nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

PÅ GRÄNSEN MELLAN ÅRSTIDERNA...


Det är något med gränslandet mellan årstider som triggar mig. 
Det är samma på våren, jag blir sprängfylld av längtan, vill omfamna hela
naturen, vill suga i mig varje doft, varje förnimmelse, varje liten nyans. 
Sommar och vinter är bara en transportsträcka mellan våren och hösten 
då det händer så mycket fint därute! 


Höstskog liksom. Jag vill vara där Hela Tiden! 

Men så har vi det här med älgflugor. 
Jag tycker inte bara att de är jobbiga och riktigt äckliga, jag får rätt besvärliga
bulor av deras bett (ja, de biter mig!) som är både sjuka och kliar ett bra tag.

Men mitt dilemma är att jag älskar höstig skog mer än jag hatar älgflugor. 
Snudd på att vågen skall tippa åt andra hållet, men än ger jag mig ut 
i timmar i skogen när tid finns. 

Under weekenden var jag som sagt på stugan och vädret var ju bara Gud. 
Det tyckte älgflugorna också...


Men så hittade jag i den där "diverse-lådan" ett spray som jag köpt förra sommaren att ha mot mygg,
och tänkte att det hjälper knappast (för det har man läst att myggspray inte hjälper mot älgflugor) 
men jag tänkte att det kan väl knappast skada heller? 
Och skulle jag nu stöta på en senkommen mygga så skulle jag vara skyddad! 
Hah, mitt blod erbjuds blodtjänsten inte myggpatrullen. 
Men det fanns inte mygg i skogen, deras bäst för datum hade tydligen gått ut.
Så lär det inte vara med älgflugornas bäst före...

Men döm om min förvåning när jag tre timmar senare kommer hem från skogen utan
en enda älgfluga på mig. Hinner redan tänka att de kanske försvunnit, men det brukar
de aldrig göra innan ett par frostnätter, och det har vi minsann inte haft denna
underbara indiansommar! 
Frost vad är det, liksom? 

Nästa dag testade gubben medlet - han hade minsann blivit älgfluge-antastad på sitt jaktpass dagen innan - och samma sak då han sprayat sig. Inte en endaste älgfluga! 
Det här är verkligen inget sådant där reklaminlägg, men jag gillar att berätta om produkter 
som är riktigt bra. Det här är helt superbra! 

Jag stötte på Sjö&Havs produkter för ett par år sedan då vi var utan rinnande vatten 
på stugan efter att vår vattenpump hade sagt upp kontraktet. Eftersom jag då 
hade möjligheten att tidvis vistas mycket på stugan men saknade dusch så 
blev det att tvätta sig i havet. Då hittade jag deras ekologiska tvål som faktiskt löddrar 
i saltvatten vilken i alla fall ger en känsla av lyx. 
Man vill ju inte löddra till havet med medel som inte är okej att löddra i havet...

Det här myggmedlet är också växtbaserat och helt biologiskt nedbrytbart. 
Vilket också känns lite mer okej än de traditionella myggsprayen som innehåller
en hel del märkligheter. Och så funkar det - på mig i alla fall! 




Vilken njutning att kunna gå i lugn och ro i skogen och inte behöva utföra 
hysteriska skutt och ryckningar och nästan klä av sig för att hitta de där 
krypande fulingarna som tassar runt på en.

Jag brukar gilla det mesta i naturen, men fästingar och älgflugor har 
inte riktigt uppnått den statusen än. Förmodligen uppnår de aldrig
den nivån att jag skulle tåla dem, eller tolerera. 

På tal om det så finns det en grönsak som jag också 
haft lite svårt att tåla, eller tolerera, och det är auberginen.
Jag kan tycka att den är galet vacker, men länge kände jag att 
vi inte riktigt hittade varann. Måste ha varit någon suspekt moussaka som jag 
ramlat över i ungdomens yra vistelser i Grekland som satt sig 
envist fast i mitt matminne. Mitt minne säger att det inte var en höjdare. 
Jag kanske inte fullt upp förstod att uppskatta det då. Gav det aldrig en chans? 
Kanhända det var mer focus på Ouzo än aubergine på den tiden. 
Tyckte mest den såg suspekt ut. Auberginen - inte ouzon. 


Men numera är jag riktigt bästa vän med auberginen. 

Det här är kanske det godaste man kan sno ihop av en aubergine 
och de där torra ostkanterna som man titt som tätt har drällande i sitt kylskåp. 

Parmigiana di melanzane heter rätten ursprungligen och det är att komma lite 
närmare mathimlen än man trodde var möjligt! 

Aubergine och ost = Matkärlek! 



EN REGNIG EN...


Undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin under min livstid blivit så bortskämd med alla dessa
vackra dagar, soliga dagar, varma dagar. Jag kan knappt föreställa mig dåligt väder! 

Lördagsmorgonen var fin, men mot tolvsnåret började det dra ihop till regn. 
Regnet, som kom, gjorde att det snabbt började kännas fuktigt och råkallt också
inne i stugan, även om det ännu var rätt varmt ute. 

Tände den första brasan i öppna spisen sedan typ april och
det fick mig att tänka på en sak som min kompis förundrade sig över
förra året då vi gick en tur i naturen tillsammans och hon skulle leta efter något
i min ryggsäck. Hon utropade; 
- Men på riktigt? Varför i hela fridens dag har du en tampong med dig?

Och det kan ju kännas lite udda. Inte tampong i sig, det har man ju stiftat 
bekantskap med under sina fertila år minsann, men bara en. Och
så en Vaselineburk och en sådan där eldstål grunka. 



Ja-a, man kan ju undra! 

Men allt har ju sin behändiga förklaring! 
Det här är nämligen ett tips som jag hörde om för många, många år sedan.

Jag älskar ju att röra mig ute i naturen och traskar glatt på i skog och mark.
Har alltid gjort det. 
Däremot är jag av födseln försedd med ett uruselt lokalsinne. 
Lita liksom  a l d r i g  på mig när det gäller att hitta rätt. Aldrig! 
Och just av den orsaken har jag i princip alltid med mig dessa tre små ting.
De göra att om jag skulle tappa bort mig så skulle jag kunna tända en eld 
för att hålla mig varm förstås, men också göra det enklare för de som
(hoppeligen) skulle komma för att leta efter mig att faktiskt hitta mig. 
Eld och rök både syns och känns på långt håll.

Nå, i dagen värld finns det ju appar på telefonen som meddelar 
på något tiotals meters noggrannhet var man är, men även om 
det skulle funka så är det trevligt att vänta hjälp vid en brasa, eller hur? 
Och om telefonens laddning skulle tagit slut, eller man skulle befinna sig
på ett område där telefonen inte funkar, ja då kan man ta till det här knepet.



En (liten) burk vaseline, en tampong och ett eldjärn tar mycket litet 
utrymme. Det ryms i min knutna hand. Och den mängden kan man 
alltid stuva in i någon liten ficka på ryggsäcken. Jag har den minsta
vaselinburk jag hittat, kanske i storlek som om jag lade tummen 
och pekfingret ihop. 

(Bara så man från bilderna inte får den uppfattningen att det här är den där
vanliga stora vaselineburken. Sen kan man ju klämma in lite vaseline i hur liten 
burk som helst om man vill få paketet ännu mindre). 

Men grejen med det hela är att då man river ut lite "ludd" från tampongen och rullar runt
det i vaselinet så får man en riktigt, riktigt bra starter till sin eld. 

Är man ute i naturen och det varit lite regnigt så är det inte så där bara
att hitta något som skulle vara torrt nog för att starta upp en eld. 
Lite torra småkvistar från gran brukar funka bra att mata 
elden med bara den tagit lite fart. Och det är just här
som det fina med tampong och vaselin kommer in i bilden! 

Tampongludd nerkladdat med vaselin brinner riktigt bra - och länge. 
Man hinner med andra ord gott mata den lilla lågan med småkvistar och näver
och tadaaa....man har strax en brasa! 

Den lilla plumpen på bilden brann i över två minuter med stadig låga. 

Eldstål är en underbar liten tingest! 
Där var tändstift på tändare blir blöta eller tar slut, där gas tar slut 
och där tändstickor blir blöta kan man alltid lita på eldstål. 
Jag har aldrig misslyckats med att tända en eld med eldstål. 
Det är enkelt - och ganska roligt - att öva upp sig på att bli riktigt bra 
med det här lilla verktyget. Sedan vill man aldrig ha nåt annat! 

Näe...så är det ju inte! 
Jag gillar min stormtändare och traditionella tändstickor till vardags
men har trots det detta lilla paket med mig i min ryggsäckar när jag är ute
i naturen. Nästan så det blivit en liten maskot. Ni vet, man vågar liksom
inte längre lämna bort den för då jädrans kommer jag nog att tappa bort mig.
Och hamnar att stanna ute en natt - utan eld. 
Det vill vi inte! 

*

Det är inte alls enbart ute i naturen jag tar till det här vaselin-knepet,
nejdå! Jag har minsann startat en och annan brasa i öppna spisen med
hjälp av det här. Förr hade man ju nästan alltid någon gammal dagstidning
drällandes i knutarna, men nu när det mesta digitaliserats så 
känns det aningen fel att försöka tända brasa med sin iPad...
Dyrt också. 

