nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

KRYP


 Liten och stor. 

På grund av en gammal ryggskada som den här sommaren igen gjort sig påmind
(med besked dessutom)
har mitt fotograferande och övrig aktivitet begränsats till näst intill ett minimum. 

Galet slött är det! Och sjutton vad man plötsligt uppskattar hälsa
när en skogspromenad till kantarell-stället 500 m bort blir en utmaning
i både uthållighet och smärttolerans. 

Men för att det nu inte helt skall samlas damm på kameran så har jag 
roat mig med att fota kryp.

Den lilla (till höger) är en fjädermygga. Mycket vanlig, alltså MYCKET vanlig och ändå
har jag aldrig riktigt "sett" på en fjädermygga. Den här filuren är liten, hade den suttit på min 
lillfingernagel hade den fått plats på halva nageln, så liten var den. 
Men så snygg med sina fjäderantenn - vilket säger att detta är en vuxen hanne. 
Bara hos oss lär det finnas runt 500 olika arter fjädermyggor men
om man tar med hela världen så lär artantalet vara över 10 000. 
Krävs mikroskop till att artbestämma, så mycket vanlig. 
Och ändå har jag aldrig "sett" en fjädermygga i närbild. 
Sådant gör fotointresset med en. 

Den andra (till vänster) är en riktig bjässe! 
Torde vara en brun mosaikslända men skall kolla upp det. 
Den är alltså 8 cm lång och har en vingbredd på knappa 10 cm, 
så jämfört med det där andra krypet som var knappt 8 mm långt så 
är det här en gigant! 

Lika på sitt sätt men ändå så totalt olika. 

FORMKLIPPT OCH FÄRG



Smaken är som känt som baken - delad - men
det finns ett par element som jag tycker att är bra att tänka
på när man planerar och anlägger en trädgård och det är
det där med färg och form. 
Många kanske suckar över besväret att formklippa 
växter så som häckar, klot mm. Men det är så 
värt besväret. 

En av mina absoluta favoritväxter att bygga små häckar av
är måbäret. Där jag bor klarar sig inte buxbomen så den har jag bara i 
kruka och betraktar den mer eller mindre som en ettårig "sommarblomma". 
Ibland lyckas jag övervintra dem, oftast inte. 
Och har insett det och har dem numera som vintergrönt på balkongen efter att
de gjort sitt i sommarträdgården. De är oftast fina genom hela vintern. 
Så på dessa breddgrader. 

Men en som man kan lita på i vått och torrt, i kyla och snö, 
är måbäret. Den är ju inte vintergrön, men kan - och bör - klippas
ofta och hårt första tiden för att bli riktigt så där "buxbomstät". 

Men det är en så tacksam växt. 
Och när man anlägger en ny trädgård så ger de där formklippta små
häckarna direkt en slags känsla av att det här är färdigt. 
Det ser prydligt och ordnat ut och ger rabatter som ännu 
kanske söker sin vuxna växtlighet en lugn inramning. 

Tänker också, höstmänniska som jag är, på höstfärgen på 
de växter jag väljer till trädgården. 
Måbäret har en fin gul höstfärg och små orange bär. 
(Ätliga men smakar väl mest bara inget alls). 

Och ja, häcken på bilden skall få sig en trimning ikväll, 
den är inte alls så prydlig som den skall...
 

Den japanska lönnen kämpar på i snålblåsten från havet. 
Den har växt riktigt fint, och även om den har vinröda blad så i ett visst 
sken får de en ton av orange. 
I det stora hela har jag lyckats hålla mig till den färgskalan jag tänkte mig
men en temynta har inte riktigt levererat den färg som det stod på 
beskrivningen i butiken....Skall ta de med mig hem och se om någon i
husbolaget vill ge dem ett nytt hem. 
Fördelen med en liten trädgård är att man kan unna sig att vara petig med 
både färg och form. 


KLIMATÅNGEST - HAR VI DET?


