LJUS OCH YLLE...

...är det mest aktuella i min hemma-tillvaro just nu.
Känner av en liten stum laddning i tillvaron.
Det är mörkt, det är kallt, det är vått och allmänt stiltje i vardagen.

Känner rastlösheten komma krypande.
Skulle jag vara ett mumintroll, är det nog nu jag skulle börja dra mig tillbaka för vintersömn tror jag.
Men nu är jag bara en alldeles vanlig finlandsvenska med jobb och barn och djur och ett hus att ta hand om och har ingen möjlighet i världen att dra mig tillbaka och sova mig igenom vintermånaderna.
Jag kan bara ta till vapen som stearinljus och yllesockor.

Mot novembermelankolin.



Nästan så jag kan känna en liten uns av avund på alla som lyckas uppehålla samma energinivå året runt.
Jag gör inte det.
Jag vet att november kommer att suga av min energi som en uthungrad myggsvärm innan regn.

Jag gör mitt bästa för att motverka fenomenet.


Tar alla tillfällen i akt att vara ute i friska luften.
Det är bara det att mörk luft är urlakad på något vis.
Och kvällarna är mörka. Och det är då jag hinner med frisk luft.

Frisk, men mörk, luft.

Om man ändå vore ett litet mumintroll!


ARONIA...




...den där busken utanför vardagsrumsfönstret.


Jag har mest gillat aronia för den fina höstfärgen på löven. Och har inte så mycket reflekterat över bären. Kanske för att jag aldrig tidigare haft en aroniabuske där jag bott.

Som klippt häck, jo, men då blir det ju inte så mycket bär liksom.


Nu har jag en gigantisk aronia bakom husknuten och det får mig att fundera på bären på ett annat sätt än tidigare.



Jag har nog alltid vetat att det dräller av C-vitamin och antioxidanter i dessa svarta bär.

De är inte goda på det sättet att man skulle kunna slänga in en näve i munnen och mmmmm:a sig igenom den smakupplevelsen.
Eller inte jag i alla fall. 
Jag gillar få smakupplevelser av bär som är liksom sträva och beska och totalt saknar sötma.


Men ändå lockar alla dessa nyttiga grejer som gömmer sig i dessa små svarta pärlor.



Någonstans har jag läst att aroniabären gärna skall få sig ett litet frostnyp innan man tar sig an dem, och det har de ju fått nu. 
Kanske det minskar på det beska, på samma sätt som med rönnbär?



Kanske det är just nu man skall ge sig ut och skörda aronia?

Å andra sidan är de så otroligt vackra där på busken också...
...kanske jag bara tar vara på varannan klase eller så?

Vad man kan hitta på av aronia - och en massa annat smasken hittar du här:



GRÖNA, SKÖNA...



...tomater.

En morgon, när jag kom på jobb, hade jag en hel liten korg med gröna tomater som väntade på mig. Min arbetskompis hade lagt bakom örat att jag någon gång ordat om att jag äääälskar inlagda gröna tomater.
Så himla gott till höstens grytor och andra kötträtter.

Så här kommer receptet:

1 kg gröna tomater
vatten och salt

Till lagen:
2 dl ättikssprit
3 dl vatten
4 dl socker
10 hela kryddnejlikor
1 kanelstång





Sjud tomaterna på låg värme i lättsaltat vatten i ca 10 minuter.
Ta upp tomaterna och lägg dem i rena glasburkar.

Koka upp lagen och häll den kokande över tomaterna.

I mitt barndomshem så kokades lagen på nytt upp följande dag, skummade och hälldes på på nytt, men jag har hoppat över det. Det har kanhända något med hållbarhet att göra, men eftersom jag aldrig lagar så stora mängder att de skulle hinna bli speciellt gamla i kylskåpet, så kör jag med bara ett uppkok.

Inlagda gröna tomater är kanske inte det vackraste på tallriken, men sååå gott.