Så lite toapapper eller en bomulls-tuss, på med vaselinet 
och tadaa man har strax en fin eld i sin öppna spis. 
Min öppna spis här på stugan kan vara lite trixig att ha och 
göras med vid lågtryck och efter längre tiders paus i eldandet.
Då plockar jag fram det här knepet. 

Men varför just tampong? 

Ja, det är för att det är mycket bomulls-stuff komprimerat. 
Av en sådan där minsta storlekens tampong tänder jag 
galant fem eldar eller mer. Till storlek är den 
ju som halva lillfingret. Att ha med motsvarande mängd
vadd eller toapapper...Ja, ni förstår? 


Lite scoutvarning över det här inlägget, men jag tycker faktiskt det borde
höra till grundläggande kunskaper att behärska att laga upp en eld i naturen. 
Jag gör det enkelt för mig - med tampong-ludd och vaseline :). 









PÅ LINGONRÖDA TUVOR...


Äntligen, suckar mitt hjärta och min själ! 
Sitter på jobbet och blundar för en stund och drömmer mig 
bort till det stället på jorden som är det vackraste jag vet. 
Stugan! 

Aida, hunden, ligger vid mina fötter och är smått otålig. 
Hon brukar hänga med på mitt jobb nu och då men är inte mycket till
kontorsråtta. Enligt henne är det dö-tråkigt, men hon uthärdar. Sådär.

När jag äntligen blir klar och vi packar ihop oss och går ut till bilen blir
hon en helt annan hund än den lite passiva klumpen som legat på en fäll
under mitt skrivbord. 
Det är så hon är. Den älskade lilla hunden. Hon uthärdar. 
Lite som sin matte...

*

Under många år var stugtillvaron mitt andningshål utan vilket jag knappt 
hade kunnat andas fritt alls. 
När jag nu körde ut till stugan kände jag inte längre samma lite ångestfyllda
längtan till en befriande tillvaro, utan mest bara en skön förväntan. En längtan.
Men utan känslan att jag rymde bort från något annat. 
Jag kände att jag bara åkte ut till stugan. Inget mer. 
Och ändå är det i den känslan allt! 

Jag upplever inte längre en ångest av stress, inte längre ett nästan
fysiskt behov att komma ut till något som inte ställer krav...

Kanske är jag lite mera hel? 
Lite mer som jag någongång varit? 


Går en lång promenad i skogen med hunden. 
Hon fyllde åtta för någon dag sedan och börjar, lite som jag, 
bli en mogen dam. Vi gillar varandras tysta sällskap. Vi 
känner varandra så väl. I skogen hade Aida tassat iväg före mig ett gott 
stycke då jag vek av från stigen och jag bara visste att hon strax skulle
vara ifatt mig. Jag älskar den här tysta kommunikationen mellan hund och människa. 
När man så vet var man har varandra, när kommunikationen i det närmsta är ordlös.



Hem, till stugan, kom vi med lite svamp, lite lingon och en skön känsla i
både kropp och själ efter några timmar i skogen. 

Jag känner en alldeles speciell lycka över dessa timmar traskandes runt i skogen.
Efter en sommar med riktigt jobbiga besvär i hälen som gjort mig rejält immobil känns det 
galet lyxigt att äntligen kunna gå fritt. Bara det! Att kunna traska på (nästan) utan smärta! 

Tills i morgon har det utlovats regn. 
Höstregn...hur underbart kommer det inte att vara? 

Gubben kommer att stiga tidigt upp och ge sig ut på ett jaktpass. 
Och jag fortsätter fylla på det vegetariska skafferiet. 

Vi är ju lite som man varit sedan tidernas begynnelse. 
Jägaren och Samlaren. 

Bara att det är jag som har hunden med mig.....
*heh*

NÄSTAN LITE OVERKLIGT...


Jag säger då det, den här sommaren har ju varit alldeles makalös! 
Känns nästan lite overkligt att det bara fortsätter att vara finaste
sommaren även om vi glidit in ett stycke av september. 

Sitter i solen ute och skriver, har precis duschat och låter håret
självtorka. I den här värmen och med den här fina varma vinden kommer det 
att gå i ett nafs. Skall minsann på teater ikväll, släpar med
familjen på en musikal; Kinky Boots på Helsingfors stadsteater. 

Vädret till trots packade jag undan en del sommarkläder idag.
Bara min garderob skvallrar om att jag är en riktig höstmänniska! 
Om någon för en endaste sekund trodde att jag skulle få MER utrymme i garderoben
genom att plocka undan sommarkläderna så misstog den personen det hela rejält.

Ner i vinterförvar åkte några ärmlösa tunikor och ett par sommarklänningar
(som jag bott i den här sommaren) men fram ur samma förvar kröp ett 
dussin mysiga, lurviga, tjocka tröjor, och halsdukar och koftor...

