VÅRPROMENADER

En tid har jag haft lite, som man skulle kunna uttrycka det,  utmaningar med

min rygg. Fortfarande är inte den som det skall vara när det är som bäst, 

men har med hjälp av både mediciner (som äntligen funkar) och fysioterapi och 

yoga börjat klara av att ta mig ut i naturen. 

Konditionen är så eländig som den aldrig ha varit, 

men den skall väl gå att bygga upp. 

Hoppas jag. 

Än är mina vandringar synnerligen korta så lite babysteps om man säger så. 

Och när det är så här och en längtar ut i naturen så kan man bara vara otroligt glad

och tacksam för alla möjliga steamingtjänster som sänder natur och det live.

Som älgvandringen. Och trandansen som jag nämt om. 

Nu finns det ytterligare en livestream som man kan följa och det är bland annat 

en lappugglas häckning och en fiskgjuses. 

De hittar man 

H Ä R

(klicketiklick)

För en naturintresserad filur med lite utmaningar att för tillfället i alla fall 

ta sig ut till skog och mark på några som helst längre turer så är de här guld. 

Naturupplevelser som känns äkta från soffhörnet liksom. 

Och nu tänker jag inte på de där otroligt dyra produktionerna som man kan 

se på TV i bästa sändningstid utan de som är gjorda med lite mindre budjet och 

som känns äkta. Förmodligen är också de där till topp slipade naturdokumenten också

äkta, menar inte det, men när det blir så otroligt slipat och snyggt så tappar det lite av

någon slags vardagsäkthet. Det blir liksom för perfekt. Och då lite ointressant. 

Samma kan jag känna för youtubare som filmar från sina turer i naturen, men 

som blir så där "amerikakäcka" och känns främmande för mig. Det är inte så

jag upplever naturen, och inte ens så jag vill se den via en skärm. 

Jag vill se den så som om jag själv vore där. 

Och en som lyckades med det är Ali Leiniö. Under kanske dryga tio års tid har

han på sin YouTube-kanal tagit oss ut i den finska ödemarken och 

på vandringar i våra nationalparker. Jag upptäckte honom under coronapandemin

när jag sökte efter ställen att besöka. Och fastnade, som miljoner andra, i hans

avskalade men sympatiska sätt att beskriva sina vandringar. 

Han var en man som nog inte haft det helt färdigt dukat alltid i sitt liv, men 

som hittade sin ro och sin själs plats ute i naturen och delade med sig av det

på ett otroligt fint sätt. Som om man var med honom på hans vandringar. 

Var, skrev jag, för igår läste jag nyheten om att han dött under en av sina

skidvandringar i ödemarksområden i den Lapska armen. Förmodligen hade

han fått en sjukdomsattack och inte hunnit eller kunnat sända ett bud om hjälp. 

Och även om han hade lyckats med det så är det vildmark "på riktigt" så hjälp

är inte lätt att få. Och inte snabbt heller. 

Kände ju inte honom annat än genom hans video-vandringar, men jag blev 

berörd och sorgsen över hans öde. Å andra sidan, han kanske fick dö på en 

plats som var honom kärast. Ute i vildmarken. 

Lägger länken till hans YouTube-kanal

H Ä R

(klicketiklick)

om någon vill se hans videor och känna på hur det är att vandra i ödemarkerna, 

tillsammans med en lugn, sympatisk och förmodligen lite introvert finne. 

(finns ofta textning på engelska) 

Det är minst lika avstressande som att se på älgvandringen eller 

själv gå en sväng ut i naturen. 

Nu skall jag se på den sista av hans videor. 

Frid över hans minne! 

Kram från mig

ALLTSÅ VILKA DAGAR!

Smet iväg till stugan för några dagars egentid. 

Inte för att jag har emot sällskap heller, men som en introvert

av rang känner jag ändå att det är viktigt för mig att få ha den där

alldeles, alldeles egna tiden. Att liksom få grotta ner mig själv 

i någon form av oegoistisk själviskhet - låter ju inte klokt det där -

men det är just så jag känner det. Rätt ofta i vardagen är jag den som 

fixar, reder ut, tar reda på, hjälper och styr och stöder. Jag bara är så.

Har alltid varit, så absolut ingen offermantel här, kan minsann säga nej! numera

om nåt blir för mycket, men gillar det här med att kunna stiga åt sidan för

en stund från allt och allting och få ladda batterierna. 

