nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

OM DET DÄR MED LÄNGTAN...





Den kommer så stilla krypande och smygande att man knappt märker att den
klamrat sig fast i en. 
Nej, det är inte ekorren jag talar om - det är längtan till stugan.
Till tystnad och ro.

Längtan lindrades inte av att jag läste en artikel idag om ett par 
som bor ute i en liten stuga, året runt. Utan el och rinnande vatten.
Jag är knappast mogen att skippa mitt "stadsliv" helt och fullt, 
men det finns något i ett riktigt enkelt liv som starkt tilltalar mig.

Bläddrar i kalendern och märker att det nog dröjer ett tag innan det 
blir läge att packa iväg sig till stugan.

Suckar djupt  - och fortsätter längta!





NÄR LJUSET ÅTERVÄNDER...


Tänker ofta att den där magiska känslan i att äntligen få skriva 
m  a  r  s 
är bland de finaste känslorna som finns om man rör sig inom ämnet årstider.

Riktigt där är vi ju inte, ett par dagar still-to-go, 
men så nära nog att man får smaka och gotta sig i känslan.
Jag har sagt det förr, och upprepar mig förmodligen till döda-dagar;

Mars inleder åtta månader av behagliga årstider för min del.

Jag behöver inte längre känna mig som min Mårbacka-pelargon som smetar fast sig i 
fönsterrutan för att ens lite kunna suga i sig dagsljus.

Vi går mot ljusare tider. 
Det viskar jag till pelargonerna. Och till alla de andra.
Idag har jag pratat med växterna.



Och klippt dem.

Inväntar någon vecka innan jag river upp deras rötter och 
försätter dem i ny växtmiljö bestående av näringsrik mylla.
Egentligen borde jag vänta tills tjälen gått ur och min egna näringsrika
bokashi- jord blir tillgänglig.

Få se om jag har tålamod att vänta.

Våren är inte tålamodets årstid.

Inte min, och inte växternas. Förmodligen ingens.



Bara tanken på mars får mig att tänka frösådder och 
framtida stunder av egenskörd.

Ärligt struntar jag lite i att det är februari,
att det är kallt därute, att det stundvis vräker ner snö.

Det är ljuset som räknas.


Där jag för stunden spritt ut mina ägodelar är 
vinterns ljus ytterst sparsamt i och med de små fönstren
och dess magra insläpp av naturljus.

Citrusträdet gav upp. Suckade och sade;
- Sorry, no can do.

Olivträdet är av segare virke. 

Inte mycket till liv i grenverket, men dock...

*

Livet återvänder.

En kan bara vara nöjd! 




SNÖ OCH SOL...


      Jag vet inte om det kan ha med det att göra att jag faktiskt hade möjligheten att vara en tid utomlands i januari som gör att jag känner att den här vintern inte är fullt så lång som vanligt.

Eller så är det bara så att jag känner mig mer energisk nu än på många år. Efter att jag sade upp mig från mitt dåvarande jobb för ett drygt år sedan har jag hittat en helt annan rytm i mitt liv. En rytm som gör mig gott och som passar mig. 
Att det skulle ta nästan ett år för mig att återhämta mig från någon form av utmattning som jag halkat in på hade jag aldrig trott.

Jag hade tänkt att ett par tre veckor, kanske sju, med långa sovmornar skulle räcka. 
Det gjorde det inte.
Det tog året. På ett ungefär...


När jag var som mest utmattad så var stunderna med kameran ute i naturen mitt andningshål, min retreat, min livlina. Just då fanns ingen och inget annat som ställde krav på mig. Jag kunde bara vara i stunden och kanske få till en bild.
Jag var som en robotdammsugare som fick koppla upp sig till sin laddningsstation och släcka ner och bara laddas. Vänta på grön lampa och sätta igång igen.

Sen var det så, för mig,  att det började ta allt längre tid innan min lampa visade grönt igen. Och som vilken manick som helst så började batteritiden, eller den tid batteriet orkade hålla igång, kortas av. 
Lite, lite mer för varje dag, för varje vecka, för varje månad, för varje år. Sedan kom året då semestern inte längre räckte till att ladda upp mig. Det var då jag hörde den första spröda klinget av  en varningsklocka.

