nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

GOSH...

Ja, jösses så få timmar det just nu finns i mitt dygn.

Men jag visste ju om det, att våren skulle bli så här. Och det är alldeles underbart.
Bloggen, den får tyvärr se sig degraderad i viktighets-rangordning för stunden.

Från kursen vid Hornborgasjön med alla tusentals tranor och svanar och andra fåglar
kom jag hem till Finland för att jobba tre dagar och så åter igen sätta mig på båten 
till Sverige för följande fotoutmaningar. Deltog med min kompis i en workshop
på Kolmården vilket visade sig vara ett riktigt givande foto-veckoslut på många sätt.
Kom hem med en hel del nytt i fotoinspirationsväg vilket alltid känns bra! 

Datumet för inlämnandet av examensarbetet tickar obönhörligt närmare hela tiden, 
och känner att jag skulle behöva justera lite här och lite där än på texten. 
Det är så det är, de där sista minutens justeringarna känns så himla jobbiga.
Man vet ju inte om de egentligen tillför något eller om de bara är totalt onödiga. 

Och ändå är jag där och justerar...

Ja, ja...
Till helgen skall jag iväg och fota fiskar och reptiler så det blir minsann
igen att packa fotoryggsäcken och ge sig iväg. 
Har ett par tidningsartiklar som väntar på att bli skrivna.
Tack och lov för ljusa vårnätter nu, liksom...heh! 
Och en deadline som jag inte riktigt vet om än. Tur det. 
Vet att det är snart, men kanske lika bra att inte veta hur snart...
En är ju tidsoptimist. Hur bra det nu sen är?
Och så var det det där med jobbet som begränsar fritiden så besvärande ibland.

Men till Valborg skall jag se till att släpa ut mig till stugan.
Öppna upp där (ja, jag har verkligen inte varit ute där än i år!)
och bara njuta några dagar, sova med fönstret på vid gavel
mot havet och vakna till flyttfåglar och andra vårljud. 
Tända en brasa för att jaga bort vinterfukten från stugan
och vädra vintern ur sängkläderna. 

Gosh, så jag längtar! 


INNAN SOLEN GÅR UPP...


Det är bara så att vissa morgnar är vackrare än andra. 

Häromdagen var en sådan morgon.

Hur underbart det ändå är där i varma sängen när klockan ringer
tidig morgon, så är det nog onekligen ännu mer värt att släpa
upp sig från sänghalmen och ta sig ut till soluppgången. 

Vi var ett härligt gäng som åkte iväg för att kolla in 
spektaklet med tranorna vid Hornborgasjön.
Och vad kan jag säga - det är rätt så fantastiskt att se dessa tiotalstusen 
tranor och andra flyttfåglar som landar där för att vila och äta upp 
sig innan det är dags att ge sig av vidare till boplatserna.  

Några riktigt tidiga morgnar blev det - och nu blir det en mycket tidig kväll 
för min del. Zzzzz.....



ÄNDRADE PLANER...


Ja. Alltså.

Här borde egentligen vara en bild på senvintrigt frostig skärgård. 
En mysbild på en brasa i nyväckt sommarstuga där sock-klädda fötter 
lojt sträcker sig mot brasans värme medan resten av människorna 
ännu mer lojt smuttar på ett glas (förmodligen alldeles för kallt) rödvin.

Ja. Alltså. Det kunde vara så. 

Men . Det . Är . Inte

*

Så snabbt förändras planerna! 
Medan jag var till butiken för att inhandla det sista inför
vår påsk på stugan lyckades gubben med konststycket
att "bara-gå-till-vedlidret-för-att-ta-ned-en-planka-och-bara-klättra-
lite-upp-och-sedan-tappa-fotfästet-och-falla-handlöst-ner-
på-en-golvbalk-och-slå-sig-gul-å-blå-och-bli-rätt-så-j*vl*gt-öm-i-hela-han.

Myspys på stugan förvandlades till läkarbesök och köp av diverse medikament.
Det blir karl av karln igen, men såpass mörbultat är han att tanken på 
ett par timmar i skumpande bil och lite asketiskt stugleverne just nu
känns lite överuppskattat. Ur hans synvinkel.

