nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

DAGENS NYHETER...


Frankrike blev världsmästare i fotboll, Tokstolle-Trump har landat på finsk mark.
Talade just med sonen som bor nära flygfältet och det lär vara poliser, helikoptrar, allt 
i säkerhetsväg man kan tänka sig frambringa i luften och på marken. 
Huoh! 
Inte skoj att bo i Helsingfors i lägenhet utan luftkonditionering i denna tropiska hetta 
då man inte ens lär få ha fönstren upp i kvarteren i närheten av var Trump och Putin 
skall röra sig. Jag förstår ju det, men ändå...

Och skulle det nu ens vara så att det skulle på riktigt leda till framsteg på något plan
detta möte så fine, men det blir nog bara mest ett möte i vem som kan pösa mest. 
Nåja...

När jag är ensam så tycker jag om att ha radion på som bakgrundsbabbel.
Det är många år sedan jag faktiskt ägt en radio, lyssnar alltid via mobilen,
men kan ibland tröttna på den lite dåliga ljudkvaliteten som den har.
Så jag tänkte nu passa på och tipsa på en riktigt bra (och förmånlig) liten högtalare
som jag ramlade över här för ett tag sedan.

Märket är Fresh 'n Rebel (Rockbox Slice)
och är som sagt inte mycket större än smarttelefon, men har ett riktigt bra ljud! 
Kostade i runda tal ca 30 €, vilket jag tycker var valuta för pengarna. 

Jag har till och ifrån lyssnat på radio sedan jag kom ut till stugan på torsdag
och en gång har jag behövt ladda den. 

Och så är den lite snygg också - kan jag tycka.
Den finns dessutom i ett antal olika färger,
men nu hör jag ju till det där märkliga släktet som 
kan tycka att grått är den läckraste av dem alla...



I övrigt har det inte gått i så många knop här idag.
Sommarhettan har tagit i så det känns och märks på allvar. 
Arma oss nordbor som skall försöka funktionera i 30 graders hetta.
Tur för allt i världen att jag inte ha behövt funktionera speciellt mycket idag då...

Ingen av oss. 




När jag nu är igång och tipsa och ha mig, så måste jag bara
flagga för den här "filten" som jag köpte för ett par, tre år sedan.
Den är av linne och linne är ju ett av mina favorittextiler. 

Det som gör den här så där extra bra är att den är sval att ha 
på sig om man vill ta en tupplur i skuggan, 
men inte vill ligga helt utan "täcke", vilket få gör.

Men märkligt nog så är den också värmande när det är svalt ute,
vilket kan låta synnerligen motstridigt, men det är så den funkar! 
Den är också av dubbel-sytt tyg, så den är överraskande vindhållande också.




De flesta småfåglarna har fått ut sina ungar från holken och skogen har tystnat
om man jämför med kvittret för en månad sedan. 

Trädkryparen vimsade omkring med sina fyra ungar häromdagen.
Jag tolkade att de relativt nyligen lämnat boet, för det var inte riktigt full koll på 
flygandet än. En av ungarna förirrade sig in på verandan vår och klamrade
sig fast på foderbrädet ett tag för att hämta andan. 
Så mysig liten varelse, denna trädkrypare. 




Det som verkligen är mindre mysigt är att till och med vid vår strand har det nu
uppenbarat sig blågröna alger. Inte mycket, men dock.
Vi har varit skonade från det hittills. Eller i alla fall inte då jag varit här.
Vi kanske ligger så innanskärs, har jag tänkt, som om det skulle skydda, men 
har faktiskt inte upplevt det förrän nu idag.

Läser ju på nyheterna och märker i flödet på Facebook och så, att 
det är extremt mycket i år. Eller som en person beskrev att båtmotorn 
till och med går ner i varv i sörjan...

Jag vet inte vilket jag ogillar mer, tokstollen på besök i Finland
eller algblomningen? 

*

P.s Märkte att jag skrev tokstollen - i singularis - och då menar jag förstås
Trump. Då slår det mig att det nästan får det att låta som om jag tyckte att Putin 
skulle vara the good guy här, vilket också blir helt snurrigt! 
Men bredvid Trump så blir väl de flesta både intelligenta och sympatiska.
Skrämmande!


