VACKRASTE KVÄLLEN

Det är torsdagskväll, har precis kommit från bastun och sitter på 

den öppna verandan i nattsärken med en tröja över axlarna och 

undrar hur det ens är möjligt att det är en så här underbart, ljuvlig kväll. 

Bilden är visserligen från igår kväll, men det ser ut att bli en lika fin, 

och varm kväll i kväll. 

Har ätit den sista grillkorven som legat i frysen och väntat på lämplig

tidpunkt för grillkorv. Det var idag det. När barnen var små startade vi 

alltid upp första besöket på våren med bastu och grillad korv. 

Hur lämpligt är det inte av avsluta säsongen med det samma? 

Traditioner må vara banala, men det är kanske de som är de bästa ändå?

Idag har jag packat ihop mitt distanskontor för att starta upp det hemma 

i lägenheten nästa vecka. Idag har jag också tömt skafferiet på sådant som skall

tas hem, packat ner alla onödiga kläder som jag hade med mig - och knappt använt. 

Idag köpte jag också kattmat och kattsand för att i morgon är dagen då 

jag får åka efter vår lilla kattunge! Jag varnar redan nu för kattbildsbombning

i alla fall den närmaste tiden! 

Skall bli så intressant att stifta bekantskap med en ny varelse. 

Kommer hon att gilla att åka bil till exempel? Av mina katter

har ungefär hälften tyckt att det är okej, medan andra hälften har skrikit som

små stuckna grisar om de blivit inlåsta i en kattbur - och o ve och fasa - i en bil! 

Känner efter om det känns lite vemodigt att lämna stugan? 

Jo, det gör det, för det har onekligen varit en annorlunda sommar då vi

faktiskt bott heltid på stugan. Även om jag kommer att komma hit ännu

en sväng i höst (med eller utan katt, heh) så känns uppbrottet mer än det brukar. 

Annorlunda. 

Nu skall jag gå in och tända en brasa. Inte för att det är kallt. 

Men för att det är så jädrans mysigt! 

Kram Maggi

 

SYREBEROENDE

 

Det kan hända att det här kommer att låta smått knasigt, men jag undrar om man

kan bli beroende av frisk luft, av syre? 

Jag tror det, och jag tror att jag är det! 

Redan under många år så har jag sovit med fönstret öppet nästan året runt. 

Sedan vi i april flyttade ut till stugan har vi knappt stängt ytterdörren. 

Den får stå på vid gavel, endast de senaste dagarna har vi stängt den. Inte för kylan,

för det har ju inte varit kallt, utan för fukten. Men efter ett tag med stängd dörr 

känner jag att jag bara måste gå ut, måste ha dörren öppen ett tag, släppa in syret. 

Och vi har bra ventilation i stugan så det är inte det. Men det är inte fräsch luft. 

Jag kan känna det samma när jag övernattar på hotell, hur bra luftkonditioneringen

är brummar på så vill jag öppna fönstret och få in  s y r e ! 

Det är den där känslan av "oanvänd luft" som är så fantastisk. Det ligger en 

slags mental frihet i att andas frisk luft, gärna hela tiden! 

Jag kan ju inte vara ute hela tiden, men jag vill kunna ha fönster eller dörrar öppna. 

Därför är jag lite...fundersam, är kanske det rätta ordet, inför hösten därhemma. 

Vi kommer inte att kunna öppna vare sig balkongdörrarna eller sjösidans fönster

innan balkongerna är färdiga någongång på vårvintern/våren. 

Och fönstren mot gatan måste jag kattsäkra så de kommer inte heller att 

kunna stå på vid gavel (så mycket vädringsfönster nu ens kan kallas stå på vid gavel? 

Dessutom kommer det bara in lite med byggdamm pepprat syre genom plastfilter. 

Nam! 

Låter ju som ett fånigt litet problem, men faktum är att jag ser inte alls

fram emot en instängd tillvaro - i månader ännu. 

Jag är ju knasigt glad över att vi hade möjligheten att bo på stugan under

en stor del av fasadrenoveringen, och det blir ju så fint...sedan! 

Och vi hade ett riktigt bra avtal med vädergudarna denna sommar.

Men mitt syreberoende börjar nog redan skicka ut små hjärnspöken till mig. 

Hur min sömn kommer att bli urusel när jag inte kommer att kunna knarka

syre åtta timmar om natten. Har jag förresten nämnt att då jag hade en sådan 

där mojäng på armen som kollar hur mycket djupsömn man sover så 

visade den nästan alltid att jag sov över halva tiden av natten djupsömn. 