Förresten: 
Pricka gärna tomaterna med en stoppnål eller en vass sax innan du kokar upp dem, så spricker inte skalet på tomaterna så lätt.
(inte så där som på bilden ovan - när man glömmer att pricka...)




I övrigt har weekenden haft middagar och höstträdgårdspyssel som högsta prioritet.
Och så kommunalvalsröstning naturligvis, inte att förglömma.

Det är lite annorlunda att nu rösta i en ny kommun.
I den kommun där jag levt största delen av mitt vuxna liv, där var jag insatt i saker och ting, men här har jag inte riktigt hunnit med det - än. 
Inte på mer än helt alldagligt, vanligt och inte speciellt insatt sätt. 
Men jag hittade min kandidat, så i kväll blir det kolla upp vem blir inröstade i min nya kommun och hoppas att det går vägen för XX.
Skall bli intressant att se!

Småroad kom jag på att jag faktiskt ännu aldrig behövt visa ID när jag 
röstat i de kommuner där jag bott sedan jag fick börja rösta - 
och det är ju i ärlighetens namn några år sedan...
Antingen har jag fler politiskt aktiva i min bekantskapskrets än medeltalet eller så är den finlandssvenska ankdammen ännu mindre än jag tänkt mig, 
eller så har man fått en liten släng av den där apan alla känner...
Vem vet?


Men kväll - valvaka.

DÄR SATT DEN...


...årets första snö.
Och nog om den!

Fejan är till brädderna fylld av snöfoton, snöuppdateringar, snörelaterade nyheter, snö, snö, snö.

Man skulle nästa kunna tro att snö på dessa breddgrader är något alldeles speciellt och extraordinärt och inte alls ett årligen återkommande fenomen som förvisso verkar ta de flesta på säng.
I synnerhet bilisterna då.

Jag tror inget återkommande naturfenomen berör lika starkt, lika många, som Den Första Snön.

Jag berörs också, fast mer så att jag inte vill ha snö än, inte snö i ett halvår!
Nej tack!
Jag vill ha glåmig höst, jag vill ha krispiga frostdagar med solsken - men ingen snö...än!

Ja, ja...nu snöade jag visst in mig på ett snöinlägg jag med i alla fall!

Bäst att gå och kolla om inte de gröna tomaterna kokat färdigt i köket.
Här doftar faktiskt lite mormorskök denna fredagskväll.

Inlagda gröna tomater och syltad rödlök.

Lite gott!


UNDVIKA FÖRSTOPPNING...

...i hemmet.
Nu tänker jag lite utmana er.
Läste ett inlägg på facebook här om dagen, som fick mig att tänka efter.

Nu, i det här inlägget,  kommer jag att blanda friskt inredning, hållbar utveckling, 
ekologi och (håll i er) jul.
Inredning, som var den ursprungliga motorn till att jag blev en bloggare över huvud taget. Längtan efter skönhet i hemmet. Det har som sagt ingenstans försvunnit, men behovet att skaffa nytt, det senaste, förnya hemmet typ femton gånger i året, det har. 
Försvunnit. Totalt. 
Jag är mättad på det och liksom nöjd som det är. 

Tvärtom kan jag ibland känna en viss förstoppning i hemmet.
Det har säkert med mina två flytt på relativt kort tid att göra. Och ålder.
Jag tycker det är skönt att släppa iväg ting. Skönare än att skaffa nytt.



I samband med dessa flytt har jag ju också insett hur förfärligt mycket man har i sina knutar.
Som man klarar sig utan. Och inte ens saknar, bara man släppt taget en gång.
Det har jag gjort, men det finns kvar ändå...

Så nu till utmaningen - och julen:

Jag hör till dem som älskar jul, advent, väntan, pynt, dofter, smaker...you name it!
Men...jag har också varit ruskigt dålig på att städa undan "året runt pynt" innan jag sprider ut julpynten i mina knutar. Och då blir det lätt lite....mycket.

Inlägget som jag läste handlade om 
"En sak i dagen. 30 dagar - 30 saker."

