nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

MÅNDAGMORGON...


Idag skulle det vara dagen då jag äntligen skulle sätta igång med ett
skrivprojekt som har med mina studier att göra, inget vars deadline ännu 
förorsakar ångest, men har skjutit på och skjutit på. 
Väntat på den där "inspirationen" som nu inte alls är villig att infinna sig! 

Är fortfarande ensam hemma eftersom resten av de inneboende fortfarande 
susar runt i de spanska bergen. Så ingen dag kunde vara bättre än denna! 

Ja, idag! Idag! 


Vaknade till domherrens väna pipande ute i trädgården. Jag sover fortfarande med
fönstret öppet - finns inget bättre! 
De har lovat köldgrader på nätterna nu, så jag måste nog plocka undan
blomman som står där vid fönstret - så den inte tar skada. 
Finns inget bättre än vakna till fågelkvitter - så här i november! 
Man sover så gott i den friska luften.

Men sedan tog liksom piggheten slut.
Känner mig helt nere i skorna och har absolut NOLL
inspiration, varje liten tanke på hur jag skall börja för-
kastas innan jag ens tänkt tanken klar. 
Det här blir ju inte till någonting! 

Jag tror jag går ut och glor på lite sparvar i trädgården istället. 

Ja.

Och sen. Sen skall jag börja...

TRATTISLYCKA...


...och  S O L på en och samma dag.

Ja, himmel så grå november har varit. Även om jag inte känt den 
där riktigt tunga, blöta novemberfilten hänga över mina axlar, så 
visst blir man påverkad av gråheten och mörkret.
Men idag sken solen och jag rörde ihop en trattkantarettsoppa.

Förra weekenden var jag och hälsade på min goda väninna i Nagu och
hon bjöd på en jättegod trattkantarellsoppa. Jag hade hoppats hinna ut en 
sväng i skogen - annars hade jag ju ett litet förråd i frysen som jag kunde tulla på.

Sedan i går publicerade en kompis på fejan ett recept på
trattis-soppa som lät så himla gott, så det måste jag bara pröva på.
Lite andra ingredienser än jag brukar ha i min soppa, 
så skoj med något lite nytt. 

Och vilken soppa det blev! 

Eftersom jag är rädd att receptet försvinner in i facebookrymden och jag
aldrig någonsin kommer att hitta tillbaka till receptet igen parkerar
jag det här i min bloggs trygga famn.

Får jag presentera: 

*Kajs trattis-soppa*

3 l trattkantareller
1 stor lök
1 rejäl bit selleri (eller palsternacka) 
1 stor morot
4 stora vitlöksklyftor
Kött- och grönsaksfond
(motsvarande 2+2 tärningar) 
2,5 l vatten
2,5 dl torrt vitvin
En liten skvätt vitvinsvinäger
3 små lagerblad
Soya

50 g smör
lite vetemjöl 
Timjan (torr eller färsk)
Grädde
Peppar, salt
Persilja

Börja med grundbasen till soppan. 
Skär alla rotsaker och lökar i små tärningar, och 
låt dem fräsa i olja ett bra tag på medelvärme. 
Löken skall inte brynas, då blir soppan besk. 
Häll över vattnet (gärna upphettat i vattenkokaren), vinet
och vinägern. Tillsätt fonderna och lagerbladen samt en "hutt soya".
Den här grundbasen får sakta puttra på en halvtimme.
Rör om nu och då. 

Hacka svamparna smått, desto mindre desto bättre. 
Stek upp svampen i lite olja och låt vattnet från svamparna koka bort.
Tillsätt då smöret. Har man mycket svamp lönar det sig att steka i omgångar.
När smöret smält strör du över lite vetemjöl, rör om. 
Lagom mängd får man lite gå på känslan med. Svampen,
smöret och mjölet skall bli till en "fast gröt". Typ.

Plocka med en hålslev bort ca hälften av rotsakerna, resten får bli kvar 
i kastrullen. Lägg i "svampgröten", gärna i omgångar så man inte
får klumpar i soppan av vetemjölet. Tillsätt också timjan. 
Rör om och låt koka sakta i en kvart. 

Sedan mixas soppan samtidigt som man lägger till grädden. 
Enligt Kaj, kan soppan i det här skedet se ut som om den skulle 
skära sig (syran i vinet/vinägern och grädden kan få den att göra det). 
Men han skriver att det bara är att fortsätta mixa så löser det sig. 

Den färdigt mixade soppan får ännu puttra på en kvart.
Smaka av med peppar, salt och timjan om det behövs. 

Strö till slut över fint skuren persilja precis innan du serverar soppan. 

*

Eftersom jag inte äter kött, så höll jag mig till grönsaksfonden alltigenom.
Jag hade inte heller selleri-rot hemma, men väl bladselleri - funkade bra det med! 