Och somnade så gott som på direkten när jag lade huvudet på dynan. Det behöver 

jag ingen mackapär till. Jag drar ett djup andetag av syrerik sovrumsluft, drar

täcket över axlarna - och somnar. 

Sådana symptom har mitt syreberoende. 

Kram Maggi

STANNA ELLER INTE - DET ÄR FRÅGAN

Hur sjutton skall jag göra? 

Dilemmat är lite löjeväckande, jag är medveten om det. 

Och det luktar i-landsproblem om det så att man knappt kan andas i

närheten av mina tankar. Det oaktat ger det mig lite bryderi-rynkor i pannan. 

Skall jag stanna kvar på stugan ännu några veckor? Vädret är ju underbart och 

här är bara så skönt att vara. Vilken början på september liksom, värmebölja och

bara ljuvlig varm höstbörjan. Vill inte släppa stuglivet än.

Men så har jag då en liten kattunge som är alldeles fem före mogen för ett nytt liv

med oss. Kan jag ta henne hit ut till stugan för ett par veckor innan vi sedan 

flyttar till stan? Eller är det bättre att ta henne direkt till stan, så hon får vänja 

sig med bara ett nytt hem - så här i början? 

Samtidigt är det fortfarande fasadrenovering på full gång därhemma så

kan vara lite hårda ljud och så. Vilket är bättre? 

Att mellanlanda på stugan och bli bekant med oss människor.

Eller att direkt åka hem till det "riktiga hemmet" och där få börja känna

sig hemma? Med både oss och hemmet? 

Ena stunden lutar jag åt det ena alternativet för att nästa stund tycka att det andra är 

en bra mycket bättre utväg. 

Fördelarna med att stanna är det ljuvliga höstvädret som verkar fortsätta. Växterna

i mina krukor som ännu är så fina. Höstfärgerna som bara är på början. 

Hösten i skärgården med alla flyttfåglar som samlas. 

Lökar som jag beställt och som skall fås i jorden. 

Hittade på Zetas majlök som jag tror är den växt som en tidigare granne hade växande vid

sin trappa. Jag beundrade den alltid, men husägaren visste inte vad det var för en växt 

för den hade funnits där då de flyttade in. 

Kan inte veta säkert, men jag tror att det var just majlök. Och oj oj...den är så fin! 

Och bara tanken på att återvända till ett inplastat hus får mig att känna mig instängd. 

Jag, eller vi, som levt utomhusliv i nästan fem månader. Sovit ute, men under tak. 

Ätit ute, men under tak, jobbat med fönster på vid gavel. Och plötsligt vara så utan 

kontakt med allt som är ute. Ingen balkong, inga fönster som går att öppna. 

Ingen vy över sjön. Inga naturljud som förirrar sig in. Inget syre - känns det som! 

Nej, jag skall inte klaga! Har haft möjligheten att vara större delen av tiden då

fasadrenoveringens bullrigaste arbeten utförts här på landet. Och jag skall nog 

klara av ett par, tre månader i plastbunkern. Mest funderar jag på vilket alternativ

skulle vara bäst för vår lilla kissekatt. 

Snart är stunden här då jag måste bestämma mig...

...stanna eller inte - det är frågan! 

Kram Maggi

 

SOMMAR SOM INTE TAR SLUT

Man kan inte alls fatta att det redan är en bit in i september, sommaren bara fortsätter 

och fortsätter! Kvällarna är fortsatt varma, dagarna nästan heta. Det är endast

tidiga morgnar då dimman stannar kvar efter natten som man kan ana hösten. 

Och björklöven som börjat dala. Det passar inte alls ihop med värmeböljan som vi har. 

Eller indiansommar heter det kanske? 

Sitter igen på den lokala Strandbistron och väntar på att en tvättmaskin

skall bli klar. De skall stänga för säsongen efter den här inkommande helgen. 

Det packas ner utemöbler och partytält rivs. Utanför dörren har det redan samlats

en liten hög torra löv som vinden samlat ihop. 

Hösten är kransarnas tid, tänkte inte knyta någon större krans, 

men fick för mig att klippa lite kråkris och fästa runt den där ståltrådskransen

i vilken man kan fästa ett äpple, eller en talgboll, för fåglarna. 

Inbillar mig att fåglarna kanske har det trevligare att greppa 

ringen om den inte är så hal. Kanske de inte bryr sig? 

Men jag kan känna att jag brytt mig. Heh! 

