Visar inlägg med etikett RECEPT. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett RECEPT. Visa alla inlägg

FASTLAGSDAGS


Årligen uppstår diskussionen om det skall vara mandelmassa eller sylt 
i fastlagsbullarna. Personligen gillar jag sylt mer vilket inte är helt renlärigt,
om jag förstått saken rätt? 

Och i år tänker jag än mer töja på gränserna! Det gjorde jag redan i fjol, eller kanske det var
året innan det genom att baka rätt så små fastlagsbullar, för jag tycker de färdigt köpta är
rätt så stora och är liksom mer bulladeg än vad som sjunker ner i mig. 
Ja, ja...man kan ju tycka att varför köper jag det då överhuvudtaget? 
Eller varför jag inte delar bullen med någon? 

Bra fråga i och för sig, men mitt "dilemma" är att jag gillar att ta fasta på 
mattraditioner och vill inte riktigt släppa det här med fastlagsbullen. 

Men så råkade jag snubbla över en familj som "någonstans på de sociala
medierna" kom med ett tips som jag tänkte att det vill jag testa! 
Tyvärr minns jag inte var och av vem jag nu snott idén men tack till den
som kommit på detta! 

Det var hur som helst en familj som gått ut på en vintrig tur i naturen. 
Men i ryggsäcken fanns sådana där burkar av färdig croissant-deg. Lite
olja att fritera dessa i. Och en trangia förstås.
Och så sylt (eller mandelmassa om man nu är envist traditionell) och 
lite vispad grädde. 

Istället för att rulla ut den färdiga degen i typiska croissant-trianglar 
så rullas dessa i rektanglar som delas på hälften. 

Från en degtub får man sex "fastlagsbullar". 


Sedan är det bara att hetta upp oljan till ca 170 °C 
och fritera degklumparna ca 3 minuter per sida. 
Låt svalna och skär upp, lägg sylt eller mandelmassa och spritsa
eller bara klicka i vispgrädde och strö över lite pudersocker
och en lite annorlunda, men otroligt god "fastlagsbulle" att hugga
tänderna i har sett dagens ljus. 

Nu gjorde jag ju mina hemma i köket, men tänker att de här måste ju vara otroligt 
enkla och goda att fixa till ute i naturen med barn eller barnbarn. 
Lite program också på samma gång! 

Här i mina hoods är det sportlov den här veckan,  så 
varför inte testa det här? 

Kram från mig

 

RESTMAT PÅ RESTMAT PÅ RESTMAT


Vi har haft en märklig, men mycket god, matvecka här hemma. Inget speciellt i sig,
men när jag på torsdagen längtade efter risotto så blev det risotto. 
Och med risotto är det som med så mycket annat, det är knepigt att laga
små mängder. Mängder för två kråkor. Mig och gubben då. 
Så det blev över - förstås. 

Nu råkar ju jag gilla risotto, och italiensk mat, och italienare om någon
är väldans duktiga på att göra nåt ännu bättre av rester än någon annan.
Ta nu pizza till exempel. Gottgott - det förnekar nu väldigt få. 
Okej...vi har lite motsvarigheter här i Norden också, rotsaksgryta och så hade 
man i vad man råkade ha hemma i köttväg, pyttipanna...

Men nu hade jag alltså lite väl mycket risotto så det blev över och risottorester 
känns lite nja och hmm att bara värma upp på nytt, så jag kom ihåg att jag
några gånger ätit sådana där risbollar på någon resa och tadaaa...
Inte svårt alls att knåda (bokstavligen) ihop till ett gäng arancinis. 

De är försvinnande goda! 

Vilket ledde till att vi smällde i oss ett överdrivet antal och så blev det över av 
diverse skinka och korv och oliver och ost som jag plockat fram, som 
i sin tur gav dagens middag. Några småskruttiga rödbetor som hängt kvar i kylen 
sedan jul och så rester från igår och så har vi igen en smarrig måltid. 

Jag gillar när det går så här smidigt att den ena maträttens rester leder till
nästa rätt. Nu lyckades ju inte alltid och då får man leva med att det kan bli lite
märkliga ihopsättningar. Men vi är båda två sådana att vi ogärna slänger mat.

Gubben är mindre kräsen än jag och klarar utan större problem kombinationer
som osökt får mina ögonbryn att höja sig i ett lite onödigt utdraget:
- Jaha,jahaaa, du tänkte såååå?!???

Men ofta hittar man faktiskt en lösning på de rester man har i kylskåpet
och i skafferiet som blir riktigt, riktigt bra! Arancini är en sådan. 

Så koka lite extra mycket risotto nästa gång så att du har lite "rester" att ta av. 

