nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

JULSTRESS OR NOT


Företaget jag jobbar på bjöd sina anställda på jul-lunch igår. 
Fast just det har inget med bilden att göra. 

Men till jullunchen och julruschen. 
Jag var så mätt efter jul-lunchen så jag trodde jag skulle spricka. Och då åt jag ändå bara
bufféns förrätt. Visserligen besökte jag förrätts-bordet ett par gånger men 
varmrätten hoppade jag frivilligt över. 
Av efterrätten tog jag bara en liten sked romrussinpudding och en skiva melon. 
Övermätt så till den grad satte jag mig i bilen för att köra hem. 
Chefen hade, förutseende nog, gett oss eftermiddagen ledig för vi var knappt till någon
större nytta i den matkoma vi befann oss i. Han hade tänkt rätt. 

Mat är förvisso en del av julen, men de senaste åren har jag själv rannsakat
mig och mitt eget julbeteende och tänkt att när blev det så här mycket - av allt?
Julklappar i mängder hade vi ju skippat redan för flere år sedan men julbordets
repertoar verkade bli bara djupare och bredare för varje år. 
Till det är jag och mitt lyhörda sinne för allas önskningar totalt ensamskyldig. 
Så är det bara. 

"Man" vill hålla kvar gamla traditionella av hävd och ta in nymodigheter 
för att visa att man minsann ändå hänger med i tiden och då bara sväller det 
hela som en okontrollerbar bulldeg. 

I ett par år har jag förminskat förrätts-bordet till något mer i tapas-stil. 
Bara en munsbit för att få in de rätta jul-smakerna. 
Det har funkat hur bra som helst. Ingen har klagat. 

I år ger jag mig i kast med att förenkla huvudrätten - också. 
"All in" är kanske inte alltid det bästa?
Att sålla bort och välja ut kan faktiskt vara en bra strategi, tror jag. 

Både ekonomiskt, tidsmässigt, hälsomässigt, och stress-mässigt. 
Utöver det är det både ekologiskt och klimatsmart! 
Alla vinner. Sådant gillar vi ju?! 

*

Men till bilden. Enligt julevangeliet: 

"Det kom sig vid den tiden att fotogruppen jag medverkar i utfärdade en 
förordning om att medlemmarna skulle fotografera ett tema ur en film. 
Det var det första temat av det slaget och ett av mina bidrag kom att vara denna."

Hunden och jag hade en riktigt underhållande fotosession. 
Till en början begrep hon inte alls vad som förväntades av henne. Men efter
att gaget förhöjdes i form av fler köttbulle-bitar började samarbetet löpa.  
Till en början ville Aida bara ligga ner och längtansfullt glo på spagettiköttbullstallriken. 
Sedan blev det okej att få henne att sitta bakom bordet men då glodde hon mest ner i 
tallriken, eller upp på mig som stod en meter ovan om kameran. 

Hmmm....till slut blev det att sänka köttbullebiten jag hade i handen ner till
samma nivån som kameran och voilà - blicken kom in i kameran. 

Men julstress ja....näe! I år vägrar jag! 
Men jul skall det bli ändå. Jag lovar. 
Fast denna gång gäller less is more. 

STILLA ADVENT




Ja, jag vet - den var redan, men jag hänger nu lite efter i min uppdatering här på bloggen
för att det är mycket annat just nu som lite pockar på uppmärksamhet. 
Jobb och sådant där annat viktigt som har med livet att göra. 
Och naturligtvis. Bloggen är ju också livet - så envist som jag håller fast vid den har 
den sannerligen blivit en del av mitt liv. 
Men den är inte enbart det,  den är också min egna stund då jag kan njuta av att få sätta 
mig ner och skriva ner lite tankar och funderingar, minnen och ögonblick. 

För varje år känner jag att det är läge att dra lite ner på dessa jul-måsten. 
Men utan att ändå tulla på stämningen. För den vill jag ju ha kvar. 
Men inte stressen, inte hetsen. 

Få se hur jag lyckas med det i år? 

Naturen har redan ett tag vilat i vintern. 
Och jag älskar att ta mig till det lugn som råder därute. 

