nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

OCH ÅRET SOM VAR...


…jag är barnsligt förtjust i tillbakablickar av året.

Tänkte dock bespara er en vandring genom alla tusen foton som knäppts under
året - och alla minnen som hör ihop med bilderna.

För allt finns ju egentligen här på bloggen, så någon upprepning blir det nog inte.

Men ändå. Jag märker så här när jag bläddrar bland mina fotoarkiv,
hur viktiga bilderna ändå är.
Hur naiva och enkla motiven än må vara så finns där alltid en känsla
som ligger bakom.

Den känslan kanske bara finns för den som tagit bilden, 
och man lyckas aldrig få den vidare. 
Känslan och stämningen.

När jag går igenom mina bilder…

Jag minns precis känslan då i januari när jag hade gråspetten 
på besök vid fågelbordet. Kunde det vara?
Jag hade sett gråspetten senast i början av 90-talet.
Och de komiska kajorna som alltid kom i par och tullade på maten.

Jag minns hur särbon flyttade in hos mig med nyopererat knä
och middagarna i ljusens sken.

Jag minns solljusets återkomst i februari. Solen och hur man kunde 
ta sin kaffekopp ut på terassen och bara njuta.
Vi njöt alla, hundar katter och vi.

Pepparkakshuset som rasat och fick leka
bombad stad och gå ett öde som fågelmat till mötes.

Vi åkte till Wien, lillungen och jag och träffade på den äldre 
av mina grabbar som bodde i Österrike då.
Där åt vi gigantiska snitschnitzlar och hukade i 
snöstorm genom stan.

I mars stannade jag en vecka på stugan och målade om 
fönsterbågarna. Mötte de första flyttfåglarna,
badade bastu, fyndade strandfynd i form av nättyngder och 
hjortskalle och njöt av tystnaden.

Så blev det påsk - och så tog våren ett gigantiskt steg tillbaka 
och bjöd på snöyra i slutet av april.

I maj jagade jag sniglar i trädgården, fick ett ugnsfärskt
exemplar av Ingå-kompass-tidningen som jag fått vara med på ett hörn
om att laga och förberedde lillungens skolavslutning.
Nu hade han gått ut grundskolan och skulle börja i
yrkesskola i Helsingfors till hösten.

Någonstans här började tanken att åter bli sambo, med
honom som varit särbon en tid, ta fart.

Huset sattes till salu och jag började packa för en flytt.
En vecka innan midsommar började jag min semester och
flyttade mer eller mindre ut till stugan igen.

Njöt av att ha naturen inpå knutarna och 
rörde ihop björkskrubb, plockade getingar från mitt vin,
fångade svanungar på bild och nästan en hel svala.
Det var kyligt och kallt, vattnet var riktigt kallt och ingen
längtade efter att doppa mer än möjligen någon tå.
För känslans skull.

Tyvärr har det visat sig att sommaren faktiskt var så kall
att upp till 30% av alla småfåglar misslyckades med sin häckning.

I juli packade vi ner våra sovsäckar och styrde kosan mot
norr för att ringmärka pilgrimsfalk.
Att en fågel ändå kan välja sin boplats på knepiga ställen! 
Mitt ute på öde myrar mitt i ingenting i Lappland.

Av någon underlig orsak har en av kvällarna blivit speciellt i minnet
- helt utan någon orsak alls egentligen.

Det var när vi övernattade i Koli, på en sandstrand invid sjön
Pielinen. Vi hade ätit gott och natten var så ljus som
en sommarnatt bara kan vara.

Sittande där på stranden, på mitt fårskinn med datorn i 
famnen skrivandes en reseberättelse blev i all sin enkelhet
starkt i mitt minne.
Där satt jag med utsikt över sjön, framför mig hade jag 
min enkla "kottebrännare" som jag matade med kottar 
och små kvistar och på så sätt hade en "lägereld".

Jag minns bara att den stunden var på något sätt magisk! 

I augusti blev det mera stughäng på veckosluten och jobb på veckan.
Lillungen flyttade och jag skulle snart följa efter.

September fortsatte i samma rullor. Någon utfärd till någon nationalpark 
blev det mellan packningarna, 
men mest var det bara den annalkande flytten som tog på tid och anspråk.
I båda ändorna.

Här pågick en renovering light och jag packade och gjorde mig av med
sådant jag inte skulle behöva längre.

