ETT LITET MELLANSLUT

Juli lider mot sitt slut och så även stugtillvaron för ett tag framöver. 

Familjen samlades över fat fyllda av kräftor och räkor och åt så det skvätte

över dukar och vita t-skjortor.......

Vi är modiga i vår familj och använder inte haklappar. Det hade kanske

varit en god idé...men nu blev det inte så. 

Det har varit ovanligt denna sommar att grabbarna mina haft både

tid och möjlighet att hänga med oss "gamyler" på stugan. Det har varit

riktigt angenämt. Vanligen så har vi ju kontakt nog rätt ofta. Vi är ett ganska

tight team faktiskt. Men slöhäng på stugan tillsammans har inte skett

på många år. Inte längre än någon enstaka dag nu och då. 

(en brun mosaikslända passade på satt landa på lillungens finger) 

Testade i år (igen) på att odla potatis i stora plastkrukor som 

blivit över när jag köpt större plantor till trädgården. 

Och när de nu en gång finns så kan man ju utnyttja dem, tänker jag. 

Har satt två eller tre sättpotatisar i varje kruka. Gillar sorten Annabelle, 

så det blev den. I våras märkte jag att det fanns riktigt små sätt-

potatissäckar att köpa. Tror att den jag köpte hade kanske 15 sätt-

potatisar vilket var riktigt lämpligt till mina sju hinkar. 

På bilden syns skörden från en planta, så i varje hink blev det 

typ tre gånger så mycket potatis. 

Potatisarna blir ju större på friland förstås och jag kanske

lite glömde bort att gödsla dem också. Ja, så kan det gå. 

Eftersom det i år blev avfärd från stugan en månad tidigare än jag brukar, 

så skördades dessa lite i förtid. 

Men inget går upp mot egna nyupptagna potatisar! 

Och myllan som blir över använder jag till min jordstation. 

Komposterar ju alla matrester med Bokashi-metoden så sommarens

rester från matbordet och den trötta myllan från mina potatishinkar

blir en rejäl mängd näringsrik mylla till nästa vår. 

Av de mer udda typerna som jag stött på denna sommar var denna snok

som var blind på ena ögat. Eller den saknade helt öga på vänstra sidan.

Man kan bara spekulera i vad som hade hänt. 

Det var en ung, liten snok som har år av liv framför sig. Hoppas den klarar 

sig trots sitt handikapp. 

Att sätta lök är också lite samma som med potatisen. Bara för att det är

roligt att se det växa. Finns knappast någon vettig ekonomi i det heller, 

om man skall vara ärlig. De hade kanske fått stanna ett tag i jorden de

med, men överraskande många lökar hade redan börjat blomma, så 

tänkte att det kanske var läge att skörda ändå nu. 

De får ligga och torka tills storungen med fru och korea-gäst 

kommer till stugan. Skall bli intressant att höra sedan hur en Seoul-

bo ut i fingerspetsarna som inte besökt en typisk nordisk sommarstuga

innan gillar det hela. 

Augustinätternas mörker och tystnaden kan vara en upplevelse. 

Och dasset, och spindlarna. Och paddan - Paddbertha. 

Vi har våra vilda "husdjur" som återkommer år efter år. 

Måsen, som dyker upp vid femtiden och väntar på rester från matbordet. 

Snokarna som finns i knutarna. Paddan som är här nu för tredje eller fjärde året. 

Hon (vilket det troligen är) kommer till sensommaren och håller till under huset

och i vår vedhög. Svalorna som bygger bo under bryggan,

finkar och flugsnappare i holkarna. Göken som våldgästar någons annans

fågelbo, kattugglan, korparna, svanarna, kniporna, skäggdoppingarna, 

skrakarna, gässen och skarvarna. 

Hjortarna, älgarna och råddjuren. Rävarna, mårdhundarna och lon. Alla har jag sett

bara några hundratals meter från stugan. 

Hägrarna som kommer på sensommaren för att spankulera längs stranden,

kanske på jakt efter en groda eller en padda. 

Finns kanske en orsak varför Paddbertha flyttar upp under stugan just vid denna tid? 

Sommartid kan man nämligen  få syn på henne nere under bryggan. 

Klokt drag av henne – att ta skydd av oss människor!

Vi är ändå hyggliga, även om en del av oss kan vara lite närgångna med kameran.

*

Nu skall jag ta och mata tvättmaskinen med ytterligare lite tvätt. 

Har "lite" tvätt med mig hem efter tre månader stugliv.

Snart bär det av på nya utfärder. 