Skogen har stillnat, den låga solen strålar nåt knappt marken, lyser
bara in genom stammarna sitt milda decemberljus. 
På håll hörs domherrarnas väna lilla pip medan ekorrarna envetet 
kilar runt samlande in de sista matskatterna innan snön döljer allt. 

Växthuset nås knappt av det bleka ljuset. Där står allt stilla och bara väntar. 

Jag går in och rör ihop min julsill. Min enkla goda julsill. 
Sill, lök, crème fraiche - inget mer. 

I helgen skall jag planera julmiddagen. Den enkla. 


SNÖ

Det föll snö över stan idag. 

Jag välkomnar snön. Om några månader kommer jag att förbanna den. 
På sommaren förbannar jag hettan som jag så hett längtar till när slaskets tid är här. 

Tänker att om vi inta hade dessa fyra årstider, eller fem som jag envisas med att påstå, så skulle vi då ständigt vara missnöjda eller nöjda? 
Med dessa olika årstider kan vi ju variera vad vi längtar till och vad vi för stunden vill förbanna. 

Många har idag postat på de sociala medierna en bild av årets första snö. 
Många kommer att läsa dessa inlägg, himla med ögonen och tänka; 
nämen, guuuud....hur kan man? Snön kommer ju varje år, liksom? 

Personligen tror jag att alla som postat, eller ens tagit en bild av årets första snö faktiskt på något "mentalt" plan har det bättre ställt. Jag vill tro att de som stannat upp inför 
detta på dessa breddgrader årligen återkommande naturfenomen bär inom sig 
det barn man ingång var. 

Man stannar upp för stunden inför dessa första snöflingor, ser sig runt om det är 
okej att sträcka ut tungan för att försöka fånga dem. Vuxna gör väl inte så?
Drar i stället ett extra djupt andetag för att ta in doften av den annalkande vintern. 
Kanske vill man krama en snöboll och slänga iväg den, 
men hindrar sig och plockar upp telefonen för att knäppa en bild istället. 

Tänker att det kanske är samma reaktion på den första snön. Man har kvar förmågan att förundras över det lilla, den enkla, det återkommande. Och man vill dela den med andra. 

Den gode Albert Einstein lär ha sagt:

"There are only two ways to live your life. 
One is as thought nothing is a miracle.
The other is as thought everything is a miracle."

På något plan tror jag man kan välja vilket. 

ETT SISTA ANDETAG...




Kan inte säga det ofta nog. 
November är de stillsamma ögonblickens storhetstid.

Häromdagen gick jag en sväng i skogen. Där var det tyst. Tyst som i graven nästan. 
Absolut inget som hände, allt bara andades stannad tid och stillhet. 

Så hände nåt. Jag vet inte om det var det lillalilla ljudet, eller en pytteliten rörelse i ögonvrån
som fick mig att stanna upp. Att gå i en tyst skog i november skärper ens sinnen. 

Där i en liten bäck, kanske ett dike bara, låg något litet som skickade vågor över
vattenytan som knappt var förnimbara om man inte råkade få syn på dem genom 
grangrenarna som liksom omfamnade diket. 

Jag tog mig fram till källan av ringarna på vattenytan. En ensam nattfjäril av något slag 
kämpade för sitt liv. Med sina sista krafter försökte den ta sig ur situationen den hamnat i, men
orken räckte inte till att ta sig vare sig framåt eller bakåt. En gång stannade den upp för att efter en minut fortsätta sin kamp om livet. 

Efter ett tag blev fjärilen stilla igen. 

Dess känselspröt sänkte sig sakta mot vattenytan.
För att inte resa sig igen. 

Dess vingar hade tystnat för gott. 

Stod där i novemberskogens dunkel och insåg att jag just 
bevittnat någons sista andetag och det kändes...stort...hur litet andetaget än var. 


Gick ännu via den lilla dammen som jag blivit så förtjust i och 
ser att de sista stråna böjer sig inför vad som komma skall och 
vid dammens kanter bildas ett skirt spetsmönster av de sköraste små iskristaller. 

Hela naturen tar sina sista andetag innan vintern är här. 


SYLVI - DEN FEMTE ÅRSTIDEN



Häromdagen snubblade jag över begreppet Den Femte Årstiden. 
På finska har den det bedårande namnet SYLVI som kommer
av de sammansatta finska orden SYksy och taLVI, dvs höst och vinter. 

