FIRA IN DET NYA





Vet ni hur ett riktigt, RIKTIGT vuxet nyårsfirande går till? 

Näh, gissade väl det! Man packar sig in i en bil, också hunden. 
Hemmet och huset överlåter man till en yster skara ungdomar som vill ha någonstans 
att på sitt sätt ta emot det nya året och nya årtiondet. 

Så tar man en liten skogspromenad, rör ihop en smarrig gryta på sjökräk
och delar en flaska bubbel med någon. Njuter brasa och lyssnar på stormen som brusar utanför. 
I takt med att brasan falnar och bubblorna minskar drar sig 
den ena hälften av det uppsluppna sällskapet till sängs en dryg timme innan tolvslaget.  
Han kämpade ändå hårt med att vara vaken så länge. 

Vid något skede hörs en vilsen nyårsraket smälla på håll. 
Från sängen hörs ett sömnigt: 

. - Vem kommer på idén att skjuta raketer mitt ute i skogen? 
Här är ju ingen! 

Ler för mig själv. Nej, här är ingen. Några dammiga skogstroll 
som flytt till stugan bara. 
Och möjligen någon annan också. Som gillar nyårsraketer. Någonstans. 
Men efter några smällar tystnar skogen igen. 

Till all tur har jag en hund som inte kunde bry sig mindre
ifall det smäller raketer eller något annat, men vet ju hur jobbigt det kan vara med 
sådana djur som genomlider nyårs-smällarna i full panik.

Det är en kvart kvar till det nya året. Jag är ju ändå ett fasligt häftigt partyanimal 
som minsann skall kämpa mig fram till tolvslaget. 
Snart där......puh! 

Sedan skall jag krypa ner bredvid gubben vars andhämtning, 
hör jag ner till soffan där jag sitter och skriver, 
redan blivit tung och så där mysigt sovig. 

Strax är ett nytt år här! 

TÄNK - ETT NYTT ÅRTIONDE


Jag har sagt det förr, säger det igen. 
Gott folk, skriv dagbok, gör anteckningar - upprätthåll en blogg. 
För det är både intressant och skoj att kunna "bläddra bakåt" och ja, minnas.

Om ett par dagar har vi ett nytt år och ett nytt årtionde! Det är helt 
galet att tänka att det gått 20 år sedan vi bytte årtusende - det var ju just! 
Jag vägrar tro att jag är den enda som tycker att tiden rusar iväg. 

Satt precis och drack en kopp kaffe med mina pojkar och lyssnade på
deras funderingar om vad som kommer att hända 2020. 
Kina, Ryssland och/eller arabländerna kommer att hitta på nåt fult. 
Trump kommer antagligen att klara sig och få fortsätta sitta på makten.
Klimat. Olja. Naturkatastrofer. Flyktingar. 

På något sätt kände jag en liten beklämmande klump i bröstet. Det är klart, 
de är unga och har sin radar inställd på bra mycket bredare front än vad jag 
numera orkar och ids. Eller stundvis ens vill. Blundar jag för verkligheten? 
Knappast, men jag orkar inte heller riktigt ha allt världens elände 
ständigt närvarande i min vardag.
Känner mig lite svag som, om nu inte total-blundar så,
stundvis ser bort i alla fall. 

- Du då, mamma? 
Kände att jag blev lite ynklig och fånig då jag sade att jag bara tänkt sträva 
efter att vara mer snäll. Mot mig själv och andra. 
Berömma mer, mig själv och andra. 
Kände hur det lät lite ihåligt och tunt. 
Mycket riktigt fick det till stånd ett par överseende leenden och ett:
- Lejm!

(Från Slangopedia: Lejm: Kan stavas lite hur som helst, tex lame, lejm, läjm.
Från engelska ordet "lame". Betyder något pinsamt, långtråkigt, utan stil...
...att anstränga sig för att vara häftig, men det uppfattas som töntigt, då har man varit lejm.)

Och...jag kan faktiskt hålla med! Det är lite lejm. Lite som att önska
fred på jorden och allt det där...som om det nu någonsin skulle komma att ske. 

Jag vill ändå att bra saker skall hända nästa år - nästa årtionde. 
Sorg, oro och saknad undkommer ingen, det ser livet till. 
Men man kan ju försöka anstränga sig lite för att tillföra
de fina saker man kan i sitt liv, i de nära och käras liv. 

Sen må det vara hur lejm som helst! 


JULANNANDAG



Oh ja...vet ni, det blev en enkel jul - och jösses så skönt det var. 
Och det här säger jag trots att det inom mig ändå bor någon form av julmänniska! 

