UNDERHÅLLANDE LIVSERFARENHET

Senaste weekend hade vi några vänner på besök. 

Också släktingar råkade befinna sig i grannstugan så det blev middagar

och frukostar, bastubad både här och där. Det blev gitarrklink och allsång

i ljusens sken medan kvällen blev till natt. Och in i natten blev det 

prat och skratt. Berättelser. 

Och lite naivt kanske, men jag insåg att när man träffas så här, gamla

vänner med årtionden av livserfarenheter och berättelser i sina bagage så

finns det så mycket att berätta om. Kvällarna blev så där som det kan bli

om man föreställer sig hur det var förr runt lägerelden. 

Vi tände bara fler ljus på bordet medan kvällen mörknade 

och lät natten krypa till och berättelserna fick ta

de stigar de ville bland bastuvarma kroppar.

Det är ju klart. 

Är man nästan sextio så finns det mer egna berättelser än om man 

är tjugo. Anekdoter, skämt, lustiga saker man varit med om. Den enas historia

ledde till en annans skämt. Det blir nästan som en dans. 

En dans av livserfarenheter. 

Skratt och allvar i en slags symfoni. 

 Efter veckoslutet, tillsammans med vänner, med god mat, skön musik och 

ett alldeles underbart väder kom lågtrycket med regn och tunga vindar. 

Det gick från högsommar till höst på några timmar bara. 

I rabatten blommar skogsastern, den sista blommaren i mina rabatter. 

Den står sig så fint mot den rödbladiga smällspirean. 

En annan sent blommande har också klämt till med några blommor. 

Jag menar klockrankan. Skall försöka komma ihåg till nästa år att köpa 

möjligast stora plantor då på våren så den hinner få till sin blomning lite tidigare 

än i år. Den är sen, men man kan kanske påskynda blomningen lite

genom att punga ut med en liten extra peng på de där 

aningen längre komna plantorna. Det är pengen värd. 

I morgon blir det årets sista kräftskiva hos grannen och sedan börjar jag 

nog luta åt att packa mig hemåt så småningom. Efter lite tänka hit

och funderingar dit (se förra inlägget) så beslutade jag mig för att

ta kattungen hem direkt utan en mellanlandning här på stugan. 

*

Skrattade med kattungens uppfödare att jag nog är mer till och från när 

det gäller den här lurvbabyn än jag varit med något annat djur. 

Knappt så jag varit så här välförberedd ens då mina egna ungar meddelade

om att de var på kommande till världen. Heh! 

Kanske jag blir en (crazy) Cat Lady! 

Vem vet? 

 Kram Maggi

REGNIGA DAGAR OCH SKYMNINGSKVÄLLAR

Det är min sista arbetsvecka innan semestern drar igång. 

Åkte på lite ryggproblem under midsommaren som nu sakta börjar lätta. 

Har kunnat jobba helt bra, men inte varit speciellt rörlig av mig de senaste 

veckorna. Så det har blivit mest stillsamma turer i trädgården med kameran. 

Har redan några år haft en förkärlek till mörka, nästan svarta blommor. Eftersom jag

inte är en speciellt "rosa-personlighet" men ändå älskar rosa blommor

ger de där mörkbladiga växterna och nästan svarta blommorna 

lite "attityd" i allt det ljuva. Lite som chili en en annars mesig maträtt. 

De senaste dagarna har det regnat titt som tätt. Det hör också sommaren till och 

jag tycker det är underbart att gå ut efter en regnskur. Det är så fräscht och doftar så gott! 

Och just nu precis lagom för en ryggbruten tant. Heh! 

Men så småningom skall det väl lätta och jag vågar mig på att planera in 

lite program till sommaren. Tanken var att jag och lillungen skulle träffats på 

Tall Ships Race i Helsingfors under helgen, men det får nu bli till nästa gång. 

Luktärterna har börjat blomma med fart nu. Kan dagligen gå och plocka in 

en liten ny bukett. Det är det fina med luktärter, de levererar. 

Nästa år skall jag så mer. Var lite onödigt sparsam i år. Tror att den odlingslåda jag nu

har till tomater skall få bli en luktärtlåda nästa år. 

Luktärt är ju ett aningen missvisande namn. DOFTärt borde det ju vara! 

Som på finska där det bytt namn från HAJU(lukt)herne(ärt) till just TUOKSU(doft)herne

istället. Å andra sidan...i riktigt gamla finska trädgårdstexter nämns växten som 

LEMU(stank)herne. Smaken är som baken. Delad. 

Fotbolls- någonbokstavM - pågår. Ibland sitter gubben och följer med det från sin

laptop (vi har ingen TV). Oftast sätter han hörlurar på men ibland kan jag tycka att det

är nästan lite meditativt att ha en fotbollsmatch på som bakgrundsljud. 

Ingendera av oss orkar ta oss igenom de där första matcherna, men när man

närmar sig finalmatcherna så börjar det intressera lite mer. 

Honom lite mer, mig litelitelite mer. 

Regniga dagar och skymningskvällar är det mysigt att krypa upp i vart vårt soffhörn

och ha lite tåflört under filten och kolla in vad-vi-nu-vill-se-på på våra laptops. 