Såhär med facit på hand, så tror jag mig veta precis dagen när jag på riktigt blev varse hur trött och utmattad jag var. 
Att det sedan tog något år till innan jag gjorde något åt saken är inget jag är speciellt stolt över nu.
Jag borde ha vetat, förstått och begripit bättre...



Idag hade jag en ledig stund efter lunch och innan jag skulle vara på ett möte. Tog kameran och gick ut i skogsdungen intill. Lyckades nästan skrämma iväg alla koltrastar men en ekorre stannade kvar.

Och jag upplevde något, för mig speciellt. Att ta sig en kravlös stund där ute i naturen var inte längre en nästan panikartad befrielse från en inre stress. Och samtidigt något att ha dåligt samvete för.
Just så motstridigt har jag upplevt det förr.

Plötsligt var det bara en skär och enkel njutning. Utan några som helst nyanser av tvivel och moln av trött tyngd.
Och det var en fantastisk känsla! 
Att äntligen vara fri från en utmattning, som jag i mina stunder av tvivel, trodde hade kommit för att stanna i min kropp, i min själ och som en del av mig.

Så är det inte. Det finns ett annat sätt att andas. 
Vägen dit var bara så mycket längre än jag trodde. Och insikten att jag verkligen tappat bort mig rejält innan jag hittade rätt stig igen var inte så enkel att ta till sig.
Men nu går jag åter på den, den rätta stigen, där jag kan känna igen mina steg och min andning lugnar sig. 

Förnimmer hur jag igen nästan är som jag en gång var.

*

Jag är långt ifrån ensam att känna som jag känt, och har egentligen inga andra råd än att vara lyhörd.
Dra i den där bromsen i tid. Våga välja andra stigar och vägar. Och låta det ta den tid det tar att hitta hem, till sig själv igen, 
För tid...det tar det. 
Samtidigt som man blir så mycket mer medveten om vad som egentligen är viktigt. Och den processen behöver kanske pågå hela tiden. 
Kanske det är så?





DET BLEKA LJUSET


Det är söndag och jag har glömt att köpa kattmat.
Vädret, till skillnad från hur det ser ut på fotona, är vårgrått och blött.
Vägarna är bara is och promenaderna blir mest små trippande turer med hunden.

En del vägar är visserligen sandade och till och med bara, 
men där jag föredrar att gå, i skogen, är stigarna ännu
fångade av is och snö.


Så lär det väl bli ännu en tid. Det har utlovats kallt igen. 
Men det gör inte så mycket - vi har mars strax här. Och då är det vår.

Våren kommer att hämta med sig en massa intressant i mitt lilla liv.
Jag blev bland annat antagen i en 2,5 år lång förberedande kurs till
yrkesfotograf med natur som specialområde.

Bara det! 

Och så kommer det att kanske ske andra intressanta grejer också.
Mycket klarnar nästa vecka.
Möjligheten att få lära sig något nytt och utveckla sig ger mig
alltid sådan energi! 




I går blev jag till och med riktigt präktigt huslig och
både städade och rensade ut i mina köksskåp.
Nu är de som de finaste arkiv. 
(Få se hur länge det håller i sig....)

Och så bakade jag en banan- och avokadokaka.
Eftersom jag faktiskt bakar så extrems sällan, så är det nästan alltid en
händelse att plocka fram i de sociala medierna.
Lite som om klaver-Trämp skulle skriva något positivt i sina tweets.
Lika sällsynt! Det skulle vara grejt!!!

Hur det kom sig att jag bakade över huvudtaget? 
Jo, mannen i kojan hade varit till butiken och köpt hem en 
banankaka som skulle vara "hembakad" och det var den
mest förfärliga fejk-kaka jag stött på i hela mitt liv! 
Utseende och smaken 
(sa mannen, jag smakade inte ens på den) 
och konsistensen - allt var bara fejk! 

Hittade inte ens banan i listan om ingredienser! 
Banansmakämnen nog. E-någonting...