Problemet med julen - för de som nu upplever att det är ett problem - är att man 
kanske helt enkelt vill för mycket? 

En del av mig vill ju luta fisken och salta skinkan själv. Helst skall jag ha fiskat upp fisken och 
föda upp grisen. Odlat kålrötterna och hantverkat alla julklappar. 
Okej, det kan vara att ta i men ni förstår? 
Hade jag en häst så skulle jag sela den framför en släde som skulle ta oss
genom vackert vinterland till julkyrkan som inte skulle tävla med tusen andra aktiviteter.

Ja, men ni förstår? Det blir så himla lätt att man håller i de gamla traditionerna och
tillför nya utan att rensa bort...

I år blev det verkligen att banta ner, det hade jag bestämt, och även om 
jag ett tag där innan fick lite "kalla fötter" så körde jag välja-bort-racet till slut. 
Julpyntet hade reducerats till mest bara ljus. Julmaten upplevde en verklig
förändring - och det blev godkänt av de flesta. Tror att min brorsa kanske 
hade hoppats på mer traditionell julmat, 
men mina barn däremot uttryckte sin förtjusning! 
Den äldre över förrätten den yngre över huvudrätten. 
Men alla lät sig väl smaka. 

Berättar i ett annat inlägg vad det var vi åt. 
Som eventuell inspiration för någon annan och som "kom-ihåg" åt mig själv. 

Idag var det traditionell lutfisk på menyn, men eftersom jag inte precis
faller i trans av lutfisk rörde jag ihop en vegetarisk pasta mest åt mig själv men
även den gick faktiskt bättre åt än lutfisken...
Så kanske lagom tid att "våga" bryta historiska trender och byta ut traditioner? 

Hade man aldrig gjort det, hade vi väl ännu idag käkat grisfötter och syltor?
Inte så många som har det på sina julbord? Tänkte väl det! 
Lutfisken är väl det som har längsta traditionen 
och som hållit sin plats på julbordet längst? 

*

En annan lite annorlunda grej med julen var att i år var
min hund (!!!!!) den mest otåliga då det var dags att öppna paket.
Jag skojar inte! Hon sprang mellan de personer som stod "i tur" att 
läsa sitt julrim på paketet och öppna sin gåva. 
Hon betedde sig som en otålig treåring. Hunden min alltså. 
Så vi skrattade åt henne! 

Lyckan hennes var total när hon sedan äntligen fick öppna sitt paket och 
däri låg en pip-mjukis-bäver som snabbt hamnade ut för en rätt så
radikal och inte speciellt ömsint behandling. Men det är ju så det skall vara. 
Då en terrier får nåt att, helt konkret, hugga tänderna i, då händer det grejer! 

*

Och så i efterdyningarna av den något annorlunda, nedtonade julen, 
beslöt vi att familjen drar söderut nästa jul. 
Det är läge för det nu. 
Den heliga julkamelens rygg är bruten. 
Och det var inte ens speciellt svårt....! 



DAN FÖRE DAN...


Här sitter jag i köket med mitt morgonkaffe och myser. 
I stolen bredvid ligger min hund och ser ut att ha det rätt bra, hon med. 
Familjen är ute på vift, och det är bara lugnt i hela huset. 

Jag håller på att få lite "kalla fötter" gällande min nedbantade jul...
...jag har inget att göra! Helt plötsligt är det så. 
Jag "borde" ju göra tusen saker på en och samma gång.
Kocka i köket så ångorna - mina och matens - tränger ut genom
fönster och skorstenar. Listan på ogjorda saker lång
som fattigåret och avbockade saker alldeles för så. 
Men så är det inte i år. 

Granen har jag tagit in, den är nog den finaste lilla granen i byn. 
Sparsmakat dekorerad och enkel står den och förgyller 
tillvaron. I mitt barndomshem tog man aldrig in granen innan julafton. 
Så stolligt egentligen. Varför kunde den inte få komma in i godan
tid och sprida sin doft och stämning? 

Några paket ligger redan under granen. Omsorgsfullt inpackade och med
kluriga ( i mitt tycke....;)) rim på korten. I år har vi som sagt dragit "upp" på 
julklappar efter att i något år kört en noll-julklappslinje,  
men många paketen innehåller mest något med en skämtsam twist. 
Inget dyrt. Inget trams. 