Den femte årstiden, SYLVI, är gränslandet mellan höst och vinter. Här
i södra Finland kunde man kalla det november, men det är ändå inte som en
viss månad. Det är mer som hur det är ute i naturen. Naturen styr när det är
SYLVI. Den infinner sig efter att löven dalat, men innan snön. 

Men den femte årstiden är inte bara något som sker därute. Det sker, eller borde
tillåtas ske, inne i oss också. Inombord hos dig och mig. 
Jag vet att många förbannar mörkret och diset och avsaknaden av färg och ljus, 
men samtidigt kan november faktiskt vara en välsignelse. 
Jo, du läste rätt...

Vi borde lyssna och lära oss av naturen. När allt blir dämpat och lugnt därute borde vi 
inte då ta tillvara på den stunden och tillåta oss själva också att bli dämpade och lugna? 

Ljuset tas ifrån oss, men samtidigt ger oss mörkret en möjlighet till samma stillhet och ro 
som naturen därute lever i just nu. Naturen sjunker i en vila, en återhämtningsfas,
varför skulle inte också vi unna oss det? 

Tänk detta som en tid som inte ställer några som helst krav, den bara är. 
Den totalt kravlösa femte årstiden. 

Jag tror vi alla faktiskt behöver november. 
Tiden då vi kan tillåtas andas långsamt, vila eller 
som någon uttryckte det: 
"återställa oss själva till fabriksinställningen".
Ge oss själva en mjuk och snäll omstart. 
Det är därför november finns. 

*

Och sist men absolut inte minst, snarare tvärtom! 
Ett stort tack för grattisarna till min examen i det förra inlägget! 
Hade ni varit här hade ni alla fått en varm kram.

Det är också sådant man behöver i november! 



EN MILSTOLPE




I dagarna är det i runda tal tre år sedan jag satt och slöbläddrade i en tidning och 
natur och miljö. Det var sent på kvällen och resten av huset sov redan. Min blick fastnade 
på en annons i tidningen gällande en naturfotograf-utbildning. 
Oftast är jag inte speciellt impulsiv av mig, gillar ju när vardagen lunkar på och så, men 
den där kvällen skickade jag iväg min ansökan till utbildningen på pur spontan intuition. 

Glömde sedan lite bort hela grejen, den vintern var jag i Spanien i några veckor och kom
tillbaka hem till Finland i februari eller så. Bland högen av post på bordet fanns ett brev från
skolan som bekräftade att jag blivit antagen till utbildningen. Alltså wow - liksom! 

Och så en kall och ruggig mars- (eller april?) weekend 2017 träffades vår kurs för första gången. 
Ett brokigt, lite udda, men härligt gäng som skulle ta sig fram till en specialyrkesexamen inom foto. 
På "den tiden" var fotografutbildningen uppbyggd så att man först blir sk "vanlig fotograf". 
Med andra ord skall man påvisa att man behärskar studiofotografering, porträttfotografering on location, och en massa, massa annat! När den delen av en tredelad examen är är avklarad riktar man
in sig på det man vill specialisera sig på. Det kan vara pressfotograf, studiofotograf mm. 
Eller som i mitt fall naturfotograf. 

Man kunde tro att en naturfotograf inte skulle ha nytta av att kunna rigga upp studioblixtar, 
för det är extremt sällan man fotar med blixt ute i naturen. Men det har faktiskt varit till stor hjälp
i att försöka förstå ljuset. För det är ljuset - och inget annat - som gör bilden. 
Inte motivet. Ljuset. 

Man kan ha ett alldagligt motiv som lyfter av ett fint ljus.
Och omvänt motivet må vara hur häftigt som helst men i fel ljus
blir det intetsägande. Nå ja...det skall inte bli fotosnack här nu - inte på det sättet.

Men summasummarum. Nu har jag då klarat av min sista examensdel som 
för min del blev en bok om S K O G. 


Löjligt glad och stolt. 

FÖRBANNA INTE MÖRKRET...




Det är rätt märkligt. 

