SOMMARENS VINNARE ENLIGT den här TRÄDGÅRDSMÄSTAREN

Dags att lite se tillbaka på vad som fått tummen upp den här sommaren i min 

lilla trädgård inklämd mellan skog och hav. 

Och först av allt vill jag lyfta fram en produkt som visat sig vara just så bra

som jag hoppats på. 

Min trädgård kanske inte är så stor i vare sig ar eller hektar mätt, 

men det finns hinder och utmaningar. Om man är en vattenslang. 

Det finns odlingslådor, krukor, stenar, möbler, terrasser....what not som

en "vanlig" vattenslang fastnar i. Och så har de där vattenslangarna tendensen att

försöka slå knut på sig, och om de inte lyckas ned det så bildar de i alla fall

veck som gör att vattnet liksom inte flödar som det är tänkt att det skall göra. 

Dessutom är vattenslangar ofta rätt fula. Att de är (ill)gröna gör inte att de

speciellt bra skulle "försvinna i grönskan" - snarare tvärtom. De lyser som den mest

hysteriska lysmask, och det är inte fint. Inte i min lilla värld. 

Plastslangar i grått ser också rätt slitna och fula ut efter bara en sommar. Har testats.

Och så vill jag inte ha det. Vattenslangen skall få ligga framme för att den behövs nästan 

hela tiden om man inte råkar vara så god vän med vädergudarna

att de fixat regnbevattning åt en typ varje natt. Händer sällan! 

Senaste vinter tog jag och klickade hem en vattenslang som enligt reklam-orden 

inte skulle fastna så lätt, och som inte heller skulle bilda veck.  

Dessutom var den så snygg att jag gärna kunde tänka mig ha 

den drällande framme mellan rabatter och odlingslådor. 

Och ja, den höll vad den lovade! 

Den fastnar inte, eller hemskt sällan, glider smidigt förbi de flesta hinder,  

det blir inga veck om den blir liggande ett tag. Utöver det är den är lätt att släpa på, 

den tänjer på sig och så är den bara ja, riktigt snygg.  

Om man nu har det kravet. Aldrig tidigare har jag med glädje lämnat vattenslangen 

drällande längs trädgården. Nu gör jag det. 

Den är inte grälligt gul, orange eller illgrön. Den är stiligt och subtilt svart. 

Tar inte för sig i utseende men levererar med lågmäld elegans. 

Och som sagt detta är inte betald reklam.

Det här är för att jag är nöjd med mitt köp. 

Och jag kan vara lite småpetig med vad jag tycker är bra. Det här är. 

Vill du kolla mer kolla då H Ä R

En annan grej som fungerat överraskande bra är de här "matt-trasorna" i form av sönderrivna 

dynvar som jag doppade i medlet Trico Garden och som höll hjortarna borta från mina 

lådordlingar. Ett par gånger under säsongen gjorde jag så att jag blandade en blandning av 

Trico Garden i en burk och så låt jag tygremsorna doppa sig i medlet. Jag kunde ju inte bespruta 

så nära det vi själva skulle äta, men det räckte tydligen för att hålla hjortarna borta. 

Hur jag gjorde från början kan du läsa HÄR

Hade fortfarande lite rödbetor kvar i odlingslådorna när jag plockade bort dessa bågar med

sina "matt-trasor". Två dagar senare var blasten på rödbetorna uppbetade - av hjortar. 

Tar det som ett litet bevis på att de illaluktande "matt-trasorna" faktiskt fungerade. 

För de som inte vet vad jag menar med "matt-trasor" så är det frågan om tygremsor, 

ett par cm breda som man kan riva av tex gamla lakan och som man sedan vävde till

tadaaa....tras-mattor. Har aldrig vävt trasmattor, men nog rivit tyg till matt-trasor. 

Kanske en slags "husmorsgöra" som man inte längre gör? Eller som väldigt få gör?

Vare sig river gamla lakan eller väver mattor. 

*

Min hantverksgen må vara lite svagt utvecklad, min präktiga husmorsgen likaså, 

ändå finner jag en märklig tillfredställelse i att ta vara på saker och ting. 

Någonstans djupt inom mig finns kanske en urkvinna som vill komma fram så här

i skördetid. Hon som vill sylta och safta. Lägga in och ta hand om. 

Kunde väl lika gärna köpa inlagd kryddgurka från butiken, ändå vill jag lägga

in själv. Inte femtielva burkar men en, eller två. 

Jag vill ta vara på och sköta om mina hushållsgrejer, som att olja

besticken, istället för att köpa nya. Det finns ett visst välbehag i att se de slitna 

knivarna, vändspadarna och andra med träskaft bli som nya med lite olja, vax och en

gnutta tid. Och lite kärlek. 

Kram Maggi

DET DOFTAR INTE ROSOR

Tillbaka till vardagen efter Midsommaren och jag skulle ju gärna säga

att det doftar rosor och akleja, men så är det dessvärre inte.

