TIDENS GÅNG...

 Ibland roar jag mig med att hoppa tillbaka i tiden här på bloggen och läsa något

helt random inlägg och nästan alltid slås jag av tanken att det var ju "nyss" jag började blogga och

samtidigt känns det som en livstid sedan de händelserna jag beskriver. 

Som då i bloggen begynnelse när det tydligen var snöstorm i början av november och 

lillungen bara kom in för att byta torra kläder innan han begav sig ut för att leka i snön igen. 

Om inte han lyckades lura med sin storebror också, den gången. 

Heh...nu håller de nog sig helst inomhus i dylikt väder, och om de måste ut

så slår de upp rockkragen och drar ner mössan, tar på sig en lagom bister min och 

går målmedvetet vart de nu sen är på väg. Så där som man gör. 

Jag var förresten med fyra av mina barndomsvänner på Povel Ramels 100-års konsert

här i veckan. Vi är alla skolkompisar och följaktligen av samma utmärkta årgång. 

Att vi blivit i tidig barnaålder så Ramel-frälsta har vi nog att tacka en av kompisarna i gänget. 

Eller egentligen hans pappa som var vår musiklärare de första sex åren av vår skolgång. 

Och vi var alla sådana som började sluka böcker rätt tidigt, så vårt ordförråd kanske

hade fyllts på tillräckligt för att begripa (en del) av Povel Ramels fantastiska 

ordkonsteri. För han var ju en akrobat bland bokstäverna. Och noterna, inte att förglömma. 

På konserten märkte vi att vi alldeles tydligt var bland de yngre i publiken. 

Viskade till min kompis att det var då uppfriskande att för en gång skull var den

som sänkte medelåldern. Numera känns det ibland som om det allt oftare är tvärtom...

Missförstå mig rätt, jag har inte egentligen något alls emot att åldras. 

Tvärtom kan jag tycka att det är ganska skönt. Så där befriande. 

Samtidigt inser man ju att det här är en sådan där mellantid, man är

hyfsat frisk, vad nu det har blivit lite längre ner till golvet...

(Ja, ja..jag  m å s t e  ta tag i det här med yoga på allvar igen...) 

 

Nå, nu skall jag sluta babbla här och gå och förbereda farsdagsmiddagen. 

Hörde att det är ett par pojkar på väg hitåt för att fira farsgubben sin.  

Fniss...år 2008 skrev jag såhär om mina söner: 

"Sonen (den äldre) har själv nångång påstått, mätt och belåten uppkrupen intill en sprakande brasa, att han tänker minsann bo hemma tills han är 35 - hans lillebror är ännu värre; han skall gifta sig med BÅDE Jenny och Johanna, och de skall alla bo här hos oss!!!! HA! En kärleksfull spark i ändan, pussåkram, och lycka till i livet är mera min melodi;).

Hur jag sedan skall hantera eventuell separationsångest efter dessa buspojkar, det är den dagens bekymmer..."

Och hur märkligt det än låter så gick det ju bra med separationsångesten efter 

sparken ut från boet, isynnerhet som de fortfarande gärna landar på en middag 

hos mor och far lite titt som tätt. <3. 

Och med det sagt skall ta och fixa till lite vitlökspotatis, rödvinssås och 

lamm med ännu mera vitlök. Ingen normalt funtad människa kommer 

att vilja vara i närheten av oss i morgon. Tur att jag inte har annat 

inbokat än däckbyte och utforskandet av en nyupptäckt naturstig i närheten. 

Ha en skön söndagskväll alla. Ta vara på varandra. 

SÄTTA SIG NER OCH FUNDERA

Äsch och usch, vad tråkigt att vara utan kamera. Känns som om jag behöver kameran för att vara blogg-kreativ. Att vara utan kamera är nästan som att svälta lite.

Och det leder till en riktigt torr bloggtorka! Jag har jobb mer än läkaren har ordinerat och en hel del annat som hör livet till, men som kommer på pränt sedan en annan gång, i ett senare skede.

Nå, det där sista var nu så där smått som den sämsta cliffhangern ever, förlåt, men det är nu bara så...:D. 

Vissa saker är inte redo för bloggen än. 

Helt knasigt att det faktiskt snart är ett år sedan jag flyttade mitt jobb hem och har besökt kontoret kanske fyra gånger för att hämta lite material sedan dess. Det som bara skulle vara några veckor har just blivit ett år och kanske är på väg att bli en norm? Har vi ens en återgång till hur det var innan coronan? 

Min numera "tillfälliga" arbetsplats här hemma är inte den mest ergonomiska och till en början tänkte ju jag, som så många andra, att det här är nu bara tillfälligt. Men när månad läggs till månad börjar man ju tänka i andra banor. Tänk om det här är det nya normala, för en lång tid framöver? 

Vad jag inte fått till i min nya vardagsrytm är vardagsmotion. Det är något jag verkligen behöver ta tag i. Jag har slarvat - helt klart - med den biten. Blir så lätt att stanna inne efter en arbetsdag. Jag sitter ju redan nästan i köket. När jag stängt datorn för dagen blir det att fixa lite god middag med gubben. Sonen, och ibland sönerna, som dyker upp och vill käka med oss. Lite prat runt matbordet och vips är klockan halv åtta på kvällen och då blir det inte helt enkelt av att ge sig ut - ens på en promenad. Har med flit lämnat min yogamatta framme så jag nästan snubblar på den femtioelva gånger om dagen då jag går till printern för att hämta något dokument men, det oaktat, blir det inte av att stanna till där på yogamattan ens en liten stund. Inte blir det av för mig, morgontrött som jag är av naturen, att stiga upp en kvart tidigare heller, för att inte tala om en halvtimme tidigare, eller en timme, och bara fixa undan den här vardagsmotionen...

...sådant finns nu bara inte i mitt liv. Har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Jag är alla morgontröttas urmoder. Så känns det ibland.

*

Eftersom jag faktiskt egentligen inget har att säga mer, dessutom är kvällen sen och klockan lär ringa rätt så tidigt i morgon bitti, så är det säkert läge för mig att säga godnatt. 

Innan jag kryper i säng brukar jag stå en stund och kika i fönstren på alla (andra) nattdjur som rör sig i trädgården. Knackar sakta i fönsterrutan, som ett "hej", till vår hare. Oftast lystrar den, klipper med öronen. Det tar jag som ett "hej" tillbaka. 

Så där umgås vi med varandra nuförtiden. 

Inte så stor skillnad om det är människor eller djur, vi vinkar på håll och håller lämpligt avstånd. Sätter mig ner och funderar, när blir det ovanliga det vanliga? 

EN ENSAM MAN

 Det vanliga är att jag börjar ett inlägg med en bild. Den kommer liksom överst, först. Jag är ju ändå främst en fotograf. Och oftast är det bilden som får mig att skriva, berätta. Sällan eller aldrig tvärtom. 

Jag åkte, som jag nämnde, ett par dagar lite på måfå runt i området kring Saimen, men några ställen hade jag prickat in att jag vill besöka. En av dem har jag velat besöka redan rätt länge.

Alldeles intill den ryska gränsen finns en liten park, en skogsglänta, som bär på en alldeles fascinerande livshistoria och en alldeles trollbindande värld att stiga in i. 

Men först lite historia. År 1944 föds det i Parikkala en gosse, den yngsta i en syskonskara av fyra. Pojken växer upp till en känslig person som inte alltid kanske helt blir förstådd av sin omgivning. På den tiden var det nog andra värderingar som gällde i de Karelska skogarna och som 16-åring började Veijo, som pojken hette, arbeta på kartongfabriken i Simpele. "Riktigt arbete" värderades högt och han kom att bli kvar på fabriken ända till sin pensionering. Veijo blev något av en enstöring som aldrig reste någonvart. Han jobbade på fabriken och på fritiden var han en ivrig idrottare. Men på 1970-talet kom han i kontakt med yoga. Möjligen som någon slags motvikt till jobbet på fabriken, och ett sätt att få utlopp för sin konstnärlighet, började han göra skulpturer i betong. Det var hans tystlåtna sätt att kommunicera. 

Den överlägset mest imponerande och berörande delen i parken är, i mitt tycke, de 255 yogi-statyerna som alla är en slags egenporträtt och en "hyllning till det kroppen en gång var". Där har de stått i skogen och fått mossa på sig. Och de är så otroligt vackra! Ruffa, härliga - och känsliga. Allt på samma gång! 

Jag blev helt betagen. Föreställ dig att gå längs stigen, in under granarnas låga grenar och möta de här, förstenade i sina yoga-asanas. 

Veijo Rönkkönen fick aldrig någon utbildning, inte inom konst och inte annars heller. Han har själv sagt, då det gäller hans konstnärliga produktion att då man kommer på hur man skall göra en sak, då är det svårt att sluta. Jag tror vi kan vara eniga om att det var tur att han inte kunde sluta! 

Veijo var vad man på finska kallar en ITE-konstnär, där ITE står för Itse-Tehty-Elämä. Lite som ett Gör-Det-Själv-Liv. Jag tror man på svenska talar om outsiderkonst, eller folkkonst - där man är självlärd konstnär och ofrivilligt (eller frivilligt) ligger utanför de sk "konstnärliga kretsarna" och saknar målsättning om kommersiell framgång med sin konst. 

År 2007 fick Veijo ändå en utmärkelse i form av ett pris givet av kulturministeriet i Finland för sitt livsverk. Blott tre år senare, som 66-årig, avlider han i en sjukdomsattack. 

Men hans skulpturer lever kvar. Vackrare än någonsin! 

TIDIG MORGON...

Uppe med mjölkbudet kunde man kanske säga, om det funnits något mjölkbud alltså.

Lägger sista finishen på ett projekt som skall bli klar den här veckan. Det känns bra.

Dessutom har jag en hel del småjobb här hemma som jag fått slutförda. 

Sådana där små grejer som ogjorda skaver som småsten i skorna. 

Det känns stort när man bockat av dem. Eller så känner jag det.

Här har jag suttit nu och skrivit och grejat ett bra tag. Ljusen brinner fastän det än är ljust ute. 

Kan inte motstå. Att tända dem - ljusen som jag har lite överallt. 

På något märkligt sätt hjälper de mig att koncentrera mig. 

Men nu är jag trött i huvudet. Har varit fokuserad sedan tidigt i morse - nästan klockan runt.

Hunden har bara varit ute ett par svängar i trädgården och jag känner hur mina rumpmuskler

mår illa av detta stillasittande. 

Innan jag lägger mig i kväll skall jag ge dem en yoga-omgång och varva ner mig själv i själen.

De flesta av mina blommor är ännu ute på sommarbete i pergolan.

Dagarna - och framförallt nätterna - är så varma ännu, så har ingen tanke ens på 

att börja ta in dem än. De har mått så gott av sin sommarvistelse. Men onekligen känns det lite naket på fönsterbräden när man nu själv börjat vara mer inomhus. 

Så jag gick och köpte några plantor åt mig häromdagen. 

Lite otippat kanske, men just nu tycker jag att de är precis just det jag vill ha.

Plockade också in några kvistar av hortensian. Kvistar som gått av av orsak eller annan.

Kanske en hund som tagit kurvan lite för snävt? 

Nä vet ni - nu har jag minsann suttit alldeles för länge på rumpan. 

NU stänger jag ner och rullar ut min matta.

Och tänder lite fler ljus. 

Må gott! 

NYGAMLA VANOR...

...av olika orsaker har mina yogapass blivit till inga

yogapass alls under en längre tid. Det har varit en axel som

bråkat. En nerv i benet som varit i kläm till och ifrån.

Så det har inte riktigt gått att yoga så där "på riktigt".

Och framför allt inte kontinuerligt, utan det blivit lite nu och då.

Och i ärlighetens namn mest då.

Även om jag alltså älskar den känsla som ett yogapass ger både

under och efter passet så har det varit något jag lite skuffat undan och

fått vänta ut krämporna.

Men nu är de borta. Krämporna. För tillfället i alla fall.

Och jag känner ju att det är lite avigt det här för jag märker hur

otroligt mycket stelare jag blivit under tiden då jag inte yogat. 

Om jag inte hittills varit fullt medveten om vikten av yoga, 

så är jag minsann det nu! 

Har nu en par veckor kört en morgonyoga på 15-20 minuter varje morgon.

Och vilken skillnad! 

Bara på en vecka kände jag hur de där fjuttiga minutrarna gjorde skillnad.

Jag valde att knåpa ihop en serie som inte gjorde mig svettig så jag 

kunde direkt åka i väg utan att behöva en dusch efteråt.

Mer mjuka rörelser som öppnar upp låsta leder och ger en

sådan skön känsla av flödande blod i kroppen.

Jag har min luntlapp för rörelserna på den kombinerade krit- och

magnet-tavlan som funkar som mitt dagliga to-do-'häfte'.

Snart kan jag min morgonyoga utantill och

får ett skönt flyt i rörelserna.

I övrigt på min to-do-lista under en tid redan 

har stått det där om att putsa fotoutrustningen grundligt.

Det har nämligen varit så att jag fotat en hel del utomhus under 

de senaste veckorna och märkte här hur mycket pollen lagt sig som en hinna 

på objektiv och kamerahus. 

Så det blev en riktigt djup och grundlig rengöring.

Det kan man syssla med en dag då regnet vräker ner utanför.

Medan jag höll på märkte jag hur ljuset ändrade.

Det blev ljusare och ljusare.

Och visst - plötsligt sprack det tunga molntäcket upp och 

en sol visade sig minsann.

Också en slumrande hund vaknade till och blickade mot ljuset.

Och visst skall vi gå ut en sväng senare i kväll.

I kvälls-solen. Den efter ovädret.

ÖVERSVÄMMAS AV TYSTNAD...

Söndagsmorgon.

Jag vaknar av att en geting förirrat sig in i sovrummet. Det är inte så konstigt.

Här på stugan sover jag alltid med fönstren öppna på vid gavel ut mot havet.

Ligger och lyssnar. 

Fågelkvitter och tystnad.

Det kan vara så, på en och samma gång. 

Att det kan vara så tyst att det enda som hörs är småfåglarnas kvitter från 

skogen intill.

Känner hur min själ mår bra av att 

översvämmas av denna tystnad.

Stiger upp, det är kyligt i rummet, golvplankorna känns svala mot bara fötter.

Det är inte så konstigt, natten har varit sval. Än känns havets kylande verkan

här ute på klipporna. Drar snabbt på mig ett par mycket slitna collagebyxor , en noppig tröja och

sticker fötterna i ett par tovade tossor.