Kram från mig

 

EN DAG SOM DENNA

 

Det har varit kyligt och blåsigt i några dagar nu. Ylletröjan och tightsen

har åkt på och stundvis har jag till och med börjat snegla mot strumplådan.

Den långa stugvistelsen börjar luta mot sitt avslut och även om det 

är vemodigt på sitt sätt så skall det – med dessa grader – bli skönt med

golvvärme måste jag erkänna.

Har börjat tömma frysen så smått och den sista rabarbern blev till en chutney,

laxbiten gravades och det som i år skulle målas har blivit målat.

Nästa år har vi ett större projekt då stora stugan skall få sig

en uppfräschning. 

Det urgamla trädgårdsbordet, som de senaste åren stått i skogsbrynet 

och nästan blivit ett med skogen lämnades ändå så här. 

På något sätt charmigt med laven på ytan. 

Inte det optimala med tanke på hållbarheten i längden, 

men...kanske jag tar och räddar det som rädds kan nästa år. 

(Vi har i år haft ett gäng grågäss och -gässlingar som verkar trivas i vår vik)

Älskar som sagt tillvaron här på stugan, men börjar känna mig

lite rastlös. I augusti har vi ett par festen som vi skall på i hufvudstaden

och så kommer jag och min väninna att ge oss på en liten roadtrip. 

Med andra ord kommer det att vara september innan jag återkommer

hit till stugan för någon längre tid i alla fall. 

Vi är inga grymma köttätare, lillungen och gubben kanske mest av oss alla, men

när det finns lammkött på torget som är slaktat två dagar innan, så 

blir det grillat, det är ett som är säkert! 

Och till min förvåning så får jag och gubben i alla fall var sin

kronärtskocka. Inget att frossa i alltså, men ger mersmak av att

odla mer nästa sommar! 

Det är kanske det som är svårast med att behöva lämna stugan redan nu

i slutet av juli, det är så mycket odlat som inte kommer att hinna bli 

färdigt och lämnas således lite åt sitt öde. 

Och en mängd krukor som kommer att behöva kånkas hem.

Dem tänker jag inte lämna här utan omvårdnad. Hinner njuta av dem

på balkongen ännu ett bra tag! 

Men att kånka krukor, och smutstvätt och mängder av

kläder, som inte använts, hem tillbaka....det blir det! 

Skriver i den tonen som om sommaren skulle vara förbi, och så är det ju

förstås inte. Bara att min stugtillvaro klipps av en dryg månad tidigare än

vanligt. Men ser fram emot orsaken till det. Min kompis och jag

skall styra bilnosen mot norra Norge, och det ser jag så fram emot! 

Vi är ivriga fotografer båda två, det är det bästa att resa med någon

likasinnad, för gissar att det blir att stanna bilen tre gånger per varje körd

kilometer för att föreviga alla fina vyer. En fotande person skall resa med

en fotande person eller alternativt med någon som har en ängels

tålamod med alla stopp som absolut måste göras...(heh)! 

*

Ett stycke från vår stuga har en ensam tjädertupp haft sitt revir något

år nu. Brukar nu och då ta kameran med i bilen då jag kör in till byn 

bara för att ifall det skulle uppenbara sig nåt skoj. 

Ett par gånger har jag sett tjädern då jag inte haft kameran med men

nu råkade jag få syn på den när den satt i en tall. 

Tyvärr regnade det och blåste rejält när jag skulle ta bilden, 

så den blev lite suddig och när jag skulle försiktigt försöka

fota den lite närmare så flög den iväg. 

Den verkar vara ganska så "halvtam" för den vandrade lugnt

vidare in i skogen efter att den flugit ner från grenen, men

vegetationen var just så hög att jag inte fick en bättre bild av den. 

En glad överraskning var att jag trots allt får lite luktärtsblomning

i år i alla fall. När jag i våras planterade ut de små plantorna så kom

hjorten följande natt och smaskade i sig det mesta. Men tydligen 

blev det något litet kvar i alla fall, för har några fjuttiga luktärter

som nu börjat blomma. Precis så jag får någon blomma per dag in

i den lilla vasen på spiskransen. 

Brrr...nej nu är här nog så kyligt att jag tror jag skall dyka in

i strumplådan i alla fall och dra något värmande över mina arma

tår som inte alls tycker att det är läge att vara bara.

Inte i dag i alla fall. 

Kram från mig

DAG LÄGGS TILL DAG, EN SOMMARTILLVARO

Eller, det är väl klart, dagar läggs till dagar också under andra årstider, men

det är ändå något med högsommartillvaron som är sin egen rytm på något vis. 