Gubben har ett par minkfällor för att försöka få minken som rövar

sjöfågelholkarna fångad. Innan helgen hade han fått en del fiskrens från

en lokal fiskare som skulle locka minken i fällan. 

Han ville ju inte rigga fällan då han inte själv var på stugan så fiskrenset

glömdes så där lämpligt i en plastpåse över några dygn.

Det doftade inte rosor över nejden när vi kom hem om man säger så! 

Minken måste ha fel i huvudet för att få för sig att äta något så asluktande. 

Tur var att lillungens gäster hade hunnit åka hem till sitt...

Vi hade nämligen i år igen valt att överlåta stugorna till lillungens gäng. 

Det är dryga dussinet ungdomar som samlas, hälften vänner från barndomen, och den 

andra hälften smått överraskande nätspelskompisar från Norge. De har valt att åka hit

till Finland några år redan. Bila genom Sverige, ta färjan från Umeå till Vasa och köra ner till 

finska sydkusten. Inte en helt kort tripp för lite midsommarfirande, men härligt att en

nätvänskap som börjat med att bygga fantasivärldar i Minecraft för mer än tio år sedan 

kan växa sig så stark. Sex glada norrmän och norskor firade i år igen finlandsvensk midsommar. 

Tänker ibland på att man skall inte underskatta den vänskap och gemenskap som byggs upp via nätspel. 

Vad gör jag och gubben då? Vi hängde faktiskt torsdagskvällen tillsammans med gänget, men på

själva midsommarhelgen valde vi att överlämna herreväldet åt ungdomarna och dra till annan ort. 

Under årens lopp har det blivit lite av en "tradition" att hitta på nåt annat än stugliv under midsommar-

helgen. Så länge min svärmor var vid liv (hon dog 98 år gammal förra året) och så länge min sjuka

bror levde (han dog för två år sedan) så blev det ofta så att vi ordnade vårt midsommarfirande  

på det sättet att de två också kunde delta och få sig en midsommarfest som inte tröttade ut

dem för mycket. Nu efteråt känns det som en fin gåva på något sett. Både till

ungdomarna som fick överta skärgårdsstugorna för en fest som passade dem. 

Och en slags "stadsmidsommar" för oss, vilket möjliggjorde att också andra släktingar 

kunde fira midsommar på sina sommarstugor. 

Det kändes faktiskt aldrig som någon uppoffring, tvärtom var jag alltid glad att kunna

erbjuda midsommar åt dem som inte längre kunde fira midsommar i skärin så som förr.  

Midsommardagen åkte vi, gubben å jag, ändå ofta iväg och "turistade" i någon närbelägen stad. 

Och nu när vi inte längre ordnar dessa "stadsmidsomrar" för släktens äldre och sjuka så har 

vi påbörjat en ny "tradition". Vi åker iväg på ett par dagars stadssemester, bara vi två. 

Äter gott - som någon annan tillrett. 

Vandrar hand-i-hand (faktiskt ;)) och kollar in midsommarfirandet på just den orten. 

Kryper ner i nybäddade hotellsängar, och vaknar lagom sent till en framdukad frukost. 

Kan bara säga att det är ett vinnande koncept. För oss. Just nu.

Kanske vårt midsommarfirande ändrar sig, men just nu är det bäst så här. 

 Äldre grabben valde i år att jobba midsommarhelgen och kamma in extra till sin kassa. 

Och hans förlovade är ju från Sydkorea så midsommarfirandet är liksom inte så 

starkt förankrat i deras gemensamma livsrytm. 

I år valde vi med gubben att fira midsommarafton i Åbo och midsommardagen

i Raumo. Båda fina gamla städer. Bra val, fast jag själv säger! 

 Åbo är ju en av mina absoluta favoritstäder och under vår vistelse där lekte vi med tanken

att flytta dit. Det var bara en tankelek, men samtidigt är vi ganska lätta i våra rötter båda två. 

Så aldrig säg aldrig. 

Midsommardagen blev det att kurva till Raumo med sin fantastiska gamla stadsdel. 

Den är förresten bland Nordens största enhetligt bevarade trähus-stadsdelar och från

1991 upptagen på UNESCOS lista över världsarv och alltid värt ett besök. 

Under andra veckoslut under sommarmånaderna är det garanterat inte lika folktomt

på de gamla kullerstensgatorna. I Finland lever fortfarande den kulturen kvar att 

"allt" stängs till midsommar. Både i Åbo och i Raumo märktes det att butiker men också

många restauranger hade valt att ha stängt just detta veckoslut. 

Lite synd, för alla är ju ändå inte intresserade av stugmidsomrar på landet. 

Men det kanske ändras? 

För mig som släpar kameran med på de flesta ställen var det att det var folktomt

bara en fördel. Kunde fotografera fritt i den fina trädstaden utan att flanerare behövde känna

sig besvärade av att hamna på bild. Och visst fanns där någon restaurang som hade öppet så

vi kunde vila våra trötta tassar på en terrass och äta en smarrig middag i kvällssolen. 