Till helgen skall vi få gäster till stugan. Det skall bli 

god mat med dels släktingar som kommit över från Sverige och så

ett par som vi känt i evigheter. Skall bli så mysigt när man ännu kan

sitta ute och njuta av solnedgången. 

Vilken sommar det varit! Vilken början på september! 

Kram Maggi

 

ATT BLI ÄLDRE ÄR EN NÅD

Ibland vet jag inte riktigt när det där hände. Att jag åldrades. Eller att jag bara

plötsligt en dag hör till de snäppet äldre. De i övre medelåldern. Enligt Wikipedia så

är definitionen på medelålder lite flytande, 

men någonstans mellan 45-65 år skall det väl landa på. 

När jag ser tillbaka på mina egna år på jorden så har jag alltid tyckt om att fylla jämnt. 

20 år. För att jag var nog en ganska brådmogen ungdom och gillade att inte längre 

vara tonåring - utan vuxen på riktigt! 

30 år. För att jag kände mig vacker, älskad, glad, mitt i livets ljuva år. Visst fanns där

motgångar också förstås - det finns det hos alla, i allas liv, men de var till för att övervinnas. 

40 år. Skall jag vara ärlig så var det den åldern då jag verkligen "hittade mig själv", blev

bekväm i den jag blivit och den jag var. Härlig tid! 

50 år. Det kom lite plötsligt, det måste medges, men hämtade med en slags förnöjsamhet 

som jag tycker är rätt behaglig. Man kanske inte löser problem med samma frenesi

som när man var trettio, men det finns en trygghet i att det mesta löser sig. På nåt sätt. 

*

Förde min bil på service idag och medan jag satt och väntade på att den skulle få 

sitt lilla beauty-spa i form av oljebyte och nya ögonfransar, jag menar vindrutetorkare, 

så läste jag en artikel om hur nöjda 50+ personer i Europa är över sina liv. 

Och, tadaaa...smått överraskande landade Finland på andra plats. Efter Danmark, men 

det beror bara på att de har sitt hygge...heh! 

 Skall man nu vara petnoga så delar vi andra plats med Österrike och Schweiz.

Sverige kommer strax efter med en tiondel sämre poäng, så skulle säga att 

systerriket Sverige nog är lika bra på att må bra som 50+. 

Hey Sister ❤

Vi vet ju att Finland fått stämpeln "Världens lyckligaste folk" smällt i pannan på oss

vart och vartannat år. Och ingen är mer förvånade över det än finnarna själva. Vi är väl knappast

lyckligare än andra, men vi är kanske mer förnöjda med det som vi har? 

Men om att åldras. 

De flesta av oss har väl vid något skede tänkt att visst är det skrutt att bli äldre.

Men så inser man vad alternativet är, och då blir det genast lite mer okej att åldras. 

*

Däremot har jag lite svårt att förstå varför man strävar efter att hitta på ett knep så 

att vi människor skulle kunna bli allt äldre och äldre. Vill vi verkligen det? 

Vill vi leva över hundra år? Varför? 

Vi kommer oberoende inte att kunna finnas här på jorden för evigt, då kan man väl lika

gärna "dra sitt strå till stacken" och tacka för sig då det är dags utan att försöka 

förlänga sitt varande hur länge som helst. Och nu menar jag inte att man skall neka till

vård om man är sjuk, absolut inte det, utan mer att är det klokt att försöka hitta på preparat

som gör att vi åldras långsammare, att vi på någon slags konstgjord väg föryngrar oss?

Är inte jorden överbefolkad redan som den är nu? Skall vi förvärra den situationen bara

på grund av egoism och någon slags övertro över ens egna viktighet? 

För det kommer väl att bli så att det är de där med ett något utsvällt ego (och plånbok)

som serveras möjlighet att "leva för evigt" - vilket ändå i grund och botten är en chimär. 

Ingen av oss borde kunna välja hur gamla vi blir. 

De som blir riktigt gamla tack vare, eller på grund av, goda gener 

skall få möta en värdig ålderdom, det är helt klart. 

Men är det vettigt att förlänga livet på "konstgjord väg" bara för att människan kan? 

*

Men ja, visst är det en nåd att bli äldre. Tänker bara på mig själv. 

Det finns en hel ålder att upptäcka för oss som nu är 50+ . 

Vi som för det mesta, enligt undersökningen, är nöjda. Vi som är relativt friska, andra

mer andra mindre. Men de flesta av oss börjar väl ändå känna av de levda årtionden i

 någon led eller i de allt gråare hårstråna om inte annat. Men vill vi alla leva till hundra?