Tassar ut till toan i skymningen och plockar in de under dagen  utslagna 

luktärterna, blir och kikar in genom fönstret hur mysigt det ser ut med tända ljus. 

Brukar skämta att jag har ett par dagar där runt midsommar då jag inte

tänder ljus till kvällen. De dagarna har gått nu. 

Let it be stearinljustime again! 

Kram  Maggi

 

ÄNTLIGEN DOFTEN AV LUKTÄRTER

Det kan knappast bli en mer slö söndag än den här! Vaknade sent och åt en långfrukost med

gubben. Plockade i går de alldeles första luktärterna så nu står det en liten bukett

på verandabordet och doftar så gudomligt. Jag älskar doften av luktärter. 

Slöa söndagar är alldeles underbara! Gubben gjorde ett riktigt skitjobb och tömde 

bekvämlighetsinrättningen. Själv tog jag på mig husmorsrollen och snodde ihop en

vit kladdkaka med hallon. Efter varsin arbetsinsats avnjöt vi var sitt glas rosé och såg på

medan molnen sakta samlade ihop sig och gjorde himlen mulen. 

Så var det dags för en tupplur (gubben) medan jag kröp upp i min korgstol och började

blogga. Det är så tyst det kan bli, och ändå inte. Från skäret hörs måsarnas skrän

så där på lagom håll, flugorna surrar i fönstret och blåmes-familjen tjattrar med

varandra. Det skall bli regn till natten. 

Det är alltså så rofyllt som det bara kan bli. En skön, liksom läkande rofylldhet. 

Inte för att jag är speciellt stressad och av den orsaken skulle sakna ro och stillhet, utan

mer som en rofylldhet som är bara skön att vara i. Kravlöst och lagom slött. 

Kanske jag skall krypa ner intill gubben och ta mig en liten tupplur jag med? 

För dåsig för att läsa och så är det för tidigt för att börja se på Netflix eller någon annan

streamingtjänst. Uppenbarligen hör jag till den gamla generationen som har lite svårt att

glo på serier dagtid - om jag inte är sjuk. Då är det ok, enligt min ändå rätt liberala moral. 

Det klättrar en husspindel på min laptop. Det är kanske ändå ett tecken på att jag suttit för

länge på samma plats om spindlarna funderar om det är läge att bygga ett nät här...? Heh! 

Där....där kom första gäspningen! Nu är det nog läge för den där tuppluren!

Det är ju ändå söndag å allt. 

Kram  Maggi

 

ENDAST BRASAN SPRAKAR

Det har blivit måndagskväll och jag är tillbaka till stugan. Var en sväng till 

huvudstan för att fira gubbens kusin som fylde år. God mat, mysig båtrestaurang 

(en gammal skonert) och en chans att träffa människor man inte så ofta råkar på. 

Gubben stannade kvar i stan för han har ännu en klassträff att bocka av innan

han blir sommarskärgibo han med. 

Vi flyr som sagt fasadrenoveringen av husbolagets hus och stannar här så länge vi 

kan. Vi är som flyttfåglar. Kommer när snön smält och far hem tillbaka vid första 

frosten. Sådan är tanken i alla fall.

Ljudvärden där hemma, men alla maskiner som bänder loss tegel från fasaden, 

som sandblästrar och andra maskiner som gräver och liftar som höjs och sänks

i en evig rörelse, skiljer sig något från det jag hör här och nu. 

Kvällen har tystnat djuren, det är endast brasan som sprakar och så ljudet av 

mina tangenter. I övrigt är det total tystnad. Till och med

havet är tyst efter några dagars brus. 

Havskuften gör mig alltid så otroligt sömnig, innan jag vänjer mig med den. 

Klockan är inte speciellt mycket än, men jag kunde gå och lägga mig, ögonlocken

är tunga som blöta disktrasor. Dagen har varit solig och nästan sommarvarm och 

solen har satt sig i min hud. Den känns varm och frisk på samma gång. 

Som en sådan där utehud skall kännas. 

Brasan sprakar. Har inte orkat stiga upp för att tända några lampor. Vårkvällen är ljus och

himlen utanför är fortfarande varm gulorange, havet himmelsblått. 

En ensam tärna flyger förbi. Gubben ringde och önskade godnatt. 

Elden i spisen har falnat, dags också för mig att stiga upp från soffhörnet och gå och

lägga mig. Arbetsveckan sparkar igång i morgon bitti. 

Go natt!

 

MÖSS OCH ROSA BLOMMOR

Vinden har vänt, det har börjat blåsa från norr vilket antagligen betyder

att de där småljuva varma vårdagarna strax är ett minne blott. 

Den lilla doftpelargonen har fått flytta in tills det blir varmt

sådär på riktigt därute. Än är vi inte riktigt där. 

Hur mysig stugan än är vanligtvis, så blir den nog snäppet 

mer hemtrevlig när man har en växt på bordet. Växter är liv. 

"Ett liv på vår planet" av David Attenborough är boken

jag skall läsa till näst. Om det är ens lite varmt i morgon

skall jag sätta mig i solen och njuta. 

Både av sol och bok. 

Även om jag misstänker att boken kan ge mig endel

att fundera på. 