Kram från mig







 

VARGAVINTERNS SMÅFÅGELGODIS


Brrr....nu är det rejält kallt därute. När jag vaknade i morse visade
termometern på -23 °C. Senast nu är det läge att fixa till lite 
extra gottgott till fåglarna. 
Tyvärr har vi här i husbolaget förbud mot att mata fåglarna på vårt område.
Väldigt synd, för även fåglar i bostadsområden med höghus är väl 
lika hungriga som på andra platser. Men...regler är regler, och
förbudet baserar sig ju på att fågelmatning onekligen lockar till sig
råttor och andra ovälkomna gäster. 
Dem vill många inte ha i knutarna, även om jag personligen aldrig
upplevt dem som ett större problem på platser jag tidigare bott. 

Men i en skog ett stycke ifrån är det fritt fram att hänga upp mat
åt fåglarna. Så bara att sätta igång. 

Min erfarenhet av att bara använda kokosfett är att det blir så 
otroligt hårt i lite tuffare köldgrader så jag mixade en egen blandning. 

Jag hade i: 

ca 1 kg kokosfett 
300 g lard 
50-100 g smör
och några rejäla matskedar jordnötssmör

Det har visat sig att den här blandningen blir ganska så bra. 
Mängderna är nu sådär mellan tummen och pekfingret, men har
märkt att ungefär hälften skall vara kokosfett, och de övriga fetterna 
som man råkar ha hemma så får stå för den andra delen. 

Av den här satsen blev det kanske 1,5 l färdig fettstång. 

Eller stång kanske man inte kan kalla det, mer som en koloss. 
En klump! 
Gjorde mina i urtvättade mjölkkartonger, 
men allt som är enkelt att riva av när fettet stelnat fungerar. 

Stack ett litet hål i botten på mjölkkartongen och trädde 
igenom ett snöre i samma storlek som hålet. 
Använder jag mindre formar tejpar jag bara snöret i botten. 
Man gör hur man vill. 

Jag tejpade ännu runt hålet för säkerhets skull så det inte skulle rinna ut. 
Snöret nertill har jag för att kunna fästa en pinne där när allt har stelnat. 

Hade bara lite skalade solrosfrön och lite nötter som jag lade i botten.



Till färdigt köpta fettkorvar har jag brukat sticka in chopsticks
eller liknande, men när jag gör egna blandningar så kan man 
aldrig riktigt veta om det funkar att köra igenom den stelnade
fettklumpen en pinne utan att riskera att hela alltsammans 
spricker itu. Har hänt nämligen...

Men här gick det bra. Värmde pinnen under hett vatten och så 
var det bara att sticka den igenom. 

Vad jag däremot INTE kom ihåg att göra var att se till att snöret i övre ändan var 
i mitten innan jag förde ut dem för att stelna. Det är nu mest bara en kosmetisk grej, 
Lika väl funkar den fast den hänger lite "på sniskan". 

Lillungen var här och åt middag med oss, och han fick också
med sig hem en fettklump att ge åt sina fåglar. 

Bara att ge fantasin vingar och göra sina egna bollar, korvar, kolosser.
Ett år gjorde jag små "bollar" i muffinsformar, och i fjol (klicketiklick) 
knåpade jag ihop små snögubbar av fettet. 

Att vintermata fåglar jag jag gillat att göra redan som barn. Där gubben min 
är mer intresserad av att bygga fågelholkar och hela den biten så är det
här med vintermatning mer min grej. Vi kompenserar varandra ganska så
bra där, eller hur? Det gör vi ju annars också - jag råddar ner i köket
(läs lagar mat) och han städar upp efteråt. 

Men nu skall jag nog gå och hämta lite kvällssnacks åt mig, 
för ganska snart kör ju Mello igång. Mello, UMK och Eurovisionen som 
är just så där oskyldigt fladdrig, tokig och underhållande och alldeles, 
alldeles extra allt av - allt! Så vi behöver det i en tid av turbulens. 

Ha en skön lördagskväll alla ni därute i stugorna. 
Mata fåglarna! Glöm inte det! 

Kram från mig

 

EN GAMMAL GODING

 


När min äldre grabb var en liten knodd så åkte vi ibland på somrarna
och hälsade på hos hans kusiner som bodde somrarna på en ö i Saimen i syd-
östra Finland. Därifrån var det en bra bit till butiken och dessutom var
det en halvtimmes rodd innan man kom till stugan. Stugan hade inte el, men nog
både spis, kyl och en liten frys som gick på gas.

Ni hör...i sommarvärme är det inte läge att  transportera glass, inte ens i kylväska, 
så då kom jag på att om man köper vaniljsås som går att vispa och smulad Daim i påse
så med lite vispande (för hand) och en lagom lång väntan att det skulle frysa så fick 
man till någon slags glass i alla fall. 

Nå, under åren föll detta "recept" i glömska, men i julas när jag lagade en efterrätt som 
bestod av pepparkakssmul på botten, på det en klick kondenserad mjölk, på det
en klick vispad grädde och så lite frusna tranbär som pricken på i. 
Mycket gott - och enkelt - men det blev en del vispad grädde över
och också en halv burk kondenserad mjölk. Eftersom jag kände att
det vore synd att slänga - så gör man inte med mat - så rörde jag ihop
grädden och den kondenserade mjölken, hällde det i en liten frysask och
slängde in det i frysen. Och glömde bort den. 


