FREDAGSMYS - FINNS DEN KVAR?

Någonstans vid den tidpunkten att det kom ett virus vid namn Corona och folk

försvann på distansjobb in i sina stugor hände något med fredagsmyset tror jag.

Jag kanske har fel, kanske det bara är en åldersgrej och i och med att ungarna

försvann ut i sina egna liv blev det lite väl pretentiöst med fredagsmys så som det

var innan. Hur är det hos er? Finns fredagsmyset kvar? 

Hur som helst så är det fredag idag och jag har haft ledigt, förberett morgondagens

födelsedagsmiddag (lillungens). Hade planerat in en skogspromenad med kameran men just då 

öppnade himlen sina regnportar och jag fick snällt styra hemåt. Besviken fick det mig att 

bestämma mig för att idag skall det minsann fredagsmysas! 

Med sådan där comfortfood som inte sällar sig till de mer hälsosamma alla gånger, 

men som man ändå vill ha nu och då. 

Tortillahamburgare! 

Jag vet inte hur det är med er, men de gånger vi äter tortilla/fajitas här hemma

så blir det ständigt minst ett halvt paket över - som jag sedan fryser ner. 

Och så har jag "alldeles plötsligt" fem öppnade paket av tortillor i frysen, 

för jag glömmer dem där när det är dags för nästa tortillamiddag och köper nytt. 

Så nu skall jag råda bot och bättring! 

Men vad är då Tortillahamburgare? Nå, det bästa av två världar!

Man småttar kryddad, rå köttfärs på ett tortilla bröd. Klämmer den tunt ända

ut till kanterna. Så steker man köttfärstortillan i stekpanna först med köttet neråt

och När det fått fin färg så vänder man på tortillan och stänger av värmen. 

Lägg på en eller ett par skivor cheddarost (sådan där hamburger-ost)

och låt den smälta under lock. Lagar man många så kan man lägga de färdigt stekta 

tortillorna på en ugnsplåt och låta osten smälta på köttet i ugnen, men en eller 

två portioner fixar man på spisen. 

Nu babblar jag...när osten smält så där lämpligt så strösslar man över vad man nu känner för. 

Jag hade sallad, tomat, inlagd rödlök och -gurka. 

Och så en sås som jag rörde ihop av 

lite majonäs (med vitlök), lite crème frâiche, ketchup, lite senap och lite gurksallad. 

Så viker man den dubbel och hugger i. Löjligt gott! 

Det går inte att förneka att hamburgare är gott. Själv kan jag

tycka att en traditionell hamburgare är lite för mycket bröd, 

så för mig är det här perfekt! 

Nu skall jag börja avverka de där kvarglömda tortillorna från frysen. 

Och damma av begreppet fredagsmys. Heh!

 

Lite kattuppdatering behöver vi ju? 

Men det tar vi en annan gång så inlägget inte blir sååå långt. 

Ha en mysig fredagskväll därute i stugorna! 

Kram Maggi

SOMMARENS VINNARE ENLIGT den här TRÄDGÅRDSMÄSTAREN

Dags att lite se tillbaka på vad som fått tummen upp den här sommaren i min 

lilla trädgård inklämd mellan skog och hav. 

Och först av allt vill jag lyfta fram en produkt som visat sig vara just så bra

som jag hoppats på. 

Min trädgård kanske inte är så stor i vare sig ar eller hektar mätt, 

men det finns hinder och utmaningar. Om man är en vattenslang. 

Det finns odlingslådor, krukor, stenar, möbler, terrasser....what not som

en "vanlig" vattenslang fastnar i. Och så har de där vattenslangarna tendensen att

försöka slå knut på sig, och om de inte lyckas ned det så bildar de i alla fall

veck som gör att vattnet liksom inte flödar som det är tänkt att det skall göra. 

Dessutom är vattenslangar ofta rätt fula. Att de är (ill)gröna gör inte att de

speciellt bra skulle "försvinna i grönskan" - snarare tvärtom. De lyser som den mest

hysteriska lysmask, och det är inte fint. Inte i min lilla värld. 

Plastslangar i grått ser också rätt slitna och fula ut efter bara en sommar. Har testats.

Och så vill jag inte ha det. Vattenslangen skall få ligga framme för att den behövs nästan 

hela tiden om man inte råkar vara så god vän med vädergudarna

att de fixat regnbevattning åt en typ varje natt. Händer sällan! 

Senaste vinter tog jag och klickade hem en vattenslang som enligt reklam-orden 

inte skulle fastna så lätt, och som inte heller skulle bilda veck.  

Dessutom var den så snygg att jag gärna kunde tänka mig ha 

den drällande framme mellan rabatter och odlingslådor. 

Och ja, den höll vad den lovade! 

Den fastnar inte, eller hemskt sällan, glider smidigt förbi de flesta hinder,  

det blir inga veck om den blir liggande ett tag. Utöver det är den är lätt att släpa på, 

den tänjer på sig och så är den bara ja, riktigt snygg.  

Om man nu har det kravet. Aldrig tidigare har jag med glädje lämnat vattenslangen 

drällande längs trädgården. Nu gör jag det. 

Den är inte grälligt gul, orange eller illgrön. Den är stiligt och subtilt svart. 

Tar inte för sig i utseende men levererar med lågmäld elegans. 

Och som sagt detta är inte betald reklam.

Det här är för att jag är nöjd med mitt köp. 