Men från globala tankar till små tankar om trädgården. 

Jag hade haft lite planer i huvudet om att årets 

sommarblomsfärg skulle vara blå, men så står jag där

i plantskolan och märker att det är rosa som jag lastar

i min kärra. Jag är inte speciellt romantisktfladdrig så

där som person, men det är något med rosa blommor som

tilltalar mig. Rosa och rost och vinrött och grönt. 

Det är mina favoriter. År efter år. 

Gillar ju kontraster också - när det ruffa "fulsnygga" får möta 

det ljusa fladdriga. Vilt mot formklippt. 

Hårda material mot mjuka former. 

Motvikt som skapar harmoni. 

Strävar ju också att den här trädgården skall ha en slags 

kontaktyta till omgivningen. Växtvalet i krukorna skall inte vara för

"vräkiga" mot den omkringliggande naturen. Även om 

de växterna är långt ifrån naturliga i miljön i sig, så skall de kännas

att de har samma lite återhållsamma känsla som den omkringliggande

skogen och de karga klipporna mot havet har. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg så lade jag ut lite kvarglömda nötter

till fåglarna som hade det ganska tufft i vintern som återkom innan Valborg. 

Lite nötter hade fallit ner på marken och vips kom en liten skogsmus och bar

hem nöt efter nöt till sitt lilla skafferi där under en björkstubbe. 

Nog är det ändå fint med vår! 

Och med en trädgård att väcka. 

Ha en skön söndag alla! 

 

STUGAN KORKAD, NY SÄSONG

Landade här på stugan på torsdagen, och nu är det söndagkväll. 

Fredagen distansjobbade jag hela dagen och på lördagen åkte

jag iväg på en lunchträff med en kompis och passade samtidigt på att, 

trots den kalla våren, snusa runt lite i plantbutiker och köpa något

smått i sommarblomsväg. 

Idag söndag har jag mest skurat, putsat, fejat. I vinter har vi, som jag kanske

nämnt, haft extra mycket möss inne pga kvarglömd mat - och det märks!

Är nog van med att det finns att skura och städa efter en vinter, så det är inte det, 

men i år var det rejält mer än vanligt. 

En annan sak som hör till mina vårrutiner är att kolla att brandsläckaren är så att

säga på grönt. Och det var den ju. Har äntligen hittat en så snygg brandsläckare så

den får gärna stå framme vid öppna spisen. De röda jag tidigare haft har jag alltid gömt

bakom en gardin...heh! 

När jag anlände hit så var det fortfarande rätt bistra vindar. Hittade lite nötter

i ett skåp och lade ut det till fåglarna. I synnerhet en hackspett (hona) var ivrig med att

hämta nötter och gömma dem under barken i de närliggande tallarna. Det här är ett "höstbeteende" 

hos hackspettar så antar att det här är en ung hona som inte riktigt har koll på årstiden? 

Dessvärre märkte ekorren snabbt vad som var på gång och i samma takt som hackspetten 

gömde nötterna i tallen, var ekorren där och nappade dem åt sig själv. 

Tog inte väldigt länge innan en hungrig bofinkshane märkte att hackspetten hade små

utmaningar i att försöka klämma in nötterna i en alldeles för ung tall (tallen är inte

så djupt fårad) så smulor av nötterna som hackspetten hackat på föll till marken. 

Och vips hade bofinken också fått lite smulor att ta till. 

Idag har det äntligen varit lite känning av en vårvärme. 

Det lilla olivträdet fick komma ut på sin sommarplats och jag satt till och med

en stund i korgstolen och bara njöt av solen! 

I morgon kommer gubben och äldre grabben för att fira Valborg. 

Min svägerska och svåger är också här i grannstugan så det blir lite 

släktkalas av det hela. Det gillar vi! 

Ringde precis till gubben och sade att han nog skall hämta mina frösådder med sig

när han kommer. Just nu känner jag att jag vill stanna lite längre här än bara

över Valborg. Våren i skärgården är underbar. Lite kallare, lite senare, lite 

långsammare, men ack så vacker. Och när man väl är här så vill man inte bort. 

 

REGN - SNÖ - SNÖ - HAGEL - REGN - SNÖ

I början av april slogs något 50 år gammalt köldrekord för den

dagen i Finland. Det finns rekord som jag kunde tänka mig leva utan. 

Det är ett sådant. 

I år var jag sen med att så mina luktärter för det var bara en massa annat och

fröpåsarna föll lite i glömska. När jag sedan sådde dem så grodde de snabbt och 

jag förde ut dem på balkongen var det var svalt så de inte skulle ränna iväg

och bli rangliga. Den risken finns inte då de häromdagen fick till och med

lite snö i nacken på sig. Och ja, nu vet jag, de sköra små plantorna klarar rejält med 

minusgrader. Tuffa jäklar är de. 

Snudd på tuffare än vad jag känner mig när jag går ut. 

I höstas köpte jag mig en ny jacka av ett för mig okänt märke "Seasalt Cornwall". 

(inget betalt samarbete här inte, som vanligt, hojtar till när jag hittar nåt bra bara). 

Britter är ju bra på kläder som tål lite alla överraskningar som kan komma ner-

vräkande från himlen, och den här jackan är just en sådan. 