Trattis-soppa är inte den fagraste av soppor - men oj vad god den är! 
Tipset om att skära den färska svampen så fin som möjligt innan är
verkligen ett bra tips. Trattkantarellen är en så seg svamp så 
den bara glider undan en mixer. Jag vet - jag har testat i ett tidigare liv...

*

När jag lagade den här soppan så mindes jag hur jag förr faktiskt 
lagade färdigt sådana här grundbaser till soppor och hade i frysen. 
Ett år hade jag kommit över rotsaker och lök till ett galet billigt pris
och då kokade jag mängder sopp-bas som var så enkla att plocka
fram då tiden var knapp - och voilá - man fick smaken av långkok
i sin soppa på bara en kvart! Det är ju bara så att grytor och soppor behöver
tid att utveckla alla sina smaker. Och det är värt det, men alltid finns ju
inte tiden. Så visst är det behändigt att man också kan frysa ner lite "tid"?!

Jag tror minsann jag skall fixa till några grundbaser i år med! 


STORBLOMMIGT...



Det här med tapeter. Och det här med storblommigt. 

Vi tar det tekniska först. 
Även om jag inte är helt född med tummen mitt i handen och har under 
mina år varit med om att bygga ett par hus och ytterligare renoverat några 
till så har jag faktiskt aldrig tapetserat själv.
Aldrig.

Mängder av gånger har jag målat över gamla tapeter för jag är ju en sådan där
som gillar enfärgat. Lite dämpat och lämpligt lagom-lagom, liksom. 
Men säg nu den människa som inte någongång får för sig att gå all in på nåt nytt?

Vårt sovrum har varit sådär tråkrandigt i grönt med en lite dovare enfärgad vägg. 
Tryggt och bra? Eller bara skit-tråkigt? Förmodligen det senare. 

De inbyggda skåpen ovanför sängarna är guld, jag säger då det, de
sväljer mängder av allt. Man kan gott gömma en gammal traktor dit och kanske
mormors service för hundra personer. Och och och...skulle aldrig få för mig
att riva ner dem, aldrig! Men skåpdörrarna har minsann förlorat sin vita fräschör 
under årtionden som gått och påminner mer om gammelfasters gulnade tänder
än de vita skåpluckor de ingång var. 

 Så väggarna här inne fick en omgång av min nyfunna favoritmålning 
(se förra inlägget) och i samma veva så målade jag om dörrarna. 
De är nu ljusgrå och fräscha som aldrig förr! 

Men det som egentligen ledde till allt detta är: 

T A P E T E N 

inte vilket tapet som helst utan

D  E  N   T  A  P  E  T  E  N 




* Den storblommiga *

Av en tillfällighet hittade jag denna fantastiskt vackra handtryckta tapet och 
blev helt drabbad och tok-kär på samma gång. 
I en tapet, ja. Helt kucku! 

Det finns mängder av tapeter, nästan så man kan få ångest av det. 
En orsak säkert till att jag inte gått så igång på tapeter. Det finns för många val helt enkelt. 
Det finns moderna tapeter, non-woven-tapeter, och en massa andra moderna rackerier. 
Men inget, absolut inget är så vackert som en handtryckt tapet. 
Det är något i ytan, i färgernas vackra lyster och i känslan.
En handtryckt tapet bara är...mer. 
Fast samtidigt mindre. 

Färgerna är mildare och mer subtila på nåt sätt. De har ett så fint djup
utan att vara grälla och hårda.

Det är helt enkelt svårt att beskriva skillnaden. Men den finns. 
Man kan känna den när man rör fingrarna över en handtryckt tapet,
man förnimmer skillnaden i hur ljuset faller på tapeternas mönster. 

Jag vet inte vad - det är bara skillnad.






Från första stunden jag lyfte upp tapetrullen från sin transport-låda
till det att tapeten satt på väggen njöt jag av känslan av hantverk i tapetvåderna. Det var en njutning att få ge dem en plats att lysa på mina väggar och andas stämningen av 
svunnen tid både i mönster, i lyster och i material. 
En sann skönhet är den! 

(Tapeten är beställd HÄRIFRÅN

Jag hade aldrig trott att jag skulle bli så betagen i en storblommig tapet. 
En bit papper, liksom. 
Men så här gick det sen. Jag blev med storblommig tapet! 

Tänk, första gången jag någonsin tapetserade blev det med
en handtryckt tapet, med mönsterpassning och dessutom sådana som skall kantskäras 
innan man kan limma upp dem på väggen och i gamla hus som det jag bor i får man
hålla lite koll på att tapetvåderna blir raka då väggarna nödvändigtvis inte är det.
Det gick vägen med ett tapetlod. 

Låter lite krångligt, men det var inte sååå svårt ändå! 
Kunde jag  - kan du! 

Och ja...när du nu frågar...jag är lite nykär i mitt sovrum.
Sovrummet är också det rum dit jag stänger in mig i för att få skriva ifred. 
Min skrivarlya. 