I år har mina egentids-dagar verkligen levererat. 

Det är faktiskt bara medlet av april, och här i skärgården brukar våren 

vara ganska så skarp och finare på bild än vad verkligheten brukar bjuda på. 

Ofta är det både bistert och kallt och blåsigt och sade jag redan kallt? 

Ett par dagar nu har jag fått hålla igen för att som trädgårdsmänniska med någon slags 

erfarenhet vet en att hålla igen lite även om jag idag yrade omkring i trädgården 

iklädd enbart uppkavlade  tights och BH. Och hade alldeles för varmt! 

Nätterna är fortsatt kalla. Till kvällen drar jag upp elementen på fullt och 

tänder brasa. Mot bättre förnuft har jag ändå sått lite grejs. 

Dök ner i mitt fröpåseförråd och hittade den där avrivna fröpåsen med

ca hälften av fröna kvar - men av vad?

Mycket olämpligt hade jag rivit av påsen så att jag inte har en

susning om vad det är för frön jag sparat från i fjol. 

KRAV-märkta och högavkastande, men ja...så mycket mer

vet jag inte om dem. 

Lite mer koll har jag ändå på dahliaknölarna som fått stå i en 

sval stuga nu en dryg vecka innan jag igen kom hit och visst finns

där redan tecken på liv. 

Blev så nyfiken på de där fröna som jag inte har en aning om vad de är

så jag sådde några i en kruka och den här gången markerade jag tydligt vad det är jag sått.

Heh. 

I övrigt har jag lyssnat ikapp poden Röda Vita rosen med Victoria Skoglund och

Jenny Strömstedt. Helt knasigt vad tiden går. Tycker precis det var alldeles nyss jag 

lyssnade på de första avsnitten då jag tog mina promenader i mina nya hoods. 

Året var 2021 - och der VAR ju alldeles nyss! 

Och ändå samtidigt fem år sedan! 

Lyssna HÄR

Lyssnade som sagt ikapp och kände lite igen mig i det som de

också sade där. Hur länge skall man podda (eller blogga)? 

Känns som om man ständigt återkommer till samma grejer år efter

år. Fast å andra sidan kanske det är så det är när man är natur- och 

trädgårdsintresserad? Det är ju samma saker som återkommer år efter år. 

Och det ger en slags jordad känsla till att allt på något plan är som

det alltid varit fast världen ibland känns allt annat än stabil, 

pålitlig och trygg. Naturen struntar i maktgalna gubbar i världen

Och så länge det ändå är hyfsat lugnt i de egna knutarna så kan man

idka lite verklighetsflykt till just det stora lilla som naturen kan ge en. 

Hör ju till de som älskar slowTV. Den årliga älgvandringen har under

några år hört till mina favoriter. Haft den på till och ifrån på en av mina

skärmar vid mitt arbetsbord. Samma med vår finlandssvenska variant från en liten

sjö där svan och tranor häckar. 

Det kan man följa HÄR

Mycket sympatiskt och intressant och slow när det är som bäst. 

Har själv vistas som fotograf i gömslen ett antal gånger så jag vet hur det är. 

Det är inte alls så slött som man skulle tro. Efter ett tag kommer man in i en mode

där små händelser blir stora för alternativet är att det inte händer något alls. 

Det är lite magiskt det där. Man tror att det är urslött att vänta i timmar (!) på att

en örn ids flyga ner från sin utkiksplats så man kan få en fin bild. Att vänta på att 

en björn eller varg kommer förbi. Men undrar om det alls finns något mer

avslappnande och på ett skönt sätt fokuskrävande som just det. 

Kanske kan fiske och vandring och jakt ha något samma? 

Att liksom stiga tillbaka till en tid då detta var det som gällde för överlevnad. 

Har vi allt detta kvar i vårt dna - det som man gör för att överleva är viktigt.

Resten är egentligen bara oväsentligt? Tidsuppfattningen blir en annan just då och där.

Och i viss mån har odling det samma. Det är inte heller något man kan skynda på. 

Det tar den tid det tar. Lite olika från år till år, men ändå lika. 

I år är våren tidig. 

Det har märkts på alla humlor som vaknat och yrvaket

och mycket hungrigt ger sig ut på jakt efter föda. 

Jag märker att jag satt alldeles för lite krokus i min trädgård. 

Humlorna fullkomligt flockar sig, står på kö, till blommorna. 

Helt klart att jag i höst skall sätta mängder av krokus så det finns

något tills nästa vår. Funderar också på att plantera någon vide i utkanten av 

trädgården så att det skulle finnas föda tidigt för pollinerarna. 

Kram från mig

 

ETT NYTT FÖRSÖK MED TEXT

Satt häromkvällen i mitt soffhörn och skrev ett rätt så långt inlägg där

jag filosoferade över hur viktig stugan är för mig, och i synnerhet vilken

stor roll den spelade för mig mentalt under de år så jag var utmattad och sönder-

stressad av lite för mycket krav. 

Men texten försvann! Det har inte hänt på åratal, att Blogger liksom

inte alls sparat texten medan man skriver. 

Tror inte speciellt mycket på ödet, men efter att den första ilskan och 

frustrationen hade lagt sig, så tänkte jag att kanske det inte var meningen att 

gå tillbaka till de känslorna som då var jobbiga och som jag faktiskt inte

ens skrivit om innan här på bloggen. Och inte lyfte jag nu fram de nu heller, 

mer bara vikten av att jag hade denna stuga att dra mig tillbaka till och 

andas fritt och uppleva en kravlöshet som var helande. 

Skrev också om att även om jag än i dag upplever samma njutning

att komma ut till stugan, till gränslandet mellan skog och hav, så är

det inte på samma sätt befriande. För i dagens livssituation har jag inget

jag behöver "fly" ifrån. Skrev också att jag minsann inte saknar stressen

och utmattningen, absolut inte, men att det inte heller känns

lika starkt i själen att få dra sig tillbaka till tystnaden. 

Skrev också att jag ibland faktiskt har tänkt på att stugan var min 

räddning. Inte för att jag då bara kom ut hit för att vara, nejdå jag

pysslade på. Målade, putsade, fejade och inredde. 

Inredning, eller "behovet" att ha det vackert omrking mig har aldrig varit

ett krav för mig. Jag blir lugn och trygg i en miljö som är vacker för mig. 

Vad andra tycker och tänker om mina val av vare sig kläder eller ting

har aldrig betytt något för mig. Men det som har betydelse är att jag blir 

väl till mods och glad av att omge mig med estetik, min estetik. 

Mja...vad vill jag nu egentligen säga med detta? 

Kanske att man inte skall underskatta den "självhjälp" och 

en stunds flykt från vardagskrav som enkla små grejer kan ge en. 

Numera när jag kommer ut till stugan, tänder brasorna, en i bastun och en

inne i stugan, så fylls jag av en tacksamhet över detta ställe som nog

en gång i tiden räddade mig från att sjunka ännu djupare i 

stress-träsket och höll min näsa ovan ytan i utmattningens vågor. 

Kram från mig

 

VARFÖR INTRESSERAR VÄDRET OSS - ELLER GÖR DET?

Det var i veckan här som sjön jag bor vid öppna upp.

Isen gick.

Strax började plinga till i bolagets WA-grupp och det var många som kommenterade

att nu är minsann sjön isfri. En dag senare än i fjol, visste någon berätta. 

På något plan gillar jag det här, att man har koll på sådana saker. 

Är ingen fågelbongare precis, men gillar att följa med BirdLife Finlands sida

som heter Tiira där bongare rapporterar om fåglar de sett. 

Och just så här på våren, när flyttfåglarna kommer, är det ju som mest

intressant. Bland det första jag gör när jag kokat mitt morgonte och satt mig vid datorn

för att kolla in vad som hänt under natten ute i världen är ändå att kolla vädret. 

Är det bara en vana, eller är jag genuint intresserad?

Visst är det skoj att följa med årstiderna och dess växlingar. 

Gick igår en sväng för att se om jag kunde hitta tussilagon, men 

den lilla tur jag gick var så pass skogig och saknade södersluttningar 

så jag fick nöja mig med lite tickor och fjolårs rallarros. 

Nu är jag ändå inte en sådan som skriver upp varje dag grader och

så - men för att vara ärlig så är det inte långt ifrån. Jag gillar tanken.

Varför? Har ingen aning faktiskt. 

Kanske en kvarleva från min förfäder som var bönder,

som nu så många andra i Finland, och i Norden överlag. 

För dem var det viktigt att kunna sia i väder och 

jag fascineras fortfarande av bondepraktikan. Och älskar att 

försöka läsa i moln, att försöka reda ut om det är lågtryck, 

eller högtryck som är på kommande när det blåser. 

Ibland kan det hända att det är för att jag sett på väderleksrapporten

dagen innan som jag tycker mig kunna tolka rätt...heh. 

Påsken och väder har alltid varit nåt som hört ihop i vår familj. 

Vi har alltid strävat efter att fira påsken på stugan och öppna upp

säsongen därute vid havet. Några år har vi backat i sista stund och

stannat hemma, men i år skall vi nog fira påsken där. 

Allt hänger och står med att vi får vattnet kopplat så man får vintern

(läs möss-skit och damm) bortstädat.

Och om vi får vattnet kopplat beror på temperaturen. Påsken är tidig i år, 

men så är också våren. Ändå kan det vara lite si och så för de har 

trots allt lovat nattfrost. Men det skall väl gå bra ändå. 

Sååå kallt skall det inte ändå bli. Gäller att hålla koll på väderleken ;). 

Men ännu om väder. Ibland är det också väldigt skönt att ha något

så trivialt som väder att tänka på - åtminstone en liten stund av dagen. 

Det finns alldeles för mycket annat i välden just nu som känns 

för ostabilt och gungigt och rentav helknasigt. 

Så väder, det är stabilt - om än omväxlande. 

Läste precis för ett tag sedan att många gillar att lyssna på 

den långa väderrapporten för sjöfarare på radio, den där man läser 

upp vattenståndet, vinden och sikten på de olika mätstationerna. 

Det är nästan meditativt! 

Nä, nu har jag pratat om väder och vind här alldeles tillräckligt

och skall gå och fixa till lite ostsmörgåsar åt oss. 

Vi hörs! 

Kram från mig

 

EN LITEN UTFÄRD TILL HAVET

Förra fredag åkte jag och min kompis på en lite utfärd till Hangö, 

Finlands absolut sydligaste spets, i hopp om att se lite flyttfåglar komma

inflygande då sydliga vindar utlovades. 

Dessvärre blev det mer storm, vilket kanske inte syns på bilderna, 

men det luggade rejält kan jag lova. Luvan hölls knappast på då jag var på den

sydligare sidan av Hangö udd. Även om det var sydlig vind så var den

knappast varm då den ändå tog med sig en isig andedräkt från ett isigt hav. 

På norra sidan av udden var havet ännu istäckt, men här på den södra sidan

kunde man ändå skönja öppet hav, kanske en kilometer ut, om alls mina

ögonmått håller streck. 

På den sydligare sidan var det mer lä och där låg isen ännu tryggt förankad i 

sin vinterskrud, men det skall väl inte dröja länge innan den får ge sig. 

Våren kommer med rejäla kliv, lite tidigt så Gubben Frost kan ännu ge igen, 

men ändå känns våren nära nu. 

På hemvägen såg jag på flera ställen rådjur som hade tagit sig ut på åkrarna

för att förse sig med det späda, späda gröna som börjat växa där. 

Lärkorna och tofsviporna flög på åkrarna de med. 

Vårtecken de med, om något! 

 

Jag besöker den här stranden och naturstigen nu och då, nu var det

något år sedan senast, men kvar är den sista biten av vraket som en gång

var ett skepp. Fartyget Palawan som lastad med vedlast 1932 började

brinna utanför stranden, gick på grund och slutligen drev delar av 

skeppet upp på stranden, och där är de än nästan hundra år senare. 

Där har det legat år ut och år in. Om en vrakdel nu kan uppleva något, 

vilket är föga troligt, men om så tänk vad det kunde berätta! 

Denna gång kunde jag tyvärr inte promenera så långt vilket en envis

ryggskada satte stopp för, men man får njuta av det man kan. 

Man kanske inte kan bestiga Mount Everest, men man kan upptäcka det fina

och allt det vackra man kan nå. Eller som Ernst säger:

"I det lilla bor det vackra".

*

På tal om ryggbesvär. 

Kommer aldrig att glömma den gamla damen som giktbruten 

kom in i den blombutik som jag jobbade i för snart 30 år sedan. 

Hon gick nästan i 90 graders vinkel. 

I mitt stilla sinne undrade jag om hon alls kunde se sina

blommor där på bordet i sitt hem, så krum som hon var. 

Hem till sig köpte hon en lite bukett vårblommor, och som om 

hon läst mina tankar så sade hon:

"Jag kanske inte hela tiden kan se min blommor där på bordet, 

men jag vet att de finns där, och jag kan känna doften! Det räcker".

När jag slog in priset för den buketten drog jag av en rejäl rabatt.

För det kändes som det enda rätta. 

Det kanske blev ett litet minus i kassan, men ett stort plus i min själ. 

Och nu 30 år senare kan jag så väl förstå det där. För vad som än 

hindrar en, vilka utmaningar - tillfälliga eller bestående - man än har

så finns det alltid något i ens tillvaro som är tillgängligt och som man kan njuta av. 

Och som man bör göra. Ta till sig, glädja sig åt. 

*

Men nu, nu skall jag ta och ha en date med John Blund. 

Gör ni det med! 

Kram från mig

 

ATT INTE ODLA TOMATER

 

Magbobba - jag säger då bara. Ju äldre jag blir desto jobbigare känns det. 

Själva akuta skedet gick över rätt fort, men gudars skymning så trött jag var efteråt, 

bara att ta sig en sväng till butiken och så hem igen tröttade ut mig. 

Huuu....men nu börjar livsandarna återkomma. 

När jag inte riktigt var i skick passade jag på att öva på temat i målarkursen jag 

deltar i. Behövligt skulle jag säga, för att måla glas är en riktig utmaning! 

Svårt, men roligt! 

Vad har det här nu med tomater och göra, kan man undra. 

Allt och inget. Jag hade redan i fjol, eller året innan till och med, bestämt

mig för att inte odla tomater. Är ju större delen av sommaren på stugan

och där härskar tuffa förhållanden, där blåser typ alltid från något håll. 

Skönt heta sommardagar för oss människor, men tomaterna är lite mer...känsliga. 

Har väl lekt med tanken om ett växthus, men nja...det känns ändå lite att ta i.

Dessutom är jag mest orolig om det kommer mycket snö på vintern och

man inte kommer fram för att få ner snö från taket. Och så 

tänker jag att det får väl ändå vara någon gräns på hur mycket hem-

odlat får kosta? Så ja, jag skulle inte odla tomater! 

Men så finner jag mig peta på lite gamla fröpåsar i min frölåda.

De är lite överåriga, men man kunde ju ändå testa? Inte förlorar man något...

...och vips har jag ett gäng krukor innehållande tomatfrön. 

Hur gick det nu så här? 

Kanske var det bara våren som drabbade mig?

För nu är det vår i luften! Solen skiner, snön smälter.

Sjön ligger ännu istäckt, men isens utseende ändrar från dag till dag och

i går morse när jag försökte få upp mina trötta ögonlock hörde jag

sångsvanarna trumpeta medan de flög ett varv eller två över sjön! 

Hann inte ut med kameran innan de redan besvikna dragit vidare, men 

satte mig vid mitt målarbord och målade vinterns sista vintermotiv. 

För nu är det vår! 

Och jag odlar tomater - som jag inte skulle! 

Kram från mig

EN VECKA KVAR AV OXVECKORNA

I vanliga fall brukar jag vara så utled på vintern vid det här skedet, 

och det är jag kanske lite nu också, men ändå tycker jag att 

dessa oxveckor i januari och februari gått överraskande fort detta år. 

Ofta brukar jag idka verklighetsflykt till diverse frö- och knöl-

butiker och odlat trädgårdsdrömmar i fantasin.

Mycket har jag målat vinter, men efter förmåga (en rygg som bråkar) har

jag också tagit mig ut i den verkliga vintern. 

Havsvattennivån har varit otroligt lågt denna vinter. Först kom det nordliga

vindar som knuffade vattenmassorna söderut här i mina vatten. 

Östersjön är ju som ett badkar, det skvalpar lätt åt ena och andra sidan. 

Men sedan efter de nordliga stormarna kom högtrycket som pressade ytterligare

på havsytan och "skvalpet" söderut kom liksom inte tillbaka. 

På sina ställen längs den finska kusten har vattennivån inte varit så här lågt

på 100 år! Bland annat bilfärjor, sk "lossin", mellan öar har på sina ställen 

fått ändra på hur många bilar de kan ta ombord per tur för att inte köra på grund! 