Kokar kaffe och sätter mig ute på klipporna och bara är.

Tänker att än är det inte dags för morgon dopp. 

Istället blir jag sittande en god stund och bara andas stilhet.

Blundar och tänker att det är här meditations ursprung är.

I just den här stunden. I den här tystnaden.

Jag behöver inte anstränga mig det minsta för att låta

tankarna flyta fritt, komma och gå, flyga in och ut i ett behagligt flöde.

Det känns skönt i kroppen efter gårdagens arbete att breda ut 

morsdagsgåvan, sandlasset. 

Lite styv i lederna är jag allt. Blir medveten om att jag

slarvat med min yoga en längre tid. 

Det blir så ibland. Man kommer in i en annan rytm i livet och 

så tar det sin tid innan alla delar liksom hittar tillbaka till sina platser.

Jag bestämmer mig här och nu att ge mig själv mer yoga igen.

Och längre promenader.

*

Och bättre kaffe.

Billigt, dåligt nescafé är ingen höjdare! 

Men det går. 

En söndagsmorgon vid havet där man 

får översvämmas av tystnad och 

själen blir matad av det den mår så bra av! 

AUGUSTIS SISTA VERS...

…och på fredag hade det dykt upp linknippen i min lilla matbutik.

Lite förvånad står jag där och undrar vart sommaren riktigt tog vägen?

Hösten är ju min favoritårstid, så så där väldans ledsen är jag ju inte.

Och så börjar min yoga - och det ser jag verkligen fram emot! 

Isynnerhet som jag sitter här med nackspärr och känner mig smidig som

en sten-sfinx.

Inte så ivrig på att packa böcker i lådor inte.

Det är där jag börjar nämligen, flytten. Med att

donera en stor del av alla mina böcker till biblioteket. 

Känner att det är dags för det. 

Och nu känner jag att det är dags för att lägga mig.

Det blev ett väldans kort inlägg det här men nacken säger att nu

skall jag inte sitta här med datorn i famnen en enda stund till.

Åh, vad jag kommer att njuta av strukturerad yoga, bara den startar.

Bara det blir lite mer höst först.

MON DIEU...

Nu är vi där! Den där årstiden då man borde få vara ute Hela Tiden. Det är så fint nu så hjärtat skrynklar ihop sig när man väl ger sig ut och orkar se förbi kala grenar och hundlortar längs vägrenen. 

Det är så himla fint! 

Idag hade jag en del program på kvällen vilket gjorde att jag kom ut på min kvällsrunda betydligt senare än vanligt. Jag harmades nästan lite över det, för dagen hade varit så fin och solen höll på att gå ner redan innan jag tar hundar och unge och kamera och ger mig i väg. 

Det visade sig att det var finare än fint. Skenet och fågelsången och lugnet och ja…allt var bara så perfekt! 

Vi gick ner till piren för att kolla sjöfåglar, men två ivriga terriers och en tonåring som går smidigt som en catepillar skrämde iväg det mesta utom några måsar med stålnerver, och det innan vi ens vikt ner från vägen som går förbi piren. Jag hade inte så höga förväntningar, inte med det här gänget i släptåg, att kunna smyga mig på något med kameran. Men det är priset man får betala för att få ha alla med. 

Bara att inse att jag helt enkelt inte hinner med alla versioner av "att gå ut" som jag har.

A. Att gå ut med hundarna. Det vanligaste. Kameran (och tonåringen) hemma och det är mycket på hundarnas villkor. Snusa och bajsa och kissa och umgås och morra och vifta svans i lagom doser. 

B. Att lura med en tonåring, den egna. Eller att bara lura tonåringen. Att få honom att gå själv och jag låtsas göra något vettigt hemma istället. Händer hälften av gångerna. Ibland går han med kompisar som också blivit "ut-tvingade" på promenad med familjens hund(ar). De här promenader är de vanligaste då han är involverad. Men ibland går vi ihop. Och det är rätt skönt, för oftast går vi och är sådär skönt tysta som man bara kan vara med väldigt få människor utan att det blir konstigt.

Min yngsta och jag, vi kan det där. Eller så pratar vi. Också den versionen händer, men oftast är det ändå så att om vi vill riktigt "nu-skall-vi-prata-prata" så sker de diskussionerna uppkrupen i var sin fåtölj med en kopp te mellan nävarna.

Men nu skulle jag ju inte skriva om det! Alls! 

C. Jag lurar med tonåringen, som lovar ta hundarna så att jag kan ta kameran, och det här är kanske den bästa varianten nu när ljuset är som vackrast och man kan slå två tre flugor på en smäll. Fota och få hundarna rastade. Och så dessutom umgås man ju med sin tonåring, så där på köpet. (och tonåringen får lite frisk luft och "röra-på-sig". Vilken win-win-win-win-win)!

D. Jag går en sväng med hundarna, kommer hem och byter ut dem till kameran och går en sväng till med full fokus på vad som händer i naturen istället för att ha koll på hundarna. Det här är det vanligaste då jag har gott om tid. Det vill säga alldeles för sällan. 

Må hända att andra klarar av att hålla koll på ett par yra hundar och samtidigt smyga tyst i naturen och ta in allt där och spana in fint att fota. Nä. Det funkar inte. Jag är inte bra på att jonglera - inte på det sättet.

Dessutom skrämmer nog mina yrbollar till hundar iväg det mesta i vild-djurväg innan vi ens stavat till "skog". Så är det bara. 

Idag blev det version C. Grabben hade hundarna och jag kameran, och det var nog vårens finaste kväll!

Trots att vi kom iväg rätt sent fanns det lite ljus kvar och ljud. Fågelsången. Och den har bara precis börjat! Tänk, vi har allt det fina framför oss. Varje ny fågel som återvänder. Varje ny varm bris från havet som hämtar sommardoft, varje ny knopp som sväller, varje ny…det händer saker precis hela tiden! 

Jag har inte timmar nog på dygnet att hinna med allt jag skulle vilja hinna med nu! 

Bara en annan naturmänniska kan förstå att man faktiskt behöver hinna ut till den där tjärnen i skogen för att se om grodorna kommit. Bara en sådan sak! 

Fast å andra sidan, om man aldrig stått vid en skogstjärn när grodorna firar smekmånad och mossan doftar urjord och fåglarna sjunger så det blir en symfoni i huvudet på en från träden omkring. Då vet man ju inte vad man missar. Och man kan inte förstå...

Man kan inte förstå hur mäktiga de stora alarna vid stranden är. De där som hackspetten räknar som sitt revir och med nöd och näppe tolererar att koltrasten har som sångestrad om kvällarna. 

Alarna som statt där vid stranden år efter år efter islossning efter storm efter….de är bara så mäktiga. Dessa strandens giganter. 

Videkissorna blir till små gula dunbollar - med vilken fart allt händer nu. 

Även om vi går och svär i den kalla vinden som pinar oss dag efter dag. Vi, rätt så onyanserade människor, har lite svårt att känna in de där små, små stegen av vår som för oss, om vi ids stanna upp för en stund, framåt mot sommaren med en hisnande hastighet. 

Och jag vill så hinna möta allt detta. Med alla sinnen. 

Bara kunna blunda i stunden och vara just här och nu och absolut ingen annanstans! 

När jag ser på min hund här, som verkligen kan ta ut det här med att njuta av precis den här stunden, så tror jag nog att jag skall försöka lite mer strunta i alla måste hit och måste dit och faktiskt ta dagen som den kommer. Ge mig mera ut i naturen, yoga mer, äta gott, krama någon jag tycker om, helt enkelt vara mer

...just här och nu. 

  

ÄNTLIGEN MÖTTE JAG SOLEN...

Det var välan så att förra veckoslutet då jag och grabbarna tampades med snöoväder i Wien, så hade det varit sol och fint här i den här delen av världen. Men då var vi ju inte här, och sedan dess har det varit mulet. Trist!

Läste någonstans att det varit den mörkaste vintern på väldans länge, med extra lite och mycket få soltimmar. Jo, jag tycker att det känns och märks. 

Men idag! Idag lyste solen. Och till och med värmde lite, lite.

Eftersom jag ärvt förkylningen som varit ihop med lillungen under resan, så kändes tanken på långpromenader inte som ett bra alternativ. Att jag hade önskat, men nu fick jag snällt stanna hemma.

Om det är något jag lärt mig under årens lopp, så är det att förkylningar faktiskt skall vilas ut.

Så jag bestämmer mig för att ta vara på dagen av inte så mycket program och och de planerade program är annullerade och förbereder en lång, skön meditationsstund på terassen. 

Första i år. Nu har det svängt!!!

 Det är fler än bara jag som alldeles tydligt har längtat efter de här stunderna på terassen. I solen. På fårskinnet. Att vi ändå längtat efter det här! Inte sant? 

Här kunde jag sitta och snörvla och tycka lite synd om mig själv som inte kunde ta mig ut på promenad och inte kunde jag ta mig till ett par evenemang som jag hade planerat besöka här i hembyn. Blä! 

Medan den ena av hundarna löjt nöjde sig med att njuta i solen, så tassade den andra ivrigt runt, runt i trädgården. Undrade en stund vad sjutton han letar efter för nosen gick som en liten maskin. Tills jag kom på det. Jag hade satt ut några smulor från en torr ostkant åt fåglarna igår. Och tydligen hade det blivit en liten, liten bit kvar någonstans. Det mesta hade ändå fåglarna ätit upp. 

Men han här gick och snusade och snusade och snusade. Jag tror ju att han inte längre ser så himmelens bra (han är ju ändå en herre med många år på nacken) och går kanske ännu mer på luktsinnet än innan. 

