LENT, SVALT, VÄRMANDE OCH HELT UNDERBART LINNE



Minns inte längre när jag köpte hem mitt första linnelakan-set. 
Men det är länge sedan, ett bra tag innan det blev "mode". 
Har bara alltid gillat känslan av linne mot huden. 

Undrar om det inte var på min bröllopsresa för...en massa år sedan...
till Jordanien som jag verkligen insåg vilket underbart tyg linne är. 
Vi var ju till Jordanien i februari då det var varmt om dagen, men rejält kallt
om nätterna. Och där är ju linnets väsen! Varmt när det är kallt och svalt när
det är varmt. Nåh, nu slirar jag ut i mina tankar. 

 

Minns inte heller längre riktigt när jag började sova med öppet fönster 
året runt. Men det är länge sedan, även det. 
Gillar känslan av frisk luft och syre i sovrummet. 
Det är helt makalöst! Kan säga att enligt min något skrangliga 
empiriska forskning så har min sömn aldrig varit så bra som nu. 
Enligt min klocka, som mäter bla djupsömn, så sover jag oftast 
djup sömn runt hälften av den tid jag sover. 
Vet inte nu hur mycket man kan lita på en sådan där klocka, 
men jag vaknar alltid med en utvilad känsla - även om jag kunde tänka mig
sova längre, men det är mest bara för att jag tycker om att sova, heh! 

Vår "gräns" går någonstans vid -8°C, men även om det är kallare än så, 
så har vi ofta fönstret öppet en stund på kvällen. 
(helt klart har vi värmen avstängd i sovrummet hela tiden, och dörren 
stängd till resten av hemmet, om någon undrar ;)). 

Men det är här linnelakanen kommer in. 
Jo, jag vet - smått lång åsnebrygga - jag vet! 
Men skulle vi använda oss av bomullslakan så skulle det 
säkert kännas betydligt kallare, linne blir så där skönt varmt av kroppen och 
även om man rör på sig så blir det aldrig riktigt kallt mot kroppen. 

Linnelakan är inte speciellt billiga - även om de enligt mig är värd
varje slant - så finns det ändå de som känns lite bättre än andra. 

De skönaste har jag köpt från HM, de har jag använt sönder. 
Har köpt andra lite härifrån och därifrån, men ibland är de 
för styva och hårda, ibland för sladdriga. 

Men HÄR (kliketiklick) har jag hittat riktigt fina lakan som är 
precis lagom mjuka men har en viss stadga kvar (och fina disiga färgnyanser). 
Har ju inget som helst samarbete med någon som helst så det jag rekommenderar 
här har genomgått min nitiskt kritiska, men ytterst personliga, kvalitetskontroll. 

*

Och på tal om kyla. 

Det har ju varit rejält kalla nätter den senaste tiden. 
Jag är lite tuff mot mina blommor, och har haft min
julros ute sedan jag köpte den, trots natt-temperaturer närmare -10 °C. 
Den har varit totalt djupfryst och alla blad och blommor varit helt stela, 
men det klarar den galant. De där fantastiska 'Helleborus orientalis' som 
nu finns ute i handeln är en riktigt tuff brud (i lyxförpackning). 
Ha inte den inomhus - det klarar hon inte. 
För ut henne även om det känns ruskigt. Det gillar hon mer. 
Lite som jag. Fast jag kryper i och för sig in under sköna, 
varma linnelakan, tar min padda och läser en stund innan det 
blir dags att dra vidare till fjäderholmarna och knarka syre
en hel natt. Och sova gött. 

Den lilla kvisten julros som jag har i vasen knipsade jag in
för att det dessvärre inte är riktigt balkongväder än, och 
jag vill ju liksom lite äta kakan och ha den kvar. 
Vem vill nu inte egentligen det? Om vi skall vara ärliga, heh. 