Och jag kan ju bara förstå.
Vem har inte någongång haft en kropp som tagit 
riktigt hårda törnar, så man vet ju minsann hur det känns!
Då är man mer än vanligt vänligt inställd till vilka bekväma
rackerier som helst - som innetoa, till exempel. 
Det finns inte på stugan....inte rinnande vatten heller. 

*

Innan dessa ändrade planer trädde ikraft hade jag hunnit fixa en traditionell pasha. 
Jag ä l s k a r pasha, denna finsk-ryska efterrätt
som har sina djupa rötter i den ortodoxa påsktraditionen.


Ordet pasha lär betyda just påsk på ryska, 
vilket är ett språk jag kan aningen knaggligt (läs; absolut inte alls) och således kan 
varken bestyrka eller demolera det påståendet. 
Men det låter fint; Pasha-Påsk! Da! 

Personligen spelar trossamfund eller geografiskt läge ingen roll.
Pasha är gudomligt gott - var och hur som helst! 

Har kört samma recept i snart 25 år! 
(obs - stor sats!) 

Kommer här:

Saften och skalet av 1 citron
4 dl vispgrädde
200 g smör
2 dl socker
2 ägg-gulor
500 g kvarg
2 msk vaniljsocker

(1 dl mald mandel + 1 dl russin)
Jag har aldrig i dessa - men det är helt smaksak.


Vispa grädden i en egen skål.
Vispa också ihop smör och socker. 
Blanda i ägg-gulorna en i taget.
Blanda i citronsaften och det rivna citronskalet.
Rör ihop det med kvarg, vaniljsocker 
(och mandel och russin om man vill ha det).
Rör till sist ner den uppvispade grädden.

Det finns specifika pasha-former, men eftersom jag inte har någon koppling till
den ortodoxa tron och på det sättet inte känner att jag behöver ha de religiösa symbolerna 
med i just min pasha så har jag alltid använt mig av det som jag råkat hitta hemma.
Som kaffefilterhållare och finmaskiga silar eller sådana där lådor som man lagar 
färskost i. Allt där vätska kan rinna ur fungerar. Bara att ha i en silduk i sitt kärl
och tadaaa...man har en pasha-form.

Det räcker med att pasha-smeten rinner av sig i ett dygn,
sedan kan man tippa över pastan på ett serveringsfat, eller som jag
gjort flytta över den i en annan serveringsform. 

Jag tror man i de ortodoxa cirklarna har regler för hur en pasha skall
se ut och hur man skall dekorera den, men jag struntar hejglatt i det
och dekorerar i år min pasha med temat:

"Trädgårdsmästarens längtan"

och gör mylla av smulade Oreo-kex, morötter av sockermassa
och morotsblast av myntablad. 

*

Sade jag redan? 

Jag bara älskar pasha - om också en tesked i taget - för det är
väldans mycket "allt" i en tesked.

Receptet ovan ger  m y c k e t  pasha! 
Ingen orkar äta mycket - såpass mäktig är den här efterrätten.
Jag brukar numera laga halva satsen - och ge bort hälften! 

Men eftersom jag inbillar mig att smaken blir ännu fylligare i en större sats, 
så kör jag fortsättningsvis det gamla receptet. 
Och delar med mig av pashan.

Precis så som jag för tiotals år sedan kom i kontakt med pashan.
Det var någon som hade gjort en för stor sats - och delade med sig. 

*

Nu kan jag ju inte konkret dela med mig av pashan till er. 
Men receptet, det beprövade, det kan jag dela.

Varsågod - och Glad Påsk! 

SPARSMAKAT...


...som jag tidigare skrivit så har jag lite snusat på det här med minimalism, 
optimalism och att faktiskt inte ha och äga så sjuttons(tusen) mycket grejer.
Jag har till och med läst på det här med kapselgarderob (capsule wardrobe) för
faktum är att jag redan i ett par års tid omedvetet kört kapselgarderob, fast jag kanske inte
haft ett namn för det. Jag har bara använt samma och samma kläder nästan hela tiden.
Det oaktat har jag skämmigt mycket kläder i min garderob som jag
ärligt talat aldrig använder. Nu skall det bli en ändring på det! 