Det var någon som myntade begreppet "Pinterest-snygg" och
september är ju just den månaden på året då man här på våra breddgrader kan 
segla runt i snygga jeans, sneakers, ballerinas eller varför inte stövlar 
och fina tröjor och halsdukar, kanske till och med en hatt utan att
vare sig storkna i värmeslag eller frysa ihjäl.

Jag hade väl tänkt klä mig lite så där Pinterest-snyggt till kvällen,
i linneblus och varm långkofta och halsduk, men men...

...som om man inte hade varmt nog på grund av den där
biologiska bergochdalbanan en går och bär inom sig så 
är temperaturen definitivt mer högsommar än höst.

Och även om jag gillar att klä mig i lager på lager, så känns det inte fullt
bekvämt att skala av sig både kofta och blus och topp och helst
bara sitta där i bh...Näh, det skulle nog inte omgivningen uppskatta.
Inte familjen heller...

Verkliga stora problem jag tampas med så här en
solig och varm eftermiddag i september.

Kanske det är så det skall vara? 
Att de stora problemen kan hålla sig borta en dag som idag
då det är nästan lite overkligt fint?!

HÖSTENS VACKRA TING...


Alla som har en ek i sin trädgård, eller i sin närhet har förmodligen märkt 
att det formligen regnar ner ekollon den här hösten! 
Man kan knappt gå under en ek utan hjälm om man inte vill ha
överraskande hårda ekollon i skallen på en. 

Det är just NU de är som vackrast. Det finns både de där mustigt bruna 
och ännu somrigt gröna ekollon på marken . Det är NU man skall 
ge sig ut och plocka ekollon - om man vill, vill säga.

Jag har nöjet och glädjen, att ha ett antal ekar i trädgården. Den här tiden på året
tycker jag att det är alldeles underbart - men när de släpper sina miljoner löv i lite varierande tid mellan oktober och mars, är de inte fullt lika uppskattade...
Det finns torra eklöv överallt och hela tiden, känns det som.

Men så här till hösten är det nog det trädet som levererar 
de vackraste frukterna! 



Ekollon! 

Alltså de är ju alldeles, alldeles otroligt vackra! 

Hade en gammal halmstomme-krans drällande i knutarna och eftersom 
en överraskande tidig höstflunssa grabbade tag i mig så när det inte riktigt fanns 
ork till något annat dammade jag av min limpistol och började limma
ekollon, efter ekollon, efter ekollon, efter ekollon...


Och till slut blev det ju en riktigt hyfsat fin krans, fast jag säger det själv! 

Jag limmade ekblad lite glest över hela halmstommen och så började jag limma ekollon
lite hipp som happ. De ekollon som fortfarande hade sin "hatt" kvar lossnade jag på och
limmade fast dem på nytt. Den här tiden på året så lossnar hatten - naturen har sett 
till att det skall ske så. Så om man vill ha kvar hattarna på ekollonen så är 
det bara att pilla loss dem och limma ekollonen in i hatten igen 
annars kommer ekollonet att tappa sin hatt bara man nyser inom ett par dagar. 
Och på en krans där hälften av ekollonen består av sådana med hatt, 
skulle det inte vara något man önskar precis! 



Eftersom jag valt att limma ekollonen lite hipp-som-happ på kransstommen så ville jag ändå
få något som gör att kransen liksom får en riktning och det gjorde jag genom 
att samla små ekkvistar och redan  ekollonskaft och limma dem överst på kransen för att få 
till känslan av rörelse, vilket är det som ger liv och rytm åt en krans. 

I mellanrummen mellan ekollonen - isynnerhet där limmet blivit synligt - limmade jag 
in yttersta ändan av små ekblad, hela blad hade känts för stora. 
Man får helt enkelt känna efter lite så att proportionerna blir rätt. 

Ekollon-kransen kommer ju att mörkna med tiden, och det gröna 
försvinner och blir till olika bruna nyanser. 

Min krans kommer att få huvudrollen som höstpynt på soffbordet, och det 
med ett blockljus i mitten. 

Lagom rustikt höstigt tycker jag. 

Och inte speciellt svårt att fixa själv! 

Har man inte en egen ek drällande på gården sin så tror jag ingen ek-ägare
i grannskapet säger nej om man frågar om man får komma och plocka lite ekollon. 
Förmodligen blir man bara glad! 

*

Till min krans gick det åt ca 2-3 l ekollon och 
kanske 0,5 liter fästen, som jag plockade separat samt några kvistar 
med löv på som ramlat ner. 

Som stomme hade jag en vanlig halmstomme från en 
julkrans av granris som jag sparat, och så går det åt
en hel del lim, förstås...