MINIMINISEMESTER....



Har ett par extra outtagna semesterdagar att beta av på, 
så när det visade sig att det var lite lugnare på jobbet, 
blev det att tulla lite på dem och styra kosan ut till stugan.

Packar ner böcker som borde bli lästa med tanke på ett framtida projekt, 
men som mest legat där på soffbordet och gett mig lite dåligt samvete. 

Kommer fram, släpper ut hunden ur den varma bilen. 
(ja, min luftkonditionering hostar och har sig och vill inte riktigt sköta sitt
jobb. En sådan jävla tidpunkt att paja när det lovats tokvärme...)

Bär in matkassen och korgen med böckerna från soffbordet
och ställer iordning för en miniminisemester. 

Värmer bastun och precis när bastun är klar så hojtar grannstugans 
invånare en fråga om att hänga med på allsång in till byn.

- Njaaaeeeenäääää....!

Den här gången drog bastun det längre strået.

Det finns något meditativt i att värma bastu. Att värma bastu bara till sig
själv känns annorlunda på något sätt. Ännu mer kontemplativ. 

Jag är ingen ivrig bastubadare, inte på något sätt, 
men det är någonting i ritualen när jag kommer ut till stugan
som gör att jag direkt kommer in i en semesterstämning.

Och finns det bara några dagar att leka lite semester på,
så är det kanske det bästa sättet att starta upp den stämningen. 


SKRÄPMAT...


På bilden har den härligt goda (o)Äkta Bigmacdressingen
slukat h*mburgarbiffarna, men de kan (nästan) skönjas...heh.



De flesta tycker väl att en hamburgare är riktigt gott nu och då. 
Jag är inget undantag från den strömmen.

Sedan jag lämnade köttet har jag gång på gång fått uppleva en 
bittert svidande smakbesvikelse de gånger jag beställt vegetariska 
burgare på restaurang. Endast restaurangen Classic American Diner 
har en riktigt smarrig fundering med halloumi, resten har varit riktiga bottennapp.

Det kanske ändrar, men sakta går det.

Så jag tänkte att nu banne mig skall jag klura ut ett recept på hemlagade 
h*mburgare som har samma tuggkänsla, liknande utseende - och en riktigt god smak. 
Jag har favoritbiffar med bönor och linser som jag gillar skarpt i andra sammanhang.
 Men de funkar bara inte i hamburgare. Det är något med konsistensen. 

Köttätare brukar ibland undra varför jag suktar efter hamburgare (eller annat med kött) 
då jag nu valt bort det. Men det är ju inte så att jag inte fortfarande skulle tycka att en
hamburgare, eller en bolognese, eller en hönsgryta har sina löjligt goda sidor. 
Jag vill nu bara inte ha köttet i där - men gärna smakupplevelsen. 
Utan att något skall behöva dö för den skull...

Ja, ja...

Men nu  ä n t l i g e n har jag hittat ett h*mburgarbiff-recept som gör mig 
riktigt mat-lycklig! 
Bjöd mina grabbar på hemlagad h*mburgare idag - och det blev tummen upp
helt igenom hela gänget! Till och med vege-skeptikern lät sig väl smaka. 
Och det är inte lite det! 
Det blev 12 små biffar av satsen, men vill man 
ha större biffar så räkna med 6 st. 

Receptet ja...här kommer det:

En påse quorn-färs (ca 300 gram)
3 ägg
4 msk potatismjöl
En burk (200 g) fetaost
En hackad lök och ett par små vitlöksklyftor 
(eller enligt smak)

Rökt paprika-krydda
Chiliflakes
soya
torkade örter 
(oregano, timjan, etc) 
salt och svartpeppar

Jag började med att steka upp lök och vitlök 
samt quorn-färsen. 

Smular fetaosten i en bunke och blandar ägg,
potatismjöl, den lite svalnade quorn- och lökblandningen
med kryddorna och låter det stå och dra en stund. 

Sedan är det bara att steka upp biffarna i en rätt
så het panna för att få en fin krispig stekyta. 