Mitt "dilemma", ett i-världsproblem i allra största grad, 
 är att jag har en mängd kläder som jag gillar mer då de hänger på
galgen än då de hänger på mig. Och det är ju ingen större idé med sådant? 
Endera dagen skall jag ta itu med garderoben. 




Märker också att mitt "pynt" blir mer och mer avskalat.
Förmodligen till en sådan nivå att någon inte skulle kalla det pynt alls? 

Mina påskfjädrar är i år dessutom helt ekologiska - och "närproducerade".
Helt eko!

Första bildens fjäderknippe är från en järpe som gubben jagade för 
ett par år sedan. Köttet åt han upp och jag tog hand om fjädrarna för jag tycker de
är så himla fina! 

De övriga fjädrarna är plockade från marken vid en strutsfarm som 
jag besökte för ett antal år sedan och som till nu fått agera dekoration
på mitt skrivbord - nu blev de uppgraderade till påskpynt. 

Är ju inte så mycket för gult och grällt, så ekologiska 
naturfjädrar känns precis perfekt för mig! 




I övrigt har jag också sedan länge föredragit naturmaterial framom
konstmaterial. Man kan ju, om man vill vända sig krokig och avig och vindig 
i att alltid försöka välja "rätt" enligt alla etiska normer som vi överöses med. 

Jag har valt att undvika att äta kött - för att jag känner att man kunde göra mer
för djurens välmående och att den mängden kött vi äter idag inte är hållbart.
Motstridigt nog så föredrar jag läderväskor och -skor framom konstläder.
 Likaså föredrar jag ull framom syntet. 
För tillsvidare upplever jag att alternativet med all världens 
plastaktiga material ändå är ett sämre val. 

Jag tycker ibland att det är riktigt knepigt att hitta sin egen balans på 
gungbrädet mellan etik och estetik, värdegrunder och övertygelser. 



Jag tycker det är fint att man hela tiden blir mer och mer
medveten om vad man kunde göra bättre med tanke på miljön och dess framtid.
Hur djurhållning kunde bli bättre, hur andra problem som vår livstil medför kunde lösas.
Vi väljer bort plastpåsar och återanvänder mer och mer i hemmen.  
Jag bugar djupt för alla de som ständigt är medvetna och med stort engagemang
upplyser oss andra om hur vi kunde göra bättre val. 

Jag kanske aldrig blir en sann minimalist, aldrig kommer att ha en sannfärdig etik,  
men jag gillar tanken på att less is more. 

Vi behöver inte allt det vi tror - vi behöver mindre! 


SKÖNT TRÖTT...


...och ikväll tänker jag bara slänga upp fötterna på puffen och
inte göra något vettigt alls! 

Är inne på slutrakan med mitt examensarbete. Okej, okej, en hel del finlir kvartsår 
men grovjobbet är nästan rott i land. Woopwooop!!! 
Jobbet på "det riktiga jobbet" är skött och så lyckades jag utöver det klämma in lite 
trevlig business-fotografering också den här veckan, så 
onekligen lite dags för att smälla med hängslen och unna sig en lat kväll. 

På weekenden skall jag stänga ner både studier och jobb och faktiskt leka
lite husmor och för en gångs skull ägna lite uppmärksamhet åt hemmet. 
Känns som evigheter sedan jag gjort något annat än tänt lite ljus...



Ha, ha....mitt  julpynt som blev kvar som vinterpynt pryder fortfarande soffbordet.
Kanhända det är dags för en liten årstidsuppdatering - även om vädret därute - snö, snö och snö -  sannerligen hänger intimt ihop med 'pyntet' här inne så är det säkert
ändå dags att skruva till det med något lite mer vårigt. 

Till helgen skall jag göra något för att trolla fram lite påsk- och vårkänslor i hemmet.
Det är kanske dags för det nu. 



BACK ON TRACK...


 

 Det är måndagförmiddag, och jag har precis sorterat klart 
bilderna från min Kuusamo-resa. 
Även här i södra Finland håller vintern ännu ett hårt grepp, 
det dalar ner lätta, kalla snöflingor.
 Fälten har en skare som galant håller att gå på, det är
länge sedan det varit så. Känns nästan som barndomens vintrar då man 
skidade på skaren, solen sken och man hade apelsiner med sig i ryggsäcken. 