 Vaknade i morse av att det duggregnade in på mig. Inte mer än bara som ett havets dagg, 
men vaknade ändå av det. 
En kallfront kom och jagade bort de heta sommardagarna, men det känns faktiskt
bara rätt så fräscht och saknar inte alls de där +30 °C-dagarna. 
Än mindre att det skulle vara varmare än så. Så som det varit i stora delar
av Europa här innan. Lite märkligt att tänka så, men antagligen kommer dessa
Nordiska somrar att vara eftersträvansvärda om bara några år om (då) uppvärmningen 
bara fortsätter och eskalerar . Om vi inte gör något drastiskt i vårt sätt att leva. 
Och är det redan försent? 

Hade, som jag kanske nämnde tidigare, äldre grabben - vår filosof - som sällskap
på stugan i ett par omgångar. Mycket av våra diskussioner i natten handlade om
hur mycket svårare världssituationen är, och upplevs vara, för de som är unga. 
Och vid något skede så uttryckte han något i stil med:
- Lätt har du att tycka och tänka sådär när du är i "din ålder". 

Minns inte direkt vad det var jag hade tyckt och tänkt, men antagligen hade jag
försökt förmildra och strävat efter att hitta något positivt i hans ganska
dystra syn på världens framtid. 

Men jag hajade till över hans ord och tänkte att det nog ligger något i det 
han sade. Både om mig personligen, men också om oss många andra i "min ålder". 
(Min ålder är alltså +55) 

Vi är säkert väldigt medvetna och upplysta. Och visst, vi sorterar och 
komposterar och återanvänder. Men jag vågar påstå att de flesta gör bara sådant
som inte så där fasligt mycket påverkar det egna levnadssättet. 
Att då det kommer till gärningar som skulle på riktigt påverka det 
vi är vana att ha, eller göra, då blir det betydligt svårare att 
skrida från ord till handling. 

Vi, och generationen före oss, hör ändå till de som hela tiden fått en bättre
livskvalitet om man ser till det materiella. 
Vi har, med största sannolikhet, större delen av våra liv bakom oss och 
kanske det spelar undermedvetet in på våra gärningar även om våra
tankar kan ha en högre moralisk nivå. 
Vi vill vara lite bättre i våra tankar än vad vi sedan ändå konkret är.

 Vi stönar över den ena hetare värmeböljan efter den andra, suckar oss över
blågröna alger och fasar över skogsbränder som rasar på många håll. 
Allt detta återkommande varje år i en eskalerande takt.
Vi kan känna ångest för det - men vad är det vi gör åt saken? 
På riktigt? 





SOMMARTILLVARO OCH TEKNIK


 När det gäller teknik så är jag absolut ingen teknikfreak, 
men jag ogillar inte heller teknik direkt.
Kanske mer att jag ogillar när det inte fungerar eller är bara dåligt. 
Men det är väl inte så många som går i gång med glädjetjut
när något inte funkar? Finns det sådana ens? 

Jag har nu flyttat ut jobbet till stugan och skall förhoppningsvis  jobba härifrån 
i alla fall i några veckor framöver. 
Det har gjort att jag uppdaterat kontoret
lite för det finns inget värre än dålig 
teknik som inte fungerar när man skall jobba. 

Hör inte till dem som måste uppdatera min teknik stup i kvarten, är den 
bra och funkar till det jag behöver den till så är allt väl. 
Och alltid är inte det dyra det bästa. Bara att det är så svårt att hitta de där 
riktigt prisvärda grejerna. Tänkte tipsa om en sådan om någon läsare 
behöver en printer till sitt hemmakontor men inte vill punga
ut med någon större peng. 