Och jag kan vara lite småpetig med vad jag tycker är bra. Det här är. 

Vill du kolla mer kolla då H Ä R

En annan grej som fungerat överraskande bra är de här "matt-trasorna" i form av sönderrivna 

dynvar som jag doppade i medlet Trico Garden och som höll hjortarna borta från mina 

lådordlingar. Ett par gånger under säsongen gjorde jag så att jag blandade en blandning av 

Trico Garden i en burk och så låt jag tygremsorna doppa sig i medlet. Jag kunde ju inte bespruta 

så nära det vi själva skulle äta, men det räckte tydligen för att hålla hjortarna borta. 

Hur jag gjorde från början kan du läsa HÄR

Hade fortfarande lite rödbetor kvar i odlingslådorna när jag plockade bort dessa bågar med

sina "matt-trasor". Två dagar senare var blasten på rödbetorna uppbetade - av hjortar. 

Tar det som ett litet bevis på att de illaluktande "matt-trasorna" faktiskt fungerade. 

För de som inte vet vad jag menar med "matt-trasor" så är det frågan om tygremsor, 

ett par cm breda som man kan riva av tex gamla lakan och som man sedan vävde till

tadaaa....tras-mattor. Har aldrig vävt trasmattor, men nog rivit tyg till matt-trasor. 

Kanske en slags "husmorsgöra" som man inte längre gör? Eller som väldigt få gör?

Vare sig river gamla lakan eller väver mattor. 

*

Min hantverksgen må vara lite svagt utvecklad, min präktiga husmorsgen likaså, 

ändå finner jag en märklig tillfredställelse i att ta vara på saker och ting. 

Någonstans djupt inom mig finns kanske en urkvinna som vill komma fram så här

i skördetid. Hon som vill sylta och safta. Lägga in och ta hand om. 

Kunde väl lika gärna köpa inlagd kryddgurka från butiken, ändå vill jag lägga

in själv. Inte femtielva burkar men en, eller två. 

Jag vill ta vara på och sköta om mina hushållsgrejer, som att olja

besticken, istället för att köpa nya. Det finns ett visst välbehag i att se de slitna 

knivarna, vändspadarna och andra med träskaft bli som nya med lite olja, vax och en

gnutta tid. Och lite kärlek. 

Kram Maggi

SMARRIG SMÖRGÅSTÅRTA

 

Vad jag inte visste var att smörgåstårtan är en svensk "uppfinning". 

Uppfinning inom citattecken av den orsaken att smörgåstårtan nog tagit 

tid på sig att utvecklas. I början av 1900-talet var det modernt med 

sandwiches i flera lager. Och sandiga sandwiches. Smörgås åt man

i torpen, sandwiches i de lite bättre hemmen. Skulle jag tro. 

Det är först i medlet av 1900-talet som smörgåstårtan så som vi tänker

att den skall se ut började bli vanlig och då brukar äran för den "uppfinningen" gå

till svensken Gunnar Sjödahl. Tack Gunnar! 

Så i mitt liv har det alltid funnits smörgåstårtor och det är jag glad för. Eftersom jag

inte är specielt stor vän av sött så är det smörgåstårtorna jag går loss på om det bjuds

på den sortens kaffekalas. Det är förvisso lite retrokänsla över smörgåstårta för mig. 

För minnen tillbaka till tiden då jag var barn och det var någon som fyllde jämnt 

eller så var det någons begravning. Och det passar in i tiden då smörgåstårtan 

blev allt vanligare. Och den är ju perfekt till den sortens tillställningar. 

Numera är det inte så ofta man får en smörgåstårta serverad - tyvärr! 

Men tidigare i somras så var vi på en släktträff och värdinnan hade snott

ihop i mitt tycke den godaste smörgåstårtan jag ätit på typ någonsin! 

Eftersom jag inte då täcktes gå efter en femte portion 😇 så tjatade jag till

mig receptet och igår var det läge att laga en egen. Bara för mig. Och lite till gubben

också. Men bara lite. Och receptet måste jag ju lämna här på bloggen så jag

hittar det nästa gång jag blir sugen på smörgåstårta. 

Mängderna är lite hippsomhapp - det beror ju på hur stor tårta man vill laga. 

Men till en liten tårta på 1x4 formfranska (på bilden) använde jag: 

2 burkar tonfisk i vatten på burk

1 hackad gul lök

3-4 msk färdig amerikansk gurksallad 

salt, peppar och örtsalt

Och så blandas allt med 

majonäs

så det blir en röra som håller ihop men inte känns torr. 

Skär bort kanterna från brödskivorna. 

Jag hade 12 skivor till min tårta. 

Bredde på knappa hälften av röran på det understa lagret bröd, 

sedan byggde jag upp ned följande lager bröd. Det fuktade jag med lite

grädde (i originalreceptet är det mjölk, men det hade jag inte hemma så

blev grädde) ca en msk/bröd. Och så på med nästa lager röra. 

Och så nytt bröd och jag lade ännu ett tunnare lager röra allra överst. 

Sedan täckte jag hela tårtan med majonäs/creme fraische- blandning. 

Man kan ha bara majonäs också, men jag måste skarva till med creme fraiche. 

Så får den stå och dra sig i kylskåp till följande dag. 

Då dekorerade jag den. Hyvlade gurkskivor att ha längs kanterna, och så 

hade jag finhackat hårdkokt ägg, finskuren dill och räkor 

som jag försökte lägga ut lite som salmiak-rutor. 

Det gick nu sådär när tårtan var så smal, men lagar man en 

fyrkantig så blir den jättesnygg! 

Halverade också några oliver som jag lade lite hit och dit. 

Den 13 november är det förresten smörgåstårtans dag. 

Vad kan vara bättre än att ljusa upp en grå novemberdag med en färggrann tårta? 

I väntan på det! 

 Kram Maggi

OM KOKBÖCKER

 G L A D   P Å S K  

till alla er därute i slott och koja! 

Har skakat av mig min melankoli och har roat mig med att välja och vraka bland

bilder som skall komma till min kokbok. 

Snubblade över en favoritfoto som jag knäppt för några år sedan av 

en av påskens favoriter - pasha. 

Knåpade då ihop lite morötter av marsipan och smulade Oreo-kex till mylla. 

Blev liksom påsk och vår i samma efterrätt. 

Har nu röjt i alla mina urrivna och printade recept. Det har blivit några genom åren kan 

jag säga. Men skönt att gå igenom dem. Slängde en hel del. Maträtter som bara

varit en engångsföreteelse i mitt kök. 

Idag skall jag gå igenom några kokböcker som jag har här hemma och plocka

fram de där favoriterna från dem. 

En av mina absoluta favoriter under åren har varit - och är fortfarande -

Anna Bergenströms kokböcker. 

"Annas mat" (1991) och "Vinterns goda ting" (1995) är nog de mest tummade

kokböcker jag har. I synnerhets "Vinterns goda ting" ger mig 

härliga nostalgivibbar. Den är också mer än bara en kokbok. 

Jag har också en del andra böcker av duon Anna och Fanny B. 

"Det goda enkla" (2014), "Under valnötsträdet" (2006) och 

"Kärlek, oliver och timjan" (2001). 

De är alldeles galet vackra böcker, men av någon orsak har de mer blivit böcker som

jag bläddrar i för de vackra bildernas skull och för att insupa inspiration. 

Kanske var det då det började bli allt vanligare att googla fram recept? 

Tänk, jag minns inte! Och ändå var det alldeles nyss - eller? 

Hur som helst så märker jag att det lite börjat utkristallisera vad jag skall ha med

i min lilla kokbok. Jag kan ju inte ha med allt - skulle bli en sådan gigant, och ett

verkligt sammelsurium av husmanskost, medelhavsmat och asiatiskt. 

Just nu - det kan ju ändra - så lutar det lite åt husmanskost. Vardagsmat. 

Med tyngdpunkt på sådant som man tillreder efter årstid och som man tillreder 

kanske en eller ett par gånger i året. 

Med andra ord just så sällan att man kanske vill checka receptet

så där i stort i alla fall. 

Lite nostalgimat. Blandat med nyare favoriter. 

Kanske? Svårt att avväga...

... får fortsätta fundera. 

För att nu skall jag ta mig till köksregionen och göra något så ovanligt, 

för att vara jag, som att baka! Inget mindre än en citronpaj med

marängtäcke. Det om något är nostalgi för mig, för den minns jag som en

påskefterrätt då jag var barn - och det är hörni väldigt länge sedan det, heh! 

ÅRSTIDER OCH MAT-TRADITIONER

Skall försöka undvika att i detta blogginlägg beskriva hur in i själen trött jag är på vintern. 

Hur februari inte alls är min månad på året, och hur det 

 i g e n

snöar därute och hur lång denna viner varit.

Han jag delar kylskåp med börjar bli lite sliten på mitt klagande. 

För det mesta har han ett tålamod och ett överseende med mig som borde belönas

med någon form av pris, men nu känner jag att han inte riktigt orkar med mina 

februari-tar-vintern-aldrig-slut-klagovisor. 

Tur att det bara är en vecka kvar av denna månad då! Heh. 

Men en av de få glädjeämnen som jag lyckas hitta i min enligt egen utsago 

förfärliga februarimisär är blinier. 

Jag vill ogärna lyfta fram något ryskt i dessa tider, men tänker att det är kanske ändå

inte matens fel att det landet har en fullständigt maktgalen ledare. 

Lite som att välja bort hamburgare om USA får en pånyttvald galenpanna till ledare i nästa val. 

Inte kommer man ju att göra det heller. Maten är oskyldig. 

Och som vi i Finland brukar säga: 

Det enda goda som kommer från Ryssland är sommarvärmen. 

(för så är det meteorologiskt väldigt ofta).

Men skulle vilja tillägga - och blinier. 

De där frasiga boveteplättarna som man serverar med smetana, lökhack

och fisk- eller vege-rom av valfri sort. Lite salt och peppar. Och som är så gott! 

Min februari-tröst-mat. 

Brukar lite variera recept och i år prövade jag på ett riktigt traditionellt sådant. 

Och det var kanske det godaste receptet så sparar det här till 

egen och andras glädje. 

Av smeten blir det ca 12 bliniplättar stekta i blinipanna. 

(blinipannan är lika stor som om man sätter fingertopparna och tumtopparna

mot varann och bildar en cirkel, då är plättarna ganska tjocka och det räcker gott med 1-2/person.

Man kan också steka plättarna i vanlig plättpanna, då blir de tunnare och fler - förstås ;))

Tar inte länge att fixa till blinier, men man behöver tänka på att smeten behöver 

ett dygn på att jäsa för att bli godast. Så lite planering behövs. 