Jag brukar tyngas ner av november, förbanna mörkret och sucka över regnet och rusket. 
Ändå gör jag det inte. Häromdagen hade jag sällskap i hissen då jag åkte upp till mitt
arbetsrum. Det händer sällan. Att någon kommer i samma hiss vill säga. Än mer sällan
händer det att personen man åker hiss med är av den pratande sorten. Ni vet, vi finnar 
(och finlandssvenskar är faktiskt bara ett litet skvatt bättre) 
vill helst åka ensam för att slippa ögonkontakt eller att ha
någon främmande människa fysiskt nära inpå ifall hissen skulle vara modell mindre. 
Huuuu...bara tanken på det liksom.....

Vi har vårt historiska påbrå som viskar från generationer och åter generationer tillbaka att 
det bästa är att ha ett fysiskt avstånd till sina grannar - man vet aldrig när de förvandlas till ens fiende. 
Lite tungsinta som finnar ändå är så är det ju så man tror det slutar. Med bråk och elände. 
Inte kan man utgå från att man skulle ha glädje av att ha en granne nära. Nejdå...Heh...

Men tillbaka till hissen. Vi babblade på, jag och hon. Hon klagade (fast väldigt glatt) på 
november och vädret och mörkret och jag svarade att märkligt nog så har jag i år
bara och enbart njutit av novembers mörker och dess dämpade väsen. 
Hon tittade på mig som om jag sagt någon förolämpning nästan. 

Jag sover fortfarande med fönstret öppet på nätterna och jag vaknar pigg efter 
att jag knarkat syre i 8 timmar medan jag sovit som en stock 
skönt inbäddad under varma täcken. 
Mitt aktivitetsarmband - no jo, även jag har fallit i den fällan - meddelar att 
hälften av min sömn är djup sömn. Och det är väl bra? 

Jag gillar skymning och dämpat ljus. Skymning och mörker kan upplevas 
jobbigt och besvärligt, men det kan också vara en trygghet och lite som en famn
att få krypa in i. Av orsaker, som inte krälat fram här på bloggens sidor, 
har det här året varit tyngre för mig än andra år och man kunde tro att det skulle få 
mig att knäa i mörkret, men det har nästan varit tvärtom. 
Jag har fått energi och en slags tröst av det dämpade ljuset. 

Stundvis kan tröttheten ta ett stryptag om mig, men sedan kommer 
den milda skymningen och novembertystnaden och löser upp greppet 
och tar mig i sin kravlösa omfamning. 

November är måhända inte den vackraste av månader. 
Men den är kanske den mildaste. 




HUSLIGHETER


Det har regnat precis hela dagen. Det är så november som det bara kan vara! 
Länge sedan jag kände att jag tagit mitt husliga jag 
till några större utsvävningar. 
Nåh, inte för att det nu kanske blev så idag heller, 
men tänkte ändå passa på och tipsa om 
ett par riktigt goda grejs att göra. 

Bilden till höger:

Det har ju varit en liten köldknäpp också här hos oss, 
men persiljan och gräslöken är 
hur fina som helst ännu därute i sin växtlåda. 
Salvian tog jag in på verandan för ett tag sedan,
men avsaknaden av ljus gör att den börjar se lite trött ut så jag 
skördade faktiskt en del örter idag och fixade ett slags 
"kryddsmör för stekpannan". 

Hackade kryddorna smått och duttade lite i varje lucka i iskubs-formen. 
Ovanpå hällde jag lite olja (till hälften ungefär) 
och ovanpå det ytterligare lite smält smör. 
In i frysen och när de väl var frusna så tog jag ut dem och 
lossnade dem från formen och lade ört-smörkuberna lade i frysaskar, och tillbaka in i frysen.
 Nu kan jag bara plocka ut en kub eller två kryddad smör/olja
då det finns något jag vill steka i ja....en slags kryddsmör. 
Perfekt om man vill ge något en liten extra god puff. 
Bara det där lilla som får det att lyfta. 

Bilden till vänster: 

Oj och aah...

Farsdagen till ära hade grabbarna bestämt att det skulle lagas tacos och 
köttfärs och ost och riktigt så där stereotypiskt manlig "äijämat". 
Nå väl. Why not, liksom? 
Jag äter ju vegetariskt, äldsta sonen äter mycket sällan kött, 
gubben lite oftare och yngre grabben han gillar kött och 
är inte överförtjust i den gröna maten. Så kan det bli i familjer. 