Hösten 2020 köpte jag en Canon TS3350 printer till stugan för 39 €. 
Jag hade inte stora förhoppningar på den, men behövde en för sporadiska
utskrifter och trodde inte den skulle hålla ihop i fukten från havet och 
vinterns kyla mer än en kort tid. 
Vi talar ändå om frost och djupfrysning för vi har inte ens
grundvärme på i vår stuga. Tänkte om den klarar den hösten så är det bra! 
Då visste vi ju inget om hur länge distansarbete skulle pågå ens. 
Hur som helst så kom det sig att jag efter den där stormnatten i september 2020
inte jobbade så länge i ett kör från stugan att jag behövde printern, 
och den blev instuvad i ett skåp. Det var då min brors hälsa 
kollapsade totalt och jag blev hans närvårdare nästan på heltid. 
Där har den stått sedan dess. Printern. 
Om stormen kan man läsa HÄR
*
Nu, nästan två år senare, plockade jag fram den - och döm om
min förvåning när den snällt satte igång och printade. Inte ens
bläckpatronerna bytte jag ut! Att den låter som om den 
skulle gå sönder i atomer närsomhelst kan jag leva med. 
Och att den inte är den snabbaste i byn går också an. 
Det gjorde den redan som ny, så det är inget tidens tand åstadkommit. 
Så tyst och snabb är den inte - men prisvärd. 
Det kan man lugnt påstå att den är för den 
som behöver en printer bara nu och då. 


I vanliga fall brukar jag vara rätt medveten om kvalitet när jag köper
teknik. Det är ändå rätt sällan billigt är bra (förutom i exempel ovan). 
Min padda, insåg jag häromdagen, har snart sju år på nacken och 
då använder jag den så gott som dagligen. 
Funkar perfekt! 

Och som högtalare har jag en Harman/Kardon Citation 200 som har ett väldans
behagligt ljud. Och så är den behändig att bara plocka med
sig om man vill lyssna på nåt på bryggan eller i trädgården. 
Eller i mitt nya sommarkontor! Behändig och bra. 
*
Vad nu sen laxsmörgåsen har med teknik å göra? 
Ja, det kan man fundera över, men faktum är att min äldre
grabb är en liten mästare på att liksom veta vilka smaker blir bra ihop.
Jag hör till de där kockarna som gärna har ett recept 
att utgå ifrån i alla fall.  

Så löjligt glad att han velat hänga här på stugan en sommarvecka till! 
Det kanske också är en slags teknik att få smaker att gifta sig med varann. 
Här var det en enkel förrätts-smörgås av rustikt bröd och så lite pepparrot
och majonäs, sommarlök och kryddgurka (!). Ovanpå det lime- och ingefäramarinerad
lax och på toppen gammeldags inlagd gurka. 
Överraskande bra combo det där med två olika sorters gurkor. 
Det blir nog så att jag stjäl hans idé inför tjejkvällen om ett par veckor. 



SAMMA HIMMEL


 Brrrr, så kallt det plötsligt blev! 
Har fått rota fram både ylletröjor och sjalar för att 
det skall vara behagligt att sitta här ute på balkongen och skriva. 

Vi hade urnenedläggningen i går och på kvällen satt jag och valde
ut en vers till dödsannonsen. Finns så många vackra! 
Man behöver inte ens ha mist någon nära för att sitta där och snyfta. 

Idag har jag varit till järnhandeln och införskaffat (förhoppningsvis) de
där sista grejerna till det nya lilla "annexet" som byggt där i samband med stugan. 
Sådant som målning och handtag 
och lampor och...

Köpte faktiskt också en plastlåda med lock dit mitt
"riktiga arbete" skall få plats. Dvs allt det jag behöver för att kunna jobba
distans från stugan en längre tid. Skönt att ha allt i en låda,
som man sedan kan stuva undan till veckoslutet och så. 
Min semester tar alltså slut i dag så jag märker att tankarna går redan
lite i jobb-banor. Sade just åt gubben att jag nog gärna haft en vecka semester till,
mycket av min semester har ju ändå varit att fixa allt praktiskt efter ett dödsfall. 
Finns mycket att ta tag i, även om mycket går att sköta digitalt. 

I morgon åker jag till stugan på obestämd tid. 
Sommaren får avgöra när det är dags att komma hem.
En hisnande tanke. 





SOMMARREGN



Det doftar svagt av luktärterna som jag plockat in och har på 
bordet på verandan. Doften av dem blandar sig med doften av ett stilla
sommarregn. Åskfronten som dragit in över landet från öster har inte
riktigt nått ända fram till Finlands sydspets där denna lilla udde ligger. 
Vi fick bara lite regn.