Tills häromdagen när gubben gnällde över att det inte fanns nåt sött här hemma. 
Försökte påpeka att JAG fanns ju, men nu var det inte just den sortens sötma han var ute efter.
Nähe...men då kom jag ihåg vad jag hade i frysen! 
Serverade en skål med "hemlagad glass" och gubben spann värre än våran katt.
- Det här är ju den godaste glassen jag ätit på länge, hojtade han från sin TV-fåtölj. 

Och även jag, som inte är en stor glassvän, smakade på det. Och ja, men jaaaa! 
Det var ju knasgott! Just så där fylligt gräddigt som jag tycker glass skall
vara de gånger jag äter glass. 

Nu hade jag kvar en burk kondenserad mjölk i skafferiet och en vispgrädde som
strax skulle bli "bäst före" så jag fixade lite mer Mycket Enkel Hem-
lagad Glass. Den här gången hade jag i lite hackad Daim för att få lite krisp. 

Hade ca lika mängd grädde och kondenserad mjölk, vispad blir mängden kanske
dubbelt med grädde. Men det är nu inte så noga. Mer vispad grädde blir den mindre söt,
så bara att fråga sig hur mycket söthet man vill ha. 

Kan hända att jag är den sista personen på jorden som kommit på det här, 
men om det finns en till som har en trött vispgrädde i kylskåpet, men inte 
riktigt har lust att ställa till med bak- eller plättkalas, eller vad man nu gör
när grädden strax börjar surna. Ja, kanske det här är ett alternativ? 

Mycket lämpligt att ha i frysen. Just saying! 

Kram från Maggi

TRÖSTEMAT OCH SÅDANT




Har åkt på en vårförkylning, vilket kanske var lite väntat. Många i min teatergrupp
har varit förkylda och det har nästan varit ett under att vi lyckats klara alla
föreställningar utan att någon varit så dålig att man behövt annullera. 
På söndag var det sista föreställningen och hade smått planerat att åka till 
stugan till helgen, men så satte det sig ett rivjärn i halsen på mig och hårda
vindar och bara någon plusgrad i skärgården känns plötsligt inte alls
speciellt lockande...

När man är sjuk är mat kanske inte det första man tänker på, men när man
är så där frusen och lite ynklig så är fransk löksoppa min tröstemat. 
Tokenkelt att göra, och för det mesta har man några lökar hemma. Och en
buljongtärning, kanske en skvätt vitt vin om man vill lyxa till det? 
Vatten i kranen och lite franska örter i en burk. Och så ett gott
surdegsbröd och en gammal ostkant och voilá - godaste soppan! 


När jag har ett bröd som håller på att bli lite torrt så skär jag ofta
upp det i tärningar och slänger de i en påse i frysen. Perfekt att ta
till om man vill steka upp brödtärningar till en sallad eller som 
här till löksoppan. Tyvärr har jag inte sådana där tjusiga soppskålar 
med lejonhuvuden på sidan. Hade gärna haft sådana, men de är i mitt tycke
alldeles för över-prissatta. I alla fall de jag hittat på nätet. Och om jag
redan har fina soppskålar, även om de inte tål ugn, så får jag hitta på
ett annat sätt att få bröd- och osttäcket på soppan. 

Jag brukar lägga brödtärningarna i små högar på en bakplåt. Lika
många som ätare - förstås. Högen försöker jag få ca lika stor som
soppskålen som vi skall äta ifrån. In med tärningarna i ugnen på
250°C en stund så de blir lite rostade. Sedan tar jag ut plåten och river lite 
(mycket) smakrik ost ovanpå brödhögarna. Och in i ugnen igen på någon minut. 

Så serverar jag soppan i skålarna och lägger försiktigt bröd-ost-paketet ovanpå. 
Nästan lika bra funkar det! 

Och så gott, värmande och lite tröstande också! 

Så både katten och gubben och julrosorna på balkongen får ge
sig till tåls med att åka till stugan först till påsken. 

Håll er friska! 

Kram Maggi


 

FREDAGSMYS - FINNS DEN KVAR?


Någonstans vid den tidpunkten att det kom ett virus vid namn Corona och folk
försvann på distansjobb in i sina stugor hände något med fredagsmyset tror jag.
Jag kanske har fel, kanske det bara är en åldersgrej och i och med att ungarna
försvann ut i sina egna liv blev det lite väl pretentiöst med fredagsmys så som det
var innan. Hur är det hos er? Finns fredagsmyset kvar? 