DAG 1 gör man: 

Blandar:

3 dl mjölk

200 g gräddfil

25 g jäst 

3 dl bovetemjöl. 

Man behöver inte värma upp mjölk eller så men jag värmde upp ca 1 dl mjölk

till knappt fingervarmt för att lättare få jästen upplöst. 

I övrigt rörde jag bara ihop allt i en bunke, lade på ett lock och lät smeten stå i kylskåp till följande dag. 

Vi kan kalla det här för en "smetrot". 

DAG 2

Nu behöver man: 

2 tsk salt

3 dl vetemjöl

2 dl öl

2 ägg

Man tar fram "smetroten" i rumsvärme ca en timme innan man planerar att börja 

steka blinierna. Om man har för vana att ha sin öl i kylskåpet så kan man plocka fram den 

nu också så den blir rumsvarm. 

Efter en timme blandar man i salt, vetemjöl och öl. 

Dela på ägg-gulor och äggvitor och blanda i ägg-gulorna. 

Vispa äggvitorna till hårt skum och blanda dessa försiktigt i smeten 

precis innan man börjar steka blinierna. 

Värm blinipannorna och stek plättarna i skirat smör.

Vänd flera gånger för att få en frasig yta. 

Till en rejäl bliniplätt stekt i blinipanna går det åt ca 1 soppslev smet. 

Skall man servera en större mängd så håller man de stekta blinierna varma i ugn. 

Varför skirat smör, kan man undra? 

Eftersom blinierna gärna skall stekas i relativt hög värme så rekommenderar jag att 

man änvänder skirat smör till stekning som ju tål högre värme utan att brännas. 

Och så får man inte så mycket fettstänk heller. 

Man kan köpa skirat smör, men det är faktiskt väldigt lätt att göra det själv också. 

Lägg en bit smör i en kastrull på låg värme och låt det sakta smälta ner. Det skall inte "bubbla". 

På botten bildas då en ljusare "klump" av mjölkprotein. Rör inte om alls. 

Häll sedan försiktigt den skirade, klara smörolja i ett annat kärl. 

"Klumpen" av mjölkprotein kan användas senare i en deg, i en potatismos eller 

var som helst som du vill ha lite smörsmak. 

Man måste ju inte göra den här grejen med smöret, men det blir bättre så, jag lovar! 

Eftersom vi var bara två som avnjöt blinier denna gång så fryste jag ner 

resten av de stekta blinierna. Det går alldeles utmärkt. 

Värm dem i ugn bara och häll över lite smält smör och de är nästan som nystekta. 

*

Den här sortens blinier härstammar från tiden innan Ryssland blev Sovjet, och även då 

bara i de högre samhällsklasserna där man hade personal som kunde stå i köket och 

steka dessa plättar medan herrskapet satt i salen och väntade på maten. 

För de är allra godast som alldeles nystekta, det går inte att förneka. 

Det skall frasa när man skär i plätten men innehållet skall vara mjukt. 

Av tradition åt man dessa plättar just innan fastan, lite som en "ortodox" motsvarighet 

till dagens "lutherska" fastlagsbullar. Fast en salt variant då. 

Men även här sparas det inte på fett...

...man skall ju klara fastan för sjutton! 

Jobbigt det här. Först skall man klara av vintern och framför allt februari, 

och så han man ännu en fastetid framför sig. Puh! 

Tur att man kan lite rucka på dessa "måsten" lite hur man känner för. 

Så är det i alla fall för mig. 

 

VINTERMAT AV EN FUL FISK

Det hade varit kallt rätt länge och jag hade varit sjuk en tid

men var redan på bättringen, men inte så att jag kunde gå till skolan. 

Istället fick jag följa med min mamma till hennes jobb och roa

mig med att stämpla med olika stämplar som fanns där på

kontoret och knåpa ihop långa halsband av gem. 

När vi skulle åka hem valde mamma bussen "åt fel håll", dvs in

mot centrum istället för hemåt strax utanför stan. 

- Vi skall till saluhallen och se om de har fått någon lake redan, sade hon. 

*

När jag igår stack mig in i en fiskbutik fick jag denna flashback till barndomen 

då jag såg de där fula, men ack så goda fiskarna ligga där i disken. 

Så idag blev det laksoppa hos oss. 

Jag minns inte hur den tillreddes då jag var barn, men det minns jag att det

kokades en slags buljong på fiskrenset och att levern stektes i rikligt med smör. 

Nu frågade fiskhandlaren om jag ville ha med huvudet och levern på den 

flådda laken. Tvekade en sekund innan jag nickade - Absolut! 

Mindes att jag i samband med en kurs på Svartå slott ätit en gudomligt god laksoppa

och då fått receptet, vart jag nu hade lagt det...?

Men jag hittade det! Och nu får det landa här på bloggen så att jag hittar det

nästa gång jag blir sugen på laksoppa. För det här blir bara så galet gott! 

Lite pyssel med att fixa till en egen consommé, eller mer rejält - egen fiskbuljong. 

Men det steget är alla gånger värt att ta istället för att ta till fiskbuljongtärningen. 

Så här gör man: 

(Be att de flår laken i butiken för det kräver lite övning och en del styrka 

att få den flådd. Man kan också be att de filear den, men be att få med 

huvud, ryggraden och levern). 

Köp hem en rejäl lake - räcker för 4 pers. 