Läste en tänkvärd artikel om det här med konsumtion och julen. 
Den kan kan du läsa HÄR

Givetvis skall man inte heller förminska givandets glädje. För den
vill jag ännu tro att den finns! Och mottagandets glädje också, förstås. 
Den kanske också ännu finns? 
Även om jag ibland får känslan att det på många håll kan vara som i artikeln:


"Där sitter vi och öppnar julklappar, sliter i pappren, noterar prylarna och 
fortsätter till nästa paket. Glädjen drunknar i varorna, planeten slits och 
begäret mättas. För stunden, för efter jul är det rea och varumärkena trycker ut nya 
telefonmodeller och klädtrender. 
Plötsligt vill vi ha något annat än det vi nyss gladdes över.

Om ens det förresten, som liten var jag mest sur över saker jag inte fick, 
snarare än glad över det jag fick."

Nu verkar det ju som om min familj på något märkligt sätt ändå fått en 
"anspråkslöshets-gen" som liksom skyddat oss från större besvikelser. 

Jag har släktingar som alltid, då jag frågar dem vad de vill ha
till julklapp, svarar att de inget behöver, de är nöjda med att få komma och 
äta julmiddag med oss, de vill faktiskt inget ha. Själv vet jag att jag otaliga gånger under
årens lopp svarat; "snälla barn", då mina ungar frågat vad jag vill ha till julklapp. 
Kanske snäppet frustrerande om man ändå skulle vilja ge något?
De som artigt avböjt från julklapps-önskemål är inte sådana som på något
sätt skulle ha lyckats med konststycket att redan samla på sig allt. 
De har absolut inte allt, men de saknar däremot inget. 
Och på något plan tror jag att det är där lycka och tillfredsställelse bor. 

I förmågan att njuta av det man har. Att släppa behovet av att ständigt ha, 
få eller skaffa mer skapar någon form av lugn. 

Och lugn, det har mitt lilla bantning av julen gett mig. Än så länge i alla fall. 
Jag har stundvisa tvivel - dessa "kalla fötter" - på att det verkligen blir "rätt" julstämning då 
jag så radikalt ändå skruvat ner på sk måsten och också helt
kallt strukit bort en del grejer. Främst från julbordet. 

Med spänning väntar jag på den reaktionen årets julbord
kommer att åstadkomma. 

Är jag för radikal i min förenkling av julen, eller blir det
ett välkommet nytänk? 

Återstår att se....

JULENS VÄNTAN


"Hörde någon bulta på skrubbens dörr - från insidan.
- Släpp ut mig, jag är sen!
Smått överraskad gläntade jag på dörren och ut ramlade en dammig, utmattad och orkeslös eh...Nalle/tomte/julkalender.
- Jag är såååå sen, första december var för evigheter sedan och ingen har kommit för att plocka fram mig! Min uppgift är ju att glädja små barn med godis ur mina 24 fickor. Och nu är det redan nästan jul och jag har hållits som gisslan i en mörk skrubb utan tillstymmelse till räddning.
- Lugn, bara lugn, försökte jag lugna den upprörda Nalle/tomte/julkalendern och försökte förklara att han faktiskt är pensionär nu. Han kan bara ta det lugnt. Vila. Barnen har vuxit upp och julkalendern ersatts av diverse digitala grejs och tomtar - ja, de tror de inte på sedan längre och hmmm...nallar är kanske också lite passé? 
Om en trött Nalle/tomte/julkalender kan sjunka ihop mer än han redan gjort efter att i år levt instuvad i en kartong så gjorde han det. De magra benen vek sig på honom och luvan föll tungt över ögonen. Med en suck sjönk han ner över tröskeln till skrubben - till synes livlös. Bakom honom låg en öppen kartong som senast jag var inne i skrubben var snyggt placerad på en hylla ovanför dörren. Märkligt?
Konfunderad tog jag tag i honom, lyfte upp honom, dammade av honom och sade:
- Du, det kanske inte finns ett jobb som julkalender ledigt just nu men inte skall du behöva ligga i skrubben året runt för den skull. Du kan ju hålla mig lite "sällskap" medan jag julstädar? 
Så kom det sig att Nallen/tomten/julkalendern blev sittande på en stol och där sitter han än och ser faktiskt rätt nöjd ut med att vara med ute i julstöket."

(Från mitt Facebook-inlägg från igår - i övrigt börjar julstämningen landa och sätta sig i knutarna....)




LÅÅÅÅÅÅNGLEDIGT


Alltså en dag till och sedan hörni...låååååångledigt! 

Vet knappt vad jag skall ta mig till med alla lediga dagar. Värsta lyxproblemet, men oroas inte. 
Jag kommer nog på något! 