Eftersom jag nu inte önskade bara tugga i mig lite salladsblad och suga på något
torrt tacoships så rörde jag ihop en "tacogratäng" eller vad man nu kunde kalla det, 
och det blev ju en liten succé runt matbordet. Snabbt måste jag skriva ner det här så
jag inte glömmer hur jag gjorde. 

Kokade upp 
ca 4 dl quinoa i grönsaksbuljong (ca. 15-20 min). 

Stekte

1 lök, finhackad
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 knapp chili, finhackad
i olja några minuter. 

Lade sedan i 

2 tomater, i tärningar 
1 paprika i tärningar
1 ask/låda Go Greens "Bönsalsa" 

Lät det koka ihop och kryddade med
tacokrydda (1/2 påse ungefär) 
salt, peppar 

Blandade i den färdigkokta quinoan

Hällde upp röran i en ugnsform och klickade över en "sås" av
2 dl créme fraiche, ett par matskedar majonäs 
(testade den veganska - mycket bra - fräschare än originalet faktiskt) 
och några nävar riven ost. 

In i ugnen (225° C) i en dryg kvart tills osten smält och fått färg. 

Jag säger bara...nam! 
Och det sade de andra runt matbordet också! 



VACKRA NOVEMBER



Det finns ett lugn som aldrig i skogen just nu. 
Det finns en skönhet så stillsam och fridfull att man bör
röra sig varsamt för att alls upptäcka den. 

Som om skogen höll andan för att jag skall 
kunna andas fritt då jag är där. 

Som om allt stannat upp för ett tag. 
Ett andetag. 

FOTOUTSTÄLLNING









Vi var ju ett knappt dussin ivriga fotografer som i september åkte upp till Varanger i nordligaste Norge för att fotografera naturen där. Vad vi inte visste då var att det skulle sluta i en fotoutställning. 
Men så blev det. En bild av var och en av oss som var med knådades ihop till en stilig helhet. 

Utställningen går under namnet "Ljus och former i Varanger". 

Igår var vi och monterade bilderna och hängde upp dem inför vernissagen idag. 
Det var ett rejält pusslande och passande att få allt att stämma. 
Att skära rätt de olika passepartout-måtten, få fotografierna rätt limmade och få allt att hänga rakt och med rätt riktade lampor och hela den övriga utställnings-rumban, var en utmaning och 
en lärdom för en utställningsnovis som jag. Lärorik dag. 

När jobbet väl var gjort unnade vi oss lite smått saltigt och ett välförtjänt glas med champagne.

Utställningen finns i att se i Fiskars i den mysiga butiken/ateljén 
Bild & Bo fram till jul. 

*

Fiskars är ju ett ställe som man gärna besöker på sommaren, 
men åk dit också nu innan julen och fynda unika julkappar eller bara njut av
stämningen där. Ät gott och se en fotoutställning, vet jag! 

Fiskars är fint. 
Och utställningen är finast! 

BACK TO BASICS - FOR A WHILE





Har äntligen lagt den där sista punkten på ett större naturfotoprojekt som 
tagit "ett tag" att få ihop och ro i land. Puuuust! 
Just nu känns det bara skönt att få lägga den biten åt sidan. 
Mitt naturfoto-jag med en deadline att hålla och ett projekt att ro i land tar 
och pausar en stund. 

Även om jag redan planerar följande naturfotoprojekt....men det är en annan story. 
Och det är än bara planer. Låter dem stanna där ett tag till. 

*

Men nu, hörni, tänker jag för en stund återgå till det den här bloggen startade kring, 
nämligen inredning och småfix här hemma. 
På tiden skulle någon kunna säga........inte minst jag själv. 

Ett bra tag nu sedan jag här hemma gjort annat än rört ihop lite nödvändigt i matväg 
och efter det dråsat ner i, vid det här laget, det  m y c k e t slitna och nedsuttna soffhörnet. 

Helt klart dags att gå lite "back to basics". För ett tag i alla fall. 
Skall dessutom bli riktigt skönt att bara få "vara hemma" ett tag.

Har några små fotoprojekt här innan jul, men på mitt ena andra jobb 
kommer en högsäsong emot, så helt okej med paus på den ena fronten i alla fall.

Nu skall jag, eller i alla fall planera, ta itu med 
hemmet som en längre tid nu blivit riktigt styvmoderligt behandlat 
av mig (resten av de inneboende under samma tak bryr sig inte så mycket 
åt ett eller annat håll, som vanligt) men mig har det stört lite. Heh...

