Som jag kanske redan tidigare lite nämnt så hör jag till dem som totalt förälskat mig i den där skrynkliga grönkålen så till den grad att jag titt som tätt släpar hem av den. Skulle det råka sig så illa att jag inte hinner fixa käk av den så finns det alltid någon som hittar på att slänga den i ugnen och lagar chips av dem. Gudomligt gott - även det.
Men i veckan gjorde jag faktiskt soppa av grönkålen. Den är inte bortskämd med skönhet, soppan, det måste i ärlighetens namn medges, men jäklar vilken god soppa det blev!
Om någon nu skulle bli sugen på att fixa till en soppa som är just så nyttig som den ser ut, så skrolla ner, jag skall nog skriva ner hur jag gjorde här.
Det är den värd. Den hälsosamt-fula soppan som smakar som en ängels kyss. Typ.
Jo, det är nog våren som gör det. Och ljuset. Att jag börjar se nya nyanser i tillvaron och skruvar till mina beskrivningar på det där jobbiga sättet som bara skvallrar om att jag är rostig, riktigt vinterrostig i ens den enklaste ordakrobatik.
Jag är, har varit, tömd på idéer på många plan den här vintern. Många andra har klagat på det samma.
Ja, inte på att jag varit kass på ordakrobatik, vilket i och för stämmer, fast det har de i och för sig inte sagt något om? Kanske de bara tänkt det? Och hoppats att jag skulle fatta…?
Jag skyller på mörker. Det har bevisligen och statistiskt och känslomässigt (inte att glömma och förringa) varit en mörk vinter. Det lilla man sett av solen här hos oss har minst sagt varit sparsmakat.
Och så har det vart en hel del "i familjen" den här hösten och den här vintern. Det har ju inte varit riktigt så att alla solar och månar och stjärnor riktigt varit i sina rätta positioner, eller hur de nu skall vara, för att saker och ting skall gå så där skönt framåt i en behaglig lunk.
När livet strör ut dessa uppförsbackar framför en så skulle det ju vara skoj om man kunde få traggla upp för dem i lite solsken, åtminstone nu och då…
En liten tyst önskan bara…så där, om det skulle vara möjligt?
Men jag vill ju tro att det vänder nu. Att ljuset, om inte solen direkt, är här igen. På allvar och på riktigt och seriöst och så. När jag står vid min bastuknut och ser ut över havsviken härhemma så känner jag ju att ljuset är helt, helt annat. Även om det inte är sol. Men. Det. Är. Ljus.
Man måste vara Nordbo för att förstå det här. Det magiska med att ljuset återvänder. I år igen.
Efter att ha "sett" denna utsikt som en svart rektangel i månader nu så är det magiskt. Att se lite…annat.
Om det så är istäckt vik, fjolårsvass och tusen trädgrenar. Det är ändå en UTSIKT!
Ja, nu när man ser på bilden så förstår man kanske varför jag brukar säga att jag har partiell havsutsikt från mitt hem. Det funkar inte så bra på sommaren, den här havsutsikten nämligen. Det är mer total, lövgrön, ridå då.
Men havet finns ju där. Jag vet ju det. Det låter, det doftar och det finns.
200 meter ner.
Det räcker att jag vet det.
Sedan har vi det här ja…
Pepparkaks-Beirut.
Mitt, med mycket möda och stort besvär ihopknåpade pepparkakshus anno 2013, som fört en mycket bortglömt, men dock en varande tillvaro i min lilla ateljé, har rasat av att vinterns fukt hade krupit in i den ouppvärmda stugan med, för pepparkakshusets del, katastrofala följder.
Medan jag stod där och smulade sönder resterna av det som varit en pepparkaks…herrgård, minst, så
kom jag att tänka på just det här med begrepp.
Vi, som ä födda på sextiotalet, och innan, jag tror att varenda en vet vad man menar med begreppet att något ser ut som ett Beirut.
Sönderbombat, trasigt, förintat…som pepparkakshuset ovan.
Men de yngre? Säger Beirut dem någonting? Eller har det kommit så många andra sönderbombade städer sedan dess att Beirut inte längre säger någonting? Märkliga tankar jag funderar på kan man ju tycka. Eller så inte. Inbördeskriget i Libanon pågick mellan 1975 till något typ 1990, dvs från då jag var nio tills jag var 24 och mamma till en liten ettårig parvel, dvs under hela min uppväxt från barn till vuxen. Inte undra på att begreppet att något ser ut som ett sönderbombat Beirut etsat sig fast i mitt och många likåldrigas begreppspalett. En tanke slår mig…kanske dagens ungdomar har rätt många fler varianter av begrppet "Beirut" än vad vi hade? Jag vet inte?
Men till grönkålssoppan. Här hoppas det hej vilt mellan olika teman…
Men ja;
En lök (finhackad)
Lite vitlök (finhackat) mängd efter smak
Grönkål (jag förvällde min färska och skar den i små bitar) kanske 300 g (?)
2 hönsbuljongtärningar
peppar, chili,
Jag gjorde som sagt så att den skurna löken och vitlöken fick fräsa runt en stund i lite smör, eller olja, lite hur man vill. Jag blandade i den förkokta och skurna grönkålen och rörde runt en stund.
På med vatten så det täcker ordentligt ( 1 liter, +/-) och så smulade jag i 2 hönsbuljonger.
Lät alltsammans koka i någon minut bara. Blandade i lite smör och vetemjöl uppblandat. Lite som 1 msk smör och 1 msk vetemjöl ihopknådat) för att få soppan simmigare.
Vidare kryddade jag med lite chiliflingor för att jag älskar chili (lite) i det mesta. Och vitlök (mycket) i det mesta, fast det är kanske en parentes…Originalreceptet hade nog varken chili eller vitlök, men vadå? Man tar det man älskar och blandar det i lagom doser i…det mesta. Då blir det ju oftast bra. Sådär.
Men sen…finliret! Jag grillade några skivor halloumi-ost som jag smulade med ganska grova tag på botten av tallriken och hällde över den här fantastiskt goda soppan som ser ut som hälsokost, och är det de facto, men smakar som gourmet där enkelheten och rena smaker får styra och ställa på det där underbara sättet som i gommen blir till lite fin musik.
Gott om man uttrycker det på ett annat sätt.
Ja. Alltså, lite Beirut, och grönkål och pepparkakshus och havsutsikt som kommer och går längs året och så något säger mig att jag definitivt är i behov av ett skönt återhämtande veckoslut.
Litesådär:
#förmycketavalltpånågraalldelesförfåtimmargemiglitevecksolutfortnuinnannågotalldelesoförväntat
händer…..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar