INTE FUL(L)T SÅ VACKERT ALLA GÅNGER

Det var här det hela började för ett år sedan. Vårt bostadsbolags

stora renovering. Det var mycket som vi beslutat om de senaste året. Att det är lika bra

att fixa allt i ordning på en och samma gång och inte smårenovera en grej

i år och lite till sedan om nåt år igen. Ett ständigt "småputsande". Det ville vi inte ha. 

Ett drygt år av stök och oljud mot att allt sedan är tiptop. 

På bilden ovan har man ritat ut de områden som skulle grävas upp för att

jordvärmehålen skulle borras ner i marken och sedan kopplas ihop med varandra

och med de olika husen. Vi har sex likadana höghus i vårt bolag. 

Så här såg det sedan ut när det var dags att koppla ihop alla djupa

hål som skulle leda värme från jorden till våra hus. Visst det var en kostnad, 

men inbesparingen från fjärrvärme var märkbar. 

Lite senare på våren började man pika bort de gamla teglen från 1960-talet. Inget fel på dem i sig, men 

isoleringen bakom teglen var rätt sliten och många klagade på att det var kallt och dragigt. 

I samband med att isoleringen förnyades fick vi nya tegelväggar. Taken förnyades och ett 

nytt system som tar tillvara överskottsvärme (har inte helt klart hur det funkar) 

installerades på taken. Vi fick också nya fönster och balkongdörrar mot sjön. Bolagets alla balkonger 

är mot sjön och så att alla har fri sikt och ingen insyn från andra hus in på ens balkonger. 

Vid ett tidigare skede hade endel glasat in sin balkong, men nu skulle alla få

inglasade balkonger. Balkongerna renoverades också för att stå emot tidens tand. 

De fula balkongräcken i plåt byttes ut mot liknade i frostat glas. Personligen kan 

jag tycka att de ser lite sterila och "billigt plastiga" ut fast de är av skitdyrt glas. 

Men det är nu tycke å smak. De flesta tycker nog att det är fint. Det är bara jag som 

älskar gammalt å skevt som inte känner mig helt  hemma bland dessa hårda material. 

Från midsommar fram till november var hela huset inplastat, och kan inte säga annat än

att jag är evigt tacksam till alla gudar som kan tänka sig haft ett finger med i spelet att

det värsta skedet i renoveringen med mycket buller och damm inträffade under den

tid av året då vi kunde vara i exil på stugan. I november togs plasten runt huset bort, 

och vi hade igen en utsikt. 

Dock var balkongerna i bruksförbud tills räcken och glasen var på plats

och allt var granskat och godkänt av både ansvarig byggmästare och 

räddningsverket. Bara att ge sig till tåls....

Men ett tag har vi nu kunnat/fått gå ut på balkongen men ännu inte fått tillstånd att börja

inreda den. En del balkonger behöver man ännu korrigera vissa saker på, men 

vår balkong fick grönt ljus och jaaaa....äntligen kunde jag bära ut de möbler som skall vara

på balkongen och som nu trängts med andra möbler inne i lägenheten. 

Iris-katten fick komma ut och snusa på vinterluften. Än tycker hon det är för kallt på

balkongen och kilar snabbt in tillbaka till en varmare tillvaro. 

Däremot har en del växter fått flytta ut på balkongen. 

Myrtenträdet har inte gillat att bo inne i en varm och torr lägenhet. Trots daglig vattning och

vattendusch så har den börjat tappa blad. En del kan bero på ovannämnda katts ivriga

petande på den...Kanske? Samma gäller jasminen som efter blomningen blev ett slags

gömställe för en liten Iris-katt. Vi var av lite olika åsikter där. Katt å matte. 

Glaskupan som den nu är under är för att lite mildra flytten från 22°C till

bara någon plusgrad på balkongen. Att det skulle vara som ett litet växthus, tänkte jag. 

Helleborusarna (har en till som inte syns på bild här) skall få förgylla 

balkonglivet tills det är varmt nog att flytta ut dem till stugans trädgård. 

Kan motstå mycket här i världen, men att motstå helleborusar - det är knepigt! 

Men ja, nu börjar det värsta av renoveringen vara bakom. Än skall trapphusen

målas och hissarna fräschas upp, men det är inget i jämnförelse med maskiner som

hackar ner tegel från gavlarna och pikar betong på balkongen. 