Hur som helst så är det fredag idag och jag har haft ledigt, förberett morgondagens
födelsedagsmiddag (lillungens). Hade planerat in en skogspromenad med kameran men just då 
öppnade himlen sina regnportar och jag fick snällt styra hemåt. Besviken fick det mig att 
bestämma mig för att idag skall det minsann fredagsmysas! 
Med sådan där comfortfood som inte sällar sig till de mer hälsosamma alla gånger, 
men som man ändå vill ha nu och då. 

Tortillahamburgare! 

Jag vet inte hur det är med er, men de gånger vi äter tortilla/fajitas här hemma
så blir det ständigt minst ett halvt paket över - som jag sedan fryser ner. 
Och så har jag "alldeles plötsligt" fem öppnade paket av tortillor i frysen, 
för jag glömmer dem där när det är dags för nästa tortillamiddag och köper nytt. 
Så nu skall jag råda bot och bättring! 

Men vad är då Tortillahamburgare? Nå, det bästa av två världar!
Man småttar kryddad, rå köttfärs på ett tortilla bröd. Klämmer den tunt ända
ut till kanterna. Så steker man köttfärstortillan i stekpanna först med köttet neråt
och När det fått fin färg så vänder man på tortillan och stänger av värmen. 
Lägg på en eller ett par skivor cheddarost (sådan där hamburger-ost)
och låt den smälta under lock. Lagar man många så kan man lägga de färdigt stekta 
tortillorna på en ugnsplåt och låta osten smälta på köttet i ugnen, men en eller 
två portioner fixar man på spisen. 

Nu babblar jag...när osten smält så där lämpligt så strösslar man över vad man nu känner för. 
Jag hade sallad, tomat, inlagd rödlök och -gurka. 
Och så en sås som jag rörde ihop av 
lite majonäs (med vitlök), lite crème frâiche, ketchup, lite senap och lite gurksallad. 

Så viker man den dubbel och hugger i. Löjligt gott! 
Det går inte att förneka att hamburgare är gott. Själv kan jag
tycka att en traditionell hamburgare är lite för mycket bröd, 
så för mig är det här perfekt! 

Nu skall jag börja avverka de där kvarglömda tortillorna från frysen. 
Och damma av begreppet fredagsmys. Heh!

 

Lite kattuppdatering behöver vi ju? 
Men det tar vi en annan gång så inlägget inte blir sååå långt. 

Ha en mysig fredagskväll därute i stugorna! 

Kram Maggi

SOMMARENS VINNARE ENLIGT den här TRÄDGÅRDSMÄSTAREN


Dags att lite se tillbaka på vad som fått tummen upp den här sommaren i min 
lilla trädgård inklämd mellan skog och hav. 
Och först av allt vill jag lyfta fram en produkt som visat sig vara just så bra
som jag hoppats på. 

Min trädgård kanske inte är så stor i vare sig ar eller hektar mätt, 
men det finns hinder och utmaningar. Om man är en vattenslang. 
Det finns odlingslådor, krukor, stenar, möbler, terrasser....what not som
en "vanlig" vattenslang fastnar i. Och så har de där vattenslangarna tendensen att
försöka slå knut på sig, och om de inte lyckas ned det så bildar de i alla fall
veck som gör att vattnet liksom inte flödar som det är tänkt att det skall göra. 

Dessutom är vattenslangar ofta rätt fula. Att de är (ill)gröna gör inte att de
speciellt bra skulle "försvinna i grönskan" - snarare tvärtom. De lyser som den mest
hysteriska lysmask, och det är inte fint. Inte i min lilla värld. 
Plastslangar i grått ser också rätt slitna och fula ut efter bara en sommar. Har testats.
Och så vill jag inte ha det. Vattenslangen skall få ligga framme för att den behövs nästan 
hela tiden om man inte råkar vara så god vän med vädergudarna
att de fixat regnbevattning åt en typ varje natt. Händer sällan! 

Senaste vinter tog jag och klickade hem en vattenslang som enligt reklam-orden 
inte skulle fastna så lätt, och som inte heller skulle bilda veck.  
Dessutom var den så snygg att jag gärna kunde tänka mig ha 
den drällande framme mellan rabatter och odlingslådor. 
Och ja, den höll vad den lovade! 

Den fastnar inte, eller hemskt sällan, glider smidigt förbi de flesta hinder,  
det blir inga veck om den blir liggande ett tag. Utöver det är den är lätt att släpa på, 
den tänjer på sig och så är den bara ja, riktigt snygg.  
Om man nu har det kravet. Aldrig tidigare har jag med glädje lämnat vattenslangen 
drällande längs trädgården. Nu gör jag det. 
Den är inte grälligt gul, orange eller illgrön. Den är stiligt och subtilt svart. 
Tar inte för sig i utseende men levererar med lågmäld elegans. 

Och som sagt detta är inte betald reklam.
Det här är för att jag är nöjd med mitt köp. 
Och jag kan vara lite småpetig med vad jag tycker är bra. Det här är. 