Sedan mina egna ungar blivit stora har jag ofta frivilligt ställt upp med att 
vara på jobb bland annat mellandagarna. Inte för att få min helgongloria att lysa lite extra, 
nejdå. Har mina misstankar att den nog ibland hänger så på sned att det inte spelar 
så stor roll om den lyser eller inte....*fniss*

Men under de åren då jag själv hade småbarn har jag hos alla mina arbetsgivare 
mött en stor förståelse och en tillmötesgående attityd för att få ha lite extra ledigt, så 
nu när det inte står små varelser med tindrande ögon och krafsar på paketen under granen
så har jag sagt att jag kan komma på jobb om det behövs. 
Låt det goda gå vidare, tänker jag. 

Nu har mina kolleger faktiskt rätt små barn och lite större småbarn, men ändå
var dessa pappor helt okej med att dyka upp på jobbet mellandagarna och 
hålla jour. Så till den grad att jag i mitt stilla sinne undrade om det möjligen
var så att där fanns en liten tanke/hopp om tillflykt till ett tyst och lugnt kontor
en dag eller två mitt i julhetsen? En lugn oas?

Kanske alla vinner? Jag får för en gångs skull vara hemma och 
faktiskt ta ut det där jul-lugnet jag så längtar efter efter 
många år av någon sorts julhets. 
Och de unga papporna kanske får en liten "egen tid" på jobbet där
trots allt jul-lugnet lagt sig. Kan det vara så? 
Jag minns att mina ungars far faktiskt i tiderna hade massor viktiga
saker att uträtta (utanför hemmet) precis dagarna innan jul.
Jag tror jag har genomskådat honom.....heh.

Egentligen är det intressant hur mycket känslor, bra och inte så bra, 
förväntningar och besvikelser som ryms i en enda högtid. 

Har överraskande många i min bekantskapskrets som inte kan tåla julen. 
Och då är det inte så att de är ensamma eller så. Det har bara samlat sig mer negativa
minnen än positiva under årens lopp. Ju mer jag hört dessa personers berättelser desto mer 
gläds jag åt de familjer och släkter där julen är en genuint varm och go´ högtid. 

Jag är också oerhört tacksam över min egen familj som snällt och 
utan större knotande (läs; egentligen inget alls) tar emot mina idéer om en simplare jul. 

Kanske många av de måsten jag upplevt egentligen bara har varit mina 
egna hjärnspöken och prestationstroll som jag snällt matat år efter år. 
Inte av tvång från någon utan av en genuin önskan att gå "all in" med jul. 
Och till en viss punkt är det bara härligt. Lite mer pynt, lite mer
mat, lite mer hemlagat, lite roligare rim, lite mer snacks till glöggen, 
lite fler ljusstakar i fönstren. Men sedan kan det tippa över och utan att man 
märker det så blir inspirationen, skaparlusten och pysslandet och pyntade, 
deltagande i olika julevenemang bara en belastning. 

Då är det dags, som med så mycket annat i vår hetsiga värld, att dra i nödbromsen
och verkligen fundera vad det är man vill. Vill man ha allt - och det känns bra.
Vad är bättre än det? 

Men vill man mindre. 
Då skall man göra något åt saken. 



JULSTRESS OR NOT


Företaget jag jobbar på bjöd sina anställda på jul-lunch igår. 
Fast just det har inget med bilden att göra. 

Men till jullunchen och julruschen. 
Jag var så mätt efter jul-lunchen så jag trodde jag skulle spricka. Och då åt jag ändå bara
bufféns förrätt. Visserligen besökte jag förrätts-bordet ett par gånger men 
varmrätten hoppade jag frivilligt över. 
Av efterrätten tog jag bara en liten sked romrussinpudding och en skiva melon. 
Övermätt så till den grad satte jag mig i bilen för att köra hem. 
Chefen hade, förutseende nog, gett oss eftermiddagen ledig för vi var knappt till någon
större nytta i den matkoma vi befann oss i. Han hade tänkt rätt. 

Mat är förvisso en del av julen, men de senaste åren har jag själv rannsakat
mig och mitt eget julbeteende och tänkt att när blev det så här mycket - av allt?
Julklappar i mängder hade vi ju skippat redan för flere år sedan men julbordets
repertoar verkade bli bara djupare och bredare för varje år. 
Till det är jag och mitt lyhörda sinne för allas önskningar totalt ensamskyldig. 
Så är det bara. 

"Man" vill hålla kvar gamla traditionella av hävd och ta in nymodigheter 
för att visa att man minsann ändå hänger med i tiden och då bara sväller det 
hela som en okontrollerbar bulldeg. 

