DE LATASTE AV ALLA LATA DAGAR

En vecka semester bakom och jag har inte gjort något vettigt alls. 

Bara låtit den ena dagen läggas till den andra, med ganska samma rutiner.

Stiger upp när jag sovit klart, morgonkaffe, nyhetscheck (midsommarhelgen bjöd ju på 

smått drama där österut). Sedan i varerande grad bokläsning, lite strosande i närmiljön, 

kanske en sväng till lokalbutiken, nåt lättfixat till middag och så lite mer läsning. 

Låter det trist? 

Jag älskar det! 

Det mest spännande som hände under veckan var att svalan som häckar under

vår brygga hade lyckats fastna i en svanfjäder och susade omkring i sin jakt på 

flugor och myggor hade som en liten tutu. Bekom den inte så mycket,

och nu har den redan tappat sin extra fjäderdräkt. 

Vi har två knölsvanpar som häckar här i viken. Det ena paret har två ungar, det andra

hela åtta. Hanen i familjen med två ungar är av den mer hetlevrade sorten och 

anfaller med rätt låg tröskel allt och alla som den anser klampar in på dess revir. 

Häromdagen blev det riktigt dramatiskt när den nästan lyckades dränka 

den ena föräldern till kullen med de åtta ungarna. 

Slagsmålet höll på i en kvart, kanske mer, men en kvart hann jag 

följa med det innan slagsmålet plötsligt slutade av att de små åttlingarna

pipande kom simmande efter sin förälder som blivit anfallen. 

Visst är de ju vackra, dessa svanar, men precis som nästan

alla andra djur i naturen rätt kvicka på att ta till drastiska tag

om någon annan hotar ens egna revir. 

*

Så detta nu från en dåsig, varm, solig udde vid havet. 

Det är förfärligt torrt i markerna, så torrt och hett att det

till i morgon utlovade regnet är mer än välkommet! 

Men nu skall jag gå och ta något smått att äta och fortsätta 

läsa på min bok. Njuter alldeles oerhört att jag igen har ro och

koncentration att läsa bok efter bok efter bok. 

Det kunde jag inte då åren efter min utmattning, vilket

jag sörjde alldeles förfärligt och var rädd att jag aldrig mera skulle

ha ro att fördjupa mig i långa texter. 

Den här sommaren har nu senast bevisat för mig att

den förmågan är tillbaka. 

Och jag har så mycket jag vill läsa.  

Och så jag njuter! Av varenda rad och varenda sida. 

 

PÅ LINGONRÖDA TUVOR...

Äntligen, suckar mitt hjärta och min själ! 

Sitter på jobbet och blundar för en stund och drömmer mig 

bort till det stället på jorden som är det vackraste jag vet. 

Stugan! 

Aida, hunden, ligger vid mina fötter och är smått otålig. 

Hon brukar hänga med på mitt jobb nu och då men är inte mycket till

kontorsråtta. Enligt henne är det dö-tråkigt, men hon uthärdar. Sådär.

När jag äntligen blir klar och vi packar ihop oss och går ut till bilen blir

hon en helt annan hund än den lite passiva klumpen som legat på en fäll

under mitt skrivbord. 

Det är så hon är. Den älskade lilla hunden. Hon uthärdar. 

Lite som sin matte...

*

Under många år var stugtillvaron mitt andningshål utan vilket jag knappt 

hade kunnat andas fritt alls. 

När jag nu körde ut till stugan kände jag inte längre samma lite ångestfyllda

längtan till en befriande tillvaro, utan mest bara en skön förväntan. En längtan.

Men utan känslan att jag rymde bort från något annat. 

Jag kände att jag bara åkte ut till stugan. Inget mer. 

Och ändå är det i den känslan allt! 

Jag upplever inte längre en ångest av stress, inte längre ett nästan

fysiskt behov att komma ut till något som inte ställer krav...

Kanske är jag lite mera hel? 

Lite mer som jag någongång varit? 

Går en lång promenad i skogen med hunden. 

Hon fyllde åtta för någon dag sedan och börjar, lite som jag, 

bli en mogen dam. Vi gillar varandras tysta sällskap. Vi 

känner varandra så väl. I skogen hade Aida tassat iväg före mig ett gott 

stycke då jag vek av från stigen och jag bara visste att hon strax skulle

vara ifatt mig. Jag älskar den här tysta kommunikationen mellan hund och människa. 

