BLICKA FRAMÅT...


Precis, det är den tiden på året då man summerar det som varit och sätter 
kanske en extra liten tanke på det som komma skall.

Håller jag på med nyårslöften? Nja, inte specifikt det, men visst är det
en lämplig tid att ta en funderare om hur man vill ha det.

Läste en bra artikel om hur viktigt det är att faktiskt sätta
målsättningar åt sig själv. Många, som jag, reser lite ragg för
i dagens arbetsliv känns ibland som en enda stor målsättning,
och man vill ogärna släpa in målsättningar i sina privata liv. 

Samtidigt ger man nyårslöften - och de är också en sorts målsättningar.

Problemet med nyårslöften är att de ofta blir för stora och diffusa.
Vem känner inte till de där: "Jag skall börja motionera", "Banta", 
"Läsa mer", "Vara mer med barnen", "Lära mig ett språk", "Bli mer klimatsmart"...



Men det blir alldeles, alldeles för luddigt i kanterna, man vet inte riktigt vilka
konkreta grejer man skall ta itu med så jag tror att för att lyckas behöver
man smula ner de där stora nyårslöften till mindre målsättningar och då plötsligt blir det 
inte alls lika knepigt att uppnå dem. 

En ny rutin till exempel. Jag tror vi alla känner lite igen oss i det där
med att börja motionera mer. Eller många av oss gör det...

Man vill alldeles för mycket för snabbt för man vill fort komma till
den där sinnebilden man har om sitt aktiva jag. Men risken finns att man 
tröttnar rätt fort. Istället borde man lägga lägre målsättningar, som man verkligen vet
att man kan uppnå och på det sättet få sin "belöning" och då kan man ju
fundera på att hissa upp målsättningarna lite grann. 
Istället för att försöka pressa in gym och löppass och annat nyttigt 
i sin vecka (om man inte haft det från tidigare, vill säga) allt på samma gång 
vilket brukar sluta i alldeles för sjuka muskler och frustration. 
Men att ta in en grej, kanske en eller två gånger i veckan, 
och sedan när man börjar längta efter mer - öka då på dosen. 
Målsättningen uppnådd - belöningskänsla - motivation till mer.

Inte heller tror jag på att det fungerar om man lägger målet långt fram i tiden.
Inte i stil med "jag skall gå ner tio kilo innan sommaren" utan hellre "jag skall gå
ner två kilo i januari". Två kilo är fasingen så mycket enklare att skaka av
sig än tio. Två kilo i januari ger motivation till två kilo i februari och
tadaaa...det är maj och vågen visar -10 kg sedan årsskiftet.
(Så i teorin i alla fall, hahahaa, men ni fattar?) 

*

I synnerhet de grejer man gör för sig själv, kräver nog utsatta mål för att bli gjorda.
Eller jag är sådan. Jag håller hårt på de målsättningar jag har på jobbet,
på de jobb jag gör för andra, tidtabeller, deadlines allt sådant.
Sedan är jag en jäkel på att slarva med hemma-yogan, den där timmes
promenaden alla morgnar de dagar då jag jobbar hemifrån. 
Där måste jag sätta målsättningar. Konkreta sådana. 

Många skriver in det i sina kalendrar, jag har varit lite dålig på det.
Kanske jag borde? För att ytterligare knipsa ner dem till mindre bitar.

Ja,ja...små insikter sista söndagen anno 2018. 

Gott Nytt År! 




GOD MORGON VÄRLDEN...


Känns som evigheter sedan julafton! 

Märkligt, för egentligen har jag i ärlighetens namn inte 
fått speciellt mycket gjort. 

Har slötittat på fler tv-serier än jag sett på under hela året! 
Smuttat rödvin och ätit praliner. Helt klassiskt alltså. 

Visst, var en sväng till jobbet och fick undan stökat där det mesta.
Här hemma fick jag en del freelance-texter skrivna 
och en del korrekturlästa som nu är på väg till tryck. 
Känns skönt att ha allt sådant som legat lite på hög bort-
städat innan nyår. Skönt med ren bordsyta, både 
konkret och symboliskt. 

Gubben gnagade i sig den sista biten julskinka idag.
Även om han är född med den där hushållsgris-genen, 
så börjar även han få nog av julmaten. 

Egentligen är det ju helt vansinne (om också ett gott sådant) 
det här med julmat. Hur noggrann och uträknande man än
försöker vara verkar det som om det alltid blir lagat för mycket mat.
Som man inte riktigt vill ha mer efter juldagen. 

Det är både dyrt, det tar ett bra tag för en husmor (läs mig) 
att stå i köket och snurra ihop allt. Och så blir det 
ohjälpligt mer svinn än under någon annan högtid. 
Så hos oss i alla fall. Skam att medge, men så är det.

Följaktligen meddelade jag under julmiddagen att 
nästa år åker hela konkaronkan till Lappland över jul.
Hyr en stuga och käkar vid färdigt dukat bord.

Aaah...känner att jag redan längtar till nästa jul! 



JULHÄLSNING...


Det börjar likna till jul härhemma. Det doftar skog av den lilla gran jag spikade upp på väggen.
Det doftar pepparkaka från årets pepparkaka"hus" som alltså 
i år blev en pepparkaka-skog. 

Lite som en hyllning till den fantastiska natur vi har och bara kan traska ut i 
precis när vi vill. En tummen upp för allemansrätten - och vårt allas
ansvar att förvalta den rätten på ett bra och respektfullt sätt. 

Skickade inga julkort i år, så bilden på min pepparkaka-skogs får
bli mitt julkort till er alla! 

Istället valde jag att betala in en slant till Finlands Naturskyddsförbund.
För naturens skull. 

*

Nu skall jag sätta mig i bilen, åka till gravgården och tända ljus för alla
dem som inte längre är här hos oss. 
Köra vidare till tågstationen och plocka upp Lillungen och i 
morgon sällar sig resten runt julbordet.

Ha en fridfull och skön juletid alla och envar! 

Kram till er! 

BYGGA EN GRAN...


Det har sålts odlade julgranar i min familj i årtionden. 
Det har funnits jular då vi haft den vackraste av alla granar som man kan tänka sig. 
Så har det faktiskt oftast varit, någon gång när efterfrågan varit som 
värst (eller bäst - beror hur man ser på saken) så har vi sålt vår gran
till någon stressad familjefar som varit ute i sista minuten och 
valt själva att ha den där granen som sett ut som om den vuxit i ett 
stuprör...

...men jul är ju ändå att ge julglädje. Och en gran är ändå bara en gran, eller hur? 

Det har hängt julpynt i våra granar som bär på minnen och av tradition hängt där
sedan tidernas begynnelse känns det som. 
När ungarna var små var det naturligtvis viktigt att julgranen såg ut som 
den alltid gjort. 

Under senare åren, då det varit sönerna som skött julgranskommersen så 
har det hänt att jag tagit in en toppless gran som råkat ut för ett missöde
och inte längre var försäljningsbar. 

Så ja, granarna har minsann haft olika utseende under årens lopp.

Själv har jag ofta längtat efter något enklare. 

I år var det (äntligen) dags för något mer sparsmakat. 
Ungarna är vuxna och behöver inte längre matas med traditionell julstämning som förr. 
De är antagligen så korvstoppade av jul från tidigare årtionden så
de skulle överleva utan ett barr jul på flera år, hahahahaaa...
Och några barnbarn syns inte i horisonten än som behöver doseras med traditioner. 

Alltså gjorde jag såhär: 



Den här mycket sparsmakade "granen" har prytt väggen ett par veckor redan. 
Och jag har gillat den överraskande mycket precis så här simpel som den är. 

Den är med andra ord inte riktigt klar här än, men lekte med tanken om
att låta den hänga kvar efter julen och vara en "vintergran". 
Den här barrar ju inte, skriker inte JUL med stora bokstäver.

Men jag tycker den har en skön vinterkänsla. 


Men inte är det ju jul på riktigt om det inte doftar gran i huset?
Eller hur? 

Det brukar bli en hel del grenar över vid julgransförsäljningen då 
man sågar av de nedersta grenarna, och det är precis de jag återanvänt till
årets julgran! 

Och tro eller inte, det doftar precis lika mycket julgran inne hos oss nu
som om jag hade en traditionell julgran inne. 




Men fördelarna är att den här tar ingen plats alls.
Den barrar säkert som andra granar också - men inte speciellt mycket.
För det finns inte så mycket att barra...

Tänker att det här kunde vara ett alternativ för minimalisten. 

För någon som bor trångt, någon med kattungar - eller vilda ungar av vilken
annan ras och sort som helst...;)

Däremot funkar den rätt dåligt som något att gömma paket under 
och möjligen ännu sämre att dansa runt. Men det får man ta. 




Jag gillar faktiskt skarpt den lågmälda stämningen i min sparsmakade gran.

Njut av alla julförberedelser, och alla goda dofter som hör julen till! 

OM HANTVERK...



Idag har jag inlett min julledighet! Det känns bara bra det! 

Mitt i julbrådskan satte jag mig ner och lekte lite hantverkare och 
tillverkade lite små grejs som jag länge saknat. 

Är ju en vän av lite ordning och reda och eftersom ens 
livstil nu inkluderar sladdar till alla möjliga laddare från 
telefonens hörlurar (de är de som trasslar sig mest...) till
datorns, paddans och kamerabatteriens laddare och tusen andra 
sladdar och ja, ni vet? 

Enklast skulle väl vara att köra gummibandstrixet, och det gör
jag också till de allra flesta faktiskt. Men så tänkte jag att jag vill faktiskt ha lite 
snyggare grejer till de där som oftast ligger framme lite här och där.
Som de där hörlurarna. 

Hade en liten bit läderrem hemma och några nitar från ett 
tidigare projekt och så bara klippte jag och stansade 
ihop ett gäng i lite olika längder.
Och tadaaa...riktigt snygga sladd-hållare har sett dagens ljus. 

Sonen lät aningen skeptisk till att de små remmarna verkligen skulle
funka till hörlurarna, att det skulle vara smartare med knäppe - och
det kanske det skulle. Nu råkade jag bara inte ha sådana hemma...



Men nja...det är överraskande enkelt att ta tag i änden av de
hoprullade ögglorna och trä dem igenom läderremmen.
Inte besvärligare än att knäppa en knapp i en jacka faktiskt. 

Sedan passade jag på att återanvände ett par läderarmband som ingen längre
använder till ett par andra sladd-trassel. 

Barnsligt glad över mitt "hantverk" idag! 

Men nu...jag har visst en sill att tillreda. Den skall ligga i sin lag
och dra åt sig smak i dagarna tre, så det är visst så dags att göra något åt den saken? 

Så vad sitter jag här för? 
Marsch till köket med mig! 



BLÅ STUNDEN...


Senaste natt kom det äntligen ett litet snötäcke hit till den södra
delen av vår landsända och direkt infann sig den blå studen 
då skymningen kom smygande. 

Det är alldeles magiskt detta med snö! 
Ljuset ändrar, ljudvärlden ändras, dofterna därute ändrar. 
Det blir en helt annan värld! 

Och jag slutar nog aldrig att förundras över snön ankomst. 
Hoppas det i alla fall, för finns ju inget bättre än att faktiskt ärligt
känna glädje för något så banalt, och årligen återkommande. 

Fast vad vem man - med klimatet som ändrar i raserfart. 
Kanske nysnö i framtiden är något riktigt exotiskt? 

*

Bakade pepparkakor idag. 
Sedan ungarna vuxit ur sina pepparkaksbagarförkläden har jag
i synnerligen sparsam mängd roat mig själv med att baka ett litet gäng peppisar. 

Oftast har det blivit ETT HUS, HJÄRTAN ATT HÄNGA I FÖNSTREN
eller så har det bara blivit en enkel hög peppisar till underlag 
åt blåmögelosten. Idag blev det det lite sådant och 
lite annat - återkommer till det senare. 

Det bästa när det gället nysnö är den dämpade ljudvärlden,
det bästa när det gäller pepparkakor är doften av nygräddade 
peppisar som stannar kvar i huset som ett dis av julelängtan
som lägger sig över allt man företar sig. Det är det jag 
älskar mest med tiden fram till jul. 
Denna förväntan som byggs upp sakta men säkert. 

Många vuxna klagar på att man inte längre riktigt får 
taget om den där mytiska och mystiska julkänslan man hade som barn.
Det är nog inget mytiskt och mystiskt i det.
Bara att envist göra sådant som gett en julstämning förr. 
Det funkar överraskande bra fast man är vuxen! 

Och så struntar man i resten! Allt som inte ger en några som
helst julvibbar struntar man i . 
Det kan man ta tag i sen efter julen, tänker jag. 

Jag har till exempel aldrig fått julstämning av att tokskura hela huset,
det gör jag kanske i mars - för då ger det mig vårstämning. 
Men dit är det ett tag än. Så det struntar vi i nu. 

*

Just nu doftar huset gudomligt av pepparkaksbak.
Och ute doftar det nysnö.

Skulle jag inte vara vuxen, skulle jag nästan säga att jag 
kanske känner av en liten skön julstämningsvibration. 

Vad ger dig barnsligt-banala julvibbar? 


TREDJE ADVENT...


Det var egentligen medan jag skrev gårdagens inlägg som jag kom att tänka
på hur mycket man egentligen ändrar sig över tid och då kom ihåg en 
blogglista, eller vad man kan kalla det, som jag snubblade på tidigare i höstas.

Jag sparade den, glömde faktiskt helt bort den, men tänkte att den kunde ju vara
lite rolig att köra här och nu. 
Tänkte på hur annorlunda mina svar skulle ha varit för tio, eller tjugo år sedan.
Men nu är nu och listan kommer här:

NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?

Helt fånigt att jag numera blir så rörd över saker som kanske
kan vara lite banala. Främst för att jag aldrig varit en sådan där som inte så 
enkelt "tar till tårarna". Attans hormoner...;)
Men alltså: 
Jag grät när jag såg Frälsningsarméns julinsamlingsvideo. 
För den är så rörande vacker! 

Och så snyftade jag nog till när lillungen nämnde hur en av hans klienter
på jobbet där han gör sin civiltjänst sagt att hen ber för honom varje 
kväll för att han verkar vara så rar och snäll. 

Av sorg eller ilska har jag inte gråtit på länge. 
Tur det! 

TRE SAKER DU AVSKYR

Tidiga morgnar
Att diska för hand
För stark belysning hemma
(det sista leder nästan varje höst och vinter till skilsmässa.2.)

HUR VAR DU I SKOLAN

Det här är just en sådan fråga som får mig att inse att jag 
är alldeles för gammal för dessa blogglistor, hahahahah! 
För vem bryr sig, och allra minst jag, hur jag var i skolan?
Det är ju en miljon år sedan. Fast bara det faktum att det var en 
miljon år sedan är lite överraskande för mig också. 
Men... krhhmm... till frågan.

En snäll och hyfsat bra medelmåtta skulle jag tro. 
Med skinn på näsan, rätt svag auktoritetstro men en stark tro på rättvisa. 

VAD BLIR DU STRESSAD AV

Numera allt mindre, vilket som fd utmattad nästan är ett livsvillkor.
Åtminstone ett livskvalitetsvillkor. 

Men jag kan känna en egen inre stress av att behöva utföra uppgifter som känns onödiga.
Eller kanske det är mer en frustration? 
Jag blir stressad om jag inte har kontroll och vet och kan,
eller ges tid att sätta mig in i det jag inte vet och kan,
så jag kan återfå någon slags kontroll.  


TRE SAKER SOM DU ÄLSKAR

Bara tre? 

Utöver det uppenbara som familj, vänner, djuren? 

Ljus, stearinljus. Bränner kopiösa mängder varje år. 
Kommer någon nu och säger att stearinljus är en galet belastande grej
för den globala uppvärmningen så blir jag riktigt angstig! 

Skogen. Stugan. Havet
Längtar mig nästan sönder dit ständigt då jag inte är där.

Och sist.
Estetik.
Jag skulle ha svårt att föreställa mig att jag skulle sluta bry mig 
om det estetiska i min närmaste omgivning. 
Jag behöver få ha det vackert omkring mig. För mig vackert. 


HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG

Ja, här tror jag att jag ändrat mig mest. 
Tidigare var jag nog mer utåtriktad, rolig, underhållande och social, 
även om jag alltid behövt ladda upp mig i ensamhet. 
Numera är jag mer tystlåten och dämpad. 
Någon skulle säkert tycka jag har blivit lite tråkig? 

Samtidigt betyder det ju allt mindre vad andra tycker...;)

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV

Jo, lite samma faktiskt som ovan. 
Om jag blivit tråkigare och inte är lika "sprallig" som 
jag kanske varit tidigare upplever jag själv mest som vilsamt.
För mig absolut, kanske för omgivningen också? 


EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG/PINSAM

När människor själva inte förstår att de är pinsamma och 
bara fortsätter och inte ser att alla i omgivningen bara himlar 
med ögonen, vänder bort och med hela sitt kropps-språk skriker ut:
Snälla, sluuuuuta! 
Och när det här upprepas igen nästa dag, nästa vecka. Återigen.
Gaaah!!! 

På finska finns ett så bra ord:
*myötähäpeä*
(liksom *medskamkänsla*) 

För övrigt har jag blivit rätt bra på att rycka på axlarna och tänka:
Vem bryr sig om hundra år?


VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT

Faktiskt åt en julkalender på nätet för ett par minuter sen.
Är hyfsat lättroad...;)

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER

Har redan ett bra tag funderat på det här med konsumtion,
vårt västerländska överflöd, klimatet...det där samma som de flesta
människor som tänker funderar på. 

Och på att jag borde gå ner i vikt. 
Fast det är riktigt tråkiga tankar det...

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR

Vi skippar det uppenbara igen som att någon av de mina
skall bli allvarligt sjuka eller dö, att världen går under, 
och att mina pepparkakor bränns vid i morgon.

Utöver ovannämnda är jag faktiskt rädd för höjder. Inte så där rädd som rädd, 
utan jag har bara ett så in i vassen krasst balanssinne så jag får
yrsel bara jag skall gå i en lite brantare trappa! 
Så det är mer som en begränsning än en rädsla. 
Löjligt frustrerande att släpa på sådant i vardagen. 

Men sen....vad är jag rädd för? 
Inte vet jag? 

Kanske skall jag ändå ta till det uppenbara:
Att något illa skulle hända mina barn. 

ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ

Hahaha, jag skulle vara rätt så eländig i en massa yrken kan jag tänka mig. 
Här skulle jag säkert svarat annorlunda för 5, 10 och 15 år sedan. 
Men numera skulle jag nog inte vara så himla sugen på att resa i 
jobbet hela tiden. Och inte skulle jag vara speciellt bra på att leda
något pryl-försäljningsteam heller. Dels för att jag tror att vi behöver dra ner
på vår konsumtion - inte öka på den. 

SLUTLIGEN: ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ

Brukar säga att jag helst av allt skulle vilja vara författare. 
Det lilla problemet är bara att jag inte har en aning om vad jag skulle 
skriva om som skulle ge ost på mackan...

...ett litet dilemma där, med andra ord. 

Sen tror jag också jag skulle vara en bra (håll i er!) präst! 
Det lilla problemet här är ju att jag inte är religiös...

...ett till litet dilemma, om man uttrycker det så.

*

Testa på att svara på frågorna. 
Perfekt att ta till under mellandagarna där mellan skinka och lutfisk
eller mellan pepparkaka och pralinerna. 



ÄNTLIGEN EN PÅ RIKTIGT ENKEL JUL...?


Det här är lite motstridigt och samtidigt inte.
Nå, redan det är ju motstridigt i sig. Att säga så där,
eller skriva. Det är ju det jag gör. 

Det bor två sorters julmänniskor i mig. 
För vi börjar med det - jag hör till dem som faktiskt gillar julen.
Jag var typ 40 då jag första gången träffade en människa som inte gillade julen alls. 
Så jo, jag har vuxit upp och levt större delen av mitt liv i en alldeles förfärligt 
mysig och skön julbubbla. 

Jag minns inte en enda gång att jag skulle stönat över julen med tanken
"bara jag skulle slippa", nej så har det aldrig känts. 
Eller jo, det var julen efter att min mamma precis dött, den julen var 
galet jobbig på alla sätt och vis! 

Utöver det året så visst har det också andra år blivit lite för mycket att tråckla ihop
på alldeles för få timmar och just då och där har det väl inte alla gånger
känts så där hundra, men senast när alla de mina i en skön julmatskoma
nöjt och lojt lutat sig tillbaka i mina soffor, öppnat julklappar, huset doftar
julskinka och hyasinter, elden sprakar i spisen och det är just så där 
som jul skall vara. Visst känns det bra då! 
Och det har kanske varit värt allt besvär att nå dit? 

För besvär har det varit, och tufft ibland. Att krysta fram en riktigt mysig jul 
då man själv jobbat sex dagar i veckan och haft en partner som fram till jul-
afton jobbade på annan ort. Och så mellan varven skulle man hinna med
ungarnas julfester och baka till julbasarer och bjuda på glögg till grannar och 
besöka grannar som bjuder på glögg till grannar och ja...
...så kom den där natten innan julafton då man stod nere i källarens tvättstuga klockan
halv tre på natten och rimmade på julklappsrim, för det ÄR ju så skoj att försöka
gissa sig fram till vad som finns i paketen (det tycker jag alltså helt ärligt!) 
alltmedan alla sover och skinkan svettas i ugnen. 

Rimmen blev ofta riktigt fyndiga, fast jag själv säger det. Så fyndiga att 
ingen, inte ens jag själv, klurade ut vad det var jag hade rimmat om.
Tre på natten är mina rim möjligtvis lite...eh...långsökta. 

Men ja, även om jag faktiskt inte lider av något jultrauma alls, trots
att det periodvis varit lite som att krysta fram en unge eller två att få till den där
myspys-julen, så har jag nu och då tänkt på hur det skulle vara att 
fira en riktigt enkel jul? 

När jag någongång i början av 1990-talet axlade manteln som julmatsmor efter min 
mamma och då det var i mina hem man samlades till julmiddag så lovade jag 
mig själv att mina barn skulle alltid få en mysig jul och släkten
alltid ha ett ställe att fira jul på. Ingen skulle någonsin behöva vara ensam på julen! 

Men ibland tänkte jag tanken....tänk om man kunde göra det så mycket enklare? 
Skippa så många av de där "måsten" som man tror måste finnas med.
Jag har säkert förfallit många gånger till det att jag försökt mig på en balansgång mellan
att erbjuda alla något av det som hör till just den personens jultraditioner. 
Något från mina barndomsjular, någon maträtt som morbror alltid ätit, gubbens 
älskade låda som hör hans barndom till (men som ingen annan riktigt förstått sig på),
något till sonen som inte riktigt gillade det här med skinka, men gärna nog något av kött 
ändå, min mamma som älskade rödkålsgryta, fast vi andra tyckte...nåja. 
Jag själv som blev helt galen i waldorfsallad och brorsan som bara måste få kokta
plommon till skinkan, fast vi andra är lite...what? Och så vi alla som bara 
ääääääälskar sillbordet, och så vill jag ha inlagt aubergine för det är så himla gott! 
En vill ha risalamalta till efterrätt, en annan apelsinfromage, någon ostbricka,
fruktkompott och en röst föll ju också för kladdkaka...

Och så har julbordet levt på under årtionden, 
känns som om få saker fallit bort, medan mer kommit till. 
Jag älskar att laga god mat, känner sann glädje att se människor 
njuta vid mitt matbord, tycker om att göra det fint,
estetiskt, gott och stämningsfullt. 

Men ändå.

Kanske är det dags att dra i handbromsen? 

*

Under många år, verkligen många år, så undrade jag hur andra hade
tid att gå på julkonserter och ta långpromenader veckan innan jul? 
Jag begrepp inte hur någon kunde ha tid att bara flanera på julmarknader
då jag mest bara rusade igenom dem, de gånger jag ens hann uppsöka sådana. 
På barnens julfester satt jag mest nervöst och vippade med foten och tänkte
på hur jullådorna klarade sig där hemma i ugnen.

Tänkte ofta att det kanske är de där som alltid kommer till färdigt 
dukat julbord som sysslar med sådant där jultrams utanför hemmet. 
För mig hade det inte hänt sedan 1992. Typ. 
Och det är ett bra tag sedan, ja. 


*

I år blir det annorlunda. 
Det blir äntligen en på riktigt enkel jul! 
Och jag andas både fritt och djupt. 

För trots att jag ärligt älskar julen, har alltid gjort det, så är
prestationsångesten borta nu. 
Jag kommer att köra en enkel jul, och de som inte gillar
konseptet kan...ja, söka sig någon annanstans! 

Vilket de ju inte gör - det vet jag. 

Julpressen och -stressen har nog mest bara varit ett hjärnspöke för mig.

Å andra sidan har det samma hjärnspöket hjälpt till att fixa en hel del fina
julminnen för mig och alla de mina. 

Jag sade ju...motstridigt och samtidigt inte. 

Bli nu sen klok på hur jag vill ha det? 

Men siktar på enkel jul i år. Det lovar jag! 





ANDRA ADVENT...


När jag grävde i mina numera rätt så magra julpyntslådor hittade jag inkilade bland
några silverbollar advents-prismorna som jag köpte för kanske tio år sedan. 
Under många år trodde jag att jag hade tappat bort ettan, men visst fanns den där
när jag letade lite bättre. 

Idag tände jag det andra ljuset och klickade fram lite julmusik på Spotify. 
Förkylningen gör att jag är så där lagom ivrig på att riva och rycka med något fysiskt alls. 

Sitter i soffhörnet och går igenom året i mina bilder och försöker få ihop
 till familjens foto-årsbok. 
Heh, det skall jag väl ändå klara av bland feberångorna.
Fast bättre feber nu än om ett par veckor, tänker jag.




Alla inblandade är rörande eniga om en enklare jul i år. 
Både när det gäller mat men framför allt julklappar
som alla är eniga om att börjar kännas lite onödiga. 

Få se hur lätt det blir att bryta invanda vanor, eller ovanor? 

Är det jag som (igen) kommer att laga för mycket mat, eller
gubben som (igen) kommer att köpa något som ingen egentligen
vare sig vill ha, eller behöver? Jo, hahahah, han är medveten om 
sin present-ovana, har uppenbara problem att göra nåt åt det dock. 

*

Men OM jag skulle önska en gåva så skulle det bli vita stearinljus!
Som kronljus, som blockljus, stora som små. 

Skulle verkligen uppskatta det och garanterat använda det! 

SJÄLVSTÄNDIGHET...


Det här har nog varit den minst högtidliga självständighetsdag i hela mitt liv.
Det oaktat har det varit en bra dag. 

Åkte på en (ny) förkylning som äldre grabben släpade hem med sig från Spanien.
Han har varit rejält däckad i en vecka, däremot tror jag inte den fick helt grepp
om mig. Den lille jäkeln var nog redan försvagad när den kröp in till mina 
slemhinnor. Ha! Känns redan bättre! 

Däremot är ju mycket annat lite upp och ner. 
Min svärmor drattade omkull här för ett tag sedan
och i fallet fick hon två brott på höften. Är man nästan
lika gammal som landet som firar sin självständighet idag så 
är det kanske inte en så himla enkel historia att komma "på benen" 
igen efter en sådan grej.  
Landet blir 101, hon är sex år yngre. 
Men hon kämpar, och sitter faktiskt redan i rullstol två veckor efter 
olyckan. Det tycker jag är strongt! 

Lillungen flyttade ut och till Åbo här i veckan. 
Min äldre kommer att flytta in i hans lya här på gården i 
alla fall för en tid, och den har vi städat och målat om i idag.

Så det är rätt långt från champagne, glitter och glamour.
Det är målfärg, skurtrasa och tvättmedel. 

Men så i år. 
Har inte ens sett på köandet i slottet på tv. 





På verandan fortsätter Mårbackorna att blomma som om det alls inte var vinter. 
Till och med den lilla väna, och alldeles bedårande, murgrönsviolen
(Viola hederacea) fortsätter leverera sina späda små blommor
trots att det är så mörkt det bara kan bli på dessa breddgrader.

Ute i trädgården står jätteverbenan (Verbena bonariensis) än stolt med vacker
frostskrud i sina sista blommor och intill sträcker sig myntans (Mentha sp) 
torra blommor mot himlens bleka vinterljus. 

Jag tänker att det är så lätt att man tar för givet att livet, ja allt, 
på något plan fortsätter som det alltid gjort. 

Länder fortsätter vara självständiga och inga krig skall komma. 
Människor i ens närhet fortsätter vara friska och inga olyckor sker.
Man släpper iväg sina barn på världen men likaväl välkomnar man dem
då de behöver mellanlanda ett slag i sin livsvandring. 

Man kan av så många olika orsaker förlora sin
självständighet, eller sin förmåga att leva det
liv man planerat. Tillfälligt eller för gott. 

Man borde nog bli bättre på att hitta guldkorn i var dag. 
För man vet aldrig vad som kan hända.

Låter ju som en dålig klyscha, men dåliga
klyschor kanske har sin grund i en sanning? 

Skön självständighetskväll, gott folk!