Jag känner att en liten anspråkslös makeover skulle pigga upp. 
Det är lite så jag stressar av faktiskt. 
Av att vara kreativ på ett annat plan än "vanligt" är som att vila 
från det "vanligt kreativa". 
Lite luddigt beskrivet men ni kanske förstår? 

Skönhet i hemmet har ändå alltid varit 
en kanal av inspiration, kreativitet och 
faktiskt ren skär egoistisk avslappning för mig. 

Så för en stund skall jag bli en riktigt huslig liten hemtomte.
Back to basics. 

RENSKILJNING




Har varit hemma i någon vecka redan, så bilderna är inte direkt dagsfärska, 
men aktuella så till vida att renskiljningen har precis kommit igång i Lappland. 
När den här bilden togs var det ännu barmark, men nu har redan ett 
snötäcke lagt sig över vidderna. Jag hade precis lämnat området
då den första snön föll där. 


Har som känt, svårt att lämna de små vägarna ifred. Står det 
dessutom att vägen är i dåligt skick och att man kör in på den 
på egen risk - då är det kört för mig. Jag bara måste
få se vart en sådan väg far. Det är inte för ro skull jag 
kör fyrhjulsdrift. 


Broarna blev...nåh, lite slitna, även om jag i 
ärlighetens namn inte tyckte att själva vägen var 
i så speciellt dåligt skick. Vägen till stugan är ofta i 
samma skick och det är normalt årstidsfenomen. 



Kryper sakta den smala vägen fram och beundrar vyerna, dvs skogen 
som känns "vild och vacker". Plötsligt kommer jag till ett renskiljningsgärde.
På hösten, just från oktober och fram till årsskiftet, samlas renarna här 
ihop till renskiljning, eller rarkning. 



Renskiljning av Johan Turi 1910

Den exakta tidpunkten beror på vädret - som så mycket annat här uppe i norr. 
Det är först då det blir kallare som renarna börjar röra på sig och renskiljningen
kan inledas.  
Vid renskiljningen separerar man renarna från en sammanblandad hjord och de 
räknas in till de olika ägarna, så kallade sita. 
Renarna vaccineras och omärkta kalvar märks i öronen. 

Efter renskiljningen flyttar renarna till sina respektive vinterbetesområden. 

Vid själva renskiljningen använder man ett antal sammanhängande hagar. 
Renarna drivs från större hagar till allt mindre och till slut till renskiljningens kärna.

 Det som sker innan själva renskiljningen är sarvslakten. Sarven är ren-tjuren ifall 
det finns andra förutom jag som inte visste det. Som boende i Finland, även
om finska inte är mitt modersmål, så har jag bättre koll på de finska 
benämningarna gällande just detta. 
Men sarv är altså en pojk-ren. 

Att man väljer att slakta sarvarna just i september och innan brunsten är att 
de väger mest då. När parningstiden är förbi så har de stackars "pöjkarna" 
förlorat i stort sett allt kroppsfett och muskelmassan likaså. 

Som sarv är det inte speciellt bra att hamna någonstans där i medelklassen. 
Det är nämligen så att de sarvar som bär det bästa anlag sparas slakten. Men också
de som inte väger så mycket (än) sliper bli renskav i något fjällhotell. 

Lagom är alltså inte alls bäst - om man är en ren, vill säga. 

Innan själva renskiljningen, sker alltså sarvslakten. 
Vi själva renskiljningen slaktas även de kalvar och vajor (tjej-renar) som 
ser ut att inte kunna klara vintern. 


Då jag stannade till vid det öde renskiljnings-gärdet hängde fångslinorna
än slaka och tystnaden var kompakt. Blundade och försökte föreställa mig 
mullret av klövar och ljudet av bröl då hundratal renar drivs in i dessa  gärden. 

Men idag är här tyst. Så tyst det någonsin kan bli. 

SHINRIN-YOKU - SKOGSBAD






Så jag har badat idag! 
I skogen! 

Dagen var disig, lite duggregn föll över folket på dessa breddgrader 
och det orkade inte riktigt bli ljust. Man blir medveten om att november står och
klampar i farstun. November - årets värsta månad för många. 