Behöver jag säga mer varför jag bakade en kaka?
En som är På Riktigt.

Fejk-kakan åkte i komposten så det small om det.

SLÄPPA LOSS...


Jag tänker på det här med brytningen mellan vinter och vår.
När sker det? Att det tippar över till vår?

Några dagar nu har vi haft glädjen av lite vilsna föhnvindar som matat oss med 
löftet om vår. Om värme, om sol.




Jag struntade i att jag egentligen "borde" ha suttit vid datorn och jobbat och 
tog hunden och drog ut i naturen på ett par stulna timmar i dagsljus.

(och jo...jag satt hellre på kvällen när mörkret lagt sig och gjorde det jag borde gjort på dagen.
Önskade att fler hade möjligheten att välja och justera. Vi skulle må bättre av det...)

Jag gick en sväng till forsen. 
Den heter Långforsen och är just det - lång.
Inte speciellt häftig, men anrik så det förslår.

Återkommer till det här med dess historia en annan gång.






Nu gick jag dit för att uppleva den där första stunden då vinterns isbojor måste ge sig.

Jag tycker det är så häftigt! 
Att stå där och se hur det levande vattnet sakta tar herravälde över isen.
Det slutar aldrig att fascinera mig. Är det vid havet, vid en sjö,
vid en å, eller här som vid en liten fors. 
Samma sak sker varje vår. Och likaväl står man stum inför naturens gång.


Kom hem och fyllde på småfågelbarens utbud. 

Hann knappt undan innan de första gästerna kom flygande.

Jag blev där en stund och njöt.
Av att...lite banalt kanske...men av att verkligen bara vara i stunden.
Just nu. Här. Nu.



OM SKÅPMAT...


Ja, nu skall jag försöka mig på att knyta ihop bilden här med vad jag
egentligen sysslat med idag med rubriken. 
Få se hur det går?

Skåpmat var det ja. 
Sedan jag skippade köttet tycker jag att det oftare finns något att 
fixa mat av i skåp och skafferier här hemma hos mig.
Lite motsägelsefullt, men det är så.

Här om kvällen blev vi sugna på fajitas och 
sagt och gjort. Stekte upp paprika, squash, lök och halloumiost med
tacokrydda och voilá - hur gott som helst.
Förr hade jag nog skippat tanken på en fajitas-kväll om köttfärsen saknats.

Säger kanske mest om hur insnöad jag själv var i mina gamla invanda vanor.

*

Mera skåp. 

Jag har faktiskt läst KonMari-boken.
Ni vet hon som blivit en guru inom det här med att ordna upp i sina skrymslen.
Jo, jag läste den, boken, även om det tog sin tid. Med sådan fantastisk storm tog den inte
mig, men hon har absolut sina poäng i hur hon tänker! 

Så idag tog jag itu med den delen av min skåpmat och
ordnade upp i skåpen. Eller i två då...
Och det känns ju riktigt skönt att få det gjort.

Jag har lyckats vänja mig av md att vara en hamster i stora mått, 
men likaväl finns det en tendens att smyga sig in ett och annat onödigt i skåpen.
Och framför allt att de där onödiga grejerna kryper in och gömmer sig på
ställen där de egentligen inte hör hemma.
Kanske för att de egentligen inte hör hemma någonstans alls? 

I sann KonMari-anda så började jag faktiskt med det som har minst känslokopplingar till 
vilket faktiskt är mitt kamera-skåp (!) och det som jag kallar till mitt kontor. 
Vem hade trott det, minst känslokopplingar, va? 
Jag tänkte kanske mer som så; vem har nu kameror och objektiv så det blir över?? 
Heheh...

Men jag hade ju stuvat in i samma skåp en massa annat, som ja...jag kan leva utan.
Det är borta nu.

Och vet ni, när jag sitter här och skriver så ser jag skåpet precis framför mig.
Ett gammalt, skevt, skruttigt skåp.
Lika prydligt på ytan som innan, men ja...
...jag kanske tycker att det är lite skönare när jag nu också vet
att det är lika prydligt därinne också.