Så skönt. Och just ny skäller räven ut sin längtan över sjön. 

Vårkänslor! 

Kram Maggi

 

RENOVERING PÅ SLUTRAKAN?

 Sitter i köket på en hård kökstol, ute faller några enstaka kalla snöflingor sakta mot marken. 

Det är årets hittills kallaste dag med knappa -10 grader, om ens det. 

Marken är bar, en ensam koltrast skuttar runt på gräsmattan. 

Har vaknat tidigt, tidigare än jag brukar för renoveringsgubbarna börjar okristligt tidigt. 

Men kanske vi börjar vara på slutrakan nu, för vår lägenhets del i alla fall. 

Igår fick vi balkongglasen installerade och idag kopplades elen. För min inre syn

ser jag redan balkongen inredd och jag kan sitta där och njuta. Undrar om jag 

inte skall korka en champagne den dagen till ära. 

Under mitt lilla liv har jag hunnit med en hel del byggas och renoveras. Känns lite märkligt

nu att inte behöva ha en enda liten åsikt om något. Gubbar kommer och går och saker blir fixade. 

Jag hade gärna haft mer att bestämma om, men inser att min smak är så marginell att de flesta

andra i bolaget kanske inte fullt lika mycket som jag skulle uppskatta lite gammalt å skevt? 

Sitter i köket och skriver, för jag väntar på dagens tredje sats med arbetare. 

De som skall komma och tvätta fönster, både balkongglasen och sjösidans nya fönster blir tvättade. 

Sedan borde det bara vara slutgranskning av balkongen och så är det klart. 

När det nu har sprungit gubbar in och ut genom vår och allas andra lägenheter så 

skulle det vara intressant att fråga dem om olika hem som de ju ser. Vad tänker de, eller

tänker de alls på det? Hur olika hem folk har, fast bottenplanen är rätt lika. 

Lyfter de ett inre ögonbryn åt våra skavda möbler och skruttiga tulpaner. 

*fniss*

Tittar ut över gården, det är extremt sällan jag sitter här - förutom då jag äter förstås! 

Ser "lilla söta gubben" gå ut med soporna. Han ser så skör ut där han går med krum rygg och 

käpp. Han bor i samma trappa som vi, men jag vet inte vad han heter. Jag kallar honom

"lilla söta gubben" för fast han i sina dagar varit en reslig man är han nu hopsjunken. 

Han har sett bra ut, gör det fortfarande, och han har så vänliga ögon. 

Jag vill ofta hjälpa honom, men anar att det är viktigt för honom att göra saker själv, även

om det går långsamt och att han ibland ser så fragil ut att jag tror att en vindpust kunde fälla honom. 

Nu ser jag att han kommit tillbaka, hör hissen så han är nog på väg upp till sig. 

Bygg-gubben som i morse var och installerade vädringsställningen på balkongen smyger

iväg bakom husknuten för att röka en cigarett. Han är sympatisk. Eller de alla är. Han

var snäll nog att skruva fast vår termometer utanför sovrumsfönstret, fast det alls inte hör

till hans uppgifter. Vi fick också hjälp med att installera katt-nät på fönstret mot gatan av

de gubbarna som bytte fönstren mot sjösidan. Det tog dem kanske tio minuter medan jag hade vridit 

och vänt på pappret hur man skulle installera dem i ett bra tag och fattade ingenting. 

Gubben har sitt arbetsrum ut mot gatan så han har bättre koll på vad det händer på gården, 

jag har mitt arbetsrum mot sjön så jag vet när isen är stark nog att gå på. Eller när hackspetten

börjar ha vårkänslor. Nu händer det ingenting på gården, inte ens på gatan. Det 

är så lugnt det kan bli en alldeles vanlig tisdag i en förort. 

Skall  ta och baka fastlagsbullar nu, hörni. Lite tidigt, men det kom ett litet önskemål

från grabbarna mina. Små och hemlagade. 

Skall så bli! 

Kram Maggi

ÅRET I ETT NÖTSKAL

Det hör väl lite till att summera året som gått såhär när året börjar dra på sin sista vers. 