Och mon dieu så det här funkade! Tokigt gott! 
Snubblade över original-receptet på den där ruskigt 
bra bloggen om vegetarisk (och vegansk) mat 



Nu kommer jag att steka ett rejält lass av dessa åt mig och andra 
som föredrar k*tt framom kött. 
Behändigt att ha i frysen och plocka fram när det behövs. 

På samma ställe hittade jag också 

(O)Äkta Bigmacdressing

Jag gjorde så här 
(inte helt enligt originalet, men nästan) 

1,5 dl majonäs
4 msk gurksallad (American style)
1 msk vanlig vinägrett salladsdressing
1 msk ketchup
1/2 finhackad lök
1 tsk socker
en nypa salt. 

(i originalreceptet finns också vitvinsvinäger, men 
i och med att min vinägrett redan var rätt syrlig
så skippade jag vinägern) 

Bara att blanda ihop - låta stå och dra en stund.

*

Sedan var det bara att bygga ihop sin egen 
h*mburgare och  n j u t a !


Bara de färdigköpta hamburgerbröden drog ner på smakupplevelsen.
Fast de kanske får stå för "skräp" när resten
får stå för "mat"......?



PÅ EN HÖFT...


Jag äter en alldeles galet god rabarberpaj som min väninna säger att hon bara snurrat ihop.
Och just när det gäller mina väninnor, eller min svägerska, eller vem som helst annan utom jag,
så känner jag att precis alla bara svänger ihop nåt när de skall baka.

Jag har inte fått sockerbagargenen och är hjälplös i bagarstugan utan dl-mått och våg.
Gärna hade jag också med med ett gäng ingenjörer som dubbelkollar mina mätningar och 
en livsmedelsexpert som kollar att jag inte tar tapetklisterpulver istället för potatismjöl. 

Typ så illa är det. 

Jag lagar mat, ja. Jag bakar inte. Eller extremt sällan.

Kanske just på grund av det har jag i decennier av vuxet liv lyckats 
undgå det galet enkla knepet om Tre Lika.

För visst finns det stunder då jag gärna skulle snurrat ihop en enkel sommartårta,
isynnerhet i dessa tider då det bara dräller av härliga 
jordgubbar och hallon på torg och i bodar. 
Överrumpla familjen och
ställa till med lite kaffekalas i bersån helt enkelt. 

Och ja...just Helt Enkelt. Dessa magiska ord! 
För de som kan det här med att baka ja.
Eller minns. 
Eller bara kör på känsla och skjuter vispade ägg- 
och sockersmetsbollar från en höft.

Nej, gör inte det! Det låter väldans kladdigt i köket det! 

Jag kanske skall komma till saken något tag? 
Man kunde ju hoppas på det, men nu råkar det sig så väl att jag sitter ute
i trädgården, och sommarkvällen är så där galet fin och vacker 
och varm och skön och jag vill sitta här i all evighet och bara låta fingrarna dansa
över tangenterna. 

Men okej - jag skall skärpa mig! 

Tänk, att man skall leva till andra hälften av sitt halvsekel innan
man snubblar över en minnesregel i bakning! 

Tre Lika. 

Till ett tårtbotten, eller en rulltårta tar man

4 ägg.
- i ett glas -

Samma mängd socker
- i ett annat glas -

Samma mängd mjöl
- i ett tredje glas - 

(hur himla simpelt är inte det?) 

Till mitt tårtbotten valde jag 50/50
vetemjöl och potatismjöl.

Och den skarpögde ser att mjölglaset har lite råge på.
Det är vaniljsocker och ett par tsk bakpulver. 

Äntligen känner jag att jag kanske någongång kan bara sopa ihop
en sommartårta så där enkelt och elegant och helt
på en höft! 



FÖDELSEDAGAR...


Ja-a, govänner! 

Idag fyller min förstfödde 29 år. Kakan är till honom! 
Men i dagarna fyller också min blogg hisnande
tio år. Det hade jag aldrig trott när jag en julidag 2008 
skrev att jag skulle ge den här formen av dagboksskrivande en chans.

Aldrig hade jag då tänkt att bloggen skulle hänga med så länge.
Men det har den gjort. 