Man vaknar när man vaknar, ibland tidigt – oftast sent.

Vi brukar ta en gemensam frukost och middag, men annars så går man till kylskåpet

när det råkar höras protester från magen om att den kräver påfyllning. 

Häromdagen skördade jag de första släpärterna från odlingslådorna. Sååå gott! 

I juli blir det lite mer liv på klipporna här. Eller liv å liv. Grabbarna kommer ut en

sväng och så har vi lovat övernattning åt en av barnens kusiner med kompis/

pojkvän (lite oklart med statusen där ;)). Mina barndomsväninnor kommer på

årliga tjej-helgen och gubben och jag skall på diverse lokala evenemang. 

För en som vaggat in sig i en skön "inget-inbokat-tillvaro" ett bra tag är detta 

som att försöka lite omprogrammera sig på mer tidtabeller och så. 

Heh, nejdå. Det skall bli alldeles underbert! 

Så tillvida har jag ändå varit uppkopplad till verkligheten utanför min

skärgårdsbubbla att jag hade en arbetsintervju här för ett tag sedan. Lyckligtvis 

kunde den genomföras via Teams men eftersom nätet var lite svajigt här i skärgården, 

vilket den kan vara när det börjar vara fullt med sommargäster i stugor och kojor, 

så genomfördes intervjun som ett telefonsamtal bara. 

Upplever att jag är hyfsat insatt i IT och AI och hela den biten, men blev ändå

lite häpen när det inte dröjde länge förrän det i min e-mejl ramlade in en samman-

ställning av vårt samtal – på engelska. 

Intervjun hade skett på svenska så man behöver ju inte vara den vassaste pennan

i penalen för att inse att det var en AI som gjort sammanfattningen. 

(Så snabb som AI är så kunde den ju översatt på samma gång, så hade det 

gett ett lite seriösare intryck åt mig). 

Lite senare dök det upp en video på hen som intervjuade mig och det kändes

än mer märkligt. Inte för videon i sig, men för att jag upplevde att intervjuaren nog

inte var medveten om att hen filmades i och med att vi bara hade ett telefonsamtal. 

Och att filmen skulle landa hos mig. Kände mig som en smygtittare på ett sätt

som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Sättet hen pratade med mig i telefon passade

liksom inte ihop med den stressade och trötta person jag såg på videon. 

Hade hen kanske skärpt sig om det varit ett teamsmöte med kamera? 

Vad vet jag? 

Fick inte jobbet, vilket jag anade innan. Med mindre än en handfull

år kvar till pensioneringen är man nu inte den sexigaste på arbetsmarknaden

i dessa tider med enorm arbetslöshet. 

Så jag fortsätter med min sommartillvaro ett tag till. 

Åker till torget för att köpa potatis, fisk och kött direkt från producenterna. 

Går till den lilla skärgårdsbutiken och köper allt annat för en dyr peng

(men vill understöda, för jag vill ha kvar vår bybutik – året runt). 

Stannar vid handelsträdgårdens själbetjäningsplats intill vägen och köper

de godaste tomaterna som finns, jordgubbar och den nybakade skärgårdslimpan. 

Sådan enkel vardagslyx att kunna äta nästan enbart när- eller egenodlat. 

När jag kör hemåt ser jag en hjort stå och beta intill skogsbrynet. Den ser

så liten ut intill den stora skogen. Tänker på vad allt skogen döljer. 

Men idag är det soligt, lämpligt varmt. Vi fick ju aldrig den där riktigt

tokiga hettan hit till oss, vilket jag är glad för. Gubben står i 

köket och kockar så till min lott faller att sitta här på 

verandan och blogga. Blev serverad ett glas vin och dofterna

från köket får det att kurra i magen. 

Det om denna dag. Den utlovade åskan uteblev och 

moln som kanske skulle kunna ge en regnskur verkar hålla 

till mer inåt landet. 

En dag har lagts till i pärlbandet av sommardagar. 

Kram från mig

HOPP OCH FÖRTVIVLAN

Kanske gjorde jag fel? 

När vi flyttade från gården till lägenhet 2021 så hade precis min katt 

gått bort sommaren innan och min hund gick över regnbågsbron våren 2021.

I hela mitt vuxna liv har det funnit katter och hundar i mitt liv. På något plan

kände jag att jag var klar med hundar – på äldre dar började det kännas skönt

att inte behöva klä på sig och gå ut med hunden på morgonen. 

Och i lägenhet i stan var det ju inte bara att släpa ut den på sina morgonbestyr. 

Men en katt...?

Beslutet att ta en katt gjorde jag sommaren 2024 då fasadrenoveringen skulle

till hösten bli klar och då skulle vi ha balkong-glas längs hela vår stora balkong 

så katten skulle kunna vara "nästan ute" när den ville. 

Efter att i nästan fyrtio år haft frigående katter så uppvägde jag nog länge

om jag skulle skaffa katt eller inte. Och jag velade. 

En helt inne-katt kändes inte okej för mig och i och med att jag kunde

distansarbeta från stugan och bo där halva året så skulle jag kunna

erbjuda ett frigående liv för katten i alla fall halva året. 

För jag är övertygad om att en frigående katt är en lyckligare katt. 

Så var det med Iris också, hon blev en annan katt när hon kom till 

skärgården. Hemma i lägenheten pockade hon på uppmärksamhet men här

kunde hon jaga möss, flugor och ligga på solvarma klippor. 

Och här var det ju tryggt. 

Dessutom var Iris inte en katt som var borta länge, eller ens gick långt

från stugan. Gick man på dasset så jamade hon och undrade vart man försvann. 

Dörren stod öppen och oftast kom hon in och sov i 

fotändan senast lite efter midnatt. 

Och så ville hon in på sin toa – hon vägrade göra sina bestyr i trädgården ens. 

Men så en kväll kom hon inte hem. 

Inte följande morgon heller. 

Då började jag bli orolig. Några av mina tidigare katten kunde

vara borta en natt eller två, men inte Iris. 

Vi ropade, vi letade kollade alla uthus, grannens uthus. Ingen katt. 

Så ett par dagar efter att Iris försvann hittade vi en hjort som blivit

slagen av en lo. Genast då jag hittade hjortkadavret som var övertäckt med

mossa från omgivningen visste jag att det var lo i knutarna. Lon gör så, försöker

gömma sitt byte så ingen annan skall hitta det. 

Och i och med att kadavret låg cirka 100 m från stugan så började

hoppet om att hitta Iris levande sjunka. 

Bild från min viltkamera

Kollade med min kompis som är biolog och kan sina vilda djur och

hon visste berätta att lon inte nödvändigtvis dödar alla katter som den får

vittring om, men om den har ett byte som den försvarar så är nog en katt i fara. 

Nu vet jag ju inte om det var så det har gått till, men sannolikheten är ganska stor. 

Vi har ingen trafik här, vi är de sista längs vägen och till närmaste granne är det 

nästan en kilometer. Den sista biten längs vår väg är nästan som en ko-stig

som man måste köra med skottkärrs-hastighet om man vill ha kvar stötdämparna

i bilen, så en bilolycka är osannolik. 

Dessutom så kan Iris lynne ha varit i det här fallet en belastning för hur jag

tror att det gick. Hon var nyfiken och godtrogen. Hon hade ju bara

mött godhet och snällhet i hela sitt lilla liv. 

Hon var modig och backade inte för främmande hundar som även de

alla var snälla. Hon hade liksom inte de skills som skulle ha

behövts för att möta en lo. Om det ens hade hjälpt?

Om jag är arg på lon? 

Nej, den gjorde bara som den skall göra, försvara sitt byte. 

Krasst sagt så hör den till naturen på ett sätt som en tamkatt inte gör. 

Men visst har jag fått rannsaka mig själv om det var rätt av mig att 

ha Iris fri här på stugan. Under alla år här så har fyra katter fått leva

skärgårdsliv här och de har alla varit gamla när de dött, de har njutit av

sina fria sommardagar. Så gjorde också Iris. Hur hon jagade en 

sprattlande nyfångad abborre längs bryggan, hur hon lade sig rak-

lång på den solvarma klippan, hur hon stolt hämtade näbbmöss

hem till oss. Hur hon rusade runt och klättrade av bara klättrandes

glädje i var och varannan tall här på gården. 

Och jag hade inte kunnat hålla henne bara som en innekatt. 

Inte henne och ingen annan katt heller. 

Visst var jag medveten om risken, men tänkte att den var så liten ändå.

Inte skulle lon komma så nära bebyggelse. Men fick den en hjort fälld

så kom den, och stannade och försvarade. 

När jag hittade hjortkadavret så satt jag upp viltkameran i närheten

och fick bekräftat att det var en lo i knutarna. Under några dagar kom den

till hjorten, inte bara på natten utan också mitt på dagen. 

Efter någon dag tappade den intresset och drog kanske vidare. 

Då kom korpar och mårdhundar. 

Det är i morgon tjugo dagar sedan Iris försvann 

och hoppet har övergått i förtvivlan. 

Det här är ju bara vad jag tror att ha hänt för jag kan inte se något 

annat scenarie för mig. För mycket tyder på att det är så det gått till. 

Vila i frid fina lilla Iris! 

 

NATTKÄRL OCH ANNAT SPÄNNANDE

Visst var det så att jag senast lovade visa en Mycket Behändig Tingest? 

Den här grejen hittade jag på mina svärföräldrars ladugårdsvind någon gång

för snart fyrtio år sedan. När vi byggde eget och flyttade dit så följde denna tingest med. 

Och tur var väl det. För när jag i januari 1996 fyllde 30 år hade vi en stor fest med

mängder av gäster, och hur det nu kom sig så hade vi fått totalstopp i avloppet. 

Mycket lämpligt med -30 °C ute och tiotals gäster i antågande alltså. 

DÅ kom denna tingest till bruk minsann. Männen fick snällt ge sig ut och kissa i snö och kyla, 

medan denna tingest placerades i toan för tjejerna att uträtta sina behov i. 

Denna toahink räddade en hel fest - det kan jag lova! 

Det kanske inte framgår på bilden, men det är en rejäl hink i emalj som torde ha tillverkats

under första halvan av 1900-talet. Sittringen är av trä med snygg fogning och skåra för locket. 

Locket har haft samma färg som själva hinken, men dessvärre hade locket fått 

stänk av diverse målfärg under årens lopp, så den målade jag redan

för något år sedan svart och sittringens lackering hade också börjar flaga rätt illa, 

så i år slipade jag den och målade den också svart. Passar till stugan. 

Vill behålla denna grej för allt i världen. För den är helt suverän! 

Där som männen i min familj ställer sig och kissar var det passar dem så får 

jag antingen gå till dasset, eller helt enkelt sätta mig på huk i blåbärsriset. 

Men....nu vill jag ju gärna ta tillvara på kisset för att gödsla med det i en 

annars ganska mager skärgårdsträdgård. Vi talar alltså guldvatten här. 

Kiss utspätt med vatten. 1:10 sisådär. 

Och så är det så jädrans BEKVÄMT! Som att sitta på vilken toa som helst. 

Så här sommartid har jag den bakom husknuten dit jag tassar sist på kvällen

och först på morgonen. Under mörka höst- och vårvinterkvällar har jag den 

stående i vårt tvättrum som är väggivägg med stugan. 

Bara för att göra det bekvämt för mig. 

Och så gödslar jag hela trädgården. 

Verkligen winwin! 

Så får ni syn på en sådan här på något loppis eller i en antikaffär. 

SLÅ TILL. Den här är GULDvatten värd!

I övrigt har vinden, nordan dessutom, äntligen mojnat efter att ha legat på i en veckas tid. 

Nu börjar kännas lite mer som sommar faktiskt. Igår kväll när Finland tog och

kammade hem sitt femte VM guld i ishockey satt vi faktiskt ute på den öppna

verandan och hejade på. Vi är i detta fall gubben och äldre sonen. 

Han har landat för några distansjobb-dagar här på stugan och det gillar vi ju! 

Han är ju en jäkel på att laga god mat - så vem kan klaga på det, liksom? 

Min mycket kvasi-empiriska tolkning över fågelläget i vår vik är att det i år inte verkar

häcka några ejdrar alls. Skraken (på bilden) har förmodligen ungar i någon holk

och idag såg jag för första gången skäggdoppingparet i viken. 

Men tycker det är tystare än vanligt med häckning. 

I går hade vi ringmärkare, far och son, på besök, de var och ringmärkte en 

havsörn som har ett bo ca 500 m från oss. Örnparet hade en unge. 

Örnens närvaro påverkar säkert sjöfåglarnas häckning. 

Den enas bröd den andras död...så som det är i naturen. 

Tornseglarna som brukar häcka under vår brygga har ännu inte anlänt, 

hussvalorna var och kollade in läget att bygga bo under vårt takutskott, men 

de drog vidare. Bra kanske det, för i sommar skall vi måla kojan. 

Men nästa år är de välkomna! 

I övrigt hade en björkspinnare (hane - det ser man på de frodiga antennerna) placerat sig på 

fönstrets foderbräde för att samla in information om eventuella villiga honor i grannskapet. 

Det var en rätt så rejäl pjäs, denna björkspinnare. 

Nästan lika stor var den som den lilla, lilla näbbmus som pilade runt på 

stigen till dasset. Man tänker lätt att dessa är en slags möss, om man nu heter näbbmus så

ligger det ju nära till hands, men de är faktiskt insekt-ätare och inte gnagare och 

närmare släkt med igelkottar och mullvader än med möss. 