I ett par år har jag förminskat förrätts-bordet till något mer i tapas-stil. 
Bara en munsbit för att få in de rätta jul-smakerna. 
Det har funkat hur bra som helst. Ingen har klagat. 

I år ger jag mig i kast med att förenkla huvudrätten - också. 
"All in" är kanske inte alltid det bästa?
Att sålla bort och välja ut kan faktiskt vara en bra strategi, tror jag. 

Både ekonomiskt, tidsmässigt, hälsomässigt, och stress-mässigt. 
Utöver det är det både ekologiskt och klimatsmart! 
Alla vinner. Sådant gillar vi ju?! 

*

Men till bilden. Enligt julevangeliet: 

"Det kom sig vid den tiden att fotogruppen jag medverkar i utfärdade en 
förordning om att medlemmarna skulle fotografera ett tema ur en film. 
Det var det första temat av det slaget och ett av mina bidrag kom att vara denna."

Hunden och jag hade en riktigt underhållande fotosession. 
Till en början begrep hon inte alls vad som förväntades av henne. Men efter
att gaget förhöjdes i form av fler köttbulle-bitar började samarbetet löpa.  
Till en början ville Aida bara ligga ner och längtansfullt glo på spagettiköttbullstallriken. 
Sedan blev det okej att få henne att sitta bakom bordet men då glodde hon mest ner i 
tallriken, eller upp på mig som stod en meter ovan om kameran. 

Hmmm....till slut blev det att sänka köttbullebiten jag hade i handen ner till
samma nivån som kameran och voilà - blicken kom in i kameran. 

Men julstress ja....näe! I år vägrar jag! 
Men jul skall det bli ändå. Jag lovar. 
Fast denna gång gäller less is more. 

STILLA ADVENT




Ja, jag vet - den var redan, men jag hänger nu lite efter i min uppdatering här på bloggen
för att det är mycket annat just nu som lite pockar på uppmärksamhet. 
Jobb och sådant där annat viktigt som har med livet att göra. 
Och naturligtvis. Bloggen är ju också livet - så envist som jag håller fast vid den har 
den sannerligen blivit en del av mitt liv. 
Men den är inte enbart det,  den är också min egna stund då jag kan njuta av att få sätta 
mig ner och skriva ner lite tankar och funderingar, minnen och ögonblick. 

För varje år känner jag att det är läge att dra lite ner på dessa jul-måsten. 
Men utan att ändå tulla på stämningen. För den vill jag ju ha kvar. 
Men inte stressen, inte hetsen. 

Få se hur jag lyckas med det i år? 

Naturen har redan ett tag vilat i vintern. 
Och jag älskar att ta mig till det lugn som råder därute. 

Skogen har stillnat, den låga solen strålar nåt knappt marken, lyser
bara in genom stammarna sitt milda decemberljus. 
På håll hörs domherrarnas väna lilla pip medan ekorrarna envetet 
kilar runt samlande in de sista matskatterna innan snön döljer allt. 

Växthuset nås knappt av det bleka ljuset. Där står allt stilla och bara väntar. 

Jag går in och rör ihop min julsill. Min enkla goda julsill. 
Sill, lök, crème fraiche - inget mer. 

I helgen skall jag planera julmiddagen. Den enkla. 


SNÖ

Det föll snö över stan idag. 

Jag välkomnar snön. Om några månader kommer jag att förbanna den. 
På sommaren förbannar jag hettan som jag så hett längtar till när slaskets tid är här. 

Tänker att om vi inta hade dessa fyra årstider, eller fem som jag envisas med att påstå, så skulle vi då ständigt vara missnöjda eller nöjda? 
Med dessa olika årstider kan vi ju variera vad vi längtar till och vad vi för stunden vill förbanna. 

Många har idag postat på de sociala medierna en bild av årets första snö. 
Många kommer att läsa dessa inlägg, himla med ögonen och tänka; 
nämen, guuuud....hur kan man? Snön kommer ju varje år, liksom? 

Personligen tror jag att alla som postat, eller ens tagit en bild av årets första snö faktiskt på något "mentalt" plan har det bättre ställt. Jag vill tro att de som stannat upp inför 
detta på dessa breddgrader årligen återkommande naturfenomen bär inom sig 
det barn man ingång var. 

Man stannar upp för stunden inför dessa första snöflingor, ser sig runt om det är 
okej att sträcka ut tungan för att försöka fånga dem. Vuxna gör väl inte så?
Drar i stället ett extra djupt andetag för att ta in doften av den annalkande vintern. 
Kanske vill man krama en snöboll och slänga iväg den, 
men hindrar sig och plockar upp telefonen för att knäppa en bild istället. 