INVENTERA KÖKSSKÅPEN...


Eftersom jag fortfarande är lite Halta Lotta och inte kan ta mig så mycket
någonstans alls så har jag tagit tag i det där lite småtråkiga jobbet 
att inventera köksskåpen och märkte att jag har en hel del
mjöl som börjar närma sina bäst före datum.

Alltså blev det att snurra ihop en bröd deg.

Och med snurra så menar jag faktiskt att snurra, som i att röra om! 


Jag bakar rätt så sällan, kanske mest för att jag på något sätt upplever att det är
lite krångligt att plocka fram hushållsmaskinen, och den mullrar och för 
sådant oljud när degen skall knådas - och så detta diskande av alla pytsar och
degkrokar. Näe...inte min grej! 

Men jag har ett par recept på bröd som man klarar att få till 
med bara en skål och en träslev. Man behöver inte knåda det alls.

Receptet på det brödet är ur Annas Mat av Anna Bergenström
och en av mina favoriter. 

Här kommer receptet:


Ingredienser
  • 5 dl fingervarmt vatten
  • 1 dl mjölk 
  • 25 g jäst (1/2 paket)
  • 2 tsk salt
  • 1 msk honung
  • 12 1/2 dl vetemjöl eller tar du 1 1/2 dl grahamsmjöl + 11 dl vetemjöl som jag gjorde när jag bakade det senast
  • knappt 1/2 dl mjöl till utbakningen
Så här gör du!
  • Börja ditt bak med att mäta upp vatten och mjölk. Smula ner jästen i en bunke och lägg i salt och honung. Över detta häller du lite av din vatten- och mjölkblandning. Rör med en trägaffel, häll sedan i resten av blandningen och rör också ner mjölet.
  • Nu arbetar du snabbt ihop den lösa degen. När du känner dig klar med detta så strör du ca 2 msk vetemjöl över degen, täcker bunken med en bakduk och låter den jäsa i 1-1 1/2 timme.
  • Under tiden som degen jäser så värmer du upp din ugn till 240-250 grader och förser två plåtar med bakplåtspapper, alternativt smörjer dem.
  • Nu är det dags att stjälpa upp degen på bakbordet men innan du gör det så strö ut 1/2-1 dl vetemjöl på bordet så att degen inte klibbar fast. När du fått ut degen ur bunken så ska du inte knåda den. De bubblor som blivit till i degen under jäsningen ska nämligen vara kvar. Istället strör du ytterligare lite vetemjöl över degen och plattar lite försiktigt ut det med handen. Men, som sagt, knåda och kläm inte degen för mycket.
  • När du plattat ut degen så skär du snabbt degen i 6-7 cm smala remsor med hjälp av en degskrapa. Dela sedan varje remsa i 2-3 delar lite på snedden. Det är ingen idé att du försöker få dina bitar likadana så försök inte ens. Huvudsaken är att de får ungefär samma storlek. Allt eftersom du skär ut dina bitar så lyfter du över dem till plåtarna.
  • Nu är det dags att grädda dessa fantastiska bröd. Det ska göras så snart du fått upp dem på plåtarna, en plåt i taget och i mitten av ugnen. Passa bröden så att de inte blir övergräddade. Ungefär 17-20 minuter var lagom i min ugn.
  • När de är färdiggräddade så tar du ut bröden och låter dem svalna. Eftersom det ska vara lite skorpa på ytan så ska du inte lägga på någon bakduk.

Det här är lika gott som det är enkelt! 
Kanske bästa brödet att ha i frysen och bara
plocka fram några till någon god soppa nu när det håller på att bli höst 
och de värmande sopporna igen kommer till heders.





HEMESTER, DEL 3...


Tanken var att efter att vi besökt Villnäs slott så skulle vi ta oss övre vägen via Tövsala 
mot Gustavs och den vägen runt Skärgårdens Ringväg. 
Jag hade skrivit ner en hel del platser som jag gärna skulle stanna till vid och besöka. 

Jag hade också studerat noggrannare kartor än den ovan där det fanns en "genväg" med färja från Teersalo till Hakkeenpää vilket skulle avkorta körvägen en hel del. På den mer utförliga 
kartan jag fick stod det att färjan kör sommarmånaderna. Kollade också vad man menar med "sommarmånader" och att man med det menar juni, juli och augusti. 

Nå väl. 

Alltså dit! 

Väl framme vid färj-fästet går jag in i den lokala butiken och köper lite dricka och 
passar på att fråga när följande färja går, varpå hon tittar på min bilnyckel i 
nyckelknippen och säger: 
- Färjan går nog snart, men du är uppenbarligen med bil, så det gäller inte dig, för färjan 
tar bara personer, cyklar och motorcyklar.