Egentligen, när jag tänker efter, så har året gått i sakta lunk. Inget speciellt har hänt, den ena 

dagen har lagts till den andra och ja...plötsligt är det nyår igen. 

Eller klart det har hänt grejer! Som att i husbolaget där vi bor har det genomförts en 

omfattande renovering. Vi har fått jordvärme, laddningsstationer för elbilar, 

nya gavlar på huset med bättre isolering, förbättrade inglasade balkonger och

till våren skall fasaderna ännu målas och trädgårdsområdet fixas upp med ny gräsmatta och

nya växter. Ny asfalt på parkeringsplatsen. Det blir nog fint! 

Så visst har det hänt grejer i närmiljön, men utöver det så har det varit ett stilla lunk. 

Så fort tillfälle gavs så smet vi till stugan och bodde där nonstop hela sommaren så 

vi slapp det mesta oljud och damm och "elände" därhemma. 

Efter den där galet kalla och snöiga (!) våren så blev det varmt

ungefär i samma veva som vi landat på stugan. Under vår vistelse där

har jag antecknat att vi åt en (!) gång inne i stugan, alla andra måltider

åt vi ute på verandan som är inglasad men har ingen dörr som 

man kan stänga. Varför jag minns den där ena gången är för att det

råkade vara den dagen då jag hade mina barndomsväninnor

på den årliga tjej-helgen. Skulle kanske inte annars lagt det på minnet heller, 

men "mina flickor" påpekade att efter alla år med dessa tjej-helger så 

var det första gången vi blev tvungna att pga vädret äta inne. 

Nå, det var nu lite sommarväder-kuriosa. 

Vad gjorde vi annat? 

Jag jobbade förstås, vi åkte på utfärder, kortare och lite längre. 

I år blev det faktiskt inte att resa någonstans alls. Vi hade vänner på

diverse middagar och ordnade bastukvällar. Barnen kom och hängde med oss på stugan. 

Min rygg strulade så jag kunde inte traska i skog och mark fullt så 

mycket som jag hade velat. Läste också mer under året än jag gjort på länge. 

Kanske just den där downshiftade livstilen på stugan gjorde att det på ett annat sätt

fanns både tid och ro till att läsa. Annars läser jag mest just innan

jag skall somna på kvällen, men i somras kunde jag parkera mig i en 

skön korgstol precis när andan föll på. 

Fanns inte så mycket att göra i den lilla trädgården heller. Den tar sig och

börjar växa till. Nästa sommarens projekt är väl att börja gallra ut lite och flytta

på vissa perenner som behöver delas. 

Fick ett infall och skrev på Facebook ett litet utrop om en kattunge och

lite efter midsommar fick jag höra att det fötts kattungar och att en var ledig. 

Så vips bara hade vi blivit med katt från hösten. Lilla Iris flyttade hem med oss

då vi lämnade stuglivet och kom hem till renoveringskaoset. 

Huset var fortsatt inplastat, men bara efter någon vecka togs den bort och

man kunde se ut igen - och framför allt - det kom dagsljus in! 

Hösten fortsatte vara mild, och övergick i en lika mild vinter. 

I skrivande stund är det grått och regnigt därute och någon plusgrad. 

Känner mig lite ambivalent till det hela. Fotografen i mig saknar nog snö-

tunga granar och gnistrande kalla dagar. Trädgårdsmänniskan i mig tackar för

varje varm dag som höjer på chanserna för de i annexet på stugan övervintrande

växterna. Det är ändå så med mig. Så fort julskinkan har smultit i magen 

och de sista pepparkakorna är uppätna börjar jag rikta mina tankar mot nästa vår

och en ny odlingsperiod. Väntar redan till att höra de första flyttfåglarna återvända. 

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det där lite banala vardagliga. 

Och det är ju bra det - för mitt 2024 var just så - vardagligt, fast på ett skönt sätt. 

Hur var ditt år? 

Kram Maggi

 

ADVENTSGÅVA

Bara några dagar kvar till lillajul och advent. Och jag har fått en icke-materiell gåva i förtid! 

Bara för någon dag sedan - och tidigare än beräknat - kunde bygg-gubbarna i sina 

gula jackor börja ta bort plasten även på sjösidan av huset, och ett par dagar senare

tog de ner ställningarna. Aaah! Det vart ljus! 