Nu känns rummet som en varm, trygg och välkomnande famn.


GREPPA PENSELN IGEN...


För mig har hemmet alltid varit en plats som skall kännas - just hemma. 
Tryggt, vackert och stämningsfullt. 
Design och antikviteter har aldrig varit väsentligt. För mig har hemmet alltid
varit som min alldeles egna teaterscen där jag har makt och möjlighet att ändra efter 
hur det känns just då. Utan djupare meningar eller mål.
Bara en lust att skapa just en stämning. 

*

Det här är vår TV-vägg. Eller gubbens då - jag avskyr TV:n som pesten. 
En ful svart ram som tar mängder av mental plats. 
Just på bilden är den ju nedmonterad redan, men jag antar att ni inte
har större problem att föreställa er den...Näh, gissade det! 

Sedan kan ju ingen ha undgått det här med tavelväggar och jag har väl varit 
lite så där sugen på en själv. Främst för att jag ju har det där med fotografering som
hobby och då kunde man ju ha egna små utställningar här hemma. Typ.

Nu är bara blomknoppen här mitt eget foto, till vänster en litografi över Sveaborg.
Har hängt med i 40 år, så snudd på antikvitet - hahahah...
Och så hade jag i ett svagt ögonblick köpt en Helsingfors-karta, mest på
skoj åt gubben, som jobbar som Helsingfors-guide. Lite fånig, jag vet. 
Nå, där hamnade den nu i alla fall på väggen. Och fick ju en
lite koppling till Sveaborgs-tavlan där. 

Knoppen, rosorna och den lilla tavlan längst ner till höger
(mer om den i nästa inlägg) får stå för det mer feminina. 
Fast på ett lite dovt sätt. Som jag vill omge mig med. 
Just nu.

Och så blir den där eländiga TV:n som en tavla bland andra. 
Tänker jag något optimistiskt framtvingat. 





Och eftersom jag kanske inte ändå är helt ensam om att vara sitt livs scenograf 
så vill jag passa på att tipsa på en riktigt toppenprodukt! 

(som tidigare - inget samarbete - men vill berätta när jag hittar nåt som funkar)

Och det är en väggfärg som jag hittade i Biltema. 
Ni vet den där butiken som har allt möjligt som tydligen attraherar män mest. 
Jag skulle knappast gått in där om jag inte lovat hämta en grej åt min bror och tappat
bort mig mellan alla hyllor och fick syn på små (1 dl) burkar med olika färgnyanser i. 
Små testburkar helt enkelt. Jag köpte hem några, mest för att kolla mörkheten på olika grå
i de rum jag tänkt måla. 

Men så när jag väl kluddat lite på väggen så insåg jag att det här är så Min Färg.
Helmatt med en sammetsyta, nästan som kalkfärg, och en färg som täcker på en gång.
Alltså är den galet dryg. Jag målade ett helt rum med en liten hink. Och det blev kvar...
Och priset! 13,90 € för 2,5 liter (= den hink jag avsåg ovan).

Och ytan är bara så fin! 
Precis så matt jag vill ha, men med en skön lyster. 
Som kalkfärg, men jämnare. 


Finns dessutom i andra färger. 

Till mig som memo: 
(Till den här väggen använde jag nyansen Granite och 
till sovrummet Silky Grey .) 

Har kommit på att bloggen är bästa stället att skriva upp sådant här på. 

Men mer om sovrummet en annan dag. 

EN SÅN JÄVLA YRSEL...


...men det till trots så har jag hittat något positivt i varenda novemberdag hittills. 

Men till yrseln, ja.

Jag skulle egentligen nu sitta på planet till Spanien. Så var det tänkt.
Men så gick det så att äldre sonen och hans sambo bestämde sig för att ta en 
kreativ paus i förhållandet. För en tid eller för gott det får tiden utvisa.
Innan sambon får fixat med nytt boende flyttade grabben 
tillfälligt hem (till vår matsal...) med en del av sitt pick och pack.

Sen fick han lite andra motgångar slängt i ansiktet så då tyckte jag
att han kunde, i mitt ställe, resa till Spanien med papsen sin. 
Få lite semester. Träffa sin spanska kompisar. 
För det var han värd liksom. 

Om ett tag skall lillungen ändå packa sina pinaler från 
sin lilla vrå och flytta till Åbo. 
Då lösgörs en liten egen plätt för äldre grabben, 
i alla fall tills de unga tu kommit på hur de vill ha det och ordnat upp sitt boende.
Boendet ihop eller separat. 
To be or not to be - that's the question - ni vet? 

Och så när jag då avstod min resa till Spanien till grabbens förmån 
så gick jag ju direkt igång på vad jag kunde göra istället med mina
sedan ett tag inbokade semesterdagar.
Efter en lång paus har det med inredning att göra! 