Eller ta två mindre - den här soppan vill man inte skall ta slut för tidigt! 

Jag valde att filea fisken själv - kunde ha blivit bättre att låta proffsen göra det, 

men det gick. Och i soppan ser ju ingen hur undermåligt jag behärskar fileringskniven...heh! 

Finbitarna, som jag skurit i munsbits stora bitar 

läggs åt sidan i kylskåpet, liksom lak-levern i väntan på själva sopp-kokandet. 

Skölj både levern och fiskrenset väl i kallt vatten. 

Sedan börjar vi med att laga consommén. 

Skala och hacka grovt 1 lök. 

Dela också grovt 1 fänkål. 

Fräs dessa i en kastrull i smör och lägg efter ett par minuter i

fiskhuvudet och ryggraden. Renset liksom. 

Fräs ännu ett par minuter. 

Häll över ca 3 dl vitvin och låt puttra någon minut. 

Häll sedan på kallt vatten så att fisken/grönsakerna täcks helt. 

Ha i några (jag hade i åtta, ish) vitpepparkorn och ett

lagerblad. Låt allt koka upp, sänk sedan värmen och låt sjuda

på låg värme i en timme ungefär. 

Sila bort allt och låt den färdiga consommén stå i sin kastrull tills 

du börjar med själva soppan. Den här smakar inte så mycket än men salta inte

i det här skedet. 

När du är redo att börja tillreda själva soppan så skalar du potatisen

 (hade i 6 normalstora potatisar) 

och skär i skivor eller bitar - smaksak. 

Skala och skär en lök i små bitar. 

Fräs både lök och den råa potatisen i en rejäl klick smör någon minut. 

Häll på ett par dl vitt vin och låt koka en stund innan du häller på 

consommén. Hacka en kruka dill och ha i den också. 

Låt allt koka tills potatisen är mjuk. 

Häll i ca 4 dl grädde och låt koka vidare ännu ca 10 minuter. 

Under tiden kan man börja steka levern i ganska rejält med smör

i en stekpanna så att den får en fin stekyta. Krydda med salt och peppar. 

Sänk värmen och låt levern eftermogna i låg värme så den inte blir torr. 

Jag serverar själva levern skuren i tunna skivor på mörkt bröd, det finns ju 

de som inte känner sig helt bekväma med att äta lever så sätter inte det i soppan. 

Vill man däremot utmana sig själv (eller sina barn) att smaka på lever så är

lak-lever kanske det bästa att börja med! Mycket mild smak och ser mest

ut som hönsfilé. Och har nästan samma konsistens, fast mjukare. Inte så trådigt. 

När soppan kokat ett tag med grädden tillsatt så häller man fisken i. 

Lake tar lite längre tid än andra fiskar att bli klar, men som den torskfisk den är

så håller den ihop bra. Nu smakar man av soppan med salt och vitpeppar. 

Det är just det som gör den här soppan så god att den är så "ren" i smaken. 

Inte en massa kryddblandningar hit och dit. 

Å andra sidan är det väldigt få saker som inte blir goda om det tillreds med

smör och grädde. Den här soppan är som bomull för gommen. 

Lite pyssel, men så värt det! 

Och en alldeles ypperlig rätt när man vill ge den där vintermaten en liten eloge. 

Lake fiskas enligt tradition mest på vintern. Det är en torskfisk som vill leva i 

kalla vatten och därför är bottenlevande största delen av sitt liv. Den är också den

enda torskfisk som lever i sötvatten. Men så här på vintern så stiger den 

upp, nästan till ytan för att leka. Och är därför enklare att fiska än under andra årstider. 

Nu är jag så mätt, så nöjd och har både delat med mig och sparat för mig själv

det godaste receptet på laksoppa jag vet. 

PIRON PÄRON PUFF

 Det är länge sedan jag använt någon av mina kokböcker. 

För att vara ärlig så har jag de flesta kokböcker kvar enbart för att de är så snygga. 

De flesta recept letar jag upp på nätet. Så har det blivit. 

Men någon gång har det hänt att jag inte hittat ett recept som jag gillat

när jag på nytt letat efter det. Kanske för att det finns så många varianter på just den maträtten

och jag kom ju inte ihåg vilken som var den där jättegoda som jag testade. 

Men har man en alldeles egen liten blogg så strösslar man hit av sina favoritrecept

och med lite större möjlighet hittar just Det Speciellt Goda receptet bland miljoner

nästan lika goda recept. 

Fick några inhemska päron här för en tid sedan och eftersom de kanske inte

var så himla goda som sådana så något måste hittas på att göras av dem. 

Vi är rätt så dåliga på både bakverk och efterrätter i vår familj men lite marmelad på 

ett kex tillsammans med god ost är nog något som sjunker ner. 

Det här receptet var riktigt, riktigt gott. Och lättlagad. 

PÄRONMARMELAD

1 kg päron

3 dl syltsocker

3 tsk vaniljsocker

1 tsk bortlade kardemummakärnor

1/2 dl citronsaft

Skala och dela päronen i lämpliga

 (små) bitar

Blanda i de övriga ingredienserna och låt koka

på svag värme ca 15 minuter, eller tills päronbitarna mjuknat. 

Slå upp på heta, rena syltburkar och förvara svalt. 

 Det är något med kombinationen päron och kardemumma som blir så 

himla gott till en stark ost. 

PÅSK SCRIPTUM

 Vi är ju en familj som alla är lika glada i god mat. 