Men det är välkommet! Regnet. 
Med en nyanlagd trädgård är varje regnskur välkommen!
Endast de få rosor jag planterat, de av gammal bondsort som doftar gudomligt, 
vill  inte riktigt tåla regn. Men det är som det är. 
I övrigt är de en tuff sort. Och det kommer nya knoppar som kommer att blomma och dofta. 
Skärgården bjuder på fler tuffa förhållanden än lite sommarregn. 
Som igår när det drog en lätt sommarstorm förbi och min
japanska lönn, som jag har i kruka, nästan vände ut och in på sig där
den stod i vindhålet mellan husen. Innan de riktigt tuffa sensommar- och höstvindarna
skall jag nog flytta den lite mer i lä. Om jag vill ha kvar något löv alls på den.
Stackaren. 


 Men regndagar är sköna! De med. 
Sitter och delar spellistor med lillungen som 
har ett nyväckt intresse för klassisk musik. 
Eller jag kanske anade att en dag skulle han upptäcka det då han 
motvilligt för något år sedan  följde med mig på en opera i Nyslott. 
Mycket långa tänder visades innan men ändå var han den 
som först ställde sig upp och applåderade. 
Inte för att det var slut (hahaha) utan för att han ärligt gillade det. 
Trots lite taggig tonårsattityd där innan. Ingen var mer förvånad än han själv den gången. 
I våras överraskade han mig med att meddela att han just sett 
Svansjön av Tjajkovskij på Operan i Helsingfors - bara för att han 
just den dagen inte hade bättre för sig. 
Inget han bokat månader i förtid, alltså. 

Vi är alltså ingen speciellt musikalisk familj, men jag har alltid tänkt att 
all musik skall ges möjlighet att upptäckas. Alltså tillfällen till att möta 
olika sorters musik (och kultur också i övrigt) är så viktigt att delge sina barn. 
Och sig själv. 

Aldrig för sent att upptäcka nya saker i livet. 

EN ENKEL TILLVARO


Sista semesterveckan har inletts och håller på och inreder vår lilla tilläggsbyggnad som skall hysa
ett par (gäst)sängar men framför allt mitt kommande hemmakontor! 
Kommer att bli lagom klart tills jag skall logga in mig på jobbet nästa måndag. 

Hinner nu inte bli helt färdigt, men så det fungerar. 
Känns nästan lite märkligt; det där som jag drömde
om redan då lillungen var i lågstadiet blir verklighet. Att jag verkligen
kan bosätta mig härute på udden hela sommaren om jag så vill. 
Inget som binder mig till någon annan plats. 

Att få leva enkel-liv är underbart, tycker jag. 

Gubben har efter många om och men pensionerat sig på riktigt och
avslutar sin företagarkarriär i och med denna sommar. Vissa uppdrag kommer han att ha kvar, 
men inget som kräver att han har ett lager, så på det sättet är han också lika
fri att välja plats var han är på som jag. 
Det är en alldeles ny insikt. Vi har tid. Ganska ljuvligt! 

Nu skall jag ta och tugga i mig lite jordgubbar, sätta mig och läsa en 
bok, slänga upp fötterna på en annan stol och invänta sommarregnet
som utlovats. Det är välkommet. 





EFTER ÅSKAN


 Det kom ett litet åskväder i går kväll som svepte över viken. 
Inget dramatiskt i sig, snygga moln, horisontella blixtar och mjukt buller. 
Men precis då åskan dragit vidare skedde ett ljusfenomen som jag 
faktiskt inte kan minnas att jag upplevt tidigare. 
Hela tillvaron blev totalt gul. 

Klockan, då bilden togs, var lite över nio på kvällen, så det är inte solnedgång.
På något vis lyckades solen bara lysa genom molnen så allt bara blev gult. 

Det hade precis regnat innan och det ångade från bergen och 
det blev ett väldigt drömskt landskap av det där vanliga jag glor på 
varje dag. Ljusfenomenet gick över rätt snabbt. 

Fast jag inte är någon stor vän av gult, så är det ändå ganska
häftigt när hela världen bli gul för en stund. 