Jag tvivlar på att jag vill. 

Att bli äldre är en nåd, men inte en självklarhet. Och skall så förbli. 

Någonstans tror jag på att vi alla har ett visst antal hjärtslag här på jorden. 

Låt oss njuta av dem så länge de varar! 

*

Nä, nu skall den här små-åldrande medelåldersdamen stänga datorn för i kväll. 

I morgon är det tidig väckning och jobbet som kallar. 

Finns nu inget i texten som knyter an till bilden, men häromdagen  

blev jag första gången rejält utskälld av en hjort. Det har jag inte upplevt förr. Oftast

brukar de skutta iväg då våra vägar möts, men nu fick jag mig en utskällning minsann! 

Det var från min sida dock ett hjärtligt möte. 

Kram Maggi

 

DET KOM EN REGNFRONT

Idag har jag drabbats av någon form av melankoli. 

Melankoli över att sommaren nog kommit till sin ände för i år. Trots värmen. 

Samtidigt känner jag en barnsligt ärlig tacksamhet över sommaren som gått. 

Att jag haft möjligheten att tillbringa hela sommaren här på stugan, här ute i skärgården. 

Kanske är det regnfronten som med sina regntunga moln bidrar till min melankoli. 

Kanske är det faktumet att sommaren nog börjar dra på sina sista strängar som jag 

upplever detta vemod. Det är ändå inte en otrevlig känsla, bara en slags tyngd inombords. 

Något som kanske hör årstiden till? Trots att hösten faktiskt är min favoritårstid. 

Låter lite snurrigt och avigt det där, jag vet. Men det är nu som det är. 

Så jag njutit av denna sommar. Av dess stressfrihet och vardagens lugna lunk. Kanske

är det det som jag inte är helt redo att lämna än. Även om jag jobbar sedan några veckor 

så kan jag göra det på distans. Från ett litet kontorskrypin vars fönster öppnar sig mot havet. 

Där rosorna blommar på baksidan och jag kan ta min kaffepaus medan jag stoppar

näsan in i dessa ljuvligt doftande rosor. Jag har tid, och ro, att upptäcka små kryp.

Den rosa (!) spindeln på bilden är en höstspindel. Den väver sina nät i fönstersmygen intill

korgstolen där jag intar mitt morgonkaffe. Med lillungen brukar vi whatsappa våra spindel-

iakttagelser. Han har korsspindlar som väver enorma nät i sin trädgård. 

Det brukar jag också ha, men i år har jag inte sett bara ett rejält nät. 

Och det också på ett ställe där jag inte kommer åt att fota själva korsspindeln. 

Många har obehag för spindlar, något jag inte alls har, men kan förstå det för

jag känner något liknande gentemot gräshoppor. De är inte att lita på - de skuttar lite hit

och dit helt utan logik, medan spindlarna håller sig till sina nät och sina trådar. 

Vaknade förresten häromnatten att jag hade en enorm vårtbitare i taket precis ovanför

där jag sover. Eftersom jag sover uppe på ett loft är det inte speciellt högt till tak. 

Den morgonen var jag ovanligt rask när det gällde att ta mig upp ur sängen...Hu! 

Är inte speciellt "mesigt lagd", men nog får jag erkänna att det var gubben som fick

krypa upp på loftet och föra ut vårtbitaren. 

(Googla den - den är  e n o r m ! )

 

Det är nästan ofrånkomligt att man kommer närmare naturen och naturfenomen 

när man bor så här som vi gör på stugan. Sådant påverkar en nog. Att bo mitt i naturen. 

Att andas havsluft och skog. Att höra alla ljud. Att iaktta alla skiftningar. 

För ett tag sedan var solnedgången alldeles knallrödorange. Läste att det berodde

på rök från skogsbränderna i Kanada som gör att ljuset bryter på ett annat sätt än vanligt.

Röken är inget man märker av, den finns där i de högre sfärerna då den nått oss här i Nord. 

Visst är ju solen grann nästan alltid då den går ner, men under några dagar var den nästan

overklig. Även om den färgen bara varade en kort stund, så var det spektakulärt att se. 

Näe, nu skall jag ta och gå en liten sväng. Det är soligt igen, och vinden har 

mojnat - om än det lär vara temporärt. I morgon skall det blåsa rejält igen. 

 Kram Maggi

NORRSKEN OCH TILLBAKA PÅ JOBB

Det var helt av en händelse som jag märkte norrskenet. Skulle gå ut

i natten och kolla på Perseiderna, ett meteorregn orsakad av kometen Swift-Tuttle.

