MER REGN?


Det var verkligen så att det förra regnet torkade in innan det hann börja regna på riktigt. 
På sina ställen lär det ha kommit rejält, men ute i skärgården var det bara att se 
hur regnmolnen drog förbi utan att släppa mer än en 
yttepytteliten regnskur över de torra markerna. 

Nu är jag hemma igen, efter en "vintersemester"-vecka på stugan. 
En behövlig paus har det varit. Utvilad och "nollad" och 
redo att ta tag i vardagen igen med nya tag sitter jag hemma på
balkongen och bara njuter av kvällssolen. 
Koltrasten drillar glatt i den närliggande tallen och 
staren flyger skytteltrafik till boet i björken som knäckts någon gång i 
någon storm och nu fått få stå kvar och murkna till glädje för både
insekter och fåglar som gärna bosätter sig i håligheter i träden. 

Kvällssolen värmer skönt och jag blundar och håller på att somna. 
Än är det bara lagom skönt med sol, hettan är inte ännu här. 

Undrar om jag någonsin redan i maj längtat så mycket efter ett rejält regn som i år?
Men i morgon ser det ut som om det utlovats regn i ett dygn. 
Man tackar! 





EN SÅDAN TOTAL TYSTNAD


 Ibland tänker jag att det är nästan overkligt att det kan vara så tyst
som det är vissa stunder här på udden. 
Havet ligger spegelblankt och allt är vindstilla. 
Ställer försiktigt ner kaffekoppen och håller andan bara för
att lyssna på - ingenting. 

Plötsligt hörs ett bekant knapper utifrån. 
Hackspetten har gett sig i kast med de sista nötterna som 
jag hittade i en kvarglömd påse. Med frenesi lösgör den
nöt efter nöt och gömmer i de närliggande tallarna. 
Den håller på en stund, sedan flyger den iväg djupare in i skogen. 

Och det är åter total tystnad som råder. 


TVÅ TON STEN


 Vet ni vad? Det är så mycket enklare och framför allt lättare
att under vinterns mörka kvällar sitta hemma vid skrivbordet och skissa på
vad man skall hitta på i sin trädgård. 
Det är till och med så mycket lättare att klicka hem de
där skiffer- och kullerstenarna som man så 
enkelt ritat in i sin trädgårdsskiss. 

Det är när det kommer till att faktiskt förverkliga de där
trädgårdsidéerna som det blir mindre lätt. 
Det blir snarare riktigt tungt. 

Skam den som ger sig - en sten i taget.
Och armmusklerna blir bara starkare och starkare. Ugh! 

På bild ser ni förresten också mitt lilla "klot" av idegran som
blev hjortmat i vintras. Tills vidare får den stå där och se
om den tar sig. Idegranen är på det sättet en alldeles fantastisk
barrväxt att den är den enda som skjuter nya skott direkt från stammen,
så med lite tid (och skydd här i skogsträdgården) blir den nog
ett litet klot igen. 

REGNAR DET SNART?


Sällan, om någonsin har jag så längtat efter regn i maj som i år. 
Visst är det fint med alla soldagar efter en lång och grå vinter, men 
naturen är verkligen knastertorr - redan i maj! 

Har faktiskt äntligen kommit åt att ta ut min vintersemester så 
njuter av stughäng i en veckas tid nu. Inte alls fel! 
Det är fortfarande ganska svalt så här vid havsbandet, och 
på sitt sätt tur det för skulle det vara sommarvärme så skulle
torkan vara ännu värre. 

Det har utlovats regn till kvällen, himlen är redan mulen och det finns
som en väntan i luften. Kollar in väder-appen och ser
att dessvärre verkar det komma mindre nederbörd än det som
utlovades ännu igår. Då planerade jag hur jag skulle
bädda ner mig i vår verandasoffa med en bok och bara lyssna till 
regnets sång. Skulle vara så mysigt. 
Och doften av ett maj-regn - finns det något bättre. 

Återstår att se hur lång den njutningen kommer att bli. 


DEN ENAS DÖD DEN ANDRAS BRÖD


Det är så livet är. Det finns lika mycket död - som det finns liv. 
Att inse det gör det kanske aningen lättare att godkänna död.
Och vilken död är godtagbar, och vilken inte? 
Finns det ens något sådant? 

Finns det en skillnad på maskrosen jag river upp som stör mig
samtidigt som jag berövar pollinerarna mat med hjorten som snaskar i
sig mina med möda uppodlade eller med dyra pengar köpta
växter, som för mig bara är till lyst. 
 
Gubben och jag (läs mest han) har under åren satt upp mängder med fågelholkar. 
Nu inför försommarens ringmärkning av ungarna så brukar vi kolla i vilka
holkar det finns häckning och vilka som är tomma. 

I en av uggleholkarna, där kattugglan häckat de senaste åren, hade en knipa 
påbörjat ruvningen, men blivit överrumplad av mården som slängt sig in
och prydligt halshuggit knipan. Huvudet - som ju är ytterst näringsrikt - hade
den tagit med sig. På något sätt hade det känts mer "okej" om den 
gjort tvärtom. Bara för att det är så vi människor gör. 
Vi lämnar oftast huvudet och hjärnan
men tar gärna filéerna och låren. 

Kanske det bara är så enkelt att man spontant känner mer för offret? 

Vi tömde holken och lämnade resterna av knipan intill en skogsstig. 
I min fantasi föreställer jag mig en hungrig räv i kvällningen komma 
traskande längs stigen och få vittring och sedan tänka att det är dens 
Lucky Day. 

Och inget går till spillo. 




KYLIGT


 Var en sväng till stugan och pysslade lite smått med än det ena än det andra. 
Ryggen är inte samarbetsvillig och skall i morgon till Tant Doctor för att reda
ut lite vad jag har ihop med mig. 
En inser ju att en inte blir yngre precis, men allt kan man inte lägga på 
kontot övergångsålder heller. Så bäst att checka upp. 

Jag har ju inte haft en trädgård innan på stugan där i skärgården, bara nåt smått i
någon odlingslåda så kan verkligen inte påstå att jag har en erfarenhet av 
hur trädgårdsväxter beter sig i lite kargare klimat. 

I fjol beställde han jag bor med (obs! inte jag alltså) jord til det som skulle
bli mina rabatter. Den jorden var av ganska tung lerjordstyp så redan 
på hösten när jag grävde ner en och annan lök så hade jag mina dubier om 
att blomlökarna skulle tycka att det var en skön tillvaro att övervintra i. 
I synnerhet om det blev en blöt vinter. 

Kände att mina farhågor nog besinnades då det för ett par veckor sedan inte
syntes tillstymmelsen av något som kunde liknas vid lökblomknoppar. 
Förutom stor allium. De verkade trivas! 

Men nu hade det faktiskt börjat dyka upp något litet grönt lökskott lite här och där. 
Dessvärre hade jag ju markerat mina lökars växtplats med vattenresistent tusch på 
växtpinnar av plåt. Inte med vattenfast tusch alltså, vilket vintern med
smärtsam tydlighet upplyst mig om att har en viss relevant skillnad. 
Så nu får jag bara snällt vänta på vad som dyker upp "lite här och lite där" 
och försöka identifiera de lökar som lyckats övervintra i den blöta, kalla lerjorden. 

Utöver att lerjordar alltid är lite sen i starten pga att den behåller vinterns kyla kvar så länge, 
så har ju hela våren varit kall och sen. Och så har vi det utsatta läget. 
Inser att jag bara skall glömma det här med tidig blomning på skärgårds/skogstomten
som skall bli en liten trädgård-ish. 