ETT SISTA HEJDÅ


 Vågorna kluckar somrigt mot stranden och på håll håller korparna kontakt med
varandra och med sina ungar, i övrigt är det tyst här på udden. 
I köket hör jag hur gubben tvättar nypotatis. Själv sitter jag på 
verandan och låter kvällen komma. 
Ögonen är sträva av gråt och jag vill helst bara blunda. 
Och gråta lite till. En stilla gråt. Sådana tårar som behöver gråtas. 
De som helar. 

Vi hade jordfästning av min bror idag. Ett enkelt, stilla, vackert avsked i en 
av de vackraste kapell jag vet. Kapellet intill Helsinge kyrka. 
Har alltid gillat det. Och idag sade vi alltså ett sista hejdå åt brorsan min. 
Jag tror han fick just en sådan jordfästning han hade önskat. 
Enkelt men vackert. 

Länge tänkte jag att man inte kan förlora sitt syskon. 
Eller naturligtvis begriper jag att det är så, men på känslobasis har jag liksom 
inte tagit det till mig, trots att min bror i några år varit obotligt sjuk och
vi alla visste att den här dagen skulle komma förr eller senare. 
Ett syskon är väl tänkt att gå bredvid en hela livet, har jag tänkt. 
Inte framför en som ens föräldrar, inte bakom en som ens barn
utan just bredvid. Men det är ju inte så. 
Hur man än vill, så är det inte så. 

*

Efteråt, när vi var på en minneslunch så tittade jag på mina barn, mina
pojkar, och insåg att någon av de kommer att behöva ta avsked av den andra
på samma sätt som jag gjorde idag av min bror. 

Det blev en märkligt stark insikt. De tänker naturligtvis inte på det, 
och skall inte behöva göra det heller. 
Lika lite som jag gjort det med min bror innan han insjuknade. 
Men fram tills det var det som om syskon liksom inte hörde till de som dog. 
Otroligt barnslig tanke, jag vet, men den var där och på
någon slags evig lillasyster-nivå ändå rätt verklig. 
Som om fakta och känsla, vetskap och emotion inte riktigt möttes. 

Vi alla står inför de här jobbigt sorgliga, 
men också behövliga stunderna
av att få ta avsked för gott. 

En jordfästning. En begravning. 
En ritual - det där sista farvälet. 
Att ännu en sista gång få viska "Hejdå"
Det är viktigt. Har kanske inte riktigt förstått det innan. 
Men det har nog en plats i sorgen. Har haft det i urminnes tid. 
Vi behöver denna ceremoni. Att de egna åter blir fästa till jord. 
Det är något otroligt vackert i det. 
Samtidigt andligt och på något sätt ursprungligt jordnära. 


*

Solen har nu gått ner. Sitter fortfarande på verandan i den svalnande kvällen. 
Fortsätter på mitt skrivande. 
Gubben och jag åt en enkel middag med nypotatis och sill. 
Pratade om dagen, om jordfästningen, om livet och döden, om min bror. 
Jag kommer alltid att sakna honom, brorsan.  
Sorgen kommer ändå att suddas ut. 
Det vet jag den gör - hur jädrans ont det än gör just nu. 
Det är så livet fungerar, tänker jag. 

Sorg blir saknad blir minnen. 
En evig kedja av relationer till varandra som 
bildar det vi kallar liv. 
Levande eller döda är vi ändå en del av en kedja som är vår historia. 
En länk mellan det som varit och det som är. Och det som skall komma. 
Det vi inget vet om. Än. 

MIN LILLA TRÄDGÅRD I SKOGEN


Under årens lopp har jag haft ett antal trädgårdar att anlägga,
och halvfärdiga och färdiga att ta hand om. 
När jag flyttade in i lägenhet för ett år sedan var det med en viss
lättnad. Och jag funderade ett bra tag om jag skulle kavla
ärmarna och anlägga en trädgårdsplätt vid stugan. 
Många varnade över att hjortarna ändå kommer att äta upp allt.
Inte så motiverande precis. 