Meteorregnet återkommer årligen kring den 12 augusti. 

Och visst fick jag syn på några "stjärnfall", men så plötsligt började himlen 

ljusna och mörkna lite märkligt. Förr skulle jag kanske inte ens ha reagerat på det, 

men började ana att det kunde vara norrsken. Färgerna syns nämligen inte

med blotta ögat så här långt söderut och den här tiden på året. 

Kameran - också mobilens kamera funkar - behövs för att få fram färgerna. 

Och då blir det magiskt. Kunde stå och beundra detta hur länge som helst. 

Och det var nästan det jag gjorde också. För att fota norrsken behöver man ha 

ca 30 sekunders slutartid så det blir max ett par foton i minuten. Att fota norrsken

är en långsam göra. Och tar tid...

När jag kom in vid tvåtiden var jag så frusen - det var en ovanligt kall natt - att

jag måste tända en brasa, koka mig lite varm kakao och snabbt kolla igenom

fotona. Ibland kan man bara inte vänta till nästa dag.

Det säger sig självt att det inte blev så många timmar sömn i och med att jag 

nästa dag skulle på jobb efter semestern. 

Tack och lov för distansjobbmöjligheten! Med kaffekoppen i högsta hugg tar det mig

en halv minut att kliva in i "kontoret". För att liksom poängtera att det är lite, 

om nu inte slut på sommaren - för det är det ju inte, men lite åt hösthållet i alla fall så

fyndade jag några höstblommor på rea. Så här till hösten brukar jag satsa på perenner

och buskar som en tid får stå för höstfägringen i mina krukor. 

Senare sedan planterar jag dem i marken och hoppas på att de överlever. 

Just nu finns fina alunrot- och kärleksörtsplantor. 

Och hortensior. De har klivit upp och blivit en av mina absoluta favoriter. 

Visst är det sommar än. Inget tal om annat. Sitter på verandan i kvällssolen

och det är alldeles underbart. Väntar på att unga paret skall anlända om ett par timmar

så där. Solen är mjuk och vinden snäll. Skall gå in och steka kantarellerna jag 

hittade på min kvällspromenad här om dagen. Tänkte bjuda på lite sen 

kvällsmat i form av gratinerade kantarellsmörgåsar. 

Tända ljus, sitta och prata om ditt och datt medan kvällen mörknar omkring. 

Har vi tur kanske norrskenen uppenbarar sig igen i natt. 

Man vet inte med norrsken, de är lite lynniga. 

Men att stå under en mörk augustihimmel, full med stjärnor och så 

plötsligt få en explosion av färger över sig. 

Det är få saker som slår det! 

 Kram Maggi

 

SOMMAR, SOMMAR, SOMMAR...

Vi har mängder av fågelholkar i vår skog. Det blir så om man delar

kylskåp med en ivrig ornitolog. Själv ringmärker han inte, men deltar ofta främst 

i ringmärkning av störa rovfåglar. Han är den som assisterar genom att klättra upp till

bla örnbona och hissar ner ungarna till ringmärkaren. 

Här kan du läsa om den gången för tio år sedan när jag var med till Lappland: 

KUNGSÖRN (kliketiklick)

I år har ändå en ringmärkerska (trevligt med en kvinna i dessa kretsar, det är mest grånande 

gubbar som verkar syssla med fågelskåderi och ringmärkning) tagit sig an våra holkar.

Sist ut var en liten andrakull av blåmes. Så här små är de. Vägde 8 gram! 

Ett par dagar efter det här flög de ut ur holken. Ur i livet. Ut i det vilda. 

Så var det också dags för den årliga tjejmiddagen här på stugan. Mina barndoms-

skolkompisar sedan ett halvsekel! Alltid lika härligt att ha dem här. Det är ändå något alldeles 

speciellt avslappnat med barndomsvänner, även om senare i livet komna vänner

är minst lika kära. Men de här var med då under hela den tiden då man blev den 

människa man rätt långt är idag. Nattligt snack i ljusets sken. 

Sådant som gör världen lite bättre. 

I övrigt rullar semestervardagen på. Hade äldre grabben med flickvän här ett par dagar. 

Mera god mat. Inte så mycket nattsnackk med dem faktiskt denna gång. De har båda

jobbat, som man säger, häcken av sig, så de tog tillfället i akt och passade på att

sova ut och bli lite ompysslade av mig. Det bjuder man så gärna på. 