Det är länge sedan jag besökt Raumo senast, närmare 30 år säkert. Då var staden lite "schabbig" och 

endel av de fantastiskt vackra gamla trähusen som kunde inhysa en ölpub hade då fått tillåtelse

att ha strykfula neonskyltar som gjorde reklam för något ölmärke längs husfasaderna. Jag som 

älskar gamla hus, grät nästan...Men allt sådant är borta nu. Gamla stadsdelen är verkligen som

en karamell med alla sina fina snickerier, välskötta hus och husfärger som är färggranna men 

lagom dämpade och jordnära. 

Skulle jag vilja bo här? Nja...även om mitt hjärta alltid kommer att klappa för skönheten i gamla

hus så är jag osäker på att det skulle vara så härligt alla gånger att bo i en turistattraktion. 

Efter en långfrukost på hotellets terrass i midsommardagens mjuka solsken började

vi ratta hemåt - eller mot stugan. Det är ju det som vi nu får kalla hem då stadshemmet är 

inplastat pga av pågående fasadrenovering. 

Tillbaka till stugan märker vi vår frånvaro. Inte bara på grund av odören

av det kvarglömda fiskrenset utan också att det knoppas och har sig i rabatterna. 

Trädgården är ju bara ett par år gammal, men med en viss tillfredsställelse märker jag hur 

fint endel växter passar ihop med varandra. Den mörkbladiga nävan passar så snyggt ihop med

funkian som har lite gråblå blad. Och så till de en krollilja med vinröda blommor. 

Även om jag gillar rosa blommor som sommarblommor så väljer jag ofta djupa, 

lite mer dramatiska, färger i rabatterna så att det inte blir för "gulligull-fluffigt". 

Snart börjar dock min doftande ros blomma. Och då skall det dofta ros minsann. 

Och inte ruttnande fiskrens. Om en får uttrycka en stillsam önskan. 

 

TIPS AV MYRLEJONSTORLEK

Nu är det ju så att det finns en hel del som kolliderar när man har en 

trädgård och så har man det där med naturen omkring. 

Det är inte alltid bara ljuvlig gemenskap. För det mesta är det, men inte alltid. 

Några vanligtvis harmlösa små filurer är sockermyror. De stör mig inte alls.

Inte på något sätt. Om det inte skulle vara så att de delar min kärlek 

för krukor. Eller närmare sagt de gillar mer den varma tillvaron

inne i mina krukor. Det gillar däremot inte mina växter i krukorna. 

In i det sista undviker jag att ta till drastiska åtgärder mot harmlösa

små typer som faktiskt var här i skogen före mig. Och att undvika att

få myror i krukorna är faktiskt inte så svårt.

Jag har valt sådana här lejontassar att ha under mina krukor. 

De lyfter upp krukorna från terrassen och vips blir myrorna betydligt mindre

intresserad att ta sig in i krukorna. Dessutom hålls terrassgolvet snyggare. 

(just det är inte orsaken här i min skogsträdgård, terrasserna får här gärna

inta en mossig patina, passar liksom bättre in i omgivningen). 

"Lejontassar" finns i många andra varianter än att de just ser ut som lejontassar. 

De här kanske mer för tankarna till slott än till små skogskojor, men jag

tycker om den lite knasiga kontrast som de ger. 

Och framför allt. Jag gillar dem. De funkar. Och de är snygga. 

Myrorna får vara i fred. Mina krukor är fredade. 

Vad kan man mer begära? 

Ha en skön helg alla! 

Maggi

 

KAMPEN MOT HJORTARNA

Hittills har jag varit överraskad över hur i fred den lilla skogsträdgården har fått

vara för hjortarna och råddjuren. Mest skada har de fått till stånd under vårvintern då

de tuggat i sig mina idegranar och betat av prydnadsgräset (det torra). Ändå är 

trädgården i ett område med mycket klövdjur. Kanske det att trädgården blivit lämnad

ifred beror på flera orsaker. Vi har ingen gräsmatta eller andra stora gröna saftiga ytor

som visuellt skulle locka dem? Har också försökt att välja växter som de inte gillar så mycket. 

Alla narcisser har fått vara ifred även då jag inte hunnit spraya dem med ämnet Trico Garden som

jag kanske tror mest på som den som gör min trädgård osmaklig för hjortarna. 

Men eftersom jag har en liten, liten odling av ätbart i några pallkragar så måste jag

för den grödan hitta på något annat. Vill ju verkligen inte spraya Trico Garden på det vi

själva skall äta. Osäker på om det är skadligt att äta, men det smakar ju pyton...

(har fått en lätt dusch av det på mina läppar då jag sprayade en blåsig dag. 

Slickade sedan i tankarna läpparna och fy tusan så det smakar illa. 