Men jag vill ta mig an utmaningen. 
Att skapa en trädgård som var lättskött, passade in i skärgården 
med skogen som granne - och helst inte lockade hjortar alltför mycket. 

Ett tips om man har hjortar som kommer på besök är medlet Trico Garden. 
Det bara fungerar. Men man kan ju inte spraya en stor trädgård, men 
här med ett par rejäla rabatter och en del krukor så funkar det bra. 
Det tar dryga fem minuter för mig att spraya på medlet. 
Att det fungerar kan jag nog våga garantera. 
Tidigare på sommaren så hade jag sprayat alla rabatter, men 
använder inte ämnet på något som vi skall äta.
Det jag odlar i odlingslådorna har ett nät över sig, men mina potatis-
plantor som jag har i stora hinkar stod oskyddade. 
Och när jag kom tillbaka till stugan var all blast snaggad. 
Nå, det blir potatis det oaktat, men märkte att allt annat fått vara ifred. 
Lite hade hjortarna smakat på en häck av aronia, men tydligen smakar
medlet så apa så de hade bara rivit några blad här och där. 
Några vallmoknoppar hade de ätit - de hade ju inte hunnit få av
Trico Garden på sig då de utvecklat sig efter att jag sprayat växterna. 
Så ja, det fungerar! 
Men det gäller att spraya det dagar då det inte utlovats regn,
för medlet skall få torka på växterna för att ha bästa effekt. 

En annan sak som jag lagt märke till, även från tidigare år, är att mörka
bladväxter inte intresserar dem. Lämpligt då att jag tycker de är 
snygga och ger en lagom tyngd och tuffhet i en trädgård som 
kan bli lite för fladdrigt blommig ibland. 
Eller det är min åsikt i synnerhet gällande en trädgård som 
den här som omges av karghet. Passar med lite tuffare växter där. 

Mörkbladiga basilikan 'Yemenite' hör till måsten varje sommar. 
Bin och humlor älskar växten och den är så där lämpligt 
ruff och skir på samma gång. 
Den nästan svartbladiga bataten är riktigt häftig. Krukan kan jag flytta 
intill något mer blomfluffigt och få den där kontrasten som jag vill ha. 



I stort har jag mer bladväxter i trädgården än sådana med magnifik blomning. 
Har bla flera olika sorters bräken. En stor favorit är spetsbräken (på bilden till vänster) som 
är delvis vintergrön. Sådana växter är viktiga i trädgården, tänker jag. 
En bedårande fin liten bräken är svartbräken. Jag har den under sommaren i kruka, men till vintern 
gräver jag ner den i rabatten. 
En annan stor favorit som också delvis i alla fall är vintergrön är skugga-grönan. 
Varken de olika bräken-sorterna eller skugg-grönan verkar gillas av de där hjortarna. 

När jag har planerat trädgården så har bladen varit mer i fokus än blomningen, som sagt. 
Vad jag också satt lite extra tankearbete på vid planeringen är höstfärger. 
Jag är ju en höstmänniska och formligen älskar när trädgården exploderar i murrigt granna
höstfärger. Och till det passar också de där mörkbladig växterna bra in. 
En trädgård utan vildvin är ingen trädgård. Basta! ;)



När jag påbörjade detta skogsträdgårsdprojekt och 
siktade in mig på utseendemässigt mer anspråkslösa växter då jag besökte 
handelsträdgårdar insåg jag vilka intressanta lite udda växter man
kunde hitta i de där lite bortglömda hörnen. 
Det är ju så att de flesta vill ha pråliga pioner och storblommiga klematis
och de växterna finns där på bästa försäljningsplatsen. 
En spretig brunklematis är liksom inte den mest säljande. 
Men en helt bedårande växt i en skogsträdgård. 
Nu håller den första lilla klockan att slå ut. 
Knoppen ser utt som ett lurvigt litet russin. 

Sedan är jag ju ändå inte helt immun mot trendväxter heller. 
Och visst har en japansk lönn hittat till min terrass också. 
Den har ju den rätta färgen på bladverket. Ganska tjusig mot de blommande
växter jag har. Av vilka de allra flesta går i rosa toner. 