När man så vet var man har varandra, när kommunikationen i det närmsta är ordlös.

Hem, till stugan, kom vi med lite svamp, lite lingon och en skön känsla i

både kropp och själ efter några timmar i skogen. 

Jag känner en alldeles speciell lycka över dessa timmar traskandes runt i skogen.

Efter en sommar med riktigt jobbiga besvär i hälen som gjort mig rejält immobil känns det 

galet lyxigt att äntligen kunna gå fritt. Bara det! Att kunna traska på (nästan) utan smärta! 

Tills i morgon har det utlovats regn. 

Höstregn...hur underbart kommer det inte att vara? 

Gubben kommer att stiga tidigt upp och ge sig ut på ett jaktpass. 

Och jag fortsätter fylla på det vegetariska skafferiet. 

Vi är ju lite som man varit sedan tidernas begynnelse. 

Jägaren och Samlaren. 

Bara att det är jag som har hunden med mig.....

*heh*

SNÖ OCH SOL...

      Jag vet inte om det kan ha med det att göra att jag faktiskt hade möjligheten att vara en tid utomlands i januari som gör att jag känner att den här vintern inte är fullt så lång som vanligt.

Eller så är det bara så att jag känner mig mer energisk nu än på många år. Efter att jag sade upp mig från mitt dåvarande jobb för ett drygt år sedan har jag hittat en helt annan rytm i mitt liv. En rytm som gör mig gott och som passar mig. 

Att det skulle ta nästan ett år för mig att återhämta mig från någon form av utmattning som jag halkat in på hade jag aldrig trott.

Jag hade tänkt att ett par tre veckor, kanske sju, med långa sovmornar skulle räcka. 

Det gjorde det inte.

Det tog året. På ett ungefär...

När jag var som mest utmattad så var stunderna med kameran ute i naturen mitt andningshål, min retreat, min livlina. Just då fanns ingen och inget annat som ställde krav på mig. Jag kunde bara vara i stunden och kanske få till en bild.

Jag var som en robotdammsugare som fick koppla upp sig till sin laddningsstation och släcka ner och bara laddas. Vänta på grön lampa och sätta igång igen.

Sen var det så, för mig,  att det började ta allt längre tid innan min lampa visade grönt igen. Och som vilken manick som helst så började batteritiden, eller den tid batteriet orkade hålla igång, kortas av. 

Lite, lite mer för varje dag, för varje vecka, för varje månad, för varje år. Sedan kom året då semestern inte längre räckte till att ladda upp mig. Det var då jag hörde den första spröda klinget av  en varningsklocka.

Såhär med facit på hand, så tror jag mig veta precis dagen när jag på riktigt blev varse hur trött och utmattad jag var. 

Att det sedan tog något år till innan jag gjorde något åt saken är inget jag är speciellt stolt över nu.

Jag borde ha vetat, förstått och begripit bättre...

Idag hade jag en ledig stund efter lunch och innan jag skulle vara på ett möte. Tog kameran och gick ut i skogsdungen intill. Lyckades nästan skrämma iväg alla koltrastar men en ekorre stannade kvar.

Och jag upplevde något, för mig speciellt. Att ta sig en kravlös stund där ute i naturen var inte längre en nästan panikartad befrielse från en inre stress. Och samtidigt något att ha dåligt samvete för.

Just så motstridigt har jag upplevt det förr.

Plötsligt var det bara en skär och enkel njutning. Utan några som helst nyanser av tvivel och moln av trött tyngd.

Och det var en fantastisk känsla! 

Att äntligen vara fri från en utmattning, som jag i mina stunder av tvivel, trodde hade kommit för att stanna i min kropp, i min själ och som en del av mig.

Så är det inte. Det finns ett annat sätt att andas. 

Vägen dit var bara så mycket längre än jag trodde. Och insikten att jag verkligen tappat bort mig rejält innan jag hittade rätt stig igen var inte så enkel att ta till sig.

Men nu går jag åter på den, den rätta stigen, där jag kan känna igen mina steg och min andning lugnar sig. 