Och att där inte finns något som är onödigt.

Det är kanske skillnad?

Att städa upp och ordna är en sak.
Att städa ut och rensa är en annan.

Så även om KonMari-boken i sig 
börjar bli lite gammal skåpmat,
så kanhända hon har lite rätt i alla fall? 


Det skadar inte att se på sitt ordnande från en annan vinkel.



BLÅ STUNDEN....


Verandans fönster är än täckt av isrosor när jag går ut efter posten, den riktiga.
Faktum är att det blir mer och mer glest mellan kuverten i lådan. 
Dess värre är orsaken inte den att mängden anspråk på diverse summor att betala skulle
minskat. Nej, orsaken är mer prosaisk än så. 
De dimper ner digitalt. 

Men jag gillar att gå till postlådan. Det blir liksom ett skönt avbrott i min dag. Samtidigt kan jag ta hunden ut för att kissa, katten kan man ta in - om hon fått för sig att gå ut på morgonen. Vilket 
beror på temperaturen och luftfuktigheten utomhus. Sådant är viktigt för katter. De hat koll på sådant.

Det är inte alls samma att kolla sin(a) mailboxar. 
Inte så mycket stämning där, inte.  Även om jag alltså sällar mig till den ivriga hejarklacken för all digitalisk fram-marsch så erkänner jag; stämning och känsla är den digitala världen inte så bra på.
Hunden till exempel uppskattar fysiska checkningar av postlådan överlägset mer.



Hade det inte varit för att jag behövt ge mig ut till postlådan, hade jag kanske bara stannat inne.
Lite avigt nog, så var det så att jag inväntade ett mail (ja, pling i datorn-mail) och i väntan på det
så kom det sig att jag tog hunden och gick en promenad betydligt tidigare än jag annars hade gjort.

Vilket gav mig sol. Längtad, väntad sol.

Jag gick ner till ån. 

På facebook har jag lite smått lovat ladda upp en bild i veckan på min plats vin ån. Det kom sig så efter att en kompis till mig fotat sin plats vid ån under ett års tid. Nu är vi några som hakat på. 
Det kommer kanske ett sammandrag hit till bloggen. 
Det var fantastiskt skönt. 
Sol, lite småkallt, men på ett vårvintrig sätt. Fåglar som kvittrar. 
En snäll kyla.






Jag och hunden genar hemåt över en inte helt klar del av gravgården och så vidare 
längs åkerkanten. Över dikena som nu är frusna. 

I diken står kaveldunen och är sprickfärdiga av vårkänslor. 
Jag är inte riktigt där än. Jag har en kalender som jag kan kolla i. Vi har en liten bit till vår än.
Men okej....jag kan känna de första vibrationerna. Det kan jag.
Det doftar fortfarande vinter, det känns vinter, det ser ut som vinter, men det finns en aning.
En liten, liten aning om vår. 
I fåglarnas läte. I ljuset. I den blå reflektionen av klar himmel i snön.




När vi kommer hem väntar katten på trappan. Med slutna ögon ligger hon och...ja...lapar sol.
Som bara katter kan.

Hur isen dragit sig tillbaka på verandafönstren ser jag att solen och vårvärmen gjort sitt. 
Jag älskar dessa små, små viskningar om ännu en vår.
Löften, längtan, liv. 
Och en stilla blå stund.


OM FRAMTID...


Morgonen var kall. Kylan kändes i andningen när jag gick efter morgontidningen. De hår som jag envist vägrar raka i näsan skyddade mina inre andningsvägar från den värsta kylan. 
Tänker att det kanske är därför vi är lite lurviga i näsan? För att det skyddar oss. Lurvet. 

Jag hade pusslat och haft mig med jobb, som must-be-there-jobb och annat jag lovat fixa till som
freelance, för att närvara på en temadag där grabben min - storungen - var en av föreläsarna.
Nu var det ju onekligen skoj att sitta där i auditoriet när ens egna avkomma skall tala, vem förnekar nu det? Men även ämnet var otroligt intressant! 

VIRTUAL IS THE NEW REALITY
VR - virtual reality och AR - augmented reality. 
Det var temat för dagen. 