På bilden ovan syns också mitt bevattningssystem för krukor som jag använt i 
åratal. Blumat heter det och här är vattenkällan en stor damejeanne. Håller liv i mina 
krukor när jag inte kan vara där och vattna dem. 




För någon kan säkert mitt sparsmakade sätt att se på trädgårdens växter,
färger och former verka strikt och strängt. Men jag vill inte att trädgården 
skall sticka ut för mycket från den omgivande naturen. 

Jag har grovt valt bara några färger. Det är ganska skönt att ha ett snävt utval
att välja bland också. 
Mörka bladfärger hade vi redan. 
Vitt är aldrig fel, mörkt lila och rosa blomning. 
Och så har jag också med blågröna toner. 
De finns i hosta-blad, i kryp-enar och i lammöron. 
Och så den där vallmon 'Royal Wedding'. 
Den har allt. Enkel blomning i vitt med det där vackra lila i mitten. 
Bladen är så där silvergrågröna.
Och så har till och med fröställningen "rätt" färger där den står intill 
ett vinrött silverax och en silvergrågrön kryp-en. 
Är ingen vän av gult i blomning men tycker det är fint när blad gulnar på hösten,
så tänker en hel del på det också. Att växter är fina också på hösten. 

Hittade ett gammalt tråg på nätet i vintras och i den planterade jag kryp-
timjan som i alla fall denna sommar får växa där. 

I slutet av sommaren lägger jag ut den kompletta växtlistan. Men redan nu kan jag 
nämna lite om växter som inte riktigt gillat den här sommaren. 
Mycket lökar som jag satt förra hösten då rabatterna ännu var bara jungfrulig jord
ogillade vintern/våren och ingen tulpan orkade ta sig upp. Även övriga lök-
växters blomning var ytterst sparsam. Tex kom Allium-bollarnas blad nog upp, 
men inte en enda blomma. 

Satte på våren också lökar av Kroll-lilja, och de kom fint upp, men den heta 
period som kom just då de skulle blomma gjorde att de (trots bevattning) torkade
in. Kanske de kommer nästa år. Funderar på att flytta dem till ett mer skuggigt läge. 
Somrarna lär ju inte bli svalare precis...

Har några mörkbladiga (överraskande?) alunrot-plantor som också står aningen
för soligt för de har fått lite solbränd-skador på sina blad. När man
sitter där på vintern och ritar in sina växtplaner så minns man kanske inte alltid
hur solen skiner på den kommande planteringen. 
Den här rabatten mindes jag skulle vara mest i skugga, vilket den även
i och för sig är. Bara att de där allra hetaste middagstimmarna - då gassar solen 
på denna rabatt. Så får lova att tänka lite om där med vissa växter. 
Men 95 % av växterna verkar trivas och må gött. 

Oj, vad mycket trädgårdssnack det blev. 
Mycket babbel över liten trädgård liksom. 
Men så idag. 



 

EN MÄRKLIG SOMMARVECKA




Ja, det har liksom varit en vecka då mycket och inget hänt. 
Känner att jag absolut inte fått något alls gjort i denna hetta. 
Och med en rygg som vägrar vara på gott humör, alls. 
Tycker att jag mest bara tassat in och ut i duschen
(för simma kan jag inte för ryggen just nu)
och så dråsat ner i någon stol i skuggan. 
Eller lagt mig på soffan på verandan för att läsa en bok, 
men vips har ögonlocken blivit galet tunga och det har - återigen - 
varit läge för en liten tupplur...


Har ju haft den där förstfödda som sällskap hela veckan. 
Han fick ont i halsen på midsommaren som blev värre och på
måndagen åkte vi till sjukhus nr 1 (i Ekenäs, ca 50 km bort) för att kolla upp. 
Just in case. 
Han har tidigare också haft halsböld så bara för att utesluta det så 
blev det att hänga på jouren där. Ständigt fick andra förtur. 
Efter fem timmar gav vi upp och tänkte att vi bokar en tid till privat läkare. 
Det blev hemmakur med smärtstillande, Bafusin och saltvattengurgel
(det sist nämnda lindrade faktiskt en hel del)
så inte att förakta gamla huskurer. 