Vill du kolla mer kolla då H Ä R


En annan grej som fungerat överraskande bra är de här "matt-trasorna" i form av sönderrivna 
dynvar som jag doppade i medlet Trico Garden och som höll hjortarna borta från mina 
lådordlingar. Ett par gånger under säsongen gjorde jag så att jag blandade en blandning av 
Trico Garden i en burk och så låt jag tygremsorna doppa sig i medlet. Jag kunde ju inte bespruta 
så nära det vi själva skulle äta, men det räckte tydligen för att hålla hjortarna borta. 

Hur jag gjorde från början kan du läsa HÄR

Hade fortfarande lite rödbetor kvar i odlingslådorna när jag plockade bort dessa bågar med
sina "matt-trasor". Två dagar senare var blasten på rödbetorna uppbetade - av hjortar. 
Tar det som ett litet bevis på att de illaluktande "matt-trasorna" faktiskt fungerade. 


För de som inte vet vad jag menar med "matt-trasor" så är det frågan om tygremsor, 
ett par cm breda som man kan riva av tex gamla lakan och som man sedan vävde till
tadaaa....tras-mattor. Har aldrig vävt trasmattor, men nog rivit tyg till matt-trasor. 
Kanske en slags "husmorsgöra" som man inte längre gör? Eller som väldigt få gör?
Vare sig river gamla lakan eller väver mattor. 

*

Min hantverksgen må vara lite svagt utvecklad, min präktiga husmorsgen likaså, 
ändå finner jag en märklig tillfredställelse i att ta vara på saker och ting. 
Någonstans djupt inom mig finns kanske en urkvinna som vill komma fram så här
i skördetid. Hon som vill sylta och safta. Lägga in och ta hand om. 
Kunde väl lika gärna köpa inlagd kryddgurka från butiken, ändå vill jag lägga
in själv. Inte femtielva burkar men en, eller två. 
Jag vill ta vara på och sköta om mina hushållsgrejer, som att olja
besticken, istället för att köpa nya. Det finns ett visst välbehag i att se de slitna 
knivarna, vändspadarna och andra med träskaft bli som nya med lite olja, vax och en
gnutta tid. Och lite kärlek. 


Kram Maggi

SMARRIG SMÖRGÅSTÅRTA

 


Vad jag inte visste var att smörgåstårtan är en svensk "uppfinning". 
Uppfinning inom citattecken av den orsaken att smörgåstårtan nog tagit 
tid på sig att utvecklas. I början av 1900-talet var det modernt med 
sandwiches i flera lager. Och sandiga sandwiches. Smörgås åt man
i torpen, sandwiches i de lite bättre hemmen. Skulle jag tro. 

Det är först i medlet av 1900-talet som smörgåstårtan så som vi tänker
att den skall se ut började bli vanlig och då brukar äran för den "uppfinningen" gå
till svensken Gunnar Sjödahl. Tack Gunnar! 

Så i mitt liv har det alltid funnits smörgåstårtor och det är jag glad för. Eftersom jag
inte är specielt stor vän av sött så är det smörgåstårtorna jag går loss på om det bjuds
på den sortens kaffekalas. Det är förvisso lite retrokänsla över smörgåstårta för mig. 
För minnen tillbaka till tiden då jag var barn och det var någon som fyllde jämnt 
eller så var det någons begravning. Och det passar in i tiden då smörgåstårtan 
blev allt vanligare. Och den är ju perfekt till den sortens tillställningar. 
Numera är det inte så ofta man får en smörgåstårta serverad - tyvärr! 
Men tidigare i somras så var vi på en släktträff och värdinnan hade snott
ihop i mitt tycke den godaste smörgåstårtan jag ätit på typ någonsin! 

Eftersom jag inte då täcktes gå efter en femte portion 😇 så tjatade jag till
mig receptet och igår var det läge att laga en egen. Bara för mig. Och lite till gubben
också. Men bara lite. Och receptet måste jag ju lämna här på bloggen så jag
hittar det nästa gång jag blir sugen på smörgåstårta. 
Mängderna är lite hippsomhapp - det beror ju på hur stor tårta man vill laga. 
Men till en liten tårta på 1x4 formfranska (på bilden) använde jag: 

2 burkar tonfisk i vatten på burk
1 hackad gul lök
3-4 msk färdig amerikansk gurksallad 
salt, peppar och örtsalt
Och så blandas allt med 
majonäs
så det blir en röra som håller ihop men inte känns torr. 

Skär bort kanterna från brödskivorna
Jag hade 12 skivor till min tårta. 

Bredde på knappa hälften av röran på det understa lagret bröd, 
sedan byggde jag upp ned följande lager bröd. Det fuktade jag med lite
grädde (i originalreceptet är det mjölk, men det hade jag inte hemma så
blev grädde) ca en msk/bröd. Och så på med nästa lager röra. 
Och så nytt bröd och jag lade ännu ett tunnare lager röra allra överst. 
Sedan täckte jag hela tårtan med majonäs/creme fraische- blandning. 
Man kan ha bara majonäs också, men jag måste skarva till med creme fraiche. 