Men innan alla flyttlådor på väg in och alla andra flyttlådor på väg ut
är synkroniserade och nerpackade och upp-packade så är här en sådan jävla yrsel.

Ursäkta mitt språk. Heh. 

*

Det betyder att min kamera riktad på naturfoto får vila ett tag. 

Det blir att dokumentera lite innan och efterbilder.

Då där som det var i begynnelsen av denna blogg.

Så back to basics - lite? 
För en stund i alla fall. 




FÖRSTA NOVEMBER...


...är det idag och jag har bestämt mig för att älska november i år.

Jag tänker bojkotta alla negativa tankar om mörker och rusk och hitta något fint i
varenda j*vla novemberdag. 

Låter det utmanande? 

Jo, jag vet - men jag har så länge varit en sådan där som slutar 
andas då oktober är till ända, hyperventilerar lite där runt jul, och känner att jag 
liksom drar följande djupa, njutningsfulla andetag när vi igen skriver första mars. 
Det är ett tag dit, så man kunde kanske försöka lära sig att gilla läget?

Ge november en chans? 

Liksom sätta väckarklockan på riktigt tidigt i morgon och 
gå ut för att fota i dimman? 

(Eller vänder jag bara sida och sover vidare?) 

Återkommer! 


FÖRSTA SNÖN...




...seglade sakta ner på marken idag, 29.10.2018.

Jag har suttit inne vid maskinen hela dagen och försökt knåpa ihop
lite text. Det har gått så där. Vissa dagar verkar det så himmelens svårt
att krysta fram ord i rätt ordning. 
Nå, jag är ute i god tid så det var inte så farligt. En slö måndag är 
väl inte så fel nu och då? 

Jag oljade förra veckan in mina trädgårdsredskap. Lät dem bada i 
linoljesåpa ett par dagar för att få bort rost, och linoljesåpa är hyfsat bra på det, 
finns dock effektivare ämnen (tex citronsyra) men framför allt så bildar
såpan en skyddande hinna på verktygen som skall förhindra ny rost att ta tag. 

Efteråt så oljade jag dessutom in alla träskaft och så är de redo för
vintervilan. 

Jag gillar sådana där gamla, rejäla verktyg som man kan ta hand om och 
som är både fina och praktiska. 
Som dammvippan på bilden. Och ja, jag använder den varje vecka faktiskt.
Härligt "verktyg". 

Eller så en kratta till exempel. 
Plast vs metall?
Min yngre grabb hade hjälpt till med att kratta löven här hos oss och även om 
han först hade valde en jätte-bred plastkratta för att få så mycket som möjligt vid varje
"krafs" så bytte han efter ett tag till en gammaldags mjuk metallkratta för i 
och med att den lite böjer sig vid krattning så blir rörelsen mjukare och han
sade att han inte alls blev lika trött i händer och axlar av den, fast den är tyngre i sig själv.
En plastkratta är stum i sin rörelse. Det är skillnaden. 
Tror vi. 


Nu när vintern knackar på dörren så åkte korgar och korgkassar upp på
Narnia-skåpet för vinterförvaring. 
Jag gillar när saker man använder i vardagen samtidigt kan fungera som ett blickfång i 
hemmet. De flesta av oss har ju sällan för mycket förvaringsutrymme. 
Dessutom är dessa ingalunda tomma utan får gömma en hel del av
sådant som jag brukar ha med på mina utfärder och som inte behövs förrän nästa
vår eller sommar. 

Med begränsade förvaringsplatser blir det lite att rotera var saker förvaras så att 
det som är "i säsong" finns enklast tillgängligt. 
Det har tagit ett tag att komma på ett bra system, men nu fungerar det.

När det dessutom blir så att man måste ta i och flytta en del grejer ett par gånger i 
året så blir det enklare att ta beslutet om att någon sak inte längre känns behövlig.

Även om min stil härhemma inte är minimalistisk på något vis, så
försöker jag hela tiden hålla det i tankarna:

Behöver jag verkligen det här? 
Om inte hur försvarar den sin plats härhemma? 






Det som jag inte direkt behöver, men som är skoj att plocka fram 
för att få lite omväxling i inredningen förvaras i det där Narnia-skåpet.
Där samsas det med grejer som jag mest har som fotorekvisita till
matfotografering och sådant. 

Det är skapandet i processen att göra om härhemma
som är det viktiga - för mig. 

Huoh...sådant babbel i måndagskvällen! 




MOSSIGA STUNDER....




Uj, vad tiden går fort! Tycker att jag inte hinner med något alls. Nästan två veckor sedan jag skrev ett blogginlägg senast! Och så är det inte ens så att det skulle ha varit speciellt mycket extra något som stulit min tid. Det är bara livet.
Än finns det kvar lite av höstfärgerna, men för varje dag tar det grå mer och mer över. I morse hade kylan frostat naturen silvervit och med ens är det som om den mjuka hösten är borta, ersatt med en skarpare, kallare, torrare.