I oktober gick flyttlasset och lillungens 17-årsdag firades på ny ort.

I november mognade slutligen tanken som jag gått och funderat på
en längre tid och jag sade upp mig från mitt jobb.
Återupptäckte vandringleder från min barndom och
flyttade på grejer här hemma som 
sakta började finna sin plats.

En del har inte funnit det än, men det kommer, det kommer.

December har varit att packa ner - igen. Denna gång på 
jobbet, som sagt. Kolleger, kunder, samarbetspartners 
har kontaktats och mappar städats och lådor tömts.
Det är på sitt sätt alltid lite nostalgiskt att säga adjö,
men i ärlighetens namn…det är kollegerna jag kommer
att sakna…inte jobbet som det utvecklats till de senaste åren.
Kanske mer om det en annan gång?

Julen kom - och gick - utan större något alls.

I år, igen, hade jag överdimensionerat mängden mat.
Att jag inte lär mig? Att vi inte är så många vid julbordet nu som 
vi brukade vara. Att jag inte lär mig….*suck*.

Och så är december - och året slut.
Ett nytt år väntar på mig, på oss.

Det blir mycket nytt, det vet jag.
Men också mycket som får återkomma för att det
är det mitt liv består av. 

Natur, skärgård, djur, fina ting.
God mat.

Jag välkomnar 2016.
Jag är redo! 











SAMMA BLEKA, VACKRA LJUS...

…år efter år.

Bilden ovan är från i år. En blek, vacker, efterlängtad
decembersol.

Och bilden nedan från samma datum,
men i fjol.

Samma väder, samma sol, samma ljus.


Julmaten och nästan alla tillbehör
är uppätna och vardagen är här en
sväng igen.

Talade med en krögare idag just om den där enorma
mättnadskänslan som liksom vägrar lämna en efter julen.
Hon berättade att hon hade suttit och planerat veckans 
lunchmeny men fått göra om den följande dag
när hon insett att hon bara planerat sallader…

…ja, alla kanske inte skulle nöja sig med sallader till
lunch - även om jag tror att många skulle välkomna
just det alternativet.


Och efter vin lite nu och då längtar man 
efter enkelt, gott vatten bara! 

På sitt sätt skönt att det enkla får ta över.
Överflöd och svulstighet kan ju kännas skoj
en stund, men jag hör nog till dem som så gärna så
återgår till det lite mer avskalade.

Julljusen får hänga med en stund än, för de
fångar så fint upp samma mjuka sken som en 
decembersol kan ge.
I år hann jag inte ta mig till havet under julen.
Havet är numera nämligen en bit bort.
Så havsbilden är från ifjol, den med.

Vad jag väntar att kunna möta ljuset igen.
Varje dag pyttepyttelite mer.

Så min själ längtar! 

HAR NOG ALDRIG HÄNT FÖRR...

…inte så jag kan minnas i alla fall! 

Sedan jag blivit den som hållit i stekspaden och grytsleven när det gäller 
julmaten och den biten, så har det inte blivit så där hemskt många stunder 
över att vandra ut i naturen just där innan jul.

Och kanske just därför så trånar jag efter långa promenader
under juldagarna.
Att få komma ut. Hääärligt! 

Så idag när jag satt vid mitt morgon, okej-okej!!!, 
EFTERmiddagskaffet (efter en ytterst lång och välbehövlig
sömnsession på anspråkslösa 12 timmar) 
så fick jag syn på årets första fluga minsann.

Där vandrade den glatt och ytterst piggt omkring i 
decembersolen på mitt köksfönster.

Och så tog jag hunden och gav mig ut.
Gick en lång sväng längs ån, drog huvan om öronen när vinden
ven över fälten. Det var snödoft i vinden.
Kall, isande, genombitande.
Att det kan vara en sådan skillnad på vind och vind.
Gårdagens vind var helt olik. 

Längs ån hittade jag videbuskar fulla med videkissor redan.
Jul och påsk på en och samma gång liksom.

Vi gick vidare. Vinden blev kallare och kallare.

Väl hemma började det vräka ner snö.
Även om snöfallet var över på en halvtimme sådär,
så vill jag bocka av det som årets första snöstorm.

Så på det sättet har jag bockat av tre 
första-gången-i-år-naturfenomen på en och samma dag.

Som första flugan.
Första snöstormen.
Första videkissen.