Nu när det har blivit mildare och högtrycket lättat kommer det att börja

rinna vatten tillbaka igen och vattennivån stiger. Det är nu som bryggor 

kan ta stryk. Isen sitter så hårt fast i byggnationer att när

vattnet stiger underifrån så kommer isen att lyfta och flytta på 

mången brygga. 

Vi förlorade vår bryggas yttersta kista för något år sedan just en sådan

isvinter då vattennivån åkte bergochdalbana. 

Det är enorma krafter som sätts i rörelse. 

När högvatten kommer in släpper isen också längs stränderna så 

plötsligt kan det vara svårt att komma ut på isen. 

Har själv varit med om att man på morgonen kunnat gå ut längs isen

till en holme, men när vi skulle hem på kvällen så fick vi

skutta över en ränna av vatten som dykt upp längs strandlinjen. 

Så kan jag tipsa om en mycket trevlig bok, när vi nu talar här om

skärgård, nämligen Mikael Kilpis fantastiska bok om Ejdern. 

Ejdern är den ultimata skärgårdsfågeln som hela tiden minskar i 

antal. Ejderhanens, gudingens, Oooo-ande vår vårarna är DET ljudet

man vill höra. Men det ljudet minskar år för år. 

Finns en hel del orsaker till det. Kanske skriver jag 

mer om det en annan gång. Eller så lånar man eller köper

boken. Mycket läsvärd om man är intresserad av natur. 

Idag är gårdsbjörkens grenar inte längre frostnupna. Kändes helt märkligt att gå

ut och det var bara någon enstaka minusgrad. Kändes nästan att jackan var överlopps! 

Om det inte hade blåst så förstås. Blåsten har också gjort att all den vackra snön som

legat på grenarna är nu borta. Det är naket och smågrått därute. 

Men bara en vecka kvar innan det är mars och man kan börja räkna

vårtecken så där på allvar! 

Kram från mig

 

GOTT SLUT...

...och förhoppningsvis en god början på det nya året till alla er

därute i slott och koja. 

Här har det börjat smälla i knutarna och strax skall

nyårsmiddagen dukas fram! 

Ta vara på varandra - också hela nästa år! 

Kram från Maggi

 

TANKAR OM NATUR OCH FOTO OCH NATURFOTO

Slösurfade på Facebook och märkte att en av mina kurskompisar från

min naturfotokurs hade länkat till en intressant artikel om en doktors-avhandling 

(Tampereen yliopisto, YTM TaM Markus Sjöberg)

som handlar om naturbilder, eller foton på vår (finska) natur blir förvräng

i de sociala medierna. Har inte läst själva avhandlingen, 

enbart ett disputationsmeddelande, men det hela verkar väldigt intressant. 

Vill man delta i en naturfototävling åtminstone i Finland så finns det en hel del regler på 

hur man får redigera sina bilder, och de är faktiskt ganska stränga och man måste också skicka

in raw-bilden så domarna kan avgöra om man tagit bort, eller lagt till något som

inte fanns där i originalbilden. Men vad man gör med sina bilder innan man

lägger upp dem på sociala medier finns det ju ingen koll på alls. 

Och jag säger inte att det skulle behöva vara det heller. "Alla" gör något med sina

bilder innan de landar på Instagram. 

Många naturbilder som vi ser i våra flöden upprepar lite samma natur-skönhets-

ideal som våra nationalromantiker målade runt förra sekelskiftet. De förskönade nog

en hel del de med. Och vi fortsätter med det. Låter AI ta bort en störande kvist, eller en

telefon som blivit synlig på det där vandringsfotot. Kuksan i trä får stanna kvar på

bild, men telefonen får AI städa bort. 

Vi vill ha kvar den rena, oförstörda bilden av vår natur. Och ge en bild av att man

är ensam i naturen, enad med naturen. 

Har själv sett bilder i flödet som det facto är tagna från parkeringsplatsen till 

ett naturskyddsområdet, men man hade plockat bort P-skylten och dasset. 

Nå, vad gör nu de då? kan man tycka. 

Det är ju bra att fina bilder lockar man ur huset för att gå ut i naturen och röra på sig. 