Och smaken sitter i...yäk!) 

Men nåt måste hittas på för odlingslådorna. Jo, jag kan täcka in dem 

med någon form av duk förstås, men det ser inte så skoj ut och är

ganska pillrigt när man skall gallra eller rensa. 

Så jag kom på ett litet experiment som jag tänkte pröva mig på. 

Offrade ett dynvar som jag rev i matt-trase-breda remsor. 

(rivit matt-trasor till trasmattor har jag gjort någon gång som barn, 

så mindes hur man gjorde det. Lite barndomsnostalgi på köpet - heh!)

Blandade en rätt stark lösning av Trico Garden och vatten och lätt remsorna 

dra åt sig av "smaken". 

Sedan fäste jag dessa remsor på de där ställningarna som jag har till

mina odlingslådor och som man kan ha till diverse andra skydd. 

Bara det att de är så vingliga så att ha ett nät över funkar....sådär. 

Testat nämligen. 

Det ser förvisso lite spooky ut med mina fladdrande svarta tygbitar men

om det håller hjortarna borta från min spenat och mina morötter mm. så 

är det den slags skyddsåtgärd också "mitt estetiska jag" faktiskt kan leva med. 

Har hört om människor som hängt upp gamla CD-skivor eller annat glittrigt

och rasslande för att skrämma bort hjortarna. Lär inte funka speciellt bra. 

Dessutom är det i ärlighetens namn ganska fult om man skall glo på det alla dagar.

Tror inte heller att mina tygslamsor i sig skrämmer någon hjort, men om de 

kanske avsöndrar någon odör/smak som inte tilltalar dem? 

Kanske jag då får hålla salladen för mig själv? 

Återstår att se om det funkar. Tidigare år har de minsann varit och

nafsat på mina odlingar även om de tack vare Trico Garden verkat lämna 

resten av växtligheten i fred. 

(Och som sagt, jag gör inte samarbete med någon, så tips för enskilda produkter

är bara för att jag genuint tycker att de är bra och funkar för sitt ändamål). 

Tjatigt, jag vet, men nämner det nu ändå.

Det om det - nu skall jag gå och ställa mig i köket och se om det skulle

bli någon middag idag i detta lilla hushåll. 

Tjilivipp till nästa gång! 

 

VÄXTRAPPORT EFTER VINTERN

Det var ju med smått hyperventilerande hjärtslag jag lämnade

den nyanlagda skogsträdgården vid stugan å sitt öde

över en vinter i riket där hjortarna huserar. 

Jag formligen dränkte växterna i Trico Garden, och alldeles klart 

är att medlet hjälpte! 

Nu när det smått börjat bli varmare så var det med 

små glädjeskutt i hjärttrakten som jag kollade in vad som 

övervintrat och överlevt i trädgården. 

Det mesta har faktiskt gjort det. Endast vitlöken hade ruttnat bort

under vinter. Smått märkligt, men jag kanske satte den för tidigt så den växte

för mycket på hösten? 

Men till min stora glädje verkar ramslöken trivas där i skogsbrynet. 

En annan som verkar trivas är vallmon. Den är en sort som heter 'Royal Wedding' 

och är alldeles knasigt vacker. 

En av mina absoluta favoritväxter, både i kruka och i rabatt är växter ur 

Hosta-släktet. Det enda negativa med dem är att de är riktiga sömntutor när det gäller att vakna till

på våren. Under många år har jag redan varit färdig att tömma krukan de stått i när 

i n g e t händer i krukorna. Men så...en dag är de spetsiga bladknopparna på väg upp genom 

mullen och ja...de är mina favoriter. 

Är också mycket förtjust i taklökar, Ibland kan de tycka lite skrutt av för blöta

vintrar och så har det skett på sina ställen även i år. 

Lite svinn får man tåla innan man hittar de optimala växtplatserna för varje växt. 

Jag var aningen för sen för att uppleva snödropparnas blomning, den var 

så gott som över när jag kom ut till stugan. 

Men på tal om att trivas. En växt jag gillar mycket är jordrevan, men den

verkar trivas lite för bra, så det blir att gallra den med hårdhandskarna senare i vår. 

Den kan bli riktigt invasiv, jag är medveten om det, så har haft den mest i bergsskrevor där den inte kan sprida sig hur långt som helst, men tydligen har en liten planta kommit med

till en av rabatterna när jag flyttat någon annan växt dit. 

Och ja...den tar galant över om man ger den lillfingret. 

Och så var det de där växterna som övervintrat i kruka i ett kallt utrymme

- men med naturligt ljus. 

Buxbomskloten ser fina ut, men de kan alltid bli lite svårflörtade när man tar ut dem. 

De är ju på gränsen av sin personliga nordliga överlevnadsgräns. 

Men so far so good. 

Så gjorde jag ett litet experiment. 

Är hemskt förtjust i gråtimjan. Och i rabatten övervintrar den ju fint, men 

tycker om att ha dem i kruka också. 