Desto större är orsaken att ge sig ut i skogen NU då ännu lite lus finns. 
Jag lovar - man ångrar inte det. Fast vädret är lite moll-betonat och tungt
så finns det mer syre i luften nu än någonsin på året. Eller så känns det
i alla fall. Ett djupt andetag och man blir som ny. Man tror inte, då man sitter 
inne bakom sin datorskärm och glor ut genom fönstret på allt det regngrå, 
att det faktiskt kan vara så otroligt uppfriskande med en tur in i skogens famn. 

Men det är. Gå ut gott folk. Ut i det dåliga vädret. 
Ta ett skogsbad, eller det japanerna kallar shinrin-yoku, och fyll
själen med bra energi och kroppen med syre. 




GRÅ MÅNDAG






I går sken solen, idag vräker regnet ner. Så är det på hösten.

Inser att det är sällan, mycket sällan jag bloggar på morgonen, till det brukar
jag ha för bråttom och tusen andra saker pockar på uppmärksamhet.
Idag är ändå en sådan där långsam morgon som man borde unna sig lite oftare.

Har förvisso en hel del på agendan idag också, men inget som kräver en tidtabell,
och jag vet att jag kommer att hinna med allt inplanerat. Det regnar ute vilket
på sitt sätt bidrar till en mer dämpad ton på morgonen.
Jag behöver inte åka i väg någonstans och början min arbetsdag nu eller om
trettio minuter bestämmer bara jag själv. Det är oerhört skönt.
Det blir om trettio minuter, bestämmer jag.
Snart skall jag ta tag i mail, leveranslappar, fraktbrev och fakturor - men än finns det
gott om tid för en kopp kaffe till och en nästan meditativ stund här vid
tangentbordet. Inser att sedan jag började med det här systemet att jobba hemifrån
på måndagarna, så känns det som om arbetsveckan börjar lite mjukare, lite mildare.

Tänker ofta att om vi skall orka jobba med den takt som "samhället"
kräver av oss och gärna fortsätta med jobbandet en bra bit upp i åren, så
borde arbetslivet bli mycket smidigare än det är i dag. Efter att jag de senaste veckorna
kört en hel del omkring i glesbygden för att inte säga obygden, sett hus som
övergetts pga att det gjorts omöjligt att bo och leva där - arbete finns helt enkelt inte.

Tänk om man kunde svänga på den trenden? Är rätt säker på att det finns mängder med
människor som skulle önska leva och bo utanför de stora städerna. Långt utanför.

Sitter själv och blickar ut över RingIII, vägen som kramar om huvudstadsregionen och
tänker att tänk om jag kunde sitta och blicka ut över ett lugnt landskap istället.

Hade min morgon blivit än mer behaglig då?





TANKA HÖST-TANKAR







I år har jag verkligen fått tanka höstfärger så det förslår! 
I Lappland lär det redan kommit snö på sina ställen, medan höstglöden
är som allra finast här i söder. 

Vandrade i timmar i skogen, bara hunden och jag . 
Hittade väl inte överdrivet mycket svamp, men det var skönt att bara
gå där i sina egna tankar. 

Stängde stugan för vintern.
Kan hända att det blir ett besök ännu, men på 
något sätt kändes det nu att min "skogskvot" var fylld. 
Först veckor i Lappland och sedan en lång-weekend på stugan. 
Mitt projekt, som just handlar om skog, blev också klart så det kändes 
skönt att sätta punkt på fler plan. 

Många känner säkert den där känslan när man rott i land ett
projket, det är en skön lättnad men samtidigt tomt på något 
märkligt sätt. 

Tankarna irrade sig till kommande projekt, smakade på funderingarna och 
idéerna som kom och gick medan fötterna tog mig sakta framåt i skogen. 

Skrev i stugboken att det var överraskande mycket mösspripplor inne i stugan, 
nästan lika mycket som det brukar vara efter en hel vinter. Ändå har jag inte något ätbart 
framme där som borde locka dem. Väntar de en kall vinter när de 
redan nu söker sig inomhus? Talgoxarna knackade på fönstret och 
uppmärksammade mig på att det kunde vara dags för lite solrosfrön.

Hösten är som finast nu, men vintern står nog där och flåsar en i nacken.