Så han fick pyssla på med sitt - och tror jag att han hittade en liten ostbit ändå. Lite som belöning för mödan. För envis är den hunden, ger minsann inte upp i första taget…

Så, inte så mycket att rapportera idag. Skall gå och se ett naturprogram på TV. När jag nu inte kom ut själv idag. Längre än till den soliga terassen då.

Och oj, oj, vad det gav mersmak. Bara jag blir av med förkylningen så…! 

VARDAGENS SMÅ GULDGRYN OCH DET DÄR MED FLOW...

…på veckoslutet laddade jag upp den här bilden på plockade nässlor på 

facebook. Och den på soppan nedan.

Man kan ju fundera varför jag gjorde det? Egentligen.

Vem sjutton fotar nässlor och även om man nu skulle göra det, vem 

laddar upp dem osv osv…

Jag kom på att det egentligen är frågan om att (för mig) skapade den här

möjligheten att gå rakt i trädgården och plocka min mat fyra meter från köksdörren

en sådan skön flowkänsla att jag ville instinktivt dela den med mig.

Jag hade ju egentligen planerat annat till middag, men så fanns nässlorna där

och planerna ändrades och det blev just en sådan där skön mjuk spontanitet som

vardagen ibland kan bjuda på - om man är lyhörd för det.

Det är redan några år sedan jag ramlade över ordet flow första gången. 

Det skedde i samband med en överenergisk föreläsare som pratade om

flow i arbetslivet. Och absolut, jag tror på att man, åtminstone stundvis, kan 

uppnå ett visst flow i sitt arbetsliv. Och att det är dit man skall försöka nå.

Då när allt flyter på precis så där som man vill, när allt bara faller på 

plats i en rytm som passar en precis perfekt.

Och visst, det händer ibland. Oftast alldeles för sällan. Och ofta lyckas

det inte av orsaker man inte kan påverka det minsta.

Så jag har börjat tänka mer på hur man kan få flow i sin fritid, den tid man kan 

påverka så mycket mer.

Och vad är flow för just mig?

Jag kan säga ärligt att min minidownshifting verkligen inte har gett mig någon

som helst flow på jobbet. Tvärtom. Jag har lika mycket jobb, bara att jag

försöker hinna med det på 60% av den tid jag hade innan.

Det betyder en hel del - stress.

Så med tanke på det kommer det att kännas helt okej att återgå till 100 % igen.

Kanske jag finner en flow? Jag vet inte.

Å andra sidan har just den lite väl tilltagna stressen att klara av allt på 

jobbet fått mig att söka efter verktyg att kunna varva ner och faktiskt

njuta av mina lediga dagar. 

För lediga dagar är ju lite bortkastade om man går omkring och har en

stress inom sig och bär på någon sorts skuldbörda, vilket så lätt drabbar

oss hyfsat samvetsgranna personer.

Jag vill ju inte att vare sig företaget, som betalar min lön, eller

framför allt mina kunder skall behöva lida av att jag väljer att trappa

ner en tid. Det blir väldigt lätt att man inte riktigt kan släppa taget då man har ledigt.

Eller så har det varit för mig. 

Så jag har faktiskt blivit tvungen att lite jobba på det här. 

Och flytta över fokus från att försöka hitta flow i arbetet till att hitta det i 

mitt privatliv.

Jag har tampats med dåligt samvete för att jag inte är duktig/produktiv/effektiv

även de dagar jag är ledig. 

Även om de lediga dagarnas kvällar går åt till att studera.

Emellanåt är det inte riktigt klokt hur man är funtad!

Så jag har tagit som en utmaning att verkligen försöka hitta någon form av flow

i min vardag. Vad är det som gör att vissa dagar känns så bra och att det 

är ett skönt flyt? 

Ofta kan jag hitta svaret, paradoxalt nog, i att de dagar jag unnar mig,

tid att bara vara, oftast visat sig vara de dagar då det mesta andra

också bara flutit på - på ett bra sätt.

Varför skall det vara så svårt att ge sig själv tillåtelse att bara vara?

Idag gjorde jag lite så.

Min lediga dag.

Jag sov länge, stängde av väckarklockan efter att lillungen stigit upp och 

jag hörde att han tassat upp och gjort sig klar för att åka till skolan.

Jag sov och sov och sov. 

Vaknade av en katt som stirrade på mig med en min som sade att

hennes morgonmålstid minsann var för x-antal timmar sedan.

Kände mig utsövd - men inte utvilad.

Det är stor skillnad. Och jag reflekterade över det.

Att det är skillnad.

Kan det vara så att min sk. downshifting faktiskt haft helt motsatt verkan på mig?

Jag är mer stressad för att jag försöker få lika mycket gjort (på jobbet) på nästan hälften

mindre tid och min lediga tid går åt till att ha dåligt samvete för att jag är ledig?

Det är ju helt avigt och vindigt och skevt!

För att inte säga…galet!

Börjar min morgon (läs förmiddag) med ett riktigt lååååångt yogapass.