     

Den här gången blev det inte att gå Karhunkierros (Björnrundan) när jag var där 
i Kuusamo, den är nämligen hela 80 km lång, men en liten sväng längs den blev det ändå. 
Det här är den mest populära vandringsleden i Finland och lär vara galet vacker. 
Jag tvivlar inte.
Kanske jag återkommer någon gång till dessa skummande forsar och djupa skogar?


Utanför mitt fönster har flingorna som dalar ner ökat i antal, 
de faller tätt nu och förs i sidled av vinden. Det känns ett litet drag
från de gamla fönstren, jag kokar mig en kopp kaffe och tar itu med
det jag har inplanerat för dagen, börja skriva på mitt examensarbete
som skall vara färdigt i maj. 

Även om snön vräker ner därute, så är våren ändå strax här. 
För det står så i kalendern. 



OM NÅGON...


...för något år sedan skulle sagt att jag skulle med glädjetjut "offra" mina lediga vinterdagar 
till att ta mig till (nästan) Lappland, inte för att susa ner för soliga skidbackar, utan att stiga
tidigt upp, packa fotoutrustningen och en liten matsäck, åka ut i ödemarken, plumsa upp
för fjället knappa två kilometer för att sitta i ett gömsle och hoppas på att få se en fågel.

Ja, jag vet. Låter knasigt. 
Men är alldeles, alldeles underbart! 

Först bara måste jag ändå lite reda ut det här med höjder. På finska och svenska skiljer det sig lite
och på svenska helt enkelt finns inte alla "nyanser" av höjder på berg. 

I Finland har vi ju inte riktigt så mycket till fjäll om man menar höga spetsiga bergstoppar.
Våra fjäll är mer som hopskrynklade grusåsar än direkta hopskrynklade berg. 
De fjäll som sträcker sig ovan trädgränsen kallas "tunturi" (som Riisitunturi i inlägget innan), 
medan lägre fjäll som håller sig inom trädgränsen kallas för "vaara". 
Jag har inte hittat någon motsvarande svenskspråkig variation mellan trädklädda fjäll och
kala fjäll. Ja, kanske kalfjäll då? 

Hur som helst, fotogömslen är uppe på ett fjäll, en "vaara", dit man tar sig genom 
sagolikt vacker skog på en smått pulshöjande halvtimme. 






Jag vet att de flesta av mina vänner tycker att det är fullständigt knasigt att tillbringa, inte bara en, utan ett par soliga vinterdagar i ett fotogömsle någonstans ute i ödemarken. 
Vi talar om små krypin där man har sin stol att sitta på, en liten hylla att ställa sin termos på, 
men också en mysig gaskamin som sprider skön värme (det var -25 ute) och likasinnade vänner,
sin kamera och en hel dos förväntan.


Och så tystnaden. Det totala lugnet. Tiden som slutar. 

Man kan bara vänta. 




En skugga drar över. Där är den! 

Sedan är det återigen tyst - i ett par timmar. 
Småfåglar flaxar omkring, den sällskapliga lavskrikan är närvarande mest hela tiden.
En fantastiskt skojig fågel! Den är nog värd ett eget inlägg. 

Men det är inte för den jag är här.

Mot eftermiddagen syns skuggan på himlen igen, och den här gången landar fågeln i björken.

Kungsörnen. 


Vår näst största fågel.
Havsörnen är snäppet större. 

Man håller nästan andan inne i gömslen. Kamerorna smattrar men när örnen landat så tystnar de.
Det berättades oss att när örnen landat i trädet sitter den en god stund och överväger om den
skall våga flyga ner till åteln som lagts ut. Denna gång var åteln en överkörd rödräv. 

Örnen sitter ett bra tag i björken och iakttar. Sedan lyfter den och flyger iväg. 
- Neeeej!!! 

Var någon för oförsiktig med att flytta på objektivet? Hostade någon? 
Skuffade någon till sin termos?
Vilda djur är ofta mest rädda för metalliska ljud. 
(det är ju ett ljud av vapen - nedärvt från tidigare generationer?)