Förnimmer hur jag igen nästan är som jag en gång var.

*

Jag är långt ifrån ensam att känna som jag känt, och har egentligen inga andra råd än att vara lyhörd.

Dra i den där bromsen i tid. Våga välja andra stigar och vägar. Och låta det ta den tid det tar att hitta hem, till sig själv igen, 

För tid...det tar det. 

Samtidigt som man blir så mycket mer medveten om vad som egentligen är viktigt. Och den processen behöver kanske pågå hela tiden. 

Kanske det är så?

SKOGEN OCH SKÄRGÅRDEN KALLAR - ÄN...

...det må nu sen vara att det inte är så många plusgrader som orkar visa sig på termometern.

Längtan dit finns ändå! 

Har några lite mer intensiva dagar här nu, lite klockan runt faktiskt så till slutet av veckan 

har jag samlat åt mig mer skriv- och planeringsjobb som jag lika väl kan göra från stugan! 

Längtar, längtar...

Jo, jag vet ju att hon här kommer att ha just den där lite uttråkade minen medan jag sitter 

och låter fingrarna dansa över tangenterna, koncentrerar mig med en rynka mellan ögonbrynen,

och funderar och tänker och suckar och gör om.

Men vi är där ute i skogen, och när helst jag känner att det behövs en tankepaus

i frisk havsluft, kan vi ta oss ut på en sväng i naturen.

Jag vet inte om jag önskade ha tystnad och stillhet i mitt liv

jämt, att den sortens tystnad skulle bli en norm och min vardag.

Jag tror inte det. Men jag vet inte.

Men jag märker absolut när jag varit i för mycket sorl och det varit för mycket brus en tid.

Då slår "längta-knappen" till naturen på och börjar alarmera.

Efter min utmattning händer det så mycket lättare, fortare och snabbare än innan att 

jag längtar efter, eller behöver det där tysta lugnet. 

Jag försöker vara lyhörd, och efter möjlighet, ordna min tillvaro så att det blir en

balans i mig. Alltid lyckas det ju inte, men försöka duger! 

Och jag vet ju inte om jag någonsin får tillbaka min forna tolerans

för oljud, brus och ståhej.

*

Jag hör ju till de lyckligt lottade som faktiskt både har möjlighet och känner

att jag kan vila ut och ladda mig - och trivs väldigt bra i tystnad. 

Men de som inte gillar tystnad och avskildhet - hur laddar de upp sig när

man bränt sig lite i botten?

När en egenvald tystnad och stilla egentid inte känns naturlig och befriande?

Hur gör man då?

När skog och skärgård inte är ett alternativ?

När inte det fungerar?

Så på det sättet är jag faktiskt glad att jag vickar lite mer över åt det 

introverta hållet, för det är så "enkelt" att ladda upp sig, 

vila ut, andas.

Bara att vara själv. Gärna i lite tystnad, då.

Och det är ju inte så krångligt att få till.

Sådant kan jag fundera på ibland.

Ja. 

VAKNA I KRAVLÖS STILLHET...

Alltid har jag behövt tanka stillhet, det är så jag är.

Men under några år här innan blev behovet nästan fysiskt. 

Det gjorde ont av längtan när jag inte ofta nog kunde nå denna tysthet. 

Vara i den, andas.

Desto mer snabb min vardag blev, desto mer längtade jag. Många år lyckades jag uppehålla någon slags balans i det där. Hets och stress och stillhet och tystnad. 

Som ett gungbräde som gungade på. År efter år. 

Tillslut hände något och jag började känna en djup rastlöshet i  mina stunder av tystnad, 

samtidigt som jag kunde längta mig sönder efter dem. 

Det var väldigt turbulenta och motstridiga känslor. 

Jag tyckte att jag inte var effektiv nog  när jag ville ha denna stillhet och tystnad och 

samtidigt kunde jag känna stress för att tiden i tystad och stillhet inte skulle fylla min kvot fullt ut.

Det jag saknade och behövde mest blev nästan en stressfaktor i sig.

Och det är ju ohållbart. 

Någonstans inom mig visste jag ju att det inte går att hålla på. Länge klarade jag stressen och kraven genom att fokusera på stunderna av kravlös stillhet - ofta ute på dessa klippor.