Många högtider är i vår värld samma som mathögtid. 

Och så får det vara. Varför liksom ändra på ett fungerande koncept, heh!

I år hade jag som någon form av tema att laga maträtter under påsken

som alla innehöll gult, orange och grönt i någon form. 

Blev dillstuvad potatis med gravad lax och ärter. 

En gul currykyckling med pasta, mango och  avocado. 

Och så "huvudmiddagen" då vi alla samlas runt bordet. 

Förrätt med halva ägg, avocadokräm, gravad lax och gul "rom"

och så en klassisk långkokgryta av lamm, ugnsbakad vitlök, gelé av mynta

 och potatismos. När jag tänker efter så har ofta påsken blivit en 

högtid då vi äter vinterns sista köttgryta eller annan "vintrig" mat.

Av någon orsak är vi alla mer intresserade av det salta. 

Det är sällan vi ids laga efterrätt eller något annat sött, 

men i årets gula tema passade ändå in en citronkaka som 

slinker ner även hos de flesta. 

Receptet är från kokboken Annas mat och har 

under åren blivit en favorit hos oss. 

Länk till receptet H Ä R

* 

Våren har idag (igen) tagit ett litet steg bakåt. 

Igår var det riktigt varmt och jag satt första gången ute på balkongen

och läste en bok i kvällssolen, såååå skönt! 

Men idag är det hård blåst och mulet. Isen på sjön har ändrat

färg från snövitt till något som påminner om stålgrått, eller egentligen -blått. 

Måsarna har anlänt och jag vaknar numera av deras skrän. 

Ett sångsvanpar flyger fram och tillbaka över sjön, trumpetande kanske lite upprört över att

isen ännu ligger kvar. Och kniporna flyger också visslande längs stranden. 

Kanske för att kolla in årets boplats. 

Fastän det är lite kallt än, så står vårens alla tecken där och bara väntar på

att få ge sig av i full galopp. 

Nu skall jag gå och kolla min bokashi-kompost som borde vara klar för att läggas ut i 

balkongkrukorna i väntan på sommarens invånare. 

VITLÖKSSKOTT OCH TRÖSTMAT

 Det är den tiden på året då det mesta man har i sina skafferi börjar visa

tendenser att vilja växa till sig och främst syns det ju bland lökarna

och potatisen som glatt skjuter skott där i sitt mörka, svala skafferi. 

Det finns förstås mängder av olika sätt 

att använda bort sin våryra vitlök på, och till det här behövs inte så mycket

vitlök att det nu nämnvärt skulle minska på antalet skottskjutande vitlöksklyftor, men fick en 

akut längtan efter just den här dressingen, så den blev det. 

Receptet är från kokboken Annas mat från 1997.

N O B I S D R E S S I N G

1 st kokt 3-minutersägg

2-3 tsk  vitvinsvinäger

1 tsk ljus dijonsenap

2 kryddmått salt

1 kryddmått mald svartpeppar

2 msk finskuren gräslök

ca 2 dl olja (inte olivolja)

1/2 pressad vitlöksklyfta

Det viktiga är att ägget faktiskt är kokat i exakt 3 minuter. 

När vattnet börjar bubbla så sätter man i ägget och kastar sig över

timern. Låter petigt men det blir bäst så. 

Ägget skall vara verkligt löskokt. 

Gröp ur ägget med en tesked direkt ner i en skål

(eller matberedare eller mixer). 

Lägg i vinäger senap, salt, peppar, gräslök. 

Mixa eller vispa hårt. 

Droppa sedan ner oljan i en tunn stråle medan man

fortsätter mixa/vispa. 

Ha i den pressade vitlöken och vispa ett tag till. 

Såsen blir rätt tjock och håller sig minst någon dag i kylskåpet. 

Vill man ha en tunnare sås, som till en sallad tex så späder jag med

vatten som har en neutral smak. 

Jättegod till - nåh, det mesta. 

*

Första gången jag lagade denna dressing var till min äldre unges

studentfest. Bjöd på olika sallader och ört/vitlöksmarinerade grillade hönsbröst. 

Hade lagat en enooooorm mängd dressing, men fick hastigt fixa till lite då skålarna

började gapa tomma. Någon kommenterade senare att hon inte täcktes ta så mycket som hon velat, 

och en annan sade att han hade lust att slicka tallriken. 

I kylskåpet väntar en lite trött sallad som skall förgyllas med

denna fina dressing. 

Är det kväll snart? Kan vi äta snart? 

Ha en skön kommande vecka, som 

trots klockflytt till sommartid ser, och känns, 

synnerligen vinterlik. 

VINTERMAT

 Jag har nämnt det förr, att det är något väldigt trevligt med säsongsmat. 

Att längta till, njuta av och sedan gå vidare i året. 

Blinier hör ju dit. Har haft ett gammalt recept som jag använt

i åratal, men det har jag tappat - och nej, jag kommer aldrig ihåg något utantill. 

Isynnerhet inget som vi äter bara en gång om året. 

Nätet är fullt av recept förstås, men det finns överraskande stor

variation i just blini-recepten. 

Så i år bestämde jag mig för att testa mig fram tills jag hittar det som 

i mitt tycke är det bästa. 

Det har blivit några blini-middagar i vinter, ja. 

Men här är nu receptet, och eftersom jag skriver in det här så 

kan jag inte tappa bort det. 