DET HÄR MED VÅRKYLA


 Jag vet att då jag för någon vecka sedan läste om att polarvirveln som snurrar på där 
ovanför Arktis höll på att kollapsa så skulle det med största sannolikhet betyda
att kyla skulle komma åt att sprida sig söderut. 
Enkelt förklarat är polarvirveln en slags "centrifug" som håller det riktigt 
kalla vädret just där vid Arktis. Blir den av någon orsak försvagad så 
släpper den igenom kall luft som sedan sprider sig stället för att hållas på ställe
där högt upp i norr, ovanför Nordpolen. 

Och när den här polarvirveln försvagas eller kraschar så 
här på vårvintern, så betyder det att man kan se sig i rumpan efter vårvärme. 
Detta hände i fjol, och det hände igen i år. 

Och se - det snöar! 

Det känns lite knäckande såhär efter en lång vinter. 
Skall det liksom aldrig bli vår och varmt. 
Paradoxalt nog är det faktiskt jordens uppvärmning som 
är en bov i dramat att polarvirveln hamnar i otakt och börjar vabbla omkring
och släppa greppet om kylan. 
Forskare är inte helt överens om exakt vad det är som förorsakar den här 
obalansen i virveln, men rätt eniga är de flesta över att det har med den 
globala uppvärmningen att göra. Att tex då det arktiska istäcket minskar 
så stiger det varmare luft uppåt och räddar till takten i virveln. 
Jag skall inte gå djupare in på nåt jag inte alls kan nog om. 
Egentligen nästan inget alls, men otroligt intressant är det. 

På stugan har jag den olästa boken 'Väder som förändrade världen' av 
Marcus Rosenlund. Han förklarar så bra dessa fenomen. 

Och så ett tips till. Om man inte fått nog av is så kolla in den 
danska dokumentärfilmen 'In to the ice'. 

Den ger insikter om global uppvärmning, den är intressant och 
stundvis riktigt actionfilm-spännande och sist men absolut inte
minst - filmen är hisnande vacker! 


VITLÖKSSKOTT OCH TRÖSTMAT


 Det är den tiden på året då det mesta man har i sina skafferi börjar visa
tendenser att vilja växa till sig och främst syns det ju bland lökarna
och potatisen som glatt skjuter skott där i sitt mörka, svala skafferi. 

Det finns förstås mängder av olika sätt 
att använda bort sin våryra vitlök på, och till det här behövs inte så mycket
vitlök att det nu nämnvärt skulle minska på antalet skottskjutande vitlöksklyftor, men fick en 
akut längtan efter just den här dressingen, så den blev det. 

Receptet är från kokboken Annas mat från 1997.

N O B I S D R E S S I N G

1 st kokt 3-minutersägg
2-3 tsk  vitvinsvinäger
1 tsk ljus dijonsenap
2 kryddmått salt
1 kryddmått mald svartpeppar
2 msk finskuren gräslök
ca 2 dl olja (inte olivolja)
1/2 pressad vitlöksklyfta

Det viktiga är att ägget faktiskt är kokat i exakt 3 minuter. 
När vattnet börjar bubbla så sätter man i ägget och kastar sig över
timern. Låter petigt men det blir bäst så. 
Ägget skall vara verkligt löskokt. 

Gröp ur ägget med en tesked direkt ner i en skål
(eller matberedare eller mixer). 
Lägg i vinäger senap, salt, peppar, gräslök. 
Mixa eller vispa hårt. 
Droppa sedan ner oljan i en tunn stråle medan man
fortsätter mixa/vispa. 
Ha i den pressade vitlöken och vispa ett tag till. 

Såsen blir rätt tjock och håller sig minst någon dag i kylskåpet. 
Vill man ha en tunnare sås, som till en sallad tex så späder jag med
vatten som har en neutral smak. 
Jättegod till - nåh, det mesta. 

*

Första gången jag lagade denna dressing var till min äldre unges
studentfest. Bjöd på olika sallader och ört/vitlöksmarinerade grillade hönsbröst. 
Hade lagat en enooooorm mängd dressing, men fick hastigt fixa till lite då skålarna
började gapa tomma. Någon kommenterade senare att hon inte täcktes ta så mycket som hon velat, 
och en annan sade att han hade lust att slicka tallriken. 

