nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

PÅ MORGONEN...

...är detta vad jag ser från sängen. När väckarklockan piper till alldeles för tidigt enligt min själ som konstant är inriktad på sovmorgon. Gärna varje morgon. Gud, vad jag kommer att sova den dag jag blir pensionär. Jag kommer att sova bort mina bästa pensionärsår. Så stor är längtan att få ta igen alla mornar då jag blivit tvungen av avstå alldeles för tidigt från min sjölejontillvaro i sängen. 

Denna höst är det lite som om det skulle vara ännu segare än vanligt att hasa sin lekamen upp ur sängvärmen. Måste bero på renoveringen.
Ja, den ja, den har ni ju hört om till lust och leda. Så mycket som jag tjatat om den skulle man tro att jag håller på att renovera en mindre herrgård, men så är det ju TYVÄRR inte. 
Det är bara en ynka lägenhet. 
När jag riktigt tycker synd om mig, sådär jag-måste-få-äta-berg-av-choklad-synd-om-mig, så känns det som om allt som kan gå fel, har gjort det. 
Eller så är jag bara just sådär otålig som jag ibland får höra av min omgivning att jag är. 
Har lite svårt att hålla med förstås, men kanske det finns en liten, liten, liten tillstymmelse till sanning i det.

Värst är det när jag mest är otålig på mig själv, och det är ju lite knepigt för jag kan ju inte samtidigt vara den som gnäller och försvarar mig själv mot mig själv. 
Det finns faktiskt en hel del som jag vet att jag kan fixa själv. Måla till exempel. Spackla. 
Men herrejeee vad det är tråååkigt.

Jag är så otålig så jag håller på att spricka för att få komma till allt det där roliga, få strö omkring sig allt det där som gör ett hem så gemytligt. 
Stå där som en älva och svinga sitt trollspö och bara få allting att vara sådär tokmysigt som det skall vara på hösten.

Men jag är inte där än...
...inte ens nära.

Nu skall jag gå i bastun och samla på mig lite sisu och jävlar anamma.
Japp. Så blir det.

Till julen skall det vara klart.
Japp!

FART OCH FLÄNG...

...men inte så mycket framsteg i renoveringen sedan senast. 
Istället höstmarknad och karuseller med lillungen, skogspromenader med hundskrället och middag med sönerna. 
Josh Groban konsert med väninna.

Jobb.

Men idag.
Dålig måndagskarma.
Den skitdyra nya kattmaten luktar rutten fisk, och snickaren kan inte komma och fixa mina kakel så de kommer upp på väggen. 
Han var ledsen för det.
Det är jag med.

Ser ingen annan utväg än att stjäla låna lite godis ur lillungens bortg(l)ömda godispåse och kasta mig i soffan och glo på något fånigt på tv. 

Måndagkväll, och jag är rätt fåordig för att vara jag.

Kanske jag skulle betala lite räkningar.
Dagen är ju redan förstörd liksom.

Värsta måndag-allt-är-åt-skogen-karma. Länge sedan sist.

Men nu en sådan måndag, och det med besked.

Morr...
M.



ÄN FINNS DET LITE SOMMAR KVAR...

...lite sommar konserverat i de sista sommartomaterna som ännu smakar sommar och växthus och långsam tillväxt. Lite sommar, så att när solen skiner känns det skönt att skala av sig kängorna och låta tårna vippa omkring i september havet. Skönt! I ärlighetens namn kände jag inte någon större längtan efter att utsätta resten av min kropp för havsvatten, men tårna njöt av sitt dopp efter en låååång skogspromenad.
Eller inte en promenad, utan många faktiskt.
Hade så löjligt liten svampkorg så jag tassade skytteltrafik mellan skogen och stugan. 
Få år har jag så många i min bekantskapskrets som lyriskt talar om svampar. Sällan sällar sig så många i min bekantskapskrets till "skogsfolket" såhär i svamptider.
Måste bero på att det fullkomligt dräller av svamp i skogen. Bra att man inte snubblar över dem...;)