På juldagen i år.

Naturen är lite märklig ibland nog…..








LJUSET, JULEN OCH LÄNGTAN...

…det är ungefär vid det här skedet som det vänder kullerbytta
i mitt sinne och i min själ. Varje år.

Jag tycker ju OM julen, men jag tycker kanske ÄNNU 
mer om adventstiden. 
Väntan och Längtan. 
Då all lust och förväntan byggs upp och  kulminerar i Julafton som liksom bara är 
de där sekunderna då det känns så där extra mycket av allt.
Lite som…ja ni vet?

Så nu när de där orgasmiska julaftonstimmarna är
över så är de flesta av oss både mätta,
nöjda, belåtna och tillfredsställda när det 
gäller det julen har att ge.

Och det är nog den här känslan jag älskar mest av allt 
när det kommer till jul - också.

(Okej - när jag nu en gång drog fram vissa likheter med något annat
så får jag väl släpa på det hela inlägget till slut…)

Att vara så där skönt nöjd.
Det finns få saker som är bättre än så.
Det är liksom juldagen för mig.
Då inga som helst krav finns och allt är bara…skönt!
Kravlöst skönt.

Sedan när hjärnan sakta börjar ta nya varv så
börjar man tänka. Och fundera.
Små tankar till att börja med. 
Som att:

Det blev liksom ingen snö i år.
Men vadå? Juljusen är fina ändå! 

Det blev liksom ingen köld.
Men vadå? Murgrönan och hyacinterna trivs!


Och i veckan så svängde det.
Ljuset år på väg tillbaka till oss alla
som kämpar på i mörkret.

Solen finns! 



Och om man bara går ut i sin trädgård nu 
så finns där en massa fint att se och upptäcka.

Plockade in lite mossa 
(skillnaden mellan bild ett och följande…
lite som finn fem fel…*heh*)

Och bara det att kunna gå ut och plocka mossa
på julafton utan att det 
a) är djupfruset
b) inbäddat i en meter snö.

på våra bräddgrader.
Det är lite exotiskt.

Så till den grad exotiskt att jag kände för att skruva till lite
konstsnö på julbordets pytte-gran.

Pudersocker.
Funkar.
Hur bra som helst! 


Och den sista mossan som blev över klämde jag ner i en 
liten urna och så hade den sista mörka vrån i mitt hus
fått en liten ljus-stråle den med.

*

Och medan jag skriver så känner jag hur
jag så längtar framåt.

Mot en ny växtsäsong, mot ett nytt år,
mot nytt allt.

Visst…det är skönt att vila en stund i tillfredsställelsen.
Och det må julhelgen vara.

Men själen har redan en längtan.
Efter nytt, efter ljuset.






NATTEN ÄR STILLA...


…och på sitt sätt är den här stunden nästan helig.
På något vis.

Stilla natt, heliga natt, lite så.

Jag trivs i natten. Och i kvällningen. Och på dagen.
Det är morgnarna som kan vara lite kämpiga för mig.


Desto bättre då att det mesta är redo för julaftonen.
Också i år, även om jag tvekade måste jag säga! 
Har kämpat med en förkylning som gjort förberedelserna 
något mer utmanande än annars.
Och som jag genat där det bara gått, 
och fuskat allt jag hunnit mellan feberattackerna.

Äldre sonen och hans tjej från andra sidan jorden 
valde att fira julen på stugan på tvåmangubbar i år.

Först hade jag väl tänkt att då kommer jag lite lättare undan
med hela julstöket, men tji fick jag ju! 

I stället för att greja ihop en enkel liten julmiddag så
hittar jag mig själv petandes ihop två julmiddagar.
En som skall ätas här hemma helt traditionellt 
bland barrdoft och stearinstänk.
Och så en "doggybag"-middag för två som skall
åka iväg i en låda till stugan och ätas i en stuga ute i skärgården
där matkulturer får krocka hejvilt.

Även om jag och vi nordbor finnar blir lite smålyriska av kålrotslåda
med skinksås - och strömming i de mest varierande inläggningar, 
så har jag lite svårt att tro att det faller en korensk smak på tungan
så där direkt i alla fall.

Grabben min har en del att övertyga där.
Själv är han såld på koreansk mat. 
Det är liksom lite lättare åt det hållet…*fniss*.

*

Men hur som helst, till syvende och sist är det mesta 
klappat och klart för en jul - igen.