Aldrig är väl steget mellan två årstider så tydlig som det mellan höst och vinter? En morgon är den bara där. Kylan och frosten.
Trädgårdens buskar fylls av djur som söker sig närmare beboelse i hopp om mat. I går när jag kom hem höll en fasantupp på att srämma slag på mig då den låg och tryckte i buskarna precis intill trappan. Den flög upp med ett fasligt oväsen då jag inget ont anande skulle gå in. Instinktivt vände jag på mig, bort från den flaxande fågeln och fick då syn på gårdsharen som satt och mumsade på något bara någon meter från mig.
Skall se till att bunkra upp med litemycket frön inför vintern. Undrar om djur känner på sig hur vinter kommer att bli? Har de en 
bättre väderleksapp än vi människor? En sak som jag noterat i år jämfört med i fjol är att mängden koltrastar som stannat kvar är
betydligt färre i år än för ett år sedan. Kan det säga något om kommade vinter?

Sidensvansarna har redan tömt rönnarna på bär, och stjärmesarna flaxar omkring i flockar mellan träden. Domherrens vemodiga klagan hörs nästan dagligen. Den är en väderspåare som få. Jag tycker jag alltid ser den som talrikast innan ett oväder drar in.

Jag välkomnar ändå novembermörknet. Trodde aldrig jag skulle säga så, men jag har en hel del skrivarbeten att beta av innan årsskiftet och det finns inget bättre än att göra det hemma i soffhörnet med lite levande ljus på bordet och en hund snusande intill. Sedan behöver jag ofta försöka pricka in dessa stunder då huset i övrigt är tomt, för jag har svårt att koncentrera mig om
andra hemma-ljud pockar på min uppmärksamhet. Märkligt nog kan jag sätta mig och skriva på ett café eller på tåget, det är som om just de ljuden är annorlunda på ett sätt att de inte kräver någon slags deltagande av mig. Hemma-ljud som åstadkoms av andra knycker min fokus på en gång. 
Men är det novembermörkt ute så stjäl inte vädret min uppmärksamhet i alla fall. Så välkommen November! Snart här! 







MELLANTID...



Lite på samma sätt som vintern överraskar bilisterna kom övergångsåldern och överraskade mig. Anser mig rätt befriad från alla sorters åldersnojor och tyckte det var underbart att fylla 40. Det är nu å andra sidan ett bra tag sedan.
Då, för dryga tio år sedan, hade jag min goda väninna på middag en kväll och vi gled in på ämnet ålder och att vara kvinna.
Vid mina fyrtio årsringar upplevde jag mig attraktiv, härligt mogen och självsäker, vacker och fysiskt och psykiskt i bra skick. Lite häpen ändå över att jag ofta då fick mer "ni-vet-uppmärksamhet" av män än någonsin fått i ungdomen!
Min väninna, som är tio år äldre än jag, skrattade och sa:
- Ja du, vänta tills du fyller 50. Då blir du plötsligt osynlig. Inte bara som kvinna - utan på alla plan liksom.

Jag måste säga att jag förstod inte det riktigt. I mina ögon såg hon lika fin ut som hon alltid varit, lika rolig var hon som hon alltid varit, kanske ändå lite mer dämpad, lite seg? Hon hade nog bara en höstförkylning på kommande?

Trots att jag naturligtvis var på kartan gällande det här med övergångsålder och menopaus så var ingen mer förvånad än jag när jag vaknade en natt alldeles svettvåt. What?
Jag började känna mig stel i lederna på morgonen när jag vaknade. Inget smidigt uppstigande från sängen och graciöst glidande in i badrummet, inte.
En vår var de där 50-kilos mullsäckarna plötsligt riktigt tunga att flytta. Sonen lyfte dem som om de inte vägde nåt alls.
Jag märkte hur jag oftare behövde beställa tid till frissan för att färga bort utväxten av grått hår. Det kostade skjortan i mitt rätt långa hår. För något år sedan gjorde jag ett försök att låta det grå växa ut, jag gillade "i princip" tonen på min gråa utväxt, men kändes ändå inte riktigt som jag. Så jag fortsatte betala mig sjuk på färgningar av håret.

Det började dyka upp heta vallningar också på dagen, kände att jag ibland blev alldeles dimmig i huvudet och kände mig ibland helt utan orsak lite nere och dämpad. Fick för första gången i mitt liv verkligen se upp med vad jag åt, för midjan började få allt mer runda former - trots en rätt vettig kost.

Och så vid något skede började jag märka - jag har blivit osynlig! Och lite ointressant.

Jo, det kom lite som en blixt från klar himmel för mig. Eller så kändes det.
Jag blev liksom tjock, ovig, svettig, gråhårig och osynlig på en vecka...typ.

