nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ETT NYTT ÅR


 Vi har inga speciella planer för att fira in det nya året. Jo, lite god mat skall det förstås bli. Och skumpa. Gubben har haft en seg förkylning (ingen corona) som inte vill riktigt släppa och jag är inte heller riktigt sådär på klackarna i taket-humör. 

Så det är riktigt skönt att sitta här en stund och gå i tankarna igenom året som gått. Det har varit händelserikt även om det känns att det inte egentligen "hänt" så mycket. Ens omgivning har nog blivit så mycket snävare pga denna Covid19. 

Jag fick idag min tredje vaccination mot det eländiga viruset. Kanske vi så småningom slipper det och kan återgå till något mer normal vardag. Fast han som stack sprutan i mig flinade när jag steg upp och gick: 

- Ses sen vid fjärde sprutan. 

- Är det så, frågade jag. 

- Med största sannolikhet, svarade han. Men det är kanske ändå ett mindre besvär att bli vaccinerad än att insjukna. 

Har inte mycket för vaccinationsvägrarna och så är jag så in i h*l*e*et trött på andningsmaskerna. Jag vill bara slippa dem! För evigt! 


Men året som gått ja, det skulle jag ju skriva om. 


I JANUARI hände inte så mycket. Hade en del på jobbet, före och efter årskiftet där är vår hetsigaste tid, men annars var jag mest uttråkad och rastlös. Det var mycket funderingar kring corona och hur året skulle bli. Hade - och har - extra sköra människor i min närhet som gör att jag nog är än mer försiktig. I januari fördes också diskussioner och förhandlingar om Bokullas - min mans hemgård - försäljning. 

Under FEBRUARI blev det klart att gården skulle få en ny ägare och efter hundra år som bondgård, bli något helt annat. Vi, som av praktiska skäl, hade bott på gården de senaste åren, var plötsligt i läge att söka efter ett nytt boende åt oss. Båda våra grabbar som även de tillfälligt hyst in sig på gården fick börja leta nytt boende. Även om omställningen var stor så var det med en enorm lättnad köpebreven skrevs på. Relativt snabbt hittade vi också vårt nya boende - som vi stormtrivs i. 

I MARS påbörjas tömningen av alla miljoooooner skrymslen och vrår som vi och andra förvarat de mest märkliga grejer i. På stallvinden fanns en liten stuga (!) från mitt barndomshem. Snyggt i bitar och delar, men som jag aldrig hittat en plats att uppföra den på. Även övrig släkt har gärna fyllt stallvindar och källare när utrymme funnits. Men nu skulle det tömmas. Aldrig har jag varit så glad att jag aldrig varit någon vrålsamlare som denna vår...

När APRIL kommer blir det att mer och mer vara på stugan. Och nu då vi vet att vi blivit med "stadsvåning" så kommer vi att kunna vara mer på stugan då inga krav finns att ta hand om hus och trädgård där vi bor permanent. Det blir att planera en liten skogsträdgård, eller en skärgårdsträdgård, vet inte vilkendera jag skall kalla den. Blir ju lite av båda. Med tyngdpunkt på lite! 

I MAJ måste vi föra min älskade hund, Aida,  till veterinären för den sista sprutan. Saknaden är så stor. Det är så tomt, samtidigt säger mitt sunda förnuft att nu i all flytt- och byggkaos är det inte läge där en ny hund. Och även om jag haft djur alltid är det plötsligt också ganska skönt att vara helt "ansvarslös". Inga djur, vuxna barn, inga barnbarn. Bara jag å gubben, å han är rätt så självgående ;). 

Den första JUNI flyttar jag in i vår lägenhet. Gubben stannar kvar ännu en månad på Bokulla och sköter det praktiska. Strax innan midsommar slår sommarhettan till och närheten till en simstrand oberoende om vi är hemma i vår lägenhet eller på stugan känns fantastiskt skönt. Nya lägenheten håller hettan utanför relativt bra, så jag fortsätter jobba hemifrån, som jag gjort i 15 månader nu. 

JULI var visst het och torr. Intressant hur snabbt man ändå glömmer. Skriver ivrigt om regniga svala dagar där i slutet av juli. Jobbar tydligen en hel del i juli och pendlar mellan hem och stuga. Skulle annars jobba från stugan, men är min brors egenvårdare och han klarar sig inte mer än någon dag utan hjälp, trots att han har hemvård och så. Och jag vill ju finnas nära till hands. Han är nu i terminalvård, men hemma så länge det går, vilket jag är glad för! 

Semester blev det i AUGUSTI då jag och lillungen hyrde en campingbil och snurrade runt med den i norra Finland i en dryg vecka. Samtidigt kom snickarna och byggde upp vår nya lilla sovstuga som också kommer att vara mitt kontor de dagar jag kan jobba från stugan. Lite terrasser kom till, och några planteringsbäddar grävdes för att nästa år fyllas av växter. Släkten hade en gemensam kräftskiva hos oss på stugan. Lyckad och alla njöt medan den varma natten omfamnade oss. 

SEPTEMBER går i invanda spår. Till helgen till stugan och jobb på hemmakontoret däremellan. Inget speciellt händer, men efter ganska intensiva månader med tömning av Bokulla och flytt är det skönt med en månad då inte så mycket händer. 

I OKTOBER kommer den första frosten. Åker på några små utfärder för att lufta kameran. Något jag knappt hunnit - eller ens haft lust med - under året som gått. Det har funnits så mycket annat. Fyndar lite växter på höstrea, men försöker hålla mig och hålla mig till den plan jag tänkt ut för skärgårds-skogs-trädgården. Den lilla. 

Där i NOVEMBER är det mycket som känns som innan corona. Åker över till Stockholm, och på båten är det nästan ingen som använder mask. I Stockholm är det ingen som använder det. Går på julmarknad på Zetas handelsträdgård och njuter av allt det vackra. 

DECEMBER kom med vinterkyla och vackert frost på träden. Även november var i år ovanligt solig och fin. Likaså december. All slask lyste med sin frånvaro ända till mellandagarna då temperaturerna steg närmare 0-strecket och vägarna blev fula och bruna. Isen på sjön utanför vår lägenhet blev tidigt tjock i och med att det var så kallt och ingen snö. Dagligen är nu skrinnare, skidare, hundrastare ute och går på isen. Själv har jag fått den insikten att med stora fönster och en sjö som med sitt vita är som en enorm reflexduk kommer det mycket naturljus in. Julen firades hos oss, med ungarna och äldre sonens flickvän. Henne som han friade till bara ett par dagar innan nyårsafton. Så nu har vi fästfolk i familjen. Heh.

 Love is in the air. Låt det så förbli. För alla och envar. Hela nästa året. 


Gott Nytt År 2022! 




JULENS HÖJDPUNKT


 Redan några år har jag reflekterat över det där med att jag inte egentligen alls är så väldigt förtjust i just julafton. Adventstiden är alldeles underbar, likaså juldagarna och mellandagarna då julen får tona ut. Men just julafton har jag lite märkligt ambivalenta känslor inför. 

Kanske för att det på sitt sätt ändå är kopplat med en hel del stress och man vill ju bjuda på det bästa till de bästa. Och även om vårt julfirande skalats ner en hel del efter att vi nu är i ett livsskede med bara vuxna runt julbordet, och mängden rätter som skall tillredas och minskat, så sitter någon märklig julstress kvar i mig som ett muskelminne i huvudet. 

Alla min jular under hela mitt liv har varit fina och det har aldrig funnits något som skulle söndra idyllen mer än att någon kanske någon gång har fått en tassig julklapp, och ändå är jag ganska lättad när julaftonen är över. Tvivlar på att jag är den enda som känner så här, men det är kanske inte är så att man står och hojtar om det heller. Och visst njuter jag av att se hur alla de mina har det bra och myser. Och visst blir jag glad när någon klapp får det att lysa upp i ansiktet och visst känns det härligt när vi rings följande dag och jag får höra hur fint och gott och mysigt det var. Ändå tar det en bra bit in på juldagen innan jag känner att jag liksom slappnar av i axlarna. 