Kungsörnen är borta, jag äter min smörgås-lunch och dricker kaffe. 
Till tidsfördriv fotar jag småfåglar och för viskande samtal med dem jag delar koja med. 

Det är svårt att förstå, men tiden går faktiskt överraskande fort där i gömslet. 
Vadå? Klockan är redan över två på eftermiddagen - vi har suttit här i nästan fem timmar! 
Känns som om vi just kommit! 

Det är det här som är det småmagiska med att sitta i fotogömslen. 
Tiden liksom löser upp sig och man kan bara vänta. Bara vara. 
Och det är oerhört välgörande! 




Plötsligt är örnen tillbaka! 

Den kommer så tyst, lite som björnarna jag var och fotade på sensommaren. 
Samtidigt som man kan slappna av i gömslet och verkligen njuta av stunden, så måste man 
ändå hela tiden vara närvarande i stunden. 

Örnen sitter en kvart i tallen och spejar och kikar. 




Så landar den. 

Först på en nedfallen tall och sedan tar den sig fram mot den döda räven. 





Jag får höra att det är ett örnpar som har sitt bo en kilometer ifrån som brukar besöka
den här platsen. De är snart i beråd att börja med årets boläggning. En grupp som var 
här innan mig berättade att de sett örnarna para sig! 
Det missade jag. Men allt kan man inte få! 


Under några härliga dagar i de djupa skogarna fick jag följa med
kungsörnarnas, och de övriga vinterstannande fåglarnas, bestyr i det vackraste av vinterland. 
Inkrupen i ett gömsle med en gasvärmare som tyst flämtande pustade ut varma impulser
gick det verkligen ingen nöd på mig - snarare tvärtom!



Och för ett litet ögonblick möttes vår blick - min och kungsörnens - genom en kameralins.
Och det kändes lyckofladder i hjärtat länge efter mötet. 

Om någon hade sagt för något år sedan att jag skulle känna så här,
ja, då hade jag tvivlat. 

Men så härligt att man får uppleva nya fina saker att ta till sitt hjärta. 

Det här var en sådan sak. 

RIISITUNTURI...



När jag var barn, på 70-talet, så hade vi i bokhyllan i mitt barndomshem en bok om Finland. 
Min mamma jobbade en tid inom resebranschen, så jag tror boken var från något evenemang hon
hade deltagit i. Jag vet faktiskt inte. 
Oberoende så minns jag ett par bilder från den boken som starkt blev i minnet
hos under tio-åriga mig. En var en mysig bild tagen inne i en torrfura-stuga av en tjej i snygga skidbyxor (de med gummiband under hälen, remember? anyone?), 
fin hemstickad ylletröja och i bakgrunden en värmande brasa i den öppna spisen. 

Jag kunde ha flyttat in i den bilden på direkten alltså! 

Och så fanns det bilder av dessa snötäckta granar från fjällen. 
Så jag älskade de bilderna! 
Känslan, stämningen atmosfären...allt tilltalade det barn jag var!



Under årens lopp har jag nu och då fått uppleva dessa landskap i vinterskrud, 
och varenda gång griper de tag i min själ med sin andlösa skönhet!  

Dessa snöiga landskap drabbar mig alltid lika starkt. 



Andlöst står jag där och ser solen försvinna.

Och det finns ingen plats i världen jag hellre skulle vilja vara på 
än just här, just nu. 

Det är närmare -30 grader kallt. 
Kaffet i min termos har svalnat sedan länge, men det gör inget. 
Här smakar också kallt kaffe helt okej. 





INTERNATIONELLA KVINNODAGEN...


Jag tänker inte säga grattis. 
Inte grattis till alla kvinnor, bara för att det är 8:e mars, bara för att en är kvinna. 
Däremot är jag glad i att vara kvinna! 
Glad för de små steg vi tar mot jämnlikhet. 
Riktningen är den rätta, det går bara så erbarmligt långsamt! 

För snart tio år sedan sade Viviane Reding, då EU-kommissionär, orden som jag ofta tänkt
på när det är dags för Kvinnodagen. Hon sade nämligen: 

"Så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter".