Tänk, 2008 hade det bara gått ett par år sedan ordet blogg hade kommit
med i Svenska Akademins ordlista. Idag är fenomenet att blogga kanske
till och med lite dammigt och föråldrat, eller vad vet jag? 
Vem orkar liksom läsa en blogg numera när det finns alla dessa snabbare forum?
Som Twitter som är en slags speedad form av bloggande, en mikroblogg.
Fråga till exempel Trump - han vet. 
Eller instagram som är som en fotografiernas korvstoppningsfabrik. 
Eller allas vår goa facebook som är lite både ock. I synnerhet för oss 
medelålders och plus det. Alla yngre än så har ett dussintal andra kanaler att 
segla runt på. Har jag hört på byn...heh! 

Jag tror det finns två sorters bloggare. Och har alltid funnits.
De som främst skriver för andra och de som skriver för sitt eget höga nöjes skull. 
Jag hör till den senare kategorin. Jag njuter lika fullt ut fortfarande då jag får 
sätta mig en stund och skriva ett inlägg. Det är bland de bästa sortens egentid jag vet!

Jag kan skriva ner vad sjutton jag vill och känner för just nu och här. 
Kanske någon som skall leva på att blogga och har en målsättning i mängden
läsare kan tänka aningen annorlunda, det har jag förståelse för.
Men för mig (och säkert många andra) är bloggandet en form av dagbok.
Sällan lika utlämnande som en "riktig" dagbok skulle vara, men ändå ett ställe 
att samla sina tankar, upplevelser, bilder och allt det som just då 
- för stunden -
känts väsentligt att spara och dokumentera. 
För ett blogginlägg är just för stunden. Så tänker jag. 

Då det begav sig, i runda tal tio år innan jag själv började blogga, föddes termen "weblog" 
som ju består av orden Web och Log.  
En loggbok på webben. 
Dagbok på internet. 

Sedan kom en viss Peter Merholz som på skoj delade upp termen weblog 
till we blog och vips hade ordet blog blivit ett substantiv och 
to blog ett verb. Strax därefter myntades ordet bloggare.

*

Lite historiens vingslag här nu.
Men det finns en risk att det ligger lite sådana vibrationer i luften
när ens unge har födelsedag, ens blogg har överlevt ett decennium och 
sommaren är här och nu. 
Precis på samma sätt som då för tio år sedan då jag skrev mina första bloggrader.

Tänk så tiden ändå går! 



OM ATT FÖRENKLA - LAGOMISERA...


Häromdagen läste jag en alldeles suverän kolumn skriven av Pekka Juntti
för finska YLE. 

I några mycket välvalda meningar lyckades han komprimera precis det
jag tänker om vårt (mitt) västerländska sätt att leva och vara. 
På bekostnad av så mycket.

Han frågar om vi verkligen behöver så mycket av det vi samlar på oss.
Och skriver om det faktum att vi på ett sätt stjäl av våra barn, 
och att vår räddning kunde vara att börja avstå. 
Innan det är försent.

Det är näst intill omöjligt att "översätta" allt det han skriver, för i hans text 
finns så många goda kryddor av den finska folksjälen, med allt från bastu, och  
alkoholkonsumtion, till funderingar däromkring.
Ja, de beskrivningarna är bara för läckra i sin ursprungsskrud för att jag 
ens vill försöka mig på en översättning eller ens en tolkning.
Finska språket är helt fantastiskt i sin mångfald av nyanser. 
(fast det hör egentligen inte hit - ville bara få det sagt)!



 Ändå var det inte de litterära dansstegen jag fastnade för mest i texten.
Nej, det var tankarna han bollar med om hur vi lever över våra tillgångar och 
analysen av det som trollband mig.
Här satt någon och skrev och fick allt väsentligt med i några meningar,
Så huvudet på spiken, helt enkelt.

För så här är det, ju:
Det är så mycket som vi samtidigt försöker hinna med i våra liv.
Kåsören citerar Steven Jobs som i tiderna lär ha sagt något i 
stil med följande: 

"Vi har arbetet, familjen, hobbyn och vänner. Välj tre av dem".

Och fortsätter:

- Förlåt vänner!

Hmmm, jag är kanske inte den enda som kan känna igen mig själv där.
Att man på något omedvetet plan valt bort en. Vilket det sen må vara.