I mina värsta feberyror svor jag på att nästa, och nästa och alla därpå 
följande jular firas någon annanstans. 
Var som helst bara bordet är färdigt dukat.

Men natten är stilla - och det om något är fint det! 


(just det ja…senast det varit fullmåne till jul var inte
igår precis. Närmare bestämt var det 1977. Så en tid sedan…)



LITE OM ATT FÅNGA SINA DRÖMMAR...

…i ett svagt ögonblick köpte jag mig en drömfångare.

En drömfångare har sitt ursprung bland indianerna där 
man hängde upp den nära sovplatsen för att fånga de onda drömmarna,
mardrömmarna men samtidigt locka till sig trevliga drömmar.

Tanken är att de onda drömmarna skall fastna i nätet medan de
fina skall lockas mot stenen i mitten och på så sätt ta sig igenom
till den sovande.

Bara legenden är så vacker i sig.
Den går ungefär så här:

Sedan urminnes tid har man berättat att Farmor Spindel, hon som har spunnit hela
Universum, var så sorgsen över all oro och alla mardrömmar som hennes
människobarn hade.

Hon gick därför till pilträdet och bad om grenar och till örnen och bad om fjädrar.
När hon fått det böjde hon grenarna till en cirkel som inneslöt alla människor
på jorden. Inuti cirkeln spann hon sitt nät av visdom för att hjälpa
till att fånga de onda drömmarna och att sila fram de goda. 

När Fader Sols morgonstrålar nådde nätet brändes de onda drömmarna
bort. Och om de trots det fastnat något så rann de som daggdroppar längs fjädrarna
tillbaka till jorden. 

Nu är jag i den lyckliga situationen att jag oftast sover 
så tungt och gott att jag sällan minns vare sig goda eller
onda drömmar. 
Men där är något i tanken om drömfångaren som tilltalar mig.

Jag har hängt den i fönstret. 
Inte långt från där jag sover, men också rätt
nära där jag kommer att ha min arbetsplats framöver.
Tänker att den får hänga där och påminna mig om 
att man ibland behöver lyssna på sitt inre, göra
saker som man drömmer om och våga tro på att livet ändå bär.
På något vis.

På nätet (var annars - så där på tal om nät och nät...?) hittade jag följande berättelse:

För länge sedan, när jorden var ung, var en gammal spirituell 
Lakotahövding uppe på ett högt berg, där hade han en vision. 
I visionen uppenbarade sig Iktomi, en skojsam lärare i visdom som 
visade sig i formen av en spindel. Iktomi talade till honom på ett heligt språk. 
Medan han talade tog Iktomi/spindeln upp den äldres spjut som var prytt 
med vackra fjädrar, hästtagel, pärlor och andra offergåvor och 
började spinna ett nät. 
Han talade till den äldre om livets gång; hur vi börjar våra liv som spädbarn, 
går från barndom till vuxenliv och till slut blir vi gamla och måste tas 
om hand om likt ett spädbarn, detta avslutar livets cirkel. 
Men Iktomi sa medan han fortsatte att spinna sitt nät, ”i varje skede av livet 
finns där många krafter, somliga är goda och några är onda. 
Om Du lyssnar till de goda krafterna så vill de leda Dig i rätt riktning, men om Du 
lyssnar till de onda krafterna så leds Du i fel riktning och detta kan skada Dig. 
Så dessa krafter kan hjälpa eller inkräkta på naturens harmoni”. 
Medan Iktomi talade fortsatte han att väva på nätet.

När Iktomi avslutat sitt tal, gav han nätet till den äldre och sa 

”detta är en perfekt cirkel med ett litet hål i mitten. 
Använd nätet för att hjälpa Ditt folk att uppnå sina drömmar och mål, 
göra goda saker av sina idéer, drömmar och visioner. 
Om Du tror på den store Anden, fångar nätet upp Dina goda idéer och 
de dåliga/onda kommer att passera genom hålet”. 
Den äldre berättade sin vision för sitt folk och många av 
indianerna hängde en drömfångare ovanför sin sovplats, 
för att sila sina drömmar och visioner. 
De goda drömmarna fångas upp i livets nät och bärs av folket, 
medan de onda i deras drömmar faller genom hålet 

i mitten av nätet och är inte längre någon del av deras liv. 
Det sägs att drömfångaren håller framtidens öde i sitt nät. . 