I kylskåpet väntar en lite trött sallad som skall förgyllas med
denna fina dressing. 
Är det kväll snart? Kan vi äta snart? 

Ha en skön kommande vecka, som 
trots klockflytt till sommartid ser, och känns, 
synnerligen vinterlik. 




NÄMEN VA FAAAAAAN...


 ...det snöar igen. 

Tyckte att fjolårets kalla vår var ganska så utmanande för min själ och framför allt
för en hel del (läs alla) blomlökar som jag hade grävt ner i rabatten. 
Med en viss bävan ser jag att denna vår verkar ha lite samma tendenser och 
förutom att jag personligen är så  j ä v l a  trött på vintern så oroar jag mig 
en hel del över blomlökarna där ute i den våta, kalla jorden. 

Hittade en påse malt i skåpet, en påse som rätt snart skulle uppnå bäst före. 
Den måst man ju använda bort. 
Så det blev ett gäng sk. maltbröd. 
Passade på att göra en lite större sats av vilket det brev ett par "normal-stora" bröd, 
men också tre stycken mindre som kommer att bli perfekta till små 
uppskurna förrättsmunsbitar i sommar. 
(OM det nu blir någon sommar...eller ens vår...)

Men ja, det var i alla fall min fantasibild när jag bakade dessa. 




DÅ OCH NU OCH TIDEN DÄREMELLAN



Det finns en alldeles i särklass bra orsak att vardagsblogga. 
Efter ett tag får man nämligen ett härligt spann över tid om vad
man gjorde när. Till exempel. 

Gubben tyckte vi skulle behöva måla om stugan i år, 
i alla fall fönstren, varpå jag sade stopp och belägg - det är 
inte sååå länge sedan jag gjorde det. Under en del år var 
han, gubben, ju inte en så aktiv del av mitt liv, så det är
förståeligt att han inte minns riktigt allt. 

Men - bloggen ljuger inte, den minns. Och nu kunde jag "bevisa" när
det senast gjorts så ingen panik på den fronten. Taket skall dock
förnyas. Det är dryga trettio år sedan stugan byggdes, 
så helt klart läge för det i sommar. 
Tak och husgrund är det viktigaste att ta hand om. 

Men i jakt på "bevismaterial" eller främst ens ett inlägg då stugan senast målades
snubblade jag ju över en mängd inlägg som fick mig att häpna över hur fort
tiden går. Det var ju alldeles just nåt hände och så visar det sig att det minsann 
flutit tio eller mer år under broarna, och jag tycker att det var precis nyss! 

På bilderna ovan skiljer det fjorton (14!) år. 
Endast bordet är utbytt och det också så att det gamla bordet 
numera är vårt "verandabord" efter att jag hittade ett gammalt slagbord som 
fick flytta in i stugan. 
Och det gamla bordet som varit ute på verandan har blivit ett 
arbetsbord ute i lidret. 

Det som är smått märkligt är att jag tyckte ju att det var alldeles nyss jag 
målade soffan (som förresten införskaffades till vårt första gemensamma
nybygge 1990, så den var inte heller ny då den hittade sin plats här på stugan.

Minns när jag hittade pressglas-skålen på ett loppis för ingen peng alls, 
och tänkte att den är ju söt - att servera frukt ifrån. 
Och där är den än - år och åter år senare. 

Lampan är densamma, ett köp från Indiska då jag en kort tid jobbade där
för...22 år sedan. 

Kan hålla med om en vits som jag läste på något socialt medium häromdagen, 
gick ungefär såhär: 

"Någon uttalade sig om en händelse för tjugo år sedan och jag var helt att...
....ahh, vi talar 80-talet, innan jag insåg att det var 2003..."