Varm, vindtät, regnhållande. Huva med skönaste fuskpälsen ever! 

Snygg är den också! 

Med andra ord - perfekt för en finsk höst - och vår...

...måste erkänna att jag köpte deras tunnaste jacka också, även den RAIN-tålig. 

Så där till sommaren - OM det skulle regna? 

Men även om jag verkligen gillar min jacka så är det onekligen så 

att jag börjar längta efter lite linnefladder i ljumma vindar. 

Och min vildpelargon (Pelargonium australis) visar verkligen tydligt hur

gärna den vill att det skall bli vår. Vår på riktigt. 

Sol och varmt. Kanske sommar rentav? 

Har inte i år försått så mycket alls. Luktärterna och så 

någon chili och lite paprika. 

Allt jag i vanliga fall har på balkongen skall ju i år transporteras till

stugan i och med den stundande fasadrenoveringen så försöker

hålla min våriver lite i styr så det inte blir sååå mycket att 

transportera. Lillungen med pickupen tackar ;). 

Om man nu skall leta efter något positivt i det iskalla vädret 

så är det att vårlökarnas blomning minsann inte är över i 

snabbaste rasket. Den här påskliljan har sett likdan ut i veckor nu. 

Ibland med snö, ibland utan...oftast med känns det som.

FINASTE LILLA HÖSTCYKLAMEN

 

Nu kickade den in. Vintertröttheten. 

Både mentalt och fysiskt. Fysiskt mest för att jag åkt på halsfluss, 

men den mentala biten är på nåt sätt jobbigare för den är så 

återkommande varje år den här tiden. Värst är det dagar som

de som varit rådande nu ett tag. Mulna, mörka dagar, kring noll grader. 

Det är bara fult och råkallt och halt. 

Nog klagat! 

På mitt soffbord har jag en liten fin höstcyklamenknöl som 

legat där på sitt fat sedan oktober och från slutet av november 

levererat blomma efter blomma. Den är så outtröttlig så jag skäms

nästan lite över att vara så vinternegativ själv. 

Känns vääääääldigt långt till vår och det där med att så och

plantera ut sommarblommor, och ändå är det det jag tänker på. 

Lika knasigt att fundera och planera det nu som om man skulle börja

planera julen i augusti. Men jag vill. Drömma mig till sommaren. 

Lite grann i alla fall. 

Aldrig bläddrar jag lika ivrigt i trädgårdsböcker som under

dessa oxveckor i januari och februari. 

 Det är något med detta dagdrömmande som är så skönt. 

I dessa drömmar finns inga ogräs, eller larvangrepp. 

Inte sniglar heller. Eller störtregn. 

Till och med komposten doftar gott. 

Kanske det egentligen är ganska skönt att befinna sig i den 

där drömbubblan ett tag? 

Tror jag gör det. 

SKALL JAG BLI OROLIG?

 I går morse var det nog säkert andra än jag som satte kaffet i vrångstrupen när nyheten om hur

Charly Salonius-Pasternak, ledande forskare vid Utrikespolitiska institutet uttalade sig i en intervju 

och där han kläckte följande mening: 

"Reservister borde förbinda sig vid att vara i sitt livs form, både fysiskt och psykiskt, 

från och med 2025. Hemma lönar det sig att ha mat, medicin och vatten i reserv".

(Läs om uttalandet här)

Nog för att jag känner och tycker att världsläget är lite svajigt på många plan, 

och visst finns det tecken som pekar på att tiderna kommer att bli, 

om inte mer oroliga, så mer osäkra i alla fall. Jag är inte naiv och 

efter att Ryssland anföll Ukraina så känns alla möjliga framtidsbilder mer 

möjliga än de var ännu för något år sedan. Och även om något inte ens skulle hända, 

så är det säkert klokt att utgå från en slags värsta scenarier. Ändå sätter sig ett sådant där

uttalande av en insatt som en knytnäve mot solar plexus. Under dagens lopp fick han medhåll 

av många förståsigpåare och i gårdagskvällens politiska diskussionpanel så 

sade vår försvarsminister Antti Häkkänen att Ryssland aldrig varit att lita på. 

Man hade kanske hoppats att det skulle ändrats under de senaste decennierna, men 

uppenbarligen inte. Det har de senaste åren visat. Och, vilket blir alltmer tydligt, 

kanske kommande år också. 

Har under höstens lopp läst ett par böcker som handlar om Finland från 1400-talet fram till

våra dagar och gång på gång har Ryssland visat sig vara en opålitlig partner. 

Egentligen - vad skulle ändra på det? 

Inte tror jag i dagens läge på att det skulle finnas något akut hot mot Finland just nu. 

Men kanske bra att inte vara blåögd? 

Isynnerhet som jag inte kan begripa att i en världsdel med 332 miljoner invånare

inte kan klämma fram bättre presidentkandidater än en 

fullständig galenpanna och en halvdöd herreman. 

Talar om kommande presidentvalet i USA. 

Och om det skulle vara så att galenpannan igen drar det längre strået...

...det är då det finns en risk att allt är möjligt. 

Galenpannor har fått förfärliga saker till stånd. 

Skulle inte vara första gången. Och knappast sista. 