Så får den stå och dra sig i kylskåp till följande dag. 

Då dekorerade jag den. Hyvlade gurkskivor att ha längs kanterna, och så 
hade jag finhackat hårdkokt ägg, finskuren dill och räkor 
som jag försökte lägga ut lite som salmiak-rutor. 
Det gick nu sådär när tårtan var så smal, men lagar man en 
fyrkantig så blir den jättesnygg! 
Halverade också några oliver som jag lade lite hit och dit. 

Den 13 november är det förresten smörgåstårtans dag. 
Vad kan vara bättre än att ljusa upp en grå novemberdag med en färggrann tårta? 
I väntan på det! 

 Kram Maggi

OM KOKBÖCKER


 G L A D   P Å S K  
till alla er därute i slott och koja! 

Har skakat av mig min melankoli och har roat mig med att välja och vraka bland
bilder som skall komma till min kokbok. 

Snubblade över en favoritfoto som jag knäppt för några år sedan av 
en av påskens favoriter - pasha. 
Knåpade då ihop lite morötter av marsipan och smulade Oreo-kex till mylla. 
Blev liksom påsk och vår i samma efterrätt. 

Har nu röjt i alla mina urrivna och printade recept. Det har blivit några genom åren kan 
jag säga. Men skönt att gå igenom dem. Slängde en hel del. Maträtter som bara
varit en engångsföreteelse i mitt kök. 

Idag skall jag gå igenom några kokböcker som jag har här hemma och plocka
fram de där favoriterna från dem. 

En av mina absoluta favoriter under åren har varit - och är fortfarande -
Anna Bergenströms kokböcker. 

"Annas mat" (1991) och "Vinterns goda ting" (1995) är nog de mest tummade
kokböcker jag har. I synnerhets "Vinterns goda ting" ger mig 
härliga nostalgivibbar. Den är också mer än bara en kokbok. 

Jag har också en del andra böcker av duon Anna och Fanny B. 
"Det goda enkla" (2014), "Under valnötsträdet" (2006) och 
"Kärlek, oliver och timjan" (2001). 

De är alldeles galet vackra böcker, men av någon orsak har de mer blivit böcker som
jag bläddrar i för de vackra bildernas skull och för att insupa inspiration. 
Kanske var det då det började bli allt vanligare att googla fram recept? 
Tänk, jag minns inte! Och ändå var det alldeles nyss - eller? 

Hur som helst så märker jag att det lite börjat utkristallisera vad jag skall ha med
i min lilla kokbok. Jag kan ju inte ha med allt - skulle bli en sådan gigant, och ett
verkligt sammelsurium av husmanskost, medelhavsmat och asiatiskt. 

Just nu - det kan ju ändra - så lutar det lite åt husmanskost. Vardagsmat. 
Med tyngdpunkt på sådant som man tillreder efter årstid och som man tillreder 
kanske en eller ett par gånger i året. 
Med andra ord just så sällan att man kanske vill checka receptet
så där i stort i alla fall. 
Lite nostalgimat. Blandat med nyare favoriter. 

Kanske? Svårt att avväga...
... får fortsätta fundera. 

För att nu skall jag ta mig till köksregionen och göra något så ovanligt, 
för att vara jag, som att baka! Inget mindre än en citronpaj med
marängtäcke. Det om något är nostalgi för mig, för den minns jag som en
påskefterrätt då jag var barn - och det är hörni väldigt länge sedan det, heh! 


ÅRSTIDER OCH MAT-TRADITIONER


Skall försöka undvika att i detta blogginlägg beskriva hur in i själen trött jag är på vintern. 
Hur februari inte alls är min månad på året, och hur det 
 i g e n
snöar därute och hur lång denna viner varit.
Han jag delar kylskåp med börjar bli lite sliten på mitt klagande. 
För det mesta har han ett tålamod och ett överseende med mig som borde belönas
med någon form av pris, men nu känner jag att han inte riktigt orkar med mina 
februari-tar-vintern-aldrig-slut-klagovisor. 

Tur att det bara är en vecka kvar av denna månad då! Heh. 

Men en av de få glädjeämnen som jag lyckas hitta i min enligt egen utsago 
förfärliga februarimisär är blinier. 
Jag vill ogärna lyfta fram något ryskt i dessa tider, men tänker att det är kanske ändå
inte matens fel att det landet har en fullständigt maktgalen ledare. 
Lite som att välja bort hamburgare om USA får en pånyttvald galenpanna till ledare i nästa val. 

Inte kommer man ju att göra det heller. Maten är oskyldig. 

Och som vi i Finland brukar säga: 
Det enda goda som kommer från Ryssland är sommarvärmen. 
(för så är det meteorologiskt väldigt ofta).
Men skulle vilja tillägga - och blinier. 

De där frasiga boveteplättarna som man serverar med smetana, lökhack
och fisk- eller vege-rom av valfri sort. Lite salt och peppar. Och som är så gott! 
Min februari-tröst-mat. 