*

På något sätt känns det ganska skönt att se att jag, trots ett visst inredningsintresse, 
ändå inte bytt ut allt med något års mellanrum - snarare har jag behållit betydligt 
mer grejer år efter år, årtionden efter årtionden, utan att jag egentligen tänkt på det. 
Vissa grejer har bara hittat hem, och valt att stanna. Kanske för gott. 

Och det är ju bara bra - absolut inget fel med det - är bara själv lite överraskad över
att så mycket hängt med i årtionden redan. Bara att jag själv tycker
att det var alldeles "nyss" jag skaffade det. 
Men det är väl så det är när man själv åldras. 
Det som förr var en kort tid, ett år eller så verkar alltmer bli
till att det som hände för ett decennium sedan, eller till och mer mer, 
var det man skulle kunna kalla "alldeles som igår!"

*

Alla borde vardagsblogga - det är en sann pärla på tillbakablickar i 
en alldeles vanlig människas tillvaro. 
Framtidens folkloristikstuderande - tacka mig - och alla er som orkar blogga. 
Heh. 

HJORTSKADOR OCH STUGBESÖK


Det var ju med en viss bävan och med tankar om ifall det alls är
lönt att anlägga en trädgård därute i skärgården med den stora
skogen som andra granne. I ett synnerligen tätt hjortområde. 
Och också i övrigt rätt utmanande växtplats. 
Ni vet, kallt, blåsigt, skuggigt, sur jord, nordligt läge. 
Alltså man känner ju hur en hel del växter skulle springa undan på sina
späda rötter av bara förskräckelsen - om de kunde, vill säga. 
Allt för att slippa bosätta sig i den här trädgården. 

Många känner ju redan till ämnet Trico Garden som skall hålla 
hjortarnas ivriga käftar borta från ätbart i trädgården och det har ju funkat
överraskande bra. Typ det sista jag gjorde innan jag packade ihop stugan
för vintern var att gå en sväng med sprayflaskan och dränka det mesta i 
Trico Garden. Osäker var jag dock om det skulle hålla dem på avstånd
en hel vinter. 

Men det såg rätt lovande ut. Mest orolig var jag för min idegranshäck. 
Jag hade lämnat två små idegransklot året innan oskyddade i det som 
skulle bli rabatter och de var totalt ner-gnagade. Visst, idegranen skjuter ju nya skott, 
men den är inte den mest snabbväxande så att mötas av en ner-tuggad idegranshäck 
på dryga metern var inget jag ville mötas av. 
Och den hade klarat sig. Visst hade ivriga hjortmular varit där och smakat lite, 
men lämnat resten i fred. Det enda de hade smaskat i sig var
några prydnadsgräs och det är ju ingen fara - de kommer igen. 



På tal om det här med hur man tänker på saker och ting från sin egen barndom. 
I min barndomsträdgård, som för övrigt var en ganska karg tall- och begsträdgård, 
växte det rhododendron. De blev med tiden gigantiska och som barn kunde jag
krypa in under deras grenar och ha en koja där. 
Men har alltså inte planterat 'rhodon' i någon av mina trädgårdar - innan nu. 
Här i skogsträdgården står ett par stycken och väntar på att få växa till sig. 

Och just idag när jag möttes av dessa städsegröna knoppiga typer undrade jag lite
varför jag väntat så länge? Kanske trädgårdarnas väsen inte förrän nu kändes 
välkomnande för en rhododendron. 

 



I övrigt kändes vårens knoppbildning rätt så långt borta. 
Det låg en tät dimma över havet, stundvis regnade det 
rätt ymnigt och det var så mycket snö kvar i skogen att jag 
vågade inte köra riktigt fram till stugan, utan fick lämna den ett stycke 
ifrån och kånka grejerna till stugan genom porösa snöhögar.

Våren kändes rätt så avlägsen, även om jag kunde
höra genom dimman ett sångsvanpar som trumpetande flög
över viken. 

Men det är faktiskt vårdagjämning i dag och Finland har för nte gången utsetts 
till världens lyckligaste land. Och bara för dessa faktum kan man ha ett visst 
överseende över att utsikten från stranden var smått...grått. 