*

På tal om galenpannor. 

Under helgen tittade jag på Netflix på en dokumentär som heter: 

Andra Världskriget - kampen vid fronten

Och ja, jag har sett otaliga dokumentärer om andra världskriget, 

jag har sett otaliga filmer om det, både sådana med Europa i fokus, sådana som 

berättat om kriget i Finland, och kriget mellan Japan och USA, men den här 

dokumentären berörde mig. Den är gjord så att gamla autentiska filmer

har restaurerats, färglagts, och lagts ihop till en mycket intressant

resa genom kriget. Med bra och tydliga förklaringar vad som ledde till vad och 

mycket tankeväckande intervjuer med personer som var med. 

Och filmerna, bilderna, de som var tagna där och då. 

De kryper under skinnet. 

Men på ett sätt som borde få alla att undra:

Hur kan man glömma och göra samma sak om igen? 

*

Det här blir nu ett lite långt inlägg, isynnerhet som jag skall försöka knyta 

ihop bilden med texten. Men det finns en koppling - tro mig. 

Mina föräldrar var ju unga då - under kriget - de träffades faktiskt 

då min pappa var på permission. Ofta har jag tänkt på hur det var att vara

en ung 20-åring under brinnande krig, vilket min mamma var. 

Pappa var lite äldre. 

När jag såg på dokumentären tänkte jag på dem. Och mindes dem. 

Skall den här generationen klara sig utan krig? 

Min mamma tyckte väl överlag om blommor och växter, men det som 

kom att bli hennes bravur när hon blev äldre var azaleor. 

De där besvärliga blomprimadonnorna som torkar i ett nafs, fäller alla sina blad, 

och tål inte för mycket, men absolut inte för lite vatten, 

och dessutom skall vattnet vara kalkfritt och det skall vara svalt men ljust 

i rummet där azalean behagar att kanske överleva

(ljust i norden under vintermånaderna - jo jag tackar) 

och tusen andra divalater som den växten

kan klämma till med. 

Men hon fick sina azaleor (i kruka alltså) att växa år för år. Och

blomma år efter år. De blev gigantiska! 

Och som med så många andra växter så blir 

en ny blomning året efter att man köpt blomman liksom mindre 

både i mängd och i storlek, men så mycket mer naturlig. 

Jag kan tycka att när man köper en azalea i full blom är det som att

bära hem en oätbar gräddtårta. Det är bara rosa eller vitt eller rött fluff, 

medan själva växten och dess naturliga växtsätt göms där under vispet. 

Jag tyckte alltid min mammas, nästan trädlika, azaleor var så mycket finare. 

Med en blomning som kändes rätt i förhållandet till växten. 

Nu har jag på gång mitt första azaleaförsök. 

För ett år sedan fick jag av grannen en azalea som tack för en liten tjänst och

den planterade jag direkt om i en större keramikkruka. 

Under vårvintern torkade dessvärre en del av plantan bort (överraskande...) 

men det som överlevde fick åka till stugan där jag grävde ner den, 

med kruka å allt, i rabatten. Fyllde på mullen i krukan med barr och kottar - 

azalean gillar ju sur jord och där fick den stå tills jag på senhösten

konkade hem den igen och har den nu i vårt svala sovrumsfönster. 

Och vet ni, där är knoppar på gång! 

Kanske jag får se min azalea blomma så där "naturligt" ännu i vår?! 

Och minnas min mamma. Henne och alla hennes jämnåriga

som hade så tuffa ungdomsår. Och hoppas att det inte upprepas. 

Inte i nära framtid och inte någonsin. 

Kanske är jag trots allt naiv om jag hoppas det? 

JULDOFT OCH VÄXTKRAFT

I höstas köpte jag alltså tre små knölar som mest ser ut som ko-mockor

av en växt som heter höstcyklamen. Tanken var att plantera dem i 

skogsträdgården där vid stugan, men så kom annat i vägen och jag 

kom aldrig för att åka till stugan mer i år. Så "ko-mockorna" hamnade

på ett fat på vardagsrumsbordet. Under en lång tid hände ingenting. 

En av "mockorna" var redan från början ganska, låt oss kalla det "mjuk i kanterna", 

så rätt snabbt fick jag lova att slänga den. En "mocka" visade inga som helst tecken 

på att den skulle innehålla några som helst levnadstecken så den 

fick flytta lite mer i skymundan på ett fönsterbräde, men en "mocka" formligen

krälade av liv! Ser nästan lite overkligt ut när de små blomstänglarna börjar

tränga sig fram ur en till synes stendöd brun klump. 

Precis har en allra första lilla blomknopp börjat veckla ut sig och 

jag blir så fascinerad av denna utveckling till blomning i mörkaste november. 

Man kan inte påstå att denna höstcyklamen kommer att vara den mest

färggranna och pråliga julblomman i byn så att säga, men i mitt hem

nog den finaste och mest uppskattade lilla julblomma. 

För liten är den. Knappt en halv tändsticka hög. 

*

I övrigt har jag bakat. Jag brukar inte baka. 