Få hinner med riktigt alla? 



Men sedan kommer texten till det där med att äga och ha. 
Roffa åt sig och samla på sig allt vad man hinner.

Pekka skriver hur han kommit till insikt att det inte är speciellt klokt
att äga så mycket saker. Man betalar för att äga, sköta om och försöka förvalta
något som oftast förlorar i värde så mycket snabbare än man hinner förtjäna
pengar till underhållet av densamma. Och medan man skramlar ihop 
pengar till underhåll så hinner man inte njuta av det man skaffat sig.

Att det kanske skulle vara vettigare att bara släppa taget över det onödiga
och bli mer "lagom" utgående från egna resurser.

Han utrycker det så bra i meningen:

"Vi lever som grevar med en drängs lön"

För visst är det lite det som är symptomatiskt för vår tid? 

Vi stressar oss sjuka, vittrar sönder förhållanden och 
går in i de berömda väggarna för att vi så envist försöker 
leva ett liv som är tre nummer för stort för oss.
Vi kanske är de där drängarna som försöker leva en greves liv?

Vi skall ha stora hus, fin inredning, snygg bil. Rätt sorts kläder. 
Vi skall också samtidigt se till att resa och visa upp de rätta bilderna.
Vi skall ha rätt hobbyn och rätt umgänge och bygga de rätta kulisserna.
Se, det går så bra för oss - se bara på bilderna på Instagram!

Att sedan nästa månadens låneamorteringar pulserar vid tinningarna
och förorsakar smått kroniskt illamående, det skall man inte låtsas känna av. 
Man gör inte så. 
För vi har det ju så bra - bland alla prylar. 

Pekka skriver vidare:

"Vi vill så starkt verka förmögna att försöken att uppnå 
den illusionen de facto gör oss till inget annat än slavar." 
Slavar under tid, pengar, ork. 
Kanske till och med offrar vi lite livsglädje av bara farten? 

Kanske orsaken till att vi blir utmattade inte alltid enbart är 
det hektiska tempot på våra arbetsplatser? 
Kanske det är vår hunger efter någon sorts perfektionism, 
inbillad nivå at materiell lycka som man kanske aldrig ens lyckas uppnå. 
Hur mycket man än försöker. För att den försvinner som en hägring i öknen
så fort man tycker sig närma sig den? 




Kolumnen är riktigt bra! 

Du kan läsa den HÄR i sin helhet (på finska). 

Jag älskar när sak och humor liksom blir till en sådan där söt-salt mix
som smakar så bra! 


Men saken bakom all ironi är så himla viktig! 

Vi behöver kanske förenkla -lagomisera - vår konsumtion och 
vårt sätt att samla på onödiga ting.
För framtiden och för våra barns skull.
Vi lever av deras resurser. Känns inte helt okej, det. 

Men också för vår egen skull, för jag tror att när man släpper
taget om sådant man trott varit viktigt, men som på riktigt faktiskt inte är:

 Ja...det är nog bara befriande. 



FUSKLYX...


Sill, lite som vanlig vardags-sill i all ära, men när man lite vill
skruva till det och få en lite, lite lyxigare stämning där till nypotatisen
så kan man ta till det här lilla knepet.

Finns antagligen femtiosju andra bra knep, men det här är det jag kör med.
Funkar för oss, liksom! 

Jag har oftast en sillburk av något slag hemma i kylskåpet.
Likaså cremefraiche, rödlök, citron och sommartid växer det dill 
i landet, så det är garanterat.

Rätt ofta har jag också en burk rom i frysen, eller en burk tångkaviar i kylskåpet,

Så om det kommer överraskningsgäster, eller jag bara vill skruva till en
helt vanlig sill- och nypotatis-middag så behöver jag bara köpa hem
en liten burk med kräftstjärtar för att sno ihop en lyx-sill.

Jag blandar bara ihop:

En burk avrunnen sill (kanske jag sparar lite av spadet) 
En burk kräftstjärtar (kanske 1/3 del av mängden sill) 
Creme fraiche så det täcker
Smått skuren rödlök
Rör eller tångkaviar så det ser ser trevligt ut
1/2 citron, finrivet skal och saft.

Och voilá! 