Även de privata läkarmottagningarna var rätt fullbokade, så vi fick tid först till 
onsdag. (I Salo, ca 70 km bort). 
Därifrån skickades han akut till sjukhus nr 2, Åbo Universitetssjukhus - med konstaterad
halsböld - för operation samma dag. 
(Åbo ligger alltså 130 km bort). 
Ingreppet gick bra och grabben fick antibiotika i dropp och 
så hem över natt för att åter nästa dag köra till Åbo för kontroll och 
eventuell ytterligare tömning bölden. (Urk...)

Under denna heta sommarvecka kan en bara tacka för luftkondition i bilen.


 Där mellan varven har jag fixat min brors begravning,
diskuterat med prästen och begravningsbyrån. 
Mycket byrokrati med andra ord. 
Det mesta har gått smidigt, utom det där första besöket på Ekenäs sjukhus då,
där de nog gjorde en missbedömning över grabbens tillstånd. 
Vi skulle ha sluppit med så mycket färre kilometer runt halva södra Finland
och två dagars häng på sjukhus och i bil och en extra kostnad för den 
där privata läkaren. 
Allt är ju väl, det var aldrig nåt allvarligt och privatläkarräkningen 
var inte hårresande, men ändå. Principen liksom. 

För trettio år sedan då jag landade som sommarmänniska på den 
här orten fanns här tre matbutiker - numera en - om än helt superbra! 
Dyr men bra! 
Men det fanns också en läkare och veterinär i byn. 
Nu finns det en hälsoperson - som är på semester från midsommar...
...i en by som säkert fördubblar, om inte mer sina invånare under sommaren. 
Hur tänkte man där, tänker jag. 

Men tiderna ändrar. Inte alltid det blir bättre,
även om det oftast ändå sker. 

SMÅ KRYP


 Små kryp, de hör ju sommaren till. 

Känner inte speciellt bra till alla världens små sommarkryp som 
kravlar omkring i naturen, men ibland träffar man på någon
man känner igen. 

 I går när jag vattnade mina fick jag syn på den här lilla krabaten. 
Eller, för att vara ärlig, så "sig jag den först när jag kollade in fotona
i datorn. Och det är inte första gången den lyckats lura mitt öga
genom att se ut som om den inte alls fanns där på blomman. 

Det är nämligen en blomkrabbspindel och det är då en intressant filur, tycker jag. 

Först av allt så kan den byta färg beroende på vilken blomma den valt att 
jaga sina byten på. Förr trodde man att den bytte färg, som en kameleont. 
för att inte synas för de som skall bli fångade, men det lär inte stämma. 
Den kan nappa sitt byte även om den inte hunnit byta färg.
Att byta färg tar nämligen sin lilla tid - upp till 24 timmar.
Så om man ser en grönfärgad blomkrabbspindel på en vit eller rosa 
blomma så har den bara inte ännu hunnit byta färg. 

Man har också tänkt att färgbytet skulle skydda den från att bli uppäten av fåglar, 
men det skall inte heller stämma helt. Sitter spindeln bara stilla så kan inte en
fågel upptäcka en spindel på en blomma. Men rör den på sig så blir risken direkt
stor för att bli fågelmat. Gäller att ha is i magen om man är en spindel med andra ord. 

Så man vet inte riktigt med säkerhet varför den byter färg, men lite häftigt är det ju! 

Blomkrabbspindel har det där med krabb i sitt artnamn för att den faktiskt 
kan röra sig i sidled - precis som en krabba. Och visst har den något krabb-likt 
över sitt väsen. När man förstorar upp bilden så kan jag tycka att den 
mest liknar en seriefigur! 

Den ser ju inte så farlig ut. 
Och inte är den ju heller farlig för oss, men faktum är att dess gift är 
såpass pepprigt att den galant kan ta livet av insekter som är betydligt
större än den själv. Så helt harmlös är den inte om man råkar vara en insekt.