Vill nämligen inte ha väldigt tjocka blinier, men de skall 

ändå ha ett mjukt inre, men ytan skall vara så krispig så det låter

när man biter i den. Vill också ha en variant som får jäsa långsamt, 

så det blev en med en fördeg. 

Blinier (ca 4 personer) 

FÖRSMET (dag 1) 

2 dl fullfet (röd) mjölk

20 g färsk jäst 

2 dl bovetemjöl

Värm upp mjölken så den är fingervarm, blanda i jästen 

och rör om tills den smultit. Blanda i bovetemjölet. 

Lägg ett lock på och låt försmeten jäsa i kylskåpet

till följande dag, minst 12 timmar. 

(Vill man skynda på så kan man låta smeten jäsa i 

rumstemperatur i någon timme). 

SMET (dag 2)

1/2 dl skirat smör

1 1/2 dl lageröl

1 1/4 dl vetemjöl

2 ägg

1 knapp tsk salt

TILLÄGG

2 rödlökar

150 g smetana

löjrom eller rom av annan valfri sort

Börja med att skira smöret. Smält smöret i en kastrull på svag

värme. Brukar lägga i ett litet smörpaket på 200 g. 

Rör inte om under smältning utan låt proteinet i smöret landa

på botten av kastrullen. Det blir som en mjölkaktig "klump" där. 

Bildas det skum på ytan så tar man bort det försiktigt. 

Häll försiktigt smörvätskan som är alldeles klar och solgul 

försiktigt i en skål. Den ljusa "klumpen" som blir kvar kan

man använda i bakverk, i såser och soppor, så släng inte bort den. 

Låt det skirade smöret stå och svalna lite. 

Under tiden tärnar man löken fint. 

Lägg upp smetanan och rommen i skålar. 

Ta fram försmeten och bland först i ölet, sedan mjölet

(man kan också enbart använda bovetemjöl om man vill) 

och sedan lite av det skirade smöret. 

 

Separera äggulan från äggvitorna och lägg äggulorna i smeten. 

Salta. Jag vill gärna att man skall smaka sälta i blinierna, 

för jag brukar inte salta rommen - det får var och 

en göra vid bordet om man vill. 

Vispa upp äggvitorna till hårt skum.

Om du inte skall steka blinierna på en gång så vänta med att 

försiktigt blanda de uppvispade äggvitorna i smeten

precis innan du skall börja steka. Det får gärna bli lite 

äggvitepluppar i smeten, de bidrar till krispet. 

Det finns speciella blinipannor i gjutjärn, jag har tre stycken (de på bilden) 

och de kostar inte så mycket, så om man blir förtjust i att steka egna blinier

så lönar det sig att skaffa ett par i alla fall. 

Annars går det bra att använda en plättpanna. 

Blinierna blir ju då mindre förstås och inte så höga. 

Värm upp blinipannorna på medelvärme. Man får lite testa sig fram vilket

som funkar att blinierna inte blir brända men ändå genom gräddade.

Det är här som det där lilla extra med att skira smöret kommer in. 

Skirat smör bränns inte lika lätt vid som "vanligt" smör. Och så

sprättar det inte omkring heller lika mycket då man steker. 

(Så jag har nästan alltid en burk med skirat smör i kylskåpet - har man

en gång insett fördelarna när man vill steka med smör, så vill man inte

återgå till det gamla "vanliga" smöret). 

Men till blinierna. Klicka i av det skirade smöret och häll på smeten. 

Använder en soppslev vilket ger lagom tjocka blinier, men det är ju smaksak. 

Stek 2-3 minuter per sida. Man märker när blinin börjar släppa från kanterna, 

då är det dags att vända på härligheten. 

Allra godast är ju att äta direkt som nystekta, men man kan

nog steka dem innan och värma upp dem i ugn innan gästerna kommer. 

Det rekommenderas då att ringla över lite smält smör så de inte torkar. 

Mycket smör här nu. 

Det här är inte smal, eller lätt mat. Långt ifrån. 

Men en av mina favoriter under kategorin vintermat. 

INTE SÅ MYCKET FÖR PEPPARKAKOR

 Oj, det blev lite boudoir-stämning över den bilden, 

fast det bara är en enkel kökshandduk och hemlagade godis som

det föreställer. Men visst är det lite lyxig "sammet och konfekt"-stämning

över det hela? 

Men det är alltså mycket enkla julgodis.

Tre ingredienser, enkelt att få till och så är de ju så vackra! 

Jag har för om åren gjort motsvarande med andra smaker, men i år blev det med pepparkaka.

Dels för att mitt förhållande till pepparkaka är lite tudelad. Älskar doften av pepparkaka och

kan gott äta av degen, men just pepparkakan som sådan är...njah! 

Men här är det nästan som att äta en chokladpralin som smakar pepparkaksdeg, 

fast inte så skarpt utan mer som en hint bara. 

Vad skall jag babbla här. 

Här kommer receptet: 

200 g pepparkakor

(jag tog Annas (tunna) pepparkakor som 

är enkla att mosa till smulor) 

ca 100 g Philadephiaost. 

150-200 g vit choklad + några bitar mörk choklad

(eller mjölk- eller mörkchoklad, precis som man vill) 

1 pepparkaka smulad till dekoration

Smula pepparkakorna så fint det går. Tillsätt philadelphiaosten, börja med 

knappa 100 g och arbeta ihop en slags lite torr deg. Tillsätt ost tills degen hålls ihop 

då man kramar den till en boll. 

Rulla bollar, av den här satsen blir det ca 15 praliner. 

Lägg bollarna på ett fat och ställ svalt medan du smälter 

chokladen över vattenbad. 

Jag brukar använda lite mer choklad än i receptet, det går enklare att doppa de 

där sista bollarna då, och det som blir över kan man ju spritsa ut i olika former

till senare bruk (eller bara äta upp det...;))

När chokladen har smultit så sticker jag en tandpetare/grillpinne i 

bollen. Doppar den i smält choklad, låter rinna av lite och sätter dem 

på ett tallrik. Dekorera med tunna strimlor av en annan choklad, 

och eller lite fint smulad pepparkaka. 

Sätt dem i kyl, eller för ut, för att svalna. 

Precis lagom för en som inte är så mycket för pepparkakor men 

ändå vill ha lite av det till jul! 

I MITT SKAFFERI

Under årens lopp har det utkristalliserat sig vissa ingredienser som jag 

nog nästan alltid har i mitt skafferi. 

Potatis, morötter, lök, vitlök, ägg, tomatkrossburkar, linser mm. 

Sådant där bas-stuff som man alltid kan "trolla" ihop något mättande av. 

Ofta blir det ju soppa/gryta/pastasås men nu har jag hittat en ny grej som 

ramlar in på listan

"Mat att laga när man inte orkar gå till butiken"

Bilden från dagens lunch, då jag värmde upp det som blev över i går. 

En mycket enkel Shakshuka. 

(detta recept från Anton&Anton) 

För två hungriga: 

1 lök

2 vitlöksklyftor

1 morot

3 msk olja

1,5 tsk spiskummin

1 burk tomater 

1 dl vatten

1 tsk salt

2 tsk honung

Svartpeppar enligt smak

3-4 ägg

Ost som smälter lite, typ mozzarella

Gräslök eller annat färskt grönt. 

Riv moroten och tärna lök och vitlök. 

Stek moroten i olja någon minut, jag använde en wokpanna. 

Ha efter det i spiskummin (passa att det inte bränns) och så

lökarna efter det. Stek några minuter. Man kan lägga till lite vatten

om det verkar vara för torrt. 

Ha i tomaterna och lite vatten, om man inte lagt i det tidigare. 

Om man använder hela inlagda tomater så kan man dela dem 

lite. Krydda med salt, peppar och honung (eller socker om man vill). 

Låt koka på svag värme i några minuter tills det blir lite "stadig" i konsistensen. 

Knäck ett ägg i taget i ett glas och gör med sked en liten grop i 

såsen och häll ett ägg/ grop. 

Låt äggen koka i ca 10minuter. 

Smula under tiden osten och hacka gräslöken. 

Strö ost och gräslök över shakshukan och ät med en sallad

(som på bilden tagit slut redan dagen innan, alltså ;))

*

Hade i en mozzarella-aktig ost, och just mozzarella är

något jag har börjat shoppa i lite större mängder och har

av dem i frysen. 

Enligt receptet kan man ha i lite malen koriander, men jag hör till den där

halvan av befolkningen som   a v s k y r  koriander, så jag skippar!

*

Det här receptet är riktigt milt och lagom för mig som numera lätt får

halsbränningar av för stark mat. Men det är fritt fram att svepa i med chili

eller sambal oelek så mycket som själen och tungan tål. 

Och så kan man ju ha i lite vad man nu vill. 

Shakshukan har sina rötter i norra Afrika och Mellanöstern, 

där man ofta äter den som frukost/brunch. 

Men som sagt, ett trevligt tillägg till mat som man kan sno ihop av det där

som man nästan alltid har hemma i sitt skafferi. 

TAPAS PÅ TORSDAG

Av olika orsaker har min lust till matlagning legat lågt ett bra tag redan. 

Bör nämnas att jag är galet nöjd att vara tvåsam igen efter några årtionden 

där emellan med barnrumba och hela den där familjebiten. 

Men...det är mer skoj att kocka för en lite större publik än gubben å mig. 

Dessutom är gubben hur nöjd som helst med att sno ihop något enkelt 

av det som det nu råkar finnas i kylskåpet. Ibland blir det bra, ibland lite märkligt. 

Men själv har jag tappat lusten till matlagning. 

Och jag vet inte än om jag saknar det, eller om det bara är skönt! 

Kanske den annalkande semestern återställer lusten till matlagning.

Återstår att se! 

 

Men ikväll, denna helt vanliga torsdagskväll, var gubben bjuden på en 

tapaskväll med de i vårt husbolag som talar, eller studerar spanska. 

Eftersom min spanska vokabulär är något mager så avtackade jag för inbjudan, 

som nu bara kom till mig av pur artighet - det inser till och med jag. Heh! 

Släpade mig till butiken och insåg hur jag även denna dag kunde smita 

från att kocka i köket. Inspirerad av gubbens spanska tapaskväll köpte jag mig en 

tapas-tallrik for one. Dukade upp på balkongen, kvällssolen värmde skönt. 

Måsarna skränade över sjön, och svalorna detsamma över himlen. 

Klämde i mig lite oliver och soltorkade tomater. 

Doppade bröd i en galet god vitlöksdipp, och kände att nu är det minsann lite sommarkänsla.

Och jag har sluppit köksturen - idag igen. 

Halv"fabrikat" är inte alltid fel.