Så har det blivit lite mattvätt. Numera mycket ekologiskt och ergonomiskt uppe

på torra land och med en effektiv trycktvätt. Hur romantiskt det än är

att tvätta mattor nere vid havet så är det här på många sätt en bättre variant. 

Lika gott doftar de rena mattorna ändå! 

Och ännu, ett litet ord om väder. Förstås! 

Även om jag tycker att jag nog så småningom bockat av alla 

klimakterie-heta-vallningarna så är jag inte alls lika ivrig över 

de där riktigt heta sommardagarna som jag var förr. Skulle inte falla mig in

att nu hoppa på ett flyg till Grekland till exempel. Även här i Finland sätter jag

mig hellre i skuggan och tycker oftast att si så där + 23 grader är precis lagom. 

Måste jag göra något fysiskt får det gärna vara någon grad svalare. Heh! 

Så har jag också börjat gilla sommarregn alldeles förfärligt mycket. 

Att lägga sig på verandan med en bok och lyssna till regnet. 

Hur njutbart är inte det? 

Nåjo, det ligger kanske lite tantvarning i det och det är just så det är. 

Det finns en underbar frihet i tant-livet! 

Och dessutom - efter regnet blir kvällarna så fina. Med en sol som försöker hitta 

sin glugg att skina igenom bland molnen som håller på och skingrar sig. 

Över havet ligger diset kvar och skapar en skön mystik. 

Men idag skall det bli varmt - riktigt varmt. 

Man märker det på de ettriga bromsarna som redan några gånger lyckats

hugga sina lysna käftar i utsatta delar av min kropp. 

Det är otrevligt!

Men i övrigt är det härlig sommar, sommar, sommar!

 Kram  Maggi

TROPISKA NÄTTER I MAJ?

På morgonnatten vaknade jag av att det var rejält kvalmigt. Även om dagarna

varit underbart varma så har vårens kyla satt in så fort solen lagt sig.

Det har varit härligt svalt om nätterna. Men nu var det annorlunda. 

Vred och vände mig en stund innan jag insåg att jag egentligen lika gärna

kunde gå ut och kissa, hade i går kväll suttit och hällt i mig muggvis med te

då lillungen stack sig en sväng till stugan. 

Dessutom har jag i år märkt att om jag vaknar på morgonnatten så har jag

lite svårt att somna om i och med att det är så knasigt ljust. 

Det är nytt för mig. Jag brukar sova som en stock fast världen skulle rasa utanför. 

Morgonen ljusnade redan bakom skogen. Vi har solnedgång, men anar bara

soluppgången. Ett tunt dis låg over morgonen, som en slöja. 

När jag kom in märkte jag att det är betydligt svalare och mörkare i nedre

våningen så jag kröp ner i soffan och drog en filt över mig. 

Sov gott, men antagligen ganska lätt för jag drömde en hel del. 

Vaknade mitt i en dröm där jag hade fixat mig hur fin som helst för att gå på fest, 

men märkte utanför festplatsen att håret var både skitigt och oborstat. 

Kände mig klibbig och varm i håret även så där i vaket tillstånd. 

Klev upp, satte på kaffet, tog en dusch innan jag satte mig på verandan

med kaffe och bulle. 

Bulle ja. Jag minns faktiskt inte när jag senast hade bakat bullar. 

Inte kom någon i min familj ihåg det heller. Heh! 

Men nu blev det av. Märkte att jag inte ens har ett decilitermått i köket här på stugan,

så jag fick ta den lilla glasburken med lock som jag brukar laga salladsdressing i. 

Märkte att den hade mått på sidan. 2,5 dl stor är den. En sådan där gammaldags, vacker

grej som jag hittat på loppis. Har en på en halvliter hemma som är från mitt barndomshem. 

Förr fanns det så mycket vackert i köken. 

Därför häller jag alltid upp mjölken i en kanna, eller som här på stugan i en glasflaska. 

Totalt onödigt, jag vet, men en liten detalj jag njuter av på mitt frukost bord varje dag. 

En delorsak till att jag satte igång med bulla-bak var faktiskt en annan ljudbok som 

jag börjat lyssna på. Det är en triologi från tiden av andra världskriget. Berättar om en ung tjej

som kommer till Stockholm och börjar som hembiträde. Böckerna är skrivna av Katarina

Widholm och heter 'Räkna hjärtslag', 'Värma händer' och 'Käraste vänner'. 

Helt underbar skildring av den tiden. Och det bakas i boken med en så 

levande beskrivning att jag började längta efter nybakade bullar...