Tänker att det kanske är samma reaktion på den första snön. Man har kvar förmågan att förundras över det lilla, den enkla, det återkommande. Och man vill dela den med andra. 

Den gode Albert Einstein lär ha sagt:

"There are only two ways to live your life. 
One is as thought nothing is a miracle.
The other is as thought everything is a miracle."

På något plan tror jag man kan välja vilket. 

ETT SISTA ANDETAG...




Kan inte säga det ofta nog. 
November är de stillsamma ögonblickens storhetstid.

Häromdagen gick jag en sväng i skogen. Där var det tyst. Tyst som i graven nästan. 
Absolut inget som hände, allt bara andades stannad tid och stillhet. 

Så hände nåt. Jag vet inte om det var det lillalilla ljudet, eller en pytteliten rörelse i ögonvrån
som fick mig att stanna upp. Att gå i en tyst skog i november skärper ens sinnen. 

Där i en liten bäck, kanske ett dike bara, låg något litet som skickade vågor över
vattenytan som knappt var förnimbara om man inte råkade få syn på dem genom 
grangrenarna som liksom omfamnade diket. 

Jag tog mig fram till källan av ringarna på vattenytan. En ensam nattfjäril av något slag 
kämpade för sitt liv. Med sina sista krafter försökte den ta sig ur situationen den hamnat i, men
orken räckte inte till att ta sig vare sig framåt eller bakåt. En gång stannade den upp för att efter en minut fortsätta sin kamp om livet. 

Efter ett tag blev fjärilen stilla igen. 

Dess känselspröt sänkte sig sakta mot vattenytan.
För att inte resa sig igen. 

Dess vingar hade tystnat för gott. 

Stod där i novemberskogens dunkel och insåg att jag just 
bevittnat någons sista andetag och det kändes...stort...hur litet andetaget än var. 


Gick ännu via den lilla dammen som jag blivit så förtjust i och 
ser att de sista stråna böjer sig inför vad som komma skall och 
vid dammens kanter bildas ett skirt spetsmönster av de sköraste små iskristaller. 

Hela naturen tar sina sista andetag innan vintern är här. 


SYLVI - DEN FEMTE ÅRSTIDEN



Häromdagen snubblade jag över begreppet Den Femte Årstiden. 
På finska har den det bedårande namnet SYLVI som kommer
av de sammansatta finska orden SYksy och taLVI, dvs höst och vinter. 

Den femte årstiden, SYLVI, är gränslandet mellan höst och vinter. Här
i södra Finland kunde man kalla det november, men det är ändå inte som en
viss månad. Det är mer som hur det är ute i naturen. Naturen styr när det är
SYLVI. Den infinner sig efter att löven dalat, men innan snön. 

Men den femte årstiden är inte bara något som sker därute. Det sker, eller borde
tillåtas ske, inne i oss också. Inombord hos dig och mig. 
Jag vet att många förbannar mörkret och diset och avsaknaden av färg och ljus, 
men samtidigt kan november faktiskt vara en välsignelse. 
Jo, du läste rätt...

Vi borde lyssna och lära oss av naturen. När allt blir dämpat och lugnt därute borde vi 
inte då ta tillvara på den stunden och tillåta oss själva också att bli dämpade och lugna? 

Ljuset tas ifrån oss, men samtidigt ger oss mörkret en möjlighet till samma stillhet och ro 
som naturen därute lever i just nu. Naturen sjunker i en vila, en återhämtningsfas,
varför skulle inte också vi unna oss det? 

Tänk detta som en tid som inte ställer några som helst krav, den bara är. 
Den totalt kravlösa femte årstiden. 

Jag tror vi alla faktiskt behöver november. 
Tiden då vi kan tillåtas andas långsamt, vila eller 
som någon uttryckte det: 
"återställa oss själva till fabriksinställningen".
Ge oss själva en mjuk och snäll omstart. 
Det är därför november finns. 

*

Och sist men absolut inte minst, snarare tvärtom! 
Ett stort tack för grattisarna till min examen i det förra inlägget! 
Hade ni varit här hade ni alla fått en varm kram.

Det är också sådant man behöver i november! 



EN MILSTOLPE




I dagarna är det i runda tal tre år sedan jag satt och slöbläddrade i en tidning och 
natur och miljö. Det var sent på kvällen och resten av huset sov redan. Min blick fastnade 
på en annons i tidningen gällande en naturfotograf-utbildning. 
Oftast är jag inte speciellt impulsiv av mig, gillar ju när vardagen lunkar på och så, men 
den där kvällen skickade jag iväg min ansökan till utbildningen på pur spontan intuition. 