Och jag tror rätt så få riktigt känner till bakgrunden till varför vi firar Kvinnodagen? 

Och varför det, för mig, känns lite avigt att grattas "bara" för att jag är kvinna
och för att de nu råkar finnas en sådan här dag...



Vi går tillbaka dryga hundra år i tiden. 

År 1913 var Finland, som känt, en del av Ryssland. De ryska kvinnorna firade sin första
kvinnodag sista söndagen i februari 1913 som en del av den fredsrörelse som fanns mot det kommande kriget. 

(Den sista söndagen i februari 1913 enligt den julianska kalendern är samma som 8 mars 
enligt den gregorianska kalendern.)

Följande år håller man flera kvinnomöten just den 8 mars för att protestera mot
det hot som fanns och som sedan skulle eskalera i det första världskriget. I Ryssland, mot slutet 
av kriget, hade miljoner soldater dött och människor svalt och då strejkade
kvinnorna för det man kallade Bröd och Fred. Denna strejk kom till att bli startskottet
för februarirevolutionen 1917. Vad detta kom att betyda för Finlands självständighet vet vi alla.

Den internationella kvinnodagen instiftades ursprungligen i Tyskland redan 1910 och var
redan då en politisk dag vars främsta syfte var att stärka kampen om kvinnlig rösträtt. 


De kvinnor som var med då, de som protesterade mot krig, som fick till rösträtt åt kvinnor, 
dem kunde jag gratta.
Och framför allt tacka för vad de gjorde för oss.




Och nu, hundra år senare, är det vår tur att göra vad vi kan för att fortsätta det jobbet. 
För så länge vi inte har jämnlikhet mellan könen, är jobbet inte gjort. 
Projektet inte rott i land. 

Och därför känner jag det lite larvigt faktiskt att bli grattad på kvinnodagen. 
För om jag skall vara ärlig så har jag inte gjort så mycket för konkret 
för en jämlikare värld. 
Hade jag gjort det - hade det funnits orsak att gratta mig, inte annars.

Men jag vill inte bli grattad bara för att jag föddes till tjej, nej! 
Blommor denna dag undanbedes, gör något för en jämlikare värld hellre. 
Tack! 


Ja, usch vad jag känner mig som en riktig glädjedödare och tråkmåns, men kvinnodagen är ju inte  frågan om att någon (man) ger en ros, att någon butik bjuder ut 100 € shoppingpengar till någon kvinna/tjej, det handlar inte om att "gratta".
(har jag sagt det redan?) 



Det är så mycket mer, så mycket större än så.

Lite som landskapen jag varit i de senaste dagarna. 
De som också är så mycket större,
så mycket mer. Där människan kan andas fritt.

*amen*



ATT KUNNA SE LÅNGT...


Det finns en andlös skönhet i att kunna se långt. En skönhet
som får det att kännas friare i bröstet, lugnare i själen, vilsammare i andningen. 

Jag känner samma för öppna hav som här där blicken kan vandra
långt, långt och ta med sig tankarna, låta dem flyga fritt utan hinder. 

Här vilar hela jag. Här är jag. 


ÄLSKADE VINTER...


Ja, ja...eftersom jag nu tydligen snöat in mig på det här med att plötsligt efter dryga
50 år på jorden börja älska vinter, så känner jag ju att jag behöver förklara mig lite. 

Eller nej, jag har inte alltid hatat vinter, som barn och ung vuxen 
minns jag att jag gillade det skarpt. 
Jag var ju en sådan där som skrinnade och skidade och byggde snögubbar, 
lekte snökrig och faktiskt bara njöt vinter. 

Sedan tappade jag på något sätt bort det här med njuta vinter under många vuxna år. 
Delvis kanske det berodde på att jag i rätt unga år blev en stor vän av att odla, 
både ätbart och bara för att något är en rasande fin växt.  
Så nu när jag ser bakåt så blev det en automatisk fokusering mot vår och sommar. 
Men man ändrar sig. Och tur är väl det! 

För det här: 


Hur kan man liksom inte älska det? 