Fascinerande att se hur de monterade ner ställningarna genom

balansera på de där smala "käpparna" som håller ihop hela härligheten. 

Lätt som jag har för att få yrsel när jag ser någon balansera så där så 

fick jag hålla i mig i tangentbordet när de höll på utanför mitt fönster! 

Men nu ser jag sjön igen. Så jag längtat! 

Som en extra bonus dagen till ära satte sig en sparvhök på en gren 

utanför mitt fönster!

Men i och med att det åter kommer ljus - om än bara blekt novemberljus - 

in i lägenheten så fick jag snällt ta till skurtrasan och gå över alla ytor. 

Trots att jag tyckt mig städat så hittade jag en hel del ställen där 

damm från fasadrenoveringens olika skeden kommit in och lagt sig i 

skrymslen och vrån. 

Men som sagt, strax är det första advent och eftersom det är den

tiden på året då jag jobbar nästan alla vakna timmar (lite överdriver jag ;))

så plockade jag fram julpynten redan förra veckoslutet för att gå

igenom vad som skall få komma fram denna jul. 

Gör så varje jul, att jag varierar lite, men i år får jag ju lov att 

tänka på en viss liten Iris. Hon är en fasligt snäll katt som faktiskt inte

söndrat något alls. Inte klöst eller bitit nåt heller. 

Eller jo, allra första kvällen hos oss så bet hon av sladden till mina

knapphörlurar, men kommer inte på annat som hon skulle förstört. 

Det oaktat så fick mina småsmå tomtar i något material som jag skulle tro 

kan gå i tusen bitar om de faller i golvet flytta in i tryggheten av en glaskupa. 

Och för att inte utmana ödet alltför mycket så tror jag att mina

fjädergranar i år får stanna i den gamla kistan där julpynt bor resten av året

och kanske komma fram till julen 2025. De liknar alldeles för mycket Iris´

egna leksaker för att hon skulle kunna låta bli dem. 

Undrar om en katt någonsin skulle kunna låta dessa vara ifred, om jag skall vara ärlig? 

Kram Maggi

 

HURRA, JAG SER UT IGEN

 

Det här må nu vara ett helt barnsligt och banalt inlägg, 

men ingen är lyckligare än jag idag när jag märkte att 

bygg-gubbarna börja med att nedmontera byggställningarna som

har "prytt" vårat hus sedan midsommartider. Man har ju kunnat 

förvänta att det snart är vår tur att bli av med eländet när de

andra husen, vars renovering påbörjats innan oss, ett efter ett

blivit av med sin plastslöja. 

Redan i somras när vi fick en champagneflaska (eller skumvin då...) 

i present så har jag exakt vetat när den flaskan skall korkas. 

Och den dagen var minsann idag! 

Som jag har skrivit så har det påverkat mig mer än jag trott att vara 

så inplastad. Inser att jag har svårt för att känna mig instängd helt enkelt. 

Ingen ubåtskarriär för mig med andra ord. 

Eller astronaut. Får räkna bort det också. 

Men nu ser jag ut! Eller nästan i alla fall. Det ligger, som man

kan skönja på bilden, ett lätt litet lager med byggdamm på fönstren. 

Men det struntar jag i! Dessutom kommer företaget som gjort renoveringen 

att tvätta allas fönster på sin bekostnad. 

Riktigt när det blir beror ju på vintern, hur kallt det blir. 

Än är det ju milt, men om det plötsligt blir köldgrader så är fönstertvätt 

inte en så bra idé. Och än är två av sex hus inplastade så jag 

misstänker att de tvättar allas fönster sedan på en gång. Så länge det 

utförs dammiga arbeten på gården är det knappast någon idé att tvätta. 

Men jag ser ut! Och det är det som räknas. 

Fasad-, tak- fönster- och balkongrenoveringen var något envar

lite fasade för, men det har gått mycket bättre än jag föreställde mig. 

Jo, jag vet, jag var värsta tiden på stugan, men grannarna jag talat med

som varit på plats sade att det ändå gått smidigt, även om än det varit både högljutt

och dammigt. Nu är det mest bara lite borrande kvar då de nya balkongräcken 

skall sättas på plats. Men jag är så van redan med att det borras och hamras lite här

och där så jag reagerar inte ens på ljudet längre. Bara då jag skall tala i telefon

med någon kollega, samarbetspartner eller kund. Bästa stället att gå till då för att undvika

ljudet är badrummet. Men det är ju kaklat så då låter det förstås annorlunda i

telefon, det ekar - och tänk om någon tror att jag sitter på toan och pratar! 