Jag kan inte ens skylla på att det skulle finnas några måsten som man inte skulle kunna rucka på. Till exempel valde vi i år bort nästan all traditionell julmat och körde hjortfilé istället. Faktiskt lika juligt för det. I år hade vi inte heller så mycket julrim som vi brukar för dels är min yngre grabb urusel på att rimma, han gillar inte det alls, och det är ju inte så skoj om alla andra har fyndiga rim, men han inte riktigt får till det. Och så hade vi äldre sonens flickvän vid julbordet i år och hon talar inte svenska så då blir det ju så att hon missar en del. Så ja, en del av rimmen skalades av i år. 

Istället hade vi en riktigt rolig julklappslek. Som faktiskt alla gillade. Det är nog en lek som passar bäst då det inte finns barn med som kan bli ledsna om någon annan får fler, eller till och med alla paket. Men vi vuxna hade hjärtligt roligt. Så här går den till: 

Alla köper 1-3 paket för en max summa på tex 10 €. Eller vad man nu vill bestämma för summa. Som en vink om man är många runt bordet så funkar det bättre med ett paket per person, men är man som vi, lite färre, så är det roligare med lite fler paket än deltagare. 

Så behövs en tärning. 

Man lägger alla de inpaketerade paketen i en hög på bordet. Och så börjar man i tur och ordning slå tärningen. Vi har en sådan regel att yngsta börjar. Slår man 1 eller 6 så får man välja ett paket från högen. När alla paket är "utdelade" så sätter man en timer på 10 minuter om man är många, 5 minuter om man är få. Så får man slå tärningen igen och om man slår 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett paket av någon annan.  När tiden gått ut öppnar alla sina paket. Endel kan nu ha fler paket, någon annan får bara se på. När paketen är öppnade så sätter man igen timern på. För fler personer 5 minuter för färre personer 2 minuter. Och nu slår man med tärningen igen och - som tidigare - slår man 1 eller 6 så får man nu "stjäla" ett öppnat paket från någon annan. Riktigt skoj spel. Där man också kan lite taktikera genom att vara supersnabb om man vill ha något paket och kanske inte fullt så snabb om man själv råkar sitta med ett paket som man inte vill bli av med. 

Så det kanske kom sig så att det kom en ny tradition till våra jular. Den tillför i alla fall ingen stress, heh. Annat än att man skall se till att man har en tärning hemma. 


AMARYLLER ELLER AMARYLLISAR


Det kan hända att jag lite förivrade mig då tidigare i höstas när jag snubblade över diverse amaryllislökar som låg och drällde i butikshyllorna. Också på de hyllor som enbart finns på nätet. 
Gick nu inte helt bananas utan försökte hålla mig till några sorter som verkade fina, men inser att man kanske inte kan ha för mycket amaryller - eller amaryllisar - båda sätten att skriva är ok numera. Gillar bara ordet amaryller mer. Finns så jädrans många fina sorter att välja mellan. 

Hade gärna köpt någon riktigt mustigt vinröd också, men de var slut och de där tomteröda är liksom inte bara min grej. Inte de där vanliga vita heller, de har jag haft så många år. Så det kom sig att jag gick in för de mer rosa/randiga/spräckliga. De som kanske inte var så tydligt en julblomma. För med amaryller vet man inte riktigt när de får för sig att blomma då man köper en lök bara. Kan vara i november, kan vara i januari. Och bra så. Jag tänker mer på amaryllisen som en vinterblomma - inte enbart en julblomma. 

Men mina amaryller har hållit tidtabellen och slår ut nu en efter en precis till jul. 

Låt mig presentera: Uppe till vänster i bild en liten,  ganska kortväxt amaryllis av sorten 'Picotee'. De kan vara mer eller mindre "pepprade" med rött över kronbladen, men har en smal rand av rött längs kronbladen. En riktigt söt blomma. 
Uppe till höger: Nu är vi mer inne på det mer sirliga, det mer sparsmakade. På de långa, förhållandevis tunna stjälkarna slår enkla men eleganta klockor ut. Som en lilja nästan. Skulle jag ha ett minimalistiskt hem, men ändå vilja ha nåt mer än bara en vit amaryllis eller lilja så är det här valet. 'Sweet Lilian' heter den. Otroligt förfinad. 


Nästa att slå ut är en nyhet för 2021. En dubbel men samtidigt sirlig amaryllis. Stor är den. Kanske knappt dubbelt större än de två förra. Spretar jag ut min hand allt vad jag kan - så stor är den - och lite till. 'Doublet' heter sorten. Helt klart en favorit hos mig. 
Och här vill jag samtidigt passa på att säga att det är lönt  att köpa lökarna hos riktigt bra nätbutiker, eller riktigt bra handelsträdgårdar. Innan jag "snubblade" över dessa skönheter, typ innan jag ens hade en tanke på att denna jul skulle bli en amaryllis-jul, så köpte jag en amaryllislök i en av de där bulk-blom-varuhusen. En vit amaryllis. Den var den första jag planterade och den blommar inte än. Har bara knoppar och de är också lite torr-bruna i topparna så bådar inte gott för en stilig vit blomning till vare sig jul eller nyår. De var inte ens speciellt billiga, men bulkvaror är sällan bra. Precis liksom billigt överlag sällan är bra. Men om man nu betalar ett par euro mer för en verklig blomglädje i mörkaste december. Är det för mycket? Hellre en kvalitetsamaryllis än flera som bara gör en besviken, eller bara är så där...jaha!
En amaryllis är ändå en så otroligt maffig blomma så det skall kännas lite "wow" när den slår ut. 
Annars kan man lika gärna köpa en julstjärna....(mer om det i ett senare inlägg). 



Den andra vita amaryllisen jag har i år är en 'Multiflower'. Det är en lök men med flera sidolökar som också skjuter blomstjälkar. Den kräver en lite större kruka och i skrivande stund är inget mindre än sex blomstjälkar på väg upp. Själva blomman må vara enklare och mindre men just det faktum att det kommer så många stjälkar på den så är det bra att blommorna är lite nedtonade. Det blir ju som en luftig bukett av amaryllisblommor - fast i kruka. 

I övrigt vill jag gärna nämna att samtliga amaryller ha faktiskt minst tre blomstjälkar på kommande. Så blomglädjen kommer minsann att hålla över jul och nyår. Och bli sådana där otroligt vackra vinterblommor. Inte bara till jul utan under hela den mörka vintertiden. 
När den blomningen är över - då är det dags att så de första fröna på fönsterbänken. 
Tänk! 

 

OM JULATTRIBUT




 Det är möjligen så att för varje år så blir jag överlag en mer minimalistisk människa som alltmer skalar av och föreklar. På många plan. Inte bara till jul. 

Plockade ju upp mina julpyntlådor från lagret men mest rotade jag bara runt lite och lade det mesta tillbaka i lådan. Ja, vad plockade jag fram egentligen? Inte mycket alls! Julgran skulle det också bli, och en sådan beställde jag hem eftersom grabben min som i många år fört vidare traditionen att sälja julgranar på sin fars hemgård ju inte riktigt funkade i år eftersom gården ju är såld. Först skulle han inte sälja, men så blev det ändå så att trogna kunder hörde sig för om de kunde få beställa julgran av honom oaktat. Han skulle kanske inte hakat på det, för han har ganska fullt upp med annat i livet just nu, men i och med att han har en god vän i ekonomisk knipa så tänkte han att okej då. Och vinsten av granförsäljningen kommer att gå till att hjälpa kompisens familj. Och så kom det sig att min egen julgran också fick gå till välgörenhet när det blev ett akut brist på granar. 