Ibland händer det att jag köper färdig pepparkaksdeg för att 

baka lite pepparkakor men det är i ärlighetens namn mest för

doften och stämningens skull. Inte så mycket för att vare sig jag

eller någon annan i min familj skulle tycka att pepparkakor nu är så jättegoda. 

Men doften är! 

Så i år bakade jag faktiskt en mjuk version av pepparkaka.

För att få doften av jul att sprida sig i hemmet och skapa lite

adventskänsla. Sedan kom gubben in i köket och började

steka lite bacon åt sig, så ja, den där pepparkaks-jul-advents-doften

fick se sig besegrad rätt snabbt...

I övrigt hade jag helt misstagit mig. 

Trodde att det var första advent detta veckoslut, bara för att 

det var den 24 november här i veckan och en månad till jul 

och då kopplade min postflunsiga hjärna att det är samma som fyra 

veckor och alltså måste det vara första advent idag, söndag. 

Fram med el-ljusstakarna till fönstren! Jess, sååå mysigt!!

Först igår kväll när jag körde med äldre grabben in till Helsingfors för

att gå på teater insåg jag att jag nog är den enda som har el-ljustakarna

tända därhemma...

...alltså måste första advent vara först nästa veckoslut! 

Nåh, en vecka hit eller dit, tänker jag. 

Snart följer alla andra efter! 

LITTERATURENS DAG OCH KO-MOCKOR

 Idag firas det det Aleksis Kivi-dagen, eller den finska litteraturens dag. 

Egentligen känns det helt knasigt att tänka att den finska litteraturen faktiskt är väldigt ung. 

Man räknar med att just Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen, främst

då med sitt verk Sju bröder som kom ut 1870. På svenska utkom den först 1919. 

Aleksis Kivi föddes 1834 och då han började skriva så fanns det alltså inte någon finskspråkig 

litterär tradition i Finland. Det fanns bara någon enstaka annan författare som skrev på finska. 

Det mesta som skrevs innan det var ju på svenska (eller latin) - under de nästan 600 år som Finland 

var en del av kungariket Sverige, och från 1809 gick ju Finland under namnet Storfurstendömet Finland 

och lydde under Ryssland fram till 1917 då vi blev självständiga. 

Aleksis Kivi dog förresten bara ett par år efter att den finska versionen av Sju bröder gavs ut, så

han fick nog aldrig erfara vilket storverk han i själva verket hade skrivit. 

Själv är jag totalt tvåspråkig. Brukar säga att då det gäller det mesta känner jag att jag

lutar mer år det svenska, jag lyssnar på svensk musik - känner knappt till några finska 

band eller artister. Jag har haft större delen av min arbetskarriär fördelen att kunna jobba

tvåspråkigt varpå svenska också fått vara mitt arbetsspråk. 

Men jag älskar det finska språket. 

Att läsa på finska är som att få tjugofem nyanser på samma sak. 

Där var svenskan, eller engelskan för den delen, har ett par ord för en och samma sak, 

kan finskan ha uppemot tio eller till och mer fler synonymer. 

Och alla märkliga, underliga böjningar av ord som också ger spännande skiftningar 

i språket. Allt det där som gör finskan till ett svårt språk att lära sig. 

Men till ett fantastiskt språk att läsa! 

Har funderat på vad det kan bero på att ett såpass ungt skriftspråk kan vara så

djupt och rikt? Man skulle tro att det var tvärtom? 

Finskan har ju, som alla språk, under gamla tider främst varit talat språk. 

Och då fanns säkert lokala uttal, benämningar, låt oss kalla det dialekter som 

gjorde att alla dessa olika utryck för samma sak levde kvar. När ett språk blir ett

skriftspråk så kanske det över tid sker en "förenkling" och en "sammansmältning" av

ord och uttryck som på sikt rationaliserar det skrivna ordet. 

Och den processen har kanske inte nått så långt ännu i det finska skriftspråket. 

I talspråket har det säkert skett snabbare. Som det gör i alla språk, skulle jag tro. 

Men nu skall jag försöka knyta ihop det här till fotona också. 

Perttu Immonen är en finsk författare och historieforskare (tror han är

utbildad psykolog också) som satt sig i backen på att skriva historieböcker

om den finska historien utgående från tre släkters öden. 

Han har gett ut två böcker "Rahvaan historia" och "Suomalainen historia" av vilka den första

handlar om allmogen sett ur dessa tre släkters synvinkel med början från slutet av 1400-talet

fram till början av 1800-talet. I den andra boken kan man följa samma släkter från början av 

den sk ryska tiden (1809) fram till nutid. 

Någon sade om böckerna att det här är det enda man behöver läsa för att förstå 

finsk historia, och det är mycket sagt. Tyvärr finns dessa böcker inte (än) på svenska. 

Jag älskar ju den svenska författaren Per Anders Fogelströms Stockholm-

skildringar som har lite samma upplägg, att följa släkter genom århundraden. 

Här är lite samma idé, men baserat på människor som levat. Båda böckerna

har ca 60 sidor (!) källförteckningar. Underbar läsning! 

Julklappstips för de som läser finska. Och gillar historia. 

*

Men ko-mockorna på bilden då? 

Vad sjutton är det? 