VINDSTILLA, PLUS NOLL GRADER



Sitter i bilen, solen värmer och jag har plockat fram mina
nya solglasögon, de med styrka. Smältvattnet rinner längs vägarna. 
Klockan är kvart i tolv och radiorösten malar på med den långa väderrapporten, 
som tar en kvart.
- Vindstilla, plus noll grader...

Ler för mig själv. Tänk att en sådan liten mening kan kännas så vårig. 
Det blåser inte iskallt, och det är inte minusgrader. Inte riktigt plusgrader heller, 
men plus noll. Det utlovas ännu ett par kalla nätter, sedan ser det ut som om temperaturen
skulle hållas på plus dygnet runt. Det är vår! 

Kurvar via en plantbutik på vägen hem och kan inte låta bli att plocka
med mig en Helleborus. Det är en av min absoluta favoritblommor. 
Kan bara inte motstå dessa ljuvliga klockor! 

De julrosor som säljs till jul och är helvita heter på latin Helleborus niger, 
och de här som man hittar i handeln så här sen vinter/tidig vår är av sorten Helleborus orientalis, 
eller hybridjulros. De är ofta större och liksom robustare i sitt växtsätt 
och kan ha blommor i olika färger, med mer eller mindre rosa, vinröda, vita inslag. 
Dubbla och enkla. 

 

Det är lätt att bli förälskad i en Helleborus, men det är
en dam som inte trivs så himla bra inne i våra varma lägenheter. 
Sitt förnäma utseende till trots så trivs den här ute bara det 
nu inte blir riktigt, riktigt kallt. 
Eftersom det utlovats några minusnätter ännu så kommer jag att ta in 
"henne" till natten, men ut åker hon direkt på morgonen igen och 
blir det så som utlovats någon plusgrad dygnet runt, så får "hon" stanna ute. 
I vanliga fall skulle den nog klara någon minusgrad också, men 
i och med att jag köpt den idag och kommer från en skyddad 
miljö i ett växthus - om än svalt - så kan en riktigt kall natt bli
lite väl tufft. Bäst att "hon" mjukt får vänja sig vid friluftslivet, 
hur tuff "hon" än är. 

I sinom tid får "hon" flytta ut till landet och bli nedgrävd i rabatten. 
Tyvärr är inte jordmånen där riktigt lämplig för en Helleborus, 
De gillar kalk i marken, och min skogsträdgård är av naturliga skäl
rätt så sur, har ett lågt ph-värde. Men så otroligt fina
är dessa att jag tycker de är värda lite extra omsorg, så skall försöka
ge den en bra växtplats. En plats i lä, i kalkrik jord - inget som
sådär direkt finns att erbjuda i en skogsträdgård vid havet, 
men skam den som ger sig. 

Tills dess får hon vara primadonnan på min balkong. 
En riktig diva bland de mer anspråkslösa pärlhyacinterna. 

*

(Den här sorten heter förresten Helleborus orientalis 'Cinderella' och går
under det ljuvliga "produktnamnet" : Winter Angels - for garden & terrace). 

PLAN A, NEJ B, NEJ C, NEJ D

 

(bild tagen från mitt hotellrumsfönster)

Så kan det gå ibland. 
 Plan A blir till plan B, blir till plan C som blir till plan D, eller är det här kanske
rentav plan E? 

Nu och då har jag en träffis med mina barndomsvänner, en tjejweekend, en världs-förbättrar-helg.
Och det har kommit sig att bli ett veckoslut på stugan. 
Män förbjudes närvara. Även om samtligas avec är synnerligen trevliga så har de portförbud. 
Inklusive min egen gubbe alltså. Så han får lov att fly fältet. 