Jag var helt oförberedd på att jag skulle få famnen full av alla möjliga "tant-symptom".

Glädjande nog verkar det som om man börjar tala mer om den här mellantiden i en kvinnas liv. Eller är det bara som jag tycker? Lite som när man var gravid - då var alla andra också gravida. När man skaffade en ny hundras, eller började se efter en ny hund, så såg man just den hundrasen överallt. Samma med bilmärken vid bilbyte.

Men jag tycker verkligen att man talar mer om mellantiden, i dagen Helsingin Sanomat finns en intressant artikel i ämnet. Visste ni förresten att det är bara människorna och ett par valarter som kommer in i övergångsåldern? Aporna - också honorna - behåller sin förmåga att fortplanta sig livet ut. Kan bara hålla med artikelförfattaren som utbrister; vilket förfärligt öde!

Så ur den synvinkeln är övergångsåldern kanske ändå helt okej?  Fast å andra sidan, skulle man inte ha övergångsålder så skulle en lite mullig, gråhårig och stel en med en haklinje som inte längre är fullt så skarp kanske inte ändå vara den mest heta på fortplantningsmarknaden? Men ändå. Med en risk att bli mamma vid 60? Eller 68? Nja...Nej tack!

Kanske det finns en mening med övergångsåldern, trots allt? För visst, det är bara en övergång till något annat. Tar bara lite tid, och kan vara aningen utmanande att ta sig igenom. Det finns ett antal undersökningar som säger att kurvan hur lycklig man känner sig svänger uppåt igen efter att man fyllt 55 år. Har två år, tre månader, och tio dagar dit, bara att börja räkna ner då...

Sommaren som gått var som alla vet på varmare sidan. Med hormon-bergochdal-bana i kroppen var det riktigt jobbigt faktiskt! Som om inte vanlig svettning var nog så kom det ytterligare en liten vallning på det. Tjohooo...?!!?
Högröd i ansiktet fick man vifta med ett papper framför ansiktet.
- Nej, jag har inte bränt mig i solen, jag är bara 50+...

När hettan var som värst i somras hade jag igen bokat frissatid åt mig för att få färg kladdat i mitt hår, men när jag väl satte mig i stolen och frissan frågade vad vi skulle göra hörde jag mig själv säga:

- Nu klipper vi det rätt så kort, ingen färg, det gråa skall få växa ut nu. Jag är trött på detta eviga färgande, och ett långt hår är bara så in i vassen HETT!

Utväxten är nu någonstans halvvägs - så jag ser väl lite komisk ut i kalufsen! Stålgrå med lite rödbrunt i topparna. Inte den snyggaste kombinationen, men nu står jag bara ut tills jag kan klippa bort allt det färgade. Känns bra!

Tidigare i somras läste jag ett blogginlägg i ämnet, det hittar du HÄR.

Nä, nu skall jag avrunda här och gå ut i den svala höstlördagen. Jag har ännu lite att lära mig att jag inte behöver klä på mig tjocka, varma tröjor och dunvästar bara för att jag brukade klä mig så förr vid dessa temperaturer. Jag klär mig nästan ständigt alldeles för varmt. Svårt att få kläm på, när man i årtionden känt till vad som är kallt och nu håller det inte riktigt streck längre.

Skön helg, folks!




KRONISK RASTLÖSHET...


Hör jag till de rastlösas skara? Jag kanske gör det, även om jag inte skulle vilja.
Det sker dagligen att jag känner en rastlöshet och liksom en inre oro som inte är
kopplad till verkligheten. Det är bara en känsla. En rätt betydelselös känsla, men irriterande. 

Tycker att jag oftare numera känner den här meningslösa rastlösheten och 
klarar inte riktigt av att skaka den av mig. 

Jag visste att jag samlat alldeles för mycket program och grejer som måste göras
till kommande helg. Jag skulle på kurs, men samtidigt hade jag tagit emot ett planeringsjobb
med deadline nästa måndag, och så hade jag köpt målning till köksskåpen på stugan. 
Hade kalkylerat att om allt går precis vägen så skulle jag bli klar med planeringsjobbet 
fredagskväll, då kunde jag åka på kurs tidigt lördag morgon och så komma tillbaka till stugan 
söndag kväll och måla köksskåpen samt ännu sista gången läsa igenom texten till planeringen, 
kolla att allt verkligen var med. 

Jag kände en rastlöshet redan på torsdagen på jobbet. Tankarna snurrade på 
det kommande och jag hade svårt att orka koncentrera mig, så jag åkte från
jobbet en timme tidigare än planerat för att ännu på fredagen hinna med vissa
förberedelser inför helgen. 

Jag kom fram till stugan då det redan började skymma och värmde hastigt en fryspizza. 
Kände att jag inte har varken tid eller lust att käka något vettigt...