Glömde sedan lite bort hela grejen, den vintern var jag i Spanien i några veckor och kom
tillbaka hem till Finland i februari eller så. Bland högen av post på bordet fanns ett brev från
skolan som bekräftade att jag blivit antagen till utbildningen. Alltså wow - liksom! 

Och så en kall och ruggig mars- (eller april?) weekend 2017 träffades vår kurs för första gången. 
Ett brokigt, lite udda, men härligt gäng som skulle ta sig fram till en specialyrkesexamen inom foto. 
På "den tiden" var fotografutbildningen uppbyggd så att man först blir sk "vanlig fotograf". 
Med andra ord skall man påvisa att man behärskar studiofotografering, porträttfotografering on location, och en massa, massa annat! När den delen av en tredelad examen är är avklarad riktar man
in sig på det man vill specialisera sig på. Det kan vara pressfotograf, studiofotograf mm. 
Eller som i mitt fall naturfotograf. 

Man kunde tro att en naturfotograf inte skulle ha nytta av att kunna rigga upp studioblixtar, 
för det är extremt sällan man fotar med blixt ute i naturen. Men det har faktiskt varit till stor hjälp
i att försöka förstå ljuset. För det är ljuset - och inget annat - som gör bilden. 
Inte motivet. Ljuset. 

Man kan ha ett alldagligt motiv som lyfter av ett fint ljus.
Och omvänt motivet må vara hur häftigt som helst men i fel ljus
blir det intetsägande. Nå ja...det skall inte bli fotosnack här nu - inte på det sättet.

Men summasummarum. Nu har jag då klarat av min sista examensdel som 
för min del blev en bok om S K O G. 


Löjligt glad och stolt. 

FÖRBANNA INTE MÖRKRET...




Det är rätt märkligt. 

Jag brukar tyngas ner av november, förbanna mörkret och sucka över regnet och rusket. 
Ändå gör jag det inte. Häromdagen hade jag sällskap i hissen då jag åkte upp till mitt
arbetsrum. Det händer sällan. Att någon kommer i samma hiss vill säga. Än mer sällan
händer det att personen man åker hiss med är av den pratande sorten. Ni vet, vi finnar 
(och finlandssvenskar är faktiskt bara ett litet skvatt bättre) 
vill helst åka ensam för att slippa ögonkontakt eller att ha
någon främmande människa fysiskt nära inpå ifall hissen skulle vara modell mindre. 
Huuuu...bara tanken på det liksom.....

Vi har vårt historiska påbrå som viskar från generationer och åter generationer tillbaka att 
det bästa är att ha ett fysiskt avstånd till sina grannar - man vet aldrig när de förvandlas till ens fiende. 
Lite tungsinta som finnar ändå är så är det ju så man tror det slutar. Med bråk och elände. 
Inte kan man utgå från att man skulle ha glädje av att ha en granne nära. Nejdå...Heh...

Men tillbaka till hissen. Vi babblade på, jag och hon. Hon klagade (fast väldigt glatt) på 
november och vädret och mörkret och jag svarade att märkligt nog så har jag i år
bara och enbart njutit av novembers mörker och dess dämpade väsen. 
Hon tittade på mig som om jag sagt någon förolämpning nästan. 

Jag sover fortfarande med fönstret öppet på nätterna och jag vaknar pigg efter 
att jag knarkat syre i 8 timmar medan jag sovit som en stock 
skönt inbäddad under varma täcken. 
Mitt aktivitetsarmband - no jo, även jag har fallit i den fällan - meddelar att 
hälften av min sömn är djup sömn. Och det är väl bra? 

Jag gillar skymning och dämpat ljus. Skymning och mörker kan upplevas 
jobbigt och besvärligt, men det kan också vara en trygghet och lite som en famn
att få krypa in i. Av orsaker, som inte krälat fram här på bloggens sidor, 
har det här året varit tyngre för mig än andra år och man kunde tro att det skulle få 
mig att knäa i mörkret, men det har nästan varit tvärtom. 
Jag har fått energi och en slags tröst av det dämpade ljuset. 

Stundvis kan tröttheten ta ett stryptag om mig, men sedan kommer 
den milda skymningen och novembertystnaden och löser upp greppet 
och tar mig i sin kravlösa omfamning. 

November är måhända inte den vackraste av månader. 
Men den är kanske den mildaste. 




HUSLIGHETER


Det har regnat precis hela dagen. Det är så november som det bara kan vara! 
Länge sedan jag kände att jag tagit mitt husliga jag 
till några större utsvävningar. 
Nåh, inte för att det nu kanske blev så idag heller, 
men tänkte ändå passa på och tipsa om 
ett par riktigt goda grejs att göra. 