Genetiskt är de till och med närmare en katt än möss.

Lite märkligt kan hända, men så är det. 

Jag tycker näbbmöss är otroligt söta och sympatiska filurer. 

*

Men nu skall jag gå och slänga ner mig i snarkofagen, men innan det skall jag besöka det

antika, men ack så bekväma, nattkärlet som jag har där bakom knuten. 

Godnatt  från mig

 

KULING OCH OGRÄSRENSNING

Så landkrabba jag är så tycker jag de där vindstyrkornas benämningar till 

sjöss är både finare och vackrare på något sätt. 

Stiltje är ju så mycket mer poetiskt än att det är lugnt. O-blåst. 

I finlandssvenskan lever fortfarande ordet "bleke" kvar. Det uttalas med

kort e på båda ställen hos oss. Vet inte hur och om det används i Sverige.

I finskan lever den med som "pläkä", typisk förfinskning av svenskt ord. 

Ganska så vanligt att längs kusten i Finland att man gör så.  

*

Men idag är det allt annat än stiltje. Det blåser kuling, förr skulle

man kanske till och med säga att styv kuling. 

Förr talade man också om kultje när man menade kuling. 

Stiltje och kultje - hur fina ord!?! 

Passade på och fixade en liten handtvätt, denna vind gör att det torkar i

ett nafs. Och så....doften! 

På skogssidan, eller där jag har min lilla trädgård, skyddade husen mot vinden. 

Passade på att rensa i rabatterna och plockade andra omgången 

nässlor för att fixa en soppa på dem. Har förbjudit gubben att riva upp mina

nässlor, för jag gillar både nässelsoppa och nässelplättar. 

Vill förstås inte att nässlorna skall ta över i rabatterna, så sommartid

när nässlorna blivit för grova att använda till mat så klipper jag ner

dem och använder dem till gödselvatten. Men de får växa kvar. 

På tal om gödsling så skall jag nästa gång ta och visa er en fin

gammal grej som är helt suverän så här på sommarstugan! 

I övrigt önskar jag en skön pingstdagsafton till er, 

säger Maggi

 

VÅRPROMENADER

En tid har jag haft lite, som man skulle kunna uttrycka det,  utmaningar med

min rygg. Fortfarande är inte den som det skall vara när det är som bäst, 

men har med hjälp av både mediciner (som äntligen funkar) och fysioterapi och 

yoga börjat klara av att ta mig ut i naturen. 

Konditionen är så eländig som den aldrig ha varit, 

men den skall väl gå att bygga upp. 

Hoppas jag. 

Än är mina vandringar synnerligen korta så lite babysteps om man säger så. 

Och när det är så här och en längtar ut i naturen så kan man bara vara otroligt glad

och tacksam för alla möjliga steamingtjänster som sänder natur och det live.

Som älgvandringen. Och trandansen som jag nämt om. 

Nu finns det ytterligare en livestream som man kan följa och det är bland annat 

en lappugglas häckning och en fiskgjuses. 

De hittar man 

H Ä R

(klicketiklick)

För en naturintresserad filur med lite utmaningar att för tillfället i alla fall 

ta sig ut till skog och mark på några som helst längre turer så är de här guld. 

Naturupplevelser som känns äkta från soffhörnet liksom. 

Och nu tänker jag inte på de där otroligt dyra produktionerna som man kan 

se på TV i bästa sändningstid utan de som är gjorda med lite mindre budjet och 

som känns äkta. Förmodligen är också de där till topp slipade naturdokumenten också

äkta, menar inte det, men när det blir så otroligt slipat och snyggt så tappar det lite av

någon slags vardagsäkthet. Det blir liksom för perfekt. Och då lite ointressant. 

Samma kan jag känna för youtubare som filmar från sina turer i naturen, men 

som blir så där "amerikakäcka" och känns främmande för mig. Det är inte så

jag upplever naturen, och inte ens så jag vill se den via en skärm. 

Jag vill se den så som om jag själv vore där. 

Och en som lyckades med det är Ali Leiniö. Under kanske dryga tio års tid har

han på sin YouTube-kanal tagit oss ut i den finska ödemarken och 

på vandringar i våra nationalparker. Jag upptäckte honom under coronapandemin

när jag sökte efter ställen att besöka. Och fastnade, som miljoner andra, i hans

avskalade men sympatiska sätt att beskriva sina vandringar. 