Startar med en meditationsstund som får ta den tid det tar för att hitta 

ett skönt lugn. Idag tar det tid. 

Inom mig går jag på högvarv och det tar tid att varva ner.

Går igenom alla asanas jag känner att jag behöver.

Idag blev de många. 

Det fick ta den tid det tar.

Men efteråt, när jag satte mig på terassen med en kopp citronte kände jag att det 

hade gjort så gott i både kropp och knopp, att den här tiden var värt allt.

Inom mig fanns ett lugn, i kroppen fanns avslappning.

Det känns bara bra!

Senare på kvällen, under kursens gång, märker jag ändå att jag 

drabbas av rastlöshet, och blir okoncentrerad, att jag redan i tankarna är i morgon.

Och allt jag skall hinna med.

*

Har så mycket att lära mig ännu om att vara i stunden.

Ta vara på vardagens guldgryn.

Och att hitta den där flowen. 

Vad det nu sen är - på riktigt - för mig?

OM ATT ANDAS FRITT...

...och låta det ske.

Det låter väl ändå som den mest självklara sak i världen, och skulle det inte vara det så 

ja...då skulle det inte vara så bra med oss.

Men ändå är det inte alltid vi liksom uppmärksammar att vi andas, eller hur vi andas.

Jag hör själv till de där vars stress, bekymmer och problem biter fast sig som en

ilsken terrier någonstans mellan skulderbladen och jag blir stel och öm

i hela ryggen. Det gör nästan ont att andas då och min andning blir omedvetet 

ytlig. För jag vill ju inte bli påmind om knuten mellan skulderbladen.

Det är några år sedan jag blev medveten om det här.

Jag hör till dem som rätt sällan går till en massör. Jag vet inte varför, men det är

bara så. Jag gillar kanske bara inte främmande människor så nära inpå mig. 

Kanske, jag vet faktiskt inte.

Men så tyckte jag att jag skulle unna mig lite indisk hårmassage, i en livssituation då 

liksom mycket var bara för mycket. Kände mig lite stel och "låst".

Det märkliga, eller just då upplevde jag det kanske så, var att massören inte sade många ord till mig.

Jag njöt som en mätt katt. Svag belysning, absolut inga extra ljud, och en massage som 

var mild och kraftfull på samma gång.

Jag kan inte riktigt förklara det. Det kändes bara både bekvämt och ruskigt skönt!

Massagen gällde också axlar och skuldror.

Jag höll på att somna av den milda behandlingen.

Och hela tiden var hon som masserade bara tyst. Hon visste inget om mig.

När massagestunden nästan var över började hon prata.

Hon "upplyste" mig om att jag bär på en sorg, också stress, men mest sorg.

(vilket stämde för jag hade för en tid sedan förlorat min mamma, veckan innan begravt min hund 

och på något vis kört fast i min relation.) 

Just där och då blev jag medveten om vad min kropp försöker tala om för mig.

Det var också början på min väg mot yoga och meditation.

För en tid sedan träffade jag en person som "åktiniväggen" för något år sedan.

Totalt kraschat och fallit sönder i smulor.

Han berättade om hur han kom på fötter igen:

"Jag började med att lära mig att andas"

Och jag förstår precis vad han menar.

Jag har inte tappat fäste, men jag vet vad han menar med att lära sig andas.

Jag tyckte då jag började med yoga att rörelserna, ställningarna, asanas var det viktiga,

men oj, vad jag har ändrat mig. 

Numera är det andningen, den lugna djupa, välgörande, helande som är prio ett.

Och det övriga kommer sedan. För det kommer - också. Liksom på köpet.

Numera märker jag på direkten, på min andning, om det är obalans i mig.

För att jag har ett verktyg att lyssna med. Det blir...nästan lite..magiskt.

Häromdagen blev det tal med min kollega om att "jumppa".

Hon sade att hon tycker om den här tanken med yoga, men skulle aldrig gå på en kurs.

"För ni alla kan slå knut på er" ungefär.

Neeej!!! Så är det ju inte alls! 

Sällan har jag hållit på med någonting som skulle vara så ofokuserad på resultat - i andras ögon,

för någon annan. Och det får - och bör - ta den tid det tar.

Det är det som är så annorlunda.

Resultaten känner man inom sig och det är absolut ingen tävling.

Vilket i sig är ganska befriande i den tävlingsinriktade arbetskultur som är behärskande just nu.

*

Och vad har bilden med allt det här att göra.

Jo, till min enorma glädje har min tonårs-bara-stora-fötter-grabb börjat

haka på mina yoga stunder.

Och det bara för att det...är så skönt.

Precis som min indiska hårmassage då för många år sedan.

Där allting började.

Om att lära sig....andas.

MAN FÅR STORA FÖTTER AV YOGA...

...eller så blir man bara rätt mjuk i kroppen.

ASANAS

Det heter så, det som de flesta tänker på när man talar om yoga. 

De där mer eller mindre underliga rörelser som man tar sig in och ut i genom sin egen andningsrytm.