Lite fusklyx är fixat.


SÖTT EFTERÅT...



Vi hänger kvar ett tag i midsommarstämningar ännu. 
Middagen dukades upp på glasverandan för busvädret utanför bjöd
ju inte direkt på hurra-rop om att sitta ute i pergolan.

Tydligen blev det tema-orange, fast det absolut inte var planerat av 
några som helst inblandade.
Så kan det gå ibland.

Orange är en varm färg i den övrigt kylslagna midsommaren...
Tyckte riktigt synd om alla midsommarfirare ute i stugor och kojor.
Nästan sju veckor av värmebölja, så några midsommardagar med kyla 
och regn, och så nu värmebölja igen! 

Ja, ja...orättvis är världen!  



Men det var inte alls vädret jag skulle prata om utan efterrätter! 

Jag är inte alls något kakmonster eller ens en sockerråtta, men
något i receptet av den här efterrätten tilltalade mig.
Måste ha varit moroten, osten, och knäckebrödet...

Haha...

CHEESECAKE - WANNA - BE

Till 6 personer


TOPPING
40 g knäckebröd
0,5 dl pumpakärnor
0,5 dl mandel hackad 
(jag böt ut det till andra nötter - gillar inte mandelsmaken så värst)
1 tsk bortlade kardemummakärnor
1 msk smör
2 msk flytande honung
1 krm flingsalt

MOROTSMARMELAD
250 g morötter
1/2 citron, finrivet skal och saft
1 dl vatten
2,5 dl syltsocker

FÄRSKOSTKRÄM

200 g färskost (typ Philadelphia
2 dl vispgrädde
1 tsk vaniljsoker

Börja med MARMELADEN:

Skala och finriv morötter
Blanda morötter och citron med vatten och syltsocker 
och låt koka utan lock ca 10 minuter.
Häll marmeladen i varma, rena glasburkar.
Den här marmeladen är riktigt god till annat också! 

Sedan till TOPPINGEN:

Krossa knäckebrödet och blanda med pumpakärnor, mandel (nötter) 
och kardemumma. Stek stulet i smör och honung med lite salt
någon minut bara. Strö ut på ett fat, eller en plåt och låt svalna.

Och sist FÄRSKOSTKRÄMEN:

Vispa färskosten fluffig med grädde och vaniljsocker.

Enkelt eller hur?

Sedan är det bara att skeda upp lite marmelad på botten av ett glas,
så på med ett lager färskostvisp och högt på toppen lite crunch.

Så rackans gott! 

MINGELMAT...


En älskar rårakor. Det är bara så.

När jag sedan snubblade över det här receptet på nätet så tänkte jag
att dessa måste jag bara testa på någon gång.
Den gången var nu på midsommar! 

Och eftersom jag är en mästare på att tappa bort anteckningarna
på diverse riktigt goda receptfynd, så har jag valt att 
samla dem här i bloggen. 
Så jag - och kanske någon annan - kan ha glädje av det en annan gång.

*

Till ca 15 stycken sötpotatisflarn behöver du:

1 stor batat (sötpotatis) eller ett par mindre - ca 300 g
1 ägg
1 tsk salt
Olja till fritering

Skala och riv bataten grovt.
Krama ur överflödig vätska ur den rivna bataten och 
blanda det sedan med ägg och salt.

Skeda upp matskedsstora, eller hur små/stora du vill ha små högar som du
kramar ur och sedan plattar till med tex en stekspade. 

Värm upp 2-3 dl olja i en kastrull och fritera två eller tre batatplättar åt gången.
Jag friterade dem ett par minuter/ sida.
Låt rinna av på hushållspapper.

Man får lite känna efter hur länge de skall friteras för att bli lagom krispiga.

När batatflarnen svalnat lite kan man klicka på lite majonäs
Jag använde mig av en sprits för att få det lagom på flarnen, 
som i mitt fall var lite olika stora...

Toppa med löjrom (eller som jag då med svart tångkaviar
och en liten vippa med dill.

*

Inget nytt under solen kan man tycka, men
något med kombinationen krispig, lite söt batat,
krämig majonäs och salt kaviar fick mina och gästernas
smaklökar att spinna lite grann.