Han var en man som nog inte haft det helt färdigt dukat alltid i sitt liv, men 

som hittade sin ro och sin själs plats ute i naturen och delade med sig av det

på ett otroligt fint sätt. Som om man var med honom på hans vandringar. 

Var, skrev jag, för igår läste jag nyheten om att han dött under en av sina

skidvandringar i ödemarksområden i den Lapska armen. Förmodligen hade

han fått en sjukdomsattack och inte hunnit eller kunnat sända ett bud om hjälp. 

Och även om han hade lyckats med det så är det vildmark "på riktigt" så hjälp

är inte lätt att få. Och inte snabbt heller. 

Kände ju inte honom annat än genom hans video-vandringar, men jag blev 

berörd och sorgsen över hans öde. Å andra sidan, han kanske fick dö på en 

plats som var honom kärast. Ute i vildmarken. 

Lägger länken till hans YouTube-kanal

H Ä R

(klicketiklick)

om någon vill se hans videor och känna på hur det är att vandra i ödemarkerna, 

tillsammans med en lugn, sympatisk och förmodligen lite introvert finne. 

(finns ofta textning på engelska) 

Det är minst lika avstressande som att se på älgvandringen eller 

själv gå en sväng ut i naturen. 

Nu skall jag se på den sista av hans videor. 

Frid över hans minne! 

Kram från mig

ALLTSÅ VILKA DAGAR!

Smet iväg till stugan för några dagars egentid. 

Inte för att jag har emot sällskap heller, men som en introvert

av rang känner jag ändå att det är viktigt för mig att få ha den där

alldeles, alldeles egna tiden. Att liksom få grotta ner mig själv 

i någon form av oegoistisk själviskhet - låter ju inte klokt det där -

men det är just så jag känner det. Rätt ofta i vardagen är jag den som 

fixar, reder ut, tar reda på, hjälper och styr och stöder. Jag bara är så.

Har alltid varit, så absolut ingen offermantel här, kan minsann säga nej! numera

om nåt blir för mycket, men gillar det här med att kunna stiga åt sidan för

en stund från allt och allting och få ladda batterierna. 

I år har mina egentids-dagar verkligen levererat. 

Det är faktiskt bara medlet av april, och här i skärgården brukar våren 

vara ganska så skarp och finare på bild än vad verkligheten brukar bjuda på. 

Ofta är det både bistert och kallt och blåsigt och sade jag redan kallt? 

Ett par dagar nu har jag fått hålla igen för att som trädgårdsmänniska med någon slags 

erfarenhet vet en att hålla igen lite även om jag idag yrade omkring i trädgården 

iklädd enbart uppkavlade  tights och BH. Och hade alldeles för varmt! 

Nätterna är fortsatt kalla. Till kvällen drar jag upp elementen på fullt och 

tänder brasa. Mot bättre förnuft har jag ändå sått lite grejs. 

Dök ner i mitt fröpåseförråd och hittade den där avrivna fröpåsen med

ca hälften av fröna kvar - men av vad?

Mycket olämpligt hade jag rivit av påsen så att jag inte har en

susning om vad det är för frön jag sparat från i fjol. 

KRAV-märkta och högavkastande, men ja...så mycket mer

vet jag inte om dem. 

Lite mer koll har jag ändå på dahliaknölarna som fått stå i en 

sval stuga nu en dryg vecka innan jag igen kom hit och visst finns

där redan tecken på liv. 

Blev så nyfiken på de där fröna som jag inte har en aning om vad de är

så jag sådde några i en kruka och den här gången markerade jag tydligt vad det är jag sått.

Heh. 

I övrigt har jag lyssnat ikapp poden Röda Vita rosen med Victoria Skoglund och

Jenny Strömstedt. Helt knasigt vad tiden går. Tycker precis det var alldeles nyss jag 

lyssnade på de första avsnitten då jag tog mina promenader i mina nya hoods. 

Året var 2021 - och der VAR ju alldeles nyss! 

Och ändå samtidigt fem år sedan! 

Lyssna HÄR

Lyssnade som sagt ikapp och kände lite igen mig i det som de

också sade där. Hur länge skall man podda (eller blogga)? 

Känns som om man ständigt återkommer till samma grejer år efter

år. Fast å andra sidan kanske det är så det är när man är natur- och 

trädgårdsintresserad? Det är ju samma saker som återkommer år efter år. 

Och det ger en slags jordad känsla till att allt på något plan är som

det alltid varit fast världen ibland känns allt annat än stabil, 

pålitlig och trygg. Naturen struntar i maktgalna gubbar i världen

Och så länge det ändå är hyfsat lugnt i de egna knutarna så kan man

idka lite verklighetsflykt till just det stora lilla som naturen kan ge en. 