De har varit - just en klippa - i mitt välmående.

Jag gick aldrig in i väggen, jag mer som pyrde mig sönder till aska. 

Jag kunde känna hur något vittrade sönder inuti mig och jag hade svårt att andas djupa andetag.

Det gjorde ont helt enkelt. Och behovet att få vara ensam ökade. 

Det var som om jag klarade av mitt synnerligen sociala jobb, men sedan var det stopp. 

Hörde mig tacka nej till vänträffar och middagar, inte för att jag inte ville träffa dessa människor.

Nej, nej, jag älskar mina vänner djupt och innerligt. 

Jag bara inte hade kraft kvar - att vara social - på min fritid.

Men det var ju inte så jag är. 

Nej, jag ville inte känna mig som ett offer i tiden.

Jag vet att jag är både uthållig och envis, bra på att få saker gjorda. Gillar utmaningar.

Men något gick snett. Jag vill inte skylla på någon, på omständigheterna, på livet.

Och jag vägrar känna mig dålig för att jag inte höll ihop. 

Eller ja, för att jag kanske tog åt mig för mycket av alla krav på ett 

så personligt plan att det smulade sönder mina reservoarer av kraft.

Jag kunde aldrig ha varit annorlunda än jag är.

Det är ju så - man är den man är. 

*

För snart ett år sedan hoppade jag av mitt ekorrhjul.

De finns de som säger att det var modigt gjort. Eller dumt, är kanske det som de tänker.

Jag vet inte. För egentligen hade jag inga val.

Jag hade släppt utmattningen så långt att det fanns inga val.

Eller jo, jag hade kanske hållit ihop ett halvår, ett år till och sedan insjuknat ordentligt.

Hade det varit ett alternativ?

Nej, så mycket självkännedom har jag ändå lyckats samla på mig under mina år på jorden, 

så många har jag sett gå under, tappa greppet totalt. Jag skulle inte bli en av dem.

Så skör och orkeslös i själen som jag kände mig var illa nog.

Så tänkte jag. 

Jag skulle sova ut en månad och sedan tänkte jag att jag skulle vara okej igen.

Full av energi och ork och lust och nyfikenhet.

Det gick inte riktigt så.

Min månad av sömn blev till många månader av långa nätter. 

Tio, tolv timmar sömn.

Varje dag! 

Mitt blodtryck var för högt och jag hade svårt att orka läsa längre texter.

Att läsa en roman var uteslutet. Det gick bara inte. 

Jag kände mig rastlös och lite rädd. Skulle jag aldrig bli som jag en gång var?

De gånger jag behövde ha väckarklockan att ringa för att jag skulle iväg tidigt så

vaknade jag med hjärtklappning. Det var obehagligt. 

Skulle jag alltid känna såhär?

Jag insåg att jag nog ändå släppt utmattningen längre än jag trott.

*

När jag idag sätter mig nere vid min gran där vid klippan och kan lite undanskymt följa med fågellivet i viken är det med en annan känsla än under de senaste åren.

Förr var det mitt andningshål, mitt ställe på jorden där jag kunde vara kravlöst och 

tanka den så livsviktiga stillheten. Det var dit jag längtade mig sönder när

mailboxen var full av obesvarade mails, när ringbuden regnade över mig och

målsättningarna blev onåbara. 

Nu, äntligen, nästan nio månader senare kan jag äntligen känna att 

jag sätter mig där på min sten som en annan människa, som den jag engång var.

Som är lugn, stabil, nyfiken, ivrig, glad, utvilad och energisk.

Nu sitter jag där för att jag njuter så av det.

Inte för att jag måste få mina reserver påfyllda. 

Jag har inte längre ett ständigt tryck över bröstet.

*

Det tog mer än en månad. 

Det tog nio.

Som när en ny människa blir till.

DESSA STUGDAGAR...

Faktum är att det hänt mer här på stugan än man kan ana när man ser sig omkring.

Hunden har löptid och är allmänt "svåra-Aida" med hela sitt väsen. Hur man nu sedan förklarar det fysiologiskt eller psykologiskt vet jag inte, men hon spelar sin roll med bravur. Hon är Svåra-Aida.