*fniss*

I morgon skall jag jobba bara halvdag, så hoppas jag hinner en sväng ut 

i skogen! Behöver tanka lite skog och syre. Och space. Och egentid. 

Ha en skön fredag! 

Kram Maggi

AVSAKNAD AV UTSIKT

Medveten om att jag redan tidigare på sensommar gruvade mig lite för det där

att komma hem till ett hus, ett hem, som är inne i en huva av plast. Det känns

väldigt märkligt, och jag vet ju inte om det är på grund av det som jag 

känner nästan ett fysiskt behov av att komma ut. Under några veckor sedan 

jag kom hem med kattungen så kunde jag inte heller ha fönstren öppna på 

grund av risken att Iris skulle vara lite väl nyfiken på världen utanför. 

Nu har jag skaffat "kattsäkra myggnät" till framsidan av husets fönster så att

vi kommer åt att vädra. Men fortfarande är det plast runt huset. 

Bara ur fönstret på gaveln kan jag kolla om det regnar eller om solen skiner. 

Det känns märkligt. 

Märker hur otroligt jag saknar utsikten från mitt arbetsrum. Hur ofta jag

i vanliga fall lyfter blicken ut över sjön när jag behöver grunna på något. 

Nu ser jag bara en plasthinna på de nya fönstren. Som västa dimman ever. 

Plasten är där för att skydda förstås. Ibland ser jag någon bygg-gubbe i sin gula väst

gå förbi. Ibland stannar han en stund och rappar väggen. Eller vad han nu gör?

Ser honom som i ett dis. Jag ser inte honom, han ser inte mig. Bara konturerna. 

Förstår ju att det måste vara så. Vi som bor här vill inte att bygg-gubbarna kan glo in på oss, 

och de vill nog lika lite bli påglodda av oss. Men det känns lite knasigt. 

Saknar mig sjuk efter möjligheten att ta min kaffekopp och gå ut på balkongen

då jag tar en paus. Kunde gå ut på gården förstås, men där är det byggställningar

och liftar och små traktorer och cirkelsågar som sjunger sin bullriga låt. 

Egentligen klagar jag inte på arbetet i sig. Inte ens bullret, faktiskt. 

Det blir så fint när det blir klart, så missförstå mig rätt. 

Följer bara intresserat mina egna reaktioner. 

Av att inte ha, eller att ha en mycket begränsad, synkontakt med världen

där utanför. Som att ha ett försvagat sinne av något slag. 

 

Men klagar gör jag inte. 

Tänker på vår ålderstigna, lite dementa,  granne som bor i en liten etta. 

Hela sommaren har hon levt mitt i värsta bullret. 

Utan möjlighet att öppna fönster ens, för att inte tala om att man 

inte kunnat använda balkongen. Hon går inte så ofta ut vad jag vet. 

Åldern och demensen har gjort henne lite ängslig har jag förstått. 

All uppståndelse med alla maskiner och gubbar kan inte vara lätt för henne. 

Så från den synvinkeln är jag bara banal som låter mig påverkas

av lite plast för fönstren och avsaknad av möjligheten att höstpynta

min balkong. Att jag inte kan ha säsongs- eller julljus på balkongen i år. 

Men märker att jag saknar det alldeles förfärligt mycket. 

Mer än jag trodde jag skulle göra. 

*

Så jag åkte idag till gravgården en sväng, bara för att se till att min familjs 

grav var så där extra fin. Tände ett ljus i lyktan där bara för att. 

Och tänkte hur viktigt det faktiskt är att ha nåt att höstpynta.

En årstidstraditionalist som jag behöver det! 

Men tröstar mig med att till vårvintern kommer jag att kunna se ut över sjön 

igen. Och jag kommer att kunna gå ut på den nyrenoverade balkongen och 

lyssna på kattugglans hoande i natten och se tranorna återvända. 

Nu skall jag leka med katten så att den sover gott i natt också. 

Ha det gott! 

Kram Maggi