Där har jag tre ko-mockor på ett fat på paradplats på vardagsrumsbordet och jag inser

ju att om jag skulle få spontanbesök av någon så skulle de antagligen 

smått undra vad jag sysslar med.

Men det här är alltså tre stycken lökar av höstcyklamen. 

Planen var att jag skulle grävt ner dem i trädgården vid stugan, men 

eftersom jag är osäker på om jag åker dit mer i höst och kanske ännu 

mer osäker på om de skulle övervintra där så valde jag att försöka

driva dem i blom här hemma på fat. Har ingen aning om det 

lyckas eller inte. Får återkomma med det. 

Men höstcyklamen är alltså en liten cyklamen som blommar sent på 

hösten. Ganska mycket på gränsen att den kan övervintra på de

breddgrader där jag bor. En lök/knöl kan ge tio eller fler bedårande

små cyklamenklockor och bladen skall likan lite murgrönans (hedera på latin)

blad. Det är förresten därför höstcyklamen heter på latin 

'Cyclamen hederifolium'. 

Murgröna-bladen på fotot är dock fusk. Jag var och snodde några blad 

från murgrönan jag har på balkongen så att det inte bara och enbart

skulle vara tre ko-mockor på mitt fina fat.

Även om jag tror att de som den närmaste tiden kliver in i mitt vardagsrum

och ser mitt stilleben nog funderar lite om min estetiska läggning har

fått sig en allvarlig törn...

SISTA STUGWEEKENDEN ?

Så där i princip stängde vi stugan för säsongen nu. 

I princip av den orsaken att gubben och grabbarna mina kommer att åka

dit om ett par veckor för att förnya trapporna ner till stranden. 

Åker jag med eller inte, det är lite öppet än. 

Men trädgården är klar för vintern. 

Det tycker jag är skönt. Allt det där utomhus är fixat. 

Krukorna tömda och tvättade i väntan på nästa vår. 

Det sista skördat, och lite nya lökar nedpåtade i jorden. 

När jag kom hem från resan hade jag ett gäng lökar som väntade

på mig i posten. Mest nyfiken på hur de kommer att se ut är Majlöken,

som jag inte haft i mina rabatter innan. På bilden ser den alldeles ljuvlig ut. 

Och idag när jag körde hem från stugan så lyssnade jag på podden 

RödaVitaRosen där de faktiskt tog upp just Majlök och sade att den 

är en sådan lök som återkommer år efter år, att den sprider sig. 

Och är den i verkligheten så fin som på bilden så får den gärna göra det!

I övrigt blev det mest lite narcisser som jag grävde ner. 

Inga nya tulpaner i år. De som blommade i våras får gärna återkomma

om det vill sig, men de kändes kanske lite för "yviga" för min smått sparsmakade

skogsträdgård så om de inte orkar ta ett år till så är det också okej. 

Jag kan i framtiden tänka mig ha ett gäng av dessa fladdriga primadonnor, 

men sparsammare än jag hade i år. 

I övrigt, gällande trädgården så har det mesta klarat sig bra.

Ena rosen fick ett angrepp att steklar vars larver satte igång att käka

upp bladen. Borde ha bytt ut jorden under busken för att bli av med

eventuella larver som övervintrar där, men där växer en så himla fin matta av 

gråtimjan så jag nämndes bara inte börja gräva upp där. 

Eller jag å jag...skulle ha varit att be gubben göra det. 

Kräksjukan (noro-viruset?) som kom på besök var av den mer

ilskna varianten och krävde sin tid av återhämtning, om man säger så. 

Han var det också som fick greppa grepen och ta upp den sista potatisen. 

Lite Rosamundor blev det. Med tyngdpunkt på lite. Och små. 

Bara att inse att platsen jag satte potatisen i år är alldeles för

skuggig och alldeles för lerig och alldeles för ointressant

för potatis att växa i. Bara att tänka om tills nästa år. 

Men det är ju så där som det är med trädgård. 

Det blir som det blir. 

I år var inget vidare år för vare sig luktärt eller dahlia. 

Inte heller tomat på friland. 

Men de flesta perenner som planterades i fjol har växt rejält till sig och

mår alldeles förfärligt bra. Så bra att jag nog redan nästa år får lova att 

dela på vissa för att det ite skall bli för tätt. 

Men det tar vi nästa år. När Majlöken blommar. 

 

TORSDAGSTANKAR

 Har jobbat den här veckan från stugan, men nu torsdagkväll landat 

en sväng hemma "i stan" för ett möte här i knutarna i morgon bitti. 

Kom som sagt hem till lägenheten och öppnade min vana trogen

alla fönster och balkongdörrarna, men rätt snart märkte jag att

brrrr vad det är kyligt. Även om det inte egentligen, i grader mätt är det,

men ändå kändes det kallt. Nästan lite höstkallt. 

Och jag som ännu har sommar-semesterdagar att ta ut! 

I trädgården, som anlades i huvudsak för ett år sedan, 

har det växt riktigt fint. Däremot har det varit lite sparsamt med tomatskörd i år. 

Har ju inte växthus, bara ett litet wannabe-sådant, bestående av ett tak av genomskinlig plast

på en av mina odlingslådor. Sakta mognar nog tomaterna där, men de jag har i kruka mot sydväggen

har inte varit en framgång precis. För kallt, trots den heta försommaren? 