Tankarna rusade som små formulabilar i mitt huvud hela kvällen och jag hann
knappt njuta av den fantastisk fina kvällen. 
Samtidigt var hjärnan som låst i sin rastlöshet och jag lyckades inte fånga
koncentrationen alls. Insåg det lönlösa i att försöka pressa mig till
någon slags kreativitet sent på kvällen, så jag slötittade på en film och 
kröp i säng. Minns inte riktigt allt av filmen heller, för samtidigt susade
tankarna runt, runt. Somnade och som en stock och sov en skön helnatts sömn. 

*

Morgonen var så vacker, så andlöst vacker. 
Dimman låg över viken och kniporna flög precis ovan vattenytan med
sina karakteristiska visslande vingslag. Hägern flög lojt förbi. Örnen likaså. 

Det visade sig att skäggdopping-paret i år hade lyckats få fyra ungar. Det är
rekord under de år jag följt med skäggdoppingarna här. 
Skrakarna kom flygande i en rätt stor flock. En flock med hundratals småfåglar
susade tjattrande förbi. Trädkryparen klättrade upp längs tallstammarna, talgoxarna 
lät sig smaka av nötterna jag tagit med mig och domherren pep på håll. 

Jag drack mitt morgonkaffe ute på trappan och insåg att jag behöver prioritera här.
Jag kommer förmodligen inte att hinna med allt, 
inte ens om allt löper på som i Strömsö.

*
Vid lunch insåg jag att jag måste avboka min veckoslutskurs. Det harmar förstås
men hellre gör jag en sak ordentligt (det jag får betalt för...hehehhee) och 
blir med lite mer tid att njuta av naturen och det fantastiska väder vi upplever nu.
Mellan varven hinner jag kanske också måla köksskåpen? 

När det beslutet var gjort så kände jag genast hur jag blev mera rofylld och 
en del av min rastlöshet försvann. Kan det vara som så att för lite att göra kan göra en 
rastlös, men också om man har för mycket på g? Blir det som
andra sidan av samma slant? Och skall det vara så
svårt att hitta det där som är lagom? 

Har vi blivit sådana att marginalerna mellan för lite och för mycket att göra
krympt och det blir svårare och svårare att hitta balans och harmoni? 
Blir vår yta av belåtenhet och förnöjsamhet mindre och mindre? 
Ytan där vi kan känna sann ro och där rastlösheten inte finns? 
Eller åtminstone inte är ständigt där. 

Säkert självklara tankar och funderingar, men det blev så tydligt 
då jag kände så stor skillnad när jag rensade bort. 
På eftermiddagen var jag mer fokuserad förmodligen i och med 
att jag gett mig själv så många fler timmar att koncentrera 
mig på en uppgift genom att välja bort nåt annat. 

Det här ger mig en långfrukost i morgonbitti, med ett yogapass på
klipporna, innan jag tar itu med projektet. 


Ibland väljer man till genom att välja bort. 


DRABBAD...


Åkte efter jobbet idag till järnhandeln för att köpa lite målning och kakel-limm.
Medan jag väntade på min tur att få färgen blandad i utvald nyans 
gick jag nonchalant och slängde med armarna längs hyllrader av tapeter. 

Tapeter? 

Jag som inte tittat åt tapeter på snart 20 år! 
Och där stod jag och pillade, klämde och kände på tapeter som om jag 
vore en seriös köpare av...tapeter!?! 


Mycket hantverksmässigt har jag gjort i mina dar, någon kunde till och med 
säga att jag behärskar vissa saker, men jag har aldrig tapetserat! 

Aldrig! 

Jag hör till de där som målar enfärgat och är så nöjd så med det så! 
Det oaktat stod jag där och hummade och satte huvudet på sned som 
om jag på allvar övervägde något. 

Och nu var det inte vid några blek-beage-randiga tapeter jag stannat vid.
Nej, nej, här talar vi helt andra rytmer och smaker! 


Ett litet frö av inspiration blev sått i min planerarhjärna. 
Tänk om...tapeter!?!!!

Tänk om jag skulle tapetsera lite för första gången i mitt liv! 
Hur svårt kan det vara, liksom?

*

Förmodligen är det, men det tar vi sedan...

...fortsättning följer! 

LJUVLIGA LJUNG...


Hmmm...

Jag gillar inte egentligen traditionell ljung så där himla mycket. Är
mer för den mer sparsmakade Callunan. 
Den vanliga ljungen känns lite som växtvärldens övergödda broiler på något vis. 
Det blir liksom väldans mycket småsmå klockor på liten yta. 
Jag upplever att ljungen inte kommer till sin rätt bara så där rakt upp och ner. 

Jag gillar trots allt färgen och på något vis känslan i ljung,
om den inte skulle vara så broileruppstoppad liksom. 

Varför jag alltså helt sonika tar och klipper ner den och återanvänder ljungen 
på ett annat sätt. 