Hittade ett par möss-lik. Då de ännu var levande hade de krupit in i sjökortet som stod rullat i en kartongrulle och dött en ensam död där. 

Mössen var inte där i dödsfällan samtidigt. Det behöver man inte vara speciellt bevandrad i det biologiska eller morfologiska för att inse.

Det första mössliket hade redan blivit ett skelett, 

med en samling likmask-skal eller något larvliknande som torkat omkring sig. 

Den andra som ramlat in hade nog dött rätt nyligen. Den var helt igenkännbar som ett möss än.

Jag brände upp sjökorten. 

Dags att övergå till de digitala - de kissar inte mössen ner - och inte går de och dör i dem heller.

Optimistiskt gick jag ut i skogen för att plocka svamp. Det var inte med någon större svampskörd jag kom hem med. De flesta (och minsta) kantarellerna plockade jag på vägen ner till stugan.

Små och torra är de, kantarellerna från vägen, men med risk att man kör över dem med bil

så känner jag att det är läge att plocka dem nu. 

I övrigt brukar jag vänta tills de vuxit till sig lite mer än att hattarna är så där knappnålsstora. 

Kom att tänka på berättelsen om rågrannen här som i tiderna lär varit ute och plockat alla pyttesmå

kantareller då en sommargranne kom på honom och undrade om det inte skulle vara klokare att

lämna kantarellerna för att växa till sig lite mer varpå skogsägaren svarat:

- Nej så fan heller, då kommer bara allsköns sommargästerna och plockar dem.

Hmmm....ja. 

Verkar som om skogens gula guld triggar upp känslorna lite.

Själv fick jag komma hem med en rätt så sparsmakad svampkorg.

Någon annan hade nog hunnit före mig.

På utetuppen har getingarna fått till en riktigt fin "trasmatta" i sitt bo. 

Boet är redan stort som en knytnäve. Undrar bara varifrån dessa gula och rosa ränderna

kommer? Getingar samlar ju in sitt byggmaterial från murknande träd, men här i närheten finns inget som är vare sig rosa eller gult. Hur som helst...fin koja har de.

Men det är int heller det som är det stora som hänt.

Jag har också bytt ut min kamerahus precis innan jag åkte ut hit. Det känns 

extra skoj att laborera och försöka hitta alla reglage och knappar och knäppen på

den nya kameran, men inte heller det är det stora.

Min gamla kamera hade blivit lite seg och lydde inte längre "kommandon" i manuellt

läge som den skulle. Hade redan en tid funderat på att byta ut den, så det här

blev nu bara droppen, så att säga. 

Men inte heller det är det stora.

På kvällarna har vi suttit på terassen och pratat eller bara varit i en skön och bekväm tystnad.

Det är också en värdefull sak - att kunna vara i tystnad - utan att det blir besvärande.

Egentligen är det väldigt få människor som jag kan vara i den tystnaden med. 

Även om jag gärna pladdrar på i sällskap, och lyssnar likaledes, så är

det nästan lite magiskt med dessa människor som man kan tiga med utan att det blir pinsamt.

Jag älskar dessa kvällar när något händer över viken. Nu var det gråhägern som 

seglade förbi. Den hade gärna nog stannat till i viken, men svanpappan var av annan åsikt.

- I min vik landar man inte obestraffad, meddelade han väsande som bara en arg knölsvan kan.

Och hägern förstod. Och drog vidare.

Men inte heller dessa lite oväntade naturupplevelserna är det där nya.

*

Nej, vet ni det är något så banalt som att jag äntligen, 

efter utmattningen som drabbade mig i vintras och som jag släpat med mig en längre tid innan det,

åter igen kan läsa.

Alltså kan läsa som en roman, eller en längre text överlag, som att kunna koncentrera mig

långa stunder på bara det. 

DEN lyckan. 

Att vara ute på andra sidan av utmattningen där det återigen är njutbart att 

försvinna in i en skriven text. I en bok. 

DET är det stora.

Jag är tillbaka i det jag en gång var.

I att ha lugnet och den där magiska ron i själen att verkligen dras in i skriven text.

Det är stort - för mig! 

STRANDSPÅR...

Jag går här längs stranden och tänker. Fjolårsvassen frasar sönder under mina steg. 