Lite så där minimalistiskt. 

De jag övervintrade inne i det kalla utrymmet har övervintrat fint - och snyggt. 

Men den testkruka jag hade lämnat ute - där hade över halva krukans gråtimjan-

plantor gett upp. Förmodligen är det den där regniga kalla januari som 

spelade in på ett förödande sätt. 

Vintrarna här i södra Finland kan ju vara så otroligt olika, så svårt att veta.

Det som funkar ett år, funkar inte ett annat. 

Så är det bara. 

Men det som ser ut att ha lyckats i kruka i år är tulpanerna. 

Fina, robusta blad - förhoppningsvis blir det också blomning - har

kikat upp ur mullen. Det är sorten 'Black Parrot' som 

förhoppningsvis skall blomma i denna kruka. 

Men nu skulle det behövas regn. När jag körde hem från stugan, 

längs små sandvägar så var skogen intill alldeles "mångrå" av allt vägdamm. 

Det var inte bättre ju närmare stan jag kom. Gatudammet har lagt sig

som en hinna över allt även där. Nu behövs regn. 

Regn och så värme och så exploderar all växtlighet. 

I år igen, som alla andra vårar. 

Och det är så himla härligt! 

*

I övrigt då?

I går plingade min telefon ett antal gånger om någon grej som jag

borde uppmärksamma, men eftersom jag 

inte ansåg mig ha något som jag borde uppmärksamma under veckoslutet så

lät jag den plinga på. Tjugo minuter i sju på kvällen insåg jag att jag inte vill 

lyssna på det där plinget hela kvällen - mycket lättare att ignorera det om man är utomhus - 

så jag måste nu ta och kolla vad det var som var så jä*la viktigt. 

Det var en biljett-tjänst som hade försökt påminna mig om att jag 

har biljetter till kvällens Grease-musikal. Och den börjar om...tjugo minuter. 

Shit! 

Jag hade beställt biljetterna för flera åååår sedan. Så kom coronan och föreställningen blev flyttad, 

och så flyttad igen och biljetterna med det. Och ja, jag hade missat detta totalt! 

Fick något snopet meddela åt min yngre son, det är vi som går på musikaler i vår familj, att 

nu gick det så att jag har biljetter till en musikal som började för typ tre minuter sedan. 

Han skrattade skitigt. Kanske kom det en lite svordom också? 

Men vi är fortfarande vänner...tror jag. 

 

FRÖTIDER

Klockan har blivit nästan midnatt och jag är trött, men känner att jag inte

riktigt vill krypa ner i sänghalmen än. Jag har alltid varit en kvällsmänniska och 

den här tysta timmen, ibland timmarna, när gubben redan gått och lagt sig 

och känslan när alla tv-program är avstängda är så otroligt skön och

kraftgivande på något sätt. 

När det enda som hörs är ett stilla prassel från ljusen som brinner. 

Knappt så man hör ens det. 

Njutbart.

Hade min äldre grabb på snabbt besök idag och vi hann prata lite frön. 

Han har ganska länge kämpat mot sina "gröna"gener, men skrattande insåg han att 

nu när han flyttar till större lägenhet, med glasad balkong så blir han kanske smått tvungen att

börja odla ätbart. Han är nämligen en riktigt begåvad kock, så vad skulle väl vara bättre än 

att kunna gå ut på balkongen och skörda både det ena och det andra. 

Skall bli skoj att se vad han skall ha i sina odlingar. 

Själv har jag klickat hem luktärtsfrön. 

Köpte i fjol från Zetas frön och det blev så fina plantor av de så varför 

skulle jag inte välja ett säkert kort nu också? I år fanns det att välja, förutom enskilda fröpåsar,

frö-kollektioner vilket ju lät intressant. 

Och visst känns det ju onekligen smått lyxigt att få hem

frön i en så galet vacker förpackning. 

Det är "bara" frön, men jag är på inget sätt immun mot lite flärd i

själva förpackningen. För att vara ärlig så älskar jag det! Bara att ha paketet framme på 

fönsterbrädet vid mitt arbetsbord och få peta på det lite nu och då och längta sig 

fram dag för dag mot vår och sommar. Lyckat drag! 

*

Näe, nu blir nog ögonlocken bra tunga i alla fall, och eftersom det är 

arbetsdag för mig i morgon så skall jag nog hasa mig i säng ändå. 

Gonatt där ute i slott och koja! 

 

SKÖRDETID

Njuter av att odla. I liten skala.

Underbart att skörda. I liten skala. 

Till all tur behöver jag ju inte hålla en familj vid 

mat, alltså vara självhushålliga - allt detta är bara till lust. 