Vädret har det här veckoslutet minsann gynnat alla oss som älskar hösten.
Och kanske till och med fått någon icke-höstmänniska att tvivla på sin övertygelse. 

Njöt så in i vassen av att stå ute och klippa ner ljungkrukor och skapa
ljungkransar till gravarna. När jag stod där och band kransen ovan lät jag
tankarna gå till min mamma och tänkte hur hon skulle uppskattat kransen. 
Nu får den pryda hennes grav, och medan jag jobbade band
jag många minnen av henne in i kransen. 

En krans är mer än bara en krans. 
Den bär med sig tankar, minnen och en längtan. 

På det här sättet blev hela höstfixet av gravarna så mycket mer än 
bara en i all hast nedstoppad ljungkruka intill stenen.



Också i övrigt tycker jag att ljungen vinner på att man "klipper upp den".

Callunan klarar ju av vintern betydligt bättre än traditionell ljung, som
ofta kan se risig ut rätt så tidigt på vintern. När ljungkrukan  börjar se hängig och tråktorr
ut så är det ofta redan så att den frusit fast och så är det bara att försöka gilla
läget och invänta våren...

Eller så inte. 


Mitt tips är att använda ljungen som snittblomma i sina höstkrukor. 
Mullen är för det mesta fuktig nog att hålla ljungkvistarna fräscha minst
lika länge som om de skulle planteras. 
Dessutom undviker man att få den där klumpen av ljung på ett ställe
i sina samplanteringar. 

Det är ju ofta så att endel av de växter man planterat i sina krukor under
sommaren fortfarande är hur fina som helst, som tex penningblad och muehlenbeckia 
(plättar i lufter). Minda vintrar så övervintrar de till och med, så helt onödigt att slänga dem
på komposten liksom! 

Jag knipsade också av gräsaxen från mina prydnadsgräs och stack in dem i mina krukor.




Genom att använda ljungen på det här sättet så kan man fylla ut en lite gles
sensommarkruka med en bråkdel av vad ett gått åt om man planterat de som hela plantor. 
Och så slipper man den där broilerkänslan också. ;)

Min erfarenhet är som sagt att ljungen håller minst lika bra så här, och skulle hösten
vara ogynnsam mot ljungen så är det betydligt enklare att bara dra bort/klippa ner de fula
kvistarna och entingen ersätta de med nya eller hitta på något annat. Framför allt blir det
aldrig ett stort gapande hål när man rensar bort ljung, vilket lätt blir om man 
väljer att plantera ljungkrukan. 



Till kransarna gick det 1 1/2 kruka/ krans. 
Krukorna var ganska stora, så små marketkrukor går det nog fler. 
Vill man så kan man ytterligare dryga ut materialet med tex
grankvistar eller andra barrväxter. 

Jag var riktigt glad i mina kransar. 




Och så när jag nu var där i plantbutiken och köpte mina 
ljungplantor så snubblade jag över den här dramatiska ljungen.

Syns kanske lite dåligt men den är inte helt brunsvart utan också djupt plommonröd. 

Ingen ljuvligt ljuv ljung precis men en ljung med attityd.

Murr....! Me like! 

TANKA HÖST...


Jag är "ständigt" på jakt efter nya stigar att vandra längs relativ nära där jag bor.
Alltid trevligt att ha olika alternativ att ta till.

Jag bor ju i huvudstadsregionen så jag försöker hålla mig inom radien max en timme hemifrån.
Helst mindre. Är något längre än så så blir det en annan sorts utfärd, tänker jag. 


Men inom radien "bara hoppa i bilen och köra en halvtimme" landar ett, för mig nytt 
utflyktsmål, nämligen Nuckars fors i Nurmijärvi. En halv timme med bil.

Nuckars är säkerligen mer känt med sitt finska namn Nukari.
Forsen hör till Vanda å och är dess längsta fors med sin fallhöjd på 25 meter längs en sträcka
på halvannan kilometer. 
Jag tror att den här platsen är lite av en doldis. För en fantastisk solig lördag, som 
idag så mötte jag bara en ung familj som var ute med sina hundar och sin lilla knodd på cykel
och ett äldre par som makligt vandrade med händerna på ryggen. 

Tänkte på att när börjar, oftast män, promenera med händerna på ryggen. 
Min pappa gjorde det. Min svåger gör det. 
Vad får män att lägga händerna på ryggen när de går? 



Det är skoj att tassa ut på nya stigar, men vet ju inte alls vad som man skall 
få se, även om man tittat på kartan var stigen går, var det finns broar. 

En del broar är ju sedan så mycket vackrare än vad man kan föreställa sig från kartan!



Ljudet från forsen är ständigt där. 
Ljuset idag var magisk, alla färger som var så mättade. 
Kände mig verkligen fulltankad av energi efteråt. 






Hit skall jag nog återkomma med kameran.