Nja....jag går nog inte närmare in på det ämnet - även om jag finner det oerhört intressant, och viktigt.
Konstaterar bara att jag hittills alltid påstått att generationen innan mig, och äldre, de som föddes på 1910- och 1920-talet kanske upplevt historiens häftigaste utveckling under sin livstid.

Men nu kanske jag tänker om. Eller jag gör det. Helt klart.

Jag tror min generation är en sådan när "mellangeneration" då saker och ting utvecklats till det bättre, men i rätt så maklig takt. Inte alls som det varit för generationen innan.
Och absolut inte i den takt som det kommer att ske för dem som nu är tonåringar eller unga eller barn.

Det är hisnande! 

Fick testa på att "operera" en patient genom, eller med VR-glasögon. Testade också på att inreda en lägenhet och mycket, mycket mer. Så mycket sådant fanns här nu att testa på som jag för bara något år sedan tänkte att kommer sen, sen någon gång. I framtiden. Kanske.
Och så är det redan här. Nu. Jag blir lite yr, fast på ett bra sätt. 


När jag kom hem gjorde jag som jag alltid gör: Öppnar (den fysiska) posten med min morsfasters gamla brevkniv. Kollar e-posten på telefonen och tänder ljus på bordet som jag gör om jag vet att jag skall stanna vid bordet en längre stund. 
Den här gången tände jag ett nytt ljus med doft som jag köpt för en tid sedan. Först när jag tänt 
ljuset märkte jag att det fanns ett budskap, en vers, att läsa.

Accept what is, 
let go of what was,
and have faith in
what will be.

På något märkligt sätt knöt texten på ljuset ihop dagens tankar som väckts under föreläsningarna.

Vi är här och nu. Bara att acceptera.
De flesta av oss har en hel del vi behöver släppa greppet om i det förflutna. Nu talar jag inte om mormors ärvisporslin eller den där fantastiska mahognybyrån. 
Dem kan man ju behålla, om man nu vill.
Men vi har säkert alla en hel del när-historiskt och mentalt skräp som det nog vore dags att bara dumpa. Och sedan gå vidare. Utan den barlasten.
Mentalt skräp väger tyngst och förorenar mest, kom jag på. 

Och så våga lita, verkligen lita, på att isen bär, vinden för, tron håller och solen värmen. Att just det, oberoende vad det är,  är det som bär oss, för oss, håller oss och värmer oss. 
Att det vi litar på är. På riktigt är.

Kommer till en banal insikt. Jag litar på det som varit, för jag kan inget annat. 
Det som varit, är lika sann som den sanning det var då när varit var är. 
Men jag tror på framtiden, för jag kan inget annat. 
Att inte tro hade varit förödande för all utveckling.
Och för mig är utveckling tro. Om jag nu skall tro på något. 

Och hopp. Det är också hopp. 
Inte att förglömma!
Det är viktigt! 



OM APELSINER...






Efter, som det känns, veckor av mulet väder, är det äntligen en solig dag. Solig och kall.
Dagar som får mig att tänka på att jag kanhända skulle gilla vintern mer om solen sken oftare.
Det är kallt, riktigt vinterfriskt och krispigt och jag planerar att hinna ut en sväng innan det åter är kväll.

Jobbet hakar upp sig. Väntar på mail. Beställer ny sophantering. Borde ringa ett samtal.
Jag vill inte, skjuter upp det trots att det inte på något sätt är ett besvärligt samtal. Bara lite tråkigt.
Går in på en tidningssida och ångrar mig direkt. Nyheterna är så beklämmande och jag vill inte känna så just nu.

Skär upp en apelsin i klyftor.

Tänker på att det är skillnaden i skalets struktur som får mig att besluta hur jag skalar min apelsin.
Och hur jag vill äta den.
Att suga i sin saften och lite gnaga på fruktköttet från klyftor där skalet sitter kvar är en
helt annan sak än att dela en helt skalad apelsin.