Lite pyssel att fritera flarnen - men så värt besväret! 








MIDSOMMAR I STAN...



Eftersom sönerna invaderat skärgården, eller nå kanske inte hela skärgården, men
åtminstone den lilla pluttedel som jag liksom lite regerar över så
måste jag som en person i midsommarexil hitta på något annat. 
Sopade ihop några andra släktingar som var kvar i stan - av olika orsaker - 
och snurrade ihop lite mat. 
Det blev en riktigt trevlig liten meny. Recepten kommer sedan i ett annat inlägg. 





Lite otippat blev årets midsommar-tema "orange". 

Hade planerat laga en förrätt av batatflarn och en efterrätt med morot. Att sedan
gubben helt ovetande om mina mat-planer tassade iväg och köpte orange rosor,
och min bror hämtade en flaska "orange" skumpa var allt bara en ren tillfällighet.
Orange is the new black, liksom...

Eftersom jag, med mina 50+ år, ändå var den som drog ner medelåldern bland 
matgästerna hade jag valt ut en spellista från Spotify med sommarmusik från
50-talet +/-. 

Det var skoj att se hur musiken väckte barndoms- och ungdomsminnen till
liv hos dem runt matbordet. 

Satt där och lyssnade på diskussionerna, berättelserna som minnena väckte,
och funderade på när vändningen sker. När börjar man se mer bakåt än framåt
i tiden? När börjar man mer minnas det som var än drömma om det som skall komma?

Är det ett tecken på att åldras? Att svunnen tid är med närvarande än
framtiden de stunder man inte är i nuet?

Själv skall jag minsann satsa på nuet, just nu.
Det är midsommardag, solen skiner och ja...det är så fint...just nu. 

DEN FAGRA MIDSOMMAREN...




Ja, haha...hur fager den nu sen varit i år - någonstans i landet - kan man undra. 
Vecka efter vecka har vi alla kunnat njuta av underbara varma - för att inte säga heta - 
dagar med nästan ständigt solsken hela tiden. 
Sommarhetta-älskarna har suckat av hänförelse, andra har redan lite börjat sakna regn
för att lindra den otroliga torkan. 
Nu har vi fått lite regn. Midsommareldarna kunde tändas så just den biten fixade moder natur.
Att hon sedan lite tog i och skapade alla tiders midsommarstorm också, det var ju kanske
ja..att ta i. Många hade kunnat vara utan den, kan jag tro? 

För egen del blev det (igen) en midsommar i stan, då båda sönerna med kompisar
invaderade stugan där vid havet. 



Den här bilden tog jag då jag var där senast. Underbara spegelblanka sommarmorgnar var det då.
Nu har sommarstormen brakat loss med full styrka, och bleke kan man nog glömma
oberoende var man firar sin midsommar i år i den här hörnan av världen.

Regn, storm och cirka 12 grader.
Det är midsommaren 2018 det.

Så på det sättet har texten ingen som helst koppling till bilderna i inlägget.
Helt fake news med andra ord...;)





Men midsommar har det varit. Jag har matat de (närvarande) mina till en sådan
matkoma att det kanske tar ett tag innan de känner ett behov att tassa till kylskåpet. 

Eftersom jag samtidigt i helgen hade ett litet uppdrag att fota matbilder till ett 
framtida projekt tyckte jag mig bestämt höra små förhoppningar viskas om att jag 
förhoppningsvis skulle få fler mat-foto-uppdrag. 

För det finns ju alltid någon frivillig som "måste offra sig" att 
efteråt käka upp maten som man fotograferat. 

Ja, ja...




Hur som helst.

I slott eller koja, i storm eller stiltje, i sol eller regn.

Ha alla en skön midsommar! 








OM SMÅ TING...




Det har hunnit bli sent när jag kommer fram till stugan. Skogen doftar annorlunda när
jag stiger ut ur bilen och släpper ut hunden. Det är torkan som gör det, 
torrt gräs och torra löv knastrar under mina fötter när jag konkar in mina kassar.

Stugan doftar som den skall, en varm, skön doft av trygghet och enkelhet. 
Lämnar dörren öppen och låter kvällsbrisen ta sig in. Vinddraget får några dammråttor
att ta sig en svängom längs golvet. 