Jag gapar! Alltså va!? 
Jag har kollat på flera ställen att de här färjorna visserligen bara trafikerar
under sommarmånaderna men att augusti ändå skulle räknas som sådan.  

Jag är knappast den första som står där och förvånat gapar för 
hon fortsätter när jag påpekar om det här med vad man tolkar till sommarmånad: 
- Jo, jag vet. Det är aningen otydligt på nätet. Alla andra färjor 
kör nog helt som vanligt ännu i augusti utom den här. 
Den tar inga bilar nu längre i augusti.
De andra gör det. Men inte den här. 
Fast det står så på kartan.

Nä....he....liksom.





Nåväl, vad kan man? 

Vi skurrar vidare längs landsvägen och kommer tidig kväll till Gustavs. 
Hinner på besöket hos hantverksbyn 
(tack för tydlig öppethållningstid på
nätet som dessutom håller streck!) 
och kör till det första stället för eventuell övernattning. 

Det ser riktigt fint och mysigt ut och skulle det inte varit så
tidigt på kvällen hade vi säkert "lagt ankar" där.
Vi är ju med bil, så kanhända bättre att läsa "dragit i handbromsen"  i stället...

Men vi beslöt att åka vidare och ta färjan över till Iniö.




Den färjan gick ju som det utlovats.

Hade kollat upp lite möjligheter till övernattning längs rutten och det kunde väl inte
bli ett problem även om man inte bokat i förväg, tänkte jag. 
En månad tidigare skulle jag knappast rest utan att boka övernattning då 
"alla" firar semester i juli men jag tänkte att det nu ändå kanske var något mindre 
semesterfirare i farten nu när skolorna här hemma börjat även om 
augusti ju är en semestermånad för många, i och utanför Finland. 

Jag hade någonstans missat i min planering för färgan från Iniö till Houtskär 
var inte alls en sådan där nonstop-färja utan det visade sig att vi precis missat
sista turen och var med andra ord strandsatta på Iniö. 

Vid färjfästet då man kört av färjan på Iniö fanns en stuguthyrning/camping,
men det såg helt dött ut så vi körde vidare. Då trodde vi ju ännu att vi skulle komma
vidare från ön. När det sedan visade sig att vi inte gjorde det så 
ringde jag till Saaristokodit Oy med sitt Villa Högbo, vars reklamlapp 
jag hittade fastnitad på en elstolpe. 

Min tanke om få turister på rutten visade sig lite fel för det 
fanns exakt ett rum ledigt. Uthyrarna befann sig helt på annan ort, men det ordnade sig
smidigt med att få dörrkoden och räkning via mail, så tummen upp för det.

Att sedan priset för en natt i en stor villa, som mer påminde om en lägergård
med gemensamt kök, noll ljudisolering från andra rum...och ganska 
anspråkslöst också i övrigt kostade som vilken natt som helst på ett hyfsat
bra hotell nästan var som helst i världen kändes lite...eh tilltaget! 

Men plus för smidigheten. Absolut! 

Med-övernattare var ett ungt par från Finland som valt att cykla 
Skärgårdens Ringväg, några tyskar, ett gäng som jag inte riktigt kunde
tyda vilket språk de pratade, och några andra som jag mest bara mötte
som hastigast i köket eller i toa-kön. Gästboken berättade om 
besökare från hela världen. 

Någon restaurang fanns dock inte att finna - som skulle ha varit öppen.
Till all tur hade vi ändå packat med lite utfärdsmat, 
annars hade det blivit en hungrig kväll...




Följande morgon vid elva-snåret skulle färjan mellan Iniö och Houtskär gå. 
Vi vaknade av att de andra gästerna började packa ihop sig, som sagt
ljudisoleringen var inte något man satsat på när det här huset byggdes. 
Och det kunde jag faktiskt leva med, men sedan tyckte jag att man lite
överdrivit hur mysigt och fin omgivningen är vid Villa Högbo. 

Gården var nog mest sandplan med rätt frodigt ogräs. Grillplatsen en grill och ett
lite skevt bord och så skogen inpå. Frukost fick man ett stycke i från
på en annan plats (vi åt egen frukost) men i det hela så kändes det 
att 110 e för en natt här var nästan hälften för mycket...
Men det finns kanske inte priskonkurrens nog.

Efter frukost snurrade vi runt lite i byn.
Onekligen har dessa skäri-byar sin alldeles egna charm! 



Inte minst detta trafikmärke som ju är helt bedårande! 

*

Redo att lämna Iniö åkte vi till färgfästet för att invänta färjan.
Den som inte kom, vill säga. 