Och i all sin enkelhet handlar det om att plocka bort, ge bort, sälja, lägga undan, till och med slänga om man måste,  en sak per dag i en månads tid och på så sätt rensa i röran därhemma.

30 dagar - 30 saker.
Mindre.

Så nu tänker jag utmana er att välja ut en sak varje dag, i en månads tid, som skall bort;
(till grannen, till kollegan på jobbet, till loppis, in i skrubben (i absoluta nödfall, och vid akut separationsångest...), till komposten, bara det kommer bort).
Allt räknas, pynt, kläder, ungarnas leksaker, halvdöda krukväxter, hundens utslitna koppel, fasters vas som du aldrig ens gillat...
...bara det är en sak, ett ting, 
per dag.

November är kanske den bästa månaden för detta.
Tänker jag i alla fall. 
Om jag städar bort en sak per dag, i en månads tid, kommer jag ju att ha mer utrymme för julens ting - utan förstoppning på hyllor och bord. 
*ler*


Och så gör jag kanske samtidigt en liten, bra gärning.
Både för mig och för naturen och för den personen som återanvänder mina ting, som återläser min bok, och krukväxten som får återgå till naturens kretslopp i komposten.




Så nu utmanar jag er att göra som lövträden därute!

Släppa iväg det som gjort sitt.
En sak i dagen under november.

Just innan advent ett inlägg med foton, eller en lista, på allt det vi gjort av med.
Som en motvikt mot alla inlägg om det man skaffat...;)

Lite som kärringen mot strömmen...är ni med?



KRATTAN VILAR...

...medan regnet vräker, duggar, strilar ner om vart annat.
Löven ligger som klistrade mot grus och gräsmatta och förvandlas till tunn pergament eller till en murken sörja beroende på lövmängden.

Det gör mig rastlös.
Mina nedärvda bondearvsanlag sedan generationer som jag egentligen inte har så mycket nytta av i vardagen spelar mig ett spratt. Jag har ingen åker att ta hand om, ingen kreatur att sköta, ingen gris att slakta.
Ändå har jag en märklig åga om att vissa arbeten skall vara gjorda innan vintern kan komma.

Gården skall vara krattad.
Innan Allhelgonahelg.
Sedan kan vintern komma.

Helt orelevant egentligen, men viktig som en rit inför vintern, för mig.
Ser över åkrarna när jag kör till jobbet och inser att många åkrar ännu väntar på att bli vända.
Åkrar som inte orkar bära en traktor för allt regn.
I det sammanhanget är mitt uteblivna krattande rätt banalt, men ändå i grunden liksom samma.

Vissa sysslor skall vara avklarade innan vintern.
Annars är det inte bra.
Lite så.


En höjdpunkts-syssla på hösten är lillungens födelsedag.
Den inleder höstmiddagarnas kavalkad som når sin höjdpunkt till julmiddagen.

Hösten är tid i köket. 
Allhelgona-middag, farsdagsmiddag, lillajulsmiddag, advent, lucia...
Hösten är fylld med bra orsaker för att ställa sig i köket och röra om i grytorna.
Om man nu skulle känna att man behövde en orsak.
Ibland behöver jag det.

Något som är förankrat i årstiden.

Kanske det än en gång är den där lilla bondesjälen i mig som gör sig hörd.
Som trivs med traditioner och seder. 
År efter år.



Som en motvikt mot allt det snabba, hetsiga, stressiga, flyktiga, fladdriga, 
som ingen av oss kan undvika.

Jag klarar bra av det, så länge jag har en motvikt att luta mig emot, ta stöd av när farten blir för hög.

Idag småeldar jag i öppna spisen ute i min ateljé. 
Där finns både öppen spis och vedspis.
Vedspisen, den hundra år gamla järndamen, fick en ansiktslyftning här i veckan.
Nej, inte en skönhetsoperation - mer som en ny knäled eller så.
Hon fick en nymurad vägg i sitt innanmäte.

Nu sköter jag om henne som en konvalescent.
Hon skall få torka i svag, mjuk, värme.