Märkte också med ett par nyplanterade växter hur viktigt mikro-klimatet är när man 
väljer att anlägga en trädgård i ett aningen krävande läge. Mer bildmaterial om det 
nästa vecka då jag förhoppningsvis kan tillbringa min vintersemestervecka (!) 
på stugan - i slutet av maj. Men bättre sent! Och det är helt själv-valt, alltså. 

Behöver kanske tänka till med växtval på arter som gynnas av en varm höst. 
För där havet kyler på våren så värmer det på hösten. 

*

Tydligen har vi häckning av knölsvan i närheten för ännu för en vecka sedan så simmade
båda knölsvanarna längs stranden och betade. Nu bara hanen då honan kanske redan ligger 
och ruvar? Han verkade ganska trött och slumrade in i denna till synes rätt 
obekväma ställning. Men vad gör man när vattnet är iskallt och vinden inte ett dugg bättre? 
Över en timme nickade han där på strandklippan. 
Med näbb och ena foten skönt inlindad i värmande dunkappa. 

Hoppas det snart blir varmare. 
Både djurlivet, växterna och jag skulle uppskatta det. 


Varnar redan nu på att följande inlägg kommer att innehålla 
inte så "trevliga" bilder på naturens gång. 
Det hör dock till livet, så kanske också bra att plocka fram 
hur det sker när starkast vinner...



OCH DET VART MORSDAG

*gråtimjan*

Det var morsdag minsann häromdagen.
I år sammanstrålade alla två ungar och gubben på stugan i 
arbetsläger-tecken. Om jag någongång stönat över pojkarna mina
då de var i tonåren och bara var stora fötter som luktade kamel
så än mer tacksam är jag över deras muskler nu då de blivit
starka vuxna män. 

Har haft en rygg som trilskats med mig så när jag försiktigt kollade om det fanns något
intresse alls till arbetsläger så blev jag jätteglad över det jakande svaret jag fick. 
Dessutom är storungen en riktigt grym kock, så när han dessutom lovade agera muskelmaskin
OCH kock är ju en mammas lycka ganska på topp!

De delar som sagt inte mitt trädgårdsintresse, men höll god min då jag igen dirigerade vart sanden skulle
bredas ut, vart det skull kånkas myllsäckar och vilka (kommande) rabatter som skulle få en 
påse hästskit utspridd. Så var det lite skiffersten som skulle flyttas och ett gäng kantsten som 
också skulle från plats A till plats B. 

Kantstenarna kommer egentligen bara att agera en slags "synvilla" för att trolla bort den 
stora grusyta som vi måste ha i och med att vi behöver kunna parkera och svänga våra bilar. 
Hade det från början (nu talar vi 1990, typ) varit planerat in en trädgård här så hade man ju tänkt 
annorlunda. Nu får man göra så gott det går utan att ta in en catepillar (och en tjock plånbok) 
och göra om allt. Det varken vill, kan eller orkar vi göra. 





Och så har vi det här med hjortar. 
Tillsvidare har vi varit ganska befriade från deras framfart, men 
dessvärre så tror jag att de inte fattat än vilket matförråd jag 
håller på att bygga upp för dem. 
Men försöker välja växter som kanske inte skall vara de smakligaste. 
Buxbom i kruka har jag haft många år - det har fått vara ifred, 
likaså taklöken. Hur det är med den japanska lönnen är 
oklart, men tänker att förhoppningsvis avskräcker buxbomens kattkiss-lukt
(förlåt, men den luktar kattkiss...) lite. Och så har jag sprayat Trico Garden- medlet på 
allt som jag kan tänka mig skulle locka en hjortmule att ta en tugga. 

Och så har vi den där glasflaskan - en damejeanne - som man sett i diverse inrednings- 
och trädgårdssammanhang. Det var när jag bläddrade i någon tidning som jag kom på
att de där är ju snygga! Och praktiska. Så hos mig har de faktiskt en uppgift. 
Kommer att ha dessa som min bevattningsreservoar och rigga upp mina
Blumat-bevattnare bara det blir lite varmare. 
Vackert och praktiskt. 
Så skall det vara! 