Yoga har ju blivit så populärt. Det finns yogainriktningar för var och ens smak och behov och förutsättningar.

Men trots att det blivit så vanligt så stöter jag nu och då på de mest märkliga fördomar när det gäller yoga. Den bästa, den med stora fötter, hörde jag häromdagen. Och visst den var uttalad med fasligt mycket glimt i ögat och jag kunde inte annat än gapskratta och lova heligt och dyrt att jag faktiskt fortfarande har precis samma skonummer som jag haft sedan jag var 14.

I den yogaform som jag känner mest som min, hathayoga, är rörelserna mjuka, sträcker ut musklerna och får spänningar att släppa. De gör mig mer rörlig och ospänd.

Och det är liksom inget konstigt med det.

Många av oss sitter framför datorerna dagarna i ända, och det tror jag varenda en vet att om man har lite struligheter i sina liv så spänner man axlarna och blir spänd där någonstans mellan skulderbladen.

Det är kroppens egna sätt att reagera på stress, den spänner sina muskler mot ett inbillat anfall eftersom den något mer utvecklade hjärnan skickar ut signaler om att det är fara på färde.

Musklerna vet inte, de kan inte räkna ut, att hjärnans stressalarm rätt sällan beror på en fysisk fara, utan de förbereder sig på att ta en fight - eller att fly snabbt som attan.

Så primitiva är våra muskler. 

De förstår inte att hjärnans signaler egentligen talar om mycket jobb, spända tidtabeller, gnälliga ungar, många räkningar - lite pengar, jobbiga relationer, för lite tid, frustration...allt det där som vi alla har i våra liv. Tidvis mer, tidvis mindre.

När fighten eller flykten aldrig kommer utan musklerna bara ständigt är i någon form av beredskap 24/7 är det ju inte så konstigt att de går i lås. Och vi får ont lite här och där.

Så man går till massören eller käkar värkmedicin och får lindring för stunden, men musklerna fortsätter behålla sin spänning. De får ju aldrig ändå riktigt slappna av för de får ingen chans att sträcka ut och bli befriade från spänningen. 

Bland mina vänner finns hur många som helst som dras med spänningar i kroppen.

När jag föreslår att de skall testa på yoga så nickas det nog vänligt, men 

- Nja, det är nog inget för mig.

- Det är nu sånt där flummigt...(läs man kan inte mäta det i puls/tid/energi - typ så)

- Skulle säkert vara bra, men man ser så fånig ut.

So what att man kan se fånig ut, man kan ju yoga instängd i sovrummet om man upplever det så?

(Dessutom tycker jag faktiskt att yoga är vackert!)

*

Själv hör jag till dem som lätt får stresskänningar i övre ryggen och i axlarna.

Numera är jag mer medveten om det, och tar och satsar ett par veckor lite extra på 

ta-hand-om-axlar-asanas när det börjar kännas så.

På min arbetsplats har vi nu och då en massör som kommer och knådar om alla frivilliga.

Senast hon var där tänkte jag att jag kunde väl testa det. Till saken hör att jag brukar inte gå på massage, av den enkla orsaken att jag upplever att jag inte riktigt har något behov av det.

Men nu bokade jag en tid i alla fall, bara för att.

Och till min glädje bekräftade hon det jag ju visste själv. Mina axlar är alldeles mjuka och jag har inga låsta muskelknutor någonstans.

Och ändå vet jag att jag hör till dem som så lätt får stressen sätta sig just där.

I axlar och mellan skulderbladen - om jag tillåter det.

Efter massagen frågade hon om jag håller på med yoga.

Och det gör jag ju - numera, sedan något år.

*

Efter ett yogapass känner jag mig avslappnad och "utsträckt" i hela kroppen. 

Den känns varm och mjuk och rörlig och - stark.

Och egentligen är det här med asanas, rörelserna, ställningarna, att tänja, att böja så himla naturligt.

Vilken katt, eller hund därhemma gör inte det - flera gånger per dag.

Varför skulle inte jag unna mig det?

*

Idag hade jag min sista yogalektion för vårterminen.

Det här året har gett mig massor!

Även om jag helst fortfarande yogar ensam - framför brasan eller nu de senaste veckorna ute i vårsolen på terassen, och på sommar därute i trädgården, där under pilträdet - så har

 det varit givande att yoga under ledning. Lärorikt.

Vi bestämde att vi minsann skall träffas i sommar några gånger, 

någonstans ute på klipporna vid havet och yoga tillsammans.

Låter det inte underbart?

Tänk att få ge sig själv en stund att andas fritt, och djupt. Din kropp en, oftast välbehövlig, chans att slappna av och sträcka ut. Din själ en stund att lugna ner, dina sinnen en möjlighet att känna.

Ge dig själv styrka på alla plan.

Yoga är det bästa som "hänt" mig på länge...

...och nej, man får inte stora fötter av att yoga! 

Jag lovar!