Brukar lite variera recept och i år prövade jag på ett riktigt traditionellt sådant. 
Och det var kanske det godaste receptet så sparar det här till 
egen och andras glädje. 

Av smeten blir det ca 12 bliniplättar stekta i blinipanna. 

(blinipannan är lika stor som om man sätter fingertopparna och tumtopparna
mot varann och bildar en cirkel, då är plättarna ganska tjocka och det räcker gott med 1-2/person.
Man kan också steka plättarna i vanlig plättpanna, då blir de tunnare och fler - förstås ;))

Tar inte länge att fixa till blinier, men man behöver tänka på att smeten behöver 
ett dygn på att jäsa för att bli godast. Så lite planering behövs. 

DAG 1 gör man: 

Blandar:

3 dl mjölk
200 g gräddfil
25 g jäst 
3 dl bovetemjöl. 

Man behöver inte värma upp mjölk eller så men jag värmde upp ca 1 dl mjölk
till knappt fingervarmt för att lättare få jästen upplöst. 
I övrigt rörde jag bara ihop allt i en bunke, lade på ett lock och lät smeten stå i kylskåp till följande dag. 
Vi kan kalla det här för en "smetrot". 

DAG 2

Nu behöver man: 

2 tsk salt
3 dl vetemjöl
2 dl öl
2 ägg

Man tar fram "smetroten" i rumsvärme ca en timme innan man planerar att börja 
steka blinierna. Om man har för vana att ha sin öl i kylskåpet så kan man plocka fram den 
nu också så den blir rumsvarm. 

Efter en timme blandar man i salt, vetemjöl och öl. 

Dela på ägg-gulor och äggvitor och blanda i ägg-gulorna. 
Vispa äggvitorna till hårt skum och blanda dessa försiktigt i smeten 
precis innan man börjar steka blinierna. 

Värm blinipannorna och stek plättarna i skirat smör.
Vänd flera gånger för att få en frasig yta. 
Till en rejäl bliniplätt stekt i blinipanna går det åt ca 1 soppslev smet. 

Skall man servera en större mängd så håller man de stekta blinierna varma i ugn. 

Varför skirat smör, kan man undra? 
Eftersom blinierna gärna skall stekas i relativt hög värme så rekommenderar jag att 
man änvänder skirat smör till stekning som ju tål högre värme utan att brännas. 
Och så får man inte så mycket fettstänk heller. 

Man kan köpa skirat smör, men det är faktiskt väldigt lätt att göra det själv också. 
Lägg en bit smör i en kastrull på låg värme och låt det sakta smälta ner. Det skall inte "bubbla". 
På botten bildas då en ljusare "klump" av mjölkprotein. Rör inte om alls. 

Häll sedan försiktigt den skirade, klara smörolja i ett annat kärl. 
"Klumpen" av mjölkprotein kan användas senare i en deg, i en potatismos eller 
var som helst som du vill ha lite smörsmak. 

Man måste ju inte göra den här grejen med smöret, men det blir bättre så, jag lovar! 

Eftersom vi var bara två som avnjöt blinier denna gång så fryste jag ner 
resten av de stekta blinierna. Det går alldeles utmärkt. 
Värm dem i ugn bara och häll över lite smält smör och de är nästan som nystekta. 

*

Den här sortens blinier härstammar från tiden innan Ryssland blev Sovjet, och även då 
bara i de högre samhällsklasserna där man hade personal som kunde stå i köket och 
steka dessa plättar medan herrskapet satt i salen och väntade på maten. 
För de är allra godast som alldeles nystekta, det går inte att förneka. 
Det skall frasa när man skär i plätten men innehållet skall vara mjukt. 

Av tradition åt man dessa plättar just innan fastan, lite som en "ortodox" motsvarighet 
till dagens "lutherska" fastlagsbullar. Fast en salt variant då. 
Men även här sparas det inte på fett...

...man skall ju klara fastan för sjutton! 

Jobbigt det här. Först skall man klara av vintern och framför allt februari, 
och så han man ännu en fastetid framför sig. Puh! 

Tur att man kan lite rucka på dessa "måsten" lite hur man känner för. 
Så är det i alla fall för mig. 

 

VINTERMAT AV EN FUL FISK


Det hade varit kallt rätt länge och jag hade varit sjuk en tid
men var redan på bättringen, men inte så att jag kunde gå till skolan. 
Istället fick jag följa med min mamma till hennes jobb och roa
mig med att stämpla med olika stämplar som fanns där på
kontoret och knåpa ihop långa halsband av gem. 
När vi skulle åka hem valde mamma bussen "åt fel håll", dvs in
mot centrum istället för hemåt strax utanför stan. 
- Vi skall till saluhallen och se om de har fått någon lake redan, sade hon. 

*

När jag igår stack mig in i en fiskbutik fick jag denna flashback till barndomen 
då jag såg de där fula, men ack så goda fiskarna ligga där i disken. 
Så idag blev det laksoppa hos oss. 
Jag minns inte hur den tillreddes då jag var barn, men det minns jag att det
kokades en slags buljong på fiskrenset och att levern stektes i rikligt med smör. 

Nu frågade fiskhandlaren om jag ville ha med huvudet och levern på den 
flådda laken. Tvekade en sekund innan jag nickade - Absolut! 
Mindes att jag i samband med en kurs på Svartå slott ätit en gudomligt god laksoppa
och då fått receptet, vart jag nu hade lagt det...?

Men jag hittade det! Och nu får det landa här på bloggen så att jag hittar det
nästa gång jag blir sugen på laksoppa. För det här blir bara så galet gott! 

Lite pyssel med att fixa till en egen consommé, eller mer rejält - egen fiskbuljong. 
Men det steget är alla gånger värt att ta istället för att ta till fiskbuljongtärningen. 

Så här gör man: 

(Be att de flår laken i butiken för det kräver lite övning och en del styrka 
att få den flådd. Man kan också be att de filear den, men be att få med 
huvud, ryggraden och levern). 

Köp hem en rejäl lake - räcker för 4 pers
Eller ta två mindre - den här soppan vill man inte skall ta slut för tidigt! 

Jag valde att filea fisken själv - kunde ha blivit bättre att låta proffsen göra det, 
men det gick. Och i soppan ser ju ingen hur undermåligt jag behärskar fileringskniven...heh! 

Finbitarna, som jag skurit i munsbits stora bitar 
läggs åt sidan i kylskåpet, liksom lak-levern i väntan på själva sopp-kokandet. 
Skölj både levern och fiskrenset väl i kallt vatten. 

Sedan börjar vi med att laga consommén. 

Skala och hacka grovt 1 lök
Dela också grovt 1 fänkål

Fräs dessa i en kastrull i smör och lägg efter ett par minuter i
fiskhuvudet och ryggraden. Renset liksom. 
Fräs ännu ett par minuter. 

Häll över ca 3 dl vitvin och låt puttra någon minut. 
Häll sedan på kallt vatten så att fisken/grönsakerna täcks helt. 
Ha i några (jag hade i åtta, ish) vitpepparkorn och ett
lagerblad. Låt allt koka upp, sänk sedan värmen och låt sjuda
på låg värme i en timme ungefär. 
Sila bort allt och låt den färdiga consommén stå i sin kastrull tills 
du börjar med själva soppan. Den här smakar inte så mycket än men salta inte
i det här skedet. 

När du är redo att börja tillreda själva soppan så skalar du potatisen
 (hade i 6 normalstora potatisar) 
och skär i skivor eller bitar - smaksak. 
Skala och skär en lök i små bitar. 
Fräs både lök och den råa potatisen i en rejäl klick smör någon minut. 
Häll på ett par dl vitt vin och låt koka en stund innan du häller på 
consommén. Hacka en kruka dill och ha i den också. 
Låt allt koka tills potatisen är mjuk. 
Häll i ca 4 dl grädde och låt koka vidare ännu ca 10 minuter. 

Under tiden kan man börja steka levern i ganska rejält med smör
i en stekpanna så att den får en fin stekyta. Krydda med salt och peppar
Sänk värmen och låt levern eftermogna i låg värme så den inte blir torr. 

Jag serverar själva levern skuren i tunna skivor på mörkt bröd, det finns ju 
de som inte känner sig helt bekväma med att äta lever så sätter inte det i soppan. 
Vill man däremot utmana sig själv (eller sina barn) att smaka på lever så är
lak-lever kanske det bästa att börja med! Mycket mild smak och ser mest
ut som hönsfilé. Och har nästan samma konsistens, fast mjukare. Inte så trådigt. 

När soppan kokat ett tag med grädden tillsatt så häller man fisken i. 
Lake tar lite längre tid än andra fiskar att bli klar, men som den torskfisk den är
så håller den ihop bra. Nu smakar man av soppan med salt och vitpeppar. 
Det är just det som gör den här soppan så god att den är så "ren" i smaken. 
Inte en massa kryddblandningar hit och dit. 
Å andra sidan är det väldigt få saker som inte blir goda om det tillreds med
smör och grädde. Den här soppan är som bomull för gommen. 

Lite pyssel, men så värt det! 

Och en alldeles ypperlig rätt när man vill ge den där vintermaten en liten eloge. 

Lake fiskas enligt tradition mest på vintern. Det är en torskfisk som vill leva i 
kalla vatten och därför är bottenlevande största delen av sitt liv. Den är också den
enda torskfisk som lever i sötvatten. Men så här på vintern så stiger den 
upp, nästan till ytan för att leka. Och är därför enklare att fiska än under andra årstider. 

Nu är jag så mätt, så nöjd och har både delat med mig och sparat för mig själv
det godaste receptet på laksoppa jag vet.