Nu skulle jag ju ha all tid i världen att ännu skaffa oss en annan gran, men det känns överflödigt nu. På något sätt känns det riktigt bra att min gran får glädja hos någon annan - och dessutom bidrar lite till en familj i knipa. Faktum är att på något plan så bidrog den bortgivna granen till mer julstämning än den hade gett om jag valt att ha den kvar. Lite avigt, men så är det. 

Så ja, min "julgran" i år är då en kvist av hemlock som jag fick då en sådan skulle beskäras i grannskapet. Helt otroligt fina grenar och kottar som hållits sig fint på balkongen i över en dryg månad och nu inne lika fin! Överraskad att inte blombutiker har insett det och har av dem till försäljning. Och kottarna är ju alldeles ljuvliga! 


NATUREN MÅ MAN MÖTA ENSAM


 De senaste två åren har jag inte haft något riktigt stort fotoprojekt på gång. Inte sedan min bok om skogen blev klar i slutet av 2019 så har jag haft några projekt större än diverse fotouppdrag och artiklar till diverse tidningar. Men inget sådant som spänner över tid. 

Efter boken var det ganska tomt i den kreativa kistan. Mycket vardagliga grejer kom in i bilden som tog mer tid och fokus från det kreativa. En tid var jag ganska nöjd med att bara vardagsfota, hit till bloggen, till min årliga familjebok, till fejan och Instagram. Men redan tidigare i höstas kände jag att det skulle vara läge för ett större helhetsprojekt, få något som spänner över tid att bita i. 

Nyåret som närmar sig väcker alltid lust till rensning. Hör kanske inte till dem som varje januari börjar "ett nytt liv", men en viss nystart blir det ju ändå. Och att ge mig själv mer tid ute i naturen - ensam - är något jag tänker ge mig själv. Njuter så otroligt varje gång jag fått iväg mig själv och min kamera på en upptäcktsfärd i naturen. 

Att möta naturen ensam är en slags terapi och retreat som är svårslaget. 

Givetvis är det skoj också att åka med en grupp eller med en kompis på fotoutfärd, men de mest meditativa stunderna - och de mest kära bilderna - föds i ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men det är. Kanske därför också skogen varit mig ett så kärt foto-objekt. För där rör jag mig oftast ensam, där möter jag naturen - ensam. 

Bilden är något missvisande. Den är inte tagen i skogen, utan från min balkong under en kafferast i jobbet för någon dag sedan då det ännu var frost och kallt. Vacker vinter. 

TIDIG VINTER



Det är en vecka sedan isen lade sig på sjön, och redan nu är den så tjock att självständighetsdagen till ära har, inte bara pimpelfiskare, utan många andra vågar sig ut på isen i det strålande fina - men kalla - vintervädret. Är ju så där fånigt ängslig för svaga isar. Tror ibland att jag i ett tidigare liv gått genom isen för så stark är min "rädsla". Men de lokala fiskarna sade att isen redan är 10 cm tjock så den skall väl nog hålla en och annan människa. Och det har ju ändå varit rejält kallt i en vecka nu, så det skall väl börja vara säkert att gå på isen. 
Bilderna ovan är från mitt arbetsrum här hemma. Den ena dagtid och den andra knäppte jag på kvällen när jag satte här och lyssnade på en ljudbok. Inget mindre än Finlandapris-vinnaren Jukka Viikiläs bok "Taivaallinen vastaanotto". Helt superb bok, fast jag bara lyssnat halvvägs. 

Det var så otroligt skönt att sitta i den mörknande kvällen och se solen gå ner bakom träden på andra sidan sjön, sedan hur utebelysningen tändes och hur julstjärnans varma sken började ta över mörkret i rummet. På bilden kan man också se kökslampan som lyser tvärs igenom våningen. Skymning. Det kan vara så vackert!

 

Jag kan väl uppleva mig som en ganska sparsmakad då det gäller pynt och så till jul. Mer enkelt och återhållsamt, men ljus, säsongsljus vill jag gärna ha. Nu har jag lite insett att det finns en balkong som lyser mer än någon annan - och det är vår. Heh...överraskande! 
Är jag den enda julmänniskan i detta bolag??? 

Hur som helst så har jag denna helg också producerat en julklapp, minsann. Yngre grabben fick då han var kanske 8 år, en svartvit tavla målad av mig föreställande Tintin och Milou. För ett par år sedan önskade han sig en tavla till, en Mickey Mus-tavla, också den i svartvitt. Och i år blir det då en Obelixtavla till julklapp för Lillungen. Storungen, min äldre grabb skall också få en tavla, men den - eller de, det skall bli en serie om tre - kommer inte att hinnas levereras av....eh, julgubben. 

Hoppas alla haft en skön - om än kall - självständighetsdag. 


ÅRETS SISTA MÅNAD

 


För mig är årskiftet och tiden mellan halva november till halva januari den mest hektiska på hela året. På jobbet alltså. Varje år vet jag att det blir sjukt mycket jobb under 6-8 veckor, och varje år tänker jag så där i november att det skall nog gå bra. Två veckor in i ruschen börjar jag tvivla även om det gått vägen alla år. Hedern är i behåll. 
Och i januari pustar jag och mina kolleger ut - vi klarade det! 
Nu har vår ruschtopp inget med julen att göra, det bara råkar sammanfalla mer med att det blir ett nytt år. Mycket inom finansbranschen har ju den dåliga smaken att starta upp ett nytt år - just vid nyår. 


Jag äter ganska sällan godis, blir kanske mest under långa bilresor då jag är chaufför för att hålla blodsockret på en "pigg nivå". Inte speciellt hälsosamt, men det är nu så. 

Och då är det ofta lakrits jag köper. 

Så eftersom jag då visste att min december kan medföra vissa stressiga jobb-moment så unnade jag mig en riktigt lyxig lakrits-jul-kalender. (Köpte nog sådana åt mina inte alldeles små barn också, och de tyckte det var toppen med en sådan där "vuxenstilig julkalender"). 

Och att jag skall njuta i dagarna 24. Lite plus för kalendertillverkarna att det verkar finnas två lakrits-kulor per dag. Så om man känner sig givmild och generös så kan man ju alltid bjuda sin man/fru/sambo/partner/vän/granne på en lite lyxig kula. 

Nam! Är det inte den andra december snart? 


LILLAJUL OCH ADVENT



En av de mest roliga grejer med att flytta in i ett nytt hem är att känna efter hurudant julhem detta hem kommer att se ut som. Nu är det ju inte en helt passiv händelse att julpynta, men olika hus, olika hem styr liksom på något magiskt plan själv lite hur de vill se ut. Inte bara till jul, annars också förstås, men som julmänniska så är jag kanske mer lyhörd för vad hemmet säger just i juletid. 

Nå, det där låter ju lite märkligt. Som om väggarna skulle tala, men när jag idag plockade fram mina lådor av jul, eller adventspynt, så märkte jag att mycket sådant som krupit fram ur sina lådor tidigare år inte alls verkade känna sig hemma i detta nya hem. 

Klart, skillnaden att nu bo i en lägenhet med 70-talskänsla och stora fönster, öppna ytor är ganska långt ifrån förra hemmets hundra år gamla små spröjsade fönsterrutor och spegeldörrar. Sedan spelar ju naturligtvis ens livssituation i övrigt in på hur man jular till det för en. Nu är vi två vuxna med råge på vuxenåren som ingendera är så där väldigt tomtiga av oss, utan mer gillar det där enkla. 

Julgranens vara eller inte vara blev till en liten diskussion. Gubben tyckte att skall jag verkligen ha julgran och jag svarade att ja! Finns två saker jag inte (än) vill släppa och det ena är julgran och det andra är pepparkaksbak. Och båda har med dofter att göra. Men då det gäller julgranen har den också ett symbolvärde då julen är över. Att få så där konkret "bära ut julen" och starta upp ett nytt år är lite viktigt för mig. 

Men vi är inte där än. Inte nära på. Nu börjar en av årets finaste tider. 

Advent. 
 