Men, tänker jag, det kan vara bra att upprätthålla konsten att 

odla. Så snurrigt märklig som världen är kan det vara en 

färdighet som faktiskt kan vara till nytta om det riktigt skulle krisa

till sig. Nu går jag ju inte omkring och funderar på det speciellt

ofta, men när grabbarna var små så hade vi en sådan där tankelek som 

vi ofta lekte i bilen som hette nåt i stil med "Zombierna kommer". 

Vi diskuterade, lekte med tanken, att något fasligt skulle hända och

hur skulle vi överleva då, med det vi har att tillgå. 

Då fanns inte på kartan att det i verkliga livet faktiskt skulle kunna uppstå

en sådan situation. 

Och så är det ju inte hos oss i dagens läge heller, men 

kriget i Ukraina, torkan i Europa, de alltmer stigande elpriserna

och en inflation som galopperar får en nog att lite tänka till. 

Det lilla jag odlar här på stugan gör oss nog inte ens självförsörjande 

över sommaren, men för varje liten erfarenhet i liten skala man samlar på sig

gör det lättare att sedan skala upp det hela. Om det skulle behövas. 

Så gäller att inte förringa det lilla odlandet. 

Inte för mängden utan för kunskapens skull. 

Men löken skall nog räcka ett bra tag in på hösten. 

Jag har inget regelrätt trädgårdsland utan i år odlade jag tex min lök 

bland frösådda rosenskäror. 

Tanken där var att när lökblasten börjar lägga sig ner så har rosenskärorna 

vuxit till sig så man inte ser den fula blasten som nu inte är så vacker. 

Dessutom har jag valt att sätta löken bakom en liten 

klippt häck av måbär som också döljer de skrumpnande lökblasten. 

I ett trädgårdsland skulle blasten inte störa mig, 

men samodlad med blommor i en rabatt så 

vill jag ju ändå ha en viss ordning och reda där - hela tiden. 

 

SMÅTT ROMANTISKT

Köpte tre påsar luktärter i våras, av de lite mer udda, 

kanske till och med lite ovanligare slaget. 

Fröna i påsen var både små och få. 

Men de grodde ju fint och jag hade dem ute på

balkongen då det ännu var rejält kallt och fick 

knubbiga fina plantor. 

När de väl kom i jorden tog det en bra stund på sig att 

etablera sig och jag tyckte ibland att de bara stod och stampade.

Men sedan i slutet av juli började det hända. 

Och det gäller ju att plocka, plocka för att stimulera 

mer knoppbildning. Och vad är väl bättre än det? 

Numera går jag varje morgon en sväng och plockar in ett

nytt fång luktärter att ha på verandabordet. 

Och doften! 

Snudd på att man blir riktigt romantisk på kuppen!

 

I ÅR TEMA MÖRKT VINRÖTT

Jag skulle ju aldrig odla dahlior för jag trodde att 

jag fått nog av dahlior då jag var barn. Min mamma älskade

dahlior och odlade mängder av dem.  

Personligen fanns det inget mer onödigt

än att på höstkvällarna tassa ut för att hjälpa till att

täcka in dahliorna med bland annat gamla lakan för att

de inte skulle tas av nattfrosten. Och så plocka bort dem på

morgonen igen. Slöseri med tid och resurser - i synnerhet mina - 

tänkte mitt 12-åriga jag. 

Nu äntligen börjar jag lite inse vilken maffig blomma dahlian

faktiskt är. Lite pompös och stel, men jäklar vad den levererar. 

Alla mina rabatter är ju anlagda i år, så det är lite klent med perennernas

frodighet än. Och även om jag inte är riktigt inne på att ha ettåringar

i rabatterna så tänker jag att det ändå kan funka de där första åren då

man så förtvivlat gärna vill ha lite volym i rabatten. 

Där sitter en dahlia som ett smäck! 

 

I stort så har jag tänkt att stommen på trädgården skall vara 

riktigt neutral. Mest bladperenner och sådana med anspråkslös blomning. 

Det ger också spelrum för lekfullheten att ha olika färgtema

på blomningen från år till år. 

I år är det djupt vinrött och nästan svart som gäller. 

Är liksom rätt road av det här att måla med färger av blomningen. 

Nästa år kanske det blir orange? 

Höstmänniska som jag är så tänker jag automatiskt ändå på att 

blomningen skall passa ihop med höstfärgerna, så riktigt pastell-betonad trädgård

kommer jag nog aldrig att ha. Det skall gärna finnas lite tyngd i färgerna. 

Men luktärterna som jag har i år är en alldeles enkel vit (gåva av en 

polsk samarbetspartner) och så sorterna 'Streamers Chocolade' och 'Spring Sunshine Burgundy'

och 'Black Knight'. 

Vad dahlian är för sort - det får jag leta under busken om jag sparat lappen...

*

Snart får man börja leta bland nästa årets tulpanlökar och kanske det är

dags att börja fundera på färgtema för år 2023? 

Känns långt borta, men så fort som tiden numera går, så är den ju strax här! 

För visst har sommaren rusat iväg i år? Eller är det bara jag? 

Första augusti i dag och just var det ju första maj? 

FORMKLIPPT OCH FÄRG

Smaken är som känt som baken - delad - men

det finns ett par element som jag tycker att är bra att tänka

på när man planerar och anlägger en trädgård och det är

det där med färg och form. 

Många kanske suckar över besväret att formklippa 

växter så som häckar, klot mm. Men det är så 

värt besväret. 

En av mina absoluta favoritväxter att bygga små häckar av

är måbäret. Där jag bor klarar sig inte buxbomen så den har jag bara i 

kruka och betraktar den mer eller mindre som en ettårig "sommarblomma". 

Ibland lyckas jag övervintra dem, oftast inte. 

Och har insett det och har dem numera som vintergrönt på balkongen efter att

de gjort sitt i sommarträdgården. De är oftast fina genom hela vintern. 

Så på dessa breddgrader. 

Men en som man kan lita på i vått och torrt, i kyla och snö, 

är måbäret. Den är ju inte vintergrön, men kan - och bör - klippas

ofta och hårt första tiden för att bli riktigt så där "buxbomstät". 

Men det är en så tacksam växt. 

Och när man anlägger en ny trädgård så ger de där formklippta små

häckarna direkt en slags känsla av att det här är färdigt. 

Det ser prydligt och ordnat ut och ger rabatter som ännu 

kanske söker sin vuxna växtlighet en lugn inramning. 

Tänker också, höstmänniska som jag är, på höstfärgen på 

de växter jag väljer till trädgården. 

Måbäret har en fin gul höstfärg och små orange bär. 

(Ätliga men smakar väl mest bara inget alls). 

Och ja, häcken på bilden skall få sig en trimning ikväll, 

den är inte alls så prydlig som den skall...

 

Den japanska lönnen kämpar på i snålblåsten från havet. 

Den har växt riktigt fint, och även om den har vinröda blad så i ett visst 

sken får de en ton av orange. 

I det stora hela har jag lyckats hålla mig till den färgskalan jag tänkte mig

men en temynta har inte riktigt levererat den färg som det stod på 

beskrivningen i butiken....Skall ta de med mig hem och se om någon i

husbolaget vill ge dem ett nytt hem. 

Fördelen med en liten trädgård är att man kan unna sig att vara petig med 

både färg och form. 

MIN LILLA TRÄDGÅRD I SKOGEN

Under årens lopp har jag haft ett antal trädgårdar att anlägga,

och halvfärdiga och färdiga att ta hand om. 

När jag flyttade in i lägenhet för ett år sedan var det med en viss

lättnad. Och jag funderade ett bra tag om jag skulle kavla

ärmarna och anlägga en trädgårdsplätt vid stugan. 

Många varnade över att hjortarna ändå kommer att äta upp allt.

Inte så motiverande precis. 

Men jag vill ta mig an utmaningen. 

Att skapa en trädgård som var lättskött, passade in i skärgården 

med skogen som granne - och helst inte lockade hjortar alltför mycket. 

Ett tips om man har hjortar som kommer på besök är medlet Trico Garden. 

Det bara fungerar. Men man kan ju inte spraya en stor trädgård, men 

här med ett par rejäla rabatter och en del krukor så funkar det bra. 

Det tar dryga fem minuter för mig att spraya på medlet. 

Att det fungerar kan jag nog våga garantera. 

Tidigare på sommaren så hade jag sprayat alla rabatter, men 

använder inte ämnet på något som vi skall äta.

Det jag odlar i odlingslådorna har ett nät över sig, men mina potatis-

plantor som jag har i stora hinkar stod oskyddade. 

Och när jag kom tillbaka till stugan var all blast snaggad. 

Nå, det blir potatis det oaktat, men märkte att allt annat fått vara ifred. 

Lite hade hjortarna smakat på en häck av aronia, men tydligen smakar

medlet så apa så de hade bara rivit några blad här och där. 

Några vallmoknoppar hade de ätit - de hade ju inte hunnit få av

Trico Garden på sig då de utvecklat sig efter att jag sprayat växterna. 

Så ja, det fungerar! 

Men det gäller att spraya det dagar då det inte utlovats regn,

för medlet skall få torka på växterna för att ha bästa effekt. 

En annan sak som jag lagt märke till, även från tidigare år, är att mörka

bladväxter inte intresserar dem. Lämpligt då att jag tycker de är 

snygga och ger en lagom tyngd och tuffhet i en trädgård som 

kan bli lite för fladdrigt blommig ibland. 

Eller det är min åsikt i synnerhet gällande en trädgård som 

den här som omges av karghet. Passar med lite tuffare växter där. 

Mörkbladiga basilikan 'Yemenite' hör till måsten varje sommar. 

Bin och humlor älskar växten och den är så där lämpligt 

ruff och skir på samma gång. 

Den nästan svartbladiga bataten är riktigt häftig. Krukan kan jag flytta 

intill något mer blomfluffigt och få den där kontrasten som jag vill ha. 