 

TIDENS GÅNG


Grävde efter en bild på bloggen och ramlade över ett inlägg om att jag hade en idé 
om att göra en family-kokbok från alldeles det där första blogg-året. 
(och det är länge sedan...)
Om jag fått den hopknåpad? Nå nä...
Men fotat mat under årens lopp - det har jag minsann gjort. 

Känner att det liksom hela tiden kommer maträtter som blir nya favoriter,
och de där gamla godingarna bleknar bort. 
Kanske det är något typiskt för vår tid? Att så mycket kommer och går i en 
allt snabbare takt och inget stannar kvar som en "kvarleva". På ett bra sätt. 
Och att det inte riktigt finns tid för att låta något stanna och fastna
till en tradition? 
Mycket ambivalent här, för samtidigt som jag tycker det är fräscht att förnya, 
eller föryngra traditioner så vill jag ha kvar vissa traditioner. 
Men inte till tänder och klor. För det måste finnas en utveckling i allt. 

Har funderat på att är jag, eller är jag inte, en sådan där person som hakar på trender. 
Oftast omedvetet, för jag är verkligen ingen trend-nissa. 
Men så där lite smygande? Byter jag ut något i hemmet för att hemmet skulle
verka mer 2022? 

Inser att så är det inte. Blir alltmer en sådan som skalar av och väljer bort. 
Någon Freud skulle säkert läsa av att det har med åldern att göra. 
Och jag tvivlar inte. 
Ju äldre jag blir, desto mer nöjd med "så som saker och ting" är blir jag. 

*

Att krypa runt i gamla blogginlägg fick mig också att inse att jisses så mycket av
alla möjliga inredningsgrejs fortfarande finns hemma hos mig. 

Och hur lite nytt som kommit in. 

En tanke kommer krypande; hade jag den där grejen Redan Då - när bloggen var ung? 
Använder den ju fortfarande. Eller plockar fram den till vissa årstider. Beroende på. 

Tror att de flesta vid något skede når ett mål där man mer är nöjd med det som finns,
och som man har, än att sukta efter mer. 
Personligen känns det ganska skönt att ha uppnått den nivån. 

Det mesta är bra som det är. År efter år. 
Finns något skönt vilsamt i det. 

Men jo, alltså....tomatpajen - DEN skall få en sida i den där kokboken
som jag endera året får hopknåpat. 

SKOGSTRÄDGÅRDEN


 Så jag har bökat! 
Med (muskel)hjälp av yngre grabben och gubben har jag nu flyttat över ideér från papper
till verklighet. Lite ryggbruten har jag testat på att vara arbetsledare och peka med handen än
ditåt och så hitåt. Kunde vänja mig med detta arrangemang! 

Nja, faktum är att det är inte alls så jag vill ha det. 
En del av charmen med trädgård är ju just det där att kunna böka och stuva och gräva
och konka och bära och ändra och ändra sig igen och göra om. 
Göra bättre. 

När man har arbetskraft, må vara en snäll familj, så vill man att det skall bli rätt med
en gång. Även om lillungen mycket gulligt sade att han nog kommer och hjälpa mig 
om jag så är 102 år och vill anlägga en trädgård.
Stackarn visste nog inte riktigt vad han gick och lovade! 

*

Trädgården blir ju inte stor, som en radhustäppa ungefär, men när man börjar från
tallrötter och blåbärsris så finns det liksom lite att bygga upp. 
En liten taklök hamnade i ett fat avsett för vatten åt fåglarna. 
Dessvärre är det ganska litet och torkar upp i ett nafs, och har faktist inte sett
en enda fågel landa där för att dricka, så har nu fixat den biten på annat sätt. 
Och en taklök fick en ny hemvist. 
Det är lite så med trädgård. När något inte funkar få man hitta på en annan
lösning - eller helt enkelt skrota idén. 
Och så är det ju maj-månad, hörni! 

En av årets finaste månader.