Smaken av söta apelsiner i kombination med vintersol får mig alltid att tänka på min mamma.
Våra skidutfärder iklädda liknande anoraker och med apelsiner i ryggsäcken.
Det är ett barndomsminne jag delar med så många i min ålder.
Hur det kommer sig att det blev så att man packade ner apelsiner, som ofta frös och var isiga att äta,
har jag ingen aning om.

Men vi är många som vet hur de smakar, de där kalla apelsinerna. Hur vantarna sedan doftade apelsin och ylle när man hemma lade dem på batteriet för att torka.
Hur kom det sig att man tog apelsiner ja?
Idag ser man nästan aldrig någon som skulle skida med ryggsäck på ryggen. Nej, nu skall det susas fram i hiskelig fart i tighta trikåer och gärna hojtande om utrymme ifall någon långsammare vågade sig ut i spåret.

Ingen i anorak och tjock halsduk med ryggsäck. Med rosiga kinder. Och som doftar apelsin.

Det är nog kombinationen sol, vinter och apelsin som får mig att hänge mig åt lite nostalgi en stund
och tänka att vissa saker kanske inte var så tokiga förr ändå, även om så mycket absolut inte var bättre heller. Eller var det?

Hade det varit förr hade jag fått vänta på mitt svar till nästa dag, eller sedan. Då hade jag kanske haft tid att ge mig ut på en lugn skidtur, stannat i en solig backe och ätit mina apelsiner. Blivit kladdig om händerna och försökt så gott det går tvätta händerna i snön.
Posten skulle ändå komma först i morgon.

Nu plingar det till i min mailbox, jag lägger den halvätna apelsinen åt sidan och läser och svarar.
Fingrarna knapprar ivrigt över tangentbordet, det plingar i boxen på nytt. Brev svischar iväg hit och dit.

Bredvid mig får apelsinklyftan en torr hinna.
Där är den, bortglömd.
Det hade aldrig hänt i spåret. Aldrig.

NYSNÖ...


Utanför fönstret faller snöflingor sakta mot marken.
Jag välkomnar nysnön - för ljusets skull.
Det är magiskt, hur nysnön lyckas ljusa upp. Bara någon centimeter snö.
På marken, på trädens grenar, på trädgårdssoffans slitna ribbor.
Det är skillnad. Det är magiskt. 

Som barn gick jag alltid ut och lekte då det snöat.
Jag gillade nog det nästan overkliga ljuset som kom med nysnön redan då.




I natt gick jag ut för att försöka luska reda på 
fågelljudet som jag redan hört ett par nätter.

Trots nysnöns ljus lyckades jag inte lokalisera fågeln. 
Det är kanske en duvhök. Men jag vet inte. Jag bara tror.

Känner att det vänder i min själ nu. 
Nysnöns ljus och nattens ljud väcker mig.
Jag blir lugn och rastlös på en och samma gång.

Vinterns rygg är bruten. Den tanken ger mig ro.
Allt vad skall hinnas med under våren ger mig oron, rastlösheten.




Människan är bra underlig.
Man längtar efter och räds detsamma. 
Ofta är det så. 

*
Jag räds inte nysnön.
Men jag längtar att i morgon få gå ut och
avläsa spåren i snön.

Så mycket händer där ute - medan vi sover.
Och nysnön skvallrar. 
Den är dålig på att bevara de hemligheter som skett i natten.






KVÄLLEN ÄR TYST...


...och jag har lust att skriva, men tanken är splittrad.

Just för de stunderna finns de här
där man bara kan fylla på - och låta tankarna löpa fritt
och skriva det man först kommer på.


Jag är...inte en stor vän av vintern om jag riktigt tänker efter. 
Egentligen avskyr jag att gå ut när det är blött, kallt och grått.
Den världen är liksom inte för mig. 

Jag kan...steppa. Lite. Det trodde ni inte! 

Jag köper...alldeles för ofta gråa tröjor. 
Hur många gråa tröjor behöver en människa egentligen?
Jag vet inte svaret - än. 


Jag borde...ha dammsugit i dag. 
Men kände att jag skall ge dammråttorna
en dag till i frihet innan de blir instängda för gott i 
en illaluktande papperspåse
under öronbedövande oljud. 
Har dammråttor hörsel? 
Kan de känna lukt.
Har de en själ? 
Jag kanske inte skall dammsuga i morgon heller?

