texten som knyter an till bilden, men häromdagen  

blev jag första gången rejält utskälld av en hjort. Det har jag inte upplevt förr. Oftast

brukar de skutta iväg då våra vägar möts, men nu fick jag mig en utskällning minsann! 

Det var från min sida dock ett hjärtligt möte. 

Kram Maggi