Efter ett tag kom en kille från en annan mindre färja och meddelade oss att 
den färja vi skulle åka med har gått sönder och att det skulle ta 
timmar och kanske ännu mer att få den fixad. Hur länge det kunde ta innan
den igen var i trafik, det kunde ingen svara på. 
Det enda var att göra en u-sväng och köra tillbaka samma väg.
Och det fort, så vi inte missade andra färjor och igen skulle bli strandsatta
på Iniö...
Vi med bil hann med färjan tillbaka, hur det blev med de på cykel, det vet jag inte. 
Kanske det blev en natt till på Iniö? 

*

Nåväl, vi körde hela vägen tillbaka och tänkte att på pin kiv
kör vi då andra vägen runt till Houtskär. 
Avstånden är ju ändå inte sååå långa. 

Vi hann ändå bli ganska hungriga på vägen med bara en
frukost i magen, men jag envisades med att inte stanna utan 
hade en idé om var vi skulle äta.

Jag har en fotokompis som skulle ha sina fotografier
utställda på Sattmark Café och Safka. 
Dit skulle vi! 
Eftersom det redan blivit eftermiddag bad jag grabben för säkerhets skull kolla att 
de ännu hade lunchservering så han googlade via google maps
hur länge det skulle vara innan vi kom dit, och jo de skulle vara öppna. 
Härligt! 

Lite god mat och en fotoutställning på det! Hur bra? 

Men, men...så gick det ju inte alls.

Vi kurvade in på parkeringsplatsen, där det redan stod ett par andra bilar och 
gick mot café-stugan. Lite förvånade över att hitta ett bastant lås på
dörren blev vi nog! På gården stod en lastbil parkerad vars chaufför visste
berätta att caféet/restaurangen inte alls är öppen mitt i veckan nu i augusti.

Kände mig lite som en upprepande papegoja när jag sade:
- Men det står ju på nätet att ni är öppna! 
Vi kollade precis för en halv timme sedan! 

Det kan hända att mitt något låga blodsocker bidrog till tonen av  desperation i rösten
för han upplyste mig lite medlidsamt:

- Jo, alltså på google-maps står det att de är öppna, men på deras egna hemsidor
står det att de inte är. Där har de uppdaterat. Men inte meddelat till google, typ!

Nä....he. Liksom! 

Alltså på riktigt...vilken j*vl* kanal tror man att de allra flesta turister/besökare
från annan ort använder? Kanske att de använder sig av samma kanal som
också visar vägen fram? Kanske google maps är de flestas primära val?

Man kanske borde prioritera att meddela ändrade öppethållningstider dit! 
En turist kanske inte går in på alla femtioåtta separata hemsidor för att checka. 
Man gör inte det. Man googlar öppna restauranger i närheten och kör dit. 

Faktum är att man får en löjligt stark ovilja mot ett ställe som meddelar att 
de visst uppdaterat egna hemsidor, men inte orkat meddela det vidare till
tjänster som folk ändå använder sig mest av, hela tiden.
Kanske jag inte stannar till där någonsin mer. 

Och dessutom, augusti må vara en stillsammare månad för oss
finska resenärer då skolorna och dagisar börjat, men för en stor del
av europa är ju augusti Den Semestermånaden. 
Vill man locka europeiska turister hit, så skall man banne mig inte gå i 
vinteride i augusti! 

På caféets parkeringsplats råkade vi på en familj från Holland och två 
tyska familjer som också de undrade var man kunde hitta ett öppet lunchställe! 
Eftersom de också enbart kollat google-maps - som man kanske borde
komma ihåg att meddela. Jasså, jag har sagt det redan? 

Måste bara tillägga att på Sattmark Café och Safkas egna hemsidor
står det på den engelska sidan följande gällande öppethållningstider:

"During the high season we are open daily 10 am – 7 pm"



Förklara nu sen för en mellaneuropé att high season inte inkluderar 
augusti, lika lite som en del av färjorna inte heller kör i augusti
trots att det på en annan plats på samma hemsidor 
definierats att juni, juli och augusti är sommarmånader. 

Uff, ja...

Det blev ett riktigt svavelosande inlägg det här, men jag blir så
himla less på att man inte orkar och bryr sig att satsa ens lite
på att vara tydliga! 

Alla är inte ortsbor som vet att 
om det blåser nordan mer än 8 m/s så är allt stängt. 
Hemsidan på internet, med länkade nätsidor, 
 är inte bara ett nödvändigt ont som det räcker att 
man uppdaterar en gång i året, eller varannat år, 
det är mer och mer
något som skall leva hela tiden. 
Anlita ett proffs för det om man inte själv behärskar. 
Digitaliseringen äter inte bara arbetsplatser - den skapar också nya. 


Och jag som hade så sett fram emot att se fotoutställningen! 