Jag måste...nog dammsuga - after all.

Jag tycker...löjligt mycket om Runebergstårtor. 
Testar gärna alla olika varianter som finns. 

Jag tänker...nog för mycket på vart stora världen är på väg.
Och alldeles för lite på trevliga saker i min egen lilla värld.
Det skall jag råda bot på.



Jag förbrukar...kopiösa mängder stearin under vintermånaderna. 
Jag tror jag är den som håller ljusproduktionen vid liv. Jag och någon få till.


Jag drömmer...om att kunna jobba mer flexibelt och leva ett 
mer digitalt liv. Inte vara så bunden till plats.
Det kanske bor en digital nomad i mig? Vem vet?

Jag längtar...Jo, oftast. Nej, alltid! 
Längtan är det svenska språkets vackraste ord.
Enligt mig. 
Helt samma vad man längtar efter bara man gör.
I längtan finns livets låga. 


Jag använder...sockor. Alltid när jag kan.
Ibland är de inte helt passande i klädkoden, men
klädkoder är till för att knäckas och lösas (upp) - eller?
Har liksom bara två växlar.
Sockor eller barfota. 

Jag njuter...av tystnad. I alla dess former. 

Jag blir...sällan riktigt arg. Men när jag blir
vill förvånansvärt få uppleva det på nytt.
Don't know why......?

Jag äter...vegetariskt. Och så ost. 
Osten är orsaken varför jag inte är vegan.
Eller nåt.

Jag dricker...alldeles för lite vatten. Jag vet.
Skall bli bättre på det! 
Dricker numera mycket mindre kaffe än förr. 
Och så rysligt gärna dricker jag ett gott rödvin när läge är.


Jag skulle...studera meteorologi om jag var 20 år igen.
Eller biologi. Eller historia.
 Eller allt detta! 

Jag ska...gå ut med hunden på natt-kiss bara jag är klar här.
Nu får hon bara lov att hålla sig. Det här är viktigt! 

Jag brukar...fasta. På sätt eller annat. 
Har inte riktigt bestämt mig hur det blir i år.
Känner att man borde bestämma sig så småningom.

Jag tittar...rätt sällan på TV.
Men när jag gör så blir det nästan som att gå på bio eller teater.
En riktig händelse liksom.
Nästan så jag poppar popcorn när jag skall 
se på Skavlan på fredagarna!


Jag läser...alldeles för lite bra litteratur just nu! 
Men det blir bättre hela tiden! 
Under min utmattning var det stört omöjligt att ta till sig text 
på det sättet jag var van vid att insupa andras ord. 
Jag saknade det alldeles förfärligt. Gör det fortfarande.
Men nu börjar jag igen kunna läsa lite så som jag gjorde förr.
Och det är en sann välsignelse. 
Utan ord är inget.

Jag vill...att mina ungar skall få ett bra liv.
Hitta sina vackraste stigar och rätta människor att gå dessa stigar med.
Ja.

Och att våren och sommaren skall bli varm och skön.
Det vill jag också! 


*

Det var dagens. God Natt! 





LEKA LAVA...


...är vad Aida roar sig med.
Leken går ut på att man lägger sig först högst upp på soffans dynor, inklusive ryggstödet
och sedan bara släpper sig alldeles slapp och slö och se hur långt man rinner ner
innan man "stelnar" och i vilken position.
Lite som att leka "spegeln" fast för sig själv. Mycket sympatiskt syssla.
Undrar om inte jag skall testa på det själv också?

Eller vad skall man hitta på en onsdagskväll när man tröttnat på att 
vara uppkopplad på nätet för där är bara än den ena, än den andra 
galna nyheten om den där galningen Trump.

Och så har vi väl några helt inhemska galenpannor också för den 
nationella jämnlikhetens skull. 

Näh....jag tror jag gör som Aida och leker lava.

Lika bra det som annat. Åtminstone skadas ingen annan av denna lek...