ÄNTLIGEN MÖTTE JAG SOLEN...

Det var välan så att förra veckoslutet då jag och grabbarna tampades med snöoväder i Wien, så hade det varit sol och fint här i den här delen av världen. Men då var vi ju inte här, och sedan dess har det varit mulet. Trist!

Läste någonstans att det varit den mörkaste vintern på väldans länge, med extra lite och mycket få soltimmar. Jo, jag tycker att det känns och märks. 

Men idag! Idag lyste solen. Och till och med värmde lite, lite.

Eftersom jag ärvt förkylningen som varit ihop med lillungen under resan, så kändes tanken på långpromenader inte som ett bra alternativ. Att jag hade önskat, men nu fick jag snällt stanna hemma.

Om det är något jag lärt mig under årens lopp, så är det att förkylningar faktiskt skall vilas ut.

Så jag bestämmer mig för att ta vara på dagen av inte så mycket program och och de planerade program är annullerade och förbereder en lång, skön meditationsstund på terassen. 

Första i år. Nu har det svängt!!!

 Det är fler än bara jag som alldeles tydligt har längtat efter de här stunderna på terassen. I solen. På fårskinnet. Att vi ändå längtat efter det här! Inte sant? 

Här kunde jag sitta och snörvla och tycka lite synd om mig själv som inte kunde ta mig ut på promenad och inte kunde jag ta mig till ett par evenemang som jag hade planerat besöka här i hembyn. Blä! 

Medan den ena av hundarna löjt nöjde sig med att njuta i solen, så tassade den andra ivrigt runt, runt i trädgården. Undrade en stund vad sjutton han letar efter för nosen gick som en liten maskin. Tills jag kom på det. Jag hade satt ut några smulor från en torr ostkant åt fåglarna igår. Och tydligen hade det blivit en liten, liten bit kvar någonstans. Det mesta hade ändå fåglarna ätit upp. 

Men han här gick och snusade och snusade och snusade. Jag tror ju att han inte längre ser så himmelens bra (han är ju ändå en herre med många år på nacken) och går kanske ännu mer på luktsinnet än innan. 

Så han fick pyssla på med sitt - och tror jag att han hittade en liten ostbit ändå. Lite som belöning för mödan. För envis är den hunden, ger minsann inte upp i första taget…

Så, inte så mycket att rapportera idag. Skall gå och se ett naturprogram på TV. När jag nu inte kom ut själv idag. Längre än till den soliga terassen då.

Och oj, oj, vad det gav mersmak. Bara jag blir av med förkylningen så…!