Vad som däremot inte hör till vanligheterna, men som jag snubblade över idag i skogen var inget mindre än spår av den största av våra nordiska rovdjur. Kändes märkligt - och mäktigt - att stå framför ett tass-spår som var rejält större än min hand - med spretande fingrar alltså. Tass-avtrycket hade tydligt rund form, men fyra tydliga hål där klorna åkt in i den mjuka marken. Den femte klon verkade tagit mot en liten stubbe. Och inte var det direkt små hål heller...mitt lillfinger fick gott och väl plats. 
Och jag kunde nästan sticka in mer än halva lillfingret i klohålen, så djupa var de.  

Jag vet att man observerat björn i dessa skogar tidigare. Hittade själv en bajshög för ett par år sedan som konstaterades vara björnbajs, inte långt härifrån.
 Men att stöta på detta, förmodligen ganska färska spår efter Nalle Brum, kändes märkligt. 
Högtidligt, respektfullt, mäktigt.

Hunden snusade intresserat en stund då den fick ge sig på spåret, men som den valp den är tappade den strax intresset och började leka med en kotte i stället.
Katten däremot, som brukar hänga med på våra skogspromenader, stelnade tydligt till och borstade upp svansen.
Intressant.

Kollade upp saken med ett par, tre erfarna jägare och fick mina tankar bekräftade.
Kanske en björnunge, eller en ung hona.
(Verkligt tryggt att det inte var frågan om en hane....eller va??)


Men här inne i stugan, med en sprakande brasa och levande ljus känns det bara lugnt och tryggt. Djuren är inne, och mörkret sveper in stugan i sitt mjukaste täcke.
Tystnaden är total.

Katten glor envätet ut genom fönstret, rakt in i mörknet, bara hon uppfattar vad som rör sig mellan tallarna.

Sov gott nu i stuga och slott.

M



BILDER SÄGER INTE ALLT...

...och inläggen haglar inte tätt precis här på den här bloggen. 
Skulle så gärna att verkligheten utanför kameralinsen skulle ens vara en smula så lugn som på bilden. Jo, katten är just sådär lugn.
Men så föddes hon också utan nerver i kroppen. 
Det finns få saker som kan rucka på hennes lugn.

Det kan man inte säga om kattens matte. 
Lugn och rofylld är inte ord jag skulle koppla ihop med mig själv just nu. Och nerver som finns på lur precis där under ytan - det finns det också gott om...

Har (igen, än en gång) insett att det är livsfarligt att börja måla i något hörn av hemmet. Vilket hörn som helst duger. Efter slutfört målarförvärv märker man till sin fasa, att det där omålade som ännu igår såg helt ok ut plötsligt har förvandlas till något shabbigt (inte shabby chickigt alls). Och innan man hinner stänga den ena målpytsen får man börja öppna den nästa.
Jag har märkt att det börjar lysa och glittra i ögonen på personalen i järnvaruhandeln när jag kommer inrusande med mina färgprover i högsta hugg. 
- Nu är hon igång igen, den där målningsglada personen...

Min plånbok gillar inte så värst att jag är en sådan målningsglad person.
Inte min handled heller, tydligen. För en dryg vecka sedan började jag känna av en liten, liten ilsken smärta i handleden, som jag genast skyllde på att beror på mitt datorbaserade jobb. 
Det KAN inte ha med mitt målande att göra? HUR skulle det kunna DET?

Men när värken spred sig ner i fingrarna och ända upp i axeln, så insåg tom jag att det kunde vara på sin plats att låta penseln och rollern vila. Det finns ju annat man kan fixa med...

...detta tills jag lyckades stuka min tå några dagar senare och insåg att jag knappt kan bruka min höger hand och inte heller min höger fot. Inte sådär att man skulle vara något att räkna med när det gäller renovering.