Så nu tänker jag lite som så att drömfångaren får väl
ta hand om mina drömmar om natten och sortera dem klokt.
Likväl får den ta hand om mina vakna dagdrömmar om dagen
och även nu gallra de goda från de dåliga.
Den har att ta i - drömfångaren! 

Har också hört någon berätta att det är viktigt att ta 
drömfångaren ut och skaka av den vid fullmåne.

Kan tänka att det är en bra idé, med tanke på hur mycket 
som skall flyga genom nätet både på nätterna och på dagarna…

*

Men jo…jag tycker det är en utomordentligt skön berättelse.
Och tingesten i fönstret, på något sätt tycker jag också om den.
Som att titta på.




DEN ENSAMMA TOMTEN...

…ja, jag har nog inte varit så mycket för tomtepynt eller pynte-tomtar
någonsin. Ibland har jag funderat om man borde börja samla
på tomtar, men så har det liksom aldrig riktigt tagit fart.

Däremot tycker jag väldans mycket om tanken om tomtar.
De som i min fantasi bor under en stubbe och pilar fram och tillbaka 
och gör gott för djur - och för människor också om de varit hyggliga.
Människorna vill säga.

En liten tomte har ändå fått krypa fram ur vrårna och
har skuttat upp och placerat sig under myrtenträdet som
en riktig liten tjuren Ferdinand.

Där står han och trampar i mossan och ser så filurisk ut
att jag nästan inte riktigt förstår mig på honom.

Under många år förde han ett synnerligen tillbakadraget liv
i min skrivbordslåda på jobbet.
Till julen brukade han få för sig att rulla fram bland
stämplar, gamla visitkort och torkade tejprullar och 
göra mig påmind om hans existens. 

Då fick han komma fram och sitta vid min dator och plira på 
kunderna som kom och gick i en månads tid.
Sedan var det dags för honom att åka ner i lådan igen.

Så har han levt nu några år. Elva månader i lådan. En på bordet.
Han kom till mig som gåva av en 
vän, tillverkad av en lokal keramiker, så jag känner ju till hans 
stamtavla rätt så bra!  

Och nu har han då fått komma hem till mig. 
Jag kommer ju att stänga ner mitt arbete som det varit de
senaste tio åren från nyår och jag tänkte lite att
det kunde vara läge att redan nu presentera den nya livsmiljön
för Den Ensamma Tomten.

Det kan aldrig vara bra för tomtar att efter sin månad i rampljuset 
på jobbet stuvas in i en helt främmande låda.
Möjligen med andra julvarelser - bevars.

Så här får han sitta nu.
I mossan under myrtenträdet och känna in sig 
på allt det nya.

Kanhända han inte alls åker in i någon låda efter nyår?
Kanske han får börja ett nytt liv han med?
Som året-om-tomte?

Så där som jag tror att tomtar egentligen är.
Mer än bara julpynt…...






INTE RIKTIGT KLOKT...

…så galet uppochner det kan bli! 

För ganska exakt ett halvår sedan så gjorde jag björkskrubb (klick)
för sköna
bastubad och len hud. 
Även om bilderna kan se somrigt soliga ut så verkar det ändå som om 
temperaturen inte varit helt lika somrig.

I inlägget från juni skrev jag:

"Just idag kunde jag verkligen kunna tänka mig att värma bastun! Ute regnar det och temperaturen är knappa femton grader. Kallt, kallt…"

Och hur otroligt det än låter så kunde jag nästan ha skrivit samma text i dag.
Okej, liiite kallare är det ju dock idag.
Sådär fem sex grader.
Och det känns nästan lika avigt att det är så varmt nu
som det kändes att det var så kallt då.

Bara någon grads skillnad! 
Idag var det faktiskt den varmaste dagen någonsin i december, 
eller så länge man mätt temperaturer.

Och jag har kvar en burk av min björkskrubb!


När jag plockade fram den efter bastun och skrubbade mig så smög sig en 
underbar doft av  försommar in i badrummet.
Så ett halvår håller sig skrubben i alla fall! 

Om inte det i år verkar vara så stor skillnad på temperaturen
så är det desto mer skillnad i ljus.
Knappt så det blev ljusare än så här i dag! 

Och då kan man ju föreställa sig hur det är en helmulen dag…?

Att på det sättet känns det riktigt välkommet med vintersolstånd
i morgon! 