Jag tänker på det här med behovet av att få vara själv, eller ensam.

Det kanske heter att ha egentid? Nuförtiden?

Ser jag tillbaka på mina femtio år här på jorden så ser jag ju nu att jag nog alltid varit mer åt det introverta hållet. Jag har aldrig saknat glam och tjo. Tvärtom, tystnad och 

lugn är mina oaser.

Däremot har mitt behov av att få tanka ensam tystnad varierat under åren. 

Varierat mycket också.

Under en stor del av mitt liv har det räckt med en ensam promenad längs stranden, en 

kväll för mig själv, en stulen egen stund nu och då.

Men för något år sedan ändrade det. Nu med lite distans till det hela så

undrar jag om inte det var många saker som samspelade, det brukar ju vara så.

Jag behövde längre och längre perioder av avskildhet för att ladda upp mina

urladdade energidepåer. 

Jobbets tempo hade skruvats upp, vem har inte upplevt det?

Det blev hela tiden mera möten med människor, mer telefonsamtal, mer

planeringsmöten, mer prat, mer spring, mer brus. 

För en extrovert person är det säkert som att tanka ren energi medan 

en introvert person blir mer och mer urlakad.

Tills det blir en utmattning som ingen egentid i världen klarar av att 

motarbeta på ett veckoslut eller två.

Många tramsar om att det är...just bara trams, detta behov av egentid.

De som säger så är inte introverta.

Det är nog så att samhället som det är just nu lever lite på de extrovertas

villkor och de introverta får försöka klänga med så gott det går.

Det brukar gå...sådär. 

Jag går längs med stranden och tänker hur det ändrat sedan jag sade upp mig från mitt 

förra jobb och ändrade på min livstil. 

Jag jobbar knappast mindre nu än då, men jag jobbar annorlunda. 

Och känner att jag nu är mer i balans med det sätt att vara som är min grundpersonlighet.

Jag är mer åt det introverta hållet, och det är inget jag valt, eller ens kan 

påverka genom att försöka vara annat än jag är, det bara så jag...är.

Jag tycker om människor - jättemycket till och med.

Men jag blir trött av för mycket av det goda.

Jag gillar att prata och berätta om det jag tycker om och brinner för.

Älskar samtal och dialoger, 

men behöver tystnad för att finna balans.

En balans som verkar vara allt svårare att uppnå i en allt snabbare, 

mer högljudd och liksom hysteriskt ytlig tillvaro där

det känns som om eftertanke eller ens tanke saknas

eller inte verkar speciellt uppskattat.

Som om det som behöver ta tid inte är..in.

Eller inte varit in på länge.

Det är på ett ungefär ett år sedan jag tillbringade en hel vecka ensam här ute på stugan.

När jag åkte ut hit den gången var jag urlakad och tom.

 Kände nästan ett panikartat behov av ensamhet.

Jag fick det, målade fönster och vandrade längs stranden.

Men kände att det ändå inte riktigt räckte till. 

Det var nog då jag insåg att jag hade gått över någon gräns då 

egentid inte längre fixade till tröttheten.

Kanske var det så att jag redan då inom mig bestämde mig om 

att jag behöver ändra på mitt sätt att leva om jag vill bejaka det som är jag.

De som levt nära mig denna vinter efter att jag sagt upp mig vet vad jag talar om.

Precis efter att jag slutat skämtade jag om att jag kommer att sova en månad för

att bli mig själv igen.

Det tog två och en halv...månad.

Det var för en månad sedan som jag började sakta känna att jag kanske kan

ha kapacitet att ta itu med lite större projekt.

Stresståligheten är inte ens i närheten av vad den någon gång varit. 

Det känns lite konstigt, för jag brukar inte vara speciellt stresshispig innan heller.

Men nej, kroppen säger ifrån numera.

Det skulle ju vara så enkelt att skylla på arbetslivet, på arbetsgivaren 

på samhället, på regeringen, på på på...man kan alltid hitta en annan "skyldig".

Men jag gör inte det. Jag tänker mer att det bara är så att

jag kanske inte var lämpad för det jag höll på med på sättet som 

jobbets karaktär hade utvecklats till.

Att det säkert finns en plats för en sådan som jag även om 

vi introverta kanske får söka vår plats lite mer.

Och ta plats och ryta till om våra behov.

Fast jag vet, vi introverta ryter inte till så ofta...

Men vi borde.

*

På det sättet känns det att jag är på rätt spår.

Det börjar kännas nu att det inte längre tar en vecka eller två 

att få batterierna laddade i egentid.

Det räcker med en strandpromenad i kvällningen.

Så där som det gjort innan. I alla år innan.

Det känns skönt. Som en lättnad.

Som en liten lycka.

Jag är på något sätt tillbaka i det jag engång var.

Jag är hemma igen i mig själv.

JAG SKULLE LJUGA...

...om jag sade att det är helt lätt att koppla om från "Nine-To-Five-jobb" till tillvaron nu.

För det första så hade jag en så mycket större trötthet inom mig än jag 

ens i mina mörkaste stunder trodde.

Det är lite skrämmande och förorsakar mörkerrädsla i mig när

jag tänker på hur länge jag gått omkring och släpat på denna trötthet.

Visst, jag förnekar inte att jag inte skulle ha känt av den; tröttheten, stressen, det

där att inget är någonsin nog, och den där eviga tron och hoppet att

ändå, ändå kunna uppnå förväntningarna, att kunna leverera.

Men inte kunde jag ana hur trött in i djupaste själen jag var! 

*

När jag hade beslutat mig för att säga upp mig från mitt förra jobb, 

och börja med något annat, så visste jag att jag nog skulle behöva en liten 

andningspaus för att hitta tillbaka till mig själv, till den jag 

innerst inne är, innan jag satte igång med något nytt.

Mitt inre, min själ, eller vad man nu vill kalla det, 

ropade efter att få vila upp sig.

När människor frågade vad jag skulle göra härnäst så skämtade

jag lite till det och skrattande sa att jag skulle sova en månad till

att börja med.

Det var sagt som ett skämt. Föga anade jag hur mycket sanning

det skulle komma att infinna sig i de orden.

*

Så jag har sovit! 

Ni tror inte! 

Tio, tolv timmar nästan varje natt.

Och ändå...fortfarande bär jag en trötthet inom mig som inte 

vill släppa taget. Inte helt.

Greppet är slappare, mindre kraftfullt, men det finns fortfarande där.

Tröttheten.

Så till den grad att jag faktiskt mailade min goda vän som 

också råkar vara min "egen"läkare och bad henne om råd.

Jag hade i oktober i fjol tappats på en massa blod som 

man kunnat utläsa en hel del om min hälsa, och alla

provsvaren sade att här har vi en medelålders tant med 

helt okej värden faktiskt.

Och ändå denna vansinniga trötthet och matthet och sovlust.

Vad är det?

Och hon sade det jag inom mig nog redan visste.

En utmattning går inte om genom att knäppa med fingrarna.

Och det visste jag...ju.

*

Jag sover och sover och känner sakta hur sömnbehovet minskar.

Men så otroligt mycket saktare än jag någonsin trodde! 

Jag skulle ljuga om jag sade att jag återfått min energi så som den varit.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag sovit klart.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är förvånad.

För jag är. Lite nog.

Jag visste faktiskt inte att jag släpade på en sådan enormt stor trötthet.

Det var nytt för mig!!!

Inte tröttheten i sig, men omfattningen av den.

*

Och samtidigt som jag tampas med tröttheten, så börjar jag sakta

finna ro att göra små vardagliga ting.

Att inte också de längre känns som stora projekt.

För så har det också varit. Enkla saker har tagit på tok för

mycket plats, energi och...tankar kring det.

Nu börjar de sakta åter-bli något att njuta av.

Det är svårt att förklara. 

Att bara snabbt röra ihop en bulla-deg och kavla ut några bullar hade

varit En Stor Utmaning för mig för bara ett halvår sedan.

Och det skulle knappt gett mig någon glädje alls - bara någon stressgrad till.

Idag kändes det som något man gott kan göra en måndagkväll 

utan desto mer tanke-engagemang. 

Och vet ni...bara den känslan! 

*

Jag tror jag kanske skall skriva lite mer om det här.

För någonstans känner jag att jag inte är helt ensam i att känna så här.

Eller hur?