Det här är dessutom en av mina absoluta favoritplatser när det gäller
att besöka natur i Helsingfors. 
Området kring Gammelstadsforsen är jätteintressant också från historisk synvinkel, 
men det bästa är att här finns ett naturskyddsområde där man kan få syn 
på en ansenlig mängd olika fågelarter bara vår och sommar blir. 

Det här stället är guld. 






Så mycket fint, bara ett stenkast från stan. Också på vintern. 

Efter att i ett par år igen varit stadsbo så har jag lärt mig att uppskatta de naturskatter 
som finns nära omkring. Och att förstå att jag inte är ensam om att uppleva dem. 
Att det uppskattas av många, många andra skvallrar spåren på isen, de hårdtrampade
stigarna, de olika människor man möter då man vandrar omkring här.

Skidare och vandrare på isen, hundar som luftar sina ägare, 
personer som sätter sig på en bänk och lapar mars-sol, 
pilkare, vintercyklister, fotografer (andra än jag som drällde runt med kamera 
runt halsen) fågelbongare med kikare, ungar i pulka. 

Hela underbara skalan av människor som vill leva vinter. 
Kanske till och med lite älska det! 
Som jag gör. 
Numera. 








LJUSET OCH FROSTEN....


I morse när jag vaknade såg sovrumsfönstret ut så här, fantastiskt vackra
spetsfunderingar över alla små fönsterrutor. 
Temperaturen visare på -22 grader.

Och jag...*trumvirvel* ...älskar det! 

Under de flesta vintrar i mitt liv hittills, och jag lovar, det har blivit "några" -  har jag 
känt en lindrig panik i februari om att våren känns så långt borta och 
vintern så besvärande långtråkigt närvarande.

I år är allt upp och ner. Jag känner att jag knappt hunnit börja njuta vinter alls. 

Ge mig mer vinter liksom! 



Visst, jag kan glädjas något extremt mycket åt att ljuset är tillbaka, 
och visst, jag kan glädjas åt att den stympade Mårbacka-pergonen tar sig och 
skjuter nya skott i snabbare takt än jag hinner blinka. Nästan.
Men jag är inte klar med vintern än! 

Jag älskar de kalla dagarna, de soliga fälten, de isiga havsvikarna.
Jag vill så ha mer av detta! 



Jag är inte alls redo än för smältvatten som porlar och takdropp.
Och det här har jag  a l d r i g  någonsin sagt, än mindre tänkt, förut. 
Inte när vi äntligen kan läsa "mars" i våra kalendrar. 
Är helt förundrad! 

Och på tal om ingenting.
Jag inleder min vintersemester i morgon. 

Jag kanske inte helt intar samma slappa attityd som katten. 
Vi får se hur det blir! 


ÄNTLIGEN SLÄPPER DET...



...länge nog har jag glott på dessa små ting i mitt hem medan 
vintern har pågått därute och flunsan har frodats härinne. 

Men nu känns det att det är andra tag i gumman! 

Och bra är väl det! 
Har en vecka med en hel det to-do i innan jag 
stämplar ur och firar vintersemester nästa vecka! 

Woooppp...så fint det skall bli! 









FRÖKAKOR...


Det har knappast undgått någon som befinner sig bland de nordligare bredd-
graderna att det är vinterväder de luxe nu. 
Riktigt krispigt vackert, kallt, soligt för att inte säga strålande vinterväder. 

En kan vara fortsatt lite besk i sina inlägg här eftersom kollisionen vinterförkylning
och vinterns vackraste väder fått för sig att infinna sig i ens liv precis samtidigt. 
Ja, ja...

Till någon liten nytta har jag dock varit dessa dagar med 
hostattacker och feber-svettningar 
 (sådana andra utöver de pga åldern då.......*fniss*). 
Jag har nämligen bakat fett- och frökakor till fåglarna.




Här med lite extra topping av överbliven nöthack. 

Receptet är det gamla vanliga:

Smält kokosfett varvat med frön och nötter. 
Men, och här kommer tipset, när det är så kallt ute som det 
är nu så brukar jag blanda i lite olja i kokosfettet vilket gör kakorna
lite mjukare för fåglarna att bearbeta. 

Rapport slut för idag. Skall gå och snyta mig.