Min gubbe har ett gäng - gubbgänget - som består av gamla skol- och studievänner. 
De brukar träffas nu och då, men oftast väljer de att gå ut på restaurang och fira en kväll där. 
Men i och med att alla gubbarna (mycket kärleksfullt uttryckt alltså) gärna ville se
hur vi bor numera så föll det sig naturligt att bjuda hela slurven till oss på bastu och middag.
Inga avec alltså - och ja...ni förstår? Det kändes som om det skulle vara läge för ett knappt 
dygn i exil för min del. 
Det finns ju ett alldeles självklart val av exilplats för mig och det är stugan. Så var planen 
när datumet fastslogs och jag inbillade mig att det skulle vara vår...
Men så visade sig att vintern igen tagit övertaget och en kall, vintersovande, insnöad stuga 
lockade inte så där fasligt mycket. Plan A som gick i stöpet. 


Då kom jag på att jag kunde sova över hos min äldre grabb (konvalscenten från ett tidigare
inlägg) för då innan operationen var tanken att han skulle kocka för gubbgänget.
Sova över hos oss och jag kunde bo hos honom då.  
Vad vi inte visste då var att han faktiskt skulle vara riktigt sjuk hela veckan efter operationen
och vara hos oss hela veckan och bli ompysslad. Hemma i sitt nya hem var allt bara ett enda
flyttkaos - han flyttade ju en dag innan operationen. 
Så den planen gick i stöpet - han var inte kry nog att vara kock
och ville bara hem och fortsätta vila. 
Och jag, ja kändes inte så lockande att sova på en obekväm soffa i ett flyttkaos. 
Plan B som föll. 

Nå men, nåt skall jag väl hitta på.
Funderade på att ringa en väninna, men hon bor själv i exil pga fuktproblem i
sin lägenhet. En annan som jag kunde våldgästa har fullt upp med nytt jobb och 
flytt till Spanien, så henne lämnar jag också ifred. 
Och så tänkte jag vidare att egentligen skulle jag vilja ha lite egentid. 
Det har varit en del grejer som varit tunga på det emotionella planet
så helt okej med lite skön ensamhet. 

Så kom plan C till. 
Jag skall senare i vår skriva om, köra och fota längs den historiska Tavastländska oxvägen, 
en av Finlands äldsta vägar, den mellan Åbo och Tavastehus och 
då kunde jag ju börja i Tavastehus med att bekanta mig med slottet där. 
Vilken bra plan, tänkte jag förutom att det utlovats skitväder, med
snöstorm, hård vind och det kan ju vara fint, men när det inte nu är det. 
Inte för mig. Jag skrinlade den idén, jag vill strosa omkring i Tavastehus när
vädret är skönt, inte när det kommer snö vågrätt. 
Där rök plan C. 

Jaha, och nu? 
Vad skall jag nu hitta på?

Boka ett hotell i Helsingfors, gå på teater, se en utställning. 
Men jag kände att egentligen ville jag inte alls ha 
människovimmel. Har samlat på mig en del som skall skrivas 
(dock långt till deadline, men om man skulle börja i tid för en gångs skull?) 
och jag skriver bäst i en miljö utan större störningar. 
Det var då jag kom på att det i Esbo - alltså samma stad som jag bor i -
finns ett hotell som heter Korpihotelli (Ödemarkshotell kunde det kanske 
översättas till). En rätt ful (men skyddad) hotellbyggnad i betong från 1977
mitt ute i skogen. Naturen omkring ger faktiskt lite ödemark/lappland-vibbar
trots att det bara är en halvtimme från Helsingfors och från flygfältet. 

När jag sitter här i soffan i mitt rum och skriver, tittar ut genom fönstret är det bara skog jag ser, 
det är skönt tyst, snön yr ner och det flyger några korpar ovan tallarna. 
Det är väldigt rofyllt, väldigt vilsamt. 

Nu skall jag påbörja mitt "riktiga" skrivande. 
(att skriva ett blogginlägg är ett ypperligt sätt att komma in i en skrivmood) 
Hinner skriva ett par timmar innan restaurangen öppnar, skall unna mig
nåt riktigt gott, sedan skriva lite till och så kasta mig i den mjuka
sängen och kolla in Mello-final. Bra plan! 