Skärgårdens Ringväg är en härlig chans att komma ut en sväng 
i skärgården utan egen båt, eller dyra taxibåts-tjänster. Och helt 
säkert lever en och annan företagare i trakten på turismen. Men 
hade man orkat ett par veckor till in i augusti skulle man kanske
kunna locka mer turister från länder där augusti samma som semester.

*

Med en riktigt rejäl hunger åkte vi nu ändå vidare till Nagu,
där skulle man nu väl ändå få mat! 

Och visst blev det mat. Så hungriga som vi var så blev det att 
stega till första bästa öppna (!) restaurang vid hamnen och 
beställa en pizza - de går snabbt att beställa och kommer ofta snabbt också.

Det var den torraste och mest smaklösa pizza jag ätit i hela mitt liv! 

Men hej - vi hade i alla fall tur med vädret! 


HEMESTER DEL 2...


Min plan var ju att under min sista semestervecka, under andra delen av augusti, köra
runt Skärgårdens Ringväg, dvs åka med skärgårdsfärjor från den ena ön till den andra
i en ring och komma runt en sväng i ytterskärgården. 
Hur det gick - eller inte gick - sparar jag ännu till ett senare inlägg, som kanske får
bli ett sådant där "gör inte som jag gjorde"-inlägg...

Men här gick ju allt ännu som på räls. 

*

Jag har så länge jag kan minnas haft en förkärlek för gamla 
stenbroar (och stengrunder och stenmurar) och hade hört 
att längs den väg jag skulle köra så finns faktiskt en av Finlands 
äldsta stenbroar. Vid en sådan skönhet måste man ju lätta på gasen
lite och stanna för att se på underverket.





Och den var ju onekligen söt som en bakelse. Och ungefär lika stor...
Men helt galet charmig! Ja, sade jag att jag är svag för stenbroar, sade jag det redan? 

(Bakom stenbron skymtar man dessutom en härlig trädgård, kikade
så mycket jag täcktes utan att bli för nyfiken. Fint!) 




Muntti bro heter den lilla bron. 

Tänk att någon någongång lagt sten vid sten vid sten och där
står de än, lutande mot varandra som de gjort i århundraden.

Jag blir så andlös inför detta hantverk! 



På tal om hantverk, vill jag tipsa om ett annat ställe att bromsa till lite grann och det 
är Hantverksbyn i Gustavs.


Där välkomnas man av några sällskapssjuka får som kommer springande
mot en i sin hage i hopp om lite färsk gräs från det grönare gräset 
på andra sidan, ni vet?

Gräset är ju sällan grönare ändå, så efter lite krafs mellan hornen så återgår fåren till att
pyssla på med vad de gjorde innan vi körde in på parkeringen. 



Jag är synnerligen tudelad till det här med lergods. 
Jag har vid något skede av livet själv drejat lite och gjort annat i lera. 
Materialet att jobba med är underbart! Ett tag tänkte jag att jag skulle vilja 
bli keramiker faktiskt. Det blev jag ändå inte, vilket kanske var både min och andras tur.
Eller vad vet jag? 


Jag har en stark känsla för hantverk över lag, men jag 
köper ytterst sällan hantverk av det här slaget hem. 
Ja, det är ju ett visst motsägande där, jag hör ju det själv.
Men det är nu så...





Här finns ändå mängder av härlig keramik att köpa. 
(Och ja, hunden fick ju en ny matkopp, sönerna varsin kaffemugg och 
till jul har jag lite fint att plocka fram eller ge som gåva vidare...)

Men det som jag vill lyfta extra fram här att det här stället är öppet 
mellan 9-20 i juni-augusti ALLA dagar, vilket det kommer att visa sig
att inte riktigt alla andra ställen är vilket framgår i mitt Hemester del 3-
inlägget som är på kommande snart.

Så tummen upp för öppethållningen och framför allt att 
öppethållningstiderna stämmer överens med den info som finns att få 
på nätet. 



Och i hantverkarbyn finns inte alls bara keramik.

Där finns också kafé, en silversmed i sin verkstad, textilstuga med butik, 
hantverksglas att köpa och en smed i sin verkstad. 
En härlig konstnärlig smältdegel av hantverkare med andra ord. 

Absolut värt ett besök. 

Och...ja, det blev ett par örhängen gjorda av gamla fem-pennis slantar. 

För även om jag prylbantar så vill jag ändå gärna understöda hantverkare
i deras arbete, att det också i fortsättningen finns platser som denna.

Å andra sidan förde jag en hel drös med smycken till en loppis tidigare
i somras, och hundens förra matskål var faktiskt lite sprucken! 

Julskålarna har jag däremot ingen som helst ursäkt för...