Hör ju till de som älskar slowTV. Den årliga älgvandringen har under

några år hört till mina favoriter. Haft den på till och ifrån på en av mina

skärmar vid mitt arbetsbord. Samma med vår finlandssvenska variant från en liten

sjö där svan och tranor häckar. 

Det kan man följa HÄR

Mycket sympatiskt och intressant och slow när det är som bäst. 

Har själv vistas som fotograf i gömslen ett antal gånger så jag vet hur det är. 

Det är inte alls så slött som man skulle tro. Efter ett tag kommer man in i en mode

där små händelser blir stora för alternativet är att det inte händer något alls. 

Det är lite magiskt det där. Man tror att det är urslött att vänta i timmar (!) på att

en örn ids flyga ner från sin utkiksplats så man kan få en fin bild. Att vänta på att 

en björn eller varg kommer förbi. Men undrar om det alls finns något mer

avslappnande och på ett skönt sätt fokuskrävande som just det. 

Kanske kan fiske och vandring och jakt ha något samma? 

Att liksom stiga tillbaka till en tid då detta var det som gällde för överlevnad. 

Har vi allt detta kvar i vårt dna - det som man gör för att överleva är viktigt.

Resten är egentligen bara oväsentligt? Tidsuppfattningen blir en annan just då och där.

Och i viss mån har odling det samma. Det är inte heller något man kan skynda på. 

Det tar den tid det tar. Lite olika från år till år, men ändå lika. 

I år är våren tidig. 

Det har märkts på alla humlor som vaknat och yrvaket

och mycket hungrigt ger sig ut på jakt efter föda. 

Jag märker att jag satt alldeles för lite krokus i min trädgård. 

Humlorna fullkomligt flockar sig, står på kö, till blommorna. 

Helt klart att jag i höst skall sätta mängder av krokus så det finns

något tills nästa vår. Funderar också på att plantera någon vide i utkanten av 

trädgården så att det skulle finnas föda tidigt för pollinerarna. 

Kram från mig

 

ETT NYTT FÖRSÖK MED TEXT

Satt häromkvällen i mitt soffhörn och skrev ett rätt så långt inlägg där

jag filosoferade över hur viktig stugan är för mig, och i synnerhet vilken

stor roll den spelade för mig mentalt under de år så jag var utmattad och sönder-

stressad av lite för mycket krav. 

Men texten försvann! Det har inte hänt på åratal, att Blogger liksom

inte alls sparat texten medan man skriver. 

Tror inte speciellt mycket på ödet, men efter att den första ilskan och 

frustrationen hade lagt sig, så tänkte jag att kanske det inte var meningen att 

gå tillbaka till de känslorna som då var jobbiga och som jag faktiskt inte

ens skrivit om innan här på bloggen. Och inte lyfte jag nu fram de nu heller, 

mer bara vikten av att jag hade denna stuga att dra mig tillbaka till och 

andas fritt och uppleva en kravlöshet som var helande. 

Skrev också om att även om jag än i dag upplever samma njutning

att komma ut till stugan, till gränslandet mellan skog och hav, så är

det inte på samma sätt befriande. För i dagens livssituation har jag inget

jag behöver "fly" ifrån. Skrev också att jag minsann inte saknar stressen

och utmattningen, absolut inte, men att det inte heller känns

lika starkt i själen att få dra sig tillbaka till tystnaden. 

Skrev också att jag ibland faktiskt har tänkt på att stugan var min 

räddning. Inte för att jag då bara kom ut hit för att vara, nejdå jag

pysslade på. Målade, putsade, fejade och inredde. 

Inredning, eller "behovet" att ha det vackert omrking mig har aldrig varit

ett krav för mig. Jag blir lugn och trygg i en miljö som är vacker för mig. 

Vad andra tycker och tänker om mina val av vare sig kläder eller ting

har aldrig betytt något för mig. Men det som har betydelse är att jag blir 

väl till mods och glad av att omge mig med estetik, min estetik. 

Mja...vad vill jag nu egentligen säga med detta? 

Kanske att man inte skall underskatta den "självhjälp" och 

en stunds flykt från vardagskrav som enkla små grejer kan ge en. 

Numera när jag kommer ut till stugan, tänder brasorna, en i bastun och en

inne i stugan, så fylls jag av en tacksamhet över detta ställe som nog

en gång i tiden räddade mig från att sjunka ännu djupare i 

stress-träsket och höll min näsa ovan ytan i utmattningens vågor. 

Kram från mig