I stort har jag mer bladväxter i trädgården än sådana med magnifik blomning. 

Har bla flera olika sorters bräken. En stor favorit är spetsbräken (på bilden till vänster) som 

är delvis vintergrön. Sådana växter är viktiga i trädgården, tänker jag. 

En bedårande fin liten bräken är svartbräken. Jag har den under sommaren i kruka, men till vintern 

gräver jag ner den i rabatten. 

En annan stor favorit som också delvis i alla fall är vintergrön är skugga-grönan. 

Varken de olika bräken-sorterna eller skugg-grönan verkar gillas av de där hjortarna. 

När jag har planerat trädgården så har bladen varit mer i fokus än blomningen, som sagt. 

Vad jag också satt lite extra tankearbete på vid planeringen är höstfärger. 

Jag är ju en höstmänniska och formligen älskar när trädgården exploderar i murrigt granna

höstfärger. Och till det passar också de där mörkbladig växterna bra in. 

En trädgård utan vildvin är ingen trädgård. Basta! ;)

När jag påbörjade detta skogsträdgårsdprojekt och 

siktade in mig på utseendemässigt mer anspråkslösa växter då jag besökte 

handelsträdgårdar insåg jag vilka intressanta lite udda växter man

kunde hitta i de där lite bortglömda hörnen. 

Det är ju så att de flesta vill ha pråliga pioner och storblommiga klematis

och de växterna finns där på bästa försäljningsplatsen. 

En spretig brunklematis är liksom inte den mest säljande. 

Men en helt bedårande växt i en skogsträdgård. 

Nu håller den första lilla klockan att slå ut. 

Knoppen ser utt som ett lurvigt litet russin. 

Sedan är jag ju ändå inte helt immun mot trendväxter heller. 

Och visst har en japansk lönn hittat till min terrass också. 

Den har ju den rätta färgen på bladverket. Ganska tjusig mot de blommande

växter jag har. Av vilka de allra flesta går i rosa toner. 

På bilden ovan syns också mitt bevattningssystem för krukor som jag använt i 

åratal. Blumat heter det och här är vattenkällan en stor damejeanne. Håller liv i mina 

krukor när jag inte kan vara där och vattna dem. 

För någon kan säkert mitt sparsmakade sätt att se på trädgårdens växter,

färger och former verka strikt och strängt. Men jag vill inte att trädgården 

skall sticka ut för mycket från den omgivande naturen. 

Jag har grovt valt bara några färger. Det är ganska skönt att ha ett snävt utval

att välja bland också. 

Mörka bladfärger hade vi redan. 

Vitt är aldrig fel, mörkt lila och rosa blomning. 

Och så har jag också med blågröna toner. 

De finns i hosta-blad, i kryp-enar och i lammöron. 

Och så den där vallmon 'Royal Wedding'. 

Den har allt. Enkel blomning i vitt med det där vackra lila i mitten. 

Bladen är så där silvergrågröna.

Och så har till och med fröställningen "rätt" färger där den står intill 

ett vinrött silverax och en silvergrågrön kryp-en. 

Är ingen vän av gult i blomning men tycker det är fint när blad gulnar på hösten,

så tänker en hel del på det också. Att växter är fina också på hösten. 

Hittade ett gammalt tråg på nätet i vintras och i den planterade jag kryp-

timjan som i alla fall denna sommar får växa där. 

I slutet av sommaren lägger jag ut den kompletta växtlistan. Men redan nu kan jag 

nämna lite om växter som inte riktigt gillat den här sommaren. 

Mycket lökar som jag satt förra hösten då rabatterna ännu var bara jungfrulig jord

ogillade vintern/våren och ingen tulpan orkade ta sig upp. Även övriga lök-

växters blomning var ytterst sparsam. Tex kom Allium-bollarnas blad nog upp, 

men inte en enda blomma. 

Satte på våren också lökar av Kroll-lilja, och de kom fint upp, men den heta 

period som kom just då de skulle blomma gjorde att de (trots bevattning) torkade

in. Kanske de kommer nästa år. Funderar på att flytta dem till ett mer skuggigt läge. 

Somrarna lär ju inte bli svalare precis...

Har några mörkbladiga (överraskande?) alunrot-plantor som också står aningen

för soligt för de har fått lite solbränd-skador på sina blad. När man

sitter där på vintern och ritar in sina växtplaner så minns man kanske inte alltid

hur solen skiner på den kommande planteringen. 

Den här rabatten mindes jag skulle vara mest i skugga, vilket den även

i och för sig är. Bara att de där allra hetaste middagstimmarna - då gassar solen 

på denna rabatt. Så får lova att tänka lite om där med vissa växter. 

Men 95 % av växterna verkar trivas och må gött. 

Oj, vad mycket trädgårdssnack det blev. 

Mycket babbel över liten trädgård liksom. 

Men så idag.