Då svänger det! 

Och det vart (snart) ljus.
Och nya björklöv.

Tills det får vi nöja oss med äppel i tallen, eller något.

För det är inte riktigt klokt att det är nästan lika varmt
till jul som till midsommar.




ÄN EN GÅNG; JULENS DOFTER...

…vi har inte bakat pepparkakor i år, för att om vi skall vara ärliga
oss själva och andra så tycker vi kanske lite om degen,
ganska mycket om att baka - och doften, men
ingen som riktigt på riktigt gillar de färdiga pepparkakorna.

Jo kanske om man bäddar in dem i smetig mögelost eller
annat snaskigt. Men som så…nja.
Så pepparkaks-baket röstades ner i år.

Vi övervägde starkt att baka ett gigantiskt hus av pepparkaka.
Men också det föll på arkitektens just då hektiska tidtabell.

Så nej, ingen pepparkaksdoft i år.


Pepparkaka får mig osökt att tänka på gingerbread och lika osökt eller något
så kommer jag då att tänka på tvål.

Har en sådan där liten samling av tvålar som jag typ aldrig nämns använda
men som jag älskar att gå och snusa och dofta på.

Blackpepper & Ginger-tvålen har åkt upp på hyllan nu.
Innan fanns där en ljus, ljuvt blom-doftande en, men vintern till ära
så fick lite dovare och mustigare dofter ta över.


Mustigt var det vid brasan idag också.

Vi säljer julgranar på gården här. Gjort det sedan 25 år snart.
I år är det inte speciellt kallt därute, men en brasa är ju ändå aldrig fel?! 

Lite gamla lastpallar får offra sig. Och hittar man inte skelettet av fjolårets 
julgran där med om man kikar noga?

Det sprakar och doftar.
Och granarna går åt.
Men så är de också handplockade och sågade bara ett par dagar
innan försäljning, så de är garanterat färska! 
Annars hade man inte de som återkommer år efter år efter år 
för att hämta sin gran hos oss.


I köket är det än så länge lite sparsmakat med juldofter.

Mycket av det ligger ännu på planeringsstadiet, ned-plitat på ett rutigt papper
i form av butikslistor och menyförslag.

Även om det mesta på julbordet är så traditionellt som det 
bara kan vara, så vill jag gärna ha med något nytt varje år.

I år blir det något vegetariskt - helt klart.
Och kanske kålrot på nytt sätt.

Vi får se! 


OMFAMNAR STILLHETEN...

…i hemmet medan regnet vräker ner mot fönsterrutorna.
Sitter vid frukostbordet och tittar ut genom dropparna.
Det får gatlyktorna utanför att glittra som små oregelbundna 
prismor utanför mina fönster.

Det är rofyllt på sitt sätt.
Det är inte jul precis, men det är stillhet.

Tassar med bara fötter över slitna plankgolv, känner 
inte ens lust att plocka fram sockorna då det är
flera plusgrader därute.
Plockar lite här,städar lite där, tänder lite ljus 
kokar en fudge som inte blev som den borde och
inser att det knappast stör någon.

På det sättet är det också ganska stilla och skönt.

I ärlighetens namn har jag inte ens julpyntat så mycket.
Absolut inte för att jag skulle ogilla julen - tvärtom.
Jag är en riktig julmänniska, men märker att 
julattributen ändrar från år och från livssituation 
till annan.

På sitt sätt känns det levande och pulserande 
att jultraditionerna också är virila och formbara.

Men just i år så känns det inte så viktigt med all-in.
Eller det känns o-viktigt, fast på ett bra sätt.


Det har funnit år då jag flämtat mig genom adventstiden 
och andfådd undrat om man ens vet sitt eget namn efter jul.

*

Nu är det nästan sakralt lugnt.

Men så har jag också kanske lärt mig att släppa
på kraven. Kraven som ingen annan än jag själv
ställt mig. Ribborna som jag själv höjt år för år.
Tokigt nog.
Nu är jag gammal och vis nog att bara gå sakta
genom adventstiden och julen.

Det får bli som det blir.

För det är faktiskt ingen större katastrof om något inte helt
blir som man tänkt sig.

På något sätt blir det nog fint ändå.
Man har ju det där lite i ryggmärgen, efter alla dessa år.
Att fixa till lite jul.