Bilden till höger:

Det har ju varit en liten köldknäpp också här hos oss, 
men persiljan och gräslöken är 
hur fina som helst ännu därute i sin växtlåda. 
Salvian tog jag in på verandan för ett tag sedan,
men avsaknaden av ljus gör att den börjar se lite trött ut så jag 
skördade faktiskt en del örter idag och fixade ett slags 
"kryddsmör för stekpannan". 

Hackade kryddorna smått och duttade lite i varje lucka i iskubs-formen. 
Ovanpå hällde jag lite olja (till hälften ungefär) 
och ovanpå det ytterligare lite smält smör. 
In i frysen och när de väl var frusna så tog jag ut dem och 
lossnade dem från formen och lade ört-smörkuberna lade i frysaskar, och tillbaka in i frysen.
 Nu kan jag bara plocka ut en kub eller två kryddad smör/olja
då det finns något jag vill steka i ja....en slags kryddsmör. 
Perfekt om man vill ge något en liten extra god puff. 
Bara det där lilla som får det att lyfta. 

Bilden till vänster: 

Oj och aah...

Farsdagen till ära hade grabbarna bestämt att det skulle lagas tacos och 
köttfärs och ost och riktigt så där stereotypiskt manlig "äijämat". 
Nå väl. Why not, liksom? 
Jag äter ju vegetariskt, äldsta sonen äter mycket sällan kött, 
gubben lite oftare och yngre grabben han gillar kött och 
är inte överförtjust i den gröna maten. Så kan det bli i familjer. 

Eftersom jag nu inte önskade bara tugga i mig lite salladsblad och suga på något
torrt tacoships så rörde jag ihop en "tacogratäng" eller vad man nu kunde kalla det, 
och det blev ju en liten succé runt matbordet. Snabbt måste jag skriva ner det här så
jag inte glömmer hur jag gjorde. 

Kokade upp 
ca 4 dl quinoa i grönsaksbuljong (ca. 15-20 min). 

Stekte

1 lök, finhackad
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 knapp chili, finhackad
i olja några minuter. 

Lade sedan i 

2 tomater, i tärningar 
1 paprika i tärningar
1 ask/låda Go Greens "Bönsalsa" 

Lät det koka ihop och kryddade med
tacokrydda (1/2 påse ungefär) 
salt, peppar 

Blandade i den färdigkokta quinoan

Hällde upp röran i en ugnsform och klickade över en "sås" av
2 dl créme fraiche, ett par matskedar majonäs 
(testade den veganska - mycket bra - fräschare än originalet faktiskt) 
och några nävar riven ost. 

In i ugnen (225° C) i en dryg kvart tills osten smält och fått färg. 

Jag säger bara...nam! 
Och det sade de andra runt matbordet också! 



VACKRA NOVEMBER



Det finns ett lugn som aldrig i skogen just nu. 
Det finns en skönhet så stillsam och fridfull att man bör
röra sig varsamt för att alls upptäcka den. 

Som om skogen höll andan för att jag skall 
kunna andas fritt då jag är där. 

Som om allt stannat upp för ett tag. 
Ett andetag. 

FOTOUTSTÄLLNING









Vi var ju ett knappt dussin ivriga fotografer som i september åkte upp till Varanger i nordligaste Norge för att fotografera naturen där. Vad vi inte visste då var att det skulle sluta i en fotoutställning. 
Men så blev det. En bild av var och en av oss som var med knådades ihop till en stilig helhet. 

Utställningen går under namnet "Ljus och former i Varanger". 

Igår var vi och monterade bilderna och hängde upp dem inför vernissagen idag. 
Det var ett rejält pusslande och passande att få allt att stämma. 
Att skära rätt de olika passepartout-måtten, få fotografierna rätt limmade och få allt att hänga rakt och med rätt riktade lampor och hela den övriga utställnings-rumban, var en utmaning och 
en lärdom för en utställningsnovis som jag. Lärorik dag. 

När jobbet väl var gjort unnade vi oss lite smått saltigt och ett välförtjänt glas med champagne.

Utställningen finns i att se i Fiskars i den mysiga butiken/ateljén 
Bild & Bo fram till jul. 

*

Fiskars är ju ett ställe som man gärna besöker på sommaren, 
men åk dit också nu innan julen och fynda unika julkappar eller bara njut av
stämningen där. Ät gott och se en fotoutställning, vet jag! 

Fiskars är fint. 
Och utställningen är finast!