Absolut, men det finns alltid en risk att instagramvänliga platser blir för slitna när

"alla" skall ta sig dit. Samtidigt kan man ju sprida en massa kunskap om natur med

hjälp av just naturbilder och kanske ge insikter om det som är problematiskt i vår natur. 

Försöker själv nu och då lyfta fram vikten av gammelskog bland annat, hur det påverkar

så otroligt mycket mer än bara träden i skogen då man avverkar skog för

mycket för att inte tala om att man kalhugger. 

Har jag själv förfallit i fällan att förbättra ett naturfoto med AI. 

Inte mycket, men jo...visst kan det ha hänt. 

Och just på det där problematiska sättet som tas fram i avhandlingen. 

Vilket kanske gör att jag fick en liten aha-upplevelse när jag läste vad

den handlade om. 

På bilden ovan har jag plockat bort en grej som störde mig. Bad familjen

att de skulle peka ut vad det var. Samtliga sade att jag gjort något med granen för

den ser knasig ut på bilden. Men det har jag inte. Den är bara en knasig gran vars topp

vid något skede brustit och en gren har börjat växa som en ny topp. 

Bilden är från min balkong ut över sjön och det jag gjort är att jag plockat bort ett

hus som man ser gaveln på till vänster om granen. Valde att lämna kvar resten av huset 

som syns till höger om granen för det var inte lika "störande". 

Så visst, jag har gjort just det som man tog upp i avhandlingen som lite problematiskt. 

Nu är ju nästan just så här som det ser ut från balkongen, och jag förväntar mig ingen folk-

vandring till balkongen min men ur ett större perspektiv så kan dessa förskönade

foton förstås påverka folket lite snedvridet. Som om naturen skulle må bättre än vad

den gör för att allt är så vackert, och allt som inte är det är bortstädat. 

Och så är det ju så svårt att på bild fånga det som är det verkliga problemet. 

Som klimatuppvärmningen. Bara som ett exempel. 

Nä, nu skall jag gå och sno ihop lite middag, skall på

möte senare ikväll och då vill jag vara mätt å belåten. 

Kram från Maggi

HÖSTSMAKER PÅ MÅNGA PLAN

Idag hade jag en tid att passa i östraste Vanda, och efter det skulle jag - om jag känt mig effektiv 

på ett tidsmässigt sätt - ta mig till Sjundeå som enligt GPS låg på knappa timmens avstånd. 

Men nu hade jag ingen tid att passa där så jag valde att köra en massa småvägar dit. 

Lite åt höger här i den här korsningen och så kanske vänster i den här korsningen. 

Älskar att göra så! 

Det är så himla mycket roligare än att susa fram längs de där stora autostradorna. 

Tycker dessutom att det är nästan meditativt att köra längs med kurviga små vägar, 

längs små byar och genom lantbrukslandskap. Ibland måste jag ut på diverse större

vägar men undvek dem så gott det gick! Enda gången jag var tacksam för de större vägarna 

var då jag kände en viss hunger och det enda negativa med de där småvägarna är

att det dessvärre är rätt glest med vare sig bensinstationer eller matbutiken, inte för att nämna 

restauranger. Och då är vi ändå inte ute i ödemarken utan kanske 40 km från hufvudstaden. 

Vilket säger något om hur på något plan snedvridet vår geopolitik är. Och jag vet inte om jag tycker

att det är skönt att det finns ren landsbygd bara ett stenkast utanför Helsingfors stadsgränser. 

Eller om jag skall vara orolig för den "riktiga" landsbygdens väl och ve i vårt land. 

Det kanske må bli ett eget inlägg längre fram.

*

Men om det man ser när man kör genom landsbygden.

Jag har reagerat de senaste åren om hur mycket lador som är påväg att ta steget 

ut i historiens arkiv. De behövs ju inte längre...så de får förfalla. Och jag skulle så gärna 

vilja fånga dem på bild innan de säckar ihop och en (bonde)kultur förmodligen

för evigt går i graven. 

Regniga dagar njuter jag av att plocka fram akvarellerna och sätt mig för att måla. 

Just nu över jag på att mål tyg - attan så det är svårt! För att få lite inspiration så 

bad jag lillungen, som råkade ringa, om ett motiv och det var "sammet" som i en

teaterridå. Och så råkade jag hitta en bild med lite Belle Époque- känsla. 

Vanligtvis brukar väl akvarellerna vara ljusa och så, men jag gillar

 just nu i alla fall de mer mustiga tonerna. 

I övrigt händer det inte så mycket annat än att vardagen lunkar på

i ett ganska så skönt spår. Och tempo. Vanligtvis brukade hösten

betyda mer jobb och upptrappat arbetstempo, men nu har jag helt 

hängett mig åt att ta dagens som den kommer och det lugn jag känner

är nästan lite sakralt. Att kunna gå ut och promenera när det är ljust

och just lämpligt väder är ju en otrolig lyx! 

Har också njutit av att ha möjligheten att läsa, läsa i massor! Så tänkte faktiskt ta

och sammanställa en läslista till nästa gång, kom jag på just precis! 

Höst och mys i soffhörnet med en bra bok - det hör ju ihop! 

Och god mustig mat. Och till receptet på maträtten på bild får jag också

återkomma. Det skulle bli ett alldeles för långt inlägg annars. 

Men tills dess! Ha det gott! 

Kram från Maggi

 

HEMOMKRINGVANDRINGAR - GAMMELSTADSFORSEN

 

Senaste veckan lyckades jag lura både gubben (ena dagen) och en foto-kompis (andra dagen) 

med på lite hemomkringvandringar. 

Eller det där med hemomkring kanske är en sanning med modifikation, men 

för mig är nog alla promenader och vandringar i huvudstadsregionen hemomkring. 

Vi besökte Wiks naturskyddsområde som ligger alldeles intill Gammelstadsforsen, 

dvs det område där Helsingfors ursprungligen grundades 1550.

Att det hyfsat snart - eller snart å snart - det tog väl sina modiga nittio år att inse 

att platsen egentligen var en grund och lite sunkig havsvik som inte alls

fungerade som livlig hamnstad i klass med Reval (nuvarande Tallin) 

Då flyttade man "staden" ca 10 km längre ut mot havet där Helsingfors 

centrum ligger idag. Och området här fick bli Gammelstaden - vilket den alltså heter än i dag. 

Med ytterligare landhöjning har viken vid åmynningen blivit än mer grund och vassbevuxen. 

Det har i sin tur gett området ett ovanligt rikt fågelliv. 

Och hör till mina favorit-promenadställen egentligen året runt. 

Området kring Gammelstadforsen och Viks naturskyddsområde går

egentligen ihop så lite knepigt att hålla dem isär, men den här gången startade vi från

gammelstadsforsen. Spångarna (som är breda och både barnvagns- och rullstolsvänliga) 

går igenom vassen. Så här års är vassen hög och man går mest inne i vassen. 

På flere ställen finns upphöjda ställen där man kan se över vassen och där man

nästan alltid träffar på fågelbongare och annat "naturfotograferande pack" - mig själv

inberäknat - som gärna berättar om sina iakttagelser. 

På ängarna runt viken betar både kor och får från den närliggande 

FORSKNINGSGÅRDEN (klicka för mer info) som lyder under Helsingfors universitet. 

De, kossorna och fåren, bidrar till den lantliga stämningen bara ett stenkast från Helsingfors centrum

Ofta hör man hur människor som bor på landet grämer sig över att stadsborna minsann inte

berörs av besvärliga naturfenomen som "vi på landet" får dras med, som vargar och annat elände. 

Och som skarvar, men si...skarvarna har nog hittat in till centrum de med. 

Men området i sig. Ja det har liksom lagom av allt! Det är fågelliv så det räcker och 

blir över. Man har i området karterat ca 300 fågelarter, av vilka en tredjedel häckar här. 

Då jag besökte platsen kunde jag (läs min fågelapp för jag är kass på fågelljud) höra

både skäggmes och stjärtmes vilka gärna hade fått landa på mina foton, men de valde

att hålla sig gömda i den höga vassen. Istället fick jag njuta at kossorna och av det

underbara höstvädret - och sällskapet, båda turerna, men också av att det så här nära 

huvudstan finns ett område som faktiskt känns lite som äkta natur även om man efter en tur

runt området kan välja mellan diverse snabbmatsvagnar att stilla sin hunger med innan man 

tassar iväg till sin parkerade bil, eller om man är ännu mer urban än vad jag är tar bussen hem. 

Skall nog ta er med på fler hemomkringvandringar i Helsingforsregionen. 

Skall bli en ny "serie" minsann! 

Kram från Maggi