Det är så stilla, så vilsamt. 

Ser mig omkring, på saker som jag valt att ha här, som tålmodigt väntar på
att dörren igen skall öppnas och släppa in havsluft och skogsdoft. 

Hur kommer det sig att just de här sakerna fått stanna kvar. Påskäggen på
väggen som hängt där så länge, de som kom till en påsk då jag glömt
allt påskpynt hemma. Tavlorna med sjöfågelplanscherna som jag hittade
i en liten, liten butik i Stockholm, de som jag så länge sökte efter. Det var en 
regnig och blåsig dag, och jag trodde knappt de skulle klara sig hela och 
torra till båten ens. Här hänger de nu, och jag blir glad varje gång jag ser dem.

Gränsanden i trä som jag haft i snart trettio år, köpte den i tiderna till en helt annan
spriskrans, i en helt annan stil. Den är en av de få föremål som jag brukar smeka
när jag går förbi. Den är så len. Ljusstaken som var bland det första jag 
någonsin köpte på nätet, halmhatten som är så luggsliten, men så bra att ha på
när man vill sitta i solen och läsa. 
Såna där enkla små föremål, ganska onödiga, nästan snudd på banala, men
jag skulle märka om någon av dem skulle vara borta.  
De har sina minnen, de bär sin berättelse.



Högst uppe på ett skåp har jag min smått makabra samling med naturfynd.
Kraniet av hjorten som antagligen hade gått ner sig genom isen, hittade den
en tidig vår på stranden. Fjädrarna efter tjäderhönan som gått en våldsam död till mötes,
fast hon blev nog mat för någon hungrig räv. Svanfjädrarna som låg kvar på stranden
efter ett häftigt slagsmål mellan två svanar. Havsörnens fjädrar som jag hittade
innan jag ens fick syn på den första örnen här. Och ugglefjädern som jag inte
har lyckats artbestämma. Minnen från så många promenader.

Skrinet som innehåller papper och pennor.
Om man någonsin skulle behöva det. 
Rita eller skriva på - så där som man gjorde förr.




Den där totalt onödiga Ledigt/Upptaget-skylten som hängt där i 
mer än ett decennium på dörren till bastun/duschen. Blir lite mer rostig för varje år. 
Någon vår kommer rosten att ha ätit upp hela skylten. Tills dess får den hänga där.

Den gamla näverkonten som numera döljer filtar och sockor, mössor och
vantar under sommarmånaderna - då de hoppeligen inte behövs. Inte så
ofta i alla fall. Dess yta är också så len av slitage att jag gärna låter handen
stanna vid den en extra stund. 
Vid minnet av tid som gått, av stunden som är.




Än hänger mina 'potatissäckar' tomma. 
Visst, jag flyttar över potatisen från sina färdiga plastpåsar till dessa
av tyg, som håller potatis mörkt och lagom torrt.  
Och ja, jag njuter varje gång jag tar potatis till maten från dessa
grova tygpåsar och slipper plasten. 

I sommar skall jag ta med dessa till torget och slippa 
plastpåsen helt. 

*

Under en tid har jag snusat på fenomenen minimalism, 
döstäda, optimalism, och andra motreaktioner mot överflödet som vi lever i. 
Kanske är det lätt för mig i den här åldern, med några steg över 50 att 
inte längre känna behov av att äga så mycket. 
Det är skönare att släppa taget än att ha begäret. 
Här på stugan blir det klart och konkret med hur lite man klarar sig, 
utan att tulla på hemtrevnad och det där som gör ett hem ombonat. 
Tänker på hur befriande skönt det är att samma utblåsta hönsägg fortfarande 
tillför min smak av estetik till stugan. Efter alla dessa år. 

Önskan att ha det fint omkring sig minskar inte med åren, 
eller ens med insikten om att konsumtionen måste minska radikalt. 
Det som gör skillnad är att bara ha sådant som man verkligen vill
ha och äga, som man vill stanna upp vid en liten sekund i sin vardag, 
bara för att låta handen vila på den lena ytan en stund, bara för att låta
blicken följa en vacker form, bara för att för en stund låta det återge ett minne. 

Sådant babbel idag.