Och tills i morgon har de lovat solsken, då skall jag se
om jag skulle ta en tur i naturen runt detta "ödemarkshotell". 

Kanske plan D ändå blev den bästa planen. 
Så kan det gå ibland. 


KONVALESCENTEN OCH PRYLAR


Jag åkte efter mina nya glasögon och wow så det kändes vågigt därute. 
Solen skiner, smältvatten rinner och är man i lä känns det riktigt varmt! 
Kunde inte motstå frestelsen att kurva in via en plantbutik och snusa vad där finns. 
Så här i början på mars, så är det ännu lite glest, mest inomhusväxter och det är jag
rätt så ointresserad av. Köper dem mest i inredningssyfte, och glömmer lätt
bort att de behöver lite vård också, och när (inte om) de dör så sörjer jag dem föga. 
Finns några favoriter, men de är få. 

Så ja, det hände sig att jag kom hem med en liten vårblomma som kan planteras 
ut sedan - ljuvliga fritillaria, kungsängsliljan. 

Hemma har jag en konvalescent. Min äldre grabb blev opererad i går och eftersom
hans käresta är på andra sidan jorden så mottog han tacksamt erbjudandet att komma
och sova hos oss ett par nätter. 
Inget värre, men man är väl lite skakig efter en operation ändå och jag
har honom mer än gärna här ett tag. 
Han har nämligen precis flyttat - dagen innan operationen - och har inte fått 
sina prylar på plats än. Han flyttar in i min brors lägenhet. 

Min bror var ingen samlare precis, som jag kanske skrivit innan.
Men det är mycket grejer som blir efter en när man tassar vidare oberoende. 
Eftersom det redan tidigare blev klart att grabben skall flytta så har jag, eller vi, inte
haft speciellt bråttom med att rensa ut det sista. 
Mest småprylar som kärl, lampor, krukor, rakapparater - sådant. 
En del möbler får stanna kvar, andra har redan hittat nya hem. 

I samma byggnad, dit grabben min nu skall flytta, finns ett loppis. 
Och jag har tänkt att vad behändigt - då kan man hyra en hylla där och 
få det sålt på det sättet. Men men...döm om min förvåning när vi
kollade om det skulle finnas lediga hyllor/bord att hyra. 
Jodå, svarade en trevlig tjej - i juni finns det första lediga platsen. 

Det var i februari! Alltså om fyra månader? 
Beklagar, sade tjejen. Det är så många som säljer nu. 
Vi körde grejerna till en återanvändningscentral, och även där
var det lite suck och stön när vi kom med grejerna. 
Det finns så mycket saker redan...

Det överraskade mig lite. För något år sedan då jag hade min egen
stora utrensning, så kunde jag boka bord till loppis oftast till veckan därpå. 
Kanske är det de skenande priserna, de höga elpriserna som 
driver människor att sälja sina överlopps prylar nu mer än tidigare? 
Vet inte om det är så, bara en tanke som slog mig. 

Eller har människor bara tröttnat på att ha så mycket grejs? 

På tal om att spara på prylar, så har jag fortfarande kvar julkransarna. 
Den på väggen i mossa har börjat lite, lite bli brun på sina ställen, 
men på håll är den fin. Och jag har inte ännu kommit på vad jag skulle vilja
ha där på väggen ovan byrån. 

Och så har jag också kvar julkransen av  idegran och nåt som liknar lummer,
fast jag tror att det är något annat, kommer bara inte på det just nu. 
Kransen har torkat helt, men jag tycker om den där på byrån - den blir
lite som en grönväxt, som jag annars, som sagt var, har så lite av - så får den vara kvar. 

Lite som vår möter vinter nu när kungsängsliljan står där och väntar på att få slå ut
i sin krans av grönt.  

*

Nu börjar konvalescenten visa små livstecken där i gästrummet, skall gå och kolla
om han vill ha nåt. Ta en kaffe till exempel.