Rosenbusken har blivit angripen av larver som glatt tuggar i sig bladen - tydligen någon form av

stekel som lägger ägg i knopparna. Gul rosenstekel heter den jäkeln...

(syns förresten på rosenbilden i nedre högra hörnet, märker jag nu).

Som fullständig ointressant information så har jag ikväll nyst säkert femtio gånger. 

Antingen reagerar jag på dammet som lagt sig över hemmet medan man själv varit borta, 

eller så har jag en förkylning på väg. Hoppas på det första - det är liksom enklare avklarat. 

Var visserligen en sväng via min yngre grabb (jo, han "lillungen") och hämtade lite

matuppköp till honom. Han gör sista svansen av sin civiltjänst i en skola, och man vet ju

hur det är - när skolorna börjar börjar flunsorna. Och med några år av corona-skydd då knappt

 ingen insjuknade i vanliga flunsor heller så är det rätt troligt att det i 

höst ploppar upp både en och annan flunsa-våg. 

Skulle vara logiskt. 

Men tror knappast han smittat mig - tror mer på "allerginysning" mot dammråttorna som

glatt förökat sig och tagit över lite varstans i hemmets dolda vrår. 

Det skall nog bli en rejäl städning bara jag hinner sopa ihop min motivation. 

Det är med mig med städning som det är med matlagning. 

Jag är föga intresserad av småstädande och vardagsmat. 

Det skall liksom till lite projektkänsla så (kanske) jag går igång. 

Eller så går jag och gör något roligare! 

Som att plocka svamp till exempel. Sjukt bra svampår i år. 

När jag efter morgondagens möte kurvar ut till stugan igen skall jag minsann

ta en sväng i skogen - om min trilskande tå (!) tillåter det. 

Nu skall jag gå och tända lite lampor här hemma. Märker att det blir snabbt 

mörkt nu, hösten klampar nog på med rejäla stöveltramp. 

Hörs igen! 

I SKOGSTRÄDGÅRDEN I MAJ

Det är alltid med spänning och kanske lite ängslan man går 

omkring i trädgården och kollar in vad som överlevt vinter och hjortar. 

Det blir andra året i trädgården nu. 

Myllan som hämtades till rabatterna hösten 2021 var ju mer

lera än mylla, så i fjol våras fick jag jobba som ett litet djur för att 

förbättra jorden. Med bokashi, med torv (det här är ju ändå en trädgård i skogen,

så passar med lite surjord, med hästgödsel. 

De lökar jag hade satt hösten 2021 hade ju alla ruttnat bort i den våta, kompakta lerjorden. 

(ja, jag hade en liten diskussion med honom som jag delar kylskåp med och som

beställde myllan...)

Nå, slutet gott allting gott. 

Fick i alla fall bekräftat att det går att rädda en lerjord till 

hyfsat bra jord med jordförbättring. 

Och ett litet, men ack så glädjande, bevis på det är att backsippan inte bara övervintrat 

utan också förökat sig - och den är ju en filur som inte tål stående fukt. 

Den och min stora favorit kungsängsliljan, eller Fritillaria,  är primadonnorna på rabatt-scenen just nu. 

En annan trevlig bekantskap är de botaniska tulpanerna som kommit upp. 

Tycker ju nog väldigt mycket om de där stora fantastiska tulpanerna också, 

men de här mer anspråkslösa tulpanerna är nog så fina de också. 

Och så är de inte så kräsna som de där stora gräddiga. De här återkommer

ofta år efter år. Och det gillar vi ju! 

Vi gillar också överraskningar i rabatten. Sådana där som man nog själv

grävt ner men glatt glömt bort. Och glömt bort att anteckna. 

Redan då jag senast var här på stugan såga jag att något "enormt" var på

väg upp genom mullen, men hade inget minne alls vad det kunde vara. 

Nu när det börjar bildas blomknoppar kände jag igen en annan Fritillaria, 

mörk klocklilja som börjar ta ton i rabatt-kören. 

Den känns nästan lite manlig där intill de skira kungsängsliljorna och botaniska tulpanerna. 

Den står där liksom bastant och rakt ståndaktig. 

Få se hur det blir när den blommar. 

Men det är nog så att det behövs lite ruffare grejs också i en rabatt. 

För mycket skirt och fluffigt kan bli för mycket. 

Det har varit riktigt kyligt och blåsigt ett par dagar nu. 

Dahliorna som jag förgrott får ännu vänta på lite varmare

vindar (och nätter) innan de får komma ut i rabatten. 

Luktärterna har visserligen redan stått ute i sina odlingskärl 

ett bra tag, men tyvärr måste jag berätta att det var inte så många frön som grodde. 

Undrar vad som hände? 

Men några plantor skall väl ändå ge mängder av luktärts-buketter i sommar. 

Så visst kan man säga att det är på gångs här i den blåsiga skogsträdgården

på udden. Den lilla plätten trädgård-wanna-be inklämd mellan skog och hav. 

*

Finns en liten risk att det framöver kommer att bli en del växtrelaterade inlägg. 

Har kommit på att den egna blogg är en ypperlig hjälp för det egna minnet. 

Heh.