Kan hända att böckerna tilltalar mig extra för min mamma var ungefär lika gammal som 

bokens Betty. Min mamma jobbade aldrig som hembiträde, men kom från landet till

Helsingfors just innan kriget bröt ut för att studera maskinskrivning. Hon fick bo

hos en avlägsen släkting i Ulrikasborgs stadsdel just i en sådan där pigkammare som 

beskrivs i boken, mot att hon gick ut med familjens ålderstigna hund 

och höll den lika ålderstigna änkan sällskap på kvällarna. 

Kanske man i dagens läge skulle kalla det att vara någons närvårdare? 

Har ju hört mängder av berättelser som min mamma berättat om hennes ungdomstid i

krigets Helsingfors. En tung och jobbig tid förstås, men ändå fanns där

alltid med någon slags ungdomens levnadsglada hopp. 

Det som måste finnas för att livet skall kunna gå vidare. 

Under bryggan vår går livet också vidare. 

Ladusvalorna har anlänt och det finns väl få ljud som så hör sommaren

till som svalornas tjatter? Vi lät bygga en alldeles för stor och alldeles för dyr

brygga för något år sedan, men både jag och gubben gläds något oerhört

över att svalorna tagit bryggan till sin boplats och vi kan njuta av deras närvaro. 

Eller som gubben sade häromdagen: 

- När jag blir gammal och gaggig och måste surras fast någonstans så

jag inte irrar omkring så gör det så att jag kan se på svalorna. 

Det lovade jag. 

 

EN GÅNG MÖTTE JAG EN SÅDAN MAN

Mitt förhållande till ljudböcker är aningen problematiskt. 

Gillar tanken med att kunna göra annat medan jag serveras litteratur, 

men det är väldigt sällan en ljudbok lyckas fängsla mig på samma

sätt som en bok jag läser själv. 

Men nu har jag lyssnat på en strålande bok. 

Alldeles trollbunden har jag lyssnat den med bara några pauser. 

Det är så mycket som jag gillar i boken. Språket, 

platserna och människorna. Jag sugs in berättelsen, jag är i berättelsen. 

Det underlättar förstås att jag varit på de platser som beskrivs i boken. 

Platser som fängslade mig med sin skönhet, med sin karghet. Där jag kan 

tänka mig att allt det magiska bor. Där man blir jordad på ett sätt som jag aldrig 

upplevt någon annanstans. Kanske har jag levt i ett annat liv där? 

Jag talar om boken 'Kniven i elden' av Ingeborg Arvola

Händelserna börjar i nordostligaste Finland men flyter sedan över 

gränsen till Norge mot Varangerfjorden. 

När jag för något år sedan körde till Varanger valde jag vägen via Neiden, 

Sevettijärventie heter den, och den är så vacker, mytisk rentav. 

I boken lever vi i andra hälften av 1800-talet, men vyerna är än idag de samma. 

Jag behöver bara blunda för att föreställa mig hur naturen ser ut.

Och ofta vill jag blunda när jag lyssnar på boken. Blunda och riktigt 

kliva in i berättelsen. Jag ser människorna där. Lever med i resan, i 

öden, i kärleken och inte minst i passionen. En gång mötte jag en sådan man

som bokens Mikko. En man som har snällhet, klokhet, lugn, men också den 

otämjda vilda passionen i sig. Han drog mig till sig som en magnet. Det 

var helt omöjligt att motstå. Han fanns inuti mig fast vi hade tiotals meter 

mellan oss. Jag tänkte ofta att det måste synas, märkas, vara så uppenbart.

Begäret och längtan. 

Det blev aldrig riktigt något mer mellan oss än några passionerande kyssar

stulna en kall vinterkväll - en kväll vacker som ett julkort. 

Men med alldeles för mycket människor omkring. 

Senare stulna samtal, stulna blickar, stulna beröringar som var nästan fysiskt 

outhärdliga för att det inte gick att få mer. 

Kanske hade det kunnat bli kärlek, vad vet jag? 

Innerst inne ville vi kanske inte söndra det som fanns, 

kanske vi till och med blev lite rädda för den starka passionen?

Skulle elden vi kände bränna sönder oss i längden? 

En attraktion som ändå inte gick helt att motstå. 

Så stark var den. 

Just den känslan beskrivs så fantastiskt bra i boken. 

Det där att man möter en som man bara vill vara en med - på alla plan. 