*

Och här sitter jag, i stearinljusens sken.
Med lite kalla fötter mot det slitna plankgolvet.
Kanske sockor ändå hade varit en god idé?

Kanske hade sockor gett den rätta planera-julen-stämningen ändå?

Sådant där är fast vid så lite.
Ni vet?



GRÖNT ÄR NOG SÅ SKÖNT ÄNDÅ...

…alltså inget nytt där.

Till lillajul plockade jag in några grankvistar och först tänkte
jag dekorera dem med lite pynt, men så blev det och blev och blev.

Och nu tror jag att det får vara såhär i alla fall.

Lite väl sparsmakat så här i juletid kanske, men vilsamt på något vis.

Och efter en rätt så hetsig höst så känns det riktigt välkommet
med riktigt lugna vibrationer. 
Och natur, både som naturlighet och naturnärhet, ger mig den ron.

Sedan jularna blivit mer så där vuxenjular i och med att barnen vuxit upp
så märker jag att jag förhåller mig till julen på olika vis.
Onekligen kan jag sakna en del av 'barna-jularnas' genuina stämning.
Men å anda sidan så välkomnar jag lugnet också.


Nu är det så mycket mindre måsten.
 Så till den grad att jag nästan lite halkat in på nästa våren redan.


Kom på mig själv med att snurra in på några trädgårdssidor och
skrev jag inte upp lite vad som jag skall odla nästa sommar i 
de pallkragar som inte ännu ens finns där på stugan, men
som jag planerar skall finnas.
Kom jag inte på mig med att leta som en toka efter just Min Sekatör,
den enda rätta, för att klippa några grangrenar med.
För Min Sekatör har den rätta trädgårdskänslan - och en kan
få lite små-ångest av att en trodde den försvunnit i flytten.

Trädgård, precis som jul i och för sig, är till 99% känsla.
Stämning.

Kanske det är den vi ständigt jagar.

Känslan av att vara i rätt stämning.


Jag gör det nog.
Utan att jag tänker på det pejlar jag in stämningar.

Idag när jag gick på en sen promenad med hundarna så hade den
första blöta snön fallit i ett par centimeters lager.
Det var genast lite mer jul. Lite mer Rätt Stämning.

Fast snön var blöt och klibbig och så, men det var ändå…snö.

Och någonstans här kopplar min söndagströtta hjärna ihop snö med
trädgård och jag inser att jag tack vare den varma höst lämnat
en del krukor därute.
NU är det nog läge att plocka in dem i vinterförvar.

Så tänker jag, medan stora, trötta snöflingor faller till marken.
Inte singlar stilla ner utan faller. 
Som utan fallskärm.

Men hey - det är också snö. 
På sitt sätt.




ETT INNERLIGT OCH HJÄRTLIGT TACK AV HELA MITT HJÄRTA...

…till Åsa som överraskade mig med en bok på posten här för en tid sedan.
Tusen tack - jag blev så himla glad! 

Och vilken bok sedan! 
För mig som nu redan en tid o-ätit kött så är den här boken 
rena rama guldgruvan! 

Onekligen är det nämligen så att även om man väljer att skippa, eller
minska på köttkonsumtionen så ÄR det i början 
lite knepigt att hitta på något ersättande. 
Det är inte alltid man vill köra med de där wanna-be kötträtterna
som quorn och soja-"kött"-grejs även om de är en välsignelse
när inte alla i familjen faller i farstun för vegetariskt - än.

Vi har det så.

Men den här boken ja! 

När jag bläddrade i den så gjorde den mig så sugen på typ alla 
maträtter att min butik-lista blev rekordlång! 



Och så blev det att när resten av familjen stekte biff så stekte jag lök.
Och så slutade det med att löken hade en strykande åtgång så till den grad att 
jag nästan blev utan själv! 

Det är helt galet gott det här. Helt galet! 


Och så ugnsbakad purjolök…sååå mycket godare än
det ser ut - på min bild i alla fall….;)

Det är så omnomnomnom!!! 

*

Jag har bara hunnit med några få recept från hela boken men redan nu är 
jag är helt såld! 

Det här är just en sådan där kokbok som kommer att ha en 
massa, massa härliga flottfläckar på sina vältummade sidor om
något år.

Helt ärligt - det är länge sedan jag gått i gång på en kokbok.
Nu gick jag! 

Tack ännu en gång Åsa! 
Du vet inte hur den här uppskattas!