*suck*

Med den här takten blir jag klar till våren...och då inte nödvändigtvis den närmaste våren. För att ändå vara en ganska timid och vänlig och ibland till och med en relativt tålmodig person känner jag hur alla de där adjektiven liksom börjar sitta lite illa om de skall beskriva mig.

Trots att en del av mig nu då är lite ur bruk som man säger, så är irritationen och ilskan över allt det ogjorda liksom inte off, inte på något vis.

Jag ringer i ett tillstånd av fullständig vanmakt och misströstan till sommargrannen som är en verkligt duktig snickare - och en väldigt anlitad sådan. Hans kalender är säkert bokad lååååångt framåt. Men jag chansar. 
- Jo, men jag kommer och tittar, säger han 
Och sedan säger han att han visst kan komma och fixa det där lilla (!!!) jag behöver hjälp med, men om det är ok för mig att kommer han bara de dagar det ösregnar, för i övrigt har han ett stort utomhus projekt på gång.

- OM det passar? 

Tar hunden ut på en klinkade promenad runt kvarteret, och ler brett i ösregnet. En dam med sin hund stannar och byter några ord med mig.
- Att det skall regna så! Nu kunde det gärna hålla upp några dagar!

- Nejdå, svarar jag leende
LÅT DET REGNA NU, REGN ÄR PRIMA hojtar jag och klinkar sakta hemåt.

Det finns hopp om ordning i renoveringskaoset - åtminstone så länge det regnar...;)

Plask i vattenpussen på er!

M





SAMMETSNÄTTER...

...dessa nätter mellan värme och kyla. Sommar och höst. Mörkret som smeksamt kryper in på terasser och uteplatser. Gör fönstren till mörka speglar. 
Efter dessa sammetsnätter med trolsk dimma, en dimma som segt stannar kvar en bra bit in på morgonen, kommer dagern som tidvis kan ge en flashback till sommaren. Och ändå inte riktigt så.
Även solens värme är som sammet. Mjuk och precis lagom. 

Sakta, sakta kommer min energi tillbaka, efter att varit totalt bortblåst de senaste veckorna. Veckor då både lust och ork att renovera eller tänka kreativt inte bara varit nollställt, utan rentav på frostiga minussidan.
Idéerna har varit få, och de fåtal som lyckats gro i mitt inre kreativitetsland, har varit synnerligen svagväxta. 
Bleka.

Men i takt med att naturen börjar få mer sprakande färger, sprakar det lite till i idéflödet också.
Kanske det bara är så, att det behövs lite tid, lite avstånd för att känna in sig i allt det nya. 
Kanske ett nytt hem är lite som ett par nya skor. 
Det skall bli lite skavsår och ömma tår, innan de sitter som de ska.
Hemmet skall också genomgå denna fas innan det börjar kännas som ett hem. 
Bli hemvant.

I sammetsnatten sitter jag på den höstinredda terassen och bara finns i mörknet. Stjärnhimlen blinkar mot mig och på avstånd hör jag en räv skälla. 
Hunden reser ragg. 
Gatlyktans bleka sken skvallrar om att det är en stad jag bor i. 
En stadsräv. En stadshund, en stadslampa.
Men en stjärnhimmel som sträcker sig vidare än så.
En himmel som lyser upp sammetsnatten var man än befinner sig. 

Kanske idéer är som stjärnor?
De finns där hela tiden, de bara synes mer tydliga emellanåt?
Man skall bara ha tålamod att vänta.

Vänta på sammetsnätterna då man ser allting så tydligt.
Då tankar, funderingar, problem och dess lösningar finner varann.

Då mycket faller på plats.

Bara att ge sig till tåls - man vet när man hittat hem.
När en stjärna blinkar faller en pusselbit på plats.
Idéer får sitt fotfäste.

I sammetsnatten kan man andas fritt och låta idéerna, tankarna, dansa i dimman.

Bara blunda och andas in den fuktiga, friska luft som är höst, och ge tankarna, drömmarna det utrymme de behöver för att gro.

Det är så det funkar :)
 - tror jag...

pok