Men också förhållandet till sina barn. De små, och de som redan är nästan

vuxna och plötsligt ser på en med andra ögon. Och som man själv behöver lära 

sig att möta. Ens barn som vuxnar till sig. 

Om att ge och kunna ta emot hjälp. Om kunskap som man ärvt, 

om tro och om mystik. Och om natur, om att överleva. 

Oj, boken har så mycket! 

Men! 

Jag tänker att om man inte alls känner till hur man förr levde i Sápmi (Sameland) 

eller känner till skolternas, kvänernas och de i området levande övriga folkens historia

så ger boken mer utbyte om man läser på innan man läser eller lyssnar. 

Vad kan jag mer säga? 

En strålande bok som väckte en längtan till en magisk plats på jorden.

Som fick gamla, och nästan bortglömda, minnen att vakna till liv. 

Och så är det här bara första delen av en planerad triologi. 

Bara att vänta - och längta. 

(Fotona är från min resa till Varanger 2019)

 

ETT HALVÅR I EN KOMOCKAS LIV

 

Det fanns en tid i mitt liv då "flyttlasset" till stugan bestod av hundar och katter, ungar 

(något år kajor och någon svala som behövde växa till sig). 

I år har jag packat med mig ganska mycket mer för tiden här skall ju

bli längre än vanligt. Känns nästan lite hisnande att jag skall vara här nu

mer eller mindre nonstop tills det blir höst på allvar. 

I bästa fall nästan ett halvår! 

På tal om halvår så kommer jag att tänka på min "komocka", 

höstcyklamen-knölen som jag lade på ett fat senaste oktober.

Vattnade lite och i november började den blomma! 

Tänkte att om den orkar blomma till jul så är det bra. 

Men...där blommar den än. Ett halvår senare. 

Klart jag tog den med mig. En "komocka" som klarat vintern och 

konstant skjutit ut nya blommor genom alla mörka vintermånader 

skall behandlas som en prinsessa! 

Nu ser jag att det också börjar växa ut små blad.

En magisk växt! 

En annan magisk växt är scillan. Bland de första lökarna jag petade ner i 

skogsträdgården var just scillor. Till min glädje har de redan på bara ett par år

spridit sig. Likaså har de blå scillorna som jag tog med mig från min senaste trädgård. 

Växter bär på minnen. Som bara man själv vet. Som en slags gemensam hemlighet. 

Den vita scillan och jag har ett gemensam förflutet, den blå scillan och jag har också 

något gemensamt - fast inte samma som den vita. Vid valet av växter vi väljer

till våra trädgårdar planterar vi också ibland in minnen. Gäller inte för alla växter, 

många växter blir bara som flyktiga bekanta, men för en del blir det som ett 

slagt känsloband som finns där och upprätthåller ett minne. 

Tror att jag sent kommer att glömma min "komocka" - den som tog mig 

genom vintern 2023-2024, vintern som kändes oändligt lång. 

I övrigt kan jag nämna - så där ur naturiakttagarens synvinkel att jag har

glädjande mycket bin som vaknat ur sin vintersömn i år. Och humlor likaså. 

Har lyckats identifiera flera olika humlearter vilket är riktigt skoj. 

Stugan är ju ganska kargt beläget - där mellan skog och hav - båda två rätt

utmanande biotoper så varje tecken på naturens egna mångfald gör mig glad. 

Varje övervintrande bi jag hjälper ut från stugan under våren gör mig

glad i själen. Varje liten humla likaså. 

Vi bestämde ju oss för att låta skogen häromkring vara, bli en 

vildskog - och med tiden en gammelskog. Det tar dock tid. 

Det har varit ett viktigt beslut för oss. Naturens mångfald är så

mycket mer värd för oss än de slantar vi kunde få ut ur skogen. 

Någonstans i närheten häckar ett hackspett-par. Dagligen ser jag 

dem båda, eller den ena, i närområdet. Vi delar också något. Vi delar

en liten skog som är vår lilla värld. Lite längre bort hör jag spillkråkan. 

Och mindre hackspetten som kommer och lite försynt hackar på tallgrenarna. 

Där hackspettarna trivs, där kommer det också att finnas boplatser för de

allt mer fåtaliga mesar som inte riktigt förstår sig på holkar utan vill ha just gamla

hackspettbon till sina små. Utan gamla, murknande träd, inga hackspettar, utan 

hackspettar inga tofsmesar och svartmesar. 

Till näst skall jag ta er med på en liten promenad i vår gammelskog. 

*

Nu skall jag dock gå och lägga mig - tidig uppstigning i morgon!