HYACINTER


 Bara för mig att erkänna. Har totalt snöat in mig på jul-lökväxter i år. Eller som jag hellre skulle kalla dem, vinterblommor. För visst är det något alldeles magiskt i att plantera en skruttig lök i mörkaste nord och så blir det en helt magnifik blomma av bara lite värme och vatten. Sade jag redan att det är mörkt? Så i det här fallet är ljus lite överskattat. Hjälper till, men ja....är det inte ljus så är det okej ändå att växa och blomma. 

Vilka tuffa typer! 

Just den här löken är en hyacint av multiflora-släktet, vilket betyder att den inte kommer att blomma med en, ganska "fläskig" hyacintblomma utan den kommer att producera fler blommor ur samma lök som nog är mer sparsmakade, glesare i sitt växtsätt så man bättre ser varje enskild klocka. Kanske är den lite elegantare? Jag vet inte. Har inte haft av dessa innan - så får se vad det blir! 

Och även om jag älskar doften av hyacint, och inte på något sätt är allergisk, inte någon annan i kärnfamiljen heller, så behöver av den orsaken inte ta hänsyn till doftproblemet. Men kan tänka mig att dessa multiflora-hyacinterna nog inte doftar fullt lika starkt som de vanliga. 

Fast det återstår att se. 

Det är kanske något med dessa lökväxter och deras stilla utveckling som är så enig med  juletid, det gäller att vänta och längta. Och det är ju det bästa med advent. Eller hur? 


JULMARKNAD 1.0


Det finns en trädgårdsbutik som jag redan för många år sedan förälskat mig i. Och jag överdriver inte speciellt mycket om jag säger att en av de största irritationsmomenten med corona-pandemin har varit att inte helt så där bara kunnat köra ombord på de stora färjorna mellan Finland och Sverige för att besöka denna handelsträdgård. 
Men nu kunde jag inte hålla mig längre! Prickade in en dag i Stockholm med kompisträff men började dagen med att besöka Zetas och samtidigt fick jag ju lite bonus i och med att det var julmarknad där minsann! 


Tyvärr var jag inte direkt ensam om att ha detta som lördagsprogram, så även om jag körde som en biltjuv genom Stockholm för att vara på Zetas bara yttepyttelite efter att de öppnat, så fick jag snällt lov att parkera bilen, förmodligen inte helt laglydigt, en bra bit bort. Vilket något begränsade lusten att shoppa av alla vackra krukor där fanns. Och stora korgar och och...
Ja, blev liksom mer sådant som jag orkade släpa på tillbaka till min bil. 
Blev ju tröstad av personalen att krukorna som jag suktade efter kommer att finnas i vår till salu. Så det    k a n   h ä n d a att jag behöver åka över en sväng i mars-april så där. Med stoooora bilen. 


Men även om jag inte kom hem med bilen fullastad av vackra ting till balkong och trädgård, så kom jag hem med än mer inspiration och lustlängtan till nästa vår då det blir att inreda både stugans terrasser och kommande trädgård samt "stadshemmets" balkong. 
Om inte det skulle vara en liten jul på kommande så skulle jag längta mig sönder till en ny vår! 


 

I NATT LADE SIG ISEN


Det är något alldeles otroligt vacker, skirt och nästan lite andäktigt i stunden när isen lägger sig. 
När det där elementet som annars lever av minsta lilla vindil som bildar krusningar på ytan som klingande musik. Ytan som på sommaren glittrar ikapp med solen och som under stormiga dagar viker sig och bildar dramatiska skumfigurer. 

Jag känner en alldeles otrolig ynnest att nu få bo alldeles intill en sjö och ha denna vy varje morgon jag vaknar. Vi firar ju ännu en slags smekmånad, eller smekår - sjön och jag. Vi har inte ens känt varandra ett halvår än. 


Gick en promenad längs stranden i eftermiddagens blekt vackra novembersol. Är något sinnligt i stunden då vatten blir till is. Dess väsen stillar sig och lägger sig till ro. Även växterna som isen omfamnar blir stilla i sin väntan på en ny vår. En stilla väntan. En lång längtan. 



För varje år börjar jag mer och mer gilla november. Det finns något sinnligt vackert i naturen just i november då höstens sprakfärger har stigit åt sidan, när det diskreta, subtila, det dunkla får stiga fram och ta plats. Och i det finns en skönhet som jag tycker är så otroligt vacker. Det ligger något sofistikerat över novembers väsen. Tystlåten och sparsmakad - men när man går ut och verkligen möter november - möter man en ack så förfinad månad. 

EN LITEN RESA


 Då jag var barn på 1970-talet så åkte jag nu och då på kryssning till Stockholm, till Tallinn, till Travemünde. Min mamma jobbade inom resebranschen på den tiden så det blev säkert fler resor än vad som var vanligt. Som tonåring hade jag en barndomskompis som var riktigt resglad, men vi hade sällan råd att åka längre än på kryssning. På den tiden behövde man inte vara myndig för att åka på en veckoslutskryssning. Bara att stiga ombord. 

Och det gjorde vi - ofta. Beställde billigt munkvin till maten och sniffade oss igenom hela sortimentet parfymer och rakvatten. Oftast hade vi hytt, men då vi inte hade råd till det blev det att sova i sovstolar - och en gång sov vi faktiskt i bollhavet...Till de morgontidiga barnens "förtjusning". Han fortsatte sedan sin karriär inom resebranschen medan jag valde andra vägar. 

Under årens lopp förlorade kryssandet till Sverige sin charm. Någon gång kunde en kryssning i goda arbetskompisars lag vara underhållande, men för det mesta kom det att bli som vilken transportsträcka som helst. Eftersom vi har släkt i Sverige så reste man ju över nu och då, men oftast träffas släkten i Finland då vi alla har sommarstugor i grannskapet. 

Men så en kväll för någon vecka sedan satt jag och slöbläddrade på nätet och kom på en tillställning i Stockholm som jag väldigt gärna skulle vilja besöka och i samma veva hade jag chattat med en kompis som bott länge i Sverige, men som jag inte träffat på åratal. Så jag skrev: Jag kommer över! 

Och nu var det den dagen. Jag har åkt på hederlig kryssning! Visserligen tog jag bilen med för jag ville kunna röra mig smidigt i Stockholm och är bättre på att ratta mig fram än använda buss och tunnelbana. 

Resan var också en slags andningshål för mig. Har en hel del i mitt liv nu som kräver min närvaro på ett plan som är lite mentalt utmattande. Jag återkommer till det någongång senare. Men ja, lite egen tid. Jag är lite tudelad till att resa ensam. För det mesta tycker jag om det, men det är hiskeligt slött att äta ensam på restaurang. Helt mot god sed och så tog jag en bok med mig och läste mig igenom en trerätters. 

Jag läste mig igenom natten också, det hade lovats kraftig vind men det var inte båtens gungande som höll mig vaken utan fullmånen. Och ungdomar som sprang och väsnades i korridoren. Men det oaktat vaknade jag rätt tidigt, precis då båten började ta sig in i Stockholms skärgård och solen höll på att gå upp. Då kände jag att det nog blir en bra dag. Och att det inte är så tokigt med en liten resa efter en lång paus. 

*

P.s Men....hahhahaa....fasligt vad mycket nojs det är på en båt. Det hade jag glatt glömt. Håller jag på att utveckla någon form av ljudallergi nu också? Som kompis åt den starka-ljus-allergi jag redan har...Heh! 

RIDDARSTJÄRNOR

 



Nej, det är inte murgrönans smått stjärnlika blad som är riddaren i den här berättelsen, utan dess granne här på fönsterbrädet till mitt hemmakontor. 
Blomman med så många namn och än mer vackert klingande sortnamn. 
Den kallas bland annat riddarstjärna efter sitt latinska namn Hippeastrum där hippeus betyder riddare och astrum stjärna. På finska brukar man kalla den ritarinkukka - riddarblomman. 
Att lära sig en liten gnutta (växt)latin är skoj för då kan man ofta få bakgrundsfakta om växtens växtsätt, var den trivs, och ibland också vem som i tiderna på sina upptäcktsfärder hittat och fått ge sitt namn till växterna. 
Hur denna riddarstjärna fått sitt latinska namn är ganska uppenbart. Den är minsann stolt som en riddare - och ja, stjärnlik är den minsann när den blommar. 

Amaryllisar, eller som det väl egentligen så där grammatikaliskt rätt heter amaryller, hör till mina favoriter. Om jag skulle samla på någon växt så skulle det kunna vara amaryllisar. För mig har de alltmer tappat sin status som julblomma utan har blivit en vinterblomma. 
Väljer ofta sorter som inte är så där "juliga" och då spelar det ju inte så stor roll om de inte slår ut "på julafton klockan 15 på eftermiddagen". 

Vill man ha det så, så rekommenderar jag att köpa amaryller i snitt! 
Är ju inte personligen så för det där tomteröda, men ett fång riktigt djupt vinröda amaryller till jul - åh, det är så fint! 

Men då det gäller att odla fram sina riddarstjärnor från lök så väljer jag gärna lite enklare sorter, lite mer sparsmakade än de där riktigt fluffiga som knappt orkar stå upprätt så förädlade som de är. 
De mindre är inte så omfångsrika i sin blomning, men har ofta desto fler blomstjälkar. Och, för att vara ärlig, så är de i mitt tycke mer eleganta. 

En limegrön amaryllis som blommar i januari är ju som ett löfte om vår, eller hur? 

Dessutom är de ju så enkla växter att få i blom. Bara att stuva löken i mylla, så att en tredjedel minst är ovan jord. Vattna ett varv och sedan bara vänta tills första blomknoppen börjar synas. Helt vanlig rumstemperatur och så ljust som möjligt. Inte mycket till krav där inte. 
När blomstjälken, eller stjälkarna, börjar växa till sig brukar man rekommendera att vattna smått och gärna ha den lite mer svalt så inte stjälken rusar iväg och blir ranglig, men med dessa mer enkla sorterna är inte det heller ett så stort problem, då blommorna oftast är både mindre och lättare så även en lite längre stjälk orkar hålla "stjärnan" uppe. Och skulle det nu råka sig så illa att stjälken brister så håller sig en amaryllis precis lika bra som snitt. 

Sedan tycker jag ju att en snygg gren utifrån naturen är snyggare att stötta upp en gänglig amaryllisblomma med än en bambukäpp och  huuuuu....presentband eller liknande! 
(Kan för min värld inte begripa hur ofta man ser fula uppbindningar till annars så vackra blommor. Orkar man med katten, så orkar man med svansen...). 

Jag är rätt snabb på att knipsa bort överblommade blommor så det inte går någon extra energi från löken att sätta frön om jag vill "översomra" mina amaryller. 
Tror inte mitt tålamod skulle räcka till att så amaryller från frö)...
Sedan när blomningen är totalt över och blomstjälken börjar påminna om en ledsen gurka så klipper jag av den så lågt ner som möjligt. Och då blir alltså bara bladen kvar. Så sköter man dem som vilken grönväxt som helst, gödslar och vattnar. Till sommaren tar jag ut dem och lägger krukorna lite i skymundan i trädgården, gärna så att de står lite skydd för regn - om det skulle bli en blöt sommar. 
I september när de börjar vissna tar jag in dem och klipper av blad och allt, putsar löken från jord och klipper in rötterna. 
Förr hade jag ju diverse glasverandor som jag kunde bevara lökarna i, men om man nu inte har hundra amaryllislökar utan bara några, så kan man stuva dem i en papperspåse och gömma (men inte glömma) dem i kylskåpet ett par månader så där. Sex veckor lär vara minimum för att få löken att förstå att det är dags att börja producera blomanlag. Och så börjar man proceduren om igen. 

Sedan kan ju dessa amaryller bli lite rubbade i sin tidsschema. Det är ju vi människor som sagt att de skall vara just julblommor. Så visst har jag haft amaryller som glatt blommat i slutet av augusti också. Därute i trädgården. Men vad gör det? 

Mycket kan man köpa på nätet, men när det gäller blomlökar så är jag lite extra skeptisk och köper dem hellre så att jag kan känna på löken. Den skall ha en viss tyngd och kännas saftstinn och liksom frisk. En lätt och fnastorr lök blir kvar i butiken. 
Alltid finns ju inte de här mer skojiga sorterna i plantbutikerna utan man måste förlita sig på näthandel, men man lär sig varifrån man kan få kvalitativa lökar! Bäst är de som man kan förhandsboka. Då vet man oftast att de också kommer till handeln ungefär samtidigt som de skickas ut till kunderna. Att de inte blir liggande i något varmt lager eller i en varm butik. 

Oj....det blev visst en hel del om amaryllis. 

Men de är så fina! Kan inte helt lova att jag inte har med mig någon ny lök när jag skall ta mig på diverse julmarknader så småningom. 

ALLHELGONAHELG



Min favorithelg. 

Det är det av två orsaker. Dels givetvis för att det är alla helgons dag och den där dagen då gravgårdarna lyses upp av tusen och åter tusen ljus som tänds på alla gravar till minnet av dem som tassat vidare till en värld utanför vår. Om en sådan värld finns. Jag hoppas att en sådan värld fanns, men är inte helt övertygad. 
Jag gillar verkligen den här helgen, och har under åren strävat efter att involvera familjen i den fina stämning som dessa mängder av tända ljus på våra gravgårdar ger. 

Men för mig har också allhelgona-helgen varit en slags avslut på trädgårds- och stugsäsongen. Jag var och lade granris på gravarna, planterade några skimmior och cyklamen bland den rätt frodiga murgröna som glatt växer på mina föräldrars grav - fast den egentligen väl inte borde övervintra här på våra breddgrader. Men där växer den och har redan kastat sina tentakler över på grannens grav. Men det går ju inte för sig så de fick jag dra tillbaka till eget territorium. Jag tycker så om den här traditionen, den här processen. Att bädda gott och fint för alla de som inte längre finns. Bädda något skyddande inför vintern. Som ett täcke man bäddar över ett sovande barn, så det inte skall vara kallt under natten. Samma känsla har jag när jag lägger granris på gravarna. De som vilar här skall ha det gott i vinter. Vackert och gott. 
Jag tror - och hoppas - att gesten att laga fint på gravarna till allhelgona har en slags djupare mening. Som att täcka in någon kär inför natten. 

Allhelgonahelgen har också under många år varit en slags "deadline" (lite dåligt valt ord i det här sammanhanget kanske....) för trädgården. Länge hade jag som riktlinje att trädgården skulle vara krattad till allhelgonahelgen. Också för arbetet i trädgården blev helgen som en slags milstolpe på året. Nu kunde vintern komma. 

Nu är ju min trädgård där ute i skogen, där i skärgården. Och den har gått i vintervila redan innan. Men här hemma har balkongen fått sin vinterskrud. Det är också en slags inväntan av vintern. 

När jag kom hem idag, satte jag mig på balkongen. Tände ljusen och drack en kopp kaffe medan jag tittade ut över sjön. Några gräsänder simmade sakta mot stranden. Rätt många var ute och rodde på sjön denna milda novemberlördag. Det är så stillsamt, så vackert. 

SÖNDAGSPROMENAD


Det kanske roligaste med att flytta till en ny plats, en ny ort, är att få börja upptäcka omgivningen. Nu är ju huvudstadsregionen, med sina städer Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla, ändå hyfsat välkänt då man ändå är född och uppvuxen i knutarna. Mycket är känt men inte bekant. Eller hur skall jag nu uttrycka mig? 
Man vet, men känner inte djupare till. Lite så. 

Hur som helst så var planen att jag idag skulle ta en promenad i skog och mark, men eftersom jag för ett tag sedan lyckades tappa en relativt tung sak på min stortå, vars nagel nu är lite så där "stanna eller inte stanna" på tån så är jag inte jättesugen på några längre promenader alls. Tånagels vara eller inte vara styr mig rätt kraftigt nu. Alltså tog jag kameran och åkte till Glims gårdsmuseum, som ligger rätt nära mitt nya hem. 

Det fina med Glims är att det är ett gårdsmuseum som är identiskt med hur det såg ut för dryga hundra år sedan. Det vill säga husen står på samma platser som det alltid stått. Många liknande hembygdsmuseumshelheter kan ju vara ett hopplock och nyuppsatta gamla hus på nya platser. Men det här är alltså identiskt.



Glims är ingalunda en totalt ny bekantskap för mig. Under mina år som aktiv amatörskådis så hörde det till att besöka alla sommar- och övriga amatörteatrar man bara hann till och på Glims har det spelats amatörsommarteater så länge jag kan minnas. Ofta med tyngdpunkt på pjäser riktade till en barnpublik, vilket de senaste åren inte helt känts aktuellt. Det är något decennium sedan min aktiva "skådiskarriär" och min yngsta fyllde ju häromveckan 23 år...så ja, helt nyligen har jag inte besökt Glims. 
Och faktum är, om jag skall vara ärlig, att jag då besökt området med prioritet på teatern. Inte så mycket alls fokus på den historiska biten av området. 


Men det är en helt enastående fin helhet av historia som absolut är värt ett besök. Kom samtidigt på att jag faktiskt har ett par vägar ännu "odokumenterade" i min andra blogg om Kungsvägen mellan Åbo och Viborg som blev lite avklippt i och med det här med coronapandemin. 
Mer om själva Glims gård skall jag ta och skriva in i den bloggen. 

Som alla vet så har en hel del blivit lite på hyllan pga det eländiga virus som vi inte verkar riktigt bli av med. Och i det stora hela känner jag att det nu inte har så mycket påverkat mig. Eller så trodde jag. Men när jag idag faktiskt bokade en enkel liten resa åt mig så upplevde jag en sådan "eufori" över en så enkel sak så det blev nästan lite patetiskt. I en annan värld hade jag knappt noterat detta på annat sätt än en anteckning i min kalender. Men nu. Jag har köpt en biljett. Bara till lyst! Bara det - liksom! 

MOT NOVEMBER




Misstänker att väldigt många skulle pricka in november som den minst inspirerande, minst skojiga, tråkigaste och mest onödiga månaden under året. 

Jag har tänkt att medvetet försöka njuta av november. Se det fina i månaden. Både ute i naturen, men också hemma. Pyssla lite extra om krukväxterna, se till att de har det så bra som möjligt när även ur deras synvinkel en jobbig mörk period är på kommande. Skall lägga om mina arbetstider, där det är möjligt så att jag faktiskt skulle hinna vara ute under de få ljusa timmarna. Tanka novembersyre. 

Och faktiskt unna mig lite extra. Ett bad i ljuset av levande ljus. För hur ofta man än tänker att det skall jag unna mig, så hur ofta blir det inte en snabb dusch i stället? 

Lite sköna tofflor, en fin mysklänning att schava omkring i hemma - bara för att. Kanske ge mer tid åt yoga i skymningsstunderna. Men också uppmärksamma den subtila skönhet som finns när ute i naturen när alla grälla höstfärger har gett vika och de dova, bleka nyanserna får ta plats. 

I år tänker jag hylla november! 





 

DE SISTA




 Det var nästan lite ett under att dahliorna klarade den kalla natten. De ser onekligen lite tilltufsade ut, men än står de där som små OBS-tecken i den alltmer nakna naturen omkring. 

I morgon skall jag ha en skön egen-tid-dag. Inom min bransch så börjar nu årets hetsigaste tid och den pågår en bra bit in i januari innan det igen blir mer normal-tempo. Dessutom har en kollega sagt upp sig och kommer att byta arbetsplats, vilket ytterligare ökar mängden arbete. Så en ledig måndag med egentid är välkommet. 

Eftersom jag flyttat till en ny stad så blir det att upptäcka lite nytt.  Och även om det är min förra hemstads grannstad, så finns här mycket att kolla in i form av diverse naturstigar som jag inte besökt innan. Har haft ett alldeles underbart veckoslut med middag med bästa barndomsvännerna och brädspel (!) vilket inte skett på eviga tider! Mycket skratt! Och idag en middag med båda ungarna samtidigt runt matbordet. Mycket skratt också där, men även härliga diskussioner och "argumentationer" om allt mellan himmel och jord. Ibland älskar jag att luta mig bakåt, smutta på rödvinet och bara iaktta och lyssna på diskussionen och tänka - är detta faktiskt mina fina barn som kläcker så mycket bra tankar och vet och kan så mycket. Man slipper väl aldrig den där föräldrarollen och att inse att ens ungar vet och kan en hel del sådant som man inte själv kan eller vet är lite "avigt" - fast samtidigt härligt befriande. 

Eller befriande är fel ord. Det är mer som att man kan luta sig bakåt och inse att de här typerna har vingar som bär. Lite som det också var härligt att luta sig tillbaka under middagen med barndomsvännerna och inse att de här människorna har funnits i mitt liv nästan så länge jag levat och jag vill så ha dem där så länge jag lever. Det är något med barndomsvänner som gör en skrynklig i hjärtat av kärlek till dem. Och så blir man ju skrynklig i hjärtat av kärleken till sin familj, och sina ungar också. Så mycket skrynkel i hjärttrakten de senaste dagarna. På det bästa av sätt. 

Men i morgon blir det egen tid. Också det gör att jag känner ett glädjefladder i bröstet. 


HEMMA HOS MIG


Nämnde visst här för ett tag sedan att jag skulle ta er på en rundtur i närområdet, och idag efter jobbet men innan regnet kände jag att det nog var läge för det. Höstfärgerna försvinner med rasande fart och kvällsmörkret kryper allt snabbare inpå. 
Men här bor jag nu. Intill en sjö, med utsikt över sjön, vilket jag njuter av varje morgon jag stiger upp och längs med dagen. Har arbetsrummet ut mot sjön och det är så skönt då man behöver få ta en paus och tänka efter lite, att bara kunna glo ut över vattnet. 



Det finns några riktigt flitiga personer här med rejält gröna fingrar så det finns både fina perennrabatten och buskar. Odlingslådor som man får odla i, en tennisplan och eget gym. Och hittade idag en sådan där frisbee-golf-korg, så det kan man också träna på. Ett antal uteplatser som man kan grilla på eller bara sitta och chilla. Fast jag har nog denna sommar mest nöjt mig med balkongen, jag älskar vår balkong! Och eftersom det nu blir att leka trädgård på stugan så är jag helt nöjd med att njuta av andras skapelser. 

Det om något låter som en stadsbo - inte sant? Hahhahaa....



Men att bo här är ändå som att bo lite på landet. Inte bara sjön och utsikten, utan alla djur som här rör sig. Och så den där strandbastun. Den är alltså alldeles intill vattnet och man kan direkt bara kliva från bastun ut på terrassen och hoppa i plurret. Bastun ligger i branten ner mot sjön nästan nedanför vår lägenhet och det doftar så gott när någon börjar elda i den på eftermiddagen. Det är en sommarbastu, men är i bruk ännu under oktober månad. 

Ett stycke ifrån finns en annan bastu, i samband med klubbhuset. Intill den bastun finns ytterligare en brygga därifrån man kan ta sig ett dopp när man vill. 


Där finns också båten som man får låna om man vill ta sig en tur ut på sjön. Man får inte köra med motor på sjön. vilket är skönt så det mesta "oljud" som kommer från sjön är sångsvanarna som trumpetar. 
Ångrar inte en dag att det blev lägenhet för oss. Njuter så! 


 

FÖRSTA FROSTEN


I söndags kom vi äntligen iväg, min väninna och jag, till Torronsuo nationalpark för att lufta våra kameror.  Vi startade tidigt för att en solig söndag brukar snabbt fylla den ganska lilla parkeringen vid Torronsuo. Torronsuo ligger en timmes körtid från Helsingfors, och är faktiskt Finlands djupaste kärr, och söndra Finlands största. 
Dessvärre var vi nog lite sent ute då vi hade hoppats på att få fota fina höstfärger. Det mesta var redan åt det mer bruna hållet. 


Natten hade varit rätt kall och även en bra stund in på förmiddagen låg frosten kvar på gamla löv och på spångarna av trä. Det gör dem synnerligen hala. Var riktigt glad över mina halkskydd som jag hade dragit över gummistövlarna. Halt var det också på vägen för jag trodde en stund att jag fått punktering eller något annat fel på bilen då den krängde till lite nu och då. Efter ett tag kopplade min morgontrötta hjärna upp såpass att jag insåg att det var halka på vägen och bilen försökte bara göra sitt jobb genom att "ta över" styrningen så jag skulle hållas på vägen. 

Läste idag en intressant artikel gällande vad som pågår uppe i stratosfären. Eftersom jag inte kan ett hum om sådant, men tycker det är spännande att läsa så kan jag inte annat än referera till att artikeln finns på Forecas hemsida (på finska). Men det som händer där uppe är att stratosfären uppvärms tidigare på hösten än den brukar. Vanligtvis sker det närmare nyår och då ofta med den följd att det blir vinter på riktigt. Dvs kallt. Förståsigpåarna är inte helt säkra på om det är lika klart att så sker också nu då uppvärmningen startat så mycket tidigare, men om...så skall vi få riktigt kallt inom bara någon vecka. 
Uppvärmningen får nämligen till stånd polarströmmar som kastar isande kalla vindar omkring sig med hälsningar från självaste Nordpolen. 
Så där mycket förenklat sagt. 


Vilket faktiskt fick mig att ta och boka tid till däckbyte här så småningom. Nu när uppmaningen att jobba hemifrån inte längre är gällande så måste en ju ta sig i alla fall nu och då till kontoret. Med långa tänder för att vara ärlig. Jag hör till dem som gärna hade distansarbetat heltid också framöver och inte blivit påtvingad närvaro på kontoret. Jag uppskattar att få jobba i lugn och ro, vilket inte helt förverkligas på kontoret med ett gäng mycket pratglada kolleger.
Inget personligt, men ibland kan det bli för mycket tjatter bara. 

Sitter vid mitt soffhörn och hör hur vinden tilltar i styrka därute. Nu åker nog de sista löven ner från träden och det blir att börja vänta in gråhösten - som också kan vara vacker på sitt dämpade vis. 

MER TANKAR OM DOFT OCH MATERIAL




 

Vår familj delar sig kraftigt i två läger. 50 % är för dofter av diverse slag, andra halvan emot. Det är jag och "lillungen" som är för. Han har förövrigt födelsedag i dag så hela 23 år sedan han kom för att förgylla denna jord. Men ja, det är vi som petar på doftljus och doftpinnar. Inte så rysligt ofta vi gör det gemensamt, men man kan vara ganska säker på att det finns doftljus i hans hem. Den äldre sonen är väl lite ambivalent när det gäller dofter. Han kan vara ganska generös med att dofta gott själv. Men hemmet...hm ja, i teorin kan han nog köpa hem en hem-doft, men den blir sedan kanske inte så välanvänd ändå. Och gubben ja...
...finns knappast något mer oväsentligt i hans liv, hahahaha! 

Själv vill jag att dofterna skall vara så där diffusa och inte ta över, vilket ibland kan vara lite knepigt med just doftpinnar. Endel är alldeles för starka och alldeles för konstgjorda. Nå, tycke och smak är ju olika, men jag vill gärna ha en doft som är lite så där i bakgrunden bara, men ger en liten lyxig känsla. 
Och här har jag hittat en verklig favorit. 
Eftersom jag har tvättstugan vägg-i-vägg med badrummet så passar denna doft helt perfekt till badrummet.  Och den doftar så fräscht men liksom varmt på en och samma gång. 

Och nej, ingen betald reklam. Tänker bara att julen är på kommande och jag hade blivit glad över en julgåva som denna. Till en som har "allt" och inte vill ha mer prylar men uppskattar lite lyx i vardagen ändå. 


Och när jag nu är inne på att tipsa så kan jag lika gärna klämma in med de här tofflorna. Tog bilden för att skicka till min kompis som var på jakt efter nya tofflor. Precis som jag här tidigare under hösten. Jag har ett par filt-tofflor både här hemma och på stugan som är av märket Lahtiset som också gör hederliga filtstövlar. Och de är riktigt, riktigt bra de med. 
MEN kanske de skönaste filttofflorna ever är dessa från Shepherd. 
Lätta, luftiga men med den där ljuvliga filt-känslan som man lite saknar och vill ha på fötterna när det börjar vina kring knutarna. 
Ylle är guld. 


VINTERBÄDDA


Där september är min favoritmånad för alla höstfärger och höstvarma soliga dagar så är oktober en månad för förberedande inför vintern. Det är i oktober jag förbereder trädgården för vintern. I år är min trädgård en knappt växtbädds-anlagd kommande trädgård, så inte så mycket att orda om det, men alla "automatbevattnings"-grejer (Blumat) är upptagna. Även från de sista krukorna därute och tvättade och lagrade i väntan på en ny vår. En ny växtsäsong. 
Jag har ju samlat på mig av dessa under många år, och kan inte nog hylla dessa enkla "bevattningsautomater". Utan de hade jag inte haft något blommande hemma (då jag är längre tider på stugan) eller på stugan (då jag är längre tider hemma). I år skall ett par av dessa få agera vintervattnare, då jag kommer att försöka mig på att övervintra Afrikas blå lilja (Agapanthus) och en hortensia i kruka här i stugan. Kommer ju inte att vara här under kärnvintern så Blumat:en får stå för bevattningen. Skall bli intressant att se hur det funkar. 
Funkar det bra så kommer jag säkert att utöka det till andra växter som behöver övervintras svalt (läs kallt) men ändå behöver en liten tillgång till vatten under vintermånaderna. 

Får bli en test, helt enkelt. 


Som sagt finns det inte egentligen något till trädgård alls - än. Men det hindrar väl inte mig för att ändå dela med mig av lite tips...?
(Den kommande) trädgården är som jag säkert nämnt mitt i skogen vilket betyder besök av både den ena och andra djuret som vill smaska av diverse grödor. Än har jag (pepparpeppar, krossmyfingers) undgått några som helst förstörelse av hjortar eller harar eller sorkar eller nåt. 
Men desto mer växter jag kommer att plantera ju större blir säkert risken att locka till sig hungriga hjortar till exempel. Här finns mycket hjort på området, nästan varje gång jag går en sväng i skogen så ser jag hjortar och vi har en hjortstig bara ca 50 meter från stugan. Viltkameran som jag riggade upp där i somras visade en regelbunden trafik av både vitsavanshjort och rådjur. 

Så redan innan jag direkt anlagt en trädgård så vill jag tipsa om vissa växter som är "hjortsäkra" - i alla fall hos mig. En av de sorterna som jag haft många år i kruka på altanen är näva. I övrigt också en mycket härdig och behändig perenn att odla i kruka. Den vaknar tidigt till liv på våren, är fint grön och har ett snyggt växtsätt. Blommar med blommor som bin och humlor gärna besöker. Passar in i den lite mer sparsmakade "vilda" trädgården. Håller sig snygg långt in på hösten och - hjortarna ratar dem. 

Dessutom doftar de gott när man går förbi och låter handen smeka över bladen. Finns liksom inget ont att säga om nävor. Har dessutom från tidigare trädgårdar den erfarenheten att dela med mig att där inget annat trivs - under björkar - där går nävan helt utmärkt. 

En annan underbar höstsyssla är ju att sätta blomlök för nästa vår- och sommarblomning. Extra skoj är det att peta ner lökar i en trädgård som egentligen inte alls är en trädgård - än. Något att se fram emot i vår när det inte finns så mycket annat som knoppas. 
Har ingen aning om hur mycket sorkarna och mössen kommer att tycka att mina nergrävda lökar egentligen är deras vinterskafferi, men för att lite förebygga att så skulle vara så blandade jag ner lite chiliflakes bland tulpanlökarna. Hade inte så mycket chiliflakes så gjorde som Cajsa Varg i tiderna gjorde i köket och tog vad jag hade och sprätte på med lite tabasco på resten av lökarna. 

Eftersom det här är, som jag nämnde, rätt hjorttätt område så kommer jag i vår att behöva vara här i god tid och bespruta tulpanerna med ämnet Trico Garden som jag upplever verkligen håller hjortdjuren borta. Har en liten rabatt med enbart kärleksört, vilket jag har förstått är riktig hjort-godis, men tre besprutningar, i våras, på sommaren och nu på hösten har hållit hjortarna på avstånd. 

Men helt klart. Den kommande trädgården har en utmaning i dessa hjortdjur. 



Men vinterbädda ja. 
Det är tämligen säkert att jag återkommer till stugan ännu i år, men vill gärna ändå ha stugan såpass förberedd inför vintern att OM jag inte skulle ha möjlighet att komma ut hit så är allt fixat och klart. 
För sakta är nog vintern åp kommande. I morse när jag tassade ut till ute toan var det minsann lite svalt om de bara benen. När jag kom in kollade jag - bara +3 °C. Brrrr. 


 

BARA NÅGOT SMÅTT


Jag blev och fundera på varifrån mitt "behov" av att skala av och rensa ut egentligen kommer. Det finns ju de som säger att om man har kaos på insidan (av sig själv) så måste man ha ordning på utsidan. Och att de som tål en del stök är mer "harmoniska". Njah...jag har nog varit typ lika o-kaotiskt på insidan nu som alltid, jag bara mest tycker att det är skönt med någon slags ordning. Och som estet vill man ju ha en slags estetisk ordning omkring sig. Däremot har jag blivit mycket bättre på att ha ordning dit ingen tittar, dvs i skåp och lådor. Men ordning och att ha färre saker är två olika saker. 

Nu är det ett bra tag sedan jag vandrat så där på riktigt eller åkt på resor med begränsat utrymme för grejs, men jag tror att jag har med mig något från det i min vardag. Att man klarar sig med så mycket mindre. 

Vad jag däremot inte kan motstå är miniförpackningar som är guld när man skall ut och resa och vill banta ner sin förpackning. Ovan på bild:  handkräm (klarar mig inte utan) tandkräm, tvål (som man kan tvätta håret med) och parfym (för fåfängans skull) som tar nästan lika lite utrymme som min mobiltelefon. 
Jag har dessutom en handfull små kombo tandborste/tandkräm i storlek av en läppomada, som jag snott från något hotell. Sådant här kan jag samla på mig - minimalistiska tankar till trots. 
Tur att de inte tar mer utrymme än att alla dessa mini-grejer ryms i en frysask, hahahaha...


I övrigt är det väl bara att fortsätta njuta höst, en har ju semester vet jag! Gula löv och tända ljus.
Man behöver väl inte så mycket mer, eller hur? 





 

RENSA UT



Jag har väl snusat på det här med less is more ett bra tag nu, och känner väl att jag attraheras av minimalism i någon mån. Framför allt så hjälper en flytt till att känslomässigt få avstånd till sina ting. Ting som man tror är viktiga, men som kanske inte ändå är det. Inte på riktigt. 

Jag tycker ju om att pynta och ha det vackert omkring mig, så såpass långt att avstå från allt det - dit vill jag ju inte. Men mindre räcker, kan jag känna. Vi har ju mer samlare i släkten (på gubbens sida då...heh) än vad det finns sådana som skulle kalla sig minimalister. Och det där med att samla på sig och inte låta saker gå vidare - det har jag lite svårt med. Så där att hem och lager blir överfulla av saker. Reflekterade häromkvällen över det här med lager, faktiskt. 

Minns att jag svettades lite över hur litet vårt lager här i bolaget är och än har jag inte haft tid att sätta det i ordning så där som att skaffa hyllor och så. Nu står där bara flyttlådor. Och min insikt...ja den var att jag minns absolut inte vad jag har i dessa lådor! 

Jo, en innehåller julpynt. Men i de övriga. Ingen aning! Jag har bott här nu i fyra månader och där nere i lagret finns inget jag saknat eller behövt. Det är lite småskrämmande. Har jag ett litet lager fullt med grejer som jag inte ens vet vad jag har där...Och som jag uppenbarligen inte behöver. 

Skall bli intressant att se hur mycket som får åka vidare på nya äventyr när jag väl kommer så långt att jag börjar rensa upp och rensa ut i lagret. Jag njuter otroligt mycket av att få mina knutar rensade i grunden tack vare flytten. 

Sedan kanske det ligger lite i tiden att man börjar tycka att det är lite onödigt med så mycket grejer, och definitivt har det med ålder att göra. För även om jag förhoppningsvis har en hel del år kvar här på jorden så är det skönt att tänka att det inte finns mängder av grejer att rensa upp efter mig. 

Upplyft av känslan som rensandet ger skall jag nu då jag åker till stugan för att njuta några semesterdagar där och stänga ner samtidigt passa på att rensa ut där också. Och jo...jag njuter faktiskt av det så en semesterdag offrar jag så gärna på den sysslan. 

OM DOFTER




Det var i dagens tidning en intressant artikel om sköljmedel. Det där som man, om man vill, lägga i tvättmaskinen för att lakanen skall dofta ros och jasmin eller att handdukarna skall vara silkeslena och lyxigt fluffiga. Man intervjuade fyra experter och samtliga sade att det är totalt onödigt och ganska knasigt egentligen att man lägger till kemikalier, vilket ju sköljmedel innehåller, i vatten vars mening är att skölja bort det tvättmedel man använt. 
Jag har inte på många år använt sköljmedel då jag tvättar, men kan erkänna att jag ibland saknar doften. Visst doftar lakan som fått torka ute allra bäst, det är bara så. Men torktumlade lakan har liksom inte den fräschören. 
Men jag har hittat en bra ersättare. Linnevatten. 

Dessutom är han jag delar köksbord med inte så där himla intresserad om det doftar det ros eller jasmin, helst skall det om man frågar honom inte dofta något alls, medan jag tycker om dofter. Men det skall vara "rena" dofter. Inte sådant som känns som konstgjort. 
Så nu har jag en liten burk med linnevatten som doftar liljekonvalj vid min säng och sprayar lite på örngottet eller lakanet när jag tycker jag vill ha det lite smålyxigt så där innan jag somnar. Doften av liljekonvalj är verkligen naturlig och inte speciellt stark. Så han jag delar, förutom köksbord också säng med storknar inte. 




En annan doft jag tycker så mycket om är doften av yllefiltar. Eller (nya) ylletröjor. Jag vet inte om det är så att man bara väljer sig med doften, men jag tycker att den försvinner från filtar och tröjor efter en tids användning. Det är lite som när man köper en ny bil. Den doftar så där nybil-aktig, men efter ett tag är den doften också borta. Tidigare ersättes den doften säkert i mitt fall av att det ganska snabbt började lukta hund i mina bilar. 

Men det är något med dofter. Jag upplever att jag gärna avstår av sköljmedel som känns riktigt onödigt att belasta naturen med, medan en liten sprayflaska linnevatten ju inte är lika "illa". Klart att det bästa skulle ju vara att skippa allt. Men goda dofter är lyx, och ibland måste man unna sig lite lyx. Tycker jag.