STRANDSPÅR...

Jag går här längs stranden och tänker. Fjolårsvassen frasar sönder under mina steg. 

Jag tänker på det här med behovet av att få vara själv, eller ensam.

Det kanske heter att ha egentid? Nuförtiden?

Ser jag tillbaka på mina femtio år här på jorden så ser jag ju nu att jag nog alltid varit mer åt det introverta hållet. Jag har aldrig saknat glam och tjo. Tvärtom, tystnad och 

lugn är mina oaser.

Däremot har mitt behov av att få tanka ensam tystnad varierat under åren. 

Varierat mycket också.

Under en stor del av mitt liv har det räckt med en ensam promenad längs stranden, en 

kväll för mig själv, en stulen egen stund nu och då.

Men för något år sedan ändrade det. Nu med lite distans till det hela så

undrar jag om inte det var många saker som samspelade, det brukar ju vara så.

Jag behövde längre och längre perioder av avskildhet för att ladda upp mina

urladdade energidepåer. 

Jobbets tempo hade skruvats upp, vem har inte upplevt det?

Det blev hela tiden mera möten med människor, mer telefonsamtal, mer

planeringsmöten, mer prat, mer spring, mer brus. 

För en extrovert person är det säkert som att tanka ren energi medan 

en introvert person blir mer och mer urlakad.

Tills det blir en utmattning som ingen egentid i världen klarar av att 

motarbeta på ett veckoslut eller två.

Många tramsar om att det är...just bara trams, detta behov av egentid.

De som säger så är inte introverta.

Det är nog så att samhället som det är just nu lever lite på de extrovertas

villkor och de introverta får försöka klänga med så gott det går.

Det brukar gå...sådär. 

Jag går längs med stranden och tänker hur det ändrat sedan jag sade upp mig från mitt 

förra jobb och ändrade på min livstil. 

Jag jobbar knappast mindre nu än då, men jag jobbar annorlunda. 

Och känner att jag nu är mer i balans med det sätt att vara som är min grundpersonlighet.

Jag är mer åt det introverta hållet, och det är inget jag valt, eller ens kan 

påverka genom att försöka vara annat än jag är, det bara så jag...är.

Jag tycker om människor - jättemycket till och med.

Men jag blir trött av för mycket av det goda.

Jag gillar att prata och berätta om det jag tycker om och brinner för.

Älskar samtal och dialoger, 

men behöver tystnad för att finna balans.

En balans som verkar vara allt svårare att uppnå i en allt snabbare, 

mer högljudd och liksom hysteriskt ytlig tillvaro där

det känns som om eftertanke eller ens tanke saknas

eller inte verkar speciellt uppskattat.

Som om det som behöver ta tid inte är..in.

Eller inte varit in på länge.

Det är på ett ungefär ett år sedan jag tillbringade en hel vecka ensam här ute på stugan.

När jag åkte ut hit den gången var jag urlakad och tom.

 Kände nästan ett panikartat behov av ensamhet.

Jag fick det, målade fönster och vandrade längs stranden.

Men kände att det ändå inte riktigt räckte till. 

Det var nog då jag insåg att jag hade gått över någon gräns då 

egentid inte längre fixade till tröttheten.

Kanske var det så att jag redan då inom mig bestämde mig om 

att jag behöver ändra på mitt sätt att leva om jag vill bejaka det som är jag.

De som levt nära mig denna vinter efter att jag sagt upp mig vet vad jag talar om.

Precis efter att jag slutat skämtade jag om att jag kommer att sova en månad för

att bli mig själv igen.

Det tog två och en halv...månad.

Det var för en månad sedan som jag började sakta känna att jag kanske kan

ha kapacitet att ta itu med lite större projekt.

Stresståligheten är inte ens i närheten av vad den någon gång varit. 

Det känns lite konstigt, för jag brukar inte vara speciellt stresshispig innan heller.

Men nej, kroppen säger ifrån numera.

Det skulle ju vara så enkelt att skylla på arbetslivet, på arbetsgivaren 

på samhället, på regeringen, på på på...man kan alltid hitta en annan "skyldig".

Men jag gör inte det. Jag tänker mer att det bara är så att

jag kanske inte var lämpad för det jag höll på med på sättet som 

jobbets karaktär hade utvecklats till.

Att det säkert finns en plats för en sådan som jag även om 

vi introverta kanske får söka vår plats lite mer.

Och ta plats och ryta till om våra behov.

Fast jag vet, vi introverta ryter inte till så ofta...

Men vi borde.

*

På det sättet känns det att jag är på rätt spår.

Det börjar kännas nu att det inte längre tar en vecka eller två 

att få batterierna laddade i egentid.

Det räcker med en strandpromenad i kvällningen.

Så där som det gjort innan. I alla år innan.

Det känns skönt. Som en lättnad.

Som en liten lycka.

Jag är på något sätt tillbaka i det jag engång var.

Jag är hemma igen i mig själv.