Intill henne står ett elbatteri och i rummet breved där sprakar brasan i den öppna spisen och värmer upp, och hjälper till att syster vedspis på andra sidan muren skall återhämta sig.

Går genom det dyngvåta gräset med famnen full av ved mot ateljén där vid trädgårdens ände. 

Tyst sitter jag där i oktoberskymning och matar spisen med små vedklabbar.
Tänker på hur många kvinnor suttit där vid spisen och eldat under de hundra år som stugan stått där.

Hur har de levt?

Varken spisen eller stockväggarna svarar mig.
Ett är säkert - de hade större bekymmer än om gården skulle bli krattad till Allhelgonahelgen.

Ändå får jag inte riktigt ro i min bondesjäl. 
Den del av mig som är förankrad i den lilla bit jord som är min är rastlös.


Regnet har gjort ett litet uppehåll.
Dags att gå och se om det inte skulle finnas en trappa att sopa - 
när nu krattan en gång måste vila.

DET HÄR MED HÅLLBARHET...


...jo, nu är det ju så att jag är en rätt lugn och balanserad person så där i stort.
Jag kan väl brusa upp så där som de flesta någon gång, men i det stora hela så är jag väl rätt...nöjd?

MEN...det finns saker som får mig riktigt ur balans, riktigt arg.
(Och nu är det inte orättvisor i världen...de gör mig arg, upprörd och frustrerad även de, men nu talar vi lite mer vardagsnära ting).

Och det är det här med saker som går sönder typ innan man hunnit få hem dem från butiken.
Och de är rätt  m å n g a faktiskt.

I somras köpte jag en sk. märkeströja.
Snygg, modern, fin och...dyr.
Två (2) månader och ungefär lika många andvändningstillfällen och tvättar senare ger sömmarna upp och inte länge efter det hittar jag direkta hål i plagget. Materialet är så skört att jag kan köra fingret igenom det!

Stövlar. Jag skaffade mig ett par fina höststövlar. Inte svindyra precis men över medelpris.
Efter mindre än tio dagars bruk, gav klacken upp. Och två dagar senare sprack limningen mellan sulan och själva skon. Och då har jag inte ens använt dem varje dag!

Köpte hem en bärbar dator till lillungen som skulle fylla år. Vi skramlade ihop pengar från släkt och vänner för att få en helt ok dator åt grabben.
Den funkade inte överhuvudtaget som den skulle.
När jag lite grävde i program-minnet på den nya datorn hittade jag program som installerats flera veckor innan jag köpte den - vadå??? Jag trodde jag köpt en ny, oanvänd dator, men så var det inte alls!

Alla dessa saker har åkt tillbaka med ljusets hastighet. Jag har fått skriva beskrivningar på problemet, reklamationer och stå på mig. Med andra ord har jag satt tredubbelt mer tid på att få lämna tillbaka, än att inhandla saker  som inte ens uppfyller det svagaste kvalitetskrav som finns.

Men droppen som fick min bägare att rinna över hände idag:

I veckan köpte jag en helt vanlig golvmopp av märket "Sinipiika". De där gråblå städattiraljerna som de flesta av oss (åtminstone i Finland och i min ålder) växt upp med. Som varit ett pålitligt märke.
Nu var just denna Sinipiika lite modern, den hade faktiskt fått en turkos färg,
men funktionen var densamma.
En plastplatta med kardborreband och en skumgummi-trasa som man kan dra av (fäst med kardborreband) och skölja ur.
Min gamla tog jag till stugan i somras, och nu tänkte jag då satsa på en ny...

Fredagen till ära skulle jag då ta och moppa golvet. Min golvyta är inte stor.
Döm om min förvåning när skumgummimoppen gick sönder innan jag ens kommit halvvägs!

Och jag blir så fruktansvärt arg, besviken och frustrerad över allt skit som säljs som "kvalitet" - och som ofta kostar därefter och ändå inte är det!

Jag betalar gärna lite mer för en tröja som jag vet kommer att hålla någon vinter (inte bara någon användningsgång), stövlar som håller normal förbrukning ett par säsonger (inte bara två veckor), datorer som funkar (ens som nya) och städredskap som skall hålla ihop lite mer än en städning.
Men när man inte ens får någon som helst kvalitet för lite merpris -
då...ja d e t  börjar kännas som bedrägeri.

Hur mycket skall man tåla?
Hur lätt blir det inte att man bara inte orkar föra saker tillbaka, kräva?
Och hur mycket utnyttjas det av företag?
Att vi inte orkar bråka? Har tid att reklamera? Ids bry oss?

Mitt mått är rågat nu!

IT'S WAR!


P.s
För att ens lite knyta an till bilden - så är hortensian ett ypperligt exempel på hållbarhet.
Vacker som färsk och vacker som torkad.
Kanske längsta åsnebryggan någonsin.....?






LANDA I SOFFAN...

...efter ett underbart veckoslut och få smälla i sig en, två, tre 
kokosbollar är en riktigt prima avslutning.

Glad och lycklig på ett sådant där skönt sätt, när man bara haft det så bra!

Lördagskvällen gick i Brasilianskt tema bland dem jag inte träffat på jäääättttttelääänge.
Kramar, och underbara återseenden och minnen och lite nostalgi och brassmat och rött vin så man blir riktigt rosig och varm om kinderna och skratt och samtal över 
vinglasets kant och mera minnen och ännu mera skratt. 

Få känna sig välkommen och hemma.

Musiken som spelade på tok för högt och ljuslyktan som någon vann åt mig.
Efterrätten som smakade kall mannagrynsgröt, men som inte störde för det 
fanns så mycket annat som värmde.

Och så att få vakna till nybryggd kaffedoft - en liten lycka i sig!

*

Och så hann jag med att träffa min äldre grabb som kastat sig in i film och media-studier, och fick en smakbit av deras första filmalster - och - de är bara så otroligt duktiga! 
Om man efter bara några veckor redan presterar så här...hur bra är man inte efter fyra år?

Och så, som sagt, att till slut få landa i sin egna soffa och bara gotta sig i allt gott -
och ta en kokosboll till. 

Om inte annat så för att det är måndag i morgon....
...och fast jag egentligen inte har så mycket emot måndagar, så är det bra att ha något att skylla på.

För den där sista kokosbollens skull.






PÅ SKRIVBORDET...

...trivs inget fladdrigt kvinnligt, inget spetsigt skirt, inget fluffigt flams.

Här är det tungt och rått och rejält som gäller.
Jag gillar manliga skrivbord, en manlig skrivbordsatmosfär, jag vet inte varför.
Lite cigarrdoft och knarrigt läder. Gärna riktigt fin cognac i en kupa. 
Lite rynka mellan ögonen och djupt hummande...ja ni vet?

Jag älskar att sätta mig vid mitt skrivbord i min fladdriga tunika och låta händerna landa på skrivunderlaget av gammalt läder. Dra ut lådan, som kärvar lite och låter så lidande, för att leta reda på en penna eller vad det nu kan vara jag behöver just då.

Skrivbordet har en sådan där lite allvarstyngd och seriös känsla. 
Här betalas det räkningar, viktiga familjebeslut görs, lillungen kämpar med sina läxor här, 
morgontidningen läses med en rykande kopp med hett kaffe 
och då jag släpat jobbläs hem är det här jag sitter och går igenom det.

Här är det robust trä, rejält läder, hårda metallbeslag, mörkt, tungt och vederhäftigt som gäller.

Ja, ni vet allt det där som är motsatsen till allt skönfladdrigt flummigt i tillvaron men 
utan vilket inget skulle funka en hel vecka ens.

Och vad passar bättre än en fulsnygg amaryllisknöl på skrivbordet?
Knölen som minsann är både rå och rejäl, 
men som där djupt, djupt, inne gömmer en riktigt fladdrig blomma.

Motsatser som balanserar.
Så enkelt.




ÅRSTIDSTOK(A)...

...det skriver jag under när som helst!

Jag tycker om alla fyra årstider. Att en del av dem har en tendens att dra ut på sin tid och i slutändan bli lite tjatiga (oftast är det farbror Vinter som gör sig skyldig här..) får man leva med, men tänk att vi har alla dessa fyra, tydliga årstider att uppleva.

Jo, jag är en riktig årstidstoka. 

Satt och rensade bland mina (några få...) foton som knäppts under året.
"DELETE -sparas -DELETE-DELETE- sparas..."ni vet?

Av ett infall blev det ett litet collage på varje månad hittills i år, på temat 
det som varit typiskt för varje månad.

Januari:
Ljuset, solen återvänder. Blek och blyg
Februari:
Kalla, klara, rena dagar. Syreöverdos
Mars:
Havet svallar åter fritt ute vid havsbandet
April:
Issörja i vikarna som smälter
Maj:
Den blomstertid - också i varje liten bergsskräva.
Juni:
Nätterna...jag säger bara: dessa ljusa nätter!
Juli:
Tid till allt det man vill, har lust till. Semester.
Augusti:
Ljumma, mörka, mystiska nätter. Magiskt efter alla ljusa sommarnätter.
September:
Skogens guld. Skogsdoft. Höstlöv.
Oktober:
Nordanvind. Höststorm. Ljuset som sakta försvinner.

Där är vi nu. 
De ivrigaste talar om snö redan, jag vill helst inte tänka på om den mängden regn vi fått under de senaste veckor plötsligt skulle stanna kvar ovan jord i form av snö....

Nej, nej...inte vinter än.
Vintern har annars också en tendens att bli lite långrandig på scen.
Låt oss hoppas att han kan hålla sig bakom kulisserna en stund än...även om nollstrecket börjar närma sig åtminstone nattetid. 

Jag tar gärna en liten paus mellan gräsklippare och snöskovel.

Faktiskt!

ÅRLIGT FARVÄL...

...och så var stugan klar för vintern.
Känner alltid ett visst vemod när det är dags att bära in alla utemöbler, tömma krukorna, gå igenom skafferiets innehåll, ta hem en del, försluta det övriga i mösståliga burkar.
Plocka hem borddukar, lakan och solblekta handdukar för en sväng i tvättmaskinen.

Inget underligt, men ändå känner jag varje år mig lite sorgsen.
Eller inte sorgsen direkt, men lite...dämpad på något vis.

Det är som om man nu riktigt på allvar satt punkt för sommaren.
Utemöblerna radas snyggt på varandra, båten dras upp, frysen avfrostas.

Ved bärs in för eventuella sporadiska besök under vintern, så det är lätt att få eld i spisen.

Vassen rasslar, och böjer sig i blåsten.
Tusentals gäss har samlats i viken i väntan på lämpliga vindar.
De tjattrar, väsnas.
Snart tystnar även det.

Vassens strån kommer att brytas ner av is och snö.
Nästa gång jag kommer hit kanske stranden ligger där naken och blottad.



Blåsten från havet rufsar om i mitt hår, kryper in under mina tjocka tröjor.
Inne i stugan är det brasvarmt och doftar lite rök som rykt in.
Men bara lite. Mest doftar det bara stuga.

Sover med fönstret på vid gavel. Det fönstret som är ut mot havet, precis där utanför.
Lyssnar på vågornas eviga kluckande. 
Vassens rassel. 
Och rävens skall.

Jag kommer att sakna.
Jag kommer att längta.
Jag kommer att vänta.

När jag kör hemåt längs smala sandvägar ser jag uppochnervända krukor, igenbommade verandafönster, uppdragna båtar hos var och varannan sommargranne.

Där lämnar vi nu våra stugor - att sova sig igenom långa vintermånader i väntan på stunden då isen i viken börjar röra på sig. Solen smälter snön och sjöfåglarnas ljud igen 
kommer att höras mellan klipporna.

Jag tycker inte om avsked eller farväl.
Jag är så jävla dålig på sånt! 
Jag klarar ju inte ens av att stänga en stuga för vintern utan 
att bli sentimental och vemodig...


*suck*

NÄR SKENET BEDRAR...

...eller jo, det ääär precis så här mysigt hos oss just nu, det är kanske mest frånvaron av ljudet som gör att skenet på bilden bedrar.
Lite.

Min lillunge har upptäckt musiken. Musik som andra skapat och musik som han själv kan skapa.
Helst båda två - på en gång...

Tänker med värme på mina egna föräldrar som med stoiskt lugn genomled mitt eviga pianoklinkande och gitarrplingande. Min pappa stack ner i källaren till sin snickarbod och min mamma smet ut i skogen för att se efter svamp. Först nu slog det mig att ingen annan än min mamma letade svamp - året runt...
Det blev inte en musiker av mig, nej, men glädjen av att kunna framkalla musik (om än lite hackigt) har inte försvunnit någonstans.

Visst, jag är superglad över att min yngre upptäckt musiken. Verkligen!
Min äldre...ja, han sjunger väl hellre än väl men har ändå ärvt rytm och är en jävel på att dansa!

Just nu fylls kvällarna av gitarrpling och hackande på (till-all-tur-tillsvidare) 
en digital version av ett trumset.




Själv väljer jag att stoppa näsan i lite höstblommor och andas djupt.....;)

Hortensian doftar nu inte så värst, men det är liksom rörelsen och känslan som räknas!
Lite som jag försöker förklara åt lillungen gällande digitrumsetet...
det är känslan som räknas inte ljudet...
Jag vet inte hur länge han köper den förklaringen!


Men sent om sider tystnar husets ljud och ljusens sken och spraket från brasan får ta över.
Lugnet sänker sig i över golvtiljorna.

Det är som om hela huset skulle ha en on/off-knapp.
Full rulle, eller sagolikt lugn.

Och plötsligt bedrar inte skenet så mycket mer.
Rofylldheten har tagit över.

För stunden...


GRÖNT...

...mitt i all höstglöd.

Nässelsoppa, närmare närmat får man söka efter! Bara gå ut och plocka vid lekstugans knut.
Får mig att längta efter ett trädgårdsland. 
Igen.

Det är ju precis då, när man går ut och bara plockar åt sig ingredienserna till en hel middag som man glömmer alla världens mödor som man haft innan i form av för sen, eller för tidig vår, för torrt, för regnigt, för kallt, för varm, ogräs, skadeinsekter...

...men just i den stunden när man skördar det som lyckats, trots alla odds ovan, då händer något.
Man känner sig som en världsmästare - minst!

Nu är ju inte nässlor speciellt svåra att odla, och följaktligen ingenting att smälla hängslen för, men det väckte en slumrande liten odlare i mig.
Något som slumrat, sovit gott och innerligt några år nu!


Tur att det inte är vår, för då skulle jag antagligen gå lite bananas bland alla fröpåsar.
Får se hur det känns nästa vår.
Om ivern vill infinna sig?

Sommaren som varit har knappast varit hemmaodlarens våta dröm.
Eller kanske det mer har varit hemodlarens våta mardröm?

Alla, precis alla, amatörodlare jag känner har suckat över samma sak.
Ingen vidare succé vare sig i kruka eller land.

Vi, både växter och människor, har nog lite blivit snuvade på sommaren som var, känns det som.




Desto större orsak att samla sommarsmaker på burk, i frysaskar, eller använda allt det gröna som finns att ta av alldeles färskt, om det går.

Grönt är nu bara så skönt!

Eller som de sade i 
försäljningstånd på närmatsmarknaden.

"Det blir strax en ny sommar".

Bara några fjuttiga vintermånader och vi är där igen, vid en ny växtsäsong.

Det tröstade mig lite när jag idag radade ett halvt ton ved in i vedlidret som skall hjälpa